A Journey to Machadodorp - The Story of Ernst & Hulda
THE STORY OF ERNST & HULDA in Machadodorp is today part of Machadodorp´s history.
Machadodorp... Where in the World...
Krüger National Park...
Heard about Ernst & Hulda? About pastor Jele? The River and flyfishing?
Linnéa Carlsson´s 75th Anniversary
D E A R
L I N N É A
L I N N É A
We are sending you our Greetings this your special day.
We add a Word about "The Way" that your father Ernst so often shared in Africa and Sweden.
Therefore, brothers, since we have confidence to enter the Most Holy Place by the blood of Jesus, by a new and living way opened for us through the curtain, that is, his body, and since we have a great priest over the house of God, let us draw near to God with a sincere heart in full assurance of faith, having our hearts sprinkled to cleanse us from a guilty conscience and having our bodies washed with pure water. Let us hold unswervingly to the hope we profess, for he who promised is faithful. (Heb 10:19-23)
"I am the way and the truth and the life. No one comes to the Father except through me. If you really knew me, you would know my Father as well." (John 14:6f)
Rich Blessings!
from all Your Missionary
friends
- The 75th Anniversary Photo Gallery
- About the Hiv/Aids Project
See Comments [Kommentarer] from friends below...
Ernst & Huldas dotter Linnéa - 75 år
Linnéa inför utresan 1932Den 8 mars 1931 föds Linnéa.
Plats:
Ljungarums missionshus.
Det är en dag när det sjunger i mors och fars hjärtan och sinnen.
Det var så här det gick till den dagen... Himmelens glädje fyller mitt sinne...
Bildurvalet nedan vill vara ett Födelsedags-Fotoalbum och ett Bildgalleri inför 75 årsdagen hemma i White River, RSA, med sin Lennart, barn och barnbarn.
(Bilderna i galleriet kan ses i större format genom att klicka på respektive bild.)
Rustorps säteri
Ulfstorp N. Sandsjö
SAMs expedition
Franklin,Thomander, Hjelm
Hemma på Vassnöden
Ljungarums kyrka
N. Sandsjö kyrka 
Ljungarums Missionshus
Missionstationen
Kyrkan i Machadodorp
Machadodorp River
Fiskebäck Västkusten
Rita och LinnéaLinnéas missionsvänner har möjlighet att ge en 75-årsgåva till ett AIDS-projekt i Södra Afrika, vilket grundats av Svenska Missionsrådet och Svenska Alliansmissionen.
MIssion Xp [M'Xp] vet att en sådan gåva skulle glädja Linnéa så innerligt, eftersom hon och hennes Lennart ger mycken av sin tid åt de AIDS-drabbade.
Mera info för den som vill skänka en gåva till detta projekt kan erhållas via SAMs hemsida för info om HIV/AIDS-projektet.
Jönköping 01/03/2006
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander editor
(149) Spiritualiteten bland Väckelsefolket - Appendix # 3
Ljungarums missionshus och Annas besök 8 mars 1931 Bild: i Britta Bäck-Karlssons ägo
OM ANNAS HENRY, AGNETAS FARFAR & KLINTHULTS MISSIONSHUS
Ernsts syster Anna gifte sig med Knut Johansson och de bosatte sig på Källarp i Barnarp. Anna kom över till Ljungarums Missionshus när det var dags för Hulda att föda sitt andra barn. Anna fick i all hast tjänstgöra som barnmorska.
OM ANNAS HENRY, AGNETAS FARFAR & KLINTHULTS MISSIONSHUS
Ernsts syster Anna gifte sig med Knut Johansson och de bosatte sig på Källarp i Barnarp. Anna kom över till Ljungarums Missionshus när det var dags för Hulda att föda sitt andra barn. Anna fick i all hast tjänstgöra som barnmorska.
. . . Fostervattnet går. Högmässans preludium spelas. . . Anna pockar på uppmärksamhet. Hulda ringer och ber Anna, Ernsts syster, att komma över. Liten Anna, 2 år igår (!), får en kram och det hon behöver. Får hjälp med nallen upp i korgstolen. Nerifrån kyrksalen hörs ungdomskören sjunga.
Hulda är nu upptagen av att göra i ordning vatten, ta fram handdukar och allt som behövs för det som kanske komma skall under de närmaste timmarna under dagen.
Anna och hennes Ingrid, 6 år, kommer. Anna säger till Ingrid: "Gå till Anna och passa henne, snälla, Ingrid. Ni kan hålla till ute vid kökssoffan. Håll gärna dörren stängd där ute för snart kanske du får en liten kusin. Nu ska jag söka hjälpa faster Hulda, förstå, när det lilla barnet ska födas?"
Mera om denna händelse i artikel (87)
"Himmelens glädje fyller mitt sinn" i Dokumentären.
"Himmelens glädje fyller mitt sinn" i Dokumentären.
Anna hade förutom dottern Ingrid, som var med vid sin kusin Linnéas födelse den här dagen i mars 1931, en son som var två år äldre än Ingrid och hette Henry, vars fru Agneta vi möter nedan i skildringen om farfar F.O. Carlsson..
Denne Henry Renshult har i sex band dokumenterat viktiga historiska fakta om Nydala som hembygdsforskare. Se Vrigstad hembygdsförening
Denne Henry Renshult har i sex band dokumenterat viktiga historiska fakta om Nydala som hembygdsforskare. Se Vrigstad hembygdsförening
Om den rika dokumentationen - 1.776 sidor - samlad i böckerna Folk & Fornt i Nydala, del 1-6, skriver Nättidningen RÖTTER - Här finns en utmärkt förteckning över de sex delarnas innehåll.
Visste du att Småland och stadsdelen Bronx i New York hör samman? Henry Renshult berättar om detta samband. Läs om den som gett upphovet till namnet Bronx, nämligen Jonas Jonsson Brunk
Ernsts systerson Henry
Foto: Vrigstads Hembygdsförening [klicka på bilden för större format]
Ernsts systerson Henry är gift med Agneta. Hon har i sin bok om Klinthults missionshus berättat historien om ett av missionshusen som byggdes i väckelsens tid. Det första missionshuset i länet var Jönköpings Missionshus och byggnadsåret var 1860. Missionshus nr två i länet uppfördes 1862 i Vrigstad, 10 km norr om Klinthult. År 1906 fick Klinthult sitt eget missionshus.
Ernsts systerson Henry
Foto: Vrigstads Hembygdsförening [klicka på bilden för större format]
Ernsts systerson Henry är gift med Agneta. Hon har i sin bok om Klinthults missionshus berättat historien om ett av missionshusen som byggdes i väckelsens tid. Det första missionshuset i länet var Jönköpings Missionshus och byggnadsåret var 1860. Missionshus nr två i länet uppfördes 1862 i Vrigstad, 10 km norr om Klinthult. År 1906 fick Klinthult sitt eget missionshus.
Agneta Renshults farfar Fredrik Oscar Carlsson, som var missionsförsamlingens ordf 1926-1965, skrev i juni 1946 en historik vid 40-årsjubiléet. Detta dokument tillsammans med övrigt material i hennes bok är ett utomordentligt bidrag till att lära känna den spiritualitet som var rådande i denna tid som också var Ernst & Hulda Anderssons tid.
F.O. Carlssons historik:
Till Klinthults missionshistoria åren 1880 och 1940-talet vill nedtecknaren erinra om några minnen, som för mig stå som klara ljusbärare från början av 1880-talet, då Östra- Västra härads och Jönköpings Missionsföreningar verkade här till stor välsignelse i stugumötena vilka öppnades gärna. Jag glömmer aldrig mitt kära föräldrahem, där det predikades och mycket folk samlades och Guds Ande var nära med sång och vittnesbörd, och det var inte besvärligt för min kära mor, och inte heller för Sven Janssons hem att öppna hemmen för ordets förkunnare, av vilka jag här vill nämna några namn. Jag minns särskilt br. K. Petersson, J. Johansson, Jonas Kvats och Alex Jonsson, vidare br. G. Jakobsson, P. Lindberg, M. Karlgren, R. Sandell, G. Sandvall, Walfrid Andersson och O. Gustafsson. Alla dessa har varit i Östra- Västra härads Missionsförening som här verkat till stor välsignelse. Nämnas bör ock J. Westberg med sitt dragspel som blev medlet för många att komma till tro på Gud. År 1906 gick en kraftig väckelse fram här i Nydala, Vrigstad, Svenarum och Hylletofta. Det var Hulda Jonsson som verkade här till stor välsignelse och många voro de som kommo till tro på Gud och även nedtecknaren av dessa rader kom med då. Det var den gamla tidens väckelse som blev sått i den djupa jorden. Då blev även Klinthults Missionshus byggt på sommaren 1906 och det gick fort att bygga. Det var fyra som skänkte virke till stommen, två skänkte var sin sida och två var sin gavel. Så byggde vi och bad och sjöng till Herrens ära. Saliga minnen från den tiden. Den 11 december 1906 invigdes missionshuset för sitt höga ändamål och det första mötet som hölls var en Skördefest och som invigningstalare var kallad S.P. Johansson (s.k. Fiskaren) och även Johan Nydahl från Söndra var med. Jag glömmer aldrig den stunden för Guds Ande var nära och välsignade våra hjärtan. Det har Han gjort allt fort när vi samlats, och vi är tacksamma och glada därför. Från Klinthults missionsförsamlings bildande till år 1926, då han fick hembud, var S.A. Jansson ordf. Därefter blev F.O. Carlsson ordförande. 1932 gick en väckelse fram över bygden då Evangelist Gustav Haag verkade här till stor och rik välsignelse som säkert skall visa sig på den stora dagen då Herren skall säga: "Gå in i min Faders glädje". Missionsmedel som insamlats för verksamheten under tiden 1906-1946 för inre och yttre mission enligt vad protokoll utvisar är kr. 11.600. Så få vi önska, att Gud även i fortsättningen får verka med sin Ande bland oss här i Klinthults Missionsförsamling, till själars frälsning och bland dem som stå som arbetare i vingården. De flesta av de gamla läsarna äro numera borta. De har lämnat ljusa och bestående minnen efter sig.
