Glad Midsommar!
En riktigt hednisk pursvensk solig helg önskar jag redaktören och alla läsare. =)
//Dannie
Läs även andra intressanta bloggar om: Busk Margit Jonsson, Visa vid midsommartid, Theodor Kittelsen, pursvensk, hednisk, midsommar, redaktör, Dag Selander, MXp, Dannie, Peter Jacobsson ::
Frågor om påståendet "Messiaskonceptet är judiskt"
- KRISTENHETEN OCH DE JUDISKA RÖTTERNA -
Bloggen & Tankesmedjan Aletheia har seglat upp på den kristna blogghimlen som kanske den mest besökta med mången besökare och kommentarer samt ibland med debatter där t.o.m. stickor och strån ryker...
Igår (20/9) var det dags för en ny text.
- Författare: Haggaj.
- Rubriken: Messiaskonceptet är judiskt.
- Texten återges i sin helhet nedan. Texten berör kristenhetens judiska rötter.
FÖLJANDE TVÅ FRÅGOR har med stor sannolikhet ett stort antal svar och kanske inte så få motfrågor bland Guds folk - alltifrån den svenska kristenhetens Adventister till Österns assyriska kyrka:
(1) VAD har texten ”Messiaskonceptet är judiskt” att säga till den kristtrogne och Den svenska kristenheten?
(2) VAD har kyrkor och de troende att säga om denna text ”Messiaskonceptet är judiskt”?
MXp
/Dag Sr
FOTNOT Gå gärna direkt till texten på Aletheia, men jag skulle vilja att vi här nedan på denna MXp-sida inte involverar oss i alla i och för sig spännande kommentarer.
* * *
M E S S I A S K O N C E P T E T
Ä R
J U D I S K T
M E S S I A S K O N C E P T E T
Ä R
J U D I S K T
Jag skall berätta lite om en bok som är skriven av judar. Den handlar också om judar. Men den är skriven för såväl judar som hedningar. Det är viktigt att vi som är hedningar kan ta till oss budskapet i den boken. Men det är också viktigt att vi inte gör det till priset av bokens ursprungliga judiskhet. Den centrala personen i boken är naturligtvis också en jude. Han var uppfostrad som en jude. Och han förblev jude till dess att han dog. Därefter uppstod han, och ingenting i boken säger att han slutade att vara jude efter det att han uppstått.
Ni har räknat ut att boken jag beskriver är Nya Testamentet och huvudpersonen i fråga är Jesus Kristus eller kanske hellre Jesus Messias (som på hebreiska blir Yeshua Mashiach).
Boken behandlar det här med judiskhet ganska mycket. Men då handlar frågorna inte om hur en jude skulle kunna tro på Jesus. Istället handlar frågorna om hur hedningar skall kunna bli kristna utan att bli judar. Vägen till frälsning med hela messiaskonceptet var ju judiskt. Allt från den ställföreträdande försoningen, till små detaljer i Jesu undervisning, var ju alltigenom präglade av ett judiskt tänkande och hade sin grund i den judiska traditionen. Hur skulle man kunna förstå Nya Testamentet om man inte läste texterna i sin judiska kontext?
Hade de som befarade problem, om inte hedningarna först blev judar innan de kunde bli kristna, rätt? En brutal antisemitism började nämligen så småningom suga näring ur Nya Testamentet och missbrukade den frihet som gavs till hedningarna. Antisemitismen infiltrerade den kristna teologin och påverkade till och med översättningar så att de blev anti-judiska och förde vidare en attityd som är helt främmande för judendomen. Hela messiaskonceptet - om vi nu kan kalla det så - blev nästan till en ny religion där all judisk förståelse av bokens huvudperson sattes in i en helt ny kontext. Det nya sammanhanget blev helt judiskt sterilt.
Det nya konceptet med sitt prål och sin anti-judiska teologi får många judar att se på Nya Testamentet som en hednisk bok om en hednisk gud. Århundraden av judiskt förkastande av Jesus och kristet förkastande av judar har skapat en situation som förutsätter att judar är judar och kristna är kristna och aldrig mötas de två. Vissa läror säger till och med att de kristna skall ryckas upp i himlen innan Messias kommer till Israel.
Många - både judar och kristna - är nöjda med den här situationen. Men var det verkligen meningen att Gud skulle ha två separata folk med två separata mål?
Hednakristna, som förstått att de inympats i Israel och inte på något vis ersatt det, och messianska judar måste arbeta tillsammans för att läka och hela den största schismen i världshistorien, splittringen mellan Kyrkan och det judiska folket. “Den smorde”, Messias har utlovats till det judiska folket. Han skulle komma med frälsning till dem och till alla länder genom dem.
Det betyder inte att vi hednakristna måste bli judar. Det betyder inte ens att vi behöver bli judiska. Men det betyder att Guds frälsningsplan just nu består av två separata delar som behöver sättas ihop på ett gudomligt sätt så att resterande del av planen kan genomföras med Jesus Messias som konung.
KÄLLA: Haggaj Aletheia: Messiaskonceptet är judiskt
-- -- --
DE TVÅ FRÅGORNA som torde ha många givande svar, men kanske också flera frågor:
(1) VAD har texten ”Messiaskonceptet är judiskt” att säga till den kristtrogne och Den svenska kristenheten?
(2) VAD har kyrkor och de troende att säga om denna text ”Messiaskonceptet är judiskt”?
Technorati tags:
Messias 
kristenheten 
kyrkor och samfund 
kyrkan 
församlingen 
judendom 
antisemitism 
kristen tro - Läs även andra intressanta bloggar om: Messias, kristenheten, kyrkor och samfund, kyrkan, församlingen, judendom, antisemitism, kristen tro ::
Jesus Kristus och/eller Yeshua Messias
:: OM JESUS och Messias har bloggarna Bruno och Enkla Z delat några kommentarer här på MXp-bloggen, bl.a.: BRUNO: "Jesus säger väl ändå om sig själv att Han är Messias?" Något sådant textställe tycks z inte funnit. Jesus hade kanhända inte de politiska ambitionerna som krävdes för att upprätta kung Davids rike?
ENKLA Z: nej, det är sant, Jesus kallar inte sig själv Messias, men när han hör sin lärjunge Petrus kalla honom Messias, Guds Son, blir Han väldigt glad och bekräftande och kallar Petrus för salig.
BRUNO och ENKLA Z är ett par exempel på bloggare som funderar kring namnen Jesus och Messias här på MXp. Om dessa och likartade frågor finns det en uppsjö inlägg och kommentarer inte minst på tankesmedjan (som blivit arenan framför andra för många bland Guds folk) ALETHEIA
JONAS LUNDSTRÖM hör till ett fåtal bloggvänner som om Jesus inte sällan skriver Yeshua. Annars är det företrädesvis den messianska rörelsen som använder namnen Yeshua Messias om Jesus Kristus.
R E F L E K T I O N E R
HAN VAR I VÄRLDEN och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.
Att han kom "till det som var hans" syftar på egendomsfolket, Israel. När Gud kom till sitt eget folk, ville han fullkomna förbundet och uppfylla alla löften som han gett genom profeterna. Det tragiska skedde tyvärr att en stor del av folket, i synnerhet ledarna, förkastade honom.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn
Men hela Israel, hela judafolket, tog faktiskt inte alls avstånd från Jesus. Det är inte ens med sanningen överensstämmande att tala om att det bara var ett "fåtal" bland judarna som kom till tro på Jesus. Den grekiska grundtexten talar om "så många som mottog honom". De första årens församling bestod närapå helt av judar. Att judarna sedan kom att utstötas ur den kristna församlingens gemenskap är en obestridlig tragik.
Rubriken Jesus Kristus och/eller Yeshua Messias är en undran om det är så att somliga i Den svenska kristenheten gärna vill inkludera sina rötter med Herrens egendomsfolk? Vad har rubriken att säga oss i Den svenska kristenheten?
KÄLLA: Han såg och trodde Erling Ivarsson och Åke Danielsson - MERA om Profetisk klarsyn - BILD: inskription Yeshua
Technorati tags:
Jesus Kristus 
Yeshua Messias 
Messiah 
Jesus Christ Yeshua - Andra bloggare om: Jesus Kristus, Yeshua, Messias, Kristus ::Rabbin Shmuley Boteach om proselytism
:: JUDISKT-KRISTNA RELATIONER och kristenhetens rötter kan - med en glimt humor litet i marginalen av ämnet - få illustreras av rabbinen Shmuley Boteach. Han är rabbinen som "sveper över USA som en KG Hammar på ecstasy och hjälper barnfamiljer som har det trassligt. Shmuley, som avslappnat växlar mellan kepsen och kippan, är en symbol för kommersialiseringen av religionen: han har varit rådgivare åt Michael Jackson och utdrag ur hans bok 'Kosher Sex' har publicerats i Playboy. Det är bara en tidsfråga innan vi har en egen tv-präst som snackar sex och matchar prästkragen med luvtröja," skriver kulturskribenten Rakel Chukri på Sydsvenskan.
