(139) Machadodorp of Today...
The River in Machadodorp Photo: Trina Mathesen.
The Photos below are all pictures from Machadodorp of today 2005 - See Foot-note
T H E - R I V E R
The 'River' as symbol has a lot of meanings. This Documentary about Ernst & Hulda Andersson started with another and old picture of an African river from the old days. All through the articles we have also seen the words 'Cross over'...
The idea and thought has been to remind about the symbols of 'The River' and of the words 'Cross over'. It is always exciting with a and a living River in the Nature. But also to understand and grasp the dimension that is about the 'river' and the Eternity.
Besides that we always have to make moves which are steps - often just important "cross overs"... and sometimes perhaps though hindering realities... sometimes just to go radically forward and not stop for any borders.
And... the River brings life, new life. In the Nature and the Environment And in the spiritual realm we know it from the Revelations, chapter 22. And the Word, the word 'Cross' - it brings life from Golgatha.
T H E - C R O S S
Along the River we see the Tree. And the Cross.
John 15 tells us about Christ and we in Him... and He in us...
T H E - F I S H E R
The LORD has given us his call to be His fishermen...
T H E - C H U R C H
Missionary Ernst was the swede that together with the africans built a church building by stones, slates.
There in that house of God has been a lot of meetings with praise and preaching of the full Gospel during the years.
But Ernst and his evangelists and coworkers were coworkers with the LORD who from above by the holy Spirit built an everlasting reality, the Church as Body of Christ in Mpumalanga´s Machadodorp District.
The LORD has called us to be His Church - as living stones in this world where a huge need of real Life, Faith, Love and Hope is to be given, and given ny Grace.
T H E - G L O B A L - C H U R C H
The Boer church together with the Alliance Church of South Africa, the other groups of Christians in Africa, The Christianity of Sweden and all churches in the world is called to be the net for souls to be saved, white and black, yellow and red...
The global and local Body of Christ has its Challenge and Mission to give its life as Ernst and Hulda did for people who need to come over the river when eternity comes against the day we have to move...
That river can no one pass by himself, he needs the One who can transfer from one side to the other in the Heavenly... He is himself the Bridge. Ernst talked and preached always about that theme, the only and necessary message about conversion and forgiveness for the sins, the theme he preached was...
"T h e W a y"...
Foot-note
In order to see the beautiful pictures from Mochadodorp today just Push the small photos.
All Photos on this page by: Trina Mathesen, Johannesburg and Machadodorp
(138) Cross over - What a friend we have in Jesus
Bild: N. Sandsjö kyrka & kyrkogården där begravningen av Hulda ägde rum
Foto: N. Sandsjö hembygdsförening
What a friend we have in Jesus,
all our sins and griefs to bear!
What a privilege to carry
everything to God in prayer!
O what peace we often forfeit,
O what needless pain we bear,
all because we do not carry
everything to God in prayer.
Have we trials and temptations?
Is there trouble anywhere?
We should never be discouraged;
take it to the Lord in prayer.
Can we find a friend so faithful
who will all our sorrows share?
Jesus knows our every weakness;
take it to the Lord in prayer.
Are we weak and heavy laden,
cumbered with a load of care?
Precious Savior, still our refuge;
take it to the Lord in prayer.
Do thy friends despise, forsake thee?
Take it to the Lord in prayer!
In his arms he'll take and shield thee;
thou wilt find a solace there.
(137) Cross over - Inkosikazi's självutgivenhet & självförgätenhet
Anna har många stunder när hon tänker på åren som liten, då hon inte orkade som andra barn. Alla gånger hon blev efter och inte orkade med som de andra i skolan eller med lillasyster Linnéa.
Hon minns åren med Anders och Linus. Anders som större som boxades och slogs med Linus, lillasyster. Hur det snart nog var Linus som nästan kunde klå upp Anders fast hon var två år yngre. Särskilt efter fars död kom Anna att pendla mellan sin barndoms orkeslöshet på grund av hjärtåkomman och hans död och att hans brast.
Hon tänker på hjärtat, sitt hjärta, som man ofta kan göra som hjärtpatient. Man blir så fixerad vid det ibland. Man kan få och kan ha sån ångest - hade hon hört sägas - för att hjärtat ska stanna eller gå sönder, så man kan börja bli rädd för att somna till en alldeles vanlig nattsömn. Lite så kände hon allt ibland. Men det var så gott med mor.
Hennes fasta trygghet under åren hade varit en sådan glädje. Att dessutom kunna få utveckla det hon tyckt vara så roligt under barnaåren - att få vara med mor och baka hennes goda bullar och kakor. Att hon kunde få arbeta hos konditorn i Jönköping och att få lära grunderna. För att sen nästan kunna få vara som en riktig konditor hemma i Machadodorp, det var en sån glädje för Anna. Hon är så glad över att hon kunde ta körkort, och kunna göra det varken mor eller far kunde, nämligen köra fars Chevrolet, och få köra mor till alla sina missionsuppdrag. Ja, det var nästan, tänkte hon, som jag själv får vara missionär med mor därute på fältet.
Så går tankarna i Johannesburg för Anna medan hon blir allt svagare och en dag får flytta hem till Far i Himlen vars hjärta utgjutits i kärlek till henne till frälsning, till tro och hopp, till evig salighet. Hon visste - Anna - vad ett hjärta är. Hur beroende vi är av dess helhet. Hur beroende vi är av Faderns hjärta och hans kärlek, som sargats i en död med en ålder i samma årsgrupp som hon själv, i 30-årsåldern; Jesus blev ju också inte heller äldre än jag, Anna, omkring trettio.
Mor Hulda är 71 när Anna dör. Hemma i Sverige hade Hulda i tankarna att flickorna skulle ha svarta kläder ifall hon skulle få hembud. Nu har hon följt sin Ernst till graven ute på Machadodorps gravgård. Dessutom sin dotter Anna också dit ut till gravgården i Machadodorp 1959. Det fanns plats för henne invid Ernst i graven, nu vilar Anna där vi sin fars sida. En mors sorg vid sitt barns frånfälle är tungt för hennes hjärta. Huldas tårar har under livet på ett sätt tagit slut, men ändå inte; hennes tårar och snyftningar hör hon själv, - nästan förebrår sig för detta, när hon ju i stället bara borde vara glad med Anna för att hon äntligen fått komma hem. Och slippa detta onda och alla prövningar hon haft på grund av sin hjärtåkomma.
Hulda läser orden om "Gråt inte":
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor.
Hulda känner det som hon är i Nain. Jesus är också i Machadodorp, i Johannesburg, och här hemma i Sävsjö. Hulda lämnade Afrika året efter Annas död. Åkte hem till sin bror Sigurd till vilken hon nästan haft en mors förhållande. En dag i april 1960 kom hon hem, denna gång med flyg och landade ute på Torslanda flygplats. Det var en enklare tur än detta med dessa ångare och dessa båtturer hon rest med tidigare och som tagit över en månad att resa. Nu var det enklare, men ovant och verkligen sjögång värre än på stora vida havet med dessa väldiga lutningar vid starten. Gott var det att snart gick över, så det blev ingen sjösjuka för Hulda när hon fick flyga hem till Sverige och Sävsjö. Fredagen den 29 april står det att läsa i Trosvittnet Nr 18/1960 så hon själv kan läsa det hemma i Sävsjö:
"Afrikamissionärer på sverigebesök". Torsdagen den 21 april kom till Torslanda från Sydafrika missionärerna Hulda Andersson, Bror och Birgit Alvekrans med barnen Elisabeth och Lena samt missionär Elin Karlsson. Fru Hulda Andersson har varit verksam i Sydafrika och där utfört en trogen missionsgärning i cirka 40 år. Senaste perioden har varat i tolv år. Under denna tid har hon fått vara med om att säga farväl både till sin make, missionär Ernst Andersson, och dottern Anna, vilka båda har flyttat hem till Herren. Fru Andersson uttryckte vid ankomsten till Torslanda sin stora glädje över att än en gång få besöka det kära hemlandet. På frågan, 'Hur länge hon stannar', svarar hon: "Åtminstone ett år. Min dotter Linnéa och hennes make, doktor Lennart Karlsson, vill ha mig tillbaka till Sydafrika igen så fort ske kan… Missionärerna välkomnades på Torslanda av förutom släktingar och vänner missionssekreterare Arvid Almquist och pastor Torgny Svensson.
Hemma i Småland är Hulda hemma, men hjärtat har hon dock i Sydafrika med sin dotter Linnéa och hennes make Lennart och barnbarnen. Men hemma i Sverige finns hennes bror som hon vill stödja och ge omsorg äldre som han är. Redan när Hulda åkte till Amerika 1917 var det svårt för henne att märka Sigurds, hennes brors, väldiga saknad. Under åren har hon hela tiden sökte vara för honom ett särskilt stöd. Hemmavistelsen i Sävsjö hör till stor del samman med denne sin älskade bror. Det var lite av känslan från Betania hon bar på, den där hemkänslan och syskonens frändskap mellan Marta, Maria och Lasarus. Det kände hon av i sitt förhållande till Sigurd.
Dagarna och månaderna går. Tiden går så fort upp i åren. Rätt vad det är har almanacksbladen på väggen hemma i Sävsjö året 1965 och det är januari. Nu har Hulda bestämt sig. Nu kan hon inte längre vara till nytta hemma, då väntar nästa ansvarsområde. Så var Hulda. Plikten framför allt - och i prioriterad rätt ordning. Kärleken till den som behövde hennes uppmärksamhet fick alltid komma i första hand. Så hade det alltid varit för Hulda. Dem som stod henne nära upptäckte denna fullkomligt unika läggning och karaktär i hennes personlighet där barmhärtigheten regerade och nöden i kallelse avgjorde var inriktningens mål fanns. Nu hade tiden kommit. Tillbaka hem till Sydafrika.
Torsdagen den 4 februari 1965 är hon på väg till Jönköping för ett avskedssamkväm på vägen tillbaka till Afrika. På väg dit var hon på besök hos sin systerdotter i hennes hem. Där drabbas hon efter någon timmes samvaro av hjärnblödning. Hon förs i ambulans till Jönköpings lasarett och på lördagens kväll får hon hembud och det blir inget 'Take off' från Torslanda, utan hon hämtas i stället så fint och så ljuvligt av himlens änglar hem till fadershemmet.
Sorgen efter Hulda drabbar nu dottern Linnéa, hennes familj, samt släktingar i Sverige, främst brodern i Sävsjö och syster i Fredriksdal. Minnesrunorna som nu skrivs innehåller bl.a. följande rader:
Hulda Andersson avled i en ålder av närmare 77 år. Hon var en självuppoffrande och självutgiven missionär, som gjorde sitt bästa för både arbete och människors väl. Hon beskrives dessutom som en mycket god maka och mor, som gedigen kristen, ivrig bedjare och läsare.
Gideon Wikström skriver:
En lång och strävsam arbetsdag är slut, och den trötta själen har fått vila. Gladlynt, ung och fylld med arbetslust kom hon till Afrika för 45 år sedan och vann snart allas bevågenhet genom sitt självförsakande och arbetsvilliga väsen. Hjälpvillighet på alla områden var väl det mest framträdande draget i hennes liv. Bekvämlighet och egna fördelar på ett eller annat sätt var för henne främmande. Hon var och förblev en tjänarinna i det ordets fulla bemärkelse, lycklig och glad i sitt utgivande för andra hela sitt liv igenom.
Icke mindre var detta fallet i hennes arbete bland de svarta. Ibland kunde man kanske tycka att hennes goda och för de svarta ömmande hjärta drev henne att gå för långt i sin hjälpsamhet. Ibland kunde hon avstå från något hon så väl själv behövde, för att därmed hjälpa någon svart.
Vid Machadodorp missionsstation där hon utfört det mesta av sitt livsverk blir sorgen allmän och djup, då meddelandet om hennes frånfälle blir känt, och många, många skall där välsigna minnet av "inkosikazi" och tacka Gud för henne. Hon och hennes tidigare hemkallade make kompletterade här varandra på ett sällsynt sätt, och många gånger ställdes hjälpen till de svarta framför hemmets egna behov. Men lyckliga var de i sin gärning.
Vi hennes kamrater i Afrika tackar Gud för vad Hulda betytt för oss personligen och för vad hon verkat i det tysta, utan tanke på erkännande. I denna sin självförgätenhet och uppoffring för andra kvarstår hennes liv i vårt minne som ett ständigt manande exempel.
Begravningen ägde rum i N. Sandsjö, den socken där hon föddes och växte upp, och på dess kyrkogård finns graven till minne av Hulda.
Den 19 februari 1965 läser man i Småland, i Sandsjöbygden och Jönköping i dödsannonsen:
Missionären
Hulda
Andersson
född den 8 maj 1888
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.
Jönköping och White River den 6 febr. 1965
Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen
Jesus sade till henne:
Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
Joh. 11:25
Hulda
Andersson
född den 8 maj 1888
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.
Jönköping och White River den 6 febr. 1965
Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen
Jesus sade till henne:
Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
Joh. 11:25
(136) Cross over - Alla förändringar & Huldas frid
Bild: SAM:s bildarkiv / Jfa
I dagarna är det allhelgonahelg och det är en vecka sedan Ernsts hjärta slutade slå. Hulda är på väg hem från gravgården. Hon har varit ute vid Ernsts grav och ordnat med blommorna som nu växer så vackert i trädgården. Anna har varit med och kört mor, och parkerar den svartblänkande bilen, Chevrolet m/1938, intill entrén med stenmuren, som far med sina afrikanska vänner och medarbetare lade i klassisk småländsk stil, åren strax före och efter 1930.
Väl komna in i huset bär det av till köksregionen där arbete väntar. Inne i köket är det full fart i det bageriarbete som nu görs av. Anna och Hulda hjälps åt med tårtorna som påbörjats. Sockerkaksbottnarna till fem tårtor gjorde Hulda i går kväll. Farmarens fru utanför Machadodorp, Anderssons goda vänner, och handlare Blume inne i stan (som i sin tur brukar komma med godsaker till julfesterna) har beställt tårtor.
De ska färdigställas och vara klara att köras ut till klockan sex. Anna har konditorkompetens efter praktik och arbete hemma i Jönköping. Nu gläder hon de vita vännerna runt omkring med sitt kunnande. Hon har många kunder. Före kvällen ska hon leverera den senaste beställningen och Hulda hjälper Anna med det hon kan göra. Fars köp av bilen är en välsignelse. Annas körkort gör det möjligt för Hulda att ta sig ut till dem som behöver besök för samtal och råd i olika livsfrågor.
Hulda är ensam som missionsföreståndare för distriktet. Årskonferensen ska utse medhjälpare åt Hulda. Till dess ansvarar hon för allt arbetet som Ernst och hon delat på hittills.
Arbetet på gården är inte ett arbete från 8 till 4, utan vittomfattande och mångahanda. Det finns ingen extratid avsatt för sörjande och sorg och hela den processen. Helt plötsligt är allt ansvar för Missionsstationen med alla dess uppgifter på Huldas axlar och väntar på att det ska skötas. Ernst är död. Nu är hon ensam. Allt det arbetet gör att Hulda plötsligt har mer än dubbelt så mycket att stå i nu när Ernst inte finns här, jämfört med tiden före den 22 september.
Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården.
Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården.
Arbetet går alltså vidare. Det hon nu arbetar med i denna nya situation är detsamma som varit tidigare, det är bara det att nu ska hon också söka axla Ernsts uppgifter. Det går ju inte helt och hållet, därför får David ansvara för det han kan och vill. Detta arbete som evangelisten får dela med Hulda under mer än ett halvt år blir också till nya erfarenheter som gör att han senare kommer att ha den mognad det krävs att vara pastor på Machadodorp.
Huldas arbete består i korthet av följande uppgifter:
* Hon har kontakterna med evangelisterna på distriktet, ansvarar för kvartalsmötenas planering, samtalar med evangelisterna när de kommer på besök. Hon delar deras och utposternas behov och söker finna lösningar med dem.
* Hulda tar hand om besökarna på stationen - klinikärenden, sociala insatser eller själavård - och ser till att lösa de behov som finns, eller låter evangelisten ta över det han kan bistå med.
* Hulda har hand kvinno0rverksamheten med regelbundna möten varje torsdag, ledda av egna ledare tillsammans med missionären.
* Hon har hand om "klassmötena" på söndagarna, under handlingar, bibelstudier, sociala karitativa besök ute i kraalerna, då Anna givetvis körde liksom vid alla andra tillfällen när avstånden var sådana att Hulda var glad för biltransport.
* Hulda har ansvaret för kliniken med sjukvården där och sjukbesök.