Klinthult i Juni 1946.
F.O. Carlsson
Till Klinthults missionshistoria åren 1880 och 1940-talet vill nedtecknaren erinra om några minnen, som för mig stå som klara ljusbärare från början av 1880-talet, då Östra- Västra härads och Jönköpings Missionsföreningar verkade här till stor välsignelse i stugumötena vilka öppnades gärna. Jag glömmer aldrig mitt kära föräldrahem, där det predikades och mycket folk samlades och Guds Ande var nära med sång och vittnesbörd, och det var inte besvärligt för min kära mor, och inte heller för Sven Janssons hem att öppna hemmen för ordets förkunnare, av vilka jag här vill nämna några namn. Jag minns särskilt br. K. Petersson, J. Johansson, Jonas Kvats och Alex Jonsson, vidare br. G. Jakobsson, P. Lindberg, M. Karlgren, R. Sandell, G. Sandvall, Walfrid Andersson och O. Gustafsson. Alla dessa har varit i Östra- Västra härads Missionsförening som här verkat till stor välsignelse. Nämnas bör ock J. Westberg med sitt dragspel som blev medlet för många att komma till tro på Gud. År 1906 gick en kraftig väckelse fram här i Nydala, Vrigstad, Svenarum och Hylletofta. Det var Hulda Jonsson som verkade här till stor välsignelse och många voro de som kommo till tro på Gud och även nedtecknaren av dessa rader kom med då. Det var den gamla tidens väckelse som blev sått i den djupa jorden. Då blev även Klinthults Missionshus byggt på sommaren 1906 och det gick fort att bygga. Det var fyra som skänkte virke till stommen, två skänkte var sin sida och två var sin gavel. Så byggde vi och bad och sjöng till Herrens ära. Saliga minnen från den tiden. Den 11 december 1906 invigdes missionshuset för sitt höga ändamål och det första mötet som hölls var en Skördefest och som invigningstalare var kallad S.P. Johansson (s.k. Fiskaren) och även Johan Nydahl från Söndra var med. Jag glömmer aldrig den stunden för Guds Ande var nära och välsignade våra hjärtan. Det har Han gjort allt fort när vi samlats, och vi är tacksamma och glada därför. Från Klinthults missionsförsamlings bildande till år 1926, då han fick hembud, var S.A. Jansson ordf. Därefter blev F.O. Carlsson ordförande. 1932 gick en väckelse fram över bygden då Evangelist Gustav Haag verkade här till stor och rik välsignelse som säkert skall visa sig på den stora dagen då Herren skall säga: "Gå in i min Faders glädje". Missionsmedel som insamlats för verksamheten under tiden 1906-1946 för inre och yttre mission enligt vad protokoll utvisar är kr. 11.600. Så få vi önska, att Gud även i fortsättningen får verka med sin Ande bland oss här i Klinthults Missionsförsamling, till själars frälsning och bland dem som stå som arbetare i vingården. De flesta av de gamla läsarna äro numera borta. De har lämnat ljusa och bestående minnen efter sig.
Klinthult i Juni 1946.
F.O. Carlsson
Detta Klinthults missionshus är sedan några år Eva Spångbergs missionshus. Läs om hennes och hennes liv i reportaget nyligen Världen idag.
Ernsts syster Anna fick alltså sonen Henry som ägnat mycken tid åt forskning kring Nydala socken och allt som hänt Folk & Fornt. Hans sex band om Nydala är redan ett klassiskt verk för mången forskare att återvända till. Och Ernsts systerson Henrys maka Agneta ger i boken Klinthults missionshus bland mycket annat spännande också en gedigen bild av spiritualiteten i Ernst och Huldas generation med väckelsefolket.
Ernsts syster Anna fick alltså sonen Henry som ägnat mycken tid åt forskning kring Nydala socken och allt som hänt Folk & Fornt. Hans sex band om Nydala är redan ett klassiskt verk för mången forskare att återvända till. Och Ernsts systerson Henrys maka Agneta ger i boken Klinthults missionshus bland mycket annat spännande också en gedigen bild av spiritualiteten i Ernst och Huldas generation med väckelsefolket.
(148) Huldas häst Ardennes - Appendix # 2
HULDAS HÄST
En Islandsponny eller en vanlig svensk Nordsvensk häst användes inte av missionärerna på denna tid. Den ras som man valde inte minst i det bergiga höglandet i Machadodorp på 1700 meters höjd det var den gamla klassiska arbetshästen från Belgien, Ardennes, dvs en ardenner.
Ardennerhästen var den häst som inte minst Hulda kom att lära sig använda från de första åren hemma hos missionärerna Wikström. I Dokumentären har vi mött Hulda vid ett flertal tillfällen i aktion med denna ardennerhäst.
Fotnot
Bilden ovan - Ajve 7382 - var född 1934 hos Bernhard Gustafsson i Tåstorp, Falköping. Hans far var den från Belgien importerade Ajax de la Cour 4728. Moder var Verdi 32833. Ajve såldes vintern 1937 till Johan Ullberg på Lassegården i Öttum där han stod som stambeskällare till sin död 1949. Exteriört var Ajve en harmonisk häst med goda rörelser. Han var en mycket god förärvare och inte minst skänkte han sin avkomma en synnerligen god konstitution. Han blev far till ett stort antal utmärkta döttrar och 42 stamboksförda söner. Bland sönerna var Monte-Bello 8278, Ajdrik 8484, Ajmon 8694 och Apiro 9064 de förnämsta.
Fotnot
Bilden ovan - Ajve 7382 - var född 1934 hos Bernhard Gustafsson i Tåstorp, Falköping. Hans far var den från Belgien importerade Ajax de la Cour 4728. Moder var Verdi 32833. Ajve såldes vintern 1937 till Johan Ullberg på Lassegården i Öttum där han stod som stambeskällare till sin död 1949. Exteriört var Ajve en harmonisk häst med goda rörelser. Han var en mycket god förärvare och inte minst skänkte han sin avkomma en synnerligen god konstitution. Han blev far till ett stort antal utmärkta döttrar och 42 stamboksförda söner. Bland sönerna var Monte-Bello 8278, Ajdrik 8484, Ajmon 8694 och Apiro 9064 de förnämsta.
Ardennerhästen har sitt ursprung från Ardennernas högland, beläget i sydöstra delen av Belgien, i gränstrakten mot Rhenlandet, Luxemburg och Frankrike. De första ardennerhästarna* infördes till Sverige 1873, då den framstående hippologen, greve C. G. Wrangel, importerade tre hingstar, Husar, Faro och Railleur, till ett värmländskt hingstbolag.
(147) Chevrolet 1938 - Appendix # 1
ERNSTS BIL INKÖPT 1948
När Ernst återkom med familjen till Machadodorp efter kriget i april 1948, inköptes denna Chevrolet m/1938.
Anna kom senare efter hans död att bli bilens användare och körde bl.a. Hulda till alla möten runt om i det vida distriktet.
Missionär Olle Fast köpte sedan bilen 1952 och Hulda talade då om att bilen "var som ny", eftersom Ernst verkligen hade lagt ned mycket arbete på bilen. Olle Fast säger idag att bilen var ett mycket gediget fordon välsignat som den var då Ernst - efter tankning och bilköpet av farmaren - lagt händerna på den och välsignat den.
