Korset i centrum , J. Penn-Lewis Kap. 2(2)
***
Bönehus Norden
KORSET I CENTRUM
Jessie Penn-Lewis
KORSET I CENTRUM
Jessie Penn-Lewis
Kapitel 2
Ett förändrat fokus genom korset
Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött.
2 Kor 5:14.
När vi läser 2 Kor 5:13-18 kan vi inte undgå att lägga märke till att korset står i absolut centrum i apostelns liv. Vi är alla bekanta med den fjortonde och femtonde versen, vilka lyder: ”Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött. Han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” Dessa ord leder oss oavvisligt in till en förståelse av den troendes delaktighet med Kristus i hans död, och därmed till ett mognande in i ett liv som levs helt och hållet i och till Kristus. Men om dessa ord läses i sitt sammanhang lyfts slöjan undan och det visar sig att vers fjorton utgör själva kärnan i en slående passage som uppenbarar de omständigheter och förutsättningar vilka hade förberett Paulus för att skriva så ingående om korset.
Låt mig försöka ge er en bild av det sammanhang vilket utgjorde bakgrund till apostelns ord. Hans kritiker i Korint anklagade honom för att av fåfänga framhäva sig och vara från sina sinnen. Men han svarade: ”Har vi varit borta från våra sinnen, var det för Gud. Är vi vid sans och besinning, så är det för er”.
”Kirsti kärlek driver mig.” Aposteln pekar på korset och slår fast att detta utgör anledningen till att han kan säga så om sig själv. Han visste att det inte kunde finnas någon fåfänga eller något självförhärligande i hans iver och överlåtelse till Gud just på grund av hans samhörighet med Kristus i hans död. Hans eget, framhävandet av honom själv hade mist betydelse och var inte längre något som dominerade honom. Hans eget, hans självmedvetenhet var inte längre fokus och bas utifrån vilket han agerade för självupphöjelse eller i ödmjukhet.
Hur uttrycksfulla är inte orden i vers sexton i detta ljus. Alltså känner vi nu inte någon. . . Här ligger ett oerhört eftertryckt. Alltså känner vi nu inte någon på vanligt människovis. (Giertz). Vi vet för vår del inte av någon efter köttet. (1917) Vi vet inte av någon på det sätt som ni känner människor – efter köttet.
”Ni kallar mig fåfäng och galen i min nitälskan, men sådant hör till ett köttsligt synsätt. Jag vet att jag har dött med Kristus och att jag inte längre lever för mig själv. Det är Kristi kärlek som tagit mig fatt och som driver mig. ’Således: är någon i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit. Allt detta har kommit från Gud.’ (Giertz) Ni kallar mig tokig och säger än det ena, än det andra om mig men jag vet att det inte längre är ’Jag’ som styr mig därför att jag har lämnat mitt ’Jag’ på korset. Jag har tagit tag i den verkliga meningen med Kristi död.
Jag ser och förstår att om denne ene dog för alla, då dog alla och sålunda har alla dessa som är i Kristus blivit nya skapelser. Deras livscentrum har förändrats. De har en helt ny förankring – Kristus, allt är alldeles nytt och allt detta har sin källa i Gud, allt kommer ur Gud; Grekiskans ”Ek” – ut ur. På detta sätt driver Kristi kärlek mig. Den väller fram som en väldig flodvåg ur Guds livs källa. Och detta är något mycket mer än den iver och entusiasm som ni i köttsligt sinne dömer vara verksamma i mig.”
Detta ligger i rät linje med Guds sätt att uppenbara korsets innebörd för sina barn. Denna inre insikt om korset kan aldrig fångas av intellektet. Kristi död på Golgata var något så överväldigande och så förfärande verkligt att endast de som erfarenhetsmässigt överlämnar sig till denna död kan skaffa sig en glimt av dess innehåll och omfattning. Korsets budskap kan inte fångas och hanteras som lärosats av det enkla skälet att det var något mycket mer än lära för Sonen, Kristus, som lät sig korsfästas och för en sådan som korsets apostel, Paulus.
Guds sätt att uppenbara sanning är att verka fram den i en människas erfarenhet – inarbetad i livets väv – innan den kan tränga fram i sinne och tanke. Vi når fram till Paulus insikt om korset om vi genomlever den paulinska erfarenheten. Vi måste låta oss föras till samma erfarenhetsmässiga punkt utifrån vilken han talade om vi ska kunna förstå hans budskap.
