MXp

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

-- --
Forts. från 7a
-- --

Den Helige Ande överlåten till Guds syften.
Lägg nu märke till det svar som han fick på sin fråga - ”Tillhör du oss eller våra fiender?”. Vilketdera? För oss? För dem? För det här? För det där? ”Nej, jag är inte här för det här eller det där, jag är inte för er eller för dem. Jag är här för Herrens syften. Detta är det verkliga innehållet i svaret. ”Jag är inte här för folket, vilka de nu än är, jag är här för Herrens räkning, för hans syften. Jag är inte här för det här arbetet eller den där tjänsten som du har tagit på dig för Herren. Jag är här för Herrens syften. Jag är överlåten till Guds syfte – evighetens syfte.” ”Ingetdera, Jag är…” Om vi kunde få tag på omfattningen i detta i förhållande till allt vårt. Vi vill att den Helige Ande ska understödja vårt arbete, våra rörelser, vår tjänst. Vi undrar om den Helige Ande är för oss. Han kommer aldrig att säga att han är det. Naturligtvis är Herren för sitt folk. ”Om Gud är för oss…” Men han säger ett klart: ”Jag är inte för er, men för mina egna syften i er och genom er; inte för er skull som Israel eller Josua, den suveränt utvalde och smorde. Jag är inte här för er, jag är given till, överlåten till Guds egna syften.”

Det jag vill lyfta fram är att vi måste klargöra för oss vilken grund och vilket mål som är uppställt för den Helige Andes åtaganden och arbete. Vi måste lära känna och förstå vad den Helige Ande har överlåtit sig till att utföra. Det försiggår så mycket planerande och arrangerande för Herrens räkning och det har uppstått så många situationer där Herren inte kunnat nå in för att fullfölja vad han hade ämnat. Det finns så mycket i världen idag som planeras, arrangeras och programmeras för Herren. Herren verkar inte kunna ge sig själv till det. Här har vi en huvudpunkt. Vi måste skaffa oss insikt om Den helige Andes mål.
Andens mål är inte att göra något eller etablera något på jorden, inte bygga något och länka något till det jordiska, något som behåller skorna på. Att etablera något här tillhör inte alls hans prioriteringar. Den Helige Ande är fullt ut given till något som är fullt ut himmelskt och ändamålet med hans verk är att länka bort allt på ett inre, andligt sätt från världens inflytande. Det måste kanske visas lite tydligare lite längre fram, men lägg noga märke till att det är av största vikt att se och förstå vad Gud låter sig knytas och ger sig till. Han överlämnar sig inte till något som är kopplat till det jordiska. Han förmäler sig bara med sådant som hör Himlen till.

Den Helige Ande med draget svärd.
När nu detta är fastslaget, så följer nästa sak – återigen något extraordinärt. Denne, som furste i spetsen för Herrens arme, står med draget svärd i sin hand. Det här är batalj, eller hur? Detta är krig, eller hur? Den Helige Ande tar befäl och den totala kapitulationen inför honom är ett faktum. Slaget är i full gång. Gör inga missbedömningar på denna punkt. Vad det nu är som kommer i dina tankar när det gäller dopet i den Helige Ande med allt som det innebär – vad det i övrigt betyder och innehåller - så är det främst fråga om omedelbar och oupphörlig konflikt. Det innehåller andra ting, men det innebär detta: ett stridande ifrån vilket det inte ges någon permission, en arme från vilken man inte kan begära avsked. Här heter det inte pension, man förblir på post till slutet.

Var det inte så med Herren Jesus? Det hade sin början där vid Jordan, med den öppna himlen, med Anden, öknen och fienden. Omedelbart – ”Sedan fördes Jesus av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen, Matt 4:1. Markus skriver att Anden drev honom.

Knappt hade himlen öppnats för Andens ankomst på pingstdagen förrän slaget var i full gång. Församlingen kastades in i striden, och har aldrig dragits bort från den efter det. Om den har dragit sig ur, har det varit till dess egen förlust. På något sätt utmynnar Andens herravälde alltid i detta. Svärdet ligger i hans hand, och förs inte tillbaka i sin skida förrän uppgiften är slutförd.

Men det där är bilder i språklig dräkt. Anden är inte särdeles intresserad av köttets och arméernas krig. Det verkliga kriget, den verkliga konflikten förs efter hans eget sätt. Den kommer att vara andlig, efter Andens sätt – därför att andliga krafter har välde och dessa kan endast bekämpas och avväpnas med andlig metod. Detta är en anledning till att det verkligen och i sann mening är fråga om strid. Denna poäng behöver inte utvecklas tydligare. Vi känner alla till det.