(146) Preface by SAM´s Director Anders Bengtsson
Missionsföreståndaren för Svenska Alliansmissionen, Anders Bengtsson, riktar sig här nedan i sitt Förord till Dokumentären särskilt till den unga generationen att låta sig inspireras och utmanas av Ernst och Hulda.
The Swedish Alliance Mission´s Director Anders Bengtsson writes below about the Documentary and asks the young generation to follow the missionary pioneers.
Dag Selander
M'Xp editor
The Swedish Alliance Mission´s Director Anders Bengtsson writes below about the Documentary and asks the young generation to follow the missionary pioneers.
Dag Selander
M'Xp editor
ERNST och HULDA
by Anders Bengtsson
Missionsföreståndare
På väg hem mot Vassnöden, efter ett möte i Stora Missionshuset i Jönköping den 23 mars 1918, möter Ernst Andersson Guds kallelse att bli missionär i Afrika. Den stjärnklara kvällen blev startpunkten för två generationers missionsinsats i södra Afrika.
Att få följa Ernst och hustrun Huldas livsresa från Småland till utmaningarna i Sydafrika är en minst sagt spännande upplevelse. Generöst bjuds vi in att ta del inte bara av allt som rör arbetet i missionens tjänst utan också till vardag och fest med familjen, som utöver mor och far består av flickorna Anna och Linnea.
Att läsa om missionspionjärernas arbete är både spännande och gripande. Mycket är sig likt och ändå så olikt dagens rapporter från missionsländerna.
Uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar är ännu inte slutfört och Herren som gav oss uppdraget och en gång kallade Ernst och Hulda är den samme.
Hur skulle Ernst och Hulda ha reagerat inför dagens situation med 25 miljoner hiv-smittade i södra Afrika? Vad hade de gjort för alla barna som lämnas föräldralösa när aids varje år skördar över 2 miljoner människor?
Jag vet inte hur deras program skulle ha sett ut, men drivna av Guds kärlek skulle de varit engagerade till hundra procent, det vet jag.
Låt dig inspireras och utmanas av Ernst och Huldas liv.
Fråga Jesus, han som kallade dem, vad han vill med ditt liv.
F A C T S
Swedish Alliance Mission
The Swedish Alliance Mission is a Swedish church denomination with work in 17 countries. Main areas of work are Bible translation, literacy, evangelisation, church planting and leadership development in co-operation with sister churches and other ecumenical partners. The Swedish Alliance Mission also works together with national partners in village development, work in slums and with HIV/Aids.
address: The Swedish Alliance Mission, Box 615, SE - 551 18 Jönköping, Sweden
phone: +46 (0)36 30 61 50, fax: +46 (0)36 30 61 79
e-mail: Info SAM
phone: +46 (0)36 30 61 50, fax: +46 (0)36 30 61 79
e-mail: Info SAM
(145) Epilogue
The Documentary about Ernst & Hulda has come to its end. The exciting story is an Adventure and is inspiring for every reader. Thousands of visitors on this website have already followed the two friends in their Journey from the region Småland.
The Director of the Swedish Alliance Mission Anders Bengtsson writes in his Preface that Ernst & Hulda are challenging us and good examples in their pioneership. The Question that dthe SAM Director Anders Bengtsson has for us is this: And... How about You...
A list of sources for the articles and the writing is to be found in the start of the Documentary. See: A Documentary about Ernst & Hulda.
An Epilogue has not seldom an Important Mission, namely that it could start a new Journey for some one - as also the SAM Director Anders Bengtsson says in his Preface...
Jonkoping Sweden
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander
Editor
The Director of the Swedish Alliance Mission Anders Bengtsson writes in his Preface that Ernst & Hulda are challenging us and good examples in their pioneership. The Question that dthe SAM Director Anders Bengtsson has for us is this: And... How about You...
A list of sources for the articles and the writing is to be found in the start of the Documentary. See: A Documentary about Ernst & Hulda.
An Epilogue has not seldom an Important Mission, namely that it could start a new Journey for some one - as also the SAM Director Anders Bengtsson says in his Preface...
Jonkoping Sweden
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander
Editor
(144) Linnéa - Om Dokumentären
Ernst & Huldas dotter Linnéa:
- Om Dokumentären
Dokumentären om Ernst & Hulda har varit - också för mig som deras dotter, Linnéa – likt en resa gjord en gång. När resans väg görs igen efter många år är det ändå en ny resa med nya upptäckter…
Mina minnen, kunskaper och erfarenheter har jag delat med mig till dokumentärens författare, som i sin research fått fram uppgifter om mina föräldrar som jag inte känt till. Att läsa de över 140 artiklarna har för mig inneburit att jag fått upptäcka många okända fakta om min egen mor Hulda och men egen far Ernst.
Det är med obeskrivlig tacksamhet först till Gud och så till mina föräldrar Ernst och Hulda som jag vid genomläsningen av Dokumentären på nytt erinras om att jag fick förmånen att växa upp i ett kristet och inte minst missionärshem. Att vara missionärsbarn har sina plus och minus, men plussidan är ändå det som mest fyller mig med så stor och obeskrivlig tacksamhet.
Jag minns när vi kom hem ifrån skolan i byn och hade blivit kallade med öknamn. Då var Huldas kommentar: ”Om hatten inte passar, ta den inte på.” Oh, vad det visa rådet har hjälpt mången gång!
Ernst var mycket förtjust i sina flickor – Anna och Linnéa – och vi satt ofta i hans knä, men en gång sa han att han var trött och jag var för tung.
Den gyllene regeln gällde hemma. ”Allt vad I viljen att människorna skall göra er, det skall ni göra dem”. En annan regel – ”Löna aldrig ont med ont utan ont med gott”. Jag minns även när klassmamman på flickskolan i Jönköping var sjuk. Då ville Hulda att jag skulle köpa en blomma till henne, även om jag inte tyckte det.
Vi var på avskedssamkväm på ungdomshemmet i Jönköping inför resan 1948. Ernst höll avskedstal. Han sade: "Kanske finns det mera ax att plocka därborta." Efter begravningen när vi tre - mor, Anna & jag - var ensamma frågade jag Hulda om hon trodde att Ernst hade hunnit plocka några ax. Det kunde hon ej svara på. Detta Ernsts sätt att uttrycka sig med bilden av axen och skördetid illustrerar så väl hans största önskan i livet, nämligen att vinna människor för Gud.
[ Klicka för större bild ] Bild: Fiskebäck sommaren 1947
Jag var nog inte alltid Guds bästa barn och Ernst och Hulda hade sina bekymmer om mig. Ännu finns det många kanter som behöver slipas och Gud är inte färdig med mig än. Det är snart sjuttiofem år sedan den 8 Mars 1931, då mina ögon såg dagens ljus uppe på andra våningen hemma i Missionshuset på Ljungarum.
Det allra viktigaste var en vers vi hörde ständigt: ”Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder.” Nu för tiden verkar det vara tvärtom; att först söka allt det andra och glömma Guds rike och hans rättfärdighet. Så mycket av världen vill leda oss bort ifrån det allra viktigaste här i livet - att lära känna Gud, att ta emot Guds förlåtelse, att leva för och tjäna HONOM JESUS.
[ Klicka för större bild ]Bild: Inför utresan till Machadodorp 1932
HÄLSNING TILL DIG SOM LÄSER
Min förhoppning och bön är att den som läser Dokumentären inte bara tänker på att det var två små enkla Guds barn som hörsammade Hans kallelse och gick till ett främmande land med bud om Hans frälsning, utan ser att Gud kan använda varje litet oansenlig kärl i Hans vingård.
Du som läser dessa rader må vara tonåring eller du må vara äldre – själv är jag fortfarande en som lär och utmanas av Missionens Herre Jesus – kanske du är den som Han söker just nu för uppdrag i Guds rike.
White River, Mpumalanga, i Sydafrika den 17 november 2005
Linnéa Karlsson
Ernst och Huldas dotter
Välkommen att skriva.
Linnéas e-postadress.
***
Linnea’s husband Lennart Karlsson shares a couple of memories:
- Two memories of Ernst. We were living in Middelburg. Ernst arrived in the late afternoon after having cycled the 100 odd kilometres from Machadodorp. It was still a gravel road with lots of small stones which were not too kind to the bicycle tyres. He had had a number of punctures. I just remember how wet his shirt was from perspiration. He made light of the effort in cycling this distance.
About a month before he died I was out with Ernst for a driving lesson. After just a little while he indicated that he was tired and that we should return home. I think I was the last person outside of the family to see him before he died.
There are many jokes about mothers-in-law. Hulda was certainly did not fit in with any of these caricatures. During the time she stayed in our home she was certainly in the background as regards 'family business'. Never a comment about the children and their rearing. Always willing and there when needed.
