MXp

Israel i frälsningshistorien (del 2)
Utkorelse, förkastelse och återupprättelse av det gamla förbundets folk
av Peter Beyerhaus

forts.

II. Israels åsidosättande i Nya förbundet

1. Jesu bekräftelse och uppfyllelse av Israels utkorelse
Vi går nu över bryggan från Gamla till Nya testamentet. När Jesus trädde in i judenhetens värld, levde hans landsmän i spänd eskatologisk förväntan med blicken mot det davidiska konungarikets återupprättelse. Även frågorna som Johannes Döparen (Matt 11:2f) och Jesu lärjungar (Apg 1:6; jfr Luk 19:11) ställer till Jesus kan endast förstås mot bakgrund av de bokstavliga löftena om den yttersta tiden från de gammaltestamentliga profeterna. Det vore felaktigt att påstå att Jesus menade att alla dessa föreställningar bara var alltför mänskliga och bara kunde förstås symboliskt eller att han kritiserade allt detta. Vi ska inte läsa allt vad som berättas om Jesu undervisning i evangelierna om Guds rike i ljuset av hans svar till Pilatus: "Mitt rike är inte av den här världen" (Joh 18:36). Jesus förkunnar inte alls enbart om hur människan blir förlossad och därmed slutligen kan komma till himlen. Fastmer förblir han såväl med sin förkunnelse som med sina gärningar inom ramen för profeternas Gudsrikes-förväntan. Han håller fast vid att detta rike har sin historiska bas och grund i Israels folk, vid vilket han därför under hela sin jordiska verksamhet vet sig vara sänt till (Matt 15:24). Därför vänder sig också den första utsändningen av lärjungarna enbart till de "förlorade fåren av Israels hus" (Matt 10:5-6). Och deras budskap ljuder likadant som hans: "Guds rike är nu hos er" (Luk 10:9; jfr Mark 1:15). Så hälsar ju redan lovsångerna i Lukasevangeliets två första kapitel - Marias Magnificat (Luk 1:46-55), Sakarias´ Benedictus (Luk 1:68-79) och Simeons Nunc dimittis (Luk 2:29-32) - Jesus, som den genom vilken Gud tagit sig an sin tjänare Israel för att bevisa sin barmhärtighet "mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder" (Luk 1:54f).
Ja, också när Jesus efter sin uppståndelse inför sin himmelsfärd får frågan av sina lärjungar: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel" (Apg 1:6), då avvisar han inte alls denna frågeställning som enbart något passerat. Vad han undanhåller dem är bara ett besked om tidpunkten när detta löfte slutligen ska gå i uppfyllelse. Samtidigt ger han dem uppdraget som måste slutföras innan det är dags för att uppfyllelsen av detta orubbliga Guds svar ska komma: "Till jordens yttersta gräns ska ni vara mina vittnen" (Apg 1:8).

2. Israels anstöt av Jesus
Jesus hade kommit för att återinsätta Israel i det av Honom förnyade förbundsförhållandet med Gud och därmed samtidigt också förnya deras frälsningshistoriska kallelse att vara Världens ljus och Staden på berget. Han själv var den som - enligt kallelsen som gällde hela folket Israel - först och ensam verkligen förde denna kallelse till fullbordan (jfr  Jes 42:6f med Joh 8:12 och vidare Apg 13:47). Jesus själv är det sanna Israel. I honom hade folket funnit sin ställföreträdare och förebildliga representant, åt vilken de nu enbart behövde vända sig till för att komma till sin kallelses uppfyllelse. Och ändock mottog inte judarna Jesus (Joh 1:11). De stötte bort honom och överlämnade honom till det förhatliga hedniska främlings-väldet. Varför tog judarna anstöt av Jesus? Svaret lyder kortfattat: Israel hade inte förstått sin frälsningshistoriska utkorelse som en kallelse till andlig tjänst. Lika litet hade man förstått att den första förutsättningen härför omfattade den inre förnyelsen, nämligen hjärtats förnyelse, och den fullständiga omvändelsen till sin Gud, som numera innefattade tron på Jesus som Israels Messias och Guds Son.
Judarna hoppades på en mäktig befriare från främlingsväldet (Luk 29:21) och samtidigt en förmedlare av jordiskt välstånd (Joh 6:15). De erkände emellertid inte att vägen dit måste gå genom en sann omvändelse, på vilken väg de måste söka sin Gud på hans villkor och inte som medel för att uppnå sina egna önskningar. Därför erkände de heller inte att förnekandet av Jesus skulle föra till en frälsningshistorisk katastrof, inför vilken den babyloniska fångenskapen bara vara ett förspel. Därför väger folkets bristande beredskap mera än sin egen förestående död, då Jesus vädjar till folket om omvändelse: "När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: 'Tänk om du idag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon'" (Luk 19:41-42; se också Matt 23:37).