Förändrad förankring
Jag skulle vilja stanna upp inför detta skifte av fästpunkt vilket Paulus beskriver i denna sekvens av korintierbrevet. Vi har berört korset och döendet i förhållande till synden så som detta visas i kapitel 6 av Romarbrevet; korset och döden i förhållande till världen – Galaterbrevet 6; och något om vetekornets död och fortbestånd som det tecknas i Joh 12:24. Vi kanske har ljus över dessa aspekter av korset och erfar ett visst mått av frihet genom dessa sanningar, men djupt i vårt innersta känner vi ändå inte något av detta skifte som aposteln nämner i 2 Kor 5:14. Jag och själv sitter fortfarande i högsätet.
Vi försöker att uttrycka det med andra ord: Det finns något som ligger djupare än synd och värld. Det finns något där som måste åtgärdas. Detta innersta är det ego som inte ger upp sin självtagna rätt till självbestämmande, till autonomi och främsta position. Har korset givits frihet att verka i detta?
Vi vet, sa Paulus, för vår del inte av någon efter köttet. När ”Jag” har klivit ned från hjärtats tron, tagits omhand och inte längre står i centrum förändras människans synfält fullständigt. Också synen på Kristus kan ta sin utgångspunkt i det köttsliga, ett seende som är självcentrerat och självhävdande i stället för att vara präglat av den nya skapelsen, av det som kommer från Gud. Det är denna det inre livets grund som vi måste nå ner till och utvärdera i korsets ljus. Det finns inget annat sätt för Herren att låta sina livsflöden strömma i en människa. Inte heller kan vi föras till en auktoritetens ställning i förhållande till mörkrets makter, därför att självlivets grund är förgiftad genom den förste Adams fallna natur.
Innan vi går vidare för att utveckla detta med Skriftens hjälp, låt mig få skjuta in ett citat från Andrew Murrays bok The Spirit of Christ i vilket han hämtar ett utdrag från Doners anteckningar. Han säger:
”Kristi ställföreträdande verk undertrycker inte människans person och personlighet, dess karaktär är tvärt om produktivt och utvecklande. Han är inte tillfreds med att ensam äga ett andligt livs fullhet, in i vilket hans folk genom tron ska absorberas. Kristi återlösning syftar till ett danande av individer med karaktär och personlighet i vilka Herren får äga ett väletablerat utrymme. Den Helige Ande verkar fram duglighet av nytt slag och böjelser av annan sort; en ny villighet och öppenhet, en fördjupad insikt, ett förvandlat känsloliv, ett annorlunda själv-medvetande. Denne Ande skapar en ny person, upplöser integrationspunkter som tillhör det gamla livet och för in helt nya som passar ett liv i Gud. Denna nya person formas i inre likhet med den andre Adam, utifrån samma familjekaraktär. Genom den Helige Ande äger den troende ett medvetande om sig själv som varande en ny människa och om den kraft och livspuls som följer detta nya, heliga, liv. En passiv hållning med dess åskådarattityd förbyts i spontanitet och produktivitet.”
Andrew Murray kommenterar detta: ”Dessa tankar som beskriver Guds Ande som den gudomliga personlighetens Ande vilken verkar som livsprincip i vårt inre måste värdesättas med största allvar för dess omätliga förmåga till fruktbärande. Guds Ande bor inte endast i mig som om jag vore en lokal, eller i mig tillsammans med och runt i kring detta innersta ego genom vilket jag är medveten om mig själv, men mitt i detta innersta låter han sin livskraft flöda för att forma en ny personlighet. Denne samme Ande som var och är i Kristus, hans innersta väsen, blir till mitt innersta väsen.
Vilken oerhörd innebörd detta ger åt orden, ’den som håller sig till Herren, han är en ande med honom’. (1917) Och vilken kraft ger inte detta till denna fråga: ’vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den Helige Ande?’. Den Helige Ande finns i mitt inre som person med all sin inneboende styrka, med sin egen vilja och sina syften. Jag kommer inte att förlora min personlighet allteftersom jag överlämnar den till honom. Istället kommer jag att finna den förnyad och styrkt ända till dess yttersta kapacitet.”
Här finner vi alltså detta förändrade fokus framställt för oss, vilket Paulus så akut skildrar utifrån det ljus han hade över korsets mening. Han visar på detta den nya skapelsens faktum som sin erfarenhet i flera skriftsammanhang:
”Jag lever, men ändå inte jag.” Gal 2:20.
”Jag ger en befallning, som inte är min.” 1 Kor 7:10.
