Ett liv med fullhetens anslag
***
Bönehus Norden
Ett vittnesbörd rullat i damm
Av Lars Widerberg
Fem städer där ute åt väster, belägna utmed kusten, starka städer, imponerande och tilldragande till sitt väsen. En av dessa gamla berättelser som är så mycket mer än en sägen i raden, talar om för oss hur dessa stads-stater, i förbund med varandra, försökte lägga sig till med ett icke obetydligt objekt ämnat att bära Guds närhet och placera detsamma i sitt gudahus. Deras företag resulterade i ett dramatiskt uttryck för heligheten, vilket utan vidare konfronterade och stjälpte deras formel för makt och beskydd. Och dessa män som var satta att bereda frid och välgång i landet där borta utmed kusten var tvungna att tänka om och skaffa sig annat förhållningssätt till helighetens väsen.
Om namn bär på något av karaktär och syfte, skulle några små noteringar hjälpa för att förstå dessa stads-stater och deras roll:
Asdod, en vän till elden. ”Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa. ’Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?’” Jes 33:14.
Vi bekänner oss, flera av oss, till dop i Helig Ande och eld. Men vem känner sig ens det minsta trängd bland oss?
Asdods folk talar som om gudfruktigheten äger ett visst värde, men de är alla fjärran från den inre verklighet som hör denna livshållning till. I Asdod bär man inte på någon respekt för eviga värden.
Askelon, skammens boning. Detta är den ort där vittnesbördet lider nederlag. Varje slags litet tecken på helighetens möjlighet görs till åtlöje bland dessa stadsbor. Ett gudaktigt litet folk reduceras till ynklighet och bräcklighet inför denna stora och självtillräckliga stads styrka. Denna stadsattityd är ett med vår samtida kultur, detta gemensamma förhållningssätt som, trots allt, till sin början formades och växte fram ur den rätt och sed som hör Sion till.
Ekron, uppryckandets och utrotandets näste. En övermodets konfiguration utan rötter eller hem, vars främsta syssla tycks vara att förvisa människor från deras fäders mark och rycka dem bort från deras sammanhang. Detta är rymmarnas stad, en ort som inte har plats för vänlighet eller hederlighet, Detta är platsen där all kärlek har kallnat.
Gat, vinpressen. Denna förfärliga apparat är konstruerad och står uppställd för att lägga tryck över allt och alla ända intill den punkt då livet självt måste ges upp och tömmas ur, och detta till inget annat gagn än ett bortflyende ögonblick av det man kallar njutning. Gat är inget annat än korsets funktion krängd bak och fram, den princip som heter liv utgivet för att Liv ska kunna få rum.
Och så har vi Gaza, det starka, det bullrande stora, den evigt återkommande plågan. Detta Gaza anpassar sig inte till Himlens påbud, det ger sig inte ifråga om väg och sätt. Denna stad ger inte rum åt ens den obetydligaste av dessa som placerar heder och det varma hjärtat i frontlinjen bland dygder. Detta är en makt som inte låter sig trängas av något som inte har nått full mognad. Gaza står tills hon övermannas av heligheten.
Detta är Filistéens sätt och dess karaktär. Så ser den komplette filistéen ut. För många representerar detta starka stadsförbund ett attraktivt och gångbart alternativ i valet av livsutblick både här i det naturliga och inför det eviga. I detta sätt att nalkas tingen har de många fångats och fastnat och tvingas att bära ett tungt ok, en börda som bara de starkaste och största tror sig rå på. Den store filistéen är märkt av sitt namn, hans namn speglar hans verklighet – rullad i damm. Hans land kommer aldrig att kunna föra fram något av himmelsk verklighet, något av mjölk och honung. Inte förrän den verkliga verkligheten uppenbaras i Kristus.
Den förste kungen och hans arme stod under kraftfull press. Den långe, kraftfulle kung Saul och hans många dugliga män var trängda på alla sidor av en enda kraftens man från Gat. Denne råstyrkans och fräckhetens man, Goliat, stod där han stod fostrad och formad som han var till att håna, häckla och kränka – varje morgon, till och med vid var mans bädd i denna det unga Israels arme. Goliat kunde ställas fram som ett allt omfattande förkroppsligande av Filistéens väsen och förhållningssätt. Dessa fem städers sammantagna karaktär var fullt ut representerad i denna fräcka, förmätna och förvända figur.