* Hon ansvarar för hushållet och matlagning på stationen och för trädgården.
Så går dagarna. Årskonferensen beslutar om att Hulda ska få hjälp på stationen. Den 1 april 1949 kommer Evert Nilsson och delar föreståndarskapet. Evert bor i den gamla bostaden. Det är till stor hjälp för Hulda att ha Evert på gården. Nu kan hon släppa hela huvudansvaret och man delar upp det, så att Hulda fortsätter med ansvar för kvinnoverksamheten, besöken från kraalerna, lokationen och trädgården.
Dagarna går. Arbetet förflyter med sina rutiner under veckorna, söndagarna och mötena. Anna är Huldas närmaste medarbetare som den som kör till och från alla möten och samlingar på utstationerna, och också den som Hulda under bilresorna delar tankar och böneämnen med.
Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.
Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.
Åren går. Kliniken är kanske den stora förändringen. Nere i stan finns nu praktiserande läkare från 50-talet och mottagningar så att kliniken på Machadodorp nu är mera som en distriktsköterskemottagning ute på landet; nu vänder man sig i allt större utsträckning till läkarmottagningen inne i stan. Omläggningar och enklare vård är vad Hulda står för.
Så flyttar Evert Nilsson 1951 Barberton. I hans ställe kommer missionär Olle Fast 1951.
På gården finns ett s.k. Evangelistrum med 3-5 bäddar för evangelister som kommer till huvudstationen i skilda ärenden. Där finns garage och verkstad.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.
Det är missionskonferens för de svenska missionssällskapen och dess missionärer i White River 1953. Hulda var ansvarig för mat och förplägnad. Hon visste vad som gällde och vilka förutsättningarna var. Allt var planerat och förberett och medarbetare ansvariga. Dock uppkom en situation när några ville hjälpa till och hade idéer och tankar kring matsal och förläggning, och man framförde dessa sina idéer till Hulda med frågan:
- Vad säger du Hulda?
- Jo, jag säger att jag har sagt mitt, blir Huldas svar. Ett svar som måhända skulle användas i ledarskap litet oftare med tanke på alla stormötesdiskussioner som kan komma upp. Hulda var chef och ansvarig och visste vad som gällde. Det hade hon meddelat sin stab. Men några hade tydligen haft värmeslag eller sovit. Då är svaret välgörande, "Jo, jag säger att jag har sagt mitt".
Hulda fyller 65 år den 8 maj 1953 och missionsföreståndare Enock H. Skooglund skriver bl.a.: "Då nu fru Andersson med årens rätt avgår ur aktiv tjänst, ville vi i Svenska Alliansmissionen säga henne ett varmt tack för en nitisk missionsgärning på vårt missionsfält i Sydafrika. Må hennes återstående år bli ljusa och fyllda av uppgifter som Herren säkert ger henne i sin tjänst, icke minst som förebedjare."
Hulda har alltså fyllt 65 år. Enock H. Skooglund har önskat henne ljusa dagar. Dock året som kommer, 1954, det blir ett tungt år för Hulda. Det är året då Anna får känna av sina hjärtbesvär och var riktigt sjuk. Hulda och Anna flyttar in i det gamla "uthuset", reparerat av Evert Nilsson under hans tid på gården.
Hulda är sedan årtionden bland sina missionärskamrater - i synnerhet bland de yngre - känd som "tant Hulda". Skälet till det är att Hulda alltid var den man kunde vända sig till. Det kom inte sällan till situationer på Afrikafältet då man åkte till henne och delade sina behov. Och Hulda fann på råd. Det kunde gälla det som avhandlas i bönekammaren, goda råd i svåra sammanhang eller praktiska omständigheter. Hulda fann alltid osjälviskt på råd. Hulda blev därför "tant Hulda". Det är konferens och det uppstår en situation där man behöver en missionär för placering ute på en missionsstation, och någon föreslår:
- Låt oss rådfråga "tant Hulda", hon finns ju ännu kvar på Machadodorp, kanske hon kunde hjälpa oss!
Hulda får situationen presenterad och hon ombeds fundera på om hon inte kunde tänka sig att anta denna tänkta placering…
Hulda behöver inte tänka, utan hennes svar blir:
- Har man kommit dit där man kan gå, så går man inte tillbaka dit där man måste krypa!
Här hemma på missionsstationen, nu i gamla bostaden, bor nu Hulda och Anna tills januari 1955.
Nu flyttar mor och dotter till en lägenhet med moderna bekvämligheter i Johannesburg, den lägenhet som Linnéa haft.
Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.
Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.
(135) Cross over - Hulda på Machadodorp efter 1948
Foto: i Linnéa Karlssons ägo
Machadadorp den 29 februari 1949. Hulda skriver brev; hem till en väninna; några rader ur brevet lyder:
- Linnea har nu börjat på sjukhuset i Middelburg, hon går prov i 3 månader. Vi har någorlunda hälsan, hemskt tomt är det efter Ernst. Evert Nilsson skall komma hit och hjälpa mig med arbetet, han gifter sig i slutet av året.
Linnéa, Huldas dotter, berättar: - Efter pappas död var vi tre vuxna på en missionärslön. Men missionen skickade också två löner för sista kvartalet. När jag började på sjukhuset med min utbildning skickade jag halva min lön till mamma och Anna under 1949.
- Hulda var kvar i Machadadorp och arbetade först med Evert och Lisa Nilsson sedan flyttade de till Barberton och Olle Fast, 1950, kom som ogift. Olle och Lotten gifte sig 1954 -sedan var både i Machadadorp.
- Anna tog körkort. Pappa hade köpt en 1938 års modell Chevrolet men hade inte tagit körkort. Lennart Karlsson hade försökt lära honom men han orkade inte. När han köpt denna bilen av en kristen farmare fyllde han den med bensin och nedbad Guds välsignelse över bilen. Anna körde Hulda till utstationerna på söndagarna.
- Hulda var kvar i Machadadorp och arbetade först med Evert och Lisa Nilsson sedan flyttade de till Barberton och Olle Fast, 1950, kom som ogift. Olle och Lotten gifte sig 1954 -sedan var både i Machadadorp.
- Anna tog körkort. Pappa hade köpt en 1938 års modell Chevrolet men hade inte tagit körkort. Lennart Karlsson hade försökt lära honom men han orkade inte. När han köpt denna bilen av en kristen farmare fyllde han den med bensin och nedbad Guds välsignelse över bilen. Anna körde Hulda till utstationerna på söndagarna.
- Januari 1955 flyttade Hulda och Anna till vår lägenhet i Johannesburg. Vi flyttade till Durban där Lennart skulle göra sin AT-tjänst. Där fick vi en möblerad lägenhet på ett missionssjukhus. Hulda och Anna fick ha våra möbler det året. Lägenheten hette Checkers Mansions, Smith Street, Hillbrow, Johannesburg.
Så berättar Linnéa Karlsson med sin flyhänta berättargåva. Denna hennes egna kompirmerade och laddade summering om tiden efter sin fars död 1948 lämnar Linnéa hösten 2005 veckorna före återresan - efter ett halvår i Bankeryd - White River, RSA, där makarna Linnéa och Lennart Karlsson bl.a. ägnar mycken tid åt att inspirera organisationer att stödja alla som drabbas och drabbats av HIV/AIDS. Lennart Karlsson har nämligen producerat ett nytt program att användas i kampen mot AIDS.
Missionär Olle Fast - senare förestånadre på Machadodorp - berättar: - Den gamla missionsstationen finns inte längre. Husen har sålts men står fortfarande kvar och vittnar om en missionens tid. Församlingen på huvudstationen och ute i distriktet finns kvar ledda av afrikaner. Ledningen av hela Afrika-fältet överlämnades till afrikaner 1974, fast flera av oss missionärer var kallade att stanna kvar i olika uppgifter. Jag vill peka på en del händelser. I boken Bland Sydafrikas stammar, tryckt 1949 av SAM i Jönköping skriver Folke Carlsnäs och Johan Karlsson om Machadodorp missionsstation och om Ernst Andersson.
Foto: SAM:s arkiv / Jfa
Däri framgår att när Ernst och Hulda åkte hem 1939 för vila efter ytterligare en sjuårsperiod, fanns förutom arbetet vid huvudstationen 24 utposter. För en kort tid var då stationen utan vit missionär, tills Carlsnäs med maka flyttade dit i början av 1941. September 1946 trädde Gideon Wikström in som tillfällig föreståndare när Carlsnäs återvände till Sverige. Snart nog fick Wikström återuppta arbetet i Barberton som då blev utan missionär. När missionär Andersson med familj återvände till fältet i april 1948 fick han omedelbart i uppdrag att träda in i sin forna arbetsteg. Hans arbetsdag blev dock helt kort, fortsätter Folke Carlsnäs i boken Bland Sydafrikas stammar, ty i slutet av september samma år kallades han till högre tjänst. Hans hjärta orkade ej med som förr att arbeta i dessa höga regioner. Hans grav därnere på den solstekta sluttningen i Machadodorp vittnar om hans utgivande verk på missionsfältet. - Senaste årskonferensen gav missionär Evert Nilsson i uppdrag att från den 1 april 1949 överta föreståndsarskapet av denna station och därvid vara behjälplig tills vidare för Ernst Anderssons efterlämnade maka Hulda Andersson. Till Machadodorp hör för närvarande [1949] 35 utstationer, sju avlönade evangelister och ett stort antal frivilliga medarbetare. [Under Hanna Svenssons och Eivor Samuelssons föreståndarskap på tid senare omfattar distriktet 45-50 utstationer.]
Åter till Olle Fast: - Så långt Bland Sydafrikas stammar och Carlsnäs och uppgifterna från 1949. Evert Nilsson kom alltså till Machadodorp när Ernst flyttade hem… Och senare 1951 kom jag dit när Nilssons flyttade till Barberton. Lotten och jag firade sen bröllop i Machadodorp 1954 och stannade där tills i slutet av 1958, då Aina och Stig Bergman efterträdde oss när vi reste till Sverige.
Bild: Evangelisten Elias Foto: SAM:s arkiv/Jfa
M E R A O M M I S S I O N
För ytterligare studium av missionen i Sydafrika hänvisas till ett par böcker författade av missionär Olle Fast.
Biskop V.S. Zulu, The Alliance Church in South Africa, skriver: Författaren av denna bok, rev. Olle Fast, föddes i Sverige och var mesta delen av sitt liv i tjänst som missionär i Sydafrika tills han pensionerades. Han har arbetat inom alla sektorer i kyrkan inklusive ungdomsverksamheten. Vid sidan om att vara missionär, förkunnare och bibellärare har han ådagalagt författandets gåva. I sin första bok OFF THEY WENT har han gett en översikt över Svenska Alliansmissionen och dess mission, som kom att bli grunden för Alliance Church in South Africa.
Efter att ha skrivit OFF THEY WENT slog han sig inte ner och vilade på sina lagrar. Han riktade sin blick bakåt i tiden, såg det innevarande och blickade mot framtiden och influerades av den helige Ande att sammanställa sitt livs alla vittnesbörd för oss att ta del av och göra oss modiga inför tidens prövningar. Därför boken MY TESTIMONY.
Både unga och äldre uppmanas att läsa denna bok för sin andliga tillväxt, avslutar biskop V.S. Zulu.
OLLE FASTS MISSIONSBÖCKER:
* OFF THEY WENT Essays reflecting the work of the Swedish Alliance Mission in South Africa and Swaziland 1901-1974, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 1995
* MY TESTIMONY, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 2001.
KONTAKTA gärna Svenska Alliansmissionen för information om mission och litteratur.
(134) Cross over - Enock H. Skooglund & Fritz Hägg om Ernst
Missionsföreståndaren Enock H. Skooglund skriver en vecka efter Ernst död i Trosvittnets nr 40 torsdagen den 30 september om Ernsts död. Just när Svenska Alliansmissionens styrelse onsdagen den 22 september avslutat sitt sammanträde kommer ett telegram från Afrika att han samma dag drabbats av hjärtslag och dött. Om Ernsts födelseplats framkommer att han föddes på en lägenhet under Strömsberg. Edvard och Hanna flyttade mycket snart denna hans födelse med äldre syskon ut till Järstorps socken och Rustorps, där Ernst levde sina första 16 år.
Om Ernst säger missionsföreståndaren att han var "en ödmjuk och försynt broder men en själavinnare. Han sparade icke vare sig sin motorcykel eller sig själv utan for som en stormvind genom sitt vidsträckta område före att nå människosjälarna med livets evangelium. Under sin vistelse i hemlandet reste han glad i hågen och stundom med humoristiskt leende ut i bygderna för att tala om Gud stora verk 'där borta i Afrika'. I sin predikan var han ingen exeget men vittnade om frälsningen i Kristus på ett okonstlat och ofta gripande sätt."
I N M E M O R I A M
Fritz Hägg, ordförande i SAM, skriver i samma nummer följande nekrolog:
Med missionären Ernst Andersson gick ur tiden en äkta missionärssjäl. Han levde helst undanskymd, gjorde icke något väsen av sig, men i sin vandel kom han ändock att peka på missionens Herre på ett sätt som drog människor till honom. Han sade sig själv var den minste av alla Herrens tjänare, men enstämmiga vittnesbörd från fältet, där han under olika perioder verkade för de svartas omvändelse och välfärd, har endast det allra bästa att säga om honom. Och skall en missionärs uppgift och arbete bedömas efter den hjälp, han kunnat lämna åt nödställda hedningar, så står Ernst Andersson högt på rangskalan.
Han var blid och försynt till sitt väsen och även i hemlandet vann han som trogen och anspråkslös tjänare månget hjärta. I Jönköpings evangeliska missionssällskap, vars missionär han ville vara, bevaras ett ljust och vackert minne av den så hastigt bortryckte, på sin post stupade missionären.
Hans familj, makan och tvenne döttrar som bara för några månader sedan följde honom ut på den sista resan till Afrika, stå nu utan hans stöd, saknande hans omtanke och varma hjärta. I saknaden står en stor vänkrets också vid sidan av det missionssällskap, han givit det bästa av sin livskraft.
Fritz Häggs karakteristik av Ernst låter oss med klarhet upptäcka att han tillsammans med sin Hulda hade ett gemensamt drag i sina personligheter och det var att de talade allra tydligast och mest kraftfullt genom sina gärningar, förutom de individuella dragen; Hulda med sina typiska kraftfulla nästan aforistiska uttryck; Ernst var i sin förkunnargärning den brinnande talaren som kunde fängsla och övertyga såsom just evangelisten kan.
(133) Cross over - Begravningen den 23 september 1948
Bild: Vassnöden, husgrunden för bostadshuset Foto: Dag Selander
Den 21 september var Ernst den humoristiske och gode maken och fadern i hemmet, och den faderlige ledaren och rådgivaren för de infödda, skriver Axia Gustafsson till Trosvittnet, och fortsätter:
Den 22 september skulle han aldrig mer resa sig från sin bädd. Ett försök gjordes med påföljd att hjärtat nekade arbeta och en förtvivlad maka fann honom, just då han utandades sin sista suck. Inte ett ord av farväl, hans ande hade redan flyttat högre upp.
I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit."
Den 23 september fördes han till sitt sista vilorum på Machadodsorps gravgård. Skaran var stor som var med. En stor grupp från staden vittnade om hur avhållen Ernst var. Den infödda församlingen var rikligen representerad.
I de inföddas vackra kyrka, fortsätter Axia Gustafsson, stod kistan placerad. Den var prydd och omgiven av blommor och hela kyrkan doftade av vita och gula liljor, och mimosaträdens grönska lyste i kyrkans hörn. Allt andades helig stillhet och himmelsk frid.
Först hölls en minnes- och tacksägelsegudstjänst i kyrkan som leddes av missionär Gideon Wikström. Med hänsyn till den internationella publiken användes såväl svenska som engelska och zulu.
Gudstjänsten inleddes med den svenska sången "Säll är den själ, som i Herren funnit förlossning och frid", varefter Wikström påminde om den hemgångne kamratens livsgärning. Andra talare var missionärerna K.A. Hjelm och Johan Karlsson samt Ernsts trogna evangelist och högra hand David Nhlapo. Den sistnämnde uttalade församlingens sorg men också tack för vad den vite läraren varit för dem. En för tillfället sammansatt kör sjöng den underbara sången "Ej missräkning finns i himlen" och den infödda församlingen gav sin avhållne lärare en sista hälsning genom en avskedssång på zulu. Skolbarnen från den närbelägna lokationen hade också samlats och stämde upp en hymn utanför kyrkan, då begravningsföljet vandrade till gravgården.