Fotnot
Linnéa Karlsson har tillsammans med sin man Lennart Karlsson verkat i missionens sjukvårdsverksamhet i Sydafrika - Svenska Alliansmisisonen [SAM]. White River är en plats som förknippas med deras tjänst. Inför ett hundraårsjubileum har professor Lennart Karlsson skrivit "WHITE RIVER 100 YEARS, The Swedish connection in medical care".
/DSr
Linnéa Karlsson har tillsammans med sin man Lennart Karlsson verkat i missionens sjukvårdsverksamhet i Sydafrika - Svenska Alliansmisisonen [SAM]. White River är en plats som förknippas med deras tjänst. Inför ett hundraårsjubileum har professor Lennart Karlsson skrivit "WHITE RIVER 100 YEARS, The Swedish connection in medical care".
/DSr
(143) Dokumentär - Inlägg Frågor Kommentarer
Denna sida är tills vidare en plats för Kommentarer. Sidan är tänkt som extra utrymme för kommande publicering. - För kontakt med Editor e-adress
Välkommen! Skriv alltså gärna en rad eller några rader här nedan genom att klicka på ordet 'Kommentarer'
(142) Gallery 3 - Machadodorp
Detta foto Gallery innehåller bilder från missionsstationen som det ser ut idag.
Foto: Linnéa Karlsson
Så ser det uttjänade "uthuset" ut i dag fotograferat från sidan.
Foto: Linnéa Karlsson
Här är den första missionsbostaden sedd från framsidan. På den gamla goda missionärstiden såg det litet annorlunda ut; där fanns en myckenhet av träd vilka nu är borttagna. Huldas klängrosor finns inte helelr kvar.
Foto: Linnéa Karlsson
Missionärsbostaden av i dag; dahlior, alla träd, blommor, jordgubbsplantor... minns Linnéa och saknar när hon besöker sitt gamla hem
Foto: Linnéa Karlsson
Missionärsbostaden sedd från vägen.
Foto: Linnéa Karlsson
Kyrkan som Ernst byggde. Används numera som kontor...
Foto: Linnéa Karlsson
Så ser det uttjänade "uthuset" ut i dag fotograferat från sidan.
Foto: Linnéa Karlsson
Här är den första missionsbostaden sedd från framsidan. På den gamla goda missionärstiden såg det litet annorlunda ut; där fanns en myckenhet av träd vilka nu är borttagna. Huldas klängrosor finns inte helelr kvar.
Foto: Linnéa Karlsson
Missionärsbostaden av i dag; dahlior, alla träd, blommor, jordgubbsplantor... minns Linnéa och saknar när hon besöker sitt gamla hem
Foto: Linnéa Karlsson
Missionärsbostaden sedd från vägen.
Foto: Linnéa Karlsson
Kyrkan som Ernst byggde. Används numera som kontor...
(141) Gallery 2 - Machadodorp
Foto: Linnéa Karlsson - Skolan
Foto: Linnéa Karlsson - Skolan
Bilderna visar skolan. Vi gick i afrikaansk skola, mitt emot Posten. Klassrummet syns till höger på övre bilden och till vänster på den nedre bilden.
Foto: Linnéa Karlsson
Mr Blums affär där Rita hjälpte till under skollovet när hon var tonåring.
Foto: Linnéa Karlsson
Linnéa berättar: - Snoek´s affär där vi barn brukade gå ifrån skolan tvärs över gatan och få karameller. Mamma hade bra kontakt med ägarna, familjen Snoek, och de var snälla emot oss. Deras son och svärdotter hade en farm strax utanför och fru Snoek kom varje lördag med mejerivaror till Hulda och Anna.
(140) Gallery 1 - Machadodorp
Foto: Linnéa Karlsson
Foto: Linnéa Karlsson
Foto: Lennart Karlsson
Foto: Lennart Karlsson
Linnéa på besök hemma hos Rita i Machadodorp. Rita arbetade i Blums affär under skolferierna och kommer ihåg Hulda när nhonn ringde och beställde varor, fast hon hade - berättar hon i dag - lite svårt att förstå Huldas engelska.
Foto: Linnéa Karlsson
Afrikaträff med Moses Jele, Stig Bergman och Aina Bergman. När Olle och Lotten Fast 1958 åkte hem från Machadodorp till Sverige efterträddes de av Stig och Aina Bergman som missionstationsföreståndare.
(139) Machadodorp of Today...
The River in Machadodorp Photo: Trina Mathesen.
The Photos below are all pictures from Machadodorp of today 2005 - See Foot-note
T H E - R I V E R
The 'River' as symbol has a lot of meanings. This Documentary about Ernst & Hulda Andersson started with another and old picture of an African river from the old days. All through the articles we have also seen the words 'Cross over'...
The idea and thought has been to remind about the symbols of 'The River' and of the words 'Cross over'. It is always exciting with a and a living River in the Nature. But also to understand and grasp the dimension that is about the 'river' and the Eternity.
Besides that we always have to make moves which are steps - often just important "cross overs"... and sometimes perhaps though hindering realities... sometimes just to go radically forward and not stop for any borders.
And... the River brings life, new life. In the Nature and the Environment And in the spiritual realm we know it from the Revelations, chapter 22. And the Word, the word 'Cross' - it brings life from Golgatha.
T H E - C R O S S
Along the River we see the Tree. And the Cross.
John 15 tells us about Christ and we in Him... and He in us...
T H E - F I S H E R
The LORD has given us his call to be His fishermen...
T H E - C H U R C H
Missionary Ernst was the swede that together with the africans built a church building by stones, slates.
There in that house of God has been a lot of meetings with praise and preaching of the full Gospel during the years.
But Ernst and his evangelists and coworkers were coworkers with the LORD who from above by the holy Spirit built an everlasting reality, the Church as Body of Christ in Mpumalanga´s Machadodorp District.
The LORD has called us to be His Church - as living stones in this world where a huge need of real Life, Faith, Love and Hope is to be given, and given ny Grace.
T H E - G L O B A L - C H U R C H
The Boer church together with the Alliance Church of South Africa, the other groups of Christians in Africa, The Christianity of Sweden and all churches in the world is called to be the net for souls to be saved, white and black, yellow and red...
The global and local Body of Christ has its Challenge and Mission to give its life as Ernst and Hulda did for people who need to come over the river when eternity comes against the day we have to move...
That river can no one pass by himself, he needs the One who can transfer from one side to the other in the Heavenly... He is himself the Bridge. Ernst talked and preached always about that theme, the only and necessary message about conversion and forgiveness for the sins, the theme he preached was...
"T h e W a y"...
Foot-note
In order to see the beautiful pictures from Mochadodorp today just Push the small photos.
All Photos on this page by: Trina Mathesen, Johannesburg and Machadodorp
(138) Cross over - What a friend we have in Jesus
Bild: N. Sandsjö kyrka & kyrkogården där begravningen av Hulda ägde rum
Foto: N. Sandsjö hembygdsförening
What a friend we have in Jesus,
all our sins and griefs to bear!
What a privilege to carry
everything to God in prayer!
O what peace we often forfeit,
O what needless pain we bear,
all because we do not carry
everything to God in prayer.
Have we trials and temptations?
Is there trouble anywhere?
We should never be discouraged;
take it to the Lord in prayer.
Can we find a friend so faithful
who will all our sorrows share?
Jesus knows our every weakness;
take it to the Lord in prayer.
Are we weak and heavy laden,
cumbered with a load of care?
Precious Savior, still our refuge;
take it to the Lord in prayer.
Do thy friends despise, forsake thee?
Take it to the Lord in prayer!
In his arms he'll take and shield thee;
thou wilt find a solace there.
(137) Cross over - Inkosikazi's självutgivenhet & självförgätenhet
Anna har många stunder när hon tänker på åren som liten, då hon inte orkade som andra barn. Alla gånger hon blev efter och inte orkade med som de andra i skolan eller med lillasyster Linnéa.
Hon minns åren med Anders och Linus. Anders som större som boxades och slogs med Linus, lillasyster. Hur det snart nog var Linus som nästan kunde klå upp Anders fast hon var två år yngre. Särskilt efter fars död kom Anna att pendla mellan sin barndoms orkeslöshet på grund av hjärtåkomman och hans död och att hans brast.
Hon tänker på hjärtat, sitt hjärta, som man ofta kan göra som hjärtpatient. Man blir så fixerad vid det ibland. Man kan få och kan ha sån ångest - hade hon hört sägas - för att hjärtat ska stanna eller gå sönder, så man kan börja bli rädd för att somna till en alldeles vanlig nattsömn. Lite så kände hon allt ibland. Men det var så gott med mor.
