MXp

* Through the blessing of the upright a city is exalted, but by the mouth of the wicked it is destroyed.
* Benedictione iustorum exaltabitur civitas et ore impiorum subvertetur

* ‘n Valse weegskaal is vir die HERE ‘n gruwel, maar in ‘n volle gewig het Hy behae.

* Die verstandelose verag sy naaste, maar ‘n verstandige man bly stil.
* La ville s'élève par la bénédiction des hommes droits, Mais elle est renversée par la bouche des méchants.

* Durch den Segen der Aufrichtigen kommt eine Stadt empor, aber durch den Mund der Gesetzlosen wird sie niedergerissen.

* Con la benedizione dei giusti si costruisce una città, ma con la bocca degli empi essa viene diroccata.

* Ved de opriktiges velsignelse blir en by ophøiet, men de ugudeliges munn bryter den ned.

* Por la bendición de los rectos la ciudad será engrandecida: Mas por la boca de los impíos ella será trastornada.

* Dürüstlerin kutsamasýyla kent geliþir, Ama kötülerin aðzý kenti yerle bir eder.

* Genom de redbaras välsignelse blir en stad upphöjd, genom de ogudaktigas mun rivs den ner.


The 1111-Meditation above by Andrew Jones is a little wonderful Sermon!
It´s from his blog TallSkinnyKiwi.

REFLECTION
The Swedish (and Global) Christianity has a mission that has its foundation in Prayer, because that´s the message in Proverbs 11:11 in 11 languages. From Alliance Mission to Österns Assyric Church let´s pray for our cities.

W e l c o m e
to see
some 
Sweden photos
from
100 years
in a little
slide show
by
My Flickr


Photo: Bill Paid
Editor´s Photographer

Picture: BiblePictureGallery.com

Adult Children of Swedes and Norwegians: Left Alone with Our Sins Interesting post, Jon. Exciting Raeding from Beggers All.

We certainly can learn something from Dr. Viktor Frankl, who endured unspeakable horrors in Nazi concentration camps and survived the Holocaust. He has developed logotherapy, and the concept of “tragic optimism”, defined as optimism in the face of tragedy”. Different from positive illusions, tragic optimism refers to “the capacity to hope in spite of and because of tragic experiences.” - An extract from an article "When terror hits home: A case for tragic optimism by Paul Wong, Ph.D.

REFLECTION
The Swedish Christianity should sometimes in between join seminars in Frankl´s logotherapy learning about Tragic Optimism. To come out in its global Mission in stead of the outspread navel inspection... 

***


Man – continually diminishing
By Lars Widerberg
 

Do you know the ordinances of the heavens?
Can you set up their rulership on the earth?
Job 38:33
 
This is the mystery of Zion. This is the prophet’s revelation. This is a maturing man’s view of the central part of reality. This view of true rulership shapes man into what he ought to be.
Man maturing diminishes, he vanishes from the stages arranged by those who invest ambition and hope in what is mere man. A man on his way to prophetic maturity will come to a point where the matter of the throne and of rulership will be provokingly and devastatingly addressed.
God does confront man at the focal point of his ambition; God confronts the prophetic man at the very central point of ambition – and He does so by an overwhelming display of the throne. God, the Father has set His king upon His holy hill of Zion – His Son permanently, irrevocably positioned in authority.
And the proper, mature, prophetic reaction: “Woe is me! for I am undone; because I am a man of unclean lips, and I dwell in the midst of a people of unclean lips: for mine eyes have seen the King, the LORD of hosts.”
 
Isaiah, the friend of the Royal Household, the practicing prophet, finds himself confronted by the issue of rulership, by the mystery of Zion, and finds himself utterly devastated.
He solemnly declares that he will never be able to address the nation and the royal household on behalf of the One who sits on the throne of the Universe. He solemnly declares that he knows nothing worth knowing regarding rulership. In the year of mourning for king Ussiah, the king whose strength is the Lord; in that dreadful time when the last flickering light of hope in the nation was quenched by the king’s death, the prophet was confronted by the issue of the throne.
Yet, this prophet was by this radical new outlook restored to bear forth words, the many words from the Refiner’s fire, regarding Zion, its position, its role, its throne and its Redeemer. The prophet – and his people - ought to come to nought in relation to power and hope for the sake of submitting to, joyful submission to the throne of Zion.
 
The prophetic man is, after being called and handed over to the Refiners fire, no longer on his own. He is no longer his own, his body as well as his personality, is a temple of the Holy Spirit which is in him, he is not his own. There is no room for a second throne, no room even for the tiniest, most insignificant marker of position and pre-eminence.
A man living on the edge of the revelation of Zion, how can such a man even consider the possibility of a second throne? A man living on the edge of reality of Zion, in which God holds authority - every fragment of it - is at any given moment confronted by these questions: “Do you know the ordinances of the heavens? Can you set up their rulership on the earth?”
The prophetic man living in the realisation of Zion worships; such a man is silenced by the reality of the throne.
But the heathen rage, kings set themselves in opposition, men zealously aspiring for position are angrily embittered when the matter of the throne of Zion is brought forth. The prophetic man has come to, the believer has come to, the Church has arrived at Zion. This is our place of gathering, of security and of glory. “A glorious high throne from the beginning is the place of our sanctuary.” Jer 17:12.
 