Häromdagen skriver den i USA välkände rabbinen i Jerusalem Post (01/04/08):
Ett allvarligt memento gavs den Judiska-evangelikala alliansen med publiceringen av fredagens New York Times; en helsidesannons av World Evangelical Alliance - representant för hundratals evangeliska kyrkor, organisationer och företrädare, några av dem bland de mest prominenta i landet - som bekräftar deras intention att omvända judar.
Annonsen säger bl.a.: "Det mest älskvärda och Skriftenliga uttrycket för vår vänskap till det judiska folket, och till var och en som vi kallar vän, är att rättframt dela Guds kärlek i personen Jesus Kristus.... Vi menar att det är rätt och riktigt för dem med sina speciella kunskaper, sin historia och sina förmågor att använda dessa gåvor för att introducera individer för denne Messias, och att detta inkluderar dem som specifikt är inriktade på det judiska folket."
REFLEKTION Ja, vad säger denne kände USA-rabbin med sina TV-program och föreläsningar? Rabbinens utläggning har sin aktualitet när vi i Sverige funderar på våra judiskt-kristna rötter. Skulle Jesus ha velat judarnas omvändelse? Vilka frågor väcker artikeln i Den svenska kristenheten bland kristna och messianska troende? Vad säger Påven, Ulf Ekman, Stig Åke Gerdvall och alla andra med judafolket på agendan och i sina hjärtan? Läs hela artikeln Would Jesus want to convert the Jews?
Techmorati tags:
Shmuley Boteach 
Rabbi 
Shmuley Boteach Jesus 
Shmuley Boteach Yeshua 
Shmuley Boteach New York Times - Andra bloggare om: Shmuley Boteach, rabbi Shmuley Boteach, som en KG Hammar på ecstasy, ::Frågor i och kring de judiskt-kristna relationerna
:: DE JUDISKA RÖTTERNA är ett ämne som fått aktualitet inte minst under senaste året i Den svenska kristenheten. Den här bloggens (MXp) editor ägnade ingen som helst uppmärksamhet åt MFS under den gångna sommarens konferenser, debatterna på tidningen DAGEN och på många bloggar. VARFÖR? Svar: Jag är lite allergisk mot kristet debatteri, kristna hårklyverier och språkliga excesser. Sedan en tid har jag startat upp frågorna. För att lära. Till bloggandets fördelar för min del hör fr.a. detta med att kunna få lyssna, höra och lära mera... FÖRUNDRAD - minst sagt - blev jag när någon av bloggvännerna talade om att icke-judar var judar och kallade sig messianska judar. Gomorron Världen! tänkte jag. Vad är detta för galenskap? Mina kunskaper har sträckt sig en hel del framåt avseende de judiskt-kristna relationerna sedan 80-talet, men detta verkade vara galet.
:: JOHN WESTLIN skriver på ledarplats i tidningen SHALOM ÖVER ISRAEL en uppföljande artikel med anledning av debatten i somras kring Messianska Föreningen Shalom (MFS). John Westlins funderingar är så pass adekvata att vi hämtar utdrag ur hans ledare.SHALOM ÖVER ISRAEL har sin förankring i de evangeliska trossamfunden i Sverige och huvuddelen av sin historia i hjälpen till andra världskrigets förföljda judar. Sedan 1998 är de tidigare organisationerna Judarnas Vänner och Jerusalems Vänner sammanslagna under namnet Shalom över Israel. Organisationen har en klar bekännelse till Jesus som Messias. De bibliska utsagorna att judarna är Guds egendomsfolk och att frälsningen kommer från judarna (Joh 4:22) utgör grunden för kärleken till det judiska folket.
EN MINORITET av kristenheten har en kärlek till det judiska folket. Ändå är vi många som sett den judiskt-kristna samhörigheten och fått kärlek till vad HERREN själv har på sin agenda också med detta folk i frälsningshistorien.
JESU GUDOM - Enligt de källor som Dagen anger ifrågasätts av vissa talesmän från MFS att Jesus är Gud. Vårt svar hämtas direkt från bibelordet:
... Vid bebådelsen säger ängeln till Maria: "Den Helige Ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds son."(Luk 1: 35).
... Vid Cesarea Filippi frågade Jesus lärjungarna, dels vad folket säger om Jesus, dels vad lärjungarna själva säger om honom. Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son" (Matt 16:16).
... Efter uppståndelsen framträdde Jesus för lärjungarna: "Jag har fått all makt i himmelen och på jorden" (Matt 28:18).
Dessförinnan hade lärjungarna tillbett honom, även om några tvivlade (Matt 28:17, 1917 års översättning). I 1 Kor 12:3 understryker Paulus: "Ingen kan säga `Jesus är Herren´ annat än i kraft av Den Helige Ande". I Fil 2:11 och Rom 10:9 använder aposteln namnet JHVH, när han säger Herren, det vill säga det heliga Gudsnamnet!
Det finns flera bibelställen med samma innebörd: Jesus är Guds son, han är Gud eller som trosbekännelsen uttrycker det: Sann Gud och sann människa. Hela frälsningsverket förutsätter Guds människoblivande i Jesus, men alltfort Gud. Se Joh 1:1: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud".
Samtidigt är Jesus helt och hållet människa. Detta borde inte få somliga att helt och hållet utradera hans gudomlighet. Vad är det som kan få somliga att hävda detta? Studerar för närvarande andra källor i den messianska rörelsen, där man inte ställer upp på denna lära uttalad från MFS-företrädare. TREENIGHETEN - ETT MYSTERIUM Judarnas trosbekännelse är: "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en". Därför är treenigheten oantagbar för judarna. Detta har MFS tagit upp och förnekar treenigheten. Också för oss kristna är treenigheten ett mysterium, något som vi inte kan fatta. Men Nya Testamentet säger klart och tydligt att tre personer finns i gudomen. I Matt 28 säger Jesus i missionsbefallningen: "Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" (Matt 28:19). Paulus har samma tro och bekännelse: "Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med er alla" (2 Kor 13:13).
Tre(o)enigheten har blivit en av rubrikerna i ämnet. Läran kan och bör kanske diskuteras. Ett symptom på osäkerhet finner man i kristnas olika hållning om vem man tilltalar i bönen. Den messianska rörelsen har kanske ett och annat att säga oss. Själv föredrar jag allra helst att använda "Fadern" eller "Herre" som tilltal i mitt bedjande.
OMSKÄRELSE OCH JUDISKA SEDVÄNJOR Somliga i MFS förespråkar omskärelse, judiska sedvänjor och hebreiska som det enda rätta språket. I apostlamötet i Jerusalem kommer man dock fram till följande för de hednakristna: "Den Helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er förutom följande nödvändiga föreskrifter: Ni skall avhålla er från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt" (Apg 15:28). Alltså; ingen omskärelse för att bli kristen.
R E F L E K T I O N Den messianska rörelsen och Den svenska kristenheten delar i mycket tro och lära. Men somligt är - så som John Westin påminner om - avvikelser. En öppenhet att samtala om Jesu gudom och treenigheten kan vara av godo och fruktbärande. Framför allt har rörelsen ett budskap om de judiska rötterna. Det är ett ämne som kristenheten behöver se över i sina brister. Ordf i föreningen Shalom över Israel Iwan Örjebo skriver i höstas: När vi kristna leker judar riskerar vi att bli de värsta "ersättningsteologerna"... Vi kan ta till oss svaret från juden som blev tillfrågad om vad vi kristna kunde göra för judarna: "Vi vill bli bättre judar och den största tjänsten ni kan göra för oss är att ni kristna blir bättre kristna."
KÄLLA: John Westin Shalom nov 2007 - Se tidningens Arkiv
MERA i ämnet fr.a.: MFS, men också en bra summering på bloggen SELAH: Oenighet om treenigheten, posterna på Jonas Lundströms blogg: Mose lag, Jesus, messianism o Guds rike, på Bengts Blogg samt på Aletheia
Technorati tags:
Shalom 
Messianic 
Jewish Christian Relations 
Messianska Föreningen Shalom 
messianism -- Andra bloggare om: Shalom, messiansk, Messianska Föreningen Shalom, judiskt-kristna relationer ::Kristenheten och Olivträdet
JUDISK-KRISTNA RÖTTER är temat vi fortsätter att fundera kring. Det inleddes med posten Rom eller Jerusalem... som tog ansats i en undervisning om "De rätta fäderna" av LARS ENARSON. Fortsatte med via ett Rundbrev (mars 2008) från GÖRAN LARSSON om Lagen och Livet i judisk-kristna relationer.
ISRAEL I FRÄLSNINGSHISTORIEN är titeln på en längre artikel om den judisk-kristna samhörigheten. Författare är professor PETER BEYERHAUS, som jan. 2006 gav MXp tillstånd att publicera artikeln ,,Israel in der Heilsgeschichte" i Tidskriften Diakrisis Nr 3 år 2000.
Artikeln av Peter Beyerhaus är seriens tredje bloggpost i ämnet och den är uppdelad i två delar: Israel i frälsningshistorien - del 1 och del 2
SERIENS FORTSÄTTNING Efter de första perspektiven från Den hebreiska rörelsen, Göran Larsson, Peter Beyerhaus kommer vi i efterföljande bloggposter att se bl.a. med Katolska kyrkans och den Messianska rörelsens ögon.
