MXp

Till Gaza och lidandet

Carl Bildt skriver på sin blogg tidigare idag:

Efter en bilresa på lite mer än en timme sitter jag nu vid gränskorsningen Erez på väg från Israel in i Gaza. [...]

Konflikten om Gaza är inte avslutad - den är för dagen nedtrappad till en lägre våldsnivå.

Men syftet med mitt besök i Gaza är att få en bättre bild av situationen och att besöka olika humanitära organisationer som arbetar här. Det är FN:s hjälporganisation UNWRA som är min värd, men jag kommer också att besöka andra under dagen [...]

Och fram mot kvällen skall jag vara i Tel Aviv för olika samtal med israeliska företrädare.

Framåt natten får vi läsa Carl Bildts tankar på hans blogg efter dagen i Gaza och Tel Aviv. Det är bra.


MEN, VARFÖR är media, omvärlden och den svenska regeringens företrädare – nu på plats i Israel – hela tiden ovederhäftiga och partiska i sina bedömningar av Palestina och Israel.

Mitt  J'accuse gäller undanhållandet av hela sanningen, partiskheten till förmån för den ena sidan, ja, kort sagt perversionen av ett land, ett folk, en konflikt plus vilseledandet av en hel omvärld.

Allt detta svammel, allt detta hymlande, allt detta tal - är jag så trött på att höra - allt detta om FN-resolutioner, om mänskliga rättigheter, om folkrätten och om fred. Allt detta omvärldstal om Mellanösternkonflikten bär halvsanningens och förljugenhetens signum. Dessa antiisraelismens representanter borde gå sin Canossavandring och ge credit åt den enda nation som står i frontlinjen mot islamismen. 

Det är kort uttryckt mitt  J'accuse!   
 

LOLA PIASECKA

Lola Piasecka har sitt  J'accuse! Hon skriver på sin blogg For my friends.... häromdagen (090128) bloggposten I accuse! Artikeln är en gedigen analys om Israel, Palestina, Sverige, Europa och det islamistiska hotet och återges i sin helhet här nedan:

J A G  A N K L A G A R !

För Väst kan Israel bara existera om de inte visar några som helst reaktioner på Hamas eller Hizbollahs angrepp utan bara tålmodigt och lugnt står ut med attackerna mot sina egna medborgare, städer, byar.

Ännu en gång har vi ett sådant ”läge”. Faktiskt finns detta läge sedan åtta år tillbaka men då var det ett "enkelriktat" läge: Palestinierna attackerar Israel. För närvarande blir det "ett läge" sedan Israel beslutat att försvara sig själv och världen började tala om "krig". Slutsats: Krig uppstår mellan Israel och andra länder först när Israel försvarar sina egna medborgare. Vilket också innebär: Israel startar krig och är alltid den angripande parten i en konflikt. Och det antas visa att Israel alltid är aggressivt. Enkelt och tydligt. Att detta villkor innehåller inslag av en ond cirkel och logiska fel är det ingen som bryr sig om.

Detta resonemang återges av internationella medier. Man kan läsa: "Världen i protest mot Israels aggression", "den israeliska aggressionen", "oproportionerlig reaktion" De mest vänsterorienterade tidningarna i världen bara fördömer Israel; det blir deras bidrag oavsett fakta.


Under senare år har 8 000 raketer slagit ned i Israel. Låt mig gå tillbaka till det mycket populära ordet "oproportionerligt", som alltid används i konflikterna med Israel, oavsett vad som händer, skulle det vara en "proportionell" reaktion om Israel avfyrade 8 000 raketer in i Gaza? På skolor, hus, dagis, sjukhus, busshållplatser? Jag kan föreställa mig reaktionen i världen om Israel skulle göra något sådant! Förresten; finns det någon reaktion alls från Israels sida som skulle kunna anses  acceptabel? Som världen inte skulle fördöma? Jag tror inte det. Världen kan bara acceptera den reaktion från Israel som består i att lugnt och ödmjukt uthärda attacker mot byar, städer, människor.

"Disproportion" bör förstås som en vink om att Israel inte alls borde försvara sig. Tidningar skriver inte om ändlösa dagliga angrepp på Israel. Nästan aldrig nämner någon palestiniernas "aggression".