3. Utkorelsen av kyrkan som det nya Israel
Med att säga nej till Jesus tycktes hans judiska folk på nytt ha lidit skeppsbrott i sin utkorelse. Dock bevisade sig Guds suveränitet i historien i att denna olydnad inte kan hindra honom att föra sin frälsningsplan till förverkligande. Och när han än en gång bestämt sig att använda Israel som historiskt instrument för att genomföra sin frälsningsplan, lämnar han heller inte detta uppsåt. Jesus skapar åt sig det nya Gudsfolket ur det gamla Israels mitt i kallelse och förberedelse genom kallelsen av de troende bland hednafolken. Åt detta folk ges löftena och uppdragen - ursprungligen givna till folket i det gamla förbundet. Apostlarnas tolvtal är alltså utvalt för att betona anknytningen till Israels tolv stammar. De ska en gång sitta på tolv troner för att regera över Israels stammar i det messianska riket (Matt 19:28). Det är viktigt att erinra om att Guds löften till Israel aldrig var en garanti för samtliga släktled (Rom 9:6ff). Fastmer kunde redan i GT en helig rest överta en representativ roll för hela Israel (Jes 1:9, 6:13), vore det så för alltid, eller vore det till den tidpunkt, då de ohörsamma gjort bot.

Det är högst beaktansvärt att i 1 Petr 2:9 överförs de gammaltestamentliga beskrivningarna (fr. a. i 2 Mos 19:5-6, 4 Mos 4:20) på Jesu Kristi kyrka - kännetecknen på den frälsningshistoriska utkorelsens Israel: "Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk (ett Guds egendomsfolk, KB1917)" - med den för det nytestamentliga gudsfolket kännetecknande konkretiseringen: "för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus."

På grund av sin ohörsamhet hade det gamla Israel inte kunnat fullgöra sitt uppdrag att utbreda kunskapen om Gud som Herre och Frälsare för mänskligheten bland alla folk. Detta uppdrag kom nu att bli Jesu Kristi församlings världsmission som det nya och sanna Israels åtminstone tillfälliga uppdrag.

1. Gåtan om Israels otro
Vad betyder nu denna nytestamentliga utsaga om överlämnandet av den frälsningshistoriska utkorelsen från det gamla till det nya förbundsfolket för det historiska Israel? Betyder det att judarna nu slutgiltigt är uteslutna ur deras tilltänkta roll? Ingen kristen har brottats så allvarligt med den frågan i sitt liv som Paulus. För honom var det inget akademiskt problem, över vilket han kunde reflektera kallt och distanserat. Fastmer betygade han, den en gång så stolte och lagivrande israeliten av Benjamins stam: "Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte; jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning" (Rom 9:1-3). Paulus kan helt enkelt inte finna sig i deras otro och avfall ur det nya förbundet. Ty alla Guds stora ingrepp med vilka han öppnade frälsningshistorien, de hade ju koncentrerat sig på detta folk: Uppenbarelserna, förbundens slutande, laggivningen, löftena till fäderna, ja, själva det kroppsliga frambringandet av Messias. Skulle Gud ha annulerat alla dessa löften med blicken på den övervägande majoriteten av folket i sin första kärlek?

Den hednakristna kyrkan av greker, romare och germaner har ganska snart besvarat denna fråga med ett förskräckande liknöjt men klart "ja". Enligt denna s.k. ersättningsteologi   övergick de givna löftena och uppdragen - åt det historiska folket Israel - till kyrkan som det nya, andliga Israel på grund av att Jesus förkastades av sina landsmän. Det gamla Israel straffades för sin obotfärdighet och förstockelse. Ja, under medeltiden belade man t.o.m. judarna kollektivt med den fruktansvärda domen "gudsmördare". Inte förrän vid Andra Vatikankonciliet strök den katolska kyrkan sådana fruktansvärda uttryck ur de liturgiska texterna. Till dess hade man anklagat judarna för Jesu korsfästelse såsom ett uttryck för Guds särskilda vrede och sett pogromerna som hans rättfärdiga vredesdomar.
Men hur förklaras sedan detta folks exempellösa sammanhållning som kunde överleva som enskild nation från sitt historiska ursprung trots förstörelsens och förintelsens öde? Varför är det fortfarande övertygat om sin särskilda karaktär som hindrar dem att gå upp i den övriga mänskligheten? Skulle Gud dock för detta folk ha förutsett en särskild uppgift en gång i sin eskatologiska frälsningsplan?