R E F L E K T I O N Guds ord undervisar om olivträdet (Rom 11:17-22) med dess rötter i Abraham, en fader för många folk (Gen. 17:4-7), från vilken alla släkten på jorden ska bli välsignade (Gen. 12:3). Troende hednafolk inympas med troende judar skriver Paulus.
År 57 skriver Paulus till de kristna i Rom. Den första tidens glädje över hur messiastroende judar är den första tidens kyrka har nu förbytts i nöden över hur judafolket tycks förhärdat inför evangelium. Paulus skriver de berömda kapitlen 9-11 och frågar:
- Har då Gud förskjutit sitt folk? Nej visst inte! Också jag är ju en israelit, av Abrahams säd och Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, det som han utvalde. (Rom 11:1-2)
Inom loppet av 25 år har vi sett en utveckling av kyrkan från att först domineras av messiastroende judar till det att hednakristna kom att utgöra huvudparten av de nykristnade! Inom loppet av 25 år har situationen förändrats från pingstens första tid till frågorna om vilken plats judarna egentligen har i frälsningshistorien! - Den korta tidsrymden om 25 år är bara i sig ett varnande och utmanande memento till kristenheten av idag!
FOTNOT
Bloggposter om Jerusalem och judiskt-kristet finns från idag samlade under
Kategorin Roots >>
Technorati tags:
Jewish roots 
Jewish roots of Christianity 
Jewish Christian roots 
Jewish Christian relations - Andra bloggare om: judisk kristna relationer, judekristna, hednakristna, Abraham, messiastroende ::
ISRAEL I FRÄLSNINGSHISTORIEN är titeln på en längre artikel om den judisk-kristna samhörigheten. Författare är professor PETER BEYERHAUS, som jan. 2006 gav MXp tillstånd att publicera artikeln ,,Israel in der Heilsgeschichte" i Tidskriften Diakrisis Nr 3 år 2000.
Artikeln av Peter Beyerhaus är seriens tredje bloggpost i ämnet och den är uppdelad i två delar: Israel i frälsningshistorien - del 1 och del 2
SERIENS FORTSÄTTNING Efter de första perspektiven från Den hebreiska rörelsen, Göran Larsson, Peter Beyerhaus kommer vi i efterföljande bloggposter att se bl.a. med Katolska kyrkans och den Messianska rörelsens ögon.R E F L E K T I O N Guds ord undervisar om olivträdet (Rom 11:17-22) med dess rötter i Abraham, en fader för många folk (Gen. 17:4-7), från vilken alla släkten på jorden ska bli välsignade (Gen. 12:3). Troende hednafolk inympas med troende judar skriver Paulus.
År 57 skriver Paulus till de kristna i Rom. Den första tidens glädje över hur messiastroende judar är den första tidens kyrka har nu förbytts i nöden över hur judafolket tycks förhärdat inför evangelium. Paulus skriver de berömda kapitlen 9-11 och frågar:
- Har då Gud förskjutit sitt folk? Nej visst inte! Också jag är ju en israelit, av Abrahams säd och Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, det som han utvalde. (Rom 11:1-2)
Inom loppet av 25 år har vi sett en utveckling av kyrkan från att först domineras av messiastroende judar till det att hednakristna kom att utgöra huvudparten av de nykristnade! Inom loppet av 25 år har situationen förändrats från pingstens första tid till frågorna om vilken plats judarna egentligen har i frälsningshistorien! - Den korta tidsrymden om 25 år är bara i sig ett varnande och utmanande memento till kristenheten av idag!
FOTNOT Bloggposter om Jerusalem och judiskt-kristet finns från idag samlade under
Kategorin Roots >>
Technorati tags:
Jewish roots Jewish roots of Christianity Jewish Christian roots Jewish Christian relations - Andra bloggare om: judisk kristna relationer, judekristna, hednakristna, Abraham, messiastroende ::Lagen och Livet i judisk-kristna relationer
:: ERSÄTTNINGSTEOLOGI är ett begrepp som säger att Gud har förkastat sitt första egendomsfolk, judarna, i och med att de utlämnade Jesus att avrättas. I stället har den kristna kyrkan blivit hans nya egendomsfolk. De kristna har alltså ersatt judarna som Guds folk. Detta synsätt är den dominerande hållningen i kristenheten. Texten nedan talar om ett förhållningssätt som berör den hemlighet som bl.a. undervisas om i Romarbrevet kap. 9-11.
GÖRAN LARSSON inleder sitt Sverigebrev med att beskriva Jerusalems skönhet också i vårens tid. Göran Larsson är den svenske teolog och präst som kanske mest och bäst av alla svenskar, alla kategorier, skrivit och verkat som en motkraft emot ersättningsteologin.
ANTISEMITISMEN har en av sina djupaste rötter i föraktet för den judiska "lagen", säger Göran Larsson. En text som Efesierbrevet 2:12-16 måste läsas i ljuset av andra texter.
KÄLLA: Judisk-kristna relationer Rundbrev mars 2008. Se meny t.v., klicka på: Om fonden/Rundbrev/2008-03
R E F L E K T I O N Att Göran Larsson är synnerligen unik som brobyggare i relationerna mellan judiskt-kristet tydliggörs år 1993. Det året blir han "Mottagare av Knessets medalj samt en av Israels högsta utmärkelser, nämligen att tända en av de tolv facklorna på Herzlberget i Jerusalem i samband med nationaldagens högtidliga öppnande. Motiveringen till denna utmärkelse var utomordentliga insatser i främjandet av judisk-kristna relationer. Detta var första och hittills enda gången som denna utmärkelse tilldelats en icke-jude och icke-israel." ( Källa: Göran Larsson )
Technorati tags:
Torah 
The Jewish Torah 
Relations Jewish Christian - Andra bloggare om: Torah, den judiska Lagen, judiskt kristet, antisemitism, ersättningsteologi ::
HÄR I JERUSALEM liknar [våren] vissa dagar snarast svensk högsommar. Mandelträden är sedan länge överblommade, och nu pryds alléer och parker av färgsprakande körsbärsträd, och marken liknar mest en vacker orientalisk matta sammansatt av vårgrönt med inslag av anemoner, cyklamen och otaliga vårblomster i en rik färgpalett.
GÖRAN LARSSON inleder sitt Sverigebrev med att beskriva Jerusalems skönhet också i vårens tid. Göran Larsson är den svenske teolog och präst som kanske mest och bäst av alla svenskar, alla kategorier, skrivit och verkat som en motkraft emot ersättningsteologin.
SAMBANDET mellan purim och långfredag väcker många tankar om relationen mellan judar och kristna. I den episteltext (Efesierbrevet 2:12-16) som lästes i Sveriges kyrkor i söndags, Palmsöndagen, står det bland annat att Jesus genom sin död på korset har "rivit skiljemuren, fiendskapen" mellan judar och hedningar. Problemet är dock att det sedan står att han har "upphävt lagen med dess bud". När jag själv skulle predika över denna text i lördags kväll, våndades jag över hur lätt den kan missförstås och vantolkas, och hur lätt den då leder till förakt för det folk som fortsatt hålla fast vid "lagen". Redan själva översättningen "lagen" leder våra tankar fel, eftersom det ordet betecknar Guds uppenbarelse - det som vi brukar kalla "Guds ord". Skulle Jesus när han dog på korset ha upphävt "lagen", har han givetvis också upphävt judendomen. Och just så har texten tolkats fram till dessa dagar. Jag befarar också, att många av dem som över huvud taget predikade över denna text i söndags utlade den så. För många kristna har "lagen" blivit lika med själva motsatsen till evangelium.
TORAH, "Lagen", har blivit motsatsen till Evangelium, skriver Göran Larsson. Han erinrar om att lika självklart som korset har sin plats i de flesta kyrkor, lika självklart är förbundets tavlor, symbolen för Lagen.
I ESTERS BOK läser vi om den första kända förintelsen av judar i hela den då kända världen, "från Indien ända till Kush" (Ester 1:1). "Alla judar, unga och gamla, barn och kvinnor, skulle förgöras, dödas och utplånas" (Ester 3:13). " Varför" Vad hade de begått för ett fruktansvärt brott? Landsförräderi? - Nej, svaret är märkligt nog bara detta, att de levde som judar: "De håller sig för sig själva. Deras lagar liknar inget annat folks" (Ester 3:8). Att hålla fast vid att "lagen" inte kan upphävas, det var deras brott!
ANTISEMITISMEN har en av sina djupaste rötter i föraktet för den judiska "lagen", säger Göran Larsson. En text som Efesierbrevet 2:12-16 måste läsas i ljuset av andra texter.