”Jag arbetar, fast inte jag själv.” 1 Kor 15:10.
Genom 1 Kor 1:12 får vi en glimt av förhållandena i församlingen i Korint vilka kontrasterar Paulus erfarenhet. ”Alla säger ni ’Jag’. Jag håller mig till Paulus. Jag håller mig till Apollos.” Men Paulus talade inte om sig själv som ursprunget till och den verkande kraften i sina ord och handlingar. Det är jag, fortfarande jag, men ett nytt jag – en ny personlighet. Inte Kristus och jag med mig i centrum och Kristus, genom Anden, bredvid mig. Men ett nytt jag skapat av Anden, därför att det gamla naglades fast vid korset med Kristus. Gal 2:20.
Detta är något som ligger helt och hållet bortom vår horisont. Detta nyskapande måste utföras av Skaparen, på samma sätt som skapandet av ett Eden. Vi får inte lockas till att bedra oss och tro att detta ”icke längre jag, men Kristus” just bara är ett måtto, något som vi kan välja eller sätta upp som mål. Det är i någon mån detta, men det är också något mycket större och något verkligt annorlunda. Den Helige Ande kommer att utföra sin del i detta om vi ser vårt behov och ger oss till hans djupaste gående arbete vilket helt och hållet verkas enligt nådens sätt.
Här måste vi återvända till den allra viktigaste passagen i Nya testamentet, vilken beskriver korsets mening och syfte. Den har plats i Romarbrevet, detta lärobrev där aposteln lägger fram de sanningar som ska bilda fundament för den kristna församlingen och på vilka kristet liv sedan kan byggas.
Efter att ha visat betydelsen av Kristi död som det försoningsmedel som röjer undan synden inför Gud, Rom 3:25, och sedan som ställföreträdande offer för syndaren, Rom 5:6-10, når vi fram till detta absoluta centrum vilket är syndarens död i hans ställföreträdares död, Rom 6. Vi har här det andliga, orubbliga faktum som lägger grund för Paulus ord i Gal 2:20. ”Jag är korsfäst med Kristus. Nu lever inte mer jag. Det är Kristus som lever i mig.” (Giertz)
När vi nu är bekanta med dessa satser och i någon mån med tankarna i Rom 6, låt oss då ta ett ord ur detta kapitel och skala av allt yttre för att se hur djupt och verkligt detta ”Jag korsfäst” är ämnat att vara. Vi ska se på ordet ”död” i formen ”dött” vilket återfinns i Rom 6:2. Ordet står i den form som kraftfullt understryker att något har ägt rum.
Det grekiska grundordet är ’apothnesko’. Grekiska lexikon säger att ordet har en förstavelse som gör detta verb distinkt och intensivt, och som anger att den handling vilket det representerar är fullständig och avslutad. Detta ord innehåller också innebörden ”att dö bort, att avsluta, att räknas som intet”.
Samma ord används återigen i vers 7, ”den som är död är friad från synd” och i vers 8 ”har vi nu dött med Kristus”. Det är uppenbart att om Paulus nu använde denna typ av språk för att beskriva den troendes samhörighet med Kristus i hans död, hade han något annat, något mer än symboler och bildlighet i tankarna.
Låt oss för ett ögonblick föreställa oss aposteln dikterande dessa ord till romarna. Apostelns andra brev låter oss förstå hur han kunde brista ut i magnifika ordräckor fulla av sanning, fulla av Himlens eget ljus. Och dessa tankens eruptioner var alltid sanning uppenbarad av den Helige Ande för ett praktiskt behov. Här finner vi alltså Paulus dikterande.
Han arbetar med frågan om nåden och dess överflödande verkan långt bortom syndens djupaste djup bland människor. Judaiserande element hade fört fram grava invändningar och han påminns om detta, vilket resulterar i att ur hans inre flödar den rikaste uppenbarelse av korset. Dessa judiska lärde ville tro att om människors synd nu beredde ett sådant uttryck för Guds nåd, då borde Guds härlighet visa sig i allt större mått ju mer man förmådde synda. Men, säger aposteln, korset tar inte bara hand om synden. Det tar också itu med syndaren. Och så kommer det i klartext, med full intensitet: ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi alltjämt kunna leva i den?” (Giertz). Så förhåller det sig; i Kristi död har vi dött från synden. Detta är något som är slutfört, och den som sålunda är död är friad från syndens slaveri. Rom 6:7.