Israel bar sina fulla fyrtio dagar av förvirrande och vanärande exercis; upp och ut för att se och lyssna på denna hotande och skrämmande varelse, sedan tillbaka till frukostskålarna för att dela skam och fruktan med andra män vilka alla fråntagits allt kurage. Goliat bar sitt namn med all rätt – en tillfångatagen. Han var ett med sin roll, han hanterade den med full kraft och övertygelse och han hade fångat alla sina åhörare. Auditoriet var packat till sista plats, alla utom en. . .
Gud söker efter någon som söker Gud. Inom ramen för detta enkla, men grundläggande uttalande finner man mötesplatsen mellan den Evige och den människa som vågar frigöra sig från Filistéens väsen och sed. ”Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”
Vår berättelses hjälte, vilken vi nu ägnar vår tid och tanke, bar i sitt bröst ett hjärta som hade formats i Herrens fruktan. I honom fanns ingen arrogans, inget övermod. Filistéen kunde inte finna något litet stycke jord i vilket han kunde så sin säd för att skapa tvehågsenhet och kompromiss. Davids hjärta var format efter Herrens eget hjärta.
I en av sina psalmer skrev han senare: ”Herren är rättfärdig, han älskar rättfärdighet. De rättrådiga skall se hans ansikte.” Om Davids ansikte sa man att det var ljust, och detta kanske inte bara för att han då var en ung grabb, men säkert också för att det reflekterade det ljus som han hade sett i Faderns ansikte.
Filistéen kan inte hantera det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp, och han ser med ringaktning på ansikten som skiner som om de vore polerade med tacksamhetens tårar. ”I ditt ljus ser vi ljus”. Ett hjärta stämt efter Hjärtat, ett ansikte som speglar Ansiktet. Denna verklighet samlar på sig förakt i filistéernas tält.
Ytterligare en sak; Davids sinne var redan fullt riktat efter det eviga – ”Ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter: Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” För honom fanns inga dugliga alternativ. Hans sinne var fast inriktat, utan benägenhet att ändras. Alla beslut var orubbligt fattade, utan möjlighet till omvärdering. Han hade lagt ett himmelskt mätsnöre över livets olika alternativ, över kraftkällor och trygghetsbaser och hade med hjälp av detta nått fram till en slutsats utan minsta variabel. Ung var han, men hans innersta väsen var gammalt som evigheten själv.
Den där jätten hade, naturligt nog, grundlig kunskap om fördelarna med att vara stor, men han kunde inte förstå den absoluta skillnaden mellan att vara stor och att i grund vara annorlunda, detta som omfattas av att äga ett hjärta som formats av Gud. Den där jätten kan inte förmå sig att tro att de övermodiga inte består - klarar att stå - inför Guds ögon, Ps 5:5. Filistéens sinne är stängt för det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp. Denna jordiska varelse, så stor han nu är, lämnar inte sin uppfattning att han kommer att kunna samla sig ära och härlighet och också erövra Guds härlighet genom allt som tillhör hans naturliga förmåga.
Denne filisté dyker alltid upp just i närheten av det som hör Herren till. Detta råbarkade uttryck för det naturliga livet är alltid redo att ställa sig till gudsrikets förfogande. En Nehemja konfronteras med dess uttryck under återuppförandet av Jerusalems mur. Paulus konfronterar män som tagit sig stormansposition med dessa ord: ”Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar” – 2 Kor 11:5.
Vi kommer alltid att finna dessa män som attraheras av det som växer snabbt och ser stort ut, män som förväxlar det som har volym med det som är ädelt. Dessa män är alltid ivägen för det som hör himlen och den andliga mognaden till. Filistéen står som fullmatat exempel på det naturliga, icke-korsfästa livet som lägger beslag på land och människor som hör Gud till, Denne store struntar i korsets faktum och nödvändighet. Denne store kan inte förstå och ta till sig att allt måste utgå från Gud, även det allra minsta lilla slungskott.
Verklig tro är uppenbarad tro, tro given genom den Helige Andes närvaro. Den tro som utvecklas i en människas hjärta genom detta förfarande har inget behov av jordiskt beskydd eller dess näring. Några få stenar polerade i någon liten, obetydlig bäck, i ett litet sammanhang dit ingen kommer, räcker fullt ut för en verklig stridsman. En enkel skvadron korpar räcker för att fylla en profets behov. Guds väg avspeglar alltid Herrens avsikt. Det lilla är verkligen något eftersträvansvärt, i all synnerhet som motvikt till de storas föraktfulla självhävdelse.