The prophet is a man of marvellous worship. The Church is brought into existence for the sake of worship. The master key to worship, to the bowing down on bended knees, with silent minds and hearts bleeding in superbly honest self-sacrifice is a revelation of God in all His all-encompassing majesty, His utterly refined holiness, His absoluteness and His remarkably honest cross-marked love.
 
The prophet’s role is to remind his people of the necessity of guarding the presence of the blessed element of spiritual fascination in true worship. The prophet’s aim is at all times to teach the wonder of being filled with moral excitement, an aspiration for that which is perfect, this which constitutes true worship. The prophet’s hope is to be able to help to lead men into a true experience of sacred astonishment which the nearness to the Throne alone can induce. The prophet is himself a man who carries a mark of encountering the inconceivable elevation and magnitude and splendour of Almighty God.
 
Worship is music of a different quality – rare in modern times, behaviour of a kind which overwhelms in its refinement, emotions lofty and clear as Heaven itself. Few are the men who have entered into these realms of dignity and majesty. Fewer have come back forever changed. A minority of these who truly went through the change have words enough to describe what they saw and encountered, words by which men might be provoked to enter a similar quest.
 
Do we dare to think of and ponder the implications of the Throne? Do we dare to stop to consider; “Do you know the ordinances of the heavens?” Do we have courage enough to come to rest at the feet of Him who reveals our nothingness – “Can you set up their rulership on the earth?” The prophet speaks on behalf of Him who alone have power to conduct heavenly affairs on earth. The prophet alone is able to speak of the life to come after the devastation of our personal, petty thrones. The prophet is a prophet because his own agenda and his personal ambition are shattered by the realities of the throne of God. The prophet is a man continually diminishing.
 
Zion, the House of the Lord, the gathering of the saints in splendid worship contains and reveals the Throne.
The House of the Lord assembles the priests of the Most High to sanctified ministry, a service which reflects the Glory of the Most High.
The House of the Lord is a place of prayer aiming at the setting up of the ordinances of Heaven on Earth. “Thy Kingdom come”. The prayers of the House find multiple variations on one, single theme: “Establish Zion as the very mountain out from which law shall go forth to the nations and unto which every nation shall gather for the sake of the eternal rulership of the Son.
The House of the Lord represents Life governed by the Throne.
At the House of the Lord, in Zion, at its center one will find an altar which displays true rulership.
 
 
*******************
 

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

***


I Kristi skola
Av T. Austin-Sparks

Läsestycken:
Joh 8:31-36, Joh 8:44, Joh 8:55, Joh 14:6, Joh 14:17, Joh 15:26, Rom 1:18, Rom 1:25,
Ef 4:21, Ef 4:24, Upp 3:7, Upp 3:14.

Under vår första samling talade vi tillsammans om Kristi skola, och vi nämnde att varje sannskyldigt Guds barn förs in i denna Kristi fostran under den Helige Andes hand – han som är smörjelsens Ande. Vi sa att den första delen i denna fostran består i att den Helige Ande presenterar Kristus för våra hjärtan som Guds mål för allt som den Helige Ande kommer att föra oss igenom. Sålunda förs Kristus fram och får vittnesbörd av Gud som den som är ämnet för hans glädje och välbehag. Sedan låter den Helige Ande det bli känt att Guds syfte med denna inre uppenbarelse av Herren Jesus Kristus är att vi ska formas i överensstämmelse med Guds Sons avbild.

Därefter sa vi något om ett par grundläggande lektioner i denna skola, saker som vår fostran vilar på. Den Helige Ande gör först stora ansträngningar för att se till att alla som ställts under denna disciplin – detta är innebörden av ordet lärjunge – för att dessa ska förstå genom erfarenhet, på ett inre sätt i sina hjärtan, den fullständiga väsensolikhet som existerar mellan dem och Kristus. Han arbetar också på att föra oss till en position där vi inser hur omöjlig situationen är, undantaget Guds ingripande, i fråga om att i egen kraft bli lika Kristus. Den enda tänkbara möjligheten är att detta kommer till oss utifrån genom Guds eget handlande.

Nå, allt detta hör nu till begynnelserna i Kristi skola, än om det tycks mig som om dessa stycken av fostrandet fortsätter till våra dagars slut. Det ser i alla fall ut att vara utspritt över stora delar av våra liv. Men man förs tveklöst fram till en punkt vilken representerar en definitiv kris i denna sak, vid vilken en grund läggs och då dessa tre ting erkänns och accepteras och vi kommer inte särskilt långt utan denna särskilda erfarenhet.