V lägger också märke till att detta ord, apothnesko, används i 2 Kor 5:14, Gal 2:19, 21, Kol 2:20 och i Kol 3:3. Ni har dött”. Men, låt oss vara vaksamma här. I dessa sammanhang talas det inte om korsets verkande i vår erfarenhet, men om en ställning, en grundläggande position, en samhörighet med Kristus i hans död vilken den kristne måste ta fasta på och låta göra till sin innan den Helige Ande kan göra sin del av arbetet. Jag vill i allt detta låta det stå klart att alla Paulus brev med hela dess beskrivning av Kristi liv i församlingen hade sin rot i Paulus egen erfarenhet av själv-livets korsfästelse och att vi måste inta samma grundläggande hållning som han hade gjort. ”Jag är korsfäst med Kristus.” ”Jag, lever, men ändå inte jag.” Detta är vår utgångspunkt för att ta del i allt som det ”himmelska livet” innebär i vår erfarenhet.
Ett uttryck i vår erfarenhet
När vi nu har visat på behovet av ett nytt fokus, en ny skapelse, en annorlunda personlighet, låt oss då se på ett par sammanhang, ett par ord, som talar om hur delaktigheten i Kristi död kommer till praktiskt uttryck i vår erfarenhet genom korsets verkande.
I Romarbrevet 8:13 skriver Paulus: ”Om ni dödar kroppens gärningar med Andens hjälp”. Det grekiska ord som används här är ’thanatoo’. Lexikon säger att detta låter sig översättas med ’att skaffa undan liv och vitalitet; den aspekt av livlöshet som följer när livet har försvunnit’. Här har vi den Helige Andes verk med vilket den troende måste samverka. På den trons bas som Rom 6:2 utgör måste den kristne nu ”döda kroppens gärningar” vilket innebär att man överlämnar den fallna naturens handlande till korset. När detta sker kommer syndens grepp att lossna och dess aktivitet att minska, därför att korset tar itu med den fallna naturen och dess livsuttryck.
Det finns ytterligare ett ord som Paulus använder i dessa sammanhang. I Kolosserbrevet 3:5 finner vi ordet nekroo med referens till kroppens lemmar. Olika översättningar finner varierande sätt att hantera detta ord. Lexikonet har ett skarpt ’att presentera en död kropp, ett lik”. Uttrycket pekar i lika mån på handlingen som på produkten. Med detta menas att kroppen, varelsen, med dess handlingar måste bringas i harmoni med detta centrala faktum att vara ”korsfäst och död med Kristus”. Den yttre människan måste föras in i ett döende, ställd under korsets kraft, i det att den inte längre leds att hämta motivation och styrka i det gamla livet, i Adams fallna liv. Därigenom kan man stå ’död i förhållande till synden’ och leva för Gud i hans tjänst – Rom 6:13.
Att låta korset verka
Det finns ännu mera att se på. Dessa ord apothnesko (att dö bort från synden), thanatoo (att föra köttets handlingar in under korset), nekroo (att föra kroppen bort ur det gamla livets aktivitet, dessa ord täcker inte in allt. 2 Kor 4:10-11 ger oss ytterligare ett ord vilket visar att det aldrig ges en punkt i våra liv där behovet av korsets inflytande och verk upphör. Vers 10: ”Alltid bär vi med oss Jesu död i våra kroppar, för att också Jesu liv ska ta gestalt i dem.” Det ord som vi finner här är nekrosis – att föra till död. Lexikonet säger att ’detta uttrycker att handlingen inte är slutförd men i vardande.
I vers 11 har vi ordet thanatos, döden. Detta djupgående Guds verk i själva centrum av vår varelse är endast begynnelsen till allt detta som måste verkas i oss genom den Helige Ande. Dessa grekiska grundord lyfter så tydligt fram dels vår position som delaktiga i Kristi död, dels detta pågående, progressiva döende och dödande vilket pågår från dag till dag. ’Jag bär alltid Kristi död i min kropp’, skriver aposteln, och visar återigen denna exakthet med vilken han väljer bland de olika grekiska grundorden – här thanatos, döden, vers 11. Lexikonet säger att detta beskriver allt slocknande av liv.
Detta ’föra till död’ i vers 10 till vilket den kristne alltid överlämnas genom den Helige Ande har till syfte att släcka det gamla livets uttryck och aktivitet – ett arbete som inte har engångsprägel, men som pågår kontinuerligt. Detta innebär alltså att hela vägen från vårt väsens innersta centrum till dess ytterkant förblir den troendes sammansmältande med Kristus i hans död en nödvändighet för tillväxten av det nya andliga livet hän mot fullhet och mognad.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Ett förändrat fokus genom korset
Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött.