I filistéens begreppsvärld existerar de heliga tingen för att användas till att skaffa de bästa överlägena, de främsta förmånerna. Han anser sig vara den främste bland män, själva höjdpunkten i all gudfruktighet i det att han skaffar sig fördel och intill skövling utnyttjar denna del av verkligheten. Han ställer envetet och uthålligt fram sådant som ur människors synvinkel kan betraktas vara gott och gagneligt som likvärdigt med och ofta att föredra framför det som har Himlen som ursprung och som därför är perfekt. Han undergräver och kullkastar varje himmelskt värde utan att bry sig om att Kristi kors i sig utgör den eviga måttstock vilken lagts över allt mänskligt uttryck. Filistéen hånar och utmanar församlingen i dess roll som bärare av Guds visdom, detta förhållningssätt som vore det bästa lilla slungskott – ett samfällt uttryck av Ljusets frukt, all godhet, rättfärdighet och sanning.
Filistéen är en man som ser sig ämnad för den främsta platsen. Hans namn må vara Goliat, mannen som fångar in och oskadliggör gudsfolkets vittnesbörd, eller Diotrefes som älskar att vara den främste och som aldrig välkomnar den gudfruktige att sitta ner i församlingens rådslag. Den naturliga människan, den store mannen, besitter inte resurser nog att rätt styra kyrkan. Duglighet och professionellt använda metoder ser kanhända ut att vara en imponerande rustning, men Diotrefes svärd bär alltid märken från filistéernas smedja, 1 Sam 13:19-21.
Många är de, män och kvinnor, som förnämt struttar omkring i mantlar och med svärd som tycks visa på förfärande auktoritet, mantlar och utrustning som de menar ha tillhört de bästa av förelöpare, mantlar som de inte har rätt till eller kapacitet att bära. Om någon alls ska träda fram, måste han bära sin egen väl avpassade mundering för Herrens strid. Det går inte att låna Sauls. Ett sådant påklädande, ett sådant vittnesbörd är märkt med filistéerstädernas märke, rullat i damm, bara jord, ingen himmel. Allt de åstadkommer är sammanbrott efter sammanbrott i de maskinerier som inte tillåter minsta gnutta jordiskhet. Ett sådant vittnesbörd rår inte på jätten, fursten, väldigheten, den starke.
Israel blir därigenom lamslaget. Endast en David med sina fem polerade stenar och en bra slunga i sin vältränade hand kommer att kunna skaffa undan den hånfulle filistéen. Bara oskuld hanterar oförskämdhet och fräckhet. Endast ett återerövrande av sinnelag och sätt likt Davids med dess vitalitet och oförbrännerlighet i fråga om att söka Herrens ansikte kommer att rädda från filistéens repetitiva, förföriska mässande i självupphöjandets falska tonarter.
Det kommer inte att finnas minsta lilla tecken på det som till sitt innersta väsen är gudomligt annorlunda, det som äger himmelsk karaktär och utstrålning bland gudsfolket, så att de kan röra sig med kraft på Gazaremsorna i våra samhällen om vi inte ger oss iväg för att finna vår lilla bäck med sin handfull polerade vittnesstenar till att plockas upp och läggas i slungan och sändas iväg med en nätt liten vickning med handleden mot Goliats förbryllat veckade panna.
Davidshjärtat är ett hjärta som med desperation söker efter sådant som är sant och som äger autenticitet. Davidssinnets intensitet för in Jesu Kristi herravälde i fokus – detta sinne i stillhet sysslar med tronens och styrandets verkligheter. Paulus uttryckte det i nytestamentligt format: Kristus i oss vårt härlighetshopp. Inte längre jag, men Kristus i mig.
Davidssinnet är ett sinne som riktat in sig på det som hör till de eviga värdena för att den ena, den enda tronen ska befästas – till alla styresmän och maktmänniskor i alla tider skrev han: ”Ge Sonen hyllningskyss, så att han inte blir vred och ni går under på er väg. Saliga är alla som flyr till honom.” Ps 2:12. Konung Davids regerande, Kristi regerande, är en maktsfär i vilken ingen människa vågar spela efter andra regler än de som satts upp av evighet och vilka kommer att stå sig i evighet.