I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit." Vi kunde inte tro vad våra öron hörde, berättar missionär Johan Karlsson till missionsvännerna hemma i Sverige torsdagen den 7 oktober 1948 när Trosvittnet nr 41 utkom. Han skriver vidare:
Han var ju här för inte alls längesedan, och vi hjälpte honom att lära sig bilkörningens mysterier. Och i måndags kom hans dotter Linnéa hit, och allt var då gott och väl hemma. Och bara ett par korta dagar därefter var han gången till det land, varifrån ingen återvänder. I dag leva vi människor - i morgon är vår plats i familjekretsen, i kamratkretsen, i människogemenskapen tom. Lycklig den som i likhet med vår hänsovne broder icke levat för sig själv utan för dyrbara människosjälar och för utbredandet av Guds rike.
Ty det gjorde han. Det kan gott sägas, då vi nu stå tysta och gripna vid hans bår, att det arbete, Gud lagt i hans händer, det älskade han. Vi som kände honom väl, vi vet hur han under sin krafts dagar for land och rike omkring för att leda svarta, vilsegångna människor till människornas Frälsare. Hans cykel stod sällan stilla i cykelboden. Bland hyddornas folk trivdes han. Han blev mångas vägvisare till ett ljusare och högre mål än förfädernas andars rike. Hans speciella begåvning var evangelistens. Hans predikan var drastisk och fylld av bilder från de inföddas eget liv. Språket kunde han och han hade tillägnat sig mycket av de inföddas talesätt. Därför blev hans predikan oftast fängslande. Av de svarta var han omtyckt, och det visade sig vid begravningen, då kapellet i Machadodorp kunde fyllas mitt på vardagen utav skaror som ville följa sin lärare, fader och broder till hans sista vilorum.
Han var också en god kamrat. Det anderssonska hemmet var känt för sin gästfrihet. Han var glad, då någon av kamraterna kom för att antingen hälsa på eller om någon i förbifarten tittade in. Förr i världen, då bilarna och motorcyklarna ej var så vanliga, brukade han alltid då någon reste förbi Machadodorps järnvägsstation komma ner i tidig morgonstund med en korg innehållande kaffe och hans frus goda kakor. Vi, han och jag, tog våra första stapplande steg på missionärens väg i Piet Retief under Hjelms goda överinseende. Under den tiden var vi mycket tillsammans, i ur och skur, i praktiskt arbete, såväl som i vittnesbördets tjänst. Alltid var han glad. Han hade förunnats en god portion av humor. Vi kamrater minns honom med tacksamhet och glädje och saknar honom.
Machadodorp var en del av hans livsverk. Och där i den lilla kyrkogården fick han läggas till ro. Varför så snart vet vi inte. Men vi som tro veta att Guds vilja är god. Gud ville det så. Stilla, vilande som ett trött barn i skymningen, låg han på sista viloläger. Man kunde nästan spåra ett leende över de i döden stelnade dragen.
Pastor Coetze från Boerkyrkan sade i sitt anförande vid graven att han hoppades att någon skulle komma och upptaga hans mantel. Det grep mig. Det arbete som han började, med sin hand i Guds hand, ska fortsättas till Jesus kommer.
Vid graven finns också Gideon Wikström och hans ord var bl.a. dessa:
- Den enkle hemgångne brodern var en missionär i sin gärning; han levde för de inföddas väl och sparade sig aldrig. För oss var han en god kamrat, förtal fann hos honom ingen jordmån. Det framstår som mycket märkligt för både hans missionärsvänner och alla svarta vänner att han skulle få komma tillbaka till Afrika just för att dö. "Gud tillät honom ej att dö i Sverige", har de infödda sagt. "För oss gav han sina krafter och bland oss skulle hans stoft vila."
Inför avresan till Afrika den 11 mars tidigare i år med tåg genom Europa och med Toscana till Durban hade Hulda också packat med svarta kläder till Anna och Linnéa - både klänningar och hattar. Machadodorp var ju ett litet samhälle med få affärer, men i samband med Ernsts begravning dessa dagar säger Hulda att hon trodde att hon skulle dö först. Tonåringarna talar sinsemellan om dessa hennes inköp i Jönköping. Linnéa sa:
- Det kallar jag att vara redo.
Inför vetskapen om att mfundisi Andersson hade dött förberedde man sig på utstationerna för att kunna ta sig in till Machadodorp och vara med om begravningen. Stadens styrande och representanter bland affärsmännen ville också komma och delta i gudstjänsten den dagen begravningen skulle ske. Långt utanför Machadodorp fanns en gamma man som bad sina närmaste vänner och grannar:
- Jag vill se missionären innan jag dör.
Mycket riktigt när dagen infann sig, kom ett följe bärande på den gamle mannen, som burits milvis.
Vid den här tiden råder apartheidförordningarna. Vid Ernsts begravning tycks det vara så att de sattes ur spel denna dag av Machadodorp's borgmästare och styrande myndigheter. Alla skulle få följa med och vara med i kyrka och på gravgården. David Nhlapo, evangelisten på Machadodorp och Ernst och Huldas högra hand, hade en alldeles speciell funktion denna dag. Han satte sig upp till häst och red intill kistan och begravningsbilen. De svarta gick med till gravgården de två kilometrarna från kyrkan. Under det att detta begravningståg rörde sig sakta framåt sjöng man hela tiden vandrande, alla svarta och vita tillsammans, efter kistan i begravningsbilen, och David ridande till häst intill. Det är en mycket märklig syn som blir till en himmelsk stråle in i det sydafrikanska systemet av apartheid.
Synen av människorna påminner Hulda och tonåringarna i sina dimensioner om begravningståget i Nain som mötte och förenades med lärjungagruppen med Jesus, Mästaren, i spetsen och hans möte med änkan i Nain. Det var i Nain orden "Gråt icke!" sades.
(132) Cross over - Den 22 september 1948
Missionärsparet Ernst och Hulda Foto: SAM:s arkiv / Jfa
- SOM DU FÖRSTÅR är det mycket tomt efter Ernst, saknaden är större än man kan fatta. Om jag gråter dag och natt kommer han inte tillbaka.
De svarta har sett en vit mans begravning, en missionärs t.o.m. Somliga går och ber till förfäderna, andra tänder ljus och låter dem brinna natt och dag så länge den döde är ovanför graven. Nu fick de se - inte bad vi till Gud för den döde, ej heller tände vi ljus och satte vid hans kista. Jo, det kanske inte var den sista begravningen här, man vet ej vems tur det blir härnäst. Må vi alla vara redo för den dag som inte dröjer, dagen när Människosonen kommer.
På denna station har vi en mycket bra evangelist, han predikar och ser i bibelns ljus, jag har så mycket hjälp av honom. Du skulle ha hört hur han predikade om frälsningens väg så man kunde bäva. Våren har kommit och blommorna står i full blom, potatisen blommar och grönsakerna är fina; har inte sett om majsen har kommit upp än. Evangelisten satte potatis och majs åt mig.
Texten ovan är ett utdrag ur brev som Hulda skriver till en av sina väninnor tre veckor efter Ernsts plötsliga död, den 22 september 1948. Notera hur hennes brev uttrycker evighetshopp, missionärsskapet som ensam ansvarig är redan påbörjat, det praktiska vardagsarbetets gilla gång samt hur hon gläder sig inför den kommande nya våren. Texten ger en underbar skildring av den förunderliga missionär som Hulda är. Sorgens förlamning och chock har inte kunnat hålla henne i sitt grepp. Livet med dess utmaningar och uppgifter - kallelsen - går alltså mycket snart vidare för Hulda. Kanske hennes tidiga sorger i föräldrahemmet efter lillasyster och far gjort henne skickad att möta döden på det sätt som hin tydligen gör vid Ernsts död.
Det är alltså sorg hemma i Machadodorp. Hustrun Hulda tillsammans med Anna och Linnéa är plötsligt utan förvarningar i sorgens omskakande verklighet. Änka och faderslösa tonåringar står i förstone förlamade inför dödens faktum. Ernst har under sömnen lämnat sina käraste i familjen och på stationen, alla de kära svarta runt omkring i det stora Machadodorp-distriktet, sina missionärsvänner på afrikafältet samt alla missionsvänner hemma i Sverige.
Hulda och tonåringarna har givetvis sina frågor. - Hur ska det nu gå, när Ernst, när far, inte längre är med oss? Givetvis fanns det tunga frågor och tankar - också för Hulda.
På kvällen den första sorgens dag sitter Hulda med tonåringarna vardagsrummet i soffan invid hörnfönstren. Intill gnistrar det lätt från den öppna spisen som värmer. Brasan har David, evangelisten, tänt upp innan han gick till sin lya.
Här sitter de tre intill varandra och nära och tysta. Alla underbara vänner har på afrikanskt sätt omslutit med sin närvaro hela dagen, de har varit med och gråtit med de sörjande, tagit hand om köket. Omslutit sorgens sörjande som bara afrikaner kan. Nu är det stilla. Alla har gått hem till sitt, men sagt: Vi kommer tidigt i morgon och delar gråten och ensamheten. Stilla och tyst i den afrikanska natten sitter de nu ensamma, en mor och hennes tonåringar, 17 och 19 år. Hulda... Anna... Linnéa...
Efter en timme eller mer har man börjat samtal sakta och tyst som man ville ta hänsyn till att far Ernst kunde vakna av deras samtal…
Linnéa berättar om drömmen hon hade för en kort tid sedan.
- Så här var det, liksom viskar Linnéa, och Hulda och Anna ser och hör…
- Jo, jag hade en dröm om fars begravning. Det är kanske en månad sedan, kanske mer än så. Och plötsligt, när jag vaknar - förskräckt och väckt… av drömmens svåra smärta jag upplevde, då satt far vid sängen. Han hade förstås hört min belägenhet. När jag vaknar - gråter jag tydligen hejdlöst. Men far sitter där. Och jag blir så förundrad över hans levande närvaro där han sitter vid min sida och säger med den varma omtänksamma rösten som bara är fars:
- Varför gråter du?
- Visst är det en underbar dröm och händelse som säger oss att även om vår far inte längre är hos oss, så är vår himmelske Far vid vår sida och säger sitt eviga och varma:
- Varför gråter du? Gråt inte! Han, far, är hemma hos mig nu. Det har änglarna sett till. De har fört honom hem…
Samma dag läser mor Hulda med Anna och Linnéa ur 'Stilla stunden' där betraktelsens rubrik och text är Gråt icke…
(131) Cross over - Evangelisterna & evangelisten
Foto: SAM:s arkiv / Jfa
Imorgon söndag är det dags för kvartalsmöte. Det är nio år sedan Ernst var med om det senaste. Det vilar en förunderlig förväntan i Ernst hjärta och sinnen. Hulda med sin och omsorg ser hur Ernsts själ brinner efter att få möta alla sina evangelister. Hon ger honom lugn och styrka inför alla kära möten med dessa medarbetare som nu kommer. Omfamningarna är många och samtalen varma.
Idag lördag startar "inhlanganiso", sammanträde, i kyrkan. Alla evangelisterna i distriktet har kommit samman för att diskutera gemensamma frågor, samt avge rapport från sina arbetsfält. Nästan alla har kommit på cykel, en del redan igår på fredagskvällen och har övernattat i evangelistrummet på missionsstationen. Mkatshwa, som skadades under tiden han arbetade vid järnvägen har kommit med tåg.
Ernst tillsammans med Folka Carlsnäs och Nhlapho läser vardera ett inledningsordn ur Guds Ord. Man samlas i inledande bön samt alla hälsas välkomna. Mfundisi läser textorden ur profeten Malaki kapitel 2:
"Rätt undervisning var i hans mun, och ingen orätt fanns på hans läppar; fridsamt och redligt vandrade han i min umgängelse och omvände många från missgärning.
Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun; han är ju HERREN Sebaots sändebud.
Men I haven vikit av ifrån vägen; genom eder undervisning haven I kommit många på fall."
Ernst talar om kallelsen de fått att vara Guds sändebud och att förkunna försoningens budskap. Ordet som lagts i deras mun. Hur sådden burit frukt ute i distriktet. Glädjen de fått när de fått se själar omvändas från synden till Gud. Evangelistens och förkunnarens mun och läppar ska förvara kunskap. Ernst påminner om att det också finns exempel på hur bröder vikit av från Vägen, och en falsk undervisning har lett själar till avfall. Dessa exempel från senare år får vara till varning. Ernst talar innnerligt om Vägen, nära Frälsaren Jesus, och om kallelsen att gå Korsets väg. Evangelisterna möter varandras blickar och nickar leende i djup glädje över att återigen få höra mfundisi's undervisning om Vägen.
Efter Ernsts inledande förkunnelse om synd och nåd och Vägen riktar han sig särskilt till Folke Carlsnäs med varma ord av tacksamhet för vad han betytt under åren i hans frånvaro. Sedan berättar Ernst om läget i krigets Europa och om situationen i Sverige. Om alla svårigheter och all nöd i det av kriget nedbrända Europa. Om allt som hänt i koncentrationslägren i förföljelsen och utrotningen av judiska folket. Evangelisterna lyssnar som bara zulufolket kan göra när nöden och döden kläs i berättelsernas rika orddräkter och symboler.
Därefter är det dags för rapporterna. Evangelisterna berättar om arbetet på sina utposter. Kvartalsmötesplatserna är mellan 45-50 i hela Machadodorpsområdet. Rapporterna handlar om både glädje och sorg, framgångar och motgångar, dop och barnvälsignelser.
När alla har berättat klart följer "izindaba", problem, viktiga frågor. Evangelisterna inhämtar varandras råd hur de ska hantera olika situationer som har uppstått i arbetet.
Lördagseftermiddagen ägnas åt bibelstudier och på kvällen är det väckelsemöte i kyrkan då evangelisterna medverkar.
Söndagsförmiddagsgudstjänsten är en stor högtid. Den fulltoniga sången, de med fantasifulla bilder och liknelser kryddade predikningarna avlöser varandra. Barnvälsignelse och nattvardsfirande ingår, och inte minst offergången är en syn att skåda. Med storvulna gester bärs kollekten fram under sång och dans.
Ernst och Hulda med flickorna sitter tillsammans med Folke Carlsnäs och hans familj på bänken. Deras ansikten lyser av tacksamhet till Gud över den nåd som bevisats dem under mötet och alla församlingsmedlemmarna som kommit samman.
Så är kvartalsmöteshelgen över för denna gång. Evangelisterna vänder hemåt med biblar, sångböcker och kristen litteratur att sälja på sina utposter och en ny kvartalsmötesplan i bagaget.
P R E S E N T A T I O N AV T R E E V A N G E L I S T E R
***
DAVID NHLAPHO - Evangelist på huvudstationen
Senare pastor i Machadodorp. En reslig man, med glimten i ögonvrån. Öppen, ärlig och framför allt mycket klok. Aktad av alla, vit och svart, missionär och boer.
Johan Karlsson skriver om honom i Trosvittnet: " En enastående klok karl, som har båda fötterna på jorden, men ändå dväljs i Guds rymder. Han rycks sannerligen inte med av tidens strömningar som brusar fram i Guds rike i dessa de yttersta tider. När ett ord faller från talarens läppar, som han tycker om, nickar han med hela huvudet och ser sig snabbt omkring liksom för att utröna om andra lyssnare träffats på ett liknande sätt."
En ung kvinnlig missionär - Eivor Samuelsson, senare gift med Moses Jele, stationerad i Machadoddorp - förundrades många gånger, när han kom för att berätta hur han hanterat församlingsmedlemmarnas känsliga frågor.
"Varför sa eller gjorde du så?" frågade missionären förundrad.
"Abantu, Nkosazana, abantu" svarade han med glimten i ögonvrån.
"Folk är folk" var kontentan av svaret och det betydde rätt och slätt: "Kulturen. Det är kulturen bland vårt folk." Svårare var det inte. Men så svårt var det.
***
JOHANNES JELE - Evangelist i Slaaihoek
En fryntlig gammal man med vitt hår och skägg och ett porlande skratt. Kvick i rörelserna och alltid med på noterna. Slaaihoek var den plats som Ernst kallade "djupa dalen". Utanför den vitkalkade kyrksalen hade Johannes hängt upp en järnbit, som han slog på med en metallstång när det var dags att göra sig redo för söndagsgudstjänst. Ljudet hördes långt i den djupa dalen. Det var nog inte en enda gudstjänst utan att Johannes föreslog sång nr 55 i sångboken "Icilongo levangeli", Evangelietrumpeten.
Igazi lemihlatshelo
Yonke yabaJuda
Lalingeluqed´´uvalo,
Lingesus´ukona.
Sången handlar om Jesus och hans korsdöd, syndaförlåtelse och renhet. Johannes ledde själv sången med en otrolig inlevelse. Han var inte där i kyrkan längre, i anden stod han vid Jesu kors.