2 Kor 5:14.
När vi läser 2 Kor 5:13-18 kan vi inte undgå att lägga märke till att korset står i absolut centrum i apostelns liv. Vi är alla bekanta med den fjortonde och femtonde versen, vilka lyder: ”Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött. Han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” Dessa ord leder oss oavvisligt in till en förståelse av den troendes delaktighet med Kristus i hans död, och därmed till ett mognande in i ett liv som levs helt och hållet i och till Kristus. Men om dessa ord läses i sitt sammanhang lyfts slöjan undan och det visar sig att vers fjorton utgör själva kärnan i en slående passage som uppenbarar de omständigheter och förutsättningar vilka hade förberett Paulus för att skriva så ingående om korset.
Låt mig försöka ge er en bild av det sammanhang vilket utgjorde bakgrund till apostelns ord. Hans kritiker i Korint anklagade honom för att av fåfänga framhäva sig och vara från sina sinnen. Men han svarade: ”Har vi varit borta från våra sinnen, var det för Gud. Är vi vid sans och besinning, så är det för er”.
”Kirsti kärlek driver mig.” Aposteln pekar på korset och slår fast att detta utgör anledningen till att han kan säga så om sig själv. Han visste att det inte kunde finnas någon fåfänga eller något självförhärligande i hans iver och överlåtelse till Gud just på grund av hans samhörighet med Kristus i hans död. Hans eget, framhävandet av honom själv hade mist betydelse och var inte längre något som dominerade honom. Hans eget, hans självmedvetenhet var inte längre fokus och bas utifrån vilket han agerade för självupphöjelse eller i ödmjukhet.
Hur uttrycksfulla är inte orden i vers sexton i detta ljus. Alltså känner vi nu inte någon. . . Här ligger ett oerhört eftertryckt. Alltså känner vi nu inte någon på vanligt människovis. (Giertz). Vi vet för vår del inte av någon efter köttet. (1917) Vi vet inte av någon på det sätt som ni känner människor – efter köttet.
”Ni kallar mig fåfäng och galen i min nitälskan, men sådant hör till ett köttsligt synsätt. Jag vet att jag har dött med Kristus och att jag inte längre lever för mig själv. Det är Kristi kärlek som tagit mig fatt och som driver mig. ’Således: är någon i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit. Allt detta har kommit från Gud.’ (Giertz) Ni kallar mig tokig och säger än det ena, än det andra om mig men jag vet att det inte längre är ’Jag’ som styr mig därför att jag har lämnat mitt ’Jag’ på korset. Jag har tagit tag i den verkliga meningen med Kristi död.
Jag ser och förstår att om denne ene dog för alla, då dog alla och sålunda har alla dessa som är i Kristus blivit nya skapelser. Deras livscentrum har förändrats. De har en helt ny förankring – Kristus, allt är alldeles nytt och allt detta har sin källa i Gud, allt kommer ur Gud; Grekiskans ”Ek” – ut ur. På detta sätt driver Kristi kärlek mig. Den väller fram som en väldig flodvåg ur Guds livs källa. Och detta är något mycket mer än den iver och entusiasm som ni i köttsligt sinne dömer vara verksamma i mig.”
Detta ligger i rät linje med Guds sätt att uppenbara korsets innebörd för sina barn. Denna inre insikt om korset kan aldrig fångas av intellektet. Kristi död på Golgata var något så överväldigande och så förfärande verkligt att endast de som erfarenhetsmässigt överlämnar sig till denna död kan skaffa sig en glimt av dess innehåll och omfattning. Korsets budskap kan inte fångas och hanteras som lärosats av det enkla skälet att det var något mycket mer än lära för Sonen, Kristus, som lät sig korsfästas och för en sådan som korsets apostel, Paulus.
Guds sätt att uppenbara sanning är att verka fram den i en människas erfarenhet – inarbetad i livets väv – innan den kan tränga fram i sinne och tanke. Vi når fram till Paulus insikt om korset om vi genomlever den paulinska erfarenheten. Vi måste låta oss föras till samma erfarenhetsmässiga punkt utifrån vilken han talade om vi ska kunna förstå hans budskap.