Den person som verkligen kommer i rörelse är den person som har genomgått ett slutgiltigt, med förtvivlan mättat, tillkortakommande ifråga om sig själv och som nu ser klart genom den Helige Andes upplysning att det ”inte längre är jag, men Kristus” – ’inte vad jag är, Herre, men vad du är, det, och endast det kan vara min själs sanna vila’: Din kärlek, inte min; Din frid, inte min; Din vila, inte min; Ditt allt, inget av mitt; Du själv! Detta är i allt väsentligt grunden för andlig växt och mognad, andlig insikt, andlig fostran.

”Jag är sanningen”
Vi ska nu se lite närmare på Herren Jesus som den som är Guds mål och mall för den Helige Andes verk i oss, detta väsen och denna hållning vilka han representerar, han som är så helt annorlunda. Vi har läst en rad stycken som alla, vilket du ser, säger något om sanningen. Med all visshet spelade dessa stycken i evangelierna en särskild roll i lärjungarnas fostran. Först står en deklaration, ett uttalande gjort inför judarna – oerhörda ord uttalade i lärjungarnas närvaro.
Där fanns judar som hade bekänt sin tro. Herren Jesus lade fram frågan om lärjungaskap inför dem. Till dessa judar som trodde honom sa Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord, så är ni verkligen mina lärjungar, och ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” De svarade omedelbart med ett motpåstående: ”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon.”
Han fortsatte med frågan om sanningen, sanning satt i relation till honom själv. ”Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.” ”Ni kommer då att förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Frågan om vilkens avkomlingar de var uppstod och sammanlänkat med det följde dessa ord: ”Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria.” Följer du mig här? Att känna sanningen är att känna Sonen. Den frihet som sanningen åstadkommer följer av att man känner honom.
Han tilltalade sedan de judar som kanske tillhörde den mera hårdföra sorten med följande ord, vilka som inga andra bär på en oerhörd styrka: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” Förfärande kraftfullt sagt, och allt detta sagt i förhållande till frågan om sanningen, och sanning som varande oavvisligt bunden till honom själv.

När vi sedan kommer till kapitel 14 finner vi honom ensam med sina lärjungar och Filippus som säger: ”Herre, låt oss få se Fadern, så räcker det för oss.” Jesu svar lyder: ”Så länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som har sett mig har sett Fadern.” Ytterligare en fråga i skolan: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” ”Jag är vägen och sanningen…” Jag är sanningen.” Sanning är inte ett fristående föremål, sanningen är en person. Allt detta finns att lära i denna Kristi skola, när det gäller Kristus som sanningen.

Jag vet inte vad du känner inför dessa saker, men vårt mål är att se till att vi alla ska kunna bära på ett starkt medvetande om dessa ting. Hur uppfattar du nödvändigheten av att äga ett sant fundament? När allt kommer omkring är ju sanningen den förnämsta faktorn i en fast och stabil grund, för att fundamentet ska vara välgjort, för att det ska vara välgrundat och säkert.
Denna grund bär ett solitt och tungt ansvar – detta ansvar omfattar inget mindre än vår eviga destination och välgång, och än mer: den berör Guds egen ställning. Därför måste den vara fullkomligt sann, ja, själv vara sanningen och det höves oss sannerligen att se till att vi vet var vi befinner oss i denna sak. Med andra ord, vi måste ha gjort upp med all osanning och brist på verklighetsförankring, vi måste ha gjort slut på allt som inte hör till det genuina och sanningsenliga i vår hållning. Det är just detta som vi kommer att driva och analysera nu. Konsekvenserna är så påtagliga och så stora att vi inte har råd att bära med oss något tvivelaktigt i vår hållning.

Så här står saken. Du och jag kommer att stå inför Guds ansikte en dag. Vi kommer bokstavligen att ställas ansikte mot ansikte med Gud i evigheten och då kommer frågan att resas: Har Herren vid något enda tillfälle svikit oss? Kommer vi att kunna hitta ens en liten historia, vilken vi skulle kunna använda för att säga ”Herre, du svek”. ”Du stod inte sann mot ditt ord.”

En sådan situation är otänkbar i vilken någon enda varelse skulle finna möjlighet att föra sak mot Herren
och kunna ifrågasätta hans sanning, hans trofasthet, hans verklighet. Den Helige Ande har sänts till oss som Sanningens Ande med mål att leda oss in i hela sanningen för att det inte ska finnas någon tillstymmelse till skugga mellan oss och Gud i fråga om hans absoluta trofasthet, i fråga om hans sannfärdighet i relation till sig själv och till allt sitt ord.
Den Helige Ande är här för denna sak. Om detta är sant kommer den Helige Ande att ta itu med alla lärjungar i Kristi skola för att skära bort allt som inte är genuint och se till att varje sådan lärjunge står på en grund som kan bestå inför Gud på rättens och reningens dag, den dag då han slutgiltigt kommer att bevisas vara sann, den dag då Gud får rätt.