***
ANDREAS MAFUYEKA - Evangelist i Kalkloof
Mafuyeka kom ursprungligen från Mozambique. I sin ungdom arbetade han i asbestgruvan i Kalkloof. Han blev frälst under den här tiden och blev så småningom evangelist. Ingen hade ett sådant bildspråk som han. En gång talade han om den rike mannen och beskrev hur han hade klätt upp sig. Han hade så mycket kläder och smycken på sig att det bara var ett par ögon som syntes till slut.
En annan gång predikade han över texten i Ef. 4:7 "Ge inte djävulen något tillfälle" I zulubibeln står det: "Ge inte djävulen någon plats". För att illustrera texten berättade han följande: " Det var en man som hette Ngolovane (skottkärra). Han hade ett hus som han ville sälja, men han hade ett förbehåll. En spik som satt på väggen i vardagsrummet skulle fortfarande tillhöra honom efter försäljningen. Köparen tyckte inte att det var ett orimligt krav. Vad betydde en spik, så länge han ägde hela huset. Den nye ägaren flyttade in. Efter ett tag kom Ngolovane på besök. När han gick lämnade han ett åsnelår på spiken. Det var ju hans spik och han gjorde vad han ville med den. Tiden gick - åsnelåret ruttnade och förpestade hela huset. Den nye ägaren kallade på Ngolovane och bad honom ta bort det ruttna åsnebenet.
En lång diskussion illustrerad av Mafuyeka utspann sig mellan de två, husägaren och spikägaren. Det hela slutade med att den nye ägaren flyttade ut och den gamle flyttade in igen. Kontentan var att om man ger djävulen den allra minsta plats, så övertar han snart hela en persons liv.
***
Förteckning över pastorer och evangelister efter 1948
Machadodorp Pastor David Nhlapho
Carolina Evangelist Paulos Mhlanga
Belfast Evangelist Paulos Mahlangu
Kalkloof (Badplaas) Evangelist Andreas Mafuyeka
Dullstroom Evangelist Daniel Motha
Waterval Boven Evangelist Joseph Mdluli
Hemlock Evangelist Jacob Mkatshwa
Slaaihoek Evangelist Johannes Jele
Carolina Evangelist Paulos Mhlanga
Belfast Evangelist Paulos Mahlangu
Kalkloof (Badplaas) Evangelist Andreas Mafuyeka
Dullstroom Evangelist Daniel Motha
Waterval Boven Evangelist Joseph Mdluli
Hemlock Evangelist Jacob Mkatshwa
Slaaihoek Evangelist Johannes Jele
S L U T O R D O M E V A N G E L I S T E R N A
Det som varit och är Ernsts viktigaste uppgift på Machadodorpsfältet, det är att kalla, utbilda, träna och sända evangelisterna ut bland alla byar, kraaler, mindre orter och utstationer; att där vara Guds ambassadörer - ett av Hulda´s favorituttryck. Ernst hade under de första åren på Piet Retief av K.A. Hjelm lärt kanske det allra viktigaste för en missionär. Den så viktiga kompetensen att inspirera och att delegera så att evangelisterna på sina givna ansvarsområden verkligen kände mfundisis fulla förtroende.
Missionären - det visste Ernst - har en stor och avgörande roll för Guds rikes utbredande på missionsfältet, men han visste och visade att det helt avgörande för morgondagens kristenhet på fältet handlar om att det finns evangelister, brinnande i anden och med herdens omsorg. Evangelisternas betydelse för Guds rikes framgång med själars frälsning och mognande är helt avgörande. Därför är Ernst fylld med jublande tacksägelse över att ha fått möta dem igen efter nio års frånvaro på grund av att Andra världskriget förhindrade honom och Hulda att återvända tidigare.
KÄLLA
Text och material från Eivor & Moses Jele, i perspektiv från 1950-60-talen
(130) Cross over - Vad var det som hände 1918?
Bild: Frälsningsarmén vapensköld
Den 23 mars 1918 går jag uppför Markavägen hemåt torpet Vassnöden. Natthimlen välver sig över mig med sin oändliga rymd. Stjärnorna är desamma som när Abraham såg dem - för inte så länge sen i evighetsperspektivets mått mätt.
Lämnade Ridhuset bakom mig. Det var som allting var upp-och-ner-vänt. Jag hörde, såg eller kände ingenting annat än Herrens egen närvaro i mitt innersta. Vad är det som händer inom mig? Kvällen är sen. Vaknar till medvetande i den svagt lutande backen uppåt. Känner igen mig. Uppe på backkrönet lyser månhimlen svagt. Stannar upp. Vänder blicken uppåt. Vilar efter den hastiga marschtakten jag tydligen haft. Andningen i den kalla kvällsluften syns som den är ansträngd. Jag andas som hade jag sprungit halvmilen hit. Men det harv jag väl inte… Jag vet. Det enda jag vet är att mitt hjärta och mina tankar är starkt påverkade, mina känslor är som vore jag upphetsad av jag vet inte vad… Pulsen är kraftig. Andningen likaså. Nu är jag förlorad… Men bara, förlorad i evighetens rymd där mina ögon och mina sinnen bara ser, ser, spanar och tittar runt i i det kosmos som kan ses av en ensam man i en mörk skogsbacke mitt i natten med Strömsbergs herrgård en knapp kilometer meter bakom och en sängplats på Vassnöden fem minuter framåt uppåt…
Nu hör och ser jag med den gnistrande stjärnkupolen som fond Herren själv. Han talar till mig. De orden talas i mitt hjärta och i mitt sinne så tydligt och så klart som ingen människas tal och ord hörts i mitt liv hittills. Tiden måste ha upphört. Det måste ha gått någon eller några timmar medan tiden upphörde. När jag reser mig för att fortsätta min vandring hem till sängen, så finner jag mig sittande på vänster sida om Markavägen som jag har nedanför mig halvannan meter. Till vänster står min gamla kära Stora En som jag skojat med under åren jag passerat den där står ensam och reslig. Hon har stått där som en ung stilig kvinna som en drottning som alltid stått och väntat på mig, Ernst, alltid på väg men ofta med ett ord eller två till denna skogens lilla speciella drottning som ingen annan än jag hade kontakt med…
Vad är det jag hörde den här natten i Himlabacken?
Det kan jag inte citera som jag citerar ur Bibeln eller från David Livingstone eller dagstidningen Bantu World. Ord från Herren själv är - som jag hittills förstått det - ord som inte går att exakt återge. Det är ord och maningar som är större och nästan outgrundligt rika, eftersom de är komna ur evigheten. Det jag kan berätta om, det är att jag i mitt hjärta hör Herren själv mana mig att följa honom, leva med honom och gå till Afrika som missionär. Det som exakt sades från Den Högste det är skrivet på mitt hjärtas tavla och förvaras där.
Det kan jag inte citera som jag citerar ur Bibeln eller från David Livingstone eller dagstidningen Bantu World. Ord från Herren själv är - som jag hittills förstått det - ord som inte går att exakt återge. Det är ord och maningar som är större och nästan outgrundligt rika, eftersom de är komna ur evigheten. Det jag kan berätta om, det är att jag i mitt hjärta hör Herren själv mana mig att följa honom, leva med honom och gå till Afrika som missionär. Det som exakt sades från Den Högste det är skrivet på mitt hjärtas tavla och förvaras där.
Foto: SAM:s arkiv / Jfa
På kvällen den 23 mars 1918 hör jag Guds ord förkunnas på Armén. Där är det fullt med folk, mest unga bröder och systrar, men också många äldre.
Bibeltexten för kvällen är hämtad ur 2 Kor 5:17-21 i den nya bibelöversättningen från 1917:
Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.
Jesus är det centrala
Jesus helar och upprättar. Himlen lystrar inför Jesusnamnet. Vill du bli lik Jesus? Människor i Jönköping är förlorade, med ångest. Förebedjare tar på sig människors nöd.
Jesus helar och upprättar. Himlen lystrar inför Jesusnamnet. Vill du bli lik Jesus? Människor i Jönköping är förlorade, med ångest. Förebedjare tar på sig människors nöd.
Det är bara det äkta som gäller. Omvändelse, syndabekännelse och förlåtelse. I kraft av mitt ämbete tillsäger jag dig syndernas förlåtelse. Tid för försoning och andligt genombrott. TRO är din segerkraft. Jag var i Bergen i Norge och mötte Arméns folk där de satt alla prydligt klädda i sina uniformer. Delade en övertygelse om att Gud denna kväll skulle hela sju personer i lokalen, och att en cancersjuk skulle bli frisk. Inget annat än strama norska nunor mötte mig inför mina norska vänners uppsyn inför denne evangelist från Sverige. Så steg en gammal och av värk krökt frälsningsofficer på främsta bänken upp och sade: Roger Larsson från Sverige har nog för liten tro. Det är ju som otro. Jag tror det ska bli åtta (8) som ska bli helade ikväll. Nu, äntligen, lossade smilbanden och glädje och applåder spreds bland bänkarna med officerare och soldater tillsammans med alla andra som var samlade i den lilla trånga byggnaden.
Grunden
Jesu Kristi försoningsgärning i Jesu liv, död och uppståndelse är fundamentet för vår kristna tro. Anden faller på blodets grund. Det står inte 'Eld och Blod' på Arméns fana utan 'Blod och Eld'! Andlig sundhet, nådegåvor, alla gåvor och tjänster, allt är underordnade Kristi blod. Hans försoningsblod är grunden för vår andliga tjänst.
Jesu Kristi försoningsgärning i Jesu liv, död och uppståndelse är fundamentet för vår kristna tro. Anden faller på blodets grund. Det står inte 'Eld och Blod' på Arméns fana utan 'Blod och Eld'! Andlig sundhet, nådegåvor, alla gåvor och tjänster, allt är underordnade Kristi blod. Hans försoningsblod är grunden för vår andliga tjänst.
Frustration över utebliven väckelse finns hos många. Jesus vill försona och lösa hårdheten här i denna stad. Kännetecken på förebedjare - röjer undan med andlig auktoritet i Jesu namn. När vi tillåter den helige Ande att rensa oss så blir vi ett redskap för Jesus själv.
I en kyrka 1½ mil utanför Linköping kommer en liten pojke fram och säger: "Jag vill bli frisk" Ett halvår senare kommer den lille fram i gången ända fram till mig och säger: "Jag blev frisk." Vi ska se något nytt tack vara ett Jesus är verksam. Människor får höra: Var botad. Din dotter ska bli frisk. Jönköping skall se Guds härlighet. Folket skall omvända sig till Gud. Du har lovat att när vi söker dig, skall du låta din rättfärdighet regna över oss.
Hörde en prost yttra sig om det dystra andliga läget i Sverige och i många kyrkor: "Det handlar mest bara om att administrera förströelse." Vi måste bli försonade från att ingen väckelse kommer genom religiös verksamhet. Försoning ger andligt genombrott. Självbilden måste försonas med Gud och hans rike.
Bild: SAM:s arkiv / Jfa
Väckelse i staden
Det andliga genombrottet, Apg 10. Tro och Kristi rättfärdighet, 1 Petr 1:18. Paulus - försoningen: ett kors; Johannes - försoningen: Guds lamm; Petrus - försoningen: lösepenningen.
Förlåtelse av synd och skuld. Kristus har betalt din skuld och satt dig fri. Försoning och andligt genombrott kommer av att jag är försonad med Gud. Utmaning mot mörkrets makter i denna stad. Kristus för folket i Jönköping.
Det andliga genombrottet, Apg 10. Tro och Kristi rättfärdighet, 1 Petr 1:18. Paulus - försoningen: ett kors; Johannes - försoningen: Guds lamm; Petrus - försoningen: lösepenningen.
Förlåtelse av synd och skuld. Kristus har betalt din skuld och satt dig fri. Försoning och andligt genombrott kommer av att jag är försonad med Gud. Utmaning mot mörkrets makter i denna stad. Kristus för folket i Jönköping.
Om du vill att eld ska falla i församlingen, så får vi krypa upp på altaret och be att Guds eld förtär allt mitt eget och det som inte är av Gud.
Wesley: "Jag sätter mig själv i brand, och människor kommer för att se hur jag brinner." Om inte vi själva är förkrossade, vilka ska då vara det? Genombrottet kommer till dem som inte följer egna ambitioner men söker Herrens syfte och vill göra Guds vilja. Kristi apostel sänd med frid, Titus 1:1-5.
Wesley: "Jag sätter mig själv i brand, och människor kommer för att se hur jag brinner." Om inte vi själva är förkrossade, vilka ska då vara det? Genombrottet kommer till dem som inte följer egna ambitioner men söker Herrens syfte och vill göra Guds vilja. Kristi apostel sänd med frid, Titus 1:1-5.
Denna stad är fylld av människor som inte känner Jesus. Vi ska se med kärlek och tala väl om varandra. Väckelsen ska börja i församlingen. Elden - W. Booth. Elden faller inte på tomma altaren. Det måste finnas offer på altaret. Vill du bli eld måste du bli Guds bränsle.
Elia Eldsprofeten. En ung kristen generation rusar fram och är hungriga efter Gud. Där är det andliga ledarskapet i den nya generationen. Elia - lade ved och ett villigt offer på altaret. Innan han bad om eld och regn. På altaret jag offrar. Möt elden på knä.
Jag gick fram till podiet med en del andra som var med på mötet. Ber: Mitt hjärta och min själ har Herren denna mitt livs kväll berört och vänder mig upp och ned i alla avseenden. Mina knän och mitt liv ligger på botbänken och jag ber: O, Herre, tack för ditt ord, din himmelska stråle in i mitt liv, tack för ditt livgivande ord. Förlåt min synd. Rena mig. Låt min kropp och själ vara det offer du vill ha på ditt altare. Må ditt blod förvandla mitt liv. Du känner mitt innersta. Du vet vad kan. Jag är helt hjälplös och mitt liv tycks rinna mig ur händerna. På födelsedagen imorgon lägger jag tjugofem år bakom mig. Herre, jag vill inte fortsätta som jag gjort. Låt ett nytt liv få fylla mig…
Tårarna strömmar… - Hoppar över Strömsbergsbäcken och förbi allén och så plötsligt är jag sittande på Markavägen. Har just hört att jag fått en kallelse. Men inte en krisorder som det kunde komma inför krigsutbrottet 1914. Nu var det en kallelse att lämna landet för Afrika, som jag drömt om sen jag var liten pojke och läste om David Livingstone…
Foto: Samfälligheten Jönköping
E P I L O G
Texten ovan består av en dröm och Ernst egna tankar kring den. Ernsts berättelse om sin dröm är något som han kan ha berättat någon gång under det första halvåret på tegen hemma på missionsstationen för sina nära och kära.
Ernst berättar från S/S Toscana natten den 23 mars. Den dagen var det exakt 30 år sedan hans nya liv började i det som var hans omvändelse i Himlabacken. Den dagen sökte Fadern honom på nytt och Ernst gav sitt hjärtas gensvar på kallelsen när hans söktes i Guds kallelse och utmaning att gå ut som missionär. Natten den 23 mars på Toscana kan drömmen ha drömts. Platsen för kvällens möte kan ha varit Stora Missionshuset, men förmodligen Frälsningsarmén intill Ridhuset. Den kvällen den 23 mars säger källorna nämligen att Ernst var dels i Missionshuset, dels på Armén. Berättelsen ovan är hämtad från Armén.
Predikans innehåll i drömmen är hämtad från evangelisten Roger Larsson, en predikant som gästar Frälsningsarmén i Jönköping 87 år senare. Förkunnelsens innehåll är i mångt och mycket detsamma, och till stora delar just det Ernst hörde den kvällen - trots att det var en annan förkunnare år 1918 jämfört med 2005.
(129) Cross over - Första halvåret på tegen 1948
Handelsträdgården och pannrummet på Strömsberg, där Ernst gick förbi i februari 1948 i samband med vandringen upp förbi Den stora enen i Himlabacken och till torpstället Vassnöden. Foto: Dag Selander
Ernst och familjen är åter hemma i Machadodorp på tegen. Mötena med alla vänner runt om i distriktet i alla församlingar och på alla utposter tar sin början nu i april månad. Det är märkliga möten Ernst får göra från första stund. Vännerna på stationen hemma, och i Lokationen intill, och alla vännerna nere vid järnvägsstationen, i affärerna och centrala tätorten.