"TRO inte", säger Jesus i Bergspredikan, "att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla" (Matt 5:17). Uppfylla får alltså inte utläggas så att det innebär upphäva. Utsagan om den nedbrutna skiljemuren innebär i korthet att icke-judar nu kan komma in i förbundet med Gud utan att leva som judar. I den meningen - men endast i den meningen - har Jesus "upphävt lagen". Orden riktar sig ju inte till judar utan till dem som var "utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud" (Ef 2:12). Vi icke-judar bör alltså utifrån denna text enbart känna tacksamhet för att vi "som en gång var långt borta" nu fått komma nära (Ef 2:13).
KÄLLA: Judisk-kristna relationer Rundbrev mars 2008. Se meny t.v., klicka på: Om fonden/Rundbrev/2008-03
R E F L E K T I O N Att Göran Larsson är synnerligen unik som brobyggare i relationerna mellan judiskt-kristet tydliggörs år 1993. Det året blir han "Mottagare av Knessets medalj samt en av Israels högsta utmärkelser, nämligen att tända en av de tolv facklorna på Herzlberget i Jerusalem i samband med nationaldagens högtidliga öppnande. Motiveringen till denna utmärkelse var utomordentliga insatser i främjandet av judisk-kristna relationer. Detta var första och hittills enda gången som denna utmärkelse tilldelats en icke-jude och icke-israel." ( Källa: Göran Larsson )
Technorati tags:
Torah The Jewish Torah Relations Jewish Christian - Andra bloggare om: Torah, den judiska Lagen, judiskt kristet, antisemitism, ersättningsteologi ::Glad påsk - Långfredagstankar av Sigrid Lundqvist
SAMTALET OM JERUSALEM - som handlar om kristenhetens väg tillbaka till sina rötter - är inte bara ett intressant tankeutbyte utan också en livsavgörande frågeställning för kyrkor och samfund.
SIGRID LUNDQVIST är en av alla som skrivit och delat sina tankar. Sigrids Kommentar lyfts fram som egen
bloggpost, och får alltså också fungera som Vägvisare till samtalet.
Se också länken t.h. (finns även på Startsidans meny)
//DSr
***
FÄRLÅTEN, den handsbredd-tjocka, brast, föll rakt ner! Så mäktigt och att inte översteprästen dog på fläcken! Eller de präster som stod på andra sidan.
Här kommer mina långfredagstankar:
Har idag bevistat långfredagsgudstjänst. Ganska mycket folk, med våra mått mätt. Det har varit så de senaste åren, i fjol var det rekord på långfredag vill jag minnas. Intressant att människor söker sig till kyrkan just den dagen. Vi sjunger utan orgel och det är sparsmakat över lag. Det enda som är lite extra mäktigt är Litanian.
Funderade en hel del över vårt judiska arv. Insåg att det är ganska omfattande. Vi borde kanske bli mer medvetna om det. Att Jesus faktiskt inte kunde framträda någonstans. Att hela Guds tanke är skapad i den judiska tanken. Den ena är otänkbar utan den andra. Att Gud la upp denna strategi och därför måste fullfölja den. Hur skulle Jesus ha kunnat framträda i den hellenistiska världen? Inte som scenariot var. Att Gud valde detta från början obefintliga folk till att bli Hans folk är Hans sätt.
Under altarets avklädande på skärtorsdagskvällen läses Ps. 22. Har aldrig förrän igår hört hur den psalmen slutar. "... Han grep in" Och som om Gud ville trycka lite extra på detta lät Han mig igår höra det läsas två gånger. Min hjärna repeterade och jag hörde det faktiskt två gånger ...Han grep in. Han grep in i vår värld.
Ett sätt att vända oss mot våra rötter måste vara att vi får en hel Bibel. Att vi aktivt söker greppa en HEL Bibel. Då kan vi se att Han grep in.
Har jag tänkt klart? Stämmer det? Ibland lurar ni teologer mig att tro att jag inte riktigt förstått, att det finns djupare sanningar som jag inte ens anat. Även om jag för det mesta litar på Honom, som grep in.
LÄMNA kommentarer här.
SE texten: Psaltaren 22
Happy Easter 
Psalm 22 
All Scripture - Andra bloggare: Glad påsk, Psaltaren 22, Hela Bibeln ::
SIGRID LUNDQVIST är en av alla som skrivit och delat sina tankar. Sigrids Kommentar lyfts fram som egen
bloggpost, och får alltså också fungera som Vägvisare till samtalet. Se också länken t.h. (finns även på Startsidans meny)
//DSr
***
FÄRLÅTEN, den handsbredd-tjocka, brast, föll rakt ner! Så mäktigt och att inte översteprästen dog på fläcken! Eller de präster som stod på andra sidan.
Här kommer mina långfredagstankar:
Funderade en hel del över vårt judiska arv. Insåg att det är ganska omfattande. Vi borde kanske bli mer medvetna om det. Att Jesus faktiskt inte kunde framträda någonstans. Att hela Guds tanke är skapad i den judiska tanken. Den ena är otänkbar utan den andra. Att Gud la upp denna strategi och därför måste fullfölja den. Hur skulle Jesus ha kunnat framträda i den hellenistiska världen? Inte som scenariot var. Att Gud valde detta från början obefintliga folk till att bli Hans folk är Hans sätt.
Under altarets avklädande på skärtorsdagskvällen läses Ps. 22. Har aldrig förrän igår hört hur den psalmen slutar. "... Han grep in" Och som om Gud ville trycka lite extra på detta lät Han mig igår höra det läsas två gånger. Min hjärna repeterade och jag hörde det faktiskt två gånger ...Han grep in. Han grep in i vår värld.Ett sätt att vända oss mot våra rötter måste vara att vi får en hel Bibel. Att vi aktivt söker greppa en HEL Bibel. Då kan vi se att Han grep in.
Har jag tänkt klart? Stämmer det? Ibland lurar ni teologer mig att tro att jag inte riktigt förstått, att det finns djupare sanningar som jag inte ens anat. Även om jag för det mesta litar på Honom, som grep in.
LÄMNA kommentarer här.
SE texten: Psaltaren 22
Happy Easter Psalm 22 All Scripture - Andra bloggare: Glad påsk, Psaltaren 22, Hela Bibeln ::Rom eller Jerusalem. . .
TACK VARE det judiska folket har vi fått del av evangeliet om Guds rike. Jesus hette på sitt hemspråk Yeshua. Han var jude. Varje enskild lärjunge och församlingen har det judiska folket att tacka för sin existens. Som kristenhet kan vi inte bortse från sambandet med fäderna. Församlingen har faktiskt en relation till sina fäder, det judiska folket och Jerusalem. Judar och hedningar tillsammans i Messias Jesus.
* Vi behöver komma tillbaka till rötterna.
KYRKOR OCH SAMFUND delar i stort världens politiska korrekta syn på judafolket och dess existentiella kamp. Exempel: Mora hade under Vasaloppsveckan nyligen biskopsbesök där man delade ett fredsbudskap som leder till ett utplånande av den judiska staten. Det är den globala kristenhetens hållning. Utplånandet inkluderar givetvis judafolket. Kyrkan och församlingen delar världens världsbild.
* Detta är ett mycket allvarligt tidstecken.
UTVECKLINGEN i Den svenska kristenheten tycks gå mot Rom. Frågan är: Vart är församlingen på väg? Går församlingen via Kyrkofäderna eller via de rätta fäderna? Via Rom eller Jerusalem? En riktigt tankeväckande undervisning från Skriften ges genom Lars Enarsson om De rätta fäderna (mp3).
* Det handlar inte längre om ekumenik med närmanden kyrkor emellan.
* Det handlar om närmanden mellan levande Gud och Hans folk...
* Det handlar om hjärtats reformation inför den återkommande Messias...
Technorati tags:
Rome or Jerusalem 
church -- Andra bloggare om: Rom eller Jerusalem, kyrka, församling, kristenheten ::Israel i Frälsningshistorien (del 2 av 2)
Israel i frälsningshistorien (del 2)
Utkorelse, förkastelse och återupprättelse av det gamla förbundets folk
av Peter Beyerhaus
Utkorelse, förkastelse och återupprättelse av det gamla förbundets folk
av Peter Beyerhaus
forts.
II. Israels åsidosättande i Nya förbundet
1. Jesu bekräftelse och uppfyllelse av Israels utkorelse
Vi går nu över bryggan från Gamla till Nya testamentet. När Jesus trädde in i judenhetens värld, levde hans landsmän i spänd eskatologisk förväntan med blicken mot det davidiska konungarikets återupprättelse. Även frågorna som Johannes Döparen (Matt 11:2f) och Jesu lärjungar (Apg 1:6; jfr Luk 19:11) ställer till Jesus kan endast förstås mot bakgrund av de bokstavliga löftena om den yttersta tiden från de gammaltestamentliga profeterna. Det vore felaktigt att påstå att Jesus menade att alla dessa föreställningar bara var alltför mänskliga och bara kunde förstås symboliskt eller att han kritiserade allt detta. Vi ska inte läsa allt vad som berättas om Jesu undervisning i evangelierna om Guds rike i ljuset av hans svar till Pilatus: "Mitt rike är inte av den här världen" (Joh 18:36). Jesus förkunnar inte alls enbart om hur människan blir förlossad och därmed slutligen kan komma till himlen. Fastmer förblir han såväl med sin förkunnelse som med sina gärningar inom ramen för profeternas Gudsrikes-förväntan. Han håller fast vid att detta rike har sin historiska bas och grund i Israels folk, vid vilket han därför under hela sin jordiska verksamhet vet sig vara sänt till (Matt 15:24). Därför vänder sig också den första utsändningen av lärjungarna enbart till de "förlorade fåren av Israels hus" (Matt 10:5-6). Och deras budskap ljuder likadant som hans: "Guds rike är nu hos er" (Luk 10:9; jfr Mark 1:15). Så hälsar ju redan lovsångerna i Lukasevangeliets två första kapitel - Marias Magnificat (Luk 1:46-55), Sakarias´ Benedictus (Luk 1:68-79) och Simeons Nunc dimittis (Luk 2:29-32) - Jesus, som den genom vilken Gud tagit sig an sin tjänare Israel för att bevisa sin barmhärtighet "mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder" (Luk 1:54f).
