En döende kristenhet och Vetekornets död till liv
Det postkristna Sverige behöver återevangeliseras. Är det ett Mission Impossible, en omöjlig uppgift? Se på den unga generationen! Unga vill ta Jesus på allvar. Kristenlivet ska inte vara varken lagom eller Light.
EN ANALYS av den svenska kristenheten ger vid handen att den har stora problem. Men andlig död och döendet är ett hoppfullt tecken.
Vetekornsprincipen: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh 12:24)
Den svenska kristenheten är inne i denna process av döende och död. Svenska kyrkan är inne i en dödsprocess, har någon sagt, apropå medlemstappet. Apatin och håglösheten i den evangeliska kyrkan i Sverige - enligt David Wilkerson - i frikyrkorna är verklighet, inte bara ett profetiskt konstaterande för några år sen.
FÖRKUNNELSE AV JESUS som Vägen Sanningen och Livet - inte en desarmerad Frälsare - är Evangelium. Jesus själv är avgörande för var vi ska tillbringa evigheten. Religion är en privatsak, enligt politikerna, men det är inte alls på det viset. Aposteln Paulus har en helt annan mening:
Är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade. Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet (2 Kor 4:3-4)
LÄRJUNGAR Hur går vi vidare? Vetekornsprincipen... Jesus sökte inte sympatisörer utan lärjungar. Ta sitt kors på sig. "Om någon vill följa mig, ska han följa mig." Olof Edsinger har skrivit en bok med titeln "Tro stavas beroende". Lärjungen är beroende.
Presidenten för Mekane Yesus påminde häromåret i Lötenkyrkan, Uppsala, om "den första kärleken". Den är förlorad. Kan vi ha tappat den första kärleken? Tycks så. Är vi så duktiga att vi inte behöver vara beroende. Hebreerbrevet kapitel 6 talar om Trons grunder med bl.a. omvändelse från döda gärningar (=grundade på egna gärningar som i sin välvilja har sitt ursprung i oss själva).
Lärjungens kallelse: att Guds gärning må ses genom oss. Vi behöver en återerövring av begreppet "kallelse". Erfarenheten att någon annan har en vilja med mitt liv. Livet i kallelsen och inte i behoven...
R E F L E K T I O N Är det bra att Den svenska kristenheten är döende? Ja, Absolut! Vetekornets lag talar om liv. . . Texten ovan består av anteckningar sen jag hört början av länken Audio nedan. Olof Edsinger talar om Mission Impossible på Salts och EFS årskonferens. Varför inte lyssna på vad han har att säga? Audio (080502). Olof Edsinger talar med EFS-perspektiv. Dock kan hela Den svenska kristenheten lyssna in ett och annat av salt och ljus från vår uppståndne och levande Herre Jesus, som älskar hela Den svenska kristenheten.
BREAKING NEWS: Dagens SEA-artikel av Olof Edsinger Fyra grundförutsättningar för att förstå Guds Ord
Bild ovan: Vete -- Läs även andra intressanta bloggar om: vetekornets lag, vetekornsprincipen ::
Jag tror (men är inte säker förståss) att det är lite som det skrivs här att de unga i dag vill ha ett fast, giltigt budskap om Jesus. Inte det där disktrassladdriga elände som predikas i våra kyrkor i dag. Hammar lyckades med bedriften att förvandla evangelium till en saga och hans egen tjänst motsvaras väl då av Andersens, sagorberättaren. Och jag är också övertygad om att det inte bara gäller de unga. Varför skulle i så fall katolska kyrkan och jehovas vittnen växa så starkt i USA, om det inte vore för att de båda presenterar ett budskap som inte anpassas efter vad som är politiskt korrekt för tillfället. Alla kristna, ta tillbaka Jesus från det svamlande prästerskapet och gå ut själva med det sanna evangelium
Du har säkert rätt Peter. En annan tanke utifrån detta inlägg:
Har vi varit så upptagna av vår egen verksamhet, särskilt vi som inte är så många, att vi bara jagat runt i full fart och FAKTISKT tappat bort den första kärleken, det första allvaret, den första nöden för människor. Har vår verksamhet tagit över? Har vi aldrig tid att sätta oss ner och fundera var vi är och var Gud är i alltihopa?
Sigrid dina tankar är inte tokiga. Titta på en församling i Svenska Kyrkan. Allt kretsar kring verksamheter. Man försöker att producera maimalt i hop p om att församlingsmedlemmarna ska sitta som fågelungar med öppen mun och bara konsumera. Under flera år var jag medhjälpare i Alpha-kurser i en församling, duktiga deltagare erbjöds inte vidare bibelstudier eller annat andligt, nej man frågade hela tiden om de ville vara med och hjälpa till i än det ena och än det andra. Focus som borde ligga på Sonen och Fadern, hamnar på statistik som ska skickas in till olika studieförbund för att erhålla så mycket kontanta medel som bara är möjligt.
Undrar om inte verksamhetsivern kan ha två varianter. Den ena som stannar vid verksamhet och aldrig handlar om personlig tro. Den andra där vi har grupper av människor med personlig tro men som fastnat i verksamheten av vana, nödtvång (vem ska annars göra nåt om inte jag) eller liknande.
I båda fallen kan den första kärleken ha kommit på avvägar, även om den i det första fallet kanske inte ens funnits med.
Att våga avveckla verksamhet till förmån för bön och Bibel? Hur djärvt är det?
Vad att säga om det tänkbara och därmed hoppingivande faktumet att kanske stora delar av den svenska kristenheten är döende eller död? Och döda gärningar? Steriliteten och fruktlösheten? Är det bara fråga om att lägga ned vissa delar av kyrkligheten? Eller är det mera? Åsså är vi där med mina yttersta funderingar om hierkiska strukturer som binder och förlamar det som skulle få vara en autonom organism i husförsamlingen?
Kommer du ihåg citatet: "Den som inte har några frågor är död"... må väl vara en uppmuntran i alla våra frågor.
Just det sista pratade jag och en god vän om häromdagen. "När ger vi upp?" Hur långt har vi ansvar för kyrkan? Nu har vi en präst som predikar väl och Kristuscentrerat, som inte räds att vara politiskt inkorrekt om så behövs, som gärna ser en väckelse. Visst, han sitter i klistret som är kyrkopolitik och apostolisk succession (missförstå mig rätt för ALLT i världen) och därför kan det kanske vara svårare att kasta det åt sidan. Men, NÄR går vi vår egen väg, vi som vill brinna av den första kärleken??? Det tycker jag själv är en svår fråga.