Hennes fasta trygghet under åren hade varit en sådan glädje. Att dessutom kunna få utveckla det hon tyckt vara så roligt under barnaåren - att få vara med mor och baka hennes goda bullar och kakor. Att hon kunde få arbeta hos konditorn i Jönköping och att få lära grunderna. För att sen nästan kunna få vara som en riktig konditor hemma i Machadodorp, det var en sån glädje för Anna. Hon är så glad över att hon kunde ta körkort, och kunna göra det varken mor eller far kunde, nämligen köra fars Chevrolet, och få köra mor till alla sina missionsuppdrag. Ja, det var nästan, tänkte hon, som jag själv får vara missionär med mor därute på fältet.
Så går tankarna i Johannesburg för Anna medan hon blir allt svagare och en dag får flytta hem till Far i Himlen vars hjärta utgjutits i kärlek till henne till frälsning, till tro och hopp, till evig salighet. Hon visste - Anna - vad ett hjärta är. Hur beroende vi är av dess helhet. Hur beroende vi är av Faderns hjärta och hans kärlek, som sargats i en död med en ålder i samma årsgrupp som hon själv, i 30-årsåldern; Jesus blev ju också inte heller äldre än jag, Anna, omkring trettio.
Mor Hulda är 71 när Anna dör. Hemma i Sverige hade Hulda i tankarna att flickorna skulle ha svarta kläder ifall hon skulle få hembud. Nu har hon följt sin Ernst till graven ute på Machadodorps gravgård. Dessutom sin dotter Anna också dit ut till gravgården i Machadodorp 1959. Det fanns plats för henne invid Ernst i graven, nu vilar Anna där vi sin fars sida. En mors sorg vid sitt barns frånfälle är tungt för hennes hjärta. Huldas tårar har under livet på ett sätt tagit slut, men ändå inte; hennes tårar och snyftningar hör hon själv, - nästan förebrår sig för detta, när hon ju i stället bara borde vara glad med Anna för att hon äntligen fått komma hem. Och slippa detta onda och alla prövningar hon haft på grund av sin hjärtåkomma.
Hulda läser orden om "Gråt inte":
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor.
Hulda känner det som hon är i Nain. Jesus är också i Machadodorp, i Johannesburg, och här hemma i Sävsjö. Hulda lämnade Afrika året efter Annas död. Åkte hem till sin bror Sigurd till vilken hon nästan haft en mors förhållande. En dag i april 1960 kom hon hem, denna gång med flyg och landade ute på Torslanda flygplats. Det var en enklare tur än detta med dessa ångare och dessa båtturer hon rest med tidigare och som tagit över en månad att resa. Nu var det enklare, men ovant och verkligen sjögång värre än på stora vida havet med dessa väldiga lutningar vid starten. Gott var det att snart gick över, så det blev ingen sjösjuka för Hulda när hon fick flyga hem till Sverige och Sävsjö. Fredagen den 29 april står det att läsa i Trosvittnet Nr 18/1960 så hon själv kan läsa det hemma i Sävsjö:
"Afrikamissionärer på sverigebesök". Torsdagen den 21 april kom till Torslanda från Sydafrika missionärerna Hulda Andersson, Bror och Birgit Alvekrans med barnen Elisabeth och Lena samt missionär Elin Karlsson. Fru Hulda Andersson har varit verksam i Sydafrika och där utfört en trogen missionsgärning i cirka 40 år. Senaste perioden har varat i tolv år. Under denna tid har hon fått vara med om att säga farväl både till sin make, missionär Ernst Andersson, och dottern Anna, vilka båda har flyttat hem till Herren. Fru Andersson uttryckte vid ankomsten till Torslanda sin stora glädje över att än en gång få besöka det kära hemlandet. På frågan, 'Hur länge hon stannar', svarar hon: "Åtminstone ett år. Min dotter Linnéa och hennes make, doktor Lennart Karlsson, vill ha mig tillbaka till Sydafrika igen så fort ske kan… Missionärerna välkomnades på Torslanda av förutom släktingar och vänner missionssekreterare Arvid Almquist och pastor Torgny Svensson.
Hemma i Småland är Hulda hemma, men hjärtat har hon dock i Sydafrika med sin dotter Linnéa och hennes make Lennart och barnbarnen. Men hemma i Sverige finns hennes bror som hon vill stödja och ge omsorg äldre som han är. Redan när Hulda åkte till Amerika 1917 var det svårt för henne att märka Sigurds, hennes brors, väldiga saknad. Under åren har hon hela tiden sökte vara för honom ett särskilt stöd. Hemmavistelsen i Sävsjö hör till stor del samman med denne sin älskade bror. Det var lite av känslan från Betania hon bar på, den där hemkänslan och syskonens frändskap mellan Marta, Maria och Lasarus. Det kände hon av i sitt förhållande till Sigurd.
Dagarna och månaderna går. Tiden går så fort upp i åren. Rätt vad det är har almanacksbladen på väggen hemma i Sävsjö året 1965 och det är januari. Nu har Hulda bestämt sig. Nu kan hon inte längre vara till nytta hemma, då väntar nästa ansvarsområde. Så var Hulda. Plikten framför allt - och i prioriterad rätt ordning. Kärleken till den som behövde hennes uppmärksamhet fick alltid komma i första hand. Så hade det alltid varit för Hulda. Dem som stod henne nära upptäckte denna fullkomligt unika läggning och karaktär i hennes personlighet där barmhärtigheten regerade och nöden i kallelse avgjorde var inriktningens mål fanns. Nu hade tiden kommit. Tillbaka hem till Sydafrika.
Torsdagen den 4 februari 1965 är hon på väg till Jönköping för ett avskedssamkväm på vägen tillbaka till Afrika. På väg dit var hon på besök hos sin systerdotter i hennes hem. Där drabbas hon efter någon timmes samvaro av hjärnblödning. Hon förs i ambulans till Jönköpings lasarett och på lördagens kväll får hon hembud och det blir inget 'Take off' från Torslanda, utan hon hämtas i stället så fint och så ljuvligt av himlens änglar hem till fadershemmet.
Sorgen efter Hulda drabbar nu dottern Linnéa, hennes familj, samt släktingar i Sverige, främst brodern i Sävsjö och syster i Fredriksdal. Minnesrunorna som nu skrivs innehåller bl.a. följande rader:
Hulda Andersson avled i en ålder av närmare 77 år. Hon var en självuppoffrande och självutgiven missionär, som gjorde sitt bästa för både arbete och människors väl. Hon beskrives dessutom som en mycket god maka och mor, som gedigen kristen, ivrig bedjare och läsare.
Gideon Wikström skriver:
En lång och strävsam arbetsdag är slut, och den trötta själen har fått vila. Gladlynt, ung och fylld med arbetslust kom hon till Afrika för 45 år sedan och vann snart allas bevågenhet genom sitt självförsakande och arbetsvilliga väsen. Hjälpvillighet på alla områden var väl det mest framträdande draget i hennes liv. Bekvämlighet och egna fördelar på ett eller annat sätt var för henne främmande. Hon var och förblev en tjänarinna i det ordets fulla bemärkelse, lycklig och glad i sitt utgivande för andra hela sitt liv igenom.
Icke mindre var detta fallet i hennes arbete bland de svarta. Ibland kunde man kanske tycka att hennes goda och för de svarta ömmande hjärta drev henne att gå för långt i sin hjälpsamhet. Ibland kunde hon avstå från något hon så väl själv behövde, för att därmed hjälpa någon svart.
Vid Machadodorp missionsstation där hon utfört det mesta av sitt livsverk blir sorgen allmän och djup, då meddelandet om hennes frånfälle blir känt, och många, många skall där välsigna minnet av "inkosikazi" och tacka Gud för henne. Hon och hennes tidigare hemkallade make kompletterade här varandra på ett sällsynt sätt, och många gånger ställdes hjälpen till de svarta framför hemmets egna behov. Men lyckliga var de i sin gärning.
Vi hennes kamrater i Afrika tackar Gud för vad Hulda betytt för oss personligen och för vad hon verkat i det tysta, utan tanke på erkännande. I denna sin självförgätenhet och uppoffring för andra kvarstår hennes liv i vårt minne som ett ständigt manande exempel.
Begravningen ägde rum i N. Sandsjö, den socken där hon föddes och växte upp, och på dess kyrkogård finns graven till minne av Hulda.
Den 19 februari 1965 läser man i Småland, i Sandsjöbygden och Jönköping i dödsannonsen:
Missionären
Hulda
Andersson
född den 8 maj 1888
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.
Jönköping och White River den 6 febr. 1965
Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen
Jesus sade till henne:
Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
Joh. 11:25
Hulda
Andersson
född den 8 maj 1888
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.