Ja, också när Jesus efter sin uppståndelse inför sin himmelsfärd får frågan av sina lärjungar: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel" (Apg 1:6), då avvisar han inte alls denna frågeställning som enbart något passerat. Vad han undanhåller dem är bara ett besked om tidpunkten när detta löfte slutligen ska gå i uppfyllelse. Samtidigt ger han dem uppdraget som måste slutföras innan det är dags för att uppfyllelsen av detta orubbliga Guds svar ska komma: "Till jordens yttersta gräns ska ni vara mina vittnen" (Apg 1:8).
2. Israels anstöt av Jesus
Jesus hade kommit för att återinsätta Israel i det av Honom förnyade förbundsförhållandet med Gud och därmed samtidigt också förnya deras frälsningshistoriska kallelse att vara Världens ljus och Staden på berget. Han själv var den som - enligt kallelsen som gällde hela folket Israel - först och ensam verkligen förde denna kallelse till fullbordan (jfr Jes 42:6f med Joh 8:12 och vidare Apg 13:47). Jesus själv är det sanna Israel. I honom hade folket funnit sin ställföreträdare och förebildliga representant, åt vilken de nu enbart behövde vända sig till för att komma till sin kallelses uppfyllelse. Och ändock mottog inte judarna Jesus (Joh 1:11). De stötte bort honom och överlämnade honom till det förhatliga hedniska främlings-väldet. Varför tog judarna anstöt av Jesus? Svaret lyder kortfattat: Israel hade inte förstått sin frälsningshistoriska utkorelse som en kallelse till andlig tjänst. Lika litet hade man förstått att den första förutsättningen härför omfattade den inre förnyelsen, nämligen hjärtats förnyelse, och den fullständiga omvändelsen till sin Gud, som numera innefattade tron på Jesus som Israels Messias och Guds Son.
Judarna hoppades på en mäktig befriare från främlingsväldet (Luk 29:21) och samtidigt en förmedlare av jordiskt välstånd (Joh 6:15). De erkände emellertid inte att vägen dit måste gå genom en sann omvändelse, på vilken väg de måste söka sin Gud på hans villkor och inte som medel för att uppnå sina egna önskningar. Därför erkände de heller inte att förnekandet av Jesus skulle föra till en frälsningshistorisk katastrof, inför vilken den babyloniska fångenskapen bara vara ett förspel. Därför väger folkets bristande beredskap mera än sin egen förestående död, då Jesus vädjar till folket om omvändelse: "När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: 'Tänk om du idag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon'" (Luk 19:41-42; se också Matt 23:37).
3. Utkorelsen av kyrkan som det nya Israel
Med att säga nej till Jesus tycktes hans judiska folk på nytt ha lidit skeppsbrott i sin utkorelse. Dock bevisade sig Guds suveränitet i historien i att denna olydnad inte kan hindra honom att föra sin frälsningsplan till förverkligande. Och när han än en gång bestämt sig att använda Israel som historiskt instrument för att genomföra sin frälsningsplan, lämnar han heller inte detta uppsåt. Jesus skapar åt sig det nya Gudsfolket ur det gamla Israels mitt i kallelse och förberedelse genom kallelsen av de troende bland hednafolken. Åt detta folk ges löftena och uppdragen - ursprungligen givna till folket i det gamla förbundet. Apostlarnas tolvtal är alltså utvalt för att betona anknytningen till Israels tolv stammar. De ska en gång sitta på tolv troner för att regera över Israels stammar i det messianska riket (Matt 19:28). Det är viktigt att erinra om att Guds löften till Israel aldrig var en garanti för samtliga släktled (Rom 9:6ff). Fastmer kunde redan i GT en helig rest överta en representativ roll för hela Israel (Jes 1:9, 6:13), vore det så för alltid, eller vore det till den tidpunkt, då de ohörsamma gjort bot.
Det är högst beaktansvärt att i 1 Petr 2:9 överförs de gammaltestamentliga beskrivningarna (fr. a. i 2 Mos 19:5-6, 4 Mos 4:20) på Jesu Kristi kyrka - kännetecknen på den frälsningshistoriska utkorelsens Israel: "Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk (ett Guds egendomsfolk, KB1917)" - med den för det nytestamentliga gudsfolket kännetecknande konkretiseringen: "för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus."
På grund av sin ohörsamhet hade det gamla Israel inte kunnat fullgöra sitt uppdrag att utbreda kunskapen om Gud som Herre och Frälsare för mänskligheten bland alla folk. Detta uppdrag kom nu att bli Jesu Kristi församlings världsmission som det nya och sanna Israels åtminstone tillfälliga uppdrag.
III. Israels utlovade återupprättelse
1. Gåtan om Israels otro
Vad betyder nu denna nytestamentliga utsaga om överlämnandet av den frälsningshistoriska utkorelsen från det gamla till det nya förbundsfolket för det historiska Israel? Betyder det att judarna nu slutgiltigt är uteslutna ur deras tilltänkta roll? Ingen kristen har brottats så allvarligt med den frågan i sitt liv som Paulus. För honom var det inget akademiskt problem, över vilket han kunde reflektera kallt och distanserat. Fastmer betygade han, den en gång så stolte och lagivrande israeliten av Benjamins stam: "Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte; jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning" (Rom 9:1-3). Paulus kan helt enkelt inte finna sig i deras otro och avfall ur det nya förbundet. Ty alla Guds stora ingrepp med vilka han öppnade frälsningshistorien, de hade ju koncentrerat sig på detta folk: Uppenbarelserna, förbundens slutande, laggivningen, löftena till fäderna, ja, själva det kroppsliga frambringandet av Messias. Skulle Gud ha annulerat alla dessa löften med blicken på den övervägande majoriteten av folket i sin första kärlek?
Den hednakristna kyrkan av greker, romare och germaner har ganska snart besvarat denna fråga med ett förskräckande liknöjt men klart "ja". Enligt denna s.k. ersättningsteologi övergick de givna löftena och uppdragen - åt det historiska folket Israel - till kyrkan som det nya, andliga Israel på grund av att Jesus förkastades av sina landsmän. Det gamla Israel straffades för sin obotfärdighet och förstockelse. Ja, under medeltiden belade man t.o.m. judarna kollektivt med den fruktansvärda domen "gudsmördare". Inte förrän vid Andra Vatikankonciliet strök den katolska kyrkan sådana fruktansvärda uttryck ur de liturgiska texterna. Till dess hade man anklagat judarna för Jesu korsfästelse såsom ett uttryck för Guds särskilda vrede och sett pogromerna som hans rättfärdiga vredesdomar.
Men hur förklaras sedan detta folks exempellösa sammanhållning som kunde överleva som enskild nation från sitt historiska ursprung trots förstörelsens och förintelsens öde? Varför är det fortfarande övertygat om sin särskilda karaktär som hindrar dem att gå upp i den övriga mänskligheten? Skulle Gud dock för detta folk ha förutsett en särskild uppgift en gång i sin eskatologiska frälsningsplan?
2. Paulus´ svar i Romarbrevet 11
När Paulus i sitt brev till romarna sysselsatte sig med gåtan Israel, kunde han inte förutse sitt folks historia för de följande 2000 åren. Och ändock kommer han, under den helige Andes upplysning, i betraktandet av GT:s löften och Jesu ord - och detta redan i början av det historiska åtskiljandet mellan synagoga och kyrka - till kunskapen att Guds vägar med det gamla Israel ännu inte nått vägs ände. Förvisso, Gud Skaparen har friheten att utvälja och förkasta vem och hur många han vill. Eljest vore han inte Gud (Rom 9:14-29). Existensen av en helig rest av troende judar som grogrund för kyrkan är redan i sig uppfyllelse av löftena till Israel (Rom 11:1-5). Också det för Guds lag - thoran - ivrande Israel tjänar i sitt såväl misslyckande med hänsyn till dess uppfyllelse som också gentemot Guds frälsningserbjudande i Kristus som förebild för var och en om att människan inte kan räddas genom laggärningar utan endast genom tron (Rom 3:28).