Må våra sinnen formas av och stämmas efter dessa värden och må därmed polerad sten ligga tillreds i herdeväskorna för dessa snärtiga utfall mot vart och ett angrepp av dem som gjort sig stora. Detta ensidigt riktade sinne i dess stillhet och ödmjukhet kommer alltid att i sin egen kraft vara det vittnesbörd som fäller utslag.
Må våra vittnesbörd vändas från att ha varit rullade varv efter varv i det torraste damm till att äga fullhetens anslag, det evigas giltighet. Dessa enkla utsagor framsagda utan många ord, men med Himlens eget märke ger Herren utrymme att arbeta med Rikets etablering.
-- -- -- -- --
Ett vittnesbörd rullat i damm
Av Lars Widerberg
Fem städer där ute åt väster, belägna utmed kusten, starka städer, imponerande och tilldragande till sitt väsen. En av dessa gamla berättelser som är så mycket mer än en sägen i raden, talar om för oss hur dessa stads-stater, i förbund med varandra, försökte lägga sig till med ett icke obetydligt objekt ämnat att bära Guds närhet och placera detsamma i sitt gudahus. Deras företag resulterade i ett dramatiskt uttryck för heligheten, vilket utan vidare konfronterade och stjälpte deras formel för makt och beskydd. Och dessa män som var satta att bereda frid och välgång i landet där borta utmed kusten var tvungna att tänka om och skaffa sig annat förhållningssätt till helighetens väsen.
Om namn bär på något av karaktär och syfte, skulle några små noteringar hjälpa för att förstå dessa stads-stater och deras roll:
Asdod, en vän till elden. ”Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa. ’Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?’” Jes 33:14.
Vi bekänner oss, flera av oss, till dop i Helig Ande och eld. Men vem känner sig ens det minsta trängd bland oss?
Asdods folk talar som om gudfruktigheten äger ett visst värde, men de är alla fjärran från den inre verklighet som hör denna livshållning till. I Asdod bär man inte på någon respekt för eviga värden.
Askelon, skammens boning. Detta är den ort där vittnesbördet lider nederlag. Varje slags litet tecken på helighetens möjlighet görs till åtlöje bland dessa stadsbor. Ett gudaktigt litet folk reduceras till ynklighet och bräcklighet inför denna stora och självtillräckliga stads styrka. Denna stadsattityd är ett med vår samtida kultur, detta gemensamma förhållningssätt som, trots allt, till sin början formades och växte fram ur den rätt och sed som hör Sion till.
Ekron, uppryckandets och utrotandets näste. En övermodets konfiguration utan rötter eller hem, vars främsta syssla tycks vara att förvisa människor från deras fäders mark och rycka dem bort från deras sammanhang. Detta är rymmarnas stad, en ort som inte har plats för vänlighet eller hederlighet, Detta är platsen där all kärlek har kallnat.
Gat, vinpressen. Denna förfärliga apparat är konstruerad och står uppställd för att lägga tryck över allt och alla ända intill den punkt då livet självt måste ges upp och tömmas ur, och detta till inget annat gagn än ett bortflyende ögonblick av det man kallar njutning. Gat är inget annat än korsets funktion krängd bak och fram, den princip som heter liv utgivet för att Liv ska kunna få rum.
Och så har vi Gaza, det starka, det bullrande stora, den evigt återkommande plågan. Detta Gaza anpassar sig inte till Himlens påbud, det ger sig inte ifråga om väg och sätt. Denna stad ger inte rum åt ens den obetydligaste av dessa som placerar heder och det varma hjärtat i frontlinjen bland dygder. Detta är en makt som inte låter sig trängas av något som inte har nått full mognad. Gaza står tills hon övermannas av heligheten.
Detta är Filistéens sätt och dess karaktär. Så ser den komplette filistéen ut. För många representerar detta starka stadsförbund ett attraktivt och gångbart alternativ i valet av livsutblick både här i det naturliga och inför det eviga. I detta sätt att nalkas tingen har de många fångats och fastnat och tvingas att bära ett tungt ok, en börda som bara de starkaste och största tror sig rå på. Den store filistéen är märkt av sitt namn, hans namn speglar hans verklighet – rullad i damm. Hans land kommer aldrig att kunna föra fram något av himmelsk verklighet, något av mjölk och honung. Inte förrän den verkliga verkligheten uppenbaras i Kristus.