Jönköping och White River den 6 febr. 1965
Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen
Jesus sade till henne:
Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
Joh. 11:25
(136) Cross over - Alla förändringar & Huldas frid
Bild: SAM:s bildarkiv / Jfa
I dagarna är det allhelgonahelg och det är en vecka sedan Ernsts hjärta slutade slå. Hulda är på väg hem från gravgården. Hon har varit ute vid Ernsts grav och ordnat med blommorna som nu växer så vackert i trädgården. Anna har varit med och kört mor, och parkerar den svartblänkande bilen, Chevrolet m/1938, intill entrén med stenmuren, som far med sina afrikanska vänner och medarbetare lade i klassisk småländsk stil, åren strax före och efter 1930.
Väl komna in i huset bär det av till köksregionen där arbete väntar. Inne i köket är det full fart i det bageriarbete som nu görs av. Anna och Hulda hjälps åt med tårtorna som påbörjats. Sockerkaksbottnarna till fem tårtor gjorde Hulda i går kväll. Farmarens fru utanför Machadodorp, Anderssons goda vänner, och handlare Blume inne i stan (som i sin tur brukar komma med godsaker till julfesterna) har beställt tårtor.
De ska färdigställas och vara klara att köras ut till klockan sex. Anna har konditorkompetens efter praktik och arbete hemma i Jönköping. Nu gläder hon de vita vännerna runt omkring med sitt kunnande. Hon har många kunder. Före kvällen ska hon leverera den senaste beställningen och Hulda hjälper Anna med det hon kan göra. Fars köp av bilen är en välsignelse. Annas körkort gör det möjligt för Hulda att ta sig ut till dem som behöver besök för samtal och råd i olika livsfrågor.
Hulda är ensam som missionsföreståndare för distriktet. Årskonferensen ska utse medhjälpare åt Hulda. Till dess ansvarar hon för allt arbetet som Ernst och hon delat på hittills.
Arbetet på gården är inte ett arbete från 8 till 4, utan vittomfattande och mångahanda. Det finns ingen extratid avsatt för sörjande och sorg och hela den processen. Helt plötsligt är allt ansvar för Missionsstationen med alla dess uppgifter på Huldas axlar och väntar på att det ska skötas. Ernst är död. Nu är hon ensam. Allt det arbetet gör att Hulda plötsligt har mer än dubbelt så mycket att stå i nu när Ernst inte finns här, jämfört med tiden före den 22 september.
Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården.
Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården.
Arbetet går alltså vidare. Det hon nu arbetar med i denna nya situation är detsamma som varit tidigare, det är bara det att nu ska hon också söka axla Ernsts uppgifter. Det går ju inte helt och hållet, därför får David ansvara för det han kan och vill. Detta arbete som evangelisten får dela med Hulda under mer än ett halvt år blir också till nya erfarenheter som gör att han senare kommer att ha den mognad det krävs att vara pastor på Machadodorp.
Huldas arbete består i korthet av följande uppgifter:
* Hon har kontakterna med evangelisterna på distriktet, ansvarar för kvartalsmötenas planering, samtalar med evangelisterna när de kommer på besök. Hon delar deras och utposternas behov och söker finna lösningar med dem.
* Hulda tar hand om besökarna på stationen - klinikärenden, sociala insatser eller själavård - och ser till att lösa de behov som finns, eller låter evangelisten ta över det han kan bistå med.
* Hulda har hand kvinno0rverksamheten med regelbundna möten varje torsdag, ledda av egna ledare tillsammans med missionären.
* Hon har hand om "klassmötena" på söndagarna, under handlingar, bibelstudier, sociala karitativa besök ute i kraalerna, då Anna givetvis körde liksom vid alla andra tillfällen när avstånden var sådana att Hulda var glad för biltransport.
* Hulda har ansvaret för kliniken med sjukvården där och sjukbesök.
* Hon ansvarar för hushållet och matlagning på stationen och för trädgården.
Så går dagarna. Årskonferensen beslutar om att Hulda ska få hjälp på stationen. Den 1 april 1949 kommer Evert Nilsson och delar föreståndarskapet. Evert bor i den gamla bostaden. Det är till stor hjälp för Hulda att ha Evert på gården. Nu kan hon släppa hela huvudansvaret och man delar upp det, så att Hulda fortsätter med ansvar för kvinnoverksamheten, besöken från kraalerna, lokationen och trädgården.
Dagarna går. Arbetet förflyter med sina rutiner under veckorna, söndagarna och mötena. Anna är Huldas närmaste medarbetare som den som kör till och från alla möten och samlingar på utstationerna, och också den som Hulda under bilresorna delar tankar och böneämnen med.
Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.
Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.
Åren går. Kliniken är kanske den stora förändringen. Nere i stan finns nu praktiserande läkare från 50-talet och mottagningar så att kliniken på Machadodorp nu är mera som en distriktsköterskemottagning ute på landet; nu vänder man sig i allt större utsträckning till läkarmottagningen inne i stan. Omläggningar och enklare vård är vad Hulda står för.
Så flyttar Evert Nilsson 1951 Barberton. I hans ställe kommer missionär Olle Fast 1951.
På gården finns ett s.k. Evangelistrum med 3-5 bäddar för evangelister som kommer till huvudstationen i skilda ärenden. Där finns garage och verkstad.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.
Det är missionskonferens för de svenska missionssällskapen och dess missionärer i White River 1953. Hulda var ansvarig för mat och förplägnad. Hon visste vad som gällde och vilka förutsättningarna var. Allt var planerat och förberett och medarbetare ansvariga. Dock uppkom en situation när några ville hjälpa till och hade idéer och tankar kring matsal och förläggning, och man framförde dessa sina idéer till Hulda med frågan:
- Vad säger du Hulda?
- Jo, jag säger att jag har sagt mitt, blir Huldas svar. Ett svar som måhända skulle användas i ledarskap litet oftare med tanke på alla stormötesdiskussioner som kan komma upp. Hulda var chef och ansvarig och visste vad som gällde. Det hade hon meddelat sin stab. Men några hade tydligen haft värmeslag eller sovit. Då är svaret välgörande, "Jo, jag säger att jag har sagt mitt".
Hulda fyller 65 år den 8 maj 1953 och missionsföreståndare Enock H. Skooglund skriver bl.a.: "Då nu fru Andersson med årens rätt avgår ur aktiv tjänst, ville vi i Svenska Alliansmissionen säga henne ett varmt tack för en nitisk missionsgärning på vårt missionsfält i Sydafrika. Må hennes återstående år bli ljusa och fyllda av uppgifter som Herren säkert ger henne i sin tjänst, icke minst som förebedjare."
Hulda har alltså fyllt 65 år. Enock H. Skooglund har önskat henne ljusa dagar. Dock året som kommer, 1954, det blir ett tungt år för Hulda. Det är året då Anna får känna av sina hjärtbesvär och var riktigt sjuk. Hulda och Anna flyttar in i det gamla "uthuset", reparerat av Evert Nilsson under hans tid på gården.
Hulda är sedan årtionden bland sina missionärskamrater - i synnerhet bland de yngre - känd som "tant Hulda". Skälet till det är att Hulda alltid var den man kunde vända sig till. Det kom inte sällan till situationer på Afrikafältet då man åkte till henne och delade sina behov. Och Hulda fann på råd. Det kunde gälla det som avhandlas i bönekammaren, goda råd i svåra sammanhang eller praktiska omständigheter. Hulda fann alltid osjälviskt på råd. Hulda blev därför "tant Hulda". Det är konferens och det uppstår en situation där man behöver en missionär för placering ute på en missionsstation, och någon föreslår:
- Låt oss rådfråga "tant Hulda", hon finns ju ännu kvar på Machadodorp, kanske hon kunde hjälpa oss!
Hulda får situationen presenterad och hon ombeds fundera på om hon inte kunde tänka sig att anta denna tänkta placering…
Hulda behöver inte tänka, utan hennes svar blir:
- Har man kommit dit där man kan gå, så går man inte tillbaka dit där man måste krypa!
Här hemma på missionsstationen, nu i gamla bostaden, bor nu Hulda och Anna tills januari 1955.
Nu flyttar mor och dotter till en lägenhet med moderna bekvämligheter i Johannesburg, den lägenhet som Linnéa haft.
Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.
Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.
(135) Cross over - Hulda på Machadodorp efter 1948
Foto: i Linnéa Karlssons ägo
Machadadorp den 29 februari 1949. Hulda skriver brev; hem till en väninna; några rader ur brevet lyder:
- Linnea har nu börjat på sjukhuset i Middelburg, hon går prov i 3 månader. Vi har någorlunda hälsan, hemskt tomt är det efter Ernst. Evert Nilsson skall komma hit och hjälpa mig med arbetet, han gifter sig i slutet av året.