Men alla dessa svar är endast delar av sanningen. De ger inga besked om frågan: Hur blir det med majoriteten av Israels folk? Och här öppnas ett förvånande mysterium för Paulus i kapitel 11 (från vers 11): Det nuvarande tillbakahållandet av Israel är inte Guds sista ord om sitt folk. Fastän det genom Israels ohörsamhet är en förtjänt förkastelse (Rom 11:15), så har Gud i sin upphöjda vishet till och med inneslutit denna olydnad och denna innevarande förkastelse i sin frälsningshistoriska generalplan.
Ja, i båda låg även en förklädd välsignelse. Ty, hade det judiska folket i sitt flertal genast sagt "ja" till sin Messias, så hade därmed slutet för den innevarande historien och domen över världens folk brutit in. Men nu ger just Israels förstockelse gentemot Guds frälsningserbjudande tillfället att med den kristna kyrkans mission låta evangeliet ljuda genom hela folkvärlden. På detta sätt får också hednafolken möjligheten att låta sig försonas med Gud. Just därigenom blir också det israelitiska folket eggat till avund (Rom 11:14). Det kommer att bli uppmärksamt på den hittills misskände Messias ur deras egen mitt och kommer att låta sig räddas av honom. Ur denna Israels återupprättelse ska nytt liv komma över hela folkvärlden (Rom 11:15b)!
Det finns alltså inte den ringaste anledning för den hednakristna församlingen att förhäva sig över den ännu otroende judenheten. Tvärtom kan vi hednakristna enbart prisa Gud och hans hemliga rådslut för att han i sitt handlande mot Israel låtit oss få del av frälsningen. Ty med det eskatologiska Israel - inte genom kyrkans mission - ska uppfyllelsen av Jes 2:1-4 gå i fullbordan och världsfreden bli verklighet.
3. Tecknen för Israels återupprättelse
Även om det framför allt var Paulus åt vilken det gavs djupaste kännedom om Guds hemlig-hetsfulla förehavanden med Israel, så framstår dock hans vishet på intet sätt isolerat i Den heliga Skrift. Fastmer kan vi hänvisa till de många skriftställen i GT där profeterna med klara och starka ord talar om återsamlandet av judarna i ändens tid från den världsvida förskingringen och om återupprättandet av deras rike under messianskt herravälde. Vi tänker till exempel på Hesekiels storartade syn (kap 37), hur han ser Israels folk som ett fält fullt av döda ben. Och i Andens kraft får nu Hesekiel skåda hur dessa döda ben åter förs samman, förenas med senor och kött, för att slutligen resa sig upp som en stor här. "Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN" (Hes 37:14).
Här finner vi helt bestämda löften för Israels framtid i ändens tid, som i hittillsvarande historia inte ännu uppfyllts. För deras bokstavliga uppfyllelse har Israels Gud emellertid pantsatt sin egen heder bland folken. Gud måste återföra Israel hem och göra det till ett folk. Och även om det inte vore av kärlek till Israel, så måste det dock ske som ett bevis på hans vederhäftighet (Jes 42:5-8)! För denna vision får vi också ta Jesu egen auktoritet i anspråk. Jesus har påbörjat sina apostlars mission med en sändning till Israel (Matt 10 parr), som redan efter en kort tid avbröts. Vad som därvid inte genomförts, var det ord vilket Albert Schweitzer med rätta talat om som en gåta ? även om han kom till ett helt avvikande svar: "Ni hinner inte igenom Israels städer, förrän Människosonen kommer." (Matt 10:23). Vad som följer efter denna avbrutna mission till Israel senare efter Jesu uppståndelse (Matt 28:16-20), det är Kristi andra utsändning av apostlarna till alla folk. Skulle gåtan i Matt 10:23 lösas så att vid slutet av världsmissionen skulle missionen av Israel åter upptas, vilken sedan genom Kristi återkomst skulle komma till sin krönande avslutning?
Den en gång i makt och härlighet återkommande Messias ska sedan mottagas av sitt eget folk, inte än en gång med otro och bestörtning. Det framgår av en Jesu förutsägelse som uttalas i sammanhang med sin gråt över Jerusalem: "Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn'" (Matt 23:39).
Ännu en viktig profetia av Jesus gäller det att vara uppmärksam på. Den erbjuder oss likaså entydiga tecken för inträdet av den nådefulla ändens tid för Israel och världen. I Luk 21:24 säger Jesus: "De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna tills hedningarnas tider är fullbordade." När Jesus här talar om "hedningarnas tider" avses enligt den grekiska grundtexten "nådestider", kairoi.
Det är tiderna i vilka Gud ger sitt frälsningsrebjudande till hednafolken genom den kristna världsmissionen. Dess mål finner de däri att "hedningarna i fulltalig skara" ur folken församlas i Jesu Kristi församling. Under alla dessa tider kommer emellertid Jerusalem att vara ockuperat av hedningarna och judarna kommer att leva utspridda bland alla folk som i fångenskap. Men när den världsvida missionen nalkas sitt slut, då kommer samtidigt Jerusalem att upphöra att vara förtrampat av hedningar. Det betyder att "Davids stad" kommer att återges till Israel som dess rättmätige ägare.
När man får dessa sammanhang klargjorda, då får de senaste årtiondenas skeende som vår generation varit vittne till rent av enastående betydelse. Ty förutsägelsen att Jerusalem inte mer ska förtrampas av hedningarna har uppfyllts bokstavligt i sexdagarskriget 1967. För första gången sedan förstörelsen år 70 e Kr är hela Jerusalem idag åter i Israels händer, - även om det hittills alltid är politisk oro som t ex 1988-1990 med Intifadan, och då Jerusalem hotades i Gulfkriget 1991 med Scudmissilerna från Irak. Samtidigt blir vi också vittnen till hur hednamissionen i världen närmar sig sin avslutning. Å ena sidan är det just i dessa dagar som det sker att också ännu slutna stater som Nepal, Afghanistan och Jemen öppnas för den kristna missionen. Samtidigt erfar vi emellertid på flera ställen en egendomlig försoffning i de gamla kyrkorna i det en gång "kristna Västerlandet" avseende missionen, och vi möter ett växande motstånd av de uppvaknande inhemska religionerna i Asien och också i Afrika. Skulle alltså den dagen närma sig, då Israel blir skådeplatsen för världshistoriens sista avgörande händelser? Ska nu Kristus snart själv ingripa för att rädda Guds utvalda folk från anstormningen av de fientliga nationerna - särskilt de islamiska? Gammaltestamentliga ändetidsprofetior som särskilt de i Sakarja kap 12 och 14 - som hittills ännu inte fått någon historisk uppfyllelse! - får i den innevarande politiska utvecklingen en väckande aktualitet. Är dessa händelser redan förspelet inför Kristi återkomst som till slut ska upprätta det utlovade i ett återupprättat Israel med ett synbart centrerat messianskt rike? Och kommer då såväl det andligt som kulturellt återupprättade Israel äntligen att få uppnå det som Förenta Nationerna förgäves har föresatt sig?
"Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig" (Jes 2:3-4).
(Översättning Dag Selander)
Israel i Frälsningshistorien (del 1 av 2)
ISRAEL I FRÄLSNINGSHISTORIEN
Utkorelse, förkastelse och återupprättelse av det gamla förbundets folk
av Peter Beyerhaus (Artikeln från den tyska tidskriften DIAKRISIS Nr 3 Juli 2000)
Utkorelse, förkastelse och återupprättelse av det gamla förbundets folk
av Peter Beyerhaus (Artikeln från den tyska tidskriften DIAKRISIS Nr 3 Juli 2000)
Den spänningsladdade existensen av Israels folk och dess väg genom tiderna är en av världs-historiens mest förvånande företeelser och samtidigt en av dess största gåtor. "Kan någon nämna ett enda bevis för att Gud finns?" frågade Fredrik den Store den danske diplomaten greve Reventlow. "Javisst, Ers majestät, judarna!" löd det tänkvärda svaret. Idag mer än 200 år senare skulle svaret vara än mera adekvat och vittnande om en högre makt. År 1948 upplevde Israel efter nästan 1900 års förskingring och förtryck en nationell återfödelse som suverän stat. Detta på den mark som var deras fäders - till största delen av andra erövrat land. Och för att försvara detta område inträffade 19 år senare en märklig seger i sexdagarskriget mot en till förintelse försvuren övermakt. Allt detta hände mot den mörkaste bakgrund i den största historiska katastrof. I det som sedan århundraden drabbat det förföljda judafolket, pogromerna, kulminerar nu i de av nationalsocialismen iscensatta koncentrationslägren och gaskamrarna!