Alla är så glada över att Ernst och hans familj är tillbaka. Alla uttrycker på sitt individuella sätt 'sia bonga' - 'vi tackar Gud' för att Mfundisi är tillbaka igen. Samtalen är många. Och det är så mycket man vill berätta om hemma i Machadodorp. Släkten, barnen som växt, de som dött och blivit sjuka, de som flyttat och inte minst allt det som Missionens Herre själv utfört av nåd. Han har gett nya erfarenheter av levande Gud. Eftersom afrikanen har en så välsignat gudagiven gåva att berätta får Ernst - som vanligt - liksom Hulda i sina respektive möten med alla gamla och nya vänner ta sig den tid som behövs för att lyssna till alla målande berättelser.
Ernsts vilja att själv få träffa och höra vännerna ute på utstationerna löser han under den första tiden genom att låta alla evangelisterna komma till huvudstationen för att lämna utförliga och ingående rapporter om vad som hänt, hur det är idag samt vilka behoven är framöver i respektive distriktsområde. De samtalen tar tid och evangelisterna har många långa överläggningar, där också bönen och mfundisi's råd och uppmuntran får ett välsignat och rikligt utrymme. På det sättet får Ernst den översikt han behöver om det andliga tillståndet.
Det som är en stor tillgång för Ernst efter återkomsten är att han på ett helt annat sätt än tidigare nu har ett team på stationen. Sedan tidigare har han evangelisten David Nhlapo hemma på Machadodorp. David har under åren vuxit i sin tjänst och sitt kunnande med ett stort tjänaresinne och är Ernsts och Huldas högra hand. Dessutom stannar ju Folke Carlsnäs kvar. Därför har Ernst nu en grupp tillsammans med övriga medarbetare som tillsammans utgör ett mycket gott ledningsteam.
Hulda ger en liten bild av ankomsten när hon skriver hem till Sverige den 27 april 1948. Hon skriver till en väninna om att hon känner sig hemma i Machadodorp, med orden "Vi kom hit ändå, för min del gör det detsamma var jag är på jordklotet, men jag vill inte resa tillbaka till Sverige ändå." Det kan tolkas som att hennes egentliga hemland trots allt är Sydafrika. Om båtresan med Toscana skrev hon att det inte var någon lustresa. Det illustrerar hon nästan som en jordnära småländsk bondmora skulle göra. Det draget av att vara småländskt jordnära var också hennes realistiska hållning till vardag och livet i stort. Hon beskriver dessa sina upplevelser med smör och mjölk, "Smöret fick man köpa, inte en droppe mjölk på en hel månad." Hemma i Machadodorp är det som i N. Sandsjö och på Vassnöden. Här finns dessa basprodukter att få, och det genom evangelisten. "Nu får vi mjölken gratis utav en evangelist - han har två kor som mjölkas. Jag köper bara foder till kon."
Det som också betyder mycket för hela familjen, inte minst för flickorna, är detta att missionärsfamiljen Karlsson möter det första de sätter fötterna på hemmastationen i Machadodorp. "Vi fingo ett varmt mottagande; bäddade sängar, mat för många dagar. Johan Karlssons pojkar, Lennart och Birger mötte med bil vid stationen." Bättre start kunde det inte ha blivit för familjen. Karlssons familj och Anderssons delade ju sista tiden hemma i centrala Jönköping.
Bilen kör Johan Karlssons son Lennart, som i Jönköping ett antal timmar övningskört med Ernst för att han skulle kunna få med sig ett svenskt körkort. De tränande och körde i Jönköping, men Ernst hann inte bli klar med sitt körkort före resan hem till Afrika den 11 mars. Men det hindrar inte Ernst från att köpa en begagnad stor amerikanare som stod på grusgångens rundel framför missionsbostaden i Machadorp. Inte med ringa stolthet gjorde Ernst vid tillfälle små lovar av beundran för sin egen införskaffade och stora glänsande automobil, Chevrolet av årgång 1938. Ernst, som vandrat och småsprungit i backar och dalar, som cyklat och en kort tid haft sin mc Harley Davidson men som förvärrade hans njuråkomma, har nu en egen bil. Den ska komma att bli till stor glädje och nytta i hans kallelse på det stora vida Machadodorp-distriktet med en yta nästan som Gotland.
Snart är vintern här efter att månaderna maj och juni passerats… det är en behaglig temperatur för en nordbo med vintern som kulminerar nu under juli och augusti månader. Det enda som saknas är trädgårdens alla fruktträdsfrukter, grönsakerna och rotfrukterna. Men det är inte så mycken tid för sådant detta första halvår för Ernst, och för Hulda. Den mesta tiden går åt att samtal med evangelister, medarbetare och enskilda församlingsmedlemmar. Det är en så spännande och underbar tid för Ernst och Hulda att få vara här igen…
(128) Cross over - Fotogalleri Machadodorp
_______________________________________________________________________________________
F O T O G A L L E R I
M A C H A D O D O R P
Foto: Eivor Jele, f. Samuelsson
Nya missionärsbostaden Foto: 1999
Till vänster på bilden är missionsstationens Gästhydda. Rakt bakom Gästhyddan finns en stor fruktträdgård.
F O T O G A L L E R I
M A C H A D O D O R P
Foto: Eivor Jele, f. Samuelsson
Nya missionärsbostaden Foto: 1999
Till vänster på bilden är missionsstationens Gästhydda. Rakt bakom Gästhyddan finns en stor fruktträdgård.
Den nya missionärsbostaden har vid den kortsida vi ser på bilden en veranda till vänster och vardagsrummet till höger bakom det fönster vi ser.
Rummen på vänster sida bakom verandan är två sovrum, hall, ett badrum och entré.
Rummen på höger sida är vardagsrummet och bakom det matsal samt köket.
I förgrunden från fotografens position finns en stenmur anlagd av Ernst på svenskt/småländskt sätt, liksom rakt bakom huset bortom entrén där också en stenmur är lagd.
Till vänster om Gästhyddan och fruktträdgården ligger kyrkan parallellt med missionärsbostaden, byggd i skiffer.
Till höger om missionärsbostaden finns odlad mark på tomten.
Bortom missionärsbostaden, längst ut till vänster finns den berömda ute-kokplatsen som användes vid alla matlag för upp emot hundratals matgäster vid kvartals- och årskonferenser. Där borta låg också i rad de gamla husen, inklusive den första missionärsbostaden.
Nedanför dessa gamla första hus i dalgången gick tågen till Carolina och Piet Retief bl.a Längst ner i dalen rinner också en liten flod.
Bakom den position fotografen har för sitt foto finns alltså stenmuren och ingång samt eucalyptusträd till vänster och en "rondell" med parkering för gästande besökare. Och från vänster till höger ytterligare bakom fotografen får vägen mellan Machadodorps centrum (åt vänster c:a 1 km) och mot Lokationen (till höger c:a ½ km).
Första missionärsbostaden
Foto 1972
Kvinnor kapar ved till kvartalsmöte
Foto 1964
Hanna Svensson framför en av Ernsts stenmurar
Om Hulda berättade Hanna, enligt Eivor Jele, en gång om att Ernst & Hulda haft besök på stationen och de gästade skulle i väg med tåget. Dessa kommer i väg för sent, men hinner lyckligtvis ändå med tåget som genom ett under. Huldas speciella slagfärdighet i sitt uttryckssätt illustreras av hennes kommentar om denna incident: "De som har tur behöver inget vett!"
En annan gång vid en missionskonferens - också en bild förmedlad av Hanna - när missionärsfruarna har haft en egen samling och man har berättat om sina respektive män i något avseende, alla har berättat i mycket positiva ordalag. Hulda är sist i tur att säga och berätta något om sin man och då ska hon bl.a. ha sagt: "Var och en tycker om sitt skräp..." Omdömet och värderingen kan tyckas fyrkantig, men till Huldas läggning hörde några komponenter som gjorde att hennes ord både vägde tungt och förstärkte omgivningens respekt. Till dessa karakteristika i hennes väsen var sanning, kärlek och saklighetnågra huvuddrag, vilka presenterades av Hulda i aforismens och axiomets förpackning.
Kyrkan med sina väggar av skiffer
Systern till höger är fotografen Eivor Jele. Foto 1964
Kyrkan från insidan - Kvinnomöte
Foto 1970-talet
FOTNOT
Foto och fotograf för Galleriet: Eivor Jele, f. Samuelsson. Fotona tagna under åren 1963-68 (då Eivor var föreståndare med Hanna Svensson på Machadodorp), 1969- 1972 samt vid ett besök i Afrika 1999.
(127) Cross over - Från Suez till 'Sia bonga'
Bild: BiblePictureGallery.com
SUEZKANALEN
Nästa förmiddag började färden genom Suezkanalen, där man mötte en mängd båtar; från många av Europas större sjöfartsländer som England och Holland, men även uppifrån Finland, Danmark och Sverige. Här var Afrika på ena sidan och Asien på den andra. Kontinenterna så nära vår reling på ömse sidor. En märklig upplevelse. Öknen syntes så långt man såg. Vinden var varm och längs kanalen syns militärfordon och tanks i full rörelse. Man får också se arabernas förläggningar och en hel del flyg. Suez passeras. Småstaden som fått ge kanalen sitt namn är kanalens södra slutstad. Nu ligger Röda havet framför med sin historia och de minnen det föranleder de bibliskt kunniga resenärerna. Där ses Sinai berg och man tänker på förbundet som slöts med Israels folk. Det är som att vara på biblisk mark, eller bibliskt vatten…
RÖDA HAVET
En ny dag. Det tar tid att gå genom Röda havet, fyra långa dygn. Stojandet och skrikande ombord fortsätter helt i linje med "denna tidsålders väsende", men Ernst & Hulda lider av detta syndens liv ombord. Tonåringarna Anna och Linnéa mår också illa av detta uppenbara syndens liv ombord; så tydligt hade de nog aldrig blivit vittnen till denna världens sätt att vilja leva. De upplever det livet ombord mer och mer motbjudande, och börjar redan längta efter att få komma "hem" till Machadodorp.
Fosterlands-Stiftelsens första missionärer landade 1866, berättar Ernst för familjen, på väg till Gallafolket, när de går in till kaj i Massaua. Nu ser man för första gången de svarta afrikanerna, alla barfota. Somliga av de mycket fattiga kom också till dem som finns ombord på båten för att tigga. De flesta är magra, mycket magra, och somliga halta och lytta. Här hade alla ombord tillstånd att gå i land. Uppehållet i hamnen innebar att man lastade och lossade hela natten. På morgonen klockan 6 lämnar man kajen. Ännu är det timmar kvar på Röda havet, innan man närmar sig Indiska Oceanen. Oceanångaren lämnar sundet och efter att ha lämnat Adenbukten möter friska vindar från det öppna havet.
INDISKA OCEANEN
Mogadiscio närmar sig och ute på rampen lämnar man av ett antal passagerare, vilka hissades i bur ned till en båt som kom från hamnen för att transportera dessa passagerare in till kaj. Snart ute på Indiska Oceanen. Många är sjösjuka på grund av att den "gropiga" sjön ute till havs blir till normala oceanmässiga vågor typ/mindre hus emellanåt. Oceanångaren Toscana är ju inte precis som en fiskebåt från Fiskebäck eller Gränna utan ett stabilt fartyg med sitt tonnage på 14.000 ton, men stötarna och krängningarna gör den sjöovane liggande till kojs. Flera än Annika och Linnéa tog någon eller några dagars sängliggande läge ombord under den mera oceanmässiga sjögången.
EKVATORN & ZANZIBAR
Det dygn när nu Toscana passerar ekvatorn är det vanligt förekommande att man låter passagerare som inte tidigare "gått över linjen" få döpas. Vid fyratiden kom Neptunus - näcken - med sitt följe för att ta så många som möjligt med sig i djupet. Fullt påklädda kastades ett antal offer intvålade i en stor bassäng på båten. Ett grovt skämt och otrevligt att alls behöva vara ombord, det var mångas reaktioner, inte minst från familjen Andersson. Efter tre veckor ser man staden Mombasa och får under några timmar promenera på fast mark. Tanganyika och dess kust passeras. Här ligger Zanzibar. Ernst berättar om Zanzibar, slavhandeln och om Livingstone. Det lyser om Ernst när han berättar om hur Herren berört hans hjärta under tidiga år och hur hans unga pojksinne gripits av denna märklige missionspionjär i Afrika. Här bedrevs den ruskiga slavhandeln. Slavarna samlades upp, bands vid pålar, sammankedjades och föstes som djur ombord på slavskeppen till okända länder till nya lidanden. Detta "Afrikas öppna sår" offrade Livingstone sitt liv för. Till denna kust från det inre av landet bar infödingar hans döda kropp som balsamerats för att föras vidare till England. På den plats där slavarna brukade bindas står nu en kyrka.
DRAMATIK OMBORD
Det här året är det också mycket av svårigheter ombord på Toscana. Malaria, tyfoid, nervfebern, och olika epidemier gör att flera av resorna blir till svåra dramatiska upplevelser för många med många dödsfall ombord; medresande läkare och sjuksköterskor får resor de inte riktigt tänkt sig - fyllda med många svåra utmaningar. Med också dessa omständigheter som ett latent hot och påtaglig verklighet gläds alla sig över att en dag, en tidig morgon, få se land. Och närma sig oceanresans mål, Durban.
DURBAN 17 APRIL
Ernst skriver till vännerna på SAM:s expedition att han och hans familj lyckligt nått fram efter en ganska stormig resa. Nästan en hel månad fick familjen vara på havet, varför det kändes skönt att äntligen vara framme. Det är underbart att Gud bevarar och för till den hamn, dit hans barn äro på väg. Vid detta laget äro väl Ernst Andersson och hans hustru i gång med missionsarbetet igen. Gud signe dem i deras arbete, som de nu på nytt ha fått upptaga efter de ganska många åren i hemlandet, skriver SAM i Trosvittnet.
HULDA SKRIVER HEM
I brev från Hulda i Genoa läser en väninna hemma i Sverige - brev daterat den 16 mars 1948- bland annat dessa korta informationer från Italien: "Vatten ha vi haft hela resan men vi har bara fått mat en gång. Gott vi hade litet med oss. Nu sitter vi på hotellrummet."
Från Machadodorp skriver Hulda hem till Sverige den 27 april 1948: "Vi kommo hit ändå, för min del gör det detsamma var jag är på jordklotet, men jag vill inte resa tillbaka till Sverige ändå. Det är ingen lustresa på den båten - Toscana. Smöret fick man köpa, inte en droppe mjölk på en hel månad. Nu får vi mjölken gratis utav en evangelist -han har två kor som mjölkas. Jag köper bara foder till kon. Vi fingo ett varmt mottagande; bäddade sängar, mat för många dagar. Johan Karlsson's pojkar, Lennart och Birger mötte med bil vid stationen."
HEMMA I MACHADODORP
Nu fortsätter verket med evangeliets sådd på den stora åkerteg som Machadodorps distrikt blivit under åren. Evangeliets förkunnelse fortsätter med hjälp av Mfundisi Andersson som på nytt får predika om ett av de första viktiga zuluorden han lärde var det om K.A. Hjelm, 'mvana', lammet, Guds lamm och om vikten av 'ukusindiswa' - att bli frälst. Det är vännerna ute på fältet idag så oändligt glada för, och oftare än någonsin får Ernst höra tacksamhetens lov - 'SIA BONGA', vi tackar…
---
Fotnot
Resan från Genua till Durban följer resrouten beskriven av Henning Karlsson, Sydafrika tur och retur, HF:s förlag, Götabro, Hardemo, 1949, sid 5-22.
(126) Cross over - Med Northern Express genom Europa
Anna och Linnéa med Ernst & Hulda sommaren 1947 hos Emy och Arthur Emanuelsson, Fiskebäcks friförsamling, SAM, Fiskebäck. Dottern Inger var fem år och minns besöket.
Fotot: i dottern Ingers gift Karlsson ägo, V. Frölunda.
INFÖR RESAN
Ernst får rapporter om Olle Fast, en yngre blivande missionär som antagits som Svenska Alliansmissionens missionskandidat för Afrika.
Rapporten meddelar att denne unge man nu gjorde militärtjänst för att sedan komma ut på Afrikafältet. Det gladde Ernst som träffat Olle Fast i somras. Olle hade deltagit vid ett ungdomsläger på Dagstorp, då Ernst hade bibelstudier över temat "Den vägen". Precis hemkommen från språkstudier i London och Leicester från augusti 1947 gjorde nu Olle Fast sin rekryttjänstgöring. Tanken de delat förra sommaren var att de skulle ses på Afrikafältet nästkommande år, kanske redan nästa sommar.
Snart skulle Olle Fast komma att verka som missionär i Machadodorp från 1951 i maj, inom alltså enbart tre år från nu. - Nu när Ernst på väg gläds han så över vetskapen om att kunna få arbeta tillsammans med Folke Carlsnäs, en ny förstärkning som så gladde inför utresan och som varit Ernsts så välsignade vikarie under krigsåren i Machadodorp.