Linnéa, Huldas dotter, berättar: - Efter pappas död var vi tre vuxna på en missionärslön. Men missionen skickade också två löner för sista kvartalet. När jag började på sjukhuset med min utbildning skickade jag halva min lön till mamma och Anna under 1949.
- Hulda var kvar i Machadadorp och arbetade först med Evert och Lisa Nilsson sedan flyttade de till Barberton och Olle Fast, 1950, kom som ogift. Olle och Lotten gifte sig 1954 -sedan var både i Machadadorp.
- Anna tog körkort. Pappa hade köpt en 1938 års modell Chevrolet men hade inte tagit körkort. Lennart Karlsson hade försökt lära honom men han orkade inte. När han köpt denna bilen av en kristen farmare fyllde han den med bensin och nedbad Guds välsignelse över bilen. Anna körde Hulda till utstationerna på söndagarna.
- Hulda var kvar i Machadadorp och arbetade först med Evert och Lisa Nilsson sedan flyttade de till Barberton och Olle Fast, 1950, kom som ogift. Olle och Lotten gifte sig 1954 -sedan var både i Machadadorp.
- Anna tog körkort. Pappa hade köpt en 1938 års modell Chevrolet men hade inte tagit körkort. Lennart Karlsson hade försökt lära honom men han orkade inte. När han köpt denna bilen av en kristen farmare fyllde han den med bensin och nedbad Guds välsignelse över bilen. Anna körde Hulda till utstationerna på söndagarna.
- Januari 1955 flyttade Hulda och Anna till vår lägenhet i Johannesburg. Vi flyttade till Durban där Lennart skulle göra sin AT-tjänst. Där fick vi en möblerad lägenhet på ett missionssjukhus. Hulda och Anna fick ha våra möbler det året. Lägenheten hette Checkers Mansions, Smith Street, Hillbrow, Johannesburg.
Så berättar Linnéa Karlsson med sin flyhänta berättargåva. Denna hennes egna kompirmerade och laddade summering om tiden efter sin fars död 1948 lämnar Linnéa hösten 2005 veckorna före återresan - efter ett halvår i Bankeryd - White River, RSA, där makarna Linnéa och Lennart Karlsson bl.a. ägnar mycken tid åt att inspirera organisationer att stödja alla som drabbas och drabbats av HIV/AIDS. Lennart Karlsson har nämligen producerat ett nytt program att användas i kampen mot AIDS.
Missionär Olle Fast - senare förestånadre på Machadodorp - berättar: - Den gamla missionsstationen finns inte längre. Husen har sålts men står fortfarande kvar och vittnar om en missionens tid. Församlingen på huvudstationen och ute i distriktet finns kvar ledda av afrikaner. Ledningen av hela Afrika-fältet överlämnades till afrikaner 1974, fast flera av oss missionärer var kallade att stanna kvar i olika uppgifter. Jag vill peka på en del händelser. I boken Bland Sydafrikas stammar, tryckt 1949 av SAM i Jönköping skriver Folke Carlsnäs och Johan Karlsson om Machadodorp missionsstation och om Ernst Andersson.
Foto: SAM:s arkiv / Jfa
Däri framgår att när Ernst och Hulda åkte hem 1939 för vila efter ytterligare en sjuårsperiod, fanns förutom arbetet vid huvudstationen 24 utposter. För en kort tid var då stationen utan vit missionär, tills Carlsnäs med maka flyttade dit i början av 1941. September 1946 trädde Gideon Wikström in som tillfällig föreståndare när Carlsnäs återvände till Sverige. Snart nog fick Wikström återuppta arbetet i Barberton som då blev utan missionär. När missionär Andersson med familj återvände till fältet i april 1948 fick han omedelbart i uppdrag att träda in i sin forna arbetsteg. Hans arbetsdag blev dock helt kort, fortsätter Folke Carlsnäs i boken Bland Sydafrikas stammar, ty i slutet av september samma år kallades han till högre tjänst. Hans hjärta orkade ej med som förr att arbeta i dessa höga regioner. Hans grav därnere på den solstekta sluttningen i Machadodorp vittnar om hans utgivande verk på missionsfältet. - Senaste årskonferensen gav missionär Evert Nilsson i uppdrag att från den 1 april 1949 överta föreståndsarskapet av denna station och därvid vara behjälplig tills vidare för Ernst Anderssons efterlämnade maka Hulda Andersson. Till Machadodorp hör för närvarande [1949] 35 utstationer, sju avlönade evangelister och ett stort antal frivilliga medarbetare. [Under Hanna Svenssons och Eivor Samuelssons föreståndarskap på tid senare omfattar distriktet 45-50 utstationer.]
Åter till Olle Fast: - Så långt Bland Sydafrikas stammar och Carlsnäs och uppgifterna från 1949. Evert Nilsson kom alltså till Machadodorp när Ernst flyttade hem… Och senare 1951 kom jag dit när Nilssons flyttade till Barberton. Lotten och jag firade sen bröllop i Machadodorp 1954 och stannade där tills i slutet av 1958, då Aina och Stig Bergman efterträdde oss när vi reste till Sverige.
Bild: Evangelisten Elias Foto: SAM:s arkiv/Jfa
M E R A O M M I S S I O N
För ytterligare studium av missionen i Sydafrika hänvisas till ett par böcker författade av missionär Olle Fast.
Biskop V.S. Zulu, The Alliance Church in South Africa, skriver: Författaren av denna bok, rev. Olle Fast, föddes i Sverige och var mesta delen av sitt liv i tjänst som missionär i Sydafrika tills han pensionerades. Han har arbetat inom alla sektorer i kyrkan inklusive ungdomsverksamheten. Vid sidan om att vara missionär, förkunnare och bibellärare har han ådagalagt författandets gåva. I sin första bok OFF THEY WENT har han gett en översikt över Svenska Alliansmissionen och dess mission, som kom att bli grunden för Alliance Church in South Africa.
Efter att ha skrivit OFF THEY WENT slog han sig inte ner och vilade på sina lagrar. Han riktade sin blick bakåt i tiden, såg det innevarande och blickade mot framtiden och influerades av den helige Ande att sammanställa sitt livs alla vittnesbörd för oss att ta del av och göra oss modiga inför tidens prövningar. Därför boken MY TESTIMONY.
Både unga och äldre uppmanas att läsa denna bok för sin andliga tillväxt, avslutar biskop V.S. Zulu.
OLLE FASTS MISSIONSBÖCKER:
* OFF THEY WENT Essays reflecting the work of the Swedish Alliance Mission in South Africa and Swaziland 1901-1974, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 1995
* MY TESTIMONY, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 2001.
KONTAKTA gärna Svenska Alliansmissionen för information om mission och litteratur.
(134) Cross over - Enock H. Skooglund & Fritz Hägg om Ernst
Missionsföreståndaren Enock H. Skooglund skriver en vecka efter Ernst död i Trosvittnets nr 40 torsdagen den 30 september om Ernsts död. Just när Svenska Alliansmissionens styrelse onsdagen den 22 september avslutat sitt sammanträde kommer ett telegram från Afrika att han samma dag drabbats av hjärtslag och dött. Om Ernsts födelseplats framkommer att han föddes på en lägenhet under Strömsberg. Edvard och Hanna flyttade mycket snart denna hans födelse med äldre syskon ut till Järstorps socken och Rustorps, där Ernst levde sina första 16 år.
Om Ernst säger missionsföreståndaren att han var "en ödmjuk och försynt broder men en själavinnare. Han sparade icke vare sig sin motorcykel eller sig själv utan for som en stormvind genom sitt vidsträckta område före att nå människosjälarna med livets evangelium. Under sin vistelse i hemlandet reste han glad i hågen och stundom med humoristiskt leende ut i bygderna för att tala om Gud stora verk 'där borta i Afrika'. I sin predikan var han ingen exeget men vittnade om frälsningen i Kristus på ett okonstlat och ofta gripande sätt."
I N M E M O R I A M
Fritz Hägg, ordförande i SAM, skriver i samma nummer följande nekrolog:
Med missionären Ernst Andersson gick ur tiden en äkta missionärssjäl. Han levde helst undanskymd, gjorde icke något väsen av sig, men i sin vandel kom han ändock att peka på missionens Herre på ett sätt som drog människor till honom. Han sade sig själv var den minste av alla Herrens tjänare, men enstämmiga vittnesbörd från fältet, där han under olika perioder verkade för de svartas omvändelse och välfärd, har endast det allra bästa att säga om honom. Och skall en missionärs uppgift och arbete bedömas efter den hjälp, han kunnat lämna åt nödställda hedningar, så står Ernst Andersson högt på rangskalan.
Han var blid och försynt till sitt väsen och även i hemlandet vann han som trogen och anspråkslös tjänare månget hjärta. I Jönköpings evangeliska missionssällskap, vars missionär han ville vara, bevaras ett ljust och vackert minne av den så hastigt bortryckte, på sin post stupade missionären.