Förändrad förankring
Jag skulle vilja stanna upp inför detta skifte av fästpunkt vilket Paulus beskriver i denna sekvens av korintierbrevet. Vi har berört korset och döendet i förhållande till synden så som detta visas i kapitel 6 av Romarbrevet; korset och döden i förhållande till världen – Galaterbrevet 6; och något om vetekornets död och fortbestånd som det tecknas i Joh 12:24. Vi kanske har ljus över dessa aspekter av korset och erfar ett visst mått av frihet genom dessa sanningar, men djupt i vårt innersta känner vi ändå inte något av detta skifte som aposteln nämner i 2 Kor 5:14. Jag och själv sitter fortfarande i högsätet.
Vi försöker att uttrycka det med andra ord: Det finns något som ligger djupare än synd och värld. Det finns något där som måste åtgärdas. Detta innersta är det ego som inte ger upp sin självtagna rätt till självbestämmande, till autonomi och främsta position. Har korset givits frihet att verka i detta?
Vi vet, sa Paulus, för vår del inte av någon efter köttet. När ”Jag” har klivit ned från hjärtats tron, tagits omhand och inte längre står i centrum förändras människans synfält fullständigt. Också synen på Kristus kan ta sin utgångspunkt i det köttsliga, ett seende som är självcentrerat och självhävdande i stället för att vara präglat av den nya skapelsen, av det som kommer från Gud. Det är denna det inre livets grund som vi måste nå ner till och utvärdera i korsets ljus. Det finns inget annat sätt för Herren att låta sina livsflöden strömma i en människa. Inte heller kan vi föras till en auktoritetens ställning i förhållande till mörkrets makter, därför att självlivets grund är förgiftad genom den förste Adams fallna natur.
Innan vi går vidare för att utveckla detta med Skriftens hjälp, låt mig få skjuta in ett citat från Andrew Murrays bok The Spirit of Christ i vilket han hämtar ett utdrag från Doners anteckningar. Han säger:
”Kristi ställföreträdande verk undertrycker inte människans person och personlighet, dess karaktär är tvärt om produktivt och utvecklande. Han är inte tillfreds med att ensam äga ett andligt livs fullhet, in i vilket hans folk genom tron ska absorberas. Kristi återlösning syftar till ett danande av individer med karaktär och personlighet i vilka Herren får äga ett väletablerat utrymme. Den Helige Ande verkar fram duglighet av nytt slag och böjelser av annan sort; en ny villighet och öppenhet, en fördjupad insikt, ett förvandlat känsloliv, ett annorlunda själv-medvetande. Denne Ande skapar en ny person, upplöser integrationspunkter som tillhör det gamla livet och för in helt nya som passar ett liv i Gud. Denna nya person formas i inre likhet med den andre Adam, utifrån samma familjekaraktär. Genom den Helige Ande äger den troende ett medvetande om sig själv som varande en ny människa och om den kraft och livspuls som följer detta nya, heliga, liv. En passiv hållning med dess åskådarattityd förbyts i spontanitet och produktivitet.”
Andrew Murray kommenterar detta: ”Dessa tankar som beskriver Guds Ande som den gudomliga personlighetens Ande vilken verkar som livsprincip i vårt inre måste värdesättas med största allvar för dess omätliga förmåga till fruktbärande. Guds Ande bor inte endast i mig som om jag vore en lokal, eller i mig tillsammans med och runt i kring detta innersta ego genom vilket jag är medveten om mig själv, men mitt i detta innersta låter han sin livskraft flöda för att forma en ny personlighet. Denne samme Ande som var och är i Kristus, hans innersta väsen, blir till mitt innersta väsen.
Vilken oerhörd innebörd detta ger åt orden, ’den som håller sig till Herren, han är en ande med honom’. (1917) Och vilken kraft ger inte detta till denna fråga: ’vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den Helige Ande?’. Den Helige Ande finns i mitt inre som person med all sin inneboende styrka, med sin egen vilja och sina syften. Jag kommer inte att förlora min personlighet allteftersom jag överlämnar den till honom. Istället kommer jag att finna den förnyad och styrkt ända till dess yttersta kapacitet.”
Här finner vi alltså detta förändrade fokus framställt för oss, vilket Paulus så akut skildrar utifrån det ljus han hade över korsets mening. Han visar på detta den nya skapelsens faktum som sin erfarenhet i flera skriftsammanhang:
”Jag lever, men ändå inte jag.” Gal 2:20.
”Jag ger en befallning, som inte är min.” 1 Kor 7:10.
”Jag arbetar, fast inte jag själv.” 1 Kor 15:10.
