MXp

:: Och det hände sej på den tiden... Var det inte så det var skrivet?

Maria födde Jesus i ett stall i Betlehem, men den kvinna jag nu ska berätta om födde sitt barn i - ja, det kommer du att få reda på när tiden är mogen, m.a.o. i berättelsens slutskede.

Kibbuts Merhavia ligger några kilometer väster ut från där vi bor i Jisreeldalen och är känd bl.a. för att vara den kibbuts där Golda Meir bodde i sin ungdom. Min berättelse, eller rättare sagt Dandys från kibbuts Geva som berättade den för mej, tilldrog sej en vinter 1924.



DET HADE REGNAT ordentligt ett tag vilket gjorde att människorna som bodde och arbetade på Merhavia hyste en försiktig optimism om ett gott skördeår. En kvinna deltog i kibbutsens arbete i begränsad utsträckning för hon var gravid. Höggravid.

Dagen då hennes värkarbete började var en dag som alla andra. Regngrå och kylig. Vänner och grannar tittade in för att följa framstegen och bidra med käcka tillrop och varmt te. Så var det bara. Man hade upplevt situationen många gånger tidigare och ett mönster hade utarbetats.

Tiden gick och timme efter timme lades till handlingarna. Kvinnans plågor blev i samma takt värre och mindre uthärdliga. En klok gumma tillkallades och kontentan av hennes visdomsord var att om inte den arma kvinnan kom till sjukhuset inom rimlig tid skulle både barnets och moderns liv vara i uppenbar fara.

Nu var goda råd dyra. Att agera i krissituationer har judarna alltid varit duktiga på och det dröjde inte länge innan man dammat av en gammal kärra med fyra skraltiga trähjul. För att vara på den säkra sidan spänndes två par mulåsnor framför kärran och kvinnan, vars värkarbete hade avtagit på ett oroväckande sätt, bars ut, lades försiktigt i kärran och paketerades i många lager av filtar och andra värmande skynken så hon i varje fall inte skulle behöva frysa. Situationen var kritisk nog ändå.

Körkarlarna började den ca. 10 kilometer långa vandringen genom dalgången till sjukhuset. Under ideala förhållanden skulle resan ha tagit runt en och en halv timma men förhållandena var långt ifrån ideala. Det hade regnat och det regnade fortfarande och vad som i torrt väder var fast mark var nu lervälling - en seg och tjockflytande sådan. Mulåsnorna kämpade medan körkarlarna gjorde sitt bästa för att plocka ur dem deras sista krafter. Hur den utmattade kvinnan mådde förtäljer inte historien - men man kan ju ana...

Till slut nådde man det oundvikliga tvärstoppet då alla hjulen var djupt begravda i den kletiga leran. Man enades om att den minst leriga "vägen" var att köra på järnvägsspåret (Haifa-Damaskus) och sedan ta Gud i hågen att det inte skulle komma något tåg. Tidtabeller var under goda förhållanden obefintliga och det gällde naturligtvis även en kväll som denna. Mulåsnorna trilskades och kärran knakade betänkligt men upp på spåret kom man. Där var det nästan lerfritt och man satte fart. Ding-dång, ding-dång längs syllarna. Kvinnan var djupt nerbäddad men hon kände ända in i benmärgen varenda ding-dång. Mulåsnorna skakade regnet av sej och fortsatte. Ding-dång, ding-dång på spåret.


Snart nog var man dock tvungna att lämna spåret för att ta sej den sista biten in till sjukhuset. Man hade bråttom för kvinnan blev snabbt svagare. Vägen dit var i skapligt skick ända tills man kom fram till träbron över den översvämmade floden direkt från Harods källa. Tidens tand hade dock gjort sej märkbar vad gällde träplankornas kondition och de var på flera ställen sönderbrutna med ganska stora hål som följd. Detta hade man löst med en improvisation - som vanligt. Man hade täckt hålen med tunna stålplattor, sådana man i vanliga fall använde till taktäckning. Man tager vad man hafver - som Kajsa Varg lärde oss.

Mulåsnorna med sin dyrbara last närmade sej bron och när den första lilla klöven steg ut på en av dessa stålplattor blev det ett förskräckligt oväsen, ett för mulåsnorna mycket hotfullt metalliskt ljud. Det klingade och klangade när mulåsnornas hovar trippade över stålflaken och panik uppstod. Även om mulåsnorna i sina liv sett det mesta så var detta något alldeles nytt. Körkarlen och kärran med kvinnan var glömda och djuren som försökte undkomma oväsendet tog desperata kliv ut över broräcket med den följd att hela ekipaget föll ner i den strida floden.

Här hade den berättelsen kunnat sluta men - mitt i allt annat oväsen hördes plötsligt ett barnskrik. Ett kraftigt och uppfordrande barnskrik som fick alla inblandade att med blixtens hastighet återgå till sina ursprungliga arbetsuppgifter.

Under fallet ner i floden hade kvinnan ÄNTLIGEN fött sitt barn! Barnet, kvinnan och resten av ekipaget hjälptes upp ur vattnet och togs om hand på det närbelägna sjukhuset.

Om man var trött eller inte - det fick vänta. Nu samlades man enbart kring det stora födelseundret.

När det såg som mörkast ut var förlossningen närmast och man kunde enas om att undrens tid ännu inte var förbi.



Berättad av Dandy från Kibbuts Geva
Översatt och nedtecknat av Birgitta Janai


Technorati tags: Shepherds Field Bethlehem Gloria Deo in Excelsis ::