AVFÄRDEN JÖNKÖPING
Mars månad - dags för utresa till Sydafrika. Datumet 11 mars närmar sig. Ernst ock Hulda ser fram emot att få komma till kallelselandet igen. Linnéa sa: "Det är värre för oss tonåringar men pappa sade bestämt ifrån 'Mina flickor ska följa med.'" Flickorna satt mången stund min sin mor och far och sökte få dem att tillåta att de fick stanna kvar i stan, där de så trivdes med skolan, sina vänner och gemenskapen i Stora Missionshuset. De senaste fem åren hade för Anna och Linnéa varit en så betydelsefull och välsignad tid i deras tonårstid.
En dag när Linnéa mötte Gunnar Fjellstad, pastor i Stora Missionshuset, frågade han henne om han fick skriva in Linnéa som medlem, "Då har du ett andligt hem när du kommer till Sverige igen." Och så blev det.
Nu packades trälådor. Anna hade sina uppgifter med Hulda och Linnéas uppdrag av Ernst var att med svart målarfärg måla namn och adress på alla lådorna. Adressen: Machadodorp syntes med stora svarta bokstäver.
Så kom avskedet från släkt, vänner och missionsvänner och missionsledningen. Jönköpings Järnvägsstation var packad med folk som ville vinka av missionärsfamiljen Andersson. Tårarna strömmade nedför tonåringarnas ansikten. Men i Hulda och Ernsts hjärtan var glädjen obeskrivligt stor över att efter den långa tiden hemmavid få komma ned till livet och arbetet för Guds rike.
TILL DANMARK OCH GENOM TYSKLAND
Tågresan till Danmark var snart till ända. Först Malmö och så ångfärjan Malmöhus med övernattning i Köpenhamn. Tåget som för genom Europa heter "Northern Express". Det är gott om plats i tåget. Det var sotigt och svart i vagnarna. Dricksvatten fanns inte att få på tåget. Längs uppehållen vid stationerna hoppade Ernst av för att skaffa vatten till de medhavda dricksflaskorna. Vid gränsstationen Padburg fick de gå igenom ett flertal kontroller och så gick tåget vidare genom det sönderbombade Tyskland. Här fick de se alldeles hemska syner. Ruinstäder var vad som fanns kvar. Husen stod där som svarta skelett. Inga fönsterrutor utan allt verkade totalt utblåst, och ändå tycktes det finnas människor i dessa ödelagda städer. Här och var såg Ernst och de övriga i familjen någon eller några som sakta gick omkring som sökte de efter något. Hela familjen var mer eller mindre paralyserad av den syn som utspelades mil efter mil. Allra svårast var att vid uppehållen längs järnvägen mötas av skrik och rop från alla hungriga barn som tiggde om att få något att äta. Hulda och hennes Anna och Linnéa hade med Ernst sett mycken nöd under decennierna, men här tycktes det som om särskilt Hulda och hennes flickor med sitt kroppsspråk nära varandra visade att gränsen var nådd för hur mycket de orkade se. Det man kom att göra nu var att bedja, bedja till livets och barmhärtighetens nåderike Fader om förbarmande över alla nödlidande barn och deras mödrar som de såg timme efter timme på resan.
SCHWEIZ
Nästa gränsstation var Basel där de efter att ha passerat tullen fick bada och vila ut över natten, en natt som gav god vila men med många bilder av krigets fasor… Redan vid sjutiden nästa morgon fortsatte resan genom ett fagert vinterlandskap i Schweiz. Det var ett vitt landskap som tycktes fritt från världskrigets fasor. Det man läst om landet med sina alper och alla hundratals kyrkor i de branta sluttningarna, alla de mäktiga tunnlarna, allt var en imponerande paradox till den första delen av tågresan som de hade bakom sig. Om färden uppåt bergen hade gått sakta, så gick den desto fortare nedför ned mot Italien där gränsstationen Schiaso snart passerades. Redan kl 01 på natten var man sedan framme i den högintressanta gamla staden Venedig. Kanalerna och gondolerna var så pittoreskt för de småländska ögonen som sett mycket men inte dessa vyer. De var närmast lyriska i upplevelsen att få åka gondol från järnvägsstationen och tåget till hotell Luna där de fick övernatta till dess det var dags för färden till Genua.
Resan genom Europa var en resa på fyra dagar. Men det var en resa som blev till en mardrömmens färd genom ett Europa som nyss varit i full brand. Synen av andra världskrigets skador och härjningar etsade sig fast i resenärernas sinnen. Bilderna från kupéfönstret var inte en serie vackra naturbilder i färg genom ett tidigare så vackert Europa, nej det var som en diabildserie i svart/vitt hela vägen. Det var med sorg i hjärtana Ernst & Hulda med Anna och Linnéa och alla övriga resenärer bevittnade krigets ödeläggelse åren 1939-1945. Det skulle än dröja några år innan krigets förkolnande brandrester fått ge vika för ett nytt landskap i Europa…
S/S TOSCANA
Dagen kom när de gick ombord på den italienska ångaren TOSCANA som skulle föra Anderssons till Durban. Först var det att stå i kö under cirka fyra timmar i hamnen och passera något dussintal kontroller, innan det äntligen var dags att få gå ombord. Klockan var väl närmare midnatt innan de installerat sig i en bra hytt. Maten var givetvis slut för dagen. Hungriga och trötta efter allt denna dag var dock tröttheten det faktum som gjorde sänggåendet i hyttens kojer lätt.
Den första natten ombord blev kort, för redan vid femtiden började avgångssignalerna ljuda och klockan sex ångade skeppet ut på Adriatiska havet. Farväl Italien! De sista förtöjningarna med Europa var lossade. Nu hade den verkliga Afrikaresan börjat. Snart ligger Medelhavet framför och Adriatiska havet blir mindre och mindre i ett blått dis långt borta. Medelhavet ligger framför och bortom det Afrika, alla fyras mål. På något underligt sätt känner också Anna och Linnéa att det - efter alla förtvivlans tårar hemma på Järnvägsstationen i Jönköping och veckorna före den 11 mars - börjar bli lite spännande att komma till Machadodorp. Det var också "hemma", började båda två känna inom sig. Tonåringarna hade en hel del gemensamma tankeutbyten kring dessa sina upplevelser hemma i Sverige och detta med "hemma" i Afrika. Saknaden efter klasskamraterna i skolan och vännerna i Stora Missionshuset, den saknaden den fanns där, och tonåringarna ägnade mycken tid åt inbördes reflektion och tröst och framtida planer om Sverige och vännerna…
Så är det snart dags för en ny natt. Ombord råder ett högröstat stojande och ett väsen som gör Ernst och Hulda undrande inför hur det ska mäkta med detta människornas leverne i sus och dus som påbörjats i full skala. De samtalar om "den tidsålders väsende" och ogudaktighetens liv och herradöme över den oomvända människonaturen. Av några trosfränder de mött i matsalen förstår de att här är det viktigt att se om sitt hur och ha låst omkring sig och se upp för tjuvar som tycks härja. Det är gott för familjen att kunna konstatera att de trots allt har några trosfränder på båten som de kan dricka kaffe tillsammans med och ha bönegemenskap med.
MEDELHAVET
Resan över Medelhavet är händelselös. Bergen på Kreta påminner dem om aposteln Paulus och hans besök på ön och hans äventyr i vattnen söder om Italiens sydkust. Han hade storm, men Anderssons slapp stormen. Man kommer snart till Port Said och den arabiska polisen kommer ombord och undersöker alla och allt. Alla judar ombord hade beordrats att inställa sig hos befälet. Stackars folk, skulle det inte räcka med det som hänt dem före och under kriget, tänkte och sa Ernst till Hulda och vännerna ombord. I hamnen pågår hela natten en livlig kommers. Ingen fick lämna båten utan handelsmännen kom över i mindre båtar upp ombord och sålde alla sina varor. Den natten blev det ingen ro eller vila att tala om.
(125) Cross over - Ernst, Evangelisten & Lars Rosengren
Bild: BiblePictureGallery.com
- Vi äro mycket tacksamma för att båtbiljett erhållits för missionärerna Ernst och Hulda Andersson till Sydafrika. Den 11 mars avresa de från Jönköping och följa samma resroute som Karlssons och Stavmans. - Det såg ett slag litet hotande ut, då det dröjde med utresetillstånd. Samma dag som vi skulle annullera biljetterna kom tillståndet från ministeriet i Pretoria. Deras båda döttrar Anna och Linnéa åtfölja dem till Sydafrika. Må vi bedja Herren om Hans beskyddande hand över deras resa, står det att Läsa i Trosvittnet i februari 1948.
Ernst har under åren hemma i Sverige åkt runt och förkunnat nådens evangelium som resepredikant i hundratalet missionsförsamlingar. Den sista gången han predikar i Sverige - ska det senare visa sig - sker söndagen före utresedagen den 11 mars.
På affischerna ute i Ljungarum och Jönköping står att läsa:
L J U N G A R U M S M I S S I O N S H U S
MÖTE SÖNDAG KL. 3 e.m.
MÖTE SÖNDAG KL. 3 e.m.
Predikan av Missionär Ernst Andersson
medv. av familjen
medv. av familjen
Missionsoffer och kollekt upptages till
missionen i Machadodorp
Efteråt samkväm
Väl mött! Ljungarums Missionsförsamling
Under veckan dessförinnan har det också varit missionsmöte en vardagskväll, då Ernst berättat om livet bland de svarta.
Vid söndagens möte är det många missionsvänner som kommit samman för att lyssna till socknens egen missionär i Transvaal. De som kommit samman är missionsvänner från Missionsförsamlingen och från Svenska kyrkan och från stugorna runt omkring i Ljungarum och Jönköping. Den som leder mötet för dagen är Ernst Andersson Junesten, ordförande i missionsförsamlingen. Spela har ju under många år kantor Maria Andersson, gift med Roland Götsten, brukat göra, men under senaste åren är det Britta Karlsson, som ju bor nära, som spelar.
Brittas mor Clara och Hulda är sedan många år nära och förtrogna både vänner och grannar, som de också varit. Fastän Hulda och Clara inte precis var jämngamla så hade de kommit att bli som vore de själatvillingar. Clara var inte mångordig i sitt sätt att vara, men hon talade genom sina gärningar och hade därför fått ansenlig respekt bland sina medmänniskor. Detta hennes väsen hade Hulda högt värdesatt, eftersom hon kanske inte var så sparsam som Clara i sitt användande av ord, men i läggning hade de så mycket gemensamt. Nu spelar Claras dotter Britta som varit barnvakt åt flickorna vid deras första hemmaperiod 1931.
Det är mycket som rör sig av tacksamhet i Huldas och Ernsts hjärtan och sinnen denna söndag, liksom så klart hos Clara och hennes make, den så trofaste missionsvännen Alfred. Britta spelade till mötessångerna och i hennes hjärta sjöngs lovets offer till Herren för hans godhet, i glädjen hon erfor av att få verka i samma möte som missionären Ernst. Och var inte också Linnéas sångröst vacker där hon sjöng. Henne hade jag som liten baby i min famn, tänker Britta tillbaka, då hon 15-åring 1931 kom över för lämna barnstolen, som de små, särskilt Anna så älskade. "Min stol" var Annas replik ett bra tag uppe i på andra våning, där man ju bodde för femton år sedan…
Ernst hade som de flesta av sina missionärskollegor lärt sig en hel del om predikandets svåra men ädla konst. Ernst fick sina kunskaper på Kortebo, Vaggeryd och i Glasgow samt av K.A. Hjelm i Piet Retief. Men så hade han också läst om och av Fredrik Franson i missionslitteraturen och i tidningsartiklar. Ernsts hjärta hade satts i brand den 23 mars 1918 och underhållits i hjärtebrand under åren och inte minst av inspirationen från Fredrik Franson. Ernsts sätt att predika var evangelistens sätt. Enkelt och rakt. Korsets förvandlande kraft och uppståndelsens förvandling gick ut ur evangelium som har kraft till frälsning.
Budskapet var evangeliskt och illustrativt med utmaningar om helgelse för dem som behövde höra om "den vägen", och omvändelse till "den rätta vägen" för dem som behövde höra det. Han berättade också denna söndag om sina äventyr i Afrika. Om de under som levande Gud gjort för de svarta, och också visat sitt Majestät för den enkle svenske pojken från torpet Vassnöden på Strömsberg. Han levde med de svarta. Ibland ute på sina långa resor var han tvungen att sova under öppen himmel med en sten som huvudgärd mitt ibland vilda djur och uppenbara faror, men hur Gud bevarat honom alla gånger.
Budskapet var evangeliskt och illustrativt med utmaningar om helgelse för dem som behövde höra om "den vägen", och omvändelse till "den rätta vägen" för dem som behövde höra det. Han berättade också denna söndag om sina äventyr i Afrika. Om de under som levande Gud gjort för de svarta, och också visat sitt Majestät för den enkle svenske pojken från torpet Vassnöden på Strömsberg. Han levde med de svarta. Ibland ute på sina långa resor var han tvungen att sova under öppen himmel med en sten som huvudgärd mitt ibland vilda djur och uppenbara faror, men hur Gud bevarat honom alla gånger.
Mötet i Ljungarums missionshus var speciellt. Det var många tårar som fälldes och många omfamningar som tog tag i sinne i hjärta i flera dagar. Men missionsvännerna fortsatte sin vardag sin kärlek till missionens Herre och utförde sin del av missionsverket i en regelbundenhet i bön, brev, paket och ekonomiska uppoffringar.
---
Sent på kvällen denna söndag sitter Ernst hemma ensam vid lampans sken och har läst sin Bibel. Hans tankar har gått till kyrkoherden i Kristine Oscar Ödqvist, komministrarna Henrik Ekberg, Per Pleijel och hjälpprästen Gaymon Henricsson… Tänkte på att han varit inne på pastorsexpeditionen i Kristine och hälsat under veckan som gått.
... Så kom Ernst att tänka på några gamla anteckningar från 1919. Han hade hittat en artikel från 1898, tryckt av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, den lilla årsboken Folkkalender Frideborg. Anteckningarna hade han läst om igen under vintern och tänkte nu på några bilder som fastnat för hans inre seende. Han erinrar sig att artikeln började med att konstatera att katolska kyrkan klandrar oss protestanter att vi inte har några helgon. Men det har också i den protestantiska kristenheten funnits fromma och helgade personligheter i alla tider, enligt artikelförfattaren, som fortsätter, minns Ernst… Även vår svenska kyrka har ägt och äger ännu sådana medlemmar, både bland präster och lekmän, vilkas åminnelse är förtjänt att leva i välsignelse, och det är sådana helgon, Kristi kyrka behöver. Så, - tänker Ernst - sedan kom en intressant reflektion: - Som bekant är vi svenskar allt för ofta försumliga i att taga vara på det goda vi hava, och ännu mera obenägna att 'utbasunera' det samma. Därför medan andra kyrkosamfund äger mängder av levnadsteckningar över framstående medlemmar, så har vår kyrkliga litteratur i detta hänseende länge varit mycket fattig. Och många bortgångna lutherska kristna har blivit glömda, vilkas minnen dock väl förtjänat att upptecknas och bevaras åt efterkommande.
Ett namn som nämndes var Lars Rosengren som var född i byn Rosen i Arbrå socken i Hälsingland. Under hela sin barndom var "lille Lars" oftast mycket sjuklig. - Att Ernst kom att fästa sig vid denne lille Lars hade ju också sin förklaring i att deras Anna föddes med hjärtsvaghet. - Ernst tar fram de gamla anteckningarna och läser… - Rosengren klarade med möda skolgången vid Hudiksvalls läroverk. Prästvigdes den 15 december 1833 och fick under tjugo år flytta omkring som extraordinarie präst. Flyttade från plats till plats. Luther säger: "När Gud vill af en människa göra ett dugligt redskap åt sig, slår han först armar och ben af henne." Han var dels pastorsadjunkt, dels vice pastor, i Husby-Långhundra, Sånga och Skå, Adelsö, Mo och Regnsjö, Voxna, Enånger och Njutånger, Våla, Hedesunda och Arbrå. Under tjänsetiden i Sånga och Skå, åren 1834-39, öppnades hans hjärta för Herrens Ande. Han insåg att han, fastän renlärig och from, hittills varit andligen död och, själv blind, en "de blindas ledare". Han kom i väckelsen till djupt själsbekymmer och andens fattigdom, men flyde i ånger och bön till Jesus, flitigt läande Guds heliga ord.