Genom 1 Kor 1:12 får vi en glimt av förhållandena i församlingen i Korint vilka kontrasterar Paulus erfarenhet. ”Alla säger ni ’Jag’. Jag håller mig till Paulus. Jag håller mig till Apollos.” Men Paulus talade inte om sig själv som ursprunget till och den verkande kraften i sina ord och handlingar. Det är jag, fortfarande jag, men ett nytt jag – en ny personlighet. Inte Kristus och jag med mig i centrum och Kristus, genom Anden, bredvid mig. Men ett nytt jag skapat av Anden, därför att det gamla naglades fast vid korset med Kristus. Gal 2:20.
Detta är något som ligger helt och hållet bortom vår horisont. Detta nyskapande måste utföras av Skaparen, på samma sätt som skapandet av ett Eden. Vi får inte lockas till att bedra oss och tro att detta ”icke längre jag, men Kristus” just bara är ett måtto, något som vi kan välja eller sätta upp som mål. Det är i någon mån detta, men det är också något mycket större och något verkligt annorlunda. Den Helige Ande kommer att utföra sin del i detta om vi ser vårt behov och ger oss till hans djupaste gående arbete vilket helt och hållet verkas enligt nådens sätt.
Här måste vi återvända till den allra viktigaste passagen i Nya testamentet, vilken beskriver korsets mening och syfte. Den har plats i Romarbrevet, detta lärobrev där aposteln lägger fram de sanningar som ska bilda fundament för den kristna församlingen och på vilka kristet liv sedan kan byggas.
Efter att ha visat betydelsen av Kristi död som det försoningsmedel som röjer undan synden inför Gud, Rom 3:25, och sedan som ställföreträdande offer för syndaren, Rom 5:6-10, når vi fram till detta absoluta centrum vilket är syndarens död i hans ställföreträdares död, Rom 6. Vi har här det andliga, orubbliga faktum som lägger grund för Paulus ord i Gal 2:20. ”Jag är korsfäst med Kristus. Nu lever inte mer jag. Det är Kristus som lever i mig.” (Giertz)
När vi nu är bekanta med dessa satser och i någon mån med tankarna i Rom 6, låt oss då ta ett ord ur detta kapitel och skala av allt yttre för att se hur djupt och verkligt detta ”Jag korsfäst” är ämnat att vara. Vi ska se på ordet ”död” i formen ”dött” vilket återfinns i Rom 6:2. Ordet står i den form som kraftfullt understryker att något har ägt rum.
Det grekiska grundordet är ’apothnesko’. Grekiska lexikon säger att ordet har en förstavelse som gör detta verb distinkt och intensivt, och som anger att den handling vilket det representerar är fullständig och avslutad. Detta ord innehåller också innebörden ”att dö bort, att avsluta, att räknas som intet”.
Samma ord används återigen i vers 7, ”den som är död är friad från synd” och i vers 8 ”har vi nu dött med Kristus”. Det är uppenbart att om Paulus nu använde denna typ av språk för att beskriva den troendes samhörighet med Kristus i hans död, hade han något annat, något mer än symboler och bildlighet i tankarna.
Låt oss för ett ögonblick föreställa oss aposteln dikterande dessa ord till romarna. Apostelns andra brev låter oss förstå hur han kunde brista ut i magnifika ordräckor fulla av sanning, fulla av Himlens eget ljus. Och dessa tankens eruptioner var alltid sanning uppenbarad av den Helige Ande för ett praktiskt behov. Här finner vi alltså Paulus dikterande.
Han arbetar med frågan om nåden och dess överflödande verkan långt bortom syndens djupaste djup bland människor. Judaiserande element hade fört fram grava invändningar och han påminns om detta, vilket resulterar i att ur hans inre flödar den rikaste uppenbarelse av korset. Dessa judiska lärde ville tro att om människors synd nu beredde ett sådant uttryck för Guds nåd, då borde Guds härlighet visa sig i allt större mått ju mer man förmådde synda. Men, säger aposteln, korset tar inte bara hand om synden. Det tar också itu med syndaren. Och så kommer det i klartext, med full intensitet: ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi alltjämt kunna leva i den?” (Giertz). Så förhåller det sig; i Kristi död har vi dött från synden. Detta är något som är slutfört, och den som sålunda är död är friad från syndens slaveri. Rom 6:7.