Den förste kungen och hans arme stod under kraftfull press. Den långe, kraftfulle kung Saul och hans många dugliga män var trängda på alla sidor av en enda kraftens man från Gat. Denne råstyrkans och fräckhetens man, Goliat, stod där han stod fostrad och formad som han var till att håna, häckla och kränka – varje morgon, till och med vid var mans bädd i denna det unga Israels arme. Goliat kunde ställas fram som ett allt omfattande förkroppsligande av Filistéens väsen och förhållningssätt. Dessa fem städers sammantagna karaktär var fullt ut representerad i denna fräcka, förmätna och förvända figur.
Israel bar sina fulla fyrtio dagar av förvirrande och vanärande exercis; upp och ut för att se och lyssna på denna hotande och skrämmande varelse, sedan tillbaka till frukostskålarna för att dela skam och fruktan med andra män vilka alla fråntagits allt kurage. Goliat bar sitt namn med all rätt – en tillfångatagen. Han var ett med sin roll, han hanterade den med full kraft och övertygelse och han hade fångat alla sina åhörare. Auditoriet var packat till sista plats, alla utom en. . .
Gud söker efter någon som söker Gud. Inom ramen för detta enkla, men grundläggande uttalande finner man mötesplatsen mellan den Evige och den människa som vågar frigöra sig från Filistéens väsen och sed. ”Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”
Vår berättelses hjälte, vilken vi nu ägnar vår tid och tanke, bar i sitt bröst ett hjärta som hade formats i Herrens fruktan. I honom fanns ingen arrogans, inget övermod. Filistéen kunde inte finna något litet stycke jord i vilket han kunde så sin säd för att skapa tvehågsenhet och kompromiss. Davids hjärta var format efter Herrens eget hjärta.
I en av sina psalmer skrev han senare: ”Herren är rättfärdig, han älskar rättfärdighet. De rättrådiga skall se hans ansikte.” Om Davids ansikte sa man att det var ljust, och detta kanske inte bara för att han då var en ung grabb, men säkert också för att det reflekterade det ljus som han hade sett i Faderns ansikte.
Filistéen kan inte hantera det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp, och han ser med ringaktning på ansikten som skiner som om de vore polerade med tacksamhetens tårar. ”I ditt ljus ser vi ljus”. Ett hjärta stämt efter Hjärtat, ett ansikte som speglar Ansiktet. Denna verklighet samlar på sig förakt i filistéernas tält.
Ytterligare en sak; Davids sinne var redan fullt riktat efter det eviga – ”Ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter: Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” För honom fanns inga dugliga alternativ. Hans sinne var fast inriktat, utan benägenhet att ändras. Alla beslut var orubbligt fattade, utan möjlighet till omvärdering. Han hade lagt ett himmelskt mätsnöre över livets olika alternativ, över kraftkällor och trygghetsbaser och hade med hjälp av detta nått fram till en slutsats utan minsta variabel. Ung var han, men hans innersta väsen var gammalt som evigheten själv.
Den där jätten hade, naturligt nog, grundlig kunskap om fördelarna med att vara stor, men han kunde inte förstå den absoluta skillnaden mellan att vara stor och att i grund vara annorlunda, detta som omfattas av att äga ett hjärta som formats av Gud. Den där jätten kan inte förmå sig att tro att de övermodiga inte består - klarar att stå - inför Guds ögon, Ps 5:5. Filistéens sinne är stängt för det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp. Denna jordiska varelse, så stor han nu är, lämnar inte sin uppfattning att han kommer att kunna samla sig ära och härlighet och också erövra Guds härlighet genom allt som tillhör hans naturliga förmåga.
Denne filisté dyker alltid upp just i närheten av det som hör Herren till. Detta råbarkade uttryck för det naturliga livet är alltid redo att ställa sig till gudsrikets förfogande. En Nehemja konfronteras med dess uttryck under återuppförandet av Jerusalems mur. Paulus konfronterar män som tagit sig stormansposition med dessa ord: ”Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar” – 2 Kor 11:5.