Behovet av en sann grund
För att nå fram till dessa ting måste du och jag mycket noggrant tas itu med under den Helige Andes skolning för att kunna nå fram till en hållning utifrån vilken vi fullt ut kan böjas och formas så som Gud vill. Denna hållning innebär ett fullständigt gensvar till den Helige Ande där allt motstånd mot och avvisande av honom har upphört, där vi är helt och hållet öppna och redo för de vidaste konsekvenser då den Helige Ande sätter sitt finger på någon punkt i våra liv där förändring är nödvändig. Han har kommit för att utföra detta.
Alternativet till att vi tillåter att ett sådant Andens arbete blir utfört i våra liv är att vi finner oss stå i en falsk position och det är oerhört kostsamt att befinna sig i en sådan ställning även om det bara är på en eller två enkla punkter. Den värld vi lever i är falsk, den bärs upp av lögner. Hela dess konstitution är en lögn, och den är skriven i människans natur. De flesta förstår inte det, men tror sig vara sanna. De arbetar med att bygga denna värld på falsk grund. Guds rike är fullständigt annorlunda. Det är grundat på Jesus Kristus, Sanningen.

Betoningen ligger för ögonblicket på behovet av en sann grund för oss att stå på. Vi längtar och söker intensivt efter män och kvinnor i vilka Kristi sanning har formats och vilka kommer att fortsätta samman med Gud utan att bry sig om vad det kommer att kosta. ”Vem får bo på ditt heliga berg?” ”Den som talar sanning av hjärtat.” ”Den som inte bryter sin ed, om än det blir till egen skada.” Ps 15. Detta tecknar en person som intar en position i sannfärdighet, även om det kostar honom mycket.
Vi är influerade av alla sorters falska föreställningar och hänsynstagande, påverkade av vad andra kommer att tänka och säga - särskilt sådana som tillhör våra egna religiösa kretsar, vår tradition. Det är inget annat än snedvriden påverkan och falska hänsynstaganden. De binder och håller många män och kvinnor borta från att vandra vidare med Gud på ljusets väg. Det hela handlar sist och slutligen om en ställning grundad på falska premisser.

Kommer du att hålla med mig när jag säger att det inte bor någon sanning i oss? Detta är en av de saker som vi kommer att upptäcka under den Helige Andes hand – det finns ingen sanning i vårt sinne utifrån det naturliga. Vi må bära på de starkaste övertygelser och vara redo att lägga ner våra liv för dessa övertygelser, sätta allt på spel ifråga om vad vi med hela vår varelse tror vara sant och ändå just på denna ena punkt vara helt och hållet vilsegången.

Så förhöll det sig med Saulus från Tarsus – ”Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn.” Apg 26:9. Så ock, ”Den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.” Joh 16:2, Så brinnande för en övertygelse – Detta är Guds vilja, Guds vilja, ingen tvekan om vad som är Guds vilja. Somliga är redo att ge sina egna liv för vad de håller som sanning, somliga är redo att röja andras liv ur vägen för saken och övertygelsen.

Man kan gå långt, mycket långt för en saks skull och trots allt ha fel, grundligt fel, ha fel i lika stort mått som man kan mäta sin ärlighet och uppriktighet. En felaktig övertygelse, och det finns inte en enda som inte kan hamna i en sådan situation. Fröet till detta vilar i den mänskliga naturen, i var och en av oss, i våra sinnen beträffande övertygelsen, i våra hjärtan med dess öppning för begärelsen. Vi må tro att vår längtan, våra ambitioner och vår åtrå är av renaste slag och ändå finner man att allt är falskt. Likadant förhåller det sig med vår vilja och beslutsamhet. Det finns inget sant hos oss utifrån det naturliga.

Att leva genom sanningen
Jag tänker ge mig in på insidan av denna sak. Vem är kristen? En kristen är en person som bar på ett obalanserat temperament, men som nu är välbalanserad. Tidigare var han inte särskilt vänlig och varm, men nu har hans sinnelag ändrats. Han var inte särskilt engagerad, men nu arbetar han ivrigt. Kort sagt har hans disposition förändrats i förhållande till hur den såg ut tidigare. Är detta en sann definition av en kristen?

Ge mig ett medicinkabinett. Plocka fram en ångestfylld och irritabel person. Vi ger honom en dos av något lugnande medel och får en lugn och balanserad individ efter en stund. Är han plötsligen en kristen? Vi kan stoppa i honom något annat och skruva upp honom till att vara hyperkänslig. Var han kristen i ena läget och avfälling i det andra? Med hjälp av droger kan man ändra en individs temperament på en kort stund. Från att vara en slö, likgiltig, liknöjd person kan man förändras till att vara livfylld, energisk och aktiv, från att vara olycklig, missnöjd, butter, melankolisk, vresig och irriterad förvandlas man till att vara vänskaplig och trevlig, fri från all den nervösa spänning som verkade fram denna negativa attityd, och fri från den matsmältning i olag vilken skapade tölpen som ingen kunde bo samman med. Det tog ingen tid att skaffa fram en kristen med hjälp av medicinering. Du förstår poängen.