2. Paulus´ svar i Romarbrevet 11
När Paulus i sitt brev till romarna sysselsatte sig med gåtan Israel, kunde han inte förutse sitt folks historia för de följande 2000 åren. Och ändock kommer han, under den helige Andes upplysning, i betraktandet av GT:s löften och Jesu ord - och detta redan i början av det historiska åtskiljandet mellan synagoga och kyrka - till kunskapen att Guds vägar med det gamla Israel ännu inte nått vägs ände. Förvisso, Gud Skaparen har friheten att utvälja och förkasta vem och hur många han vill. Eljest vore han inte Gud (Rom 9:14-29). Existensen av en helig rest av troende judar som grogrund för kyrkan är redan i sig uppfyllelse av löftena till Israel (Rom 11:1-5). Också det för Guds lag - thoran - ivrande Israel tjänar i sitt såväl misslyckande med hänsyn till dess uppfyllelse som också gentemot Guds frälsningserbjudande i Kristus som förebild för var och en om att människan inte kan räddas genom laggärningar utan endast genom tron (Rom 3:28).

Men alla dessa svar är endast delar av sanningen. De ger inga besked om frågan: Hur blir det med majoriteten av Israels folk? Och här öppnas ett förvånande mysterium för Paulus i kapitel 11 (från vers 11): Det nuvarande tillbakahållandet av Israel är inte Guds sista ord om sitt folk. Fastän det genom Israels ohörsamhet är en förtjänt förkastelse (Rom 11:15), så har Gud i sin upphöjda vishet till och med inneslutit denna olydnad och denna innevarande förkastelse i sin frälsningshistoriska generalplan.

Ja, i båda låg även en förklädd välsignelse. Ty, hade det judiska folket i sitt flertal genast sagt "ja" till sin Messias, så hade därmed slutet för den innevarande historien och domen över världens folk brutit in. Men nu ger just Israels förstockelse gentemot Guds frälsningserbjudande tillfället att med den kristna kyrkans mission låta evangeliet ljuda genom hela folkvärlden. På detta sätt får också   hednafolken möjligheten att låta sig försonas med Gud. Just därigenom blir också det israelitiska folket eggat till avund (Rom 11:14). Det kommer att bli uppmärksamt på den hittills misskände Messias ur deras egen mitt och kommer att låta sig räddas av honom. Ur denna Israels återupprättelse ska nytt liv komma över hela folkvärlden (Rom 11:15b)!
Det finns alltså inte den ringaste anledning för den hednakristna församlingen att förhäva sig över den ännu otroende judenheten. Tvärtom kan vi hednakristna enbart prisa Gud och hans hemliga rådslut för att han i sitt handlande mot Israel låtit oss få del av frälsningen. Ty med det eskatologiska Israel - inte genom kyrkans mission - ska uppfyllelsen av Jes 2:1-4 gå i fullbordan och världsfreden bli verklighet.

3. Tecknen för Israels återupprättelse
Även om det framför allt var Paulus åt vilken det gavs djupaste kännedom om Guds hemlig-hetsfulla förehavanden med Israel, så framstår dock hans vishet på intet sätt isolerat i Den heliga Skrift. Fastmer kan vi hänvisa till de många skriftställen i GT där profeterna med klara och starka ord talar om återsamlandet av judarna i ändens tid från den världsvida förskingringen och om återupprättandet av deras rike under messianskt herravälde. Vi tänker till exempel på Hesekiels storartade syn (kap 37), hur han ser Israels folk som ett fält fullt av döda ben. Och i Andens kraft får nu Hesekiel skåda hur dessa döda ben åter förs samman, förenas med senor och kött, för att slutligen resa sig upp som en stor här. "Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni får liv, och jag skall låta er få bo i ert land. Och ni skall inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN" (Hes 37:14).

