Sekulariseringens apostasi eller Helighetens ortodoxi

KRISTENHETENS AXIOM borde vara att söka bevara rätt tro och lära samt omsätta den i utlevt lärjungaskap. Inte sällan möter vi tyvärr exempel på hur en sekulariserad kristenhet blivit så anpasslig att dess tro, lära och liv ingenting annat är än samhällets normalitet och standard.

JERUSALEM har storfrämmande från den Anglikanska kyrkan denna vecka. Ärkebiskopen av Nigeria Peter Akinola öppningstalade igår vid Global Anglican Future Conference (GAFCON). 1.200 biskopar, präster och lekmän från 29 länder är samlade för att finna vägar framåt för Anglikanska kyrkan. Peter Akinola anklagar ärkebiskopen av Canterbury för avfall i lära, för att manipulera och leda kyrkan in i kaos och förvirring. Konferensen i Jerusalem (22-29 juni) består av traditionalister med en intention att rädda anglikanska kyrkan från dess liberala ledarskap.

Det intressanta med öppningstalet igår (23/6) av ärkebiskop Peter Akinola är att det också har relevans i Den svenska kristenheten: "A Rescue Mission" - Archbishop Akinola's Opening Address

REFLEKTIONER Talet "A Rescue Mission" som Peter Akinola höll i Jerusalem skulle kunna vara ett test för varje församling.
Låt texten vara en biktspegel eller ett tilltal in i den del av Den svenska kristenheten där du har din tillhörighet.

Vad vill vi inför morgondagen och framtiden med församlingen / kyrkan? Samhällsanpassning eller helighet? Apostasi eller ortodoxi? Kan en sekulariserad kyrka alls ha något existensberättigande? En sekulariserad kyrka är död. Den kan existera. Men fungerar inte. Utan liv ingen helgelse ingen utmanande funktion i det omgivande samhället.

KÄLLOR: Global Anglican Future - Holy Land 2008 GAFCON, The Guardian: Williams accused of leading church into crisis, Dagen.se: Två bröllop och en begravning för den anglikanska kyrkan? -- Fotnot till Dagen.se och rubrik, se Four Weddings and a Funeral

MERA: TitusOnLine Länkar om GAFCON

Technorati tags: The Anglican Church -- Läs även andra intressanta bloggar om: Anglikanska kyrkan ::

Ang. Akinola har jag svårt att se Rowan Williams som skurk i den här frågan. Han sågas ju lika friskt från båda hållen men har ändå gjort seriösa försök att lyssna och är en av dem som försökt komma förbi den förlegade uppdelningn i konservativa och liberala.

Frågan, Mattias, är kanske inte för eller emot Akinola, utan hur en kristen ska förhålla sig i en postkristen-postmodern värld, där allt sätts under relativiseringens sanningstest.

Frågan är alltså vem som ska stå för de rätta verktygen och användandet av dem samt hur att leva rätt i en tid som vår i dag och sedan imorgon. Vad är dina tankar?

Nej, om jag var ”emot” Akinola skulle jag göra mig skyldig till samma slags polarisering jag kritiserar. Tycke bara inte det är rättvist att klistra etiketter som ”postmodern relativist” på en sådan som Williams, som någonstans ändå försöker navigera genom tidens utmaningar. Vad jag förstår har han rört sig i en mer skeptisk riktning gentemot homosexualitet på sistone, efter att tidigare ha varit mer accepterande. Vem som ska stå för verktygen? Ja, i vart fall inte något visst läger i olika lärostrider. Det måste gå att lära av varandra och ta till sig det ljus som kommer från oväntat håll och kan leda till oväntade slutsatser, och samtidigt ha en vettig förankring i traditionen, som dock aldrig får betraktas som oföränderlig.

@MATTIAS: "Tycker bara inte det är rättvist att klistra etiketter som ”postmodern relativist” på en sådan som Williams..."

Och vem har klistrat den etiketten? Vem avses? Jag har inte satt nån etikett på nån ärkebiskop.

Du, Mattias, för att pigga upp dej lite vill jag citera en svensk biskop som för några år sen yttrade följande:

"Det enda som är evigt är förändringen" eller "Innersidan av Jesusgestalten är kärlek".

Biskopsord i tiden! God fortsättning //Dag Sr

Jag utgick i första hand från Akinolas ställningstagande, som du ändå verkar ställa dig bakom (eller?). Sedan kanske jag buntar ihop er lite lättvindigt - ber om ursäkt för det! - då det var din kommentar som tog upp detta med relativism. Men hur ser du själv på Williams? Är han lika "anpasslig" som Hammar?

Visst, jag står mera för det som Akinola representerar. Hammar är nog mera anpasslig, ja.

Vad vill du inför morgondagen och framtiden med församlingen? Samhällsanpassning eller helighet? Apostasi eller ortodoxi? Kan en sekulariserad kyrka alls ha något existensberättigande?

Vet inte om vi kommer så mycket längre just nu, jag får hänvisa till det jag skrev i slutet av min andra kommentar. Poängen jag vill åt utvecklas annars av McLaren i kapitlet om konservatism/liberalism i "En generös radikalitet".