Var finner man sanningen? Om sanningen om min frälsning vilar inom ramen för mina känslor, eller med förankring i mitt matsmältningssystem eller i nervbanornas vindlingar kommer jag att vara oduglig som kristen därför att dessa system ger olika utslag från dag till dag med vädrets ändringar och all annan påverkan. Detta håller inte. Sanningen, var finns sanningen? ”Inte vad jag är, men det du är.” Där finner man sanningen. ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Friade från vad? Träldomens bojor. Vad för slags träldom? Satan slår dig i sin fördömelses kedjor därför att du inte känner dig på topp idag. Du mår inte alldeles bra, känner dig ur slag, känner dig deprimerad, irriterad, döden pressar på och själafienden kommer in och talar om för dig att du inte kan vara kristen sådan du är. ”Just en fin kristen.” Och du lyssnar och tar in det. Är detta en sanning? Lögn är vad det är.

Det enda svaret som för till befrielse och frihet är: ”Inte vad jag är, men vad du är; Kristus är alltid den samme.” Han är inte som jag är, föränderlig från timme till timme och från dag till dag liksom allt mänskligt liv. Han är annorlunda. Förlåt mig för att jag lägger så stor vikt vid detta, men jag tror att det här är det enda sättet på vilket man blir verkligt frälst. Jesus säger ju som du vet: ”Jag är sanningen.” Vad är sanning? Det är allt sådant som håller när fienden kommer med sina argument, han är en lögnare, ja, lögnens fader. Det är allt sådant som befriar oss från detta falska jag som vi alla bär på, som vi alla är. Vi är alla fulla av motsägelser. Vi kan aldrig vara säkra på att vi kommer att ha samma gemensamma hållning och inställning särskilt länge, eller att vår övertygelse inte kommer att göra en u-sväng. Det står inte om oss, det är Kristus det handlar om. Du inser vilken vrång och falsk ställning vi hamnar i om vi blev kvar på det naturligas plan. Vilket spel fienden kunde bedriva med oss.

Jag använder dessa illustrationer för att försöka komma till kärnan i dessa ting. Vad är sanningen? Vad är sant? Den finns inte i oss. Vi är inte sanna i någon del av vår varelse. Endast Kristus är sann och du och jag måste lära oss hur man lever utifrån honom. Inte förrän vi har lärt oss det kan den Helige Ande gå till nästa steg. Kanske du säger: ”Har inte en sann kristen ett mindre obalanserat temperament? Finns det ingen skillnad? Har en kristen rätt att vara irriterad med allt som följer därav?” Det är inte det jag pratar om. Mitt resonemang ger dig inte sådan frihet.

Vad jag säger är att i denna skola har inte den Helige Ande någon stadig grund för sitt arbete med att forma oss till likhet med Kristus tills vi har lärt oss att hålla fast vid Kristus i tro. Om vi fortsätter våra liv på den falska grund som vi själva utgör, lämnar den Helige Ande oss ensamma. När vi på allvar börjar leva i tro på Kristus kan den Helige Ande gå in och göra Kristus till en verklig faktor i våra liv, gå in och lära oss vad segern och herraväldet innebär, gå in och genom befrielsen lära oss hur man undviker att falla offer för känslolivets förändringar och hur man kan leva på en fullständigt annorlunda nivå. Jag menar att mycket förändras och frigörs när man låter Kristus vara bas och fundament.

Låt oss ta irritation som exempel. En del av er har inga bekymmer med sådant, men andra vet mycket väl vad den kampen innebär. Låt oss ta ett sådant fall. Vi känner oss på det sättet idag, allt verkar enerverande, man är spänd, kärv och kort. Vad ska man göra med det? Ska vi låta detta bestämma om vi är kristna eller ej. Om vi ger oss ut på den grunden är fienden alltid kvick att göra mesta möjliga av det och föra oss in i ett förfärligt slavande för att snart nog ta död på allt andligt liv. Men om vi intar en annan hållning: ”Ja, så mår jag just nu. Detta är min svaghet just nu, men du Herre är olik mig och annorlunda. Jag tar till mig av din vila, tar tag i dig och gör dig till mitt liv.” – du ser genast vad vi har gjort. Vi har ryckt undan fiendens fotfäste, och du kommer att finna att det finns frid längs detta spår, och vila, och fastän du kanske fortfarande inte mår så bra i det yttre har vilan infunnit sig i ditt inre. Fienden är utestängd från ditt inre, han har inget utrymme där. Guds frid står som vakttorn över hjärta och sinne genom Kristus Jesus, borgen står säkrad och trygg.