Här finner vi helt bestämda löften för Israels framtid i ändens tid, som i hittillsvarande historia inte ännu uppfyllts. För deras bokstavliga uppfyllelse har Israels Gud emellertid pantsatt sin egen heder bland folken. Gud måste återföra Israel hem och göra det till ett folk. Och även om det inte vore av kärlek till Israel, så måste det dock ske som ett bevis på hans vederhäftighet (Jes 42:5-8)! För denna vision får vi också ta Jesu egen auktoritet i anspråk. Jesus har påbörjat sina apostlars mission med en sändning till Israel (Matt 10 parr), som redan efter en kort tid avbröts. Vad som därvid inte genomförts, var det ord vilket Albert Schweitzer med rätta talat om som en gåta ? även om han kom till ett helt avvikande svar: "Ni hinner inte igenom Israels städer, förrän Människosonen kommer." (Matt 10:23). Vad som följer efter denna avbrutna mission till Israel senare efter Jesu uppståndelse (Matt 28:16-20), det är Kristi andra utsändning av apostlarna till alla folk. Skulle gåtan i Matt 10:23 lösas så att vid slutet av världsmissionen skulle missionen av Israel åter upptas, vilken sedan genom Kristi återkomst skulle komma till sin krönande avslutning?
Den en gång i makt och härlighet återkommande Messias ska sedan mottagas av sitt eget folk, inte än en gång med otro och bestörtning. Det framgår av en Jesu förutsägelse som uttalas i sammanhang med sin gråt över Jerusalem: "Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: 'Välsignad är han som kommer i Herrens namn'" (Matt 23:39).

Ännu en viktig profetia av Jesus gäller det att vara uppmärksam på. Den erbjuder oss likaså entydiga tecken för inträdet av den nådefulla ändens tid för Israel och världen. I Luk 21:24 säger Jesus: "De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna tills hedningarnas tider är fullbordade." När Jesus här talar om "hedningarnas tider" avses enligt den grekiska grundtexten "nådestider", kairoi.

Det är tiderna i vilka Gud ger sitt frälsningsrebjudande till hednafolken genom den kristna världsmissionen. Dess mål finner de däri att "hedningarna i fulltalig skara" ur folken församlas i Jesu Kristi församling. Under alla dessa tider  kommer emellertid Jerusalem att vara ockuperat av hedningarna och judarna kommer att leva utspridda bland alla folk som i fångenskap. Men när den världsvida missionen nalkas sitt slut, då kommer samtidigt Jerusalem att upphöra att vara förtrampat av hedningar. Det betyder att "Davids stad" kommer att återges till Israel som dess rättmätige ägare.

När man får dessa sammanhang klargjorda, då får de senaste årtiondenas skeende som vår generation varit vittne till rent av enastående betydelse. Ty förutsägelsen att Jerusalem inte mer ska förtrampas av hedningarna har uppfyllts bokstavligt i sexdagarskriget 1967. För första gången sedan förstörelsen år 70 e Kr är hela Jerusalem idag åter i Israels händer, - även om det hittills alltid är politisk oro som t ex 1988-1990 med Intifadan, och då Jerusalem hotades i Gulfkriget 1991 med Scudmissilerna från Irak. Samtidigt blir vi också vittnen till hur hednamissionen i världen närmar sig sin avslutning. Å ena sidan är det just i dessa dagar som det sker att också ännu slutna stater som Nepal, Afghanistan och Jemen öppnas för den kristna missionen. Samtidigt erfar vi emellertid på flera ställen en egendomlig försoffning i de gamla kyrkorna i det en gång "kristna Västerlandet" avseende missionen, och vi möter ett växande motstånd av de uppvaknande inhemska religionerna i Asien och också i Afrika. Skulle alltså den dagen närma sig, då Israel blir skådeplatsen för världshistoriens sista avgörande händelser? Ska nu Kristus snart själv ingripa för att rädda Guds utvalda folk från anstormningen av de fientliga nationerna - särskilt de islamiska? Gammaltestamentliga ändetidsprofetior som särskilt de i Sakarja kap 12 och 14 - som hittills ännu inte fått någon historisk uppfyllelse! - får i den innevarande politiska utvecklingen en väckande aktualitet. Är dessa händelser redan förspelet inför Kristi återkomst som till slut ska upprätta det utlovade i ett återupprättat Israel med ett synbart centrerat messianskt rike? Och kommer då såväl det andligt som kulturellt återupprättade Israel äntligen att få uppnå det som Förenta Nationerna förgäves har föresatt sig?

"Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig" (Jes 2:3-4).

(Översättning Dag Selander)