Vi kommer alltid att finna dessa män som attraheras av det som växer snabbt och ser stort ut, män som förväxlar det som har volym med det som är ädelt. Dessa män är alltid ivägen för det som hör himlen och den andliga mognaden till. Filistéen står som fullmatat exempel på det naturliga, icke-korsfästa livet som lägger beslag på land och människor som hör Gud till, Denne store struntar i korsets faktum och nödvändighet. Denne store kan inte förstå och ta till sig att allt måste utgå från Gud, även det allra minsta lilla slungskott.
Verklig tro är uppenbarad tro, tro given genom den Helige Andes närvaro. Den tro som utvecklas i en människas hjärta genom detta förfarande har inget behov av jordiskt beskydd eller dess näring. Några få stenar polerade i någon liten, obetydlig bäck, i ett litet sammanhang dit ingen kommer, räcker fullt ut för en verklig stridsman. En enkel skvadron korpar räcker för att fylla en profets behov. Guds väg avspeglar alltid Herrens avsikt. Det lilla är verkligen något eftersträvansvärt, i all synnerhet som motvikt till de storas föraktfulla självhävdelse.
I filistéens begreppsvärld existerar de heliga tingen för att användas till att skaffa de bästa överlägena, de främsta förmånerna. Han anser sig vara den främste bland män, själva höjdpunkten i all gudfruktighet i det att han skaffar sig fördel och intill skövling utnyttjar denna del av verkligheten. Han ställer envetet och uthålligt fram sådant som ur människors synvinkel kan betraktas vara gott och gagneligt som likvärdigt med och ofta att föredra framför det som har Himlen som ursprung och som därför är perfekt. Han undergräver och kullkastar varje himmelskt värde utan att bry sig om att Kristi kors i sig utgör den eviga måttstock vilken lagts över allt mänskligt uttryck. Filistéen hånar och utmanar församlingen i dess roll som bärare av Guds visdom, detta förhållningssätt som vore det bästa lilla slungskott – ett samfällt uttryck av Ljusets frukt, all godhet, rättfärdighet och sanning.
Filistéen är en man som ser sig ämnad för den främsta platsen. Hans namn må vara Goliat, mannen som fångar in och oskadliggör gudsfolkets vittnesbörd, eller Diotrefes som älskar att vara den främste och som aldrig välkomnar den gudfruktige att sitta ner i församlingens rådslag. Den naturliga människan, den store mannen, besitter inte resurser nog att rätt styra kyrkan. Duglighet och professionellt använda metoder ser kanhända ut att vara en imponerande rustning, men Diotrefes svärd bär alltid märken från filistéernas smedja, 1 Sam 13:19-21.
Många är de, män och kvinnor, som förnämt struttar omkring i mantlar och med svärd som tycks visa på förfärande auktoritet, mantlar och utrustning som de menar ha tillhört de bästa av förelöpare, mantlar som de inte har rätt till eller kapacitet att bära. Om någon alls ska träda fram, måste han bära sin egen väl avpassade mundering för Herrens strid. Det går inte att låna Sauls. Ett sådant påklädande, ett sådant vittnesbörd är märkt med filistéerstädernas märke, rullat i damm, bara jord, ingen himmel. Allt de åstadkommer är sammanbrott efter sammanbrott i de maskinerier som inte tillåter minsta gnutta jordiskhet. Ett sådant vittnesbörd rår inte på jätten, fursten, väldigheten, den starke.
Israel blir därigenom lamslaget. Endast en David med sina fem polerade stenar och en bra slunga i sin vältränade hand kommer att kunna skaffa undan den hånfulle filistéen. Bara oskuld hanterar oförskämdhet och fräckhet. Endast ett återerövrande av sinnelag och sätt likt Davids med dess vitalitet och oförbrännerlighet i fråga om att söka Herrens ansikte kommer att rädda från filistéens repetitiva, förföriska mässande i självupphöjandets falska tonarter.
Det kommer inte att finnas minsta lilla tecken på det som till sitt innersta väsen är gudomligt annorlunda, det som äger himmelsk karaktär och utstrålning bland gudsfolket, så att de kan röra sig med kraft på Gazaremsorna i våra samhällen om vi inte ger oss iväg för att finna vår lilla bäck med sin handfull polerade vittnesstenar till att plockas upp och läggas i slungan och sändas iväg med en nätt liten vickning med handleden mot Goliats förbryllat veckade panna.