I Ashkelon gick inte barnen i skolan. I Ashdod förnyas skyddsrummen. Tel Aviv talar också om det för säkerhets skull. Haifa gör förberedelser för eventuella angrepp från Libanon: Hizbollah.
När Israel utropade vapenstillestånd, fortsatte Hamas att skjuta raketer mot israeliska städer.

Låt oss gå tillbaka till Israels "aggression". Skyldig för aggression är alltid Israel, aldrig palestinierna. Även om Israel bara svarar på attackerna är allt aggression medan de som attackerar Israel alltid är offer. Ingen brydde sig om de flera månader långa attackerna mot Israel 2008. Ingen skrev en artikel "Ingen bryr sig om Hamas attacker mot Israel", vilket skulle vara sanningen. Sällan eller nästan aldrig skriver någon om attacker mot Israel. Nästan aldrig talar man om palestinska aggresion.

Alla utrikesdepartement i varje land måste ha känt till att Hamas blir militärt starkare för varje dag genom att förbättrar raketkvalitet och räckvidd. Alla som arbetar med utrikespolitik måste ha vetat om Hamas avsikt. En terroristorganisation ägnar sig åt terror. Det finns inga utländska politiker som trodde att Hamas vill ha denna vapenarsenal för sitt försvar. Har någon trott att Hamas bygger raketramper utan tanke på att använda dem? Och alla, utan undantag, visste vilket land som var målet. Har någon förväntat sig att Israel ska komma att acceptera raketattacker i oändlighet? Varje utrikesminister i EU och utanför EU vet att Hamas mål är att utplåna staten Israel. Detta blinda hat understöds av Iran och Syrien.

Om "disproportion” från Israels sida talar ingen. Med vad ska dagliga attacker mot Israel vara proportionerligt? Vilket land, vilken regering kan och skulle acceptera dagliga bombningar av den egna staten och mot egna medborgare?
Hamas använde sex månaders vapenvila mycket väl för att via tunnlarna från Egypten transportera vapen och raketer från Iran och Syrien.

Men det är inte riktigt sant att "hela världen" trodde på palestinsk propaganda. Condoleezza Rice gav helt klart skulden på Hamas för att bryta vapenvilan. Storbritannien och Australien uttryckte solidaritet med Israel och gav Hamas skulden. Arabiska regeringar döljer sin belåtenhet över att Hamas blivit svagare. Egypten uppmanar inofficiellt Israel att bestraffa Hamas för att ha brutit vapenvilan som Egypten förhandlat fram. Hamas fick veta detta och hotade att döda egyptiska ledare. Angela Merkel gav Hamas skulden för det ”exklusiva ansvaret” för situationen i Gaza. Nicolas Sarkozy klargjorde att Hamas beteende är oansvarigt och att angreppen är "oförlåtliga". Både Bush och Obama förklarade att Israel har rätt att försvara sig, och slutligen uppgav president Hosni Mubarak att man inte kan tillåta Hamas att vinna.



EU-medborgare i allmänhet är medvetet vilseledda av media, propagandan i arabländer och den europeiska vänstern som älskar fred men uppviglar till att hata. Men också vilseledda av FN, försvararen av freden i världen. "Det finns ingen säker plats i Gaza”, säger FN:s representant i Gaza;" alla är traumatiserade och terroriserade." Egendomligt ordval, men det var inte ironi. Inte ett ord om Hamas terrorism. Inte ett ord om medborgarna i Sderot och Ashkelon. Att Hamas är skyldiga till den uppkomna situationen. Vem är det som enligt FN är skyldig? Företrädaren för FN gick inte så långt som att anklaga Israel, men det "internationella samfundet" som inte borde tillåta det hända.

EU-kommissionärer uttrycker sig också på ett förutsägbart sätt. Benita Ferrero-Waldner ger Israel rätten att försvara sig, men hon uppgav att reaktionen av Israel var: "oproportionerligt". Jämfört med vad? Ingen vet. Hur bör en proportionell reaktion se ut? Vet kommissionären Benita Ferrero-Waldner? Har hon något förslag?