Vi vet om att inte ett steg, inte ett enda litet stycke i det andliga växandet saknar motståndare, inte en enda rörelse eller enklaste gest i riktning mot andlig mognad kan göras utan konflikt. Detta är verkligen sant. Det är andligt krig, och dess natur ligger helt och hållet bortom vår förmåga att fatta. Vi tänker oss att det ska förlöpa på ett sätt, men det utvecklas på ett annat. Det dyker aldrig upp där vi väntar det och i de former vi tror oss kunna känna igen. Faktum är att vi sällan känner igen fienden i hans attacker. De döljs bakom omständigheternas spel, i olyckor och bland allt som misslyckas – men genom att se på effekterna detta har på det andliga livet så vet man att det finns en intelligent styrning mitt i det som först ser ut som livets rutin. Det är andligt krig. Den Helige Ande är den som orsakar detta.

Ta dig tid till att försöka tränga in i detta, det förklarar så mycket. Fienden arbetar hela tiden efter ”den blinda fläckens princip”. Jag tror att han förmodligen har den största framgången bland Guds folk på grund av dessa blinda fläckar. Fördomar kallas försiktighet, misstänksamhet blir vaksamhet – bra namn på onda ting. Fienden är den främste i den konsten. Dina förutfattade meningar är kanske din blinda fläck som placerats av fienden. Han har hittat en möjlighet att plantera den och den befinner sig mitt i vägen som hinder för den himmelska, andliga fullheten i ditt liv. Gudsfolket världen över sitter i sådana snaror. Andligt växande och mognad efter Himlens sätt störs och hindras genom gudsfolkets misstänksamhet och fördomar. En ovän har gjort detta….

Varför är det så att vi i Efesierbrevet med all den himmelska fullheten presenterad och ställd i blickfånget och med den andliga konflikt som följer också finner aposteln bedjande om att ”deras hjärtans ögon må upplysas” för att de ska kunna se. Varför är det nödvändigt? Svaret är att det pågår ett arbete för att förblinda, för att skapa blinda fläckar. Allt kan gå förlorat genom lite fördomsfullhet, ett tillknäppt sinne, ett litet misstänkliggörande eller en aning ogrundad fruktan. Så byts förtroendet för den Helige Ande bort och så försvinner den smörjelse som undervisar om allt, 1 Joh 2:27, och som visar vad som är rätt och fel. Du tycker att du måste gardera dig utifall att och för säkerhets skull och den du reser mur mot är kanske rent av den Helige Ande. Detta är vad så många gör. Detta är konfliktens kärnområde. Så är det i den andliga dimensionen. Det är subtilt och gäcksamt.

Men det finns en annan aspekt i denna andliga konflikt. Varför låter den Helige Ande detta ske? Varför manar Anden fram denna konflikt? Vi ser det ganska naturligt som om dessa svårigheter kommer från fienden, men varför begynner Anden sådant, varför orsakar han alltsamman varje gång? Vi har sett hur det skedde med Herren Jesus. Ett överlagt handlande; det är ett definitivt och precist uttalande vi möter: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen.” – den Helige Ande tar tag och sätter igång förloppet. Han gjorde på samma sätt med församlingen – överlagt, väl vetande vad han gjorde. Effekten blir sådan som om Anden sagt att ”Nu ska jag genast föra dem till stridszonen”. Varför är det så?
Först är det så därför att detta är en sak på andligt plan rörande ett andligt arv, därför att andliga makter övar välde och måste drivas bort, men också därför att vi växer andligen enbart genom konflikt. Herren vänder sig till oss och har största intresse i detta. Det kanske känns besvärande med en predikant på podiet som säger: ”Ni går igenom svårigheter därför att Herren har vänt sig till er; fienden tillåts att på alla sätt angripa er därför att Herren har största intresse i ert välbefinnande”. Det är säkerligen svårt för somliga av oss att acceptera ett sådant uttalande.