Hans familj, makan och tvenne döttrar som bara för några månader sedan följde honom ut på den sista resan till Afrika, stå nu utan hans stöd, saknande hans omtanke och varma hjärta. I saknaden står en stor vänkrets också vid sidan av det missionssällskap, han givit det bästa av sin livskraft.
Fritz Häggs karakteristik av Ernst låter oss med klarhet upptäcka att han tillsammans med sin Hulda hade ett gemensamt drag i sina personligheter och det var att de talade allra tydligast och mest kraftfullt genom sina gärningar, förutom de individuella dragen; Hulda med sina typiska kraftfulla nästan aforistiska uttryck; Ernst var i sin förkunnargärning den brinnande talaren som kunde fängsla och övertyga såsom just evangelisten kan.
(133) Cross over - Begravningen den 23 september 1948
Bild: Vassnöden, husgrunden för bostadshuset Foto: Dag Selander
Den 21 september var Ernst den humoristiske och gode maken och fadern i hemmet, och den faderlige ledaren och rådgivaren för de infödda, skriver Axia Gustafsson till Trosvittnet, och fortsätter:
Den 22 september skulle han aldrig mer resa sig från sin bädd. Ett försök gjordes med påföljd att hjärtat nekade arbeta och en förtvivlad maka fann honom, just då han utandades sin sista suck. Inte ett ord av farväl, hans ande hade redan flyttat högre upp.
I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit."
Den 23 september fördes han till sitt sista vilorum på Machadodsorps gravgård. Skaran var stor som var med. En stor grupp från staden vittnade om hur avhållen Ernst var. Den infödda församlingen var rikligen representerad.
I de inföddas vackra kyrka, fortsätter Axia Gustafsson, stod kistan placerad. Den var prydd och omgiven av blommor och hela kyrkan doftade av vita och gula liljor, och mimosaträdens grönska lyste i kyrkans hörn. Allt andades helig stillhet och himmelsk frid.
Först hölls en minnes- och tacksägelsegudstjänst i kyrkan som leddes av missionär Gideon Wikström. Med hänsyn till den internationella publiken användes såväl svenska som engelska och zulu.
Gudstjänsten inleddes med den svenska sången "Säll är den själ, som i Herren funnit förlossning och frid", varefter Wikström påminde om den hemgångne kamratens livsgärning. Andra talare var missionärerna K.A. Hjelm och Johan Karlsson samt Ernsts trogna evangelist och högra hand David Nhlapo. Den sistnämnde uttalade församlingens sorg men också tack för vad den vite läraren varit för dem. En för tillfället sammansatt kör sjöng den underbara sången "Ej missräkning finns i himlen" och den infödda församlingen gav sin avhållne lärare en sista hälsning genom en avskedssång på zulu. Skolbarnen från den närbelägna lokationen hade också samlats och stämde upp en hymn utanför kyrkan, då begravningsföljet vandrade till gravgården.
I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit." Vi kunde inte tro vad våra öron hörde, berättar missionär Johan Karlsson till missionsvännerna hemma i Sverige torsdagen den 7 oktober 1948 när Trosvittnet nr 41 utkom. Han skriver vidare:
Han var ju här för inte alls längesedan, och vi hjälpte honom att lära sig bilkörningens mysterier. Och i måndags kom hans dotter Linnéa hit, och allt var då gott och väl hemma. Och bara ett par korta dagar därefter var han gången till det land, varifrån ingen återvänder. I dag leva vi människor - i morgon är vår plats i familjekretsen, i kamratkretsen, i människogemenskapen tom. Lycklig den som i likhet med vår hänsovne broder icke levat för sig själv utan för dyrbara människosjälar och för utbredandet av Guds rike.
Ty det gjorde han. Det kan gott sägas, då vi nu stå tysta och gripna vid hans bår, att det arbete, Gud lagt i hans händer, det älskade han. Vi som kände honom väl, vi vet hur han under sin krafts dagar for land och rike omkring för att leda svarta, vilsegångna människor till människornas Frälsare. Hans cykel stod sällan stilla i cykelboden. Bland hyddornas folk trivdes han. Han blev mångas vägvisare till ett ljusare och högre mål än förfädernas andars rike. Hans speciella begåvning var evangelistens. Hans predikan var drastisk och fylld av bilder från de inföddas eget liv. Språket kunde han och han hade tillägnat sig mycket av de inföddas talesätt. Därför blev hans predikan oftast fängslande. Av de svarta var han omtyckt, och det visade sig vid begravningen, då kapellet i Machadodorp kunde fyllas mitt på vardagen utav skaror som ville följa sin lärare, fader och broder till hans sista vilorum.
Han var också en god kamrat. Det anderssonska hemmet var känt för sin gästfrihet. Han var glad, då någon av kamraterna kom för att antingen hälsa på eller om någon i förbifarten tittade in. Förr i världen, då bilarna och motorcyklarna ej var så vanliga, brukade han alltid då någon reste förbi Machadodorps järnvägsstation komma ner i tidig morgonstund med en korg innehållande kaffe och hans frus goda kakor. Vi, han och jag, tog våra första stapplande steg på missionärens väg i Piet Retief under Hjelms goda överinseende. Under den tiden var vi mycket tillsammans, i ur och skur, i praktiskt arbete, såväl som i vittnesbördets tjänst. Alltid var han glad. Han hade förunnats en god portion av humor. Vi kamrater minns honom med tacksamhet och glädje och saknar honom.
Machadodorp var en del av hans livsverk. Och där i den lilla kyrkogården fick han läggas till ro. Varför så snart vet vi inte. Men vi som tro veta att Guds vilja är god. Gud ville det så. Stilla, vilande som ett trött barn i skymningen, låg han på sista viloläger. Man kunde nästan spåra ett leende över de i döden stelnade dragen.
Pastor Coetze från Boerkyrkan sade i sitt anförande vid graven att han hoppades att någon skulle komma och upptaga hans mantel. Det grep mig. Det arbete som han började, med sin hand i Guds hand, ska fortsättas till Jesus kommer.
Vid graven finns också Gideon Wikström och hans ord var bl.a. dessa:
- Den enkle hemgångne brodern var en missionär i sin gärning; han levde för de inföddas väl och sparade sig aldrig. För oss var han en god kamrat, förtal fann hos honom ingen jordmån. Det framstår som mycket märkligt för både hans missionärsvänner och alla svarta vänner att han skulle få komma tillbaka till Afrika just för att dö. "Gud tillät honom ej att dö i Sverige", har de infödda sagt. "För oss gav han sina krafter och bland oss skulle hans stoft vila."
Inför avresan till Afrika den 11 mars tidigare i år med tåg genom Europa och med Toscana till Durban hade Hulda också packat med svarta kläder till Anna och Linnéa - både klänningar och hattar. Machadodorp var ju ett litet samhälle med få affärer, men i samband med Ernsts begravning dessa dagar säger Hulda att hon trodde att hon skulle dö först. Tonåringarna talar sinsemellan om dessa hennes inköp i Jönköping. Linnéa sa:
- Det kallar jag att vara redo.
Inför vetskapen om att mfundisi Andersson hade dött förberedde man sig på utstationerna för att kunna ta sig in till Machadodorp och vara med om begravningen. Stadens styrande och representanter bland affärsmännen ville också komma och delta i gudstjänsten den dagen begravningen skulle ske. Långt utanför Machadodorp fanns en gamma man som bad sina närmaste vänner och grannar:
- Jag vill se missionären innan jag dör.
Mycket riktigt när dagen infann sig, kom ett följe bärande på den gamle mannen, som burits milvis.
Vid den här tiden råder apartheidförordningarna. Vid Ernsts begravning tycks det vara så att de sattes ur spel denna dag av Machadodorp's borgmästare och styrande myndigheter. Alla skulle få följa med och vara med i kyrka och på gravgården. David Nhlapo, evangelisten på Machadodorp och Ernst och Huldas högra hand, hade en alldeles speciell funktion denna dag. Han satte sig upp till häst och red intill kistan och begravningsbilen. De svarta gick med till gravgården de två kilometrarna från kyrkan. Under det att detta begravningståg rörde sig sakta framåt sjöng man hela tiden vandrande, alla svarta och vita tillsammans, efter kistan i begravningsbilen, och David ridande till häst intill. Det är en mycket märklig syn som blir till en himmelsk stråle in i det sydafrikanska systemet av apartheid.
Synen av människorna påminner Hulda och tonåringarna i sina dimensioner om begravningståget i Nain som mötte och förenades med lärjungagruppen med Jesus, Mästaren, i spetsen och hans möte med änkan i Nain. Det var i Nain orden "Gråt icke!" sades.