V lägger också märke till att detta ord, apothnesko, används i 2 Kor 5:14, Gal 2:19, 21, Kol 2:20 och i Kol 3:3. Ni har dött”. Men, låt oss vara vaksamma här. I dessa sammanhang talas det inte om korsets verkande i vår erfarenhet, men om en ställning, en grundläggande position, en samhörighet med Kristus i hans död vilken den kristne måste ta fasta på och låta göra till sin innan den Helige Ande kan göra sin del av arbetet. Jag vill i allt detta låta det stå klart att alla Paulus brev med hela dess beskrivning av Kristi liv i församlingen hade sin rot i Paulus egen erfarenhet av själv-livets korsfästelse och att vi måste inta samma grundläggande hållning som han hade gjort. ”Jag är korsfäst med Kristus.” ”Jag, lever, men ändå inte jag.” Detta är vår utgångspunkt för att ta del i allt som det ”himmelska livet” innebär i vår erfarenhet.
Ett uttryck i vår erfarenhet
När vi nu har visat på behovet av ett nytt fokus, en ny skapelse, en annorlunda personlighet, låt oss då se på ett par sammanhang, ett par ord, som talar om hur delaktigheten i Kristi död kommer till praktiskt uttryck i vår erfarenhet genom korsets verkande.
I Romarbrevet 8:13 skriver Paulus: ”Om ni dödar kroppens gärningar med Andens hjälp”. Det grekiska ord som används här är ’thanatoo’. Lexikon säger att detta låter sig översättas med ’att skaffa undan liv och vitalitet; den aspekt av livlöshet som följer när livet har försvunnit’. Här har vi den Helige Andes verk med vilket den troende måste samverka. På den trons bas som Rom 6:2 utgör måste den kristne nu ”döda kroppens gärningar” vilket innebär att man överlämnar den fallna naturens handlande till korset. När detta sker kommer syndens grepp att lossna och dess aktivitet att minska, därför att korset tar itu med den fallna naturen och dess livsuttryck.
Det finns ytterligare ett ord som Paulus använder i dessa sammanhang. I Kolosserbrevet 3:5 finner vi ordet nekroo med referens till kroppens lemmar. Olika översättningar finner varierande sätt att hantera detta ord. Lexikonet har ett skarpt ’att presentera en död kropp, ett lik”. Uttrycket pekar i lika mån på handlingen som på produkten. Med detta menas att kroppen, varelsen, med dess handlingar måste bringas i harmoni med detta centrala faktum att vara ”korsfäst och död med Kristus”. Den yttre människan måste föras in i ett döende, ställd under korsets kraft, i det att den inte längre leds att hämta motivation och styrka i det gamla livet, i Adams fallna liv. Därigenom kan man stå ’död i förhållande till synden’ och leva för Gud i hans tjänst – Rom 6:13.
Att låta korset verka
Det finns ännu mera att se på. Dessa ord apothnesko (att dö bort från synden), thanatoo (att föra köttets handlingar in under korset), nekroo (att föra kroppen bort ur det gamla livets aktivitet, dessa ord täcker inte in allt. 2 Kor 4:10-11 ger oss ytterligare ett ord vilket visar att det aldrig ges en punkt i våra liv där behovet av korsets inflytande och verk upphör. Vers 10: ”Alltid bär vi med oss Jesu död i våra kroppar, för att också Jesu liv ska ta gestalt i dem.” Det ord som vi finner här är nekrosis – att föra till död. Lexikonet säger att ’detta uttrycker att handlingen inte är slutförd men i vardande.
I vers 11 har vi ordet thanatos, döden. Detta djupgående Guds verk i själva centrum av vår varelse är endast begynnelsen till allt detta som måste verkas i oss genom den Helige Ande. Dessa grekiska grundord lyfter så tydligt fram dels vår position som delaktiga i Kristi död, dels detta pågående, progressiva döende och dödande vilket pågår från dag till dag. ’Jag bär alltid Kristi död i min kropp’, skriver aposteln, och visar återigen denna exakthet med vilken han väljer bland de olika grekiska grundorden – här thanatos, döden, vers 11. Lexikonet säger att detta beskriver allt slocknande av liv.
Detta ’föra till död’ i vers 10 till vilket den kristne alltid överlämnas genom den Helige Ande har till syfte att släcka det gamla livets uttryck och aktivitet – ett arbete som inte har engångsprägel, men som pågår kontinuerligt. Detta innebär alltså att hela vägen från vårt väsens innersta centrum till dess ytterkant förblir den troendes sammansmältande med Kristus i hans död en nödvändighet för tillväxten av det nya andliga livet hän mot fullhet och mognad.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Kommentarer
blog comments powered by Disqus
Trackback
