MXp

Muslimsk vrede & Det islamiska hatet

av Ayaan Hirsi Ali i Neewsweek

Återigen brinner gatorna i arabvärlden med falsk vrede. Men vi måste hålla våra huvuden högt. Ayaan Hirsi Ali talar om hur hon överlevde muslimskt raseri - och hur vi kan stoppa det.

Det är en märklig och bitter tillfällighet att det senaste utbrottet av våldsam islamisk indignation sker precis som Salman Rushdie publicerar sin nya bok, Joseph Anton: A Memoir, about his life under the fatwa.

Islams vrede visade sitt fula huvud igen under förra veckan. Den amerikanske ambassadören i Libyen och tre av hans anställda mördades av en rasande mobb i Benghazi, Libyen, eventuellt under täckmantel av protester mot en film som hånar den muslimska profeten Muhammed.

De dödades medan de hjälpte till att installera den demokratiska regeringen. Denna regering var antingen försumlig eller delaktig i dessa mord. Och det tvingar USA att konfrontera en skarp, ovälkommen verklighet.

Tills nyligen var det helt berättigat att tycka synd om massorna i Libyen eftersom de led under tummen av en grym diktator. Men nu är de inte längre subjekt, de är medborgare. De har möjlighet att välja en regering och bygga ett samhälle som de själva väljer. Kommer de att följa det egyptiska folket och välja en regering som står för det diametralt motsatta dem upprätthålls av USA? Men om de gör det, bör vi överväga om de är stupida eller infantila. Vi bör inse att de har gjort ett fritt val - ett val att förkasta frihet som väst förstår det.

Hur borde amerikanska ledare gensvara? Vad ska de säga och göra, till exempel när en talesman för Muslimska brödraskapet, Egyptens nyvalda styrande parti, kräver en formell ursäkt från USA:s regering och kräver att "galningarna" bakom Muhammedvideon åtalas i strid med Första tillägget? Om USA följer exemplet i Europa under de senaste två decennierna, kommer det att böja sig för att undvika ytterligare brott. Och det skulle vara ett stort misstag, för västvärlden kämpar inte mindre än muslimerna för att bygga en ljusare framtid.

För ett krigiskt fåtal i den muslimska världen har livet självt mindre värde än religiösa ikoner såsom profeten eller Koranen. Dessa få är likgiltiga inför de speciella motiv eller argument som finns bakom uppfattad förolämpning mot deras tro. De bryr sig inte om en individs politiska inriktning, kön, religion eller yrke. De bryr sig inte om huruvida provokationen kommer från seriös litteratur eller en stupid film. Allt som räknas är förolämpningens oacceptabla natur.

Upploppen i muslimska länder - och de så kallade demonstrationerna av några muslimer i västvärlden - som alltid åtföljer dessa provokationer ser ut som vore de spontana. Men de är ofta noggrant planerade i förväg. I efterdyningarna av förra veckans storbrand gjorde utrikesdepartementet och Pentagon utredningar om det var just en sådan samordnad, planerad attack.

De muslimska män och kvinnor (och ja, det finns gott om kvinnor) som ger stöd, vare aktivt eller passivt, åt idén att hädare förtjänar att lida straff är inte en marginell grupp. Tvärtom utgör de huvudfåran i samtida islam. Naturligtvis finns det många muslimer och ex-muslimer i Libyen, Egypten och på andra håll, som entydigt fördömer inte bara mord och upplopp, liksom idén om att oliktänkande ska straffas. Men de är marginaliserade och alltför ofta indirekt ansvariga för mycket provokation. I en tid av globalisering och massinvandring har sådan intolerans passerat gränserna och blivit kännetecknande för islam.

Och kännetecken för Västs gensvar? Som Rushdies memoarer klargör är det ytterst den osammanhängande tendensen att samtidigt försvara yttrandefriheten och fördöma dess resultat.

Jag vet något om ämnet. År 1989, när jag var 19, deltog jag fromt även glatt i ett möte i Kenya för att bränna Rushdies bok Satansverserna. Jag hade aldrig läst den.

Senare, efter att ha flytt ett arrangerat äktenskap till Nederländerna, bröt jag från fundamentalism. Vid tiden för 11 september, 2001, ansåg jag fortfarande mig själv muslim, men en passiv muslim, jag trodde på principer men inte i praktiken. Efter att ha lärt att det var muslimer som hade kapat flygplan och flugit in dem i byggnader i New York och Washington, utmanade jag andra troende att reflektera över hur vår religion kunde ha inspirerat dessa ohyggliga handlingar. Några månader senare, erkände jag i en tv-intervju att jag hade sekulariserats.

Muslim Rage & The Last Gasp of Islamic Hate

Sekulariserad och Evangelisation

Ayaan Hirsi Ali borde och kunde vara en suverän förebild - role model - för muslimska män och kvinnor. När 9/11 2001 inträffade var Ayaan Hirsi Ali fortfarande muslim fast passiv. Men 9/11 fick henne att lämna islam och bli sekulariserad.

Med Ayaan Hirsi Ali som förebild. För muslimer som lever i Väst borde varje muslims väg ha utvecklingen: (a) passiv tro för att gå över i att vara (b) sekularsierad.

MEN Ayaan Hirsi Ali utmanar vid många tillfällen kristenheten och kyrkorna att evangelisera - predika Jesus Kristus för - muslimerna. Detta säger hon fast hon själv är ateist. Hon har sett vad kristen tro kan förmå. Hon utmanar kristenheten och uppmanar: - Varför undanhåller Ni evangelium för muslimerna? Er mission är att förkunna Guds rike och evangelium om Jesus Kristus.


AKTUELLT: Läs även andra intressanta bloggar om: Ayaan Hirsi Ali, islam, sharia, Koranen, 9/11 ::