Åren gick. Ännu vid 48 års ålder var han obefordrad, sökte tjänster men kom aldrig på förslag. Ett av skälen var att han ansågs såsom "läsare". Slutligen blev han dock 1855 vald till komminister i Trefaldighetsförsamlingen i Uppsala, i "Bondkyrkan" eller "Lillkyrkan". Hit kom människor ur alla samhällsklasser för att höra honom: professorer och studenter, borgarfolk och fattigstugugummor. Hemligheten av den dragningskraft Rosengren utövade låg däri, säger en av hans minnestecknare, att han helt ville tjäna sin Herre, talade ur hjärtat och framförde sina tankar på ett mycket enkelt, folkligt språk. Därjämte hade han ett ganska originellt framställningssätt som gjorde att han t.ex. ibland kunde vända sig till någon enskild åhörare. Så bl.a. hände det sig en söndag att på orgelläktaren befann sig, jämte organistens dotter som tjänstgjorde för fadern, en ung ingenjör, bekant i organistens familj. De unga tu samspråkade under predikan, men väcktes ur sin angenäma sysselsättning av Rosengren som från predikstolen ropade: "Du främling, där på orgelläktaren, tyckes ej veta att du är i Guds hus." - En annan gång utropade han, när några personer under predikan reste sig upp i bänkarna för att gå ut: "Vänta lite! Ty nu kommer det bästa!"
Själv brukade Rosengren säga om sina predikningar i Uppsala: "Jag har nog också haft min mission. När jag kom till Uppsala, läste alla predikanter sina predikningar från papperet; endast sådana män som Wieselgren och Fjellstedt vågade tala utan konsept. Och en stor hop präster menade, att en extemporerad predikan icke vore någon 'riktig' predikan, utan endast 'passade för kolportörer'; fastän alla verkliga Guds människor, från apostlarna intill våra dagar, plägat extemporera. Men när även jag började så göra, och när man såg att det lyckades, försökte sedan flere den saken."
Ernsts ögonlock är nu så nedtyngda av trötthet efter den senaste veckans arbete med att packa och förbereda inför Afrikaresan att han somnar med sina gamla anteckningar från 1919…
---
Ernst hade haft en god predikoutbildning, formell och informell, under sina första år, sedan förgylld av erfarenheter och naturliga gåvor ärvda från far Edvard och mor Hanna, och från den helige Andes Högskola…
(124) Cross over - Missionärerna & Soldathemmet
Läs om SoldathemmetSista året 1947 fram till mars 1948 bor Ernst och Hulda med flickorna i en lägenhet hos fru Granell på Vintergatan 3.
Nu är familjen i färd med att lämna Jönköping för att resa till Machadodorp. Det är därför på sin plats med en kort presentation av Soldathemmet, här på Artillerigatan, där de nu bott från hösten 1943 till 1947.
Den kristna soldatmissionen härleds från 1877 då föreningen "Soldaternas Vänner" i Stockholm bildades. Soldathem uppfördes så småningom vid allt flera regementen ute i landet. Tidigt insåg man behovet av samarbete mellan de organisationer som bedrev soldatmission, och år 1899 bildades Soldaternas Vänner, i vars centralstyrelse prins Oscar Bernadotte var ordförande under många år.
Soldathemmet och dess historia med sin byggnad på Artillerigatan i Jönköping går tillbaka till år 1915. Dessförinnan var Soldathemmet förlagt till Skillingaryd där det fanns från 1899, efter att Jönköpingskretsens Ynglingaförbund (senare SAU) vid sin årsstämma 1898 beslöt om soldathemsverksamhet i Skillingaryd.
Då Skillingarydsregementet - I 12 - flyttades till Jönköping uppfördes alltså ett Soldathem här, sedan man 1911 köpt lämplig tomt i hörnet av Freds- och Rocksjögatorna. Årskonferensen 1914 godkände styrelsens inköp och soldathemsbygget startade. Invigningen den 20-21 februari 1915 förrättades av prins Oscar Bernadotte. Den drivande i detta projekt var missionsmannen Viktor Johansson, som också kom att med makan Hulda verka som soldathemsföreståndare under 15 år.
Huvudverksamheten i Soldathemmet handlade om att ge soldaterna på regementet andlig omsorg. Denna verksamhet var mångsidig och erbjöd soldaten många förmåner. Där erbjöds en fridfull tillflyktsort undan kasernlivets buller såväl som "ädel förströelse och ett gott kamratskap". Genom tidningarna får man där veta nyheter hemifrån, och man har tillfälle att i stillhet skriva brev till nära och kära. Huvuduppgiften i soldatmissionens verk är dock att ge frälsningens ord till landets manliga ungdom. Förbundet Soldaternas Vänner anger ändamålet med verksamheten i följande ordalydelse: "Verksamheten förnämsta syfte bör vara ett föra soldaten under inflytande av evangelium såsom en Guds kraft till frälsning för var och en som tror."
Under ett av åren, som Ernst var hemma i Sverige under krigstiden, nämligen 1941 hade de olika soldathemmen ute i landet över 3½ miljoner besökare. Möten och samkväm med religiöst program hölls i stort antal, 3.639, med över 225.000 deltagare. Carl Wilson, efterträdare som soldathemsföreståndare till Viktor Johansson från 1/10 1930, berättar om en artillerist och några rader ur dennes brev. Han hade blivit omvänd till Gud genom förkunnelsen på Soldathemmet. "Det lilla fälttestamente, som jag fick motta ur din hand på soldathemmet i Jönköping för litet sedan, följer mig i fält. Varje dag som går blir det alltid någon stund ledig, så jag kan läsa i den gyllene lilla boken."
Svenska Alliansmissionen kom att under åren få tillgång till ett antal lägenheter här på Soldathemmet för sina hemvändande missionärer och deras hemmavistelse inför nästa missionsperiod. Ernst och Hulda med Anna och Linnéa bor alltså här tills 1947, då Johan Karlsson och hans familj kommer och flyttade in på Soldathemmet.
(123) Cross over - Vittnesbörd, Väckelse & 'Den vägen'
Bild: Carl Olof Rosenius Foto: SAM:s arkiv / JFA
Ernst och Hulda är missionärer som en följd av den folkväckelse som gick genom landet i tiden. Kända namn i denna folkväckelse varur Svenska Alliansmissionen växte fram är bl.a. Fredrik Franson, Th. Odencrantz, C.O. Rosenius samt Mormor på Herrestad.
Folkväckelsens stråk i svensk kyrkohistoria är rik i sin andliga topografi. Det finns många huvudspår. Begreppet 'Väckelse' tycks oftast vara förknippat med en person och ett namn. Vi kan nämna följande namn för att ge några exempel: Den heliga Birgitta, H. Schartau, L.L. Laestadius, C.O. Rosenius, Hanna Ouchterlony, J. Ongman, F. Franson, Mormor på Herrestad, Lewi Pethrus, Gunnar Rosendal. Vi kunde fortsätta med att göra listan fullständig, men en sådan lista skulle inte bara innehålla hela denna sida, utan ett stort antal sidor. Alla dessa enskilda personer, män och kvinnor, och deras liv vittnar om kyrkohistoriens väckelseskeenden.
Det fanns ytterligare ett namn som var väl känt på Strömsbergs gård i Ljungarum, där Ernst arbetade under åren 1909-1918. Ernst hade hört talas om Hans Henrik von Essen. Hans Henriks son Fredrik Jakob von Essen tog kom att år 1903 bli ägare av Strömsberg, som tidigare styrts under tre generationer von Strokirch, varav den siste var kammarherren Fredrik von Strokirch. Denne var släkt med Hans Henrik von Essen som vid ett flertal tillfällen kom att hålla möten på Strömsberg, dit alltså väckelsefolket i Ljungarum och Jönköping kom samman för att lyssna till det evangelium som Hans Henrik von Essen förkunnade.
Förkunnandet av Guds ord på Strömsberg var högtidsstunder för folket på Ljungarum liksom för Th. Odencrantz och missionsvännerna i Jönköpingsregionen. Den här bakgrunden öppnar givetvis dörren för Ernsts samtal om söndagsskola på herrgården med gamle Baronen, sonen till Hans Henrik, i samband med omvändelsen. Ernst hade ju söndagsskola i herrgårdens andra våning för barnen som levde i och kring Strömsberg. Fröken von Essen spelade tramporgel till söndagsskolsångerna.
Foto: SAM:s arkiv / Jfa
När Ernst nu är på väg att lämna Jönköping för Afrika i mars 1948 är det inte att undra på att han gärna gör en sista vandring uppåt sitt föräldrahem på Vassnöden. Och inte bara går omkring Strömsberg och dess ägor. Han går också in för att samtala med gamle Barons son och ägare Thure von Essen och hans fru. Givetvis berörde Ernst trons område och gav den unge Baronen ett ord på vägen, innan han tog farväl och lämnade herrgården bakom sig - för sista gången som det senare skulle visa sig. För Ernst var givetvis Jönköping med Strömsberg något av en ögonsten. Det var synnerligen kärt för honom. Där hade han sina ungdomsår, där hade han upplevelsen av levande Gud i Himlabacken, där fanns en gammal väckelsetradition, förstärkt av inte minst Hans Henrik von Essen, född den 9 mars 1820 på Kavlås egendom och död den 2 juli 1894.
När Ernst nu är på väg att lämna Jönköping för Afrika i mars 1948 är det inte att undra på att han gärna gör en sista vandring uppåt sitt föräldrahem på Vassnöden. Och inte bara går omkring Strömsberg och dess ägor. Han går också in för att samtala med gamle Barons son och ägare Thure von Essen och hans fru. Givetvis berörde Ernst trons område och gav den unge Baronen ett ord på vägen, innan han tog farväl och lämnade herrgården bakom sig - för sista gången som det senare skulle visa sig. För Ernst var givetvis Jönköping med Strömsberg något av en ögonsten. Det var synnerligen kärt för honom. Där hade han sina ungdomsår, där hade han upplevelsen av levande Gud i Himlabacken, där fanns en gammal väckelsetradition, förstärkt av inte minst Hans Henrik von Essen, född den 9 mars 1820 på Kavlås egendom och död den 2 juli 1894.
För sin familj och sina flickor Anna och Linnéa hade Ernst berättat om Hans Henrik och vad Gud hade gjort med honom. Gärna hade han mer än en gång delat vittnesbördet som gamle Baronens far Hans Henrik skrivit och predikat om. Böckerna "Några tilldragelser ur Baron Hans Henr. von Essens lefnad - meddelade av honom själf" del I-III, tryckta 1894-95 innehåller också skildringen av hans omvändelse som är ett starkt vittnesbörd om Guds nåd över baronen. Beskrivningen utgöres av kapitel XI "Min omvändelse" och återfinns i del I, sidan 63.
Bild Fredrik J. von Essen, allmänt kallad "Gamle baronen", son till Hans Henrik von Essen
Foto: i Britta Bäck-Karlssons, Jönköping, ägo
"MIN OMVÄNDELSE"
- som den skildrats av Hans Henrik von Essen
En person, som varit med på ett av min fars jaktpartier och visade mig särdeles stor bevågenhet, fastän jag aldrig sett honom förut, inbjöd mig att delta i en fågeljakt i Elfsborgs län, vilken skulle föranstaltas på det trevligaste sätt. Jag antog med tacksamhet den vänliga inbjudningen, och om en vecka möttes vi på bestämd ort tillika med ett par andra av hans vänner.
Jakten fortgick särdeles trevligt första dagen och morgonen av den andra, id et vackraste augustiväder. Värden var så vänlig och följde mig, och de andra herrarna gick för sig. Då vi skulle ladda våra gevär vid middagstiden, bad han mig ta av sin ammunition. Jag tyckte det var en ovanlig begäran, men gjorde efter hans önskan. Kort därefter satte jag mig i den starka solhettan att vila i skuggan av en tallbuske och la bössan över mina knän. Då min vän såg att det var skugga vid sidan, något bakom mig, satte han sig där och utropade: "Här är en skön skugga ochb gott att sitt!"
- - - I samma ögonblick fick min hund se något föremål och gjorde ett häftigt språng över mina ben, varvid hans fot trampade på bössans hane och skottet avlossades rätt in i bröstet på min vän, som liksom föll död i min famn.
O, ve! O, ve! - Tänk, vilken omätlig skillnad! Knappt en fjärdedels timme förut hade vi suttit vid hans frikostiga middagsbord, behagligt arrangerat i ljungen under ett träd, och samtalat mer eller mindre tanklöst om vanliga ting, utan den ringaste antydning om att levnadsminuterna var räknade för en av oss, den timmen.
"Ack, Herre, lär oss betänka att vi måste dö och vårt liv ett mål ha, på det att vi må förståndige varda!"
Att reda tankarna under nuvarande förhållanden förmådde jag inte. Jag höll min näsduk hårt över det förfärliga hålet, ur vilket en ström av blod framstörtade, och min andra arm uppbar huvudet. En vattendroppe var otänkbart att få, och snart började solen utan förskoning steka oss. Den sårade mannen jämrade sig gräsligt och bad fåfängt om vatten eller skugga.
Vilda tankar korsade varandra inom mig. Jag kunde inte reda för mig annat än att jag var en mördare, och då min arme vän bad mig hälsa sin moder, tänkte jag: "O, jag har dödat två!" - Och då han bad mig lämna en hårkedja, som dröp av hans blod, till hans fästmö, så tänkte jag: "Ack, jag har dödat tre!", och kastade ifrån mig dubbelbössan för att ej följa en satanisk böjelse att skjuta mig själv med det andra skottet. Nu började jag få paroxysmer av ett hemskt skratt.
Gud hade nu verkligen fått mig i den ställning, att jag tyckte mig vara den onde andens avbild, och en blick åt himmelen kunde denne uslingen aldrig mer våga. Det var samma tankegång som hos publikanen, då han slog sig för bröstet i förtvivlan, innan han framställde nödropet om misskund.
Emellertid är Herren trofast och håller sitt ord. "Jag är hart när dem, som ett förbråkat hjärta hava". - "Han hjälper oss i rätt tid, innan strömmarna fördränka oss", säger David i Psalm. 34:19, 124.
En helig stund inträdde. - Herren kom i det sakta vädret - fienden fick skynda att lösgiva sin fånge.
Min vän knäppte samman händerna och började långsamt bedja "Fader vår" med ett allvar i orden, som jag kände mig aldrig förut varit med om. Då jag efter honom uttalade de orden: "ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden", så vågade jag en tanke: "även i mitt hjärta". I ett ögonblick överväldigades jag av (som jag tyckte) en röst från himmelen: "Om du än är en mördare, så är min nåd och till även för dem".
Det svarta blytunga moln, som hängt över min själ, försvann, och den oändligt blå himmelen hänförde mig. Jag hade aldrig förut fattat den sköna bilden, som David nyttjar i sin 103:dje psalm: "Så hög, som himmelen är över jorden, låter han sin nåd väldig vara över dem som frukta honom". Den azurblåa himlens ändlösa gräns ljusbeströdde mina tankar, och en förut okänd frid och fröjd skänktes mig, mitt det gräsliga elände som omgav mig. "Jesus dog för mördare, även för denne egenkäre högmodige, gudlöse varelse! Ja, Gud älskar också mig! Han gör den ogudaktige rättfärdig." - Sådana sköna tankar korsade nu varandra inom min själ, genom Guds helige Andes vittnesbörd.
På en gång slutade min väns jämmerrop, och han började tala till mig på ett främmande sätt, men med de kärleksfullaste ord: "Gud hade gjort allt så väl!" Han var så lycklig att nu få dö; hans enda bekymmer var för mig. Alla vänliga ord sökte han upp, för att jag inte skulle vara bedrövad. Han sade att plågorna nästan slutat och talade om hur gott han skulle få det i himmelen, där han hade sin skatt i Jesus.
Efter 2½ timmars förlopp kom äntligen några bönder. De "såg illa" på mig, men gjorde en provisorisk bår av grenar, varpå den döende mannen lades. Den långa vandringen till vårt kvarter var ofantlig pinsam. En läkare kom och förklarade, att han genast borde föras till lasarettet i Borås, en mil därifrån. Jag lät bädda i min vagn, där han lades, och stod just i begrepp att själv köra åstad med detta ödesdigra lass, under det väl 50 personer stod omkring vagnen och visade mig omilda blickar.
Då utropade min vän helt svagt, men tydligt: "Var är baron Essen?" Jag närmade mig. Då vände han sitt döende anlete till folket och sade: "Jag tar er alla till vittne, att baron Essen icke har någon del i min hastiga död". Därefter gjorde han en stark ansträngning att omfamna mig och sade: "Gud välsigne er!" - samt kysste mig med sina blödande läppar och dog i mina armar.