Fienden försöker alltid komma åt anden, den inre människan, via kroppen eller sinnet för att belägra och belägga den med fångenskapens fjättrar. Men vi kan förbli fria i vårt inre även om vi mår aldrig så illa i det yttre. Detta är den frihet som sanningen ger. Detta är sanningen! Inte ett ting, inte en fråga om bekännelseteknik, men en person. Det handlar om vad Kristus är, och han är fullständigt annorlunda i jämförelse med vad vi är. Den Helige Ande lär oss detta som Sanningens Ande, detta att förblivandet i Kristus betyder allt. Alternativen är att ge oss in i oss själva eller söka hos andra människor, söka ute i världen, på sinnets plan. Bliv kvar hos, förbliv i Kristus där vilan, friden och befrielsen är ett faktum.
Men kom ihåg detta att om vi menar allvar inför Anden, kommer han inte att tillåta att vi blir bedragna. Jag menar att den Helige Ande kommer att röja och blotta vårt verkliga jag. Han kommer att klä av oss och grundligt visa oss att det inte finns något verkligt sunt i oss, inget som man kan lita på, bara för att på samma distinkta sätt göra klart att det endast i Kristus, Guds Son, finns trygghet och liv.

Det känns som om jag inte riktigt lyckas meddela er vad som egentligen finns i mitt hjärta. Så många människor tror att det andliga livet, livet som Guds barn, handlar om ting och saker. Det finns en sak som kallas ”korsets budskap”. En annan sak kallas ”helgelse”. Det finns en tingest som kallas ”befrielse”. Man hittar en företeelse som kallas ”att dö med Kristus” – alltid någon-”ting”. Man försöker få tag på det, lägga beslag på det, men det finns ingen frihet alls på den vägen. Det fungerar inte. Dessa ”Det” fungerar inte. Allt handlar om personen, Herren Jesus, och den Helige Ande kommer aldrig att frälsa oss genom en sak, ett ”det”. Han kommer alltid att föra oss till Personen, och göra Kristus till bas för våra liv, för vår befrielse, för vårt allt. Ordet är ”Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning”. 1 Kor 1:30.

Det ständiga behovet av tro
Jag måste strax avsluta. Den Helige Andes arbete har som mål att göra oss lika Kristus, att forma oss efter Kristus, att forma Kristus i oss. Men Kristus kommer alltid att förbli annorlunda i jämförelse med oss, vilket innebär att det aldrig kommer att upphöra att finnas en maning till tro. Förväntar du att nå en punkt i pilgrimsvandringen här på denna jord då du kan göra dig av med tron. Det är en allt igenom falsk förhoppning. Tro är något som kommer att behövas intill de sista ögonblicken av ditt liv, om inte mera då än vid någon annan tidpunkt. Tro är en förblivande nödvändighet genom hela livet. Om detta är sant, omintetgör det varje slags hopp om att vi skulle finna något av detta inom oss själva. Detta var Adams begynnelsesynd, detta val att inte ha allting i Gud men att ha det i sig själv i oberoende och därmed omintetgöra trons princip. Så begick han synd genom otro och all synd som har vältrat in sedan dess kan spåras till detta ena – otro.
Tro är den verkliga faktorn i återlösning, i frälsning, i helgelse, i förhärligandet – allt kommer av tro. Den gör omintet fiendens verk. Och tron innebär helt enkelt att vi placeras i den ställning där vi inte finner något av allt detta i oss själva. Vi äger det bara i den Andre, och kan bara komma till kännedom om det och ta del av det genom tro på den Andre. Således kommer Gal 2:20 alltid in här med förnyad styrka – ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” Mitt liv, det jag nu lever i min kropp, lever jag i tro på Guds son.
Må Herren tolka sitt ord för oss.

Picture: ace-clipart.com

INFÖR DEN 23 JANUARI FÖRELÅG en profetia med en mycket, mycket allvarlig varning för ett  exceptionellt skeende mot USA. Inför det faktum att profetian inte blev förverkligad – prisad vare Herren – har Sven-Åke Bredmar skrivit en mycket viktig kommentar. Artikelns innehåll hjälper oss till både ödmjukhet, tacksamhet och vaksamhet inför profetiska budskap. Bara för att ett budskap inte ”slår in” förlorar den profetiska dimensionen varken i funktionalitet eller aktualitet.  

Därför är artikeln nyttig undervisning för både den som är tveksam inför profetians aktualitet i vår tid och för den som kanske lätt avfärdar både avsändare och innehåll vid ett tillfälle som detta konkreta inför den 23 januari 2006

/Dag Selander

***

K O M M E N T A R
TILL PROFETIAN OM DEN 23 JANUARI 2006
 
Många har hört av sig och undrat om kvaliteten på profetian jag skickade ut nyligen eftersom den inte inträffade. Jag vill kommentera några av de vanligaste invändningarna.
 
1. Ännu en falsk profet har skapat kaos
Ändens tid ska kännetecknas av många falska profetiska budskap, Matt 24:11, Mark 13:22. Det gäller för oss att ha kunskap och insikt i Guds Ord så att vi kan avslöja det falska, 2 Tess 2:9-12. Många tilltal är också riktiga i dessa dagar, för i ändens tid skall även Guds helige Ande utgjutas över människor i sådant antal att det äkta ökar dramatiskt.

