MXp

Det var en gång en labil åsna, ett åsnesto, som bodde i en liten by nära en stor stad. Det var en speciell åsna för den tänkte mycket och den kände mycket. Och dessutom så var åsnan rädd för att visa upp sig. Åsnan hade nämligen när den var ett litet föl en gång blivit skrämd, så sen dess, så var den rädd för andra djur, rädd för folk, rädd för närhet och inte minst om någon råkade komma nära åsnan, så ryggade den alltid till, som för att skydda sig…

Åsnan var väldigt nyfiken på livet samtidigt som åsnan var rädd för livet. Åsnan kunde nästan alltid avundas andra. Andra åsnor var vackrare. Andra åsnor verkade inte så rädda. Andra åsnor verkade också gladare och mer stabila och trygga. Så stabila var de att de fick vara lastdjur åt människor. Stabil var det finaste man kunde vara. Tänk om jag var stabil i sinnet och ryggen, tänkte åsnan OFTA. Det var det finaste man kunde vara – en åsna som fick bära saker åt andra. Att som åsna inte få vara ett lastdjur var en stor skam. Det var ett tecken på att man inte var stabil – att man var labil.

Åsnan hade helt enkelt svårt att få ihop det här med livet. Livet var en kamp – en kamp för att överleva – en kamp mot rädslan.
Det fanns en sak som åsnan älskade att göra och det var att gå ner till den lilla sjön som låg lite utanför byn. Där fick åsnan vara alldeles för sig själv. Åsnan kunde dricka det kalla sjövattnet, se hur solen speglade sig i sjön, och det var stilla – och framför allt – här vid sjön kunde hon öva sig på att livet inte behövde bara handla om överlevnad – här fick åsnan öva sig i att inte vara rädd. Här i ensamheten kunde inget hända. Här kunde hon känna lite trygghet. Och här vid sjön gjorde det inte så mycket att åsnan var LABIL.

En dag hade åsnan tagit sig ner till den lilla sjön. Hon drack sitt vatten och prövade på detta med att inte vara rädd. Åsnan kunde höra skvalpet från de små, små vågorna som skvalpade in mot land. Och åsnan blundade. Lyssnade på vinden och vattnet. Solen dök upp bakom molnen och livet var härligt. Rädslan fanns inte just då. Och så slumrade åsnan till…


- Hej. Jag är från Galiléen.
- Jag letar efter en åsna och ett föl.
- Har du sett några åsnor i byn som kan hjälpa mig att rida in i den stora staden. Eller har du själv ett föl, så att du kan hjälpa till.

Åsnan ryckte till. Framför honom stod en man i vita kläder.
- Ja, jag hade gärna hjälpt dig men jag är inte stabil. Jag är labil, sade den labila åsnan.
- Så bra, sade mannen med de vita kläderna.
Då vill jag rida på dig in i staden.

- Nä, sade den labila åsnan. Jag är ledsen. Det kan du inte och berättade sin berättelse för mannen med de vita kläderna. Den labila åsnan berättade om hur hon som litet föl blivit skrämd, om skammen över att aldrig kunna vara någon som man kunde rida på eller lasta på.

Den labila åsnan berättade om de andra STABILA åsnorna. De glada åsnorna. De andra åsnorna som inte var rädda.
Mannen med de vita kläderna lyssnade på den labila åsnan.
Åsnan grät. Mannen torkade tårarna på den labila åsnan. När den labila åsnan berättat klart blev det tyst en lång stund.
Skvalpet från sjöns små vågor kunde höras.

Och så var det som att mannen ville säga något viktigt. Men han fick inte riktigt fram det. Nu började mannen med de vita kläderna också gråta.
- Du, sade han. Det är dig jag letar efter. Du MÅSTE hjälpa mig. Jag har inte kommit hit till jorden för stabilitetens skull, jag har kommit för labililitetens skull. Jag måste säga något nu. Något jobbigt. Du MÅSTE bära mig in i den stora staden.

- Just precis DU.

Den labila åsnan grät och skrattade samtidigt.
- Jag KAN inte.
- Men vi kan öva, avbröt mannen. Och så övade mannen och åsnan där vid sjön. De övade och övade – först bara fick de öva att åsnan fick tillåta mannen att ens få röra vid henne.

Till slut efter flera veckor av övning där vid sjön, så fick mannen pröva på att sitta upp på åsnan. De föll. Jag orkar inte, sade den labila åsnan. Och åren gick - 10 år gick – Och åsnan hann få ett föl och mannen med de vita kläderna hade inte längre vita kläder. Det var kläder som märkta av lera, smuts och gråt. Men det var vackra kläder. Och när 10 år hade gått och de blivit nära vänner, sade mannen med de vackra kläderna.
- Nu rider vi in i Jerusalem.
- Du, ditt föl och jag.

Den dagen red de in i Jerusalem. Åsnan, fölet och mannen med de vackra kläderna. Tydligen var det en känd man. Folket ropade saker och gladdes. Åsnan förstod inte vad som sades, men en stoltare och labilare åsna än just denna åsna fanns inte.

Och när de kom fram till en brunn hoppade mannen av åsnan, gick fram till henne och viskade:

- Tack för hjälpen! UTAN DIG hade jag inte klarat mig…


ADVENTSEVANGELIUM: Matt 21:1-9
Advents- & åsnebloggare: Eskil Selander, Uppsala


Läs även andra intressanta bloggar om: Första advent, Jesus, Jerusalem, Eskil Selander, åsnan, labil, stabil, adventspredikan, evangelium, nåd ::