Först och främst är Hamas inte en armé utan en terroristorganisation som - liksom Hizbollah – avfyrar raketer i mycket tätbebyggda områden. I palestinska attacker mot Israel alltsedan 1988 - den första intifadan - deltar kvinnor och barn. Alla kan på Internet lätt hitta bilder på palestinska barn klädda som soldater och som tränas som soldater och är beredda att offra sina liv för Hamas. Under dessa omständigheter är det svårt att skilja civila från soldater. Vi vet inte säkert hur många som hjälper Hamas, men troligen finns det många "hjälpare".

För det andra väljer Hamas medvetet platser som skolor, moskéer, sjukhus som gömställen för att åstadkomma fördömanden från världen för att döda oskyldiga människor, kvinnor och barn. Hamasmedlemmar tar ofta med sig ett barn, samtidigt som han korsar gatan, eftersom de vet att en israelisk soldat inte kommer att skjuta på honom då.

För det tredje finns det så många förfalskade filmer, bilder, att man inte borde tro alltför mycket på denna typ av bevisning. Naturligtvis finns det offer, alltför många, på båda sidor. Jag bara föreslår att vi bör vänta och se för att få veta vad sanningen är. Antalet döda ändras från en dag till en annan.
Vad måste hända innan staternas ledare samlas och använder den makt de har för att stoppa Hamas i deras aktioner mot Israel? Det är svårt att tro att alla ledare kan stå maktlösa inför en terroristorganisation som avser att utplåna ett helt land, en nation som överlevde WWII genom ett mirakel.



Maj 1948 stadfästes Israel som en självständig suverän stat. Omedelbart efteråt attackerades   israeliska byar. Sex arabiska arméer invaderade Israel. Judarna skulle drivas ut i havet. Arabförbundet uppmanar sina medlemsstater att införa strafflagar gentemot sina judiska medborgare med tusenåriga gamla rötter i dessa länder. Dessa straff består av fängslanden, konfiskeringar, misshandel och pogromer. Dessa missförhållanden följdes av en ny lag som gjorde judarna praktiskt taget rättslösa. 856000 judar flydde eller fördrevs, vilket är många flera än de palestinska flyktingarna. Dessa judiska flyktingar har aldrig använts som ett politiskt vapen under Israels 60 år.

Hat mot judar förekommer i första hand bland radikala islamister, män och kvinnor.
Men den radikala europeiska vänstern som kämpar med imperialismen för rättvisa i tredje världen är mycket nära bakom. Detta folk har två fiender: USA och Israel. Att europeiska intellektuella stöder "palestinska fallet" har en mycket enklare grund: dessa hat alltid haft en benägenhet för det  extrema. Att vara radikal, oavsett om det är kommunism eller fundamentalism, är alltid frestande.

Hatet mot Israel bland den europeiska vänstern och deras slagord är inte mycket annorlunda än de antisemitiska slagorden från Stalins tid. Den radikala antisionismens vagga är basen för dagens judeofobi. Under åren 1948-1949 och i slutet av 60-talet och början av 70-talet publicerade  Sovjetunionen tillsammans med Katolska kyrkan anklagelser som i dag påstås om Israel som är lika livskraftiga idag. Fascism, imperialism, rasism, kolonialism - dessa är adjektiven som var, och fortfarande är använda om den judiska staten. I Egypten inleddes antisionismen med Goebbels högra hand Johannes von Leers. Västeuropa med den radikala vänstern - trogna Marx och Trotskij - antog dessa utan ytterligare värdering.

Den europeiska vänstern engagerade sig i kampen om muslimska invandrares röster. På så sätt kom  vänsterns ledare att skapa och duplicera myten om det palestinska upproret mot Israel som en rättfärdig kamp mot förtryck. De verkar tro att tack vare denna inställning kommer de att förhindra terroristattacker i Europa.