Dessa dyrbara avskedsord blev icke allenast friande för mig vid det urtima ting, som detta skott framkallade, utan i all framtid ett oändligt skönt minne, som förtagit kalken dess bitterhet.
Hans Henrik von Essens kapitel om "Min omvändelse" återfinns i Kapitel XI. Vad kan nästa kapitel XII ha för rubrik, tro…
Här ser vi kanhända en delförklaring till Ernsts kärlek till Jönköping och Strömsberg. Ernst återvände nästan alltid i sin förkunnelse och undervisning till orden "Den vägen".
Det tolvte kapitlets rubrik i Hans Henrik von Essens självbiografi är: "Den nya vägen"…
Bild: Här bor Ernst 1909-1918 Foto: Olle Johansson
MERA OM VÄCKELSE...
* Pietismen och herrnhutismen i 1700-talet
* Slaven Onesimos som döptes 1872 i Etiopien
*`En intressant artikel om media och väckelse av Roger Arnfjäll Mediamission
* Credo - Vision med bl.a väckelse... CREDO
* Väckelse och förnyelse Johanneskyrkan
* Församlingshemsida med Kategorin Väckelse Hällebergskyrkan
* Förkunnare om väckelse - kritik och lärdomar Sola Scriptura
* "Vi ser oss som en mötesplats som supportar allt arbete för väckelse": Portalen Crossnet
* Den svenska kristenheten i förnyade församlingar och sammanhang i trosrörelsen och den karismatiska vågen i alla kyrkor och samfund har en längtan efter att få ta del av nya nådestider i väckelse. Där finns också en rörelse - med delaktighet alltifrån frikyrkor till katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkogrenarna samt en rörelse i Svenska kyrkan och EFS som nu också verkar i såväl frikyrka som katolska och ortodoxa sammanhang - som i sin förnyelseinriktning lever i denna längtan, nämligen Oasrörelsen.
* Slaven Onesimos som döptes 1872 i Etiopien
*`En intressant artikel om media och väckelse av Roger Arnfjäll Mediamission
* Credo - Vision med bl.a väckelse... CREDO
* Väckelse och förnyelse Johanneskyrkan
* Församlingshemsida med Kategorin Väckelse Hällebergskyrkan
* Förkunnare om väckelse - kritik och lärdomar Sola Scriptura
* "Vi ser oss som en mötesplats som supportar allt arbete för väckelse": Portalen Crossnet
* Den svenska kristenheten i förnyade församlingar och sammanhang i trosrörelsen och den karismatiska vågen i alla kyrkor och samfund har en längtan efter att få ta del av nya nådestider i väckelse. Där finns också en rörelse - med delaktighet alltifrån frikyrkor till katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkogrenarna samt en rörelse i Svenska kyrkan och EFS som nu också verkar i såväl frikyrka som katolska och ortodoxa sammanhang - som i sin förnyelseinriktning lever i denna längtan, nämligen Oasrörelsen.
(122) Cross over - 1943 till 1948 - Interludium Nr V
Vy över Jönköping från Himlakullen. Det var här i grannskapet det nya livet började den 23 mars 1918.
Foto: Dag Selander
Linnéa är 12 år när familjen Andersson flyttar från Ekenässjön. Nu är hon på sitt trettonde år och alltså verkligen på riktigt på väg att bli tonåring. De flyttar in till Soldathemmet på Artillerigatan i Jönköping hösten 1943.
Som ett Interludium från den 27 september år 2005 lyssnar vi till Ernst och Huldas "lilla" Linnéa, då 12 år, men idag fru Linnéa Karlsson, sjuksköterska, barnmorska och missionär i White River. Linnéa berättar nedan om att missionärsfamiljen Johan och Naemi Karlsson kommer hem till Sverige 1947 och flyttar in på Soldathemmet och Anderssons flyttar över till fru Granell på Vintergatan. Då är Linnéa 16 år och känner igen barnen Karlssons som nu är ungdomar, och den långe stilige Lennart ser hon också, vilket i sinom tid ska komma att bli en ny love story likt Ernst och Huldas. Linnéa och Lennart förlovar och gifter sig sedermera och kommer att fortsätta i sina båda familjers missionskallelser. Lennart och Linnéa kom att utföra ett pionjärarbete inom läkarmissionen i White River, där professor Lennart Karlsson utbildat mången infödd läkare och misssonsläkare.
Vi lyssnar till Interludium i C dur (Nr V) av Linnéa Karlsson från 27/09/2005:
Hösten 1943 flyttade vi till Jönköping, till Soldathemmet på Artillerigatan och bodde där till januari 1947 då familjen Johan Karlsson skulle bo där. Vi flyttade till Vintergatan 3 och hyrde två rum av fru Granell - en fin, äldre dam.
Far Ernst fortsatte att vara resepredikant och nu var han lycklig när han var tillbaka i sitt kära Jönköping som han längtade till ständigt. Mor Hulda hjälpte till i en mejeriaffär intill.
Ernst kunde vara borta en månad i taget - fortfarande cyklandes i bygderna och jag minns paket som kom till Vintergatan - hans tvätt! En gång i månaden var det byk i tvättstugan och det var vår uppgift att hjälpa mor.
Anna och jag började i Kommunala Flickskolan på Öster, Norra Strandgatan, nära Kristine kyrka. Här fick vi god undervisning i väldigt många ämnen och flera språk. Vi kunde antigen cykla, gå eller åka spårvagn.
Anna slutade skolan 1945 på grund av en svår eksem och började arbete på konditori där hon också bodde.
Varje söndag gick Hulda och jag till Stora Missionshuset på gudstjänst. Jag tillhörde också Juniorföreningen och var med i strängmusiken, sjöng.
Hulda hade ofta gäster hemma och var duktig både i matlagning och bakning, men gjorde det mesta själv så vi fick inte lära oss så mycket - hon tyckte vi hade nog med våra läxor. En del juniorkamrater har jag fortfarande kontakt med.
Hulda tyckte alltid att vi gick på så många möten att vi inte hade tid att läsa Bibeln! Höjdpunkterna under dessa år var lägren där Ernst ofta var missionären - höll bibelstudium och talade om "Den vägen". Vi cyklade till dessa läger - ibland 6 till 7 mil i heta sommardagar. Här fick vi verkligen andlig kost.
Så kommer året 1948. Det är mars månad - nu är det snart dags för utresa till Sydafrika
Ernst ock Hulda såg fram emot att få komma till kallelselandet igen. Det var värre för oss tonåringar men pappa sade bestämt ifrån 'mina flickor ska följa med'...
Här har alltså Linnéa berättat om tiden från 1943 - då hon är 12 år - fram till utresan igen 1948 till Machadodorp. Den 8 mars har hon fyllt 17 år. Under åren hon berättar blir hon inte bara tonåring… Nu har hon lämnat det där lillasystersyndromet bakom sig, det där som varje lillasyster i hela världen har som sitt egna lilla besvärliga att dras med. Linnéa hör i alla fall som vi märker av hennes egen berättelse inte till de lillasystrar som hela livet är lillasyster. Linnéa är vuxen med full integritet från tidiga år. Med andra ord kan man uttrycka detta med en självklarhet som ändå säger en hel del om henne och om hennes mor och hennes far: "Hon är lik både mor och far." Mötet med familjen Karlsson i samband med in- och utflytten i Soldathemmet hösten 1947 har sina alldels egna fortsatta tonarter och förvecklingar i den hjärtats symfoni som anslagits i Linnéas inre, var så säker...
(121) Cross over - Den lilla Demane & Ernsts tårar
Bild: SAM:s bildarkiv /Jfa
I 'Den stora dalen' bakom de blånande bergen, där jag mången gång bedit och kämpat och predikat evangelium, var jag åter ute på predikobesök, och tänk, denna gång fick jag glädjen se en människa komma till Gud. Så många gånger förr hade jag frågat, om inte någon ville lämna hedendomen och komma till den levande Guden, men alla föreföll hårda och oberörda av Guds ord.
Nu var jag som sagt åter på den platsen, och åter framställdes efter predikan min fråga, om någon ville lämna hednalivet och komma till tro på Gud i himmelen. Då kröp en liten flicka fram och lade sig på knä vid mina fötter och sade: "Jag vill bli frälst!" Men förstod denna lilla svaga varelse, vad det innebar att lämna hedendomen för ett nytt liv med Gud? Så stormade tankarna på mig just då. Många av de närvarande reagerade mot flickans beslut, men i Jesu namn böjde jag mina knän och började bedja för henne. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon förstod innebörden av sitt handlingssätt och kunde tro på frälsningens makt. Och tänk, det dröjde inte så länge sedan, förrän flera kom och skaran förökades undan för undan av dem som ville tro på Jesus. Och så behövde lilla Demane - så hette flickan - ej längre gå ensam till sin böneplats i den lilla skogsdungen.
Jag var åter på den platsen och kom att gå igenom den lilla skogsdungen, som nyss omnämnts, då jag fick se den lilla frälsta skaran församlad till bön. Tyst drog jag mig tillbaka, sjönk ned på en sten, och under tårar tackade och prisade jag Gud för den syn jag sett. Jag förstod att det var här de hämtade kraften att stå som kristna i den hedniska miljön.
Nu har Demane för längesedan flyttat högre upp. Endast omkring femton år gammal fick hon hembud, och oförglömligt var det att vid den öppna graven höra den frälsta skaran framför de närvarande hedningarna sjunga den bland de kristna därute så älskade sången: "Tänk på hemmet därovan!"
Åter ute på vandring för att förkunna evangelium. Denna gång gällde färden trakten öster om missionsstationen. En av våra medarbetare hade berättat, att han varit där för att förkunna budskapet om Jesus och att han funnit folket mycket intresserat. Frampå eftermiddagen, ett par timmar före solnedgången, kom jag fram till några hyddor, som låg inbäddade mellan några stora lummiga träd.
Endast några barn fann jag hemma; de äldre var alla samlade till hednafest ett stycke därifrån, sades det. Men då jag gått den långa vägen, ville jag ogärna gå hem igen utan att ha fått träffa dem och tala med dem om frälsningen i Jesus Kristus. Jag beslöt alltså att vänta in dem. Först vid midnattstiden kom de hem, och då var det ju för sent att ha något möte. Men de lovade mig, att de skulle samlas följande dag.
Nästa morgon samlades också en liten skara till möte i en av hyddorna, där de stilla lyssnade till vittnesbördet om Jesus. Nog kände jag på mig redan då, att någon av dem skulle komma till tro på Gud, men inte anade jag att hela släkten inom ett år skulle ta detta steg! Men det har dock skett. Många ha sedan dess kommit med i de omvändas led. En skola har där upprättats, där ett fyrtiotal barn nu erhåller undervisning.
Gud kan allting förändra, och Han gör under än i dag.
Artikeln som Ernst skrev om lilla Demane och hela den omvända släkten finns att läsa under rubriken "Förstlingskärven ibland de stora skarorna" med redaktörens sidorubrik "Några ljusglimtar från missionsarbetet i Afrika" i Trosvittnet 49/1942.
(120) Cross over - Svensk samlad missionsstatistik
Bild: hemsida Svenska Missionsrådet - Läs om: S M R
Hemma vid köksbordet i Ekenässjön sitter Hulda. Hon brukar ägna sig åt studier av skilda slag några timmar under förmiddagarna när Anna och Linnéa är i skolan på Dagsås. Ernst är ute på predikoresor bland småländska missionsförsamlingar - denna omgång borta under en treveckorsperiod. Den här dagen tar hon del av några artiklar som Ernst tagit hem från SAM:s expedition. Det hon sitter och noggrant studerar är missionsstatistik från förra året, i tidningen Trosvittnet 45/1940.
MISSIONSARBETET VIDGAT MED ETT 60-TAL MISSIONÄRER DET SENASTE ÅRET
Svensk mission bland icke kristna folk är fortfarande stadd i utveckling och tillväxt, enligt vad som framgår av den missionsstatistik, som kyrkoherde Sigfrid Alm på uppdrag av Svenska Missionsrådet utarbetat.
Antalet svenska missionärer är 1.055 mot 993 föregående år. Även missionsgåvorna har ökat, trots kris och världsoro. Statistiken uppger de insamlade medlen för den yttre missionen till 5.158.244 kronor. Från ett par missioner saknas dock uppgifter, varför slutsumman för den svenska yttre missionens sammanlagda utgifter 1939 torde belöpa sig på omkring 6 millioner kronor.
De infödda medarbetarnas antal är omkring 4.900. Skolor och läroverk samt sjukhus och polikliniker finns i stort antal. Vid sidan av den rent evangeliserande verksamheten intar skol- och läkareverksamhet ett stort rum.
Svenska kyrkans mission arbetar i Sydafrikanska Unionen, Syd-Rhodesia, Syd-Indien och Central-Kina och har på dessa fält 152 missionärer i sin tjänst.
Svenska Missionsförbundet har mission på tre fält, nämligen i Belgiska och Franska Kongo, Central-Kina och Central-Indien. Missionärerna är 187.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens fält är belägna i Ost-Afrika, Tanganyika samt i Indien. Den har 45 missionärer i sin tjänst.
Helgelseförbundet bedriver mission i Syd- och Nord-Afrika och har 68 missionärer.
Svenska Alliansmissionen har 72 missionärer som arbetar i Nord-Kina, västra Indien och Syd-Afrika.
Svenska Baptistmissionen missionerar med 61 missionärer i Öst-Kina och Belgiska Kongo.
Örebro Missionsförening har sitt fält i Nord-Indien, Franska Ekvatorial-Afrika och Nord-Kina. Missionärerna är 91.
Kvinnliga Missionsarbetare har 8 missionärer i Tunis och Cooch-Behar.
Svenska Missionen i Kina har 47 missionärer.
Svenska Jerusalemföreningen har 2 missionärer
Svenska Israelmissionen har 17 missionärer som arbetar bland judar i Sverige, Wien och Paris.
Svenska Mongolmissionen har 16 missionärer på sitt arbetsfält i Mongoliet.
Metodistkyrkan i Sverige har 28 missionärer i Korea, Kina, Malajsien, Brittiska Indien, Sydafrika, Nordafrika och Sydamerika.
Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner har 12 missionärer.
Frälsningsarmén har 58 officerare anställda i yttre missionens tjänst.
Pingströrelsen har 168 missionärer i belgiska Kongo, Urundi, Tanganyika, Liberia, Egypten, Kina och Mongoliet.
Fribaptistsamfundet har 23 missionärer i Sydafrikanska Unionen, portugisiska Ost-Afrika, Norra Rhodesia och norra Kina.
Psaltaren 96
1Sjungen till HERRENS ära en ny sång, sjungen till HERRENS ära, alla länder.
2Sjungen till HERRENS ära, loven hans namn. Båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.
Psaltaren 96
1Sjungen till HERRENS ära en ny sång, sjungen till HERRENS ära, alla länder.
2Sjungen till HERRENS ära, loven hans namn. Båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.
3Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under.
4Ty stor är HERREN och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar.
5Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.
6Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom.
7Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt;
8given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar.
9Tillbedjen HERREN i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder.
10Sägen bland hedningarna: »HERREN är nu konung! Därför står jordkretsen fast och vacklar icke; han dömer folken med rättvisa.»
11Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig; havet bruse och allt vad däri är.
12Marken glädje sig och allt som är därpå, ja, då juble alla skogens träd.
13inför HERREN, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.
Psaltarpsalmen 96 ber Hulda efter missionsstatistiken som hon gläder sig över. Hon upplever att behoven är så stora att vi behöver än flera missionärer och hon ber också,
... att du ville sända flera och unga människor ut till världens behövande själar, ut till alla dem som du skapat men som inte upptäckt att du finns som deras Fader och Hjälpare och Frälsare. Kom, o Gud, med din nåd och sök och dra unga människor att gå i din kallelse och din utmaning att vara dina sändebud.
Välsigna och Ernst ute på hans resor idag, liksom Anna och Linnéa i deras unga livsvandring denna dag; låt din välsignelse beskydda och bevara dem...
Psaltarpsalmen 96 ber Hulda efter missionsstatistiken som hon gläder sig över. Hon upplever att behoven är så stora att vi behöver än flera missionärer och hon ber också,
... att du ville sända flera och unga människor ut till världens behövande själar, ut till alla dem som du skapat men som inte upptäckt att du finns som deras Fader och Hjälpare och Frälsare. Kom, o Gud, med din nåd och sök och dra unga människor att gå i din kallelse och din utmaning att vara dina sändebud.
Välsigna och Ernst ute på hans resor idag, liksom Anna och Linnéa i deras unga livsvandring denna dag; låt din välsignelse beskydda och bevara dem...