Nästa gång fienden kommer för att fortsätta sitt förfärliga verk är vi kanske de sista som skulle få för oss att utbrista i ett ”Gud älskar oss verkligen idag”. Vi gör ju inte så. Men är det inte så, är det inte sant, är det inte i enlighet med erfarenhet, historia och princip att vi aldrig gör framsteg andligen, aldrig utvecklas alls, aldrig växer, aldrig färdas framåt utom med hjälp av konflikt? Detta är sant. Det enda sättet vi växer på är genom att ställas inför något som ska övervinnas, genom att vårt inre andliga liv utmanas och tvingas att hantera besvärligheter. Detta är en regel i det naturliga och också där nåden verkar. Det gives ingen utveckling utan kamp. Jag önskar verkligen att vi kunde se det så vid varje sådant tillfälle. Vi förstår att detta är sant – men fräls oss från att bli indragen i denna sanning. Det duger inte att resonera så. Herren är angelägen att hans folk ska få ta del av arvet på det mest praktiska och påtagliga sätt; inte som en teori, inte som en läropunkt, inte som en fråga om bibelläsande men som en verklig erövring. När du på allvar har kommit under den Helige Andes ledning och formande, då har du börjat vandra på verkligheternas väg. Herren sätter stort värde på att vara verklighetsförankrad och praktisk.

Jeriko är representativt; det stora exemplet på hur det alltid är enligt princip och mönster. Först måste man finna den himmelska positionen, som vi har sagt, inte en jordbunden ställning, inte människors sätt att hantera och göra saker. Detta är uttrycket för den regel som vi såg först hos Abraham, en person agerar och ställer till en förfärlig röra därför att han låter allt knytas till det jordiska. Sedan Mose som tog saker i egna händer, dödade en egyptier och hamnar i stort bryderi. Här får disciplinerandet utrymme, Josua bär med sig all andlig historia och vid Jeriko hittar man inga köttsliga vapen – inget mänskligt resonerande här, inget av det mänskliga kvar. Om inte detta hör Himlen till, är det alls inget. Något sådant händer inte på jorden. Vi kan trava runt, inte bara i sju dagar men under ett helt långt liv utan att något sådant äger rum om vi inte befinner oss i en himmelsk position, om inte Himlen är på väg in. Jeriko innebär att människan är ställd åt sidan, helt och hållet utestängd. Det är himmelskt.

Detta är början. Och genast efter det finner vi detta – om fienden inte lyckas med öppet motstånd kommer han att ta till lömska och utstuderade sätt. Han kan inte lyckas med det direkta motståndet om du och jag befinner oss i himmelsk ställning och håller den – håller den, det är vad Jeriko betyder. Man inte bara skaffade sig den platsen den första dagen, men de höll den och behöll den och stadfäste den och den sista dagen bekräftade man den sju gånger och höll sin himmelska position. De gav inte upp. Vi kommer sällan igenom den första eller andra dagen. Det måste till ett trons fasthållande, och fienden ställs utan möjlighet när vi tar ett sådant trons spjärntag. När han inte längre kan arbeta öppet måste han om möjligt angripa trons position och använder då allehanda smygvägar och all dolskhet.

Är det inte så i fråga om gibeoniterna? De arbetade i det fördolda för att producera en koppling till det jordiska. På samma sätt var det med Akan vid Ai, en babylonisk mantel och en guldplatta – en omedelbar länk till det jordiska. Förbundet med gibeoniterna utgjorde en annan sådan länk. Vi får inte tänka oss att det alltid kommer att röra sig om ett öppet, väl synligt andligt krig front mot front. Vi måste ta med den aspekt i beräkningarna som innebär att fienden manövrerar för att etablera en koppling till det jordiska, där det introduceras en kontaktpunkt för det som ligger under förbannelse och med vilket Herren inte kan fortsätta.

Hur går detta till? Du vet, naturligtvis, att Gilgal var den plats från vilken de startade expeditionen, Gilgal, avvältrandets plats, orten där köttets sätts åt sidan. De återvände inte till Gilgal efter Jeriko. De fortsatte direkt till Ai. Det var tänkt att folket alltid skulle återvända till Gilgal efter varje framryckning och erövring – tillbaka till Gilgal och sedan iväg igen. Denna gång valde de att inte återvända. De gick omedelbart vidare.
Låt oss hålla oss nära korset och inte vid något tillfälle tro att när Herren välsignat och låtit det gå väl för oss är det fritt fram för oss att färdas vidare. Vi kan aldrig för ett ögonblick lämna korset. Korset är aldrig något som finns där borta och bakom, något som kan lämnas där. Det är något som måste finnas med hela tiden. Det är vår säkerhet och vårt försvar.

Detta är den himmelska vägen, den himmelska vägens hela natur, vägen hän mot Guds mål. Må Herren bevara oss i det.

-- -- -- -- --
forts. nästa och sista delen (8)