De flesta länder behöver inte Israel. De ser att Israel kan beskyllas på alla tänkbara sätt. Israels möjlighet att försvara sig är begränsat. Israel behöver Kina eller Ryssland åtminstone som en handelspartner. Israel måste ta hänsyn till båda länderna; de är världsledande och inte ett litet land som omges av fientliga araber.
Idag är hat mot judar inget att skämmas för. Tvärtom. I politikernas ögon är denna attityd bara  ideologisk och förtjänar att respekteras. Modern judeofobi är inte baserad på raskriterier. Det är ett hat mot judar i namn av kampen mot sionismen, som ses som en form av rasism. Västerländska intellektuella tolkar ofta sitt stöd för palestinierna i behovet av att på samma gång hjälpa de svaga. De första ska bli de sista och vice versa. Kristen tradition spelar dock fortfarande en betydande roll. Och det finns inget värre än ideologisk manipulation av den kristna traditionen med det moderna samhällets folklighet. Palestinsk propaganda använder också delar av den kristna traditionen för att förvandla palestinierna till oskyldiga offer, nationens Kristus, martyrer i kampen för frihet. Det är uppenbart en perversion av kristendom. Falsarier av kärlekens och godhetens begrepp.

Varifrån kommer denna motvilja mot den judiska staten?
En del av Västs elit engagerade sig redan i början av 80-talet på utopin om en bättre morgondag: drömmen om det postnationella samhället som präglas av kosmopolitism - (försvinnandet av länder och gränser) - som anser det skamligt med det förflutnas bakåtsträvande.

Medan Israel är ett förkroppsligande av den starka nationalstaten med starkt förankrad demokrati. Israels existens uppfattas helt enkelt av de intellektuella som något av en skandal. Dessutom sympatiserar Israel med USA, en supermakt och en källa till allt ont.



Det är möjligt, men detta kräver dock att västvärlden förstår hur stort hotet är från ett radikalt islam. Man måste inse att judar och Israel idag bekämpar den första frontlinjen i kriget mot den nya fascismen, som är den islamiska fundamentalismen. Fiender till judarna är fiender till demokrati och frihet.

Försvara friheten idag är att försvara världen mot den islamiska fundamentalismen i Europa, Asien och Afrika. Man måste kämpa mot talibanerna i Afghanistan, mot diktaturen i Iran, Libanons Hizbollah och Hamas i Gazaremsan. Vi har inget annat val.

• Varför har vi inte sett protester mot muslimska diktaturer i Europeiska storstäder?
• Varför har vi inte några protester mot kvinnors slaveri som är utan något skydd i sharialagen?
• Varför har vi inte demonstrerat mot att barn används som självmordsbombare?
• Varför finns det inga demonstrationer för Israels rätt att existera?
• Varför blandar människor ihop palestiniernas rätt till försvar med rättfärdigandet av den palestinska terrorn?
• Varför smädar Europa och andra länder två demokratier i världen, USA och Israel men aldrig de värsta diktaturer?
• Varför kan vi i media läsa om ”frihet för alla folk "? Det är ju sant. Ingen bryr sig om  de  syriska, iranska eller sudanesiska medborgarna. Ingen bryr sig om palestinierna som lever under islamisk diktatur, t.ex. Hamas. Politiker och media och vänstern använder endast det "palestinska frihetsbegreppet" som ett vapen mot israelisk frihet.

Media rapporterar inte vad som händer; de skapar opinion mot Israel. De flesta journalister förvandlar varje israelisk försvarsåtgärd till slakt av palestinier. De skriver inte om Iran eller Syrien som stöder aggressionen mot Israel eller om hjärntvätten av palestinska barn som förhärligar våld. Om det finns några rapporter om Israel, så brukar journalister bagatellisera incidenterna.

Israel gör fel, ja, många. Men visa mig ett land som inte gör det?


KÄLLOR Lola Piasecka: For my friends.... I accuse! (Övers. Dag Selander), Carl Bildt: Till Gaza och lidandet,

MERA: Försök att förstå medias hat mot staten Israel - kommunistiska extremismens tradition i våra media Fred i Mellanöstern


PRESS: SvD, 2, Dagen, BLOGGAR: Meyer, FiM, IiS, JiM, Sapere, 2, TTabl, Erixon, 2, Kent, Ted, Everykinda, Boccara, Ökenvandring - Technorati tags: Israel Hamas Gaza - Läs även andra intressanta bloggar om: Israel, Hamas, Gaza, islamism. antiisraelism, jihadism, Palestina, ::