MXp

Strategi för 2016 är en rubrik för inte bara Svenska kyrkan utan också för hela Den svenska kristenheten… Häromdagen gjorde jag ett fynd! En artikel med decennieperspektiv 20 år bakåt och 10 år framåt; reflektioner kring den nye ärkebiskopens ämbetsperiod. Med andra ord en artikel för Anders Wejryd. Artikeln handlar strikt om Svenska kyrkan, men hela svenska kristenheten borde ta del av funderingarna kring denna ”statskyrka” i så omfattande omvandling och förändring…

Dag Selander

*** 

UTMANINGAR för en ny ärkebiskop
Om några månader kommer Svenska kyrkan att ha en ny ärkebiskop. Rimligen kommer han att vara i tjänst runt tio år. Hur kommer den kyrka att se ut som han kommer att administrera mot slutet av sin ämbetsperiod? Sannolikt mycket annorlunda. De flesta instämmer nog i att förändringstakten i samhället är accelererande. Detsamma torde gälla Svenska kyrkan. Låt oss som en hypotes ta att lika mycket kommer att förändras under de kommande tio åren som under de gångna tjugo och därför begrunda hur förhållandena var den 21 februari 1986.
 
Olof Palme hade fortfarande en vecka kvar i livet, Anna Lind många år. Estonia hade inte sjunkit och tsunamin inte dödat hundratusentals. Elfte september var inget begrepp. Sovjetimperiet levde kvar och Europas karta följde de gamla fredsgränserna från 40-talet.
 
Svenska kyrkan var fortfarande en kyrka som till det yttre i tämligen liten utsträckning påverkats av sekularisering, pluralism och värderingsförskjutningar. Här följer en liten jämförelse av då och nu. (De flesta ”nu-siffror” är från 2004.)
 
Då var det över 91 % svenskar som tillhörde Svenska kyrkan. Nu är det 2 miljoner, snart 25 % som står utanför. Då låg de årliga utträdena på under 2 promille. I dag runt 1 %. Dopstatistiken var fortfarande rätt ohotad närmare 75 % Nu har den tillsammans med begravnings- och vigselsiffrorna börjat röra sig nedåt Konfirmationssiffrorna har rasat från 68 till 37 %.
 
Svenska kyrkan var en statskyrka reglerad i kyrkolag och med ansvar för folkbokföringen. Ekonomin säkrades genom lagfäst beskattningsrätt. Medlem blev man med automatik genom födelsen. Kyrkomötet valdes i indirekta val. Församlingarnas anslutning till och ekonomiska ansvar för stiftsorganisationen var frivillig. Regeringen utsåg biskopar och domprostar. Nya kyrkokommunala tjänster inrättades friskt.
 
Prästerna bodde mestadels i prästgårdar. Antalet församlingar och pastorat var betydligt större. Klostren hade ännu inte erkänts (skedde genom uttalande av biskopsmötet 1990). Antalet kvinnor i prästtjänst var kanske hälften, 22 % år 1994 mot 36 % senaste siffran. Inga kvinnor hade valts till biskopar. Manliga diakoner och kvinnliga diakonissor fanns i stället för dagens vigningstjänst med ett reglerat diakonat.
 
Heterosexualitet var norm och ärkebiskopen kunde (några år senare) ge homosexuella ett pastoralt råd att leva i avhållsamhet.
 
Gamla testamentet lästes fortfarande i 1917 års översättning. 1937 års psalmbok gällde liksom 1942 års evangeliebok och handbok. De tyska melodierna dominerade. I arbetet med de nya böcker, som var under slutbearbetning, hade högkyrkligheten ett stort mått av inflytande.
 
Hur skulle motsvarande förändringar under de närmaste tio åren ta sig uttryck? Det är svart att spå, särskilt om framtiden, men en inte alltför djärv gissning är att åtminstone några av följande saker sker:
 
Svenska kyrkan släpper/tappar vigselrätten. Ansvaret för begravningsväsendet flyttas till kommunen. Utträdessiffrorna ökar ytterligare och ett medlemstal på runt halva befolkningen ligger runt hörnet. Dopsiffrorna ligger på under 50 %. Röster höjs för en intensifierad kampanj att föräldrar som inte döper sina barn ändå ska anmäla barnen som kyrkotillhöriga. Medlemsintäkterna har kraftigt minskat med stora personaluppsägningar och fastighetsförsäljningar som följd. Prästgårdar finns i liten utsträckning kvar. Stiftskanslierna och kyrkokansliet har påtagligt minskat sin personalstyrka. Den statliga uppbörden av kyrkoavgiften börjar ifrågasattas.
 
Hälften av biskoparna och majoriteten av prästerna är kvinnor. Ny psalmbok och handbok har antagits och arbetet med en ny bibelöversättning har påbörjats. I stället för högkyrkligheten är det feminismen som har ett stort inflytande i det arbetet. Men ”handbokstroheten” har i stort sett upphört och de flesta använder mer eller mindre sin egen agenda eller sångsamling. Ordningen för kyrklig välsignelse av borgerligt ingånget äktenskap år könsneutral. Diskussionen om likställande av monogami och polygami vållar heta känslor.

 
Jesus har ett gott ord att ge: När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.
 
Det är nog så att Svenska kyrkan, sådan vi känner henne, måste dö för att på nytt bli en frälsande kraft i Sverige. Kanske kommer nya konstellationer att uppstå mellan kristna av skilda konfessioner. Kanske kommer längtan efter kyrkans skatter att växa på nytt. Kanske kommer frimodigheten tillbaka hos dem som i dag mest känner sig nedstämda.
 
Det är lika så gott att högkyrklighet och lågkyrklighet och gammalkyrklighet och katolskkyrklighet och pingstkyrklighet och annankyrklighet möts i ödmjukhet och frimodighet i stället för att isolera sig eller huka sig och till slut finna den enda gemensamma nämnaren i en framtida okyrklighet.

Tiderna förändras. Svenska kyrkan förändras. Snabbt och dramatiskt. Det finns inget skäl att sticka huvudet i sanden. Men goda skäl att forma strategin för år 2016. Låt oss hoppas och be att även ärkebiskopen inser det. Skörden är stor, längtan är djup.

REFLEKTION
De avslutande textstyckena om Svenska kyrkans död, nya konstellationer, frimodighet samt den framtida okyrkligheten är något som angår hela Den svenska kristenheten och allvarliga angelägenheter.