Just vår tyska skuldbelastade historia gentemot judafolket är säkert grunden för det växande intresset kring allt det som hör samman med frågorna kring Israel. I detta bidrag ska folkets öde och Israels land tydas inte politiskt utan i ljuset av den frälsningshistoriska uppenbarelsen. Det sker i tre steg:
I. Israels utkorelse i Gamla förbundet
1. Guds frälsningsplan som utkorelsehandling
Den som rätt vill förstå det bibliska budskapet om förhållandet mellan Gud och mänsklighet, den måste erkänna att detta tar sig uttryck i ett historiskt handlande av uppenbarelse från Guds sida. Till skillnad från östasiatiska religioner eller filosofiska gudsidéer är Gamla och Nya Testamentets Gud ingen i sig vilande yttersta verklighet som människan kan och måste närma sig i en sedlig och insiktsmässig strävan. Fastmer lär oss Bibeln att på grund av en urkatastrof, syndafallet, inträdde en radikal skilsmässa varigenom Gud blev fördold och ouppnåelig för människorna. Endast genom att Gud trädde ut ur sin fördoldhet och uppenbarade sig i ord och gärning kan en ny gemenskap bli till mellan honom och människorna.
Denna Guds självuppenbarelse till mänsklighetens frälsning ut ur den fallna skapelsens dödsstrukturer äger rum i form av ett utkorelsehandling. Denna frälsning kommer till människan inte på ett allmänt utgjutande sätt. Fastmer beror den på Guds nådesval och når oss längs en vägkedja av historiska val av bestämda människor och gemenskaper ut ur mitten av en ibland större krets. Det betyder: Gud utväljer åt sig mänskliga verktyg vilka ska tjäna honom att genomföra hans frälsningsplan. Paulus hänvisar till åtskilliga skriftställen som visar att denna utkorelse var av evighet hos Gud. Utväljandet av någon motsvaras alltid av att någon annan ställs åt sidan eller förkastas. Det är mycket anstötligt för det naturliga, självständiga förnuftet. Här står överlägsenheten i den gudomliga suveräna viljan mot det mänskliga förhållningssättet med dess oenighet och obeständighet. Så grundläggs samtidigt den absoluta vissheten att Guds frälsningsplan med mänskligheten och de enskilda människorna står fast med sina mål. Varken människans otro eller de listiga angreppen från Guds sataniske motståndare kan hindra världshistoriens drama om frälsningsplanens genomförande. Detta sker och fullbordas emellertid enligt den plan och genom de människor och medel som han har förutsett.
2. Guds förbund med Israel
Bibelns stora tema, som med litterärt och tidsmässigt så skilda och osammanhängande skrifter ger dess inre enhet, är Guds frälsningshistoriska väg. På den vägen för han sin skapelse trots allt motstånd till dess mål, Guds rike. Vi möter denna tanke på ett fördolt sätt första gången i ordet som Gud efter syndafallet riktar till ormen: "Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen" (1 Mos 3:15). Kyrkofäderna har betecknat detta uttalande som "protoevangelium". De har här sett en anvisning om att kvinnans efterkommande i en kamp på liv och död ska besegra Satan. Det förefinns alltså genom mänsklighetens historia en nästan fördold frälsnings- och segerplan. Denna förbinds med en helt bestämd genealogisk linje och går tillbaka till denna plan. Helt tydlig blir denna utkorelseplan, som samtidigt är en frälsningsplan, sedan i tolvte kapitlet av denna första Mosebok, Genesis. De första elva kapitlen ger oss en universiell överblick över världens skapelse, dess uppror mot Gud och dess splittring i språk och nationer. Nu vänder sig uppmärksamheten hos den bibliske historieskrivaren emot en enskild människa, hans familj, varur slutligen ett folk ska uppstå: Abram, en invånare i landet Ur på andra sidan Eufrat. Denne får en särskild uppenbarelse av den ende sanne Gud. Med detta förbinds samtidigt en fördold frälsningshistorisk kallelse: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade" (1 Mos 12.1-3).
I detta ord till Abram tillförsäkras en trefald av löften: (1) Besittningen av landet Kanaan, (2) många efterkommande, och (3) välsignelse av alla jordens folk. Tveklöst har Abram förstått de två första utsagorna, men också de översteg hans förnuft för det som var fattbart. Landet Kanaan låg långt borta och befann sig under kananéernas välde. Dessutom hade Abram själv och hans fru Sarai för länge sedan överskridit åldern för att biologiskt kunna få barn. Dock, Gud bekräftar i sin nästa uppenbarelse det första löftet med ännu klarare ord. När han gått över Jordandalen, uppmanas han: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden" (1 Mos 13:14-16).
Men vilka är Abrams efterkommande som detta löfte handlar om? Det är den avgörande frågan, som infann sig redan vid den första uppenbarelsen från Gud till Abram. I det följande läser vi nämligen om hur Abram på inrådan av sin fru Sarai i egen regi försökte genomföra Guds plan med hjälp av tjänstekvinnan Hagar som föder sonen Ismael. Men Gud bekräftar och sanktionerar inte denna egenmäktiga nödlösning. Fastmer ser vi fördrivandet av Hagar och Ismael ut i öknen. Och så sker den underbara födelsen av Isak som den legitime bäraren av löfteslinjen. Och dock förblir frågan för Ismaels och Isaks efterkommande en stridsfråga om vem som är den sanne arvingen. Mellan kristendom och islam blir det till ett teologiskt problem; ty Koranen betecknar Hagar som den rättmätiga frun till Abraham (Ibrahim). Och idag blir samma urhistoriska fråga till en alarmerande politisk stridsfråga, som t.o.m. kan bli en tändande gnista för ett tredje världskrig. Såväl ur mänsklig som ur historisk synvinkel tycks palestina-araberna ha hemortsrätten på sin sida. Ty de har haft detta land sedan århundraden som sitt hem. Men mot dessa synbart legitima anspråk - för vilka redan Abraham själv i sin bön för Ismael ger sitt hedersord (1 Mos 17:18) - står Herrens oföränderliga ord till Abraham: "din hustru Sara skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Isak. Jag skall upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund" (1 Mos 17:19). Också Ismael får en särskild Guds välsignelse, också han ska bli till ett stort folk. Men han kommer att stå utanför det särskilda frälsningshistoriska förbundet, som Gud slöt med Abraham och förnyade med Isak.
Den schweiziske nytestamentlige exegeten Oscar Cullmann har i sin bok "Christus und die Zeit" (uppl. 3, Zürich 1962) präglat begreppet "fortschreitenden Verminderung". Han ser däri frälsningshistoriens grundtanke i GT: Gud handlar i sin förberedelse av den kommande frälsningen för människosläktet på det sättet att han begränsar sig i sina uppenbarelser och löften till en allt trängre krets av utvalda. Medan i inledningen av förbundet med Noa ännu hela mänskligheten avses (1 Mos 9:9-17), så smalnar Guds förbund i den speciella frälsnings-historien med Abraham, Isak, Jakob, tolvstamsfolket Israel, Juda stam, den heliga resten. Slutligen griper Guds utkorelsehand efter en enda människa inom denna heliga rest ur Juda stam. Mot denna person löper alla löften, sammanträffanden och Guds uppdrag samman: Det är Herrens lidande tjänare hos Jesaja, ställföreträdande synderna i i Guds församling och därmed förs Guds frälsningsplan i namn av det utvalda folket till fullbordan (Jes 42:1-7, 49:1-6, 50:4-10; 53). Dock förblir detta nästan fördolt för det mänskliga ögat - också för de judiska ögonen. Ty denne lidande Herrens tjänare visar sig inte mer själv i Gamla testamentets tid. Fastmer möter han oss inte förrän i Nya testamentet i Jesu av Nasaret gestalt.
Trots det får vi inte bortse från att utkorelsen, instrumentet för den gudomliga frälsningsplanen för alla folk, gällde ett helt folk. Där kretsen för de utvalda senare smalnade är dessa att förstå som representanter för hela folket.
Därför gäller det egentliga uppdraget, genom vilket välsignelseordet till Abraham finner sin funktionella verkställighet, inte förrän i det ögonblick, då Israels barn - i den historiska befrielsen från det egyptiska slaveriet - blir till ett folk. Efter att Israel under Mose ledning lämnat Egypten och slagit läger i öknen uppenbarar sig Herren för Mose vid berget Sinai: "Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:3-6). Här möter vi för första gången helt öppet den autentiska grunden och målsättningen för utkorelsen av Israel. Att Gud har utvalt åt sig Israel beror inte på någon egenskap eller prestation genom vilken Israel utmärkt sig framför andra folk. Tvärtom: Israel är ett oansenligt, kulturellt och politiskt obetydligt folk. Dess företräde beror enbart på Guds utväljande (5 Mos 7:6-8), och detta inte för åtnjutande av egna privilegier utan till vittnestjänst inför hela mänskligheten.
Därför gäller det egentliga uppdraget, genom vilket välsignelseordet till Abraham finner sin funktionella verkställighet, inte förrän i det ögonblick, då Israels barn - i den historiska befrielsen från det egyptiska slaveriet - blir till ett folk. Efter att Israel under Mose ledning lämnat Egypten och slagit läger i öknen uppenbarar sig Herren för Mose vid berget Sinai: "Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk" (2 Mos 19:3-6). Här möter vi för första gången helt öppet den autentiska grunden och målsättningen för utkorelsen av Israel. Att Gud har utvalt åt sig Israel beror inte på någon egenskap eller prestation genom vilken Israel utmärkt sig framför andra folk. Tvärtom: Israel är ett oansenligt, kulturellt och politiskt obetydligt folk. Dess företräde beror enbart på Guds utväljande (5 Mos 7:6-8), och detta inte för åtnjutande av egna privilegier utan till vittnestjänst inför hela mänskligheten.