Självsäkra påståenden om falska budskap avslöjar stor okunnighet hos den som uttalar sig obetänksamt.
 
2. Pröva allt profetiskt tal
Jag fick detta tilltal från flera olika håll från kristna som jag respekterar. En av dem som granskade budskapet var Peter Wagner vilket fanns med i texten.
 
3. Varför skicka ut tilltalet över huvud taget?
Enkelt! Läs Hes 33:5-6.
 
4. Varför be om det inte kan upphävas?
Det är riktigt att det i texten stod att domen inte kunde upphävas men det utesluter inte möjligheten att den kan fördröjas.

Jag tänker på Mose och Aron. Herren hade tröttnat på Israels barn i öknen och uppmanade Mose att flytta på sig ”så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.” 4 Mos 16:21, 45. Men Mose var olydig och satte sig ner! Trots att domen över israels barn börjat kunde Mose med sin förbön stoppa domens verkningar. Herren valde att genomföra domen på ett annat sätt. De olydiga dog i öknen under en 40-år period.

Jag tänker också på profeten Jona. Folket ångrade sin onda livsstil och omvände sig efter profetens förkunnelse c:a år 770 f.Kr, Jona 3:10, och Gud fördröjde domen. Nineve utplånades 612 f.Kr, jfr Nahum 2 och 3, efter det att man återvänt till ett liv i synd.

Profeten Amos beskriver situationer då Gud ändrar sina domar på grund av profetens bön, Amos 7.
Jag tänker också på vårt land och Birger Olssons profetiska tilltal Dom över Sverige i början av 1950-talet. Tilltalet beskrev detaljrikt en sovjetisk invasion av Sverige. Guds folk väcktes till insikt om landets utsatta läge och började bedja. Det resulterade bland annat i att Stalin dog. Han hade långt framskridna planer att invadera Sverige skrev DN 1956. Dessutom bröt det ut en väckelse i landet.

Herren har alltsedan dess varnat sitt folk och profeterna i landet. Gensvaret blir svagare och svagare. Det verkar som om man blivit blasé på domsprofetior i vårt land!?
 
5. Profetian andas bara makt straffdom och död. Sådan är inte Gud!
Du som tänker så bör göra en ordstudie i Skriften på Guds vrede. Det finns nämligen en annan sida hos Gud än den gulliga, vämjeliga bilden av den snälle lille guden som tolererar allt och tycker nog ändå till sist att allt är OK och släpper in alla i himmelen.

Jag varnar dej min vän! Har du en sådan falsk bild av Gud och inbillar dej att det är inte så noga med att ta Bibelns bud på allvar, för den är ju trots allt ett människoverk, då är du ute på farliga vägar, jfr Hebr 10:19-31.

Någon skrev: Det var knappast kärlekens Gud som låg bakom uttalanden som "massakern av de oskuldsfulla har börjat"… Hur ska man då ställa sig till tsunamikatastrofen och jordbävningen i Pakistan, för att nämna några? Fanns det några oskyldiga där? Eller var det ett Herrens olycksfall i arbetet? Knappast! Hur ska man uppfatta Jer 7:16, Rom 1:18, 2:6-12?
 
6. Profetian är inte från Gud för den gick inte i uppfyllelse
Ett påstående med citat från 5 Mos 18:21-22. Men när det gäller att pröva profetiska budskap finns det ingen automatik. Att i ödmjukhet inse sin egen begränsning är ett nödvändigt rekvisit. Det är den helige Ande som ska leda oss fram till sanningen. För att detta ska ske måste vi erkänna för oss själva att vi är sorgligt okunniga och att vi behöver Andens ledning så att vi ser vad Ordet säger och väga det mot budskapets innehåll.

Själafienden kan också få folk att profetera i syfte att förvilla dem, jfr 5 Mos 13:2. Jfr även vad jag sagt ovan under punkten 4. Att ett profetiskt budskap uppfylls innebär alltså inte med nödvändighet att det är den helige Ande som ligger bakom.
 
Min personliga slutsats
Jag har sedan den 23 januari 2006 fått flera kommentarer från de böneledare som skickade ut budskapet till förebedjarna på sina listor. Det var på så sätt ett mycket stort antal förebedjare i många nationer som tog det här på allvar och bad uppriktigt till Gud om nåd och förbarmande.
Den samlade uppfattningen bland bedjarna är den att budskapet var helt rätt och riktigt och att Gud svarade på bön och förflyttade domen framåt i tiden.
 
Låt oss ta denna varning på allvar och bedja ännu ivrigare för vårt land!
Gud svarar på uppriktig bön, Ps 145:18-19.
 