Davidshjärtat är ett hjärta som med desperation söker efter sådant som är sant och som äger autenticitet. Davidssinnets intensitet för in Jesu Kristi herravälde i fokus – detta sinne i stillhet sysslar med tronens och styrandets verkligheter. Paulus uttryckte det i nytestamentligt format: Kristus i oss vårt härlighetshopp. Inte längre jag, men Kristus i mig.
Davidssinnet är ett sinne som riktat in sig på det som hör till de eviga värdena för att den ena, den enda tronen ska befästas – till alla styresmän och maktmänniskor i alla tider skrev han: ”Ge Sonen hyllningskyss, så att han inte blir vred och ni går under på er väg. Saliga är alla som flyr till honom.” Ps 2:12. Konung Davids regerande, Kristi regerande, är en maktsfär i vilken ingen människa vågar spela efter andra regler än de som satts upp av evighet och vilka kommer att stå sig i evighet.
Må våra sinnen formas av och stämmas efter dessa värden och må därmed polerad sten ligga tillreds i herdeväskorna för dessa snärtiga utfall mot vart och ett angrepp av dem som gjort sig stora. Detta ensidigt riktade sinne i dess stillhet och ödmjukhet kommer alltid att i sin egen kraft vara det vittnesbörd som fäller utslag.
Må våra vittnesbörd vändas från att ha varit rullade varv efter varv i det torraste damm till att äga fullhetens anslag, det evigas giltighet. Dessa enkla utsagor framsagda utan många ord, men med Himlens eget märke ger Herren utrymme att arbeta med Rikets etablering.
-- -- -- -- --
ANSIKTETS BEDJANDE
Ny ljudkassett / CD av Lars Widerberg, med ordningsnummer LW 411.
”Ansiktets budskap är hälsningen om Ljus, Faderns ansikte är idel ljus. Dess två huvudbeståndsdelar är nåd och sanning. Guds Ande heter nådens och bönens Ande. Guds Ande heter också sanningens Ande.
Det är här i glädjen över detta ljus som realism, autenticitet och bönelivets pådrivande nöd växer fram. Det är här i glädjen över ljuset som förmågan att kunna se med hjärtats ögon utvecklas.
Det sinne som hungrar efter rättfärdighet och efter möjligheten att leva gudfruktigt sträcker sig efter den Andens disciplin genom vilken Anden själv fostrar böneförmåga efter Kristi sinnelag. Ett bedjande som badats i Ansiktets ljus tar inte miste.”
Ytterligare några kassetter / CD i samma ärende:
LW 410 Att förstå vad Gud vill ha
LW 400 Bön vid Sveriges rötter
LW 450 Be för din ort - stadens roll
LW 451 Be för din ort - försoningsarbetet
LW 452 Be för din ort - kartlägg staden
Dessa kassetter och CD-skivor kostar 40 kronor per styck; porto tillkommer.
Kom ihåg att tala om vilket format du vill ha – ljudkassett eller CD-skiva.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Postgiro: 922937-8
Ny ljudkassett / CD av Lars Widerberg, med ordningsnummer LW 411.
”Ansiktets budskap är hälsningen om Ljus, Faderns ansikte är idel ljus. Dess två huvudbeståndsdelar är nåd och sanning. Guds Ande heter nådens och bönens Ande. Guds Ande heter också sanningens Ande.
Det är här i glädjen över detta ljus som realism, autenticitet och bönelivets pådrivande nöd växer fram. Det är här i glädjen över ljuset som förmågan att kunna se med hjärtats ögon utvecklas.
Det sinne som hungrar efter rättfärdighet och efter möjligheten att leva gudfruktigt sträcker sig efter den Andens disciplin genom vilken Anden själv fostrar böneförmåga efter Kristi sinnelag. Ett bedjande som badats i Ansiktets ljus tar inte miste.”
Ytterligare några kassetter / CD i samma ärende:
LW 410 Att förstå vad Gud vill ha
LW 400 Bön vid Sveriges rötter
LW 450 Be för din ort - stadens roll
LW 451 Be för din ort - försoningsarbetet
LW 452 Be för din ort - kartlägg staden
Dessa kassetter och CD-skivor kostar 40 kronor per styck; porto tillkommer.
Kom ihåg att tala om vilket format du vill ha – ljudkassett eller CD-skiva.
----------
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
***********
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Postgiro: 922937-8
Kommentarer
Trackback