3. Israels missförstånd av sin utkorelse
Israels historia, som GT berättar den för oss, framträder som en stor tragedi inom frälsnings-historien. Författarna av de historiska och profetiska böckerna berättar nämligen för oss hur Israel om och om igen och till sist slutgiltigt misslyckas med att fullgöra sitt uppdrag; att vara bärare av gudomlig rätt till ljus och vara frälsningsinstrument för världens folk. Det har funnits enstaka kungar som Hiskia och Josia som i heroiskt trosmod försökt återställa det rätta förhållandet till Gud. Om detta har fr a emellertid också alla profeter bemödat sig om. Det handlar om den unika sändningen av dessa lidelsefulla gudsmän, vilkas verk saknar motstycke i hela religionshistorien.
Trots det är Israel slutligen som självständigt konungarike sönderslaget i två stora katastrofer genom den assyriska och babyloniska fångenskapen år 722 och 586 f Kr. Sedan dess måste det hålla sin existens vid liv under växlande främlingsvälden - assyrier, babylonier, perser, greker och romare. För dessa sammanbrott kan man profanhistoriskt göra den yttre världs-politiska utvecklingen ansvarig, mot vilka Israel som liten nation inte kunde försvara sig. Profeterna ger oss dock en djupare tolkning av detta skeende: Israel har inte varit trogen sin kallelse att vara ett särskilt folk, som i absolut förtröstan skulle bevara trohet och lydnad mot sin Gud i alla frestelser, hot och trångmål. "Om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste" talar Jesaja i ett ödesmättat ögonblick till kung Ahas (Jes 7:9).
Slutligen har Israel i analogi till de övriga folken som en nation bland andra nationer politiskt missförstått sin uppgift. Israel har gjort sin religion till en nationalreligion och sin Gud till en nationalgud. Man inbillade sig hans hjälp utan att iakttaga de religiöst-etiska villkoren, till vilka det frälsningshistoriska förbundsförhållandet var knutet. Därför har Israel i sin olydnad samtidigt också blivit ett offer för falska profeter (t ex Jer 23:9-37). Dessa har hänvisat till de gamla löftena om Jahwes närvaro i Templet och till den eviga varaktigheten av Davids konungatron, utan att erkänna Guds dom över folkets trolöshet (se bl a Jer 7:4,10). Så slutar alltså Israels historia med det för folket nästan omöjliga att Templet förstörs och att det judiska konungahuset utplånas.
Trots det är Israel slutligen som självständigt konungarike sönderslaget i två stora katastrofer genom den assyriska och babyloniska fångenskapen år 722 och 586 f Kr. Sedan dess måste det hålla sin existens vid liv under växlande främlingsvälden - assyrier, babylonier, perser, greker och romare. För dessa sammanbrott kan man profanhistoriskt göra den yttre världs-politiska utvecklingen ansvarig, mot vilka Israel som liten nation inte kunde försvara sig. Profeterna ger oss dock en djupare tolkning av detta skeende: Israel har inte varit trogen sin kallelse att vara ett särskilt folk, som i absolut förtröstan skulle bevara trohet och lydnad mot sin Gud i alla frestelser, hot och trångmål. "Om ni inte är fasta i tron, har ni inget fäste" talar Jesaja i ett ödesmättat ögonblick till kung Ahas (Jes 7:9).
Slutligen har Israel i analogi till de övriga folken som en nation bland andra nationer politiskt missförstått sin uppgift. Israel har gjort sin religion till en nationalreligion och sin Gud till en nationalgud. Man inbillade sig hans hjälp utan att iakttaga de religiöst-etiska villkoren, till vilka det frälsningshistoriska förbundsförhållandet var knutet. Därför har Israel i sin olydnad samtidigt också blivit ett offer för falska profeter (t ex Jer 23:9-37). Dessa har hänvisat till de gamla löftena om Jahwes närvaro i Templet och till den eviga varaktigheten av Davids konungatron, utan att erkänna Guds dom över folkets trolöshet (se bl a Jer 7:4,10). Så slutar alltså Israels historia med det för folket nästan omöjliga att Templet förstörs och att det judiska konungahuset utplånas.
4. Den förblivande giltigheten i utkorelsen
Trots allt råder det i GT ingen tvekan om att med denna nationella katastrof år 586 är inte Guds särskilda historia med det utkorade folket avslutat. Fastmer har Israels historiska otro en mycket ljus baksida - en öppning mot framtidens dimension. Genom profeterna, dessa obevekliga rättstjänare avseende folkets innevarande olydnad, låter Jahwe inte endast meddela den oundvikliga nationella undergången. Än mer förkunnar de samtidigt också hans förnyade frälsningshandlande mot sitt folk och genom sitt folk i de yttersta dagarna (t ex Jer 31:31-34, Hes 36:26f, Sak 8:13). Teologiskt uttryckt betyder det: Israels tro erhåller en eskatologi, dvs en lära om de yttersta tingen.
Herren Gud, Jahwe, kan själv inte vara otrogen. Därför kan heller inte hans folks otro skingra hans planer som han har just för detta folk. Men - det gamla förbundet var brutet (Jer 31:32). Han kunde på grundlag av sina till Israel ställda villkor, nämligen att hålla Lagen (jfr 5 Mos 6:4-5), inte återställa denna otrohet. Ty Israel har visat sig vara ett "motsträvigt" och "äktenskapsbrytande släkte" som av sig själv är oförmöget till omvändelse (jfr t ex Jes 6:9-12). Därför kommer Gud själv vid tidens slut att gripa in på ett helt nytt sätt i sitt folks historia. Han ska då åter samla och återföra sitt över hela världen kringspridda folk (Jes 43:5-7, Jer 29:13f, 32:37ff). Han kommer att återupprätta Davids fallna konungatron och insätta en konung av hans ätt, som ska regera över Israels folk enligt hans stadgar (Amos 9:11, Jer 23:5, Hes 34:23f). Och det största: All världens folk ska nu underordna sig denne konungs herradöme för att till sist se den efterlängtade fridsordningen komma: "Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit"och säga: 'Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.' Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem" (Jes 2:3-4).
Herren Gud, Jahwe, kan själv inte vara otrogen. Därför kan heller inte hans folks otro skingra hans planer som han har just för detta folk. Men - det gamla förbundet var brutet (Jer 31:32). Han kunde på grundlag av sina till Israel ställda villkor, nämligen att hålla Lagen (jfr 5 Mos 6:4-5), inte återställa denna otrohet. Ty Israel har visat sig vara ett "motsträvigt" och "äktenskapsbrytande släkte" som av sig själv är oförmöget till omvändelse (jfr t ex Jes 6:9-12). Därför kommer Gud själv vid tidens slut att gripa in på ett helt nytt sätt i sitt folks historia. Han ska då åter samla och återföra sitt över hela världen kringspridda folk (Jes 43:5-7, Jer 29:13f, 32:37ff). Han kommer att återupprätta Davids fallna konungatron och insätta en konung av hans ätt, som ska regera över Israels folk enligt hans stadgar (Amos 9:11, Jer 23:5, Hes 34:23f). Och det största: All världens folk ska nu underordna sig denne konungs herradöme för att till sist se den efterlängtade fridsordningen komma: "Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit"och säga: 'Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.' Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem" (Jes 2:3-4).
Israel kommer alltså än en gång att uppfylla sin världshistoriska sändning till världens folk trots alla inträffade katastrofer. Men detta ögonblick blir inget utopiskt löfte bara, vars uppfyllelse återigen kommer att falla på detta folks erfarenhetsmässiga outrotliga motspänstiga natur. Fastmer visar oss profeterna Jeremia, Hesekiel och Joel vilka inre ingrepp Gud kommer att göra i detta folks väsen för att slutligen göra det skickat att fullgöra sin sändning: Gud kommer att försona sitt folk med rent vatten. Han kommer att ersätta det gamla stenhjärtat med ett nytt av kött, dvs ge ett villigt hjärta. Han ska utgjuta sin egen Ande i dess hjärta, så att folket ska komma att hörsamma Guds bud, inte motvilligt och ytligt under yttre tvång, utan av inre vilja och drivkraft (Hes 36:25-27, Jer 31:33, Joel 3:1f). Det betyder emellertid: Gud kommer att sluta ett helt nytt förbund med sitt folk (Jer 31:31, 32:40, Hes 37:26f). I detta nya förbund kommer det egentliga målet och Guds löften att vara desamma som i det gamla förbundet. Också de på Israel ställda villkoren, att vara trogen mot Gud och att hålla hans bud, kommer att bli desamma (Matt 5:17-20, Rom 8:3-4). Men de kommer att ställas på en ny grund och därför inte längre vara dömda att misslyckas. Sedan kan det äntligen i helt egentlig mening bli frid på jorden: "Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig. Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus" (Jes 2:4-5).
----
se forts. del 2 (av 2)