Sten-Åke Bredmar
Tidningen BED, H Gads väg 3, 392 46  Kalmar, Tel. 0480 - 159 93. www.bed.nu

Taggade Bygdeå-bor, Västerbotten. Fr.v. handl. Karl Karlsson, Åkullsjön, handl. Helmer Abramsson, Överklinten samt hem.äg. Albert Andersson, N. Stortjärn. Bild: BygdaNet BildDataBas

T a g g a d ... 

Syster Karin har taggat mig...
Se Långström.

Med viss tvekan hakar jag på den taggande utmaningen, trots att det är lite kedjebrevs-stuk. Funderar ett bra tag... och ser det som ett tillfälle att låta 5 av mina favoriter få en måndagshälsning. Därför: Tack, Karin, och tack, ni fem namngivna nedan, för era taggade poster! Jag lär mig hela tiden...

Så OK, då kör vi detta Chain Race: - "Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."

Här är fem mindre goda egenskaper av mina 149 begränsningar & svagheter:

1. Psss, lägg örat på texten. Nå? Visst hör du min röst? Jaså, inte. Trodde jag för nästan alla brukar hoppa till när jag tar till orda. Beror på min alltför höga röstvolum. Som beror bl.a. på halv dövhet. Som beror på... 
2. Min höga röst tar dessutom sån plats, "jag tar P-l-a-t-s..." Väldigt jobbigt för feminister. "Sån plats han alltid ska ta!" Inte det vanliga manschauvinistiska stuket här inte...
3. ZZzzzzzzzzzzzz snarkar, så att min fru fått:
4. ... både ischias och ryggskott, dvs. sms. s.k. psykosomatiska reaktioner, ajajajjaaaaajjjjj
5. Om broder X och jag sagt kl 17.oo för ett samtal och möte och den andre inte är där senast kl 17.05, väntar jag inte en minut till, utan går hem (lite mycke tidsfascist, alltså).

Följande fem är "de nominerade" -just nu - mina taggade bloggfavoriter:

- Daniel (för IT & Evangelisation)

- Dixon (för spännande journalism & Father´s house)

- Fredrik (för the Journey & EC)

- Manns (för OM/TeenStreet & YoHo)

- Pelle (för profetisk samhällsanalys bl.a.)

REFLEKTIONER
Den svenska kristenheten har ovan ett exempel på svagheter och tillgångar.
- Svagheterna plus 144 till står jag själv och personligen  för (norrlandssvensk som jag är). 
+ Tillgångarna får Daniel i Sydeuropa, Dixon från Österrike, Fredrik från Finland, Manns från USA och Pelle från Sverige stå för i Den svenska kristenheten. Så ser det ut. Tack vare global Outsource är Den svenska kristenheten ett fullgott team som Body of Christ in Sweden...

Picture: TrueU.org  - A Place to Discober the Truth

Tänk om teologi är mer process än svar?
Det är rubriken som möter under Kategorin 'Tro & kyrka' på portalen Crossnet. Professor Michael Bauman talar om detta i artikeln 'A Backpack, Not a Fort: Theology for the Journey of Life'.

What if theology is a process rather than an answer? Are we, as Christians, seekers of truth or custodians of truth? Michael Bauman's article will challenge what you "know" to be "true."

Hela artikeln av Michael Bauman.

Undersökningsfrågan:
Vilket av följande beskriver bäst din kyrka, tradition och religiöst perspektiv?

Enkel analys i början av M'Xp:s undersökning av besökarnas hemvist i Den svenska kristenheten visar att det finns tre jämnstora grupperingar, nämligen Bekännelsetrogna, Frikyrkan, Svenska kyrkan och en fjärde stor grupp med Katolker och Ortoxa.

samt röster på NT Church, Messiansk, ateist, ingen religiös tradition

29/01/2006
/DS

Picture: HolyLandPhotos.org

LÄNGTAN EFTER ANDLIGT NYTT LIV
Över 32.000 människor har kontaktat BCC under de senaste tre åren. Genom en intensiv uppföljning har många kommit till tro på Jesus. Faktum är att ett stort antal församlingar utanför storstäderna består mestadels av BCC-kontakter.

”Jag är i en andlig ödemark och jag längtar efter att få läsa Bibeln, så jag beslöt att skriva detta brev. Jag skulle vilja komma och möta er personligen, men jag har inte råd att komma, så jag skulle vilja inbjuda er att komma hem till mig. Det finns många vänner här som är attraherade av den kristna tron.” Så skriver Erdem.

”Jag läser den lilla boken ni sände och jag skickar nu mina kurs-svar. Jag delar med mig av kunskapen och ljuset jag har fått ta emot, med alla dem runt om mig. Efter att jag kom i kontakt med er tror jag att jag kan få tomheten inom mig fylld. Jag har alltid med mig det Nya testamente ni sände till mig i min jackficka vart jag än går och läser ur det så snart jag får tid. Med förväntan ser jag fram emot nästa boksändning från er och också videon om Jesu liv.” Ur brev från Ali.

Läs mera om BCC Turkey

REFLEKTION
I en miljö där det kan vara direkt riskabelt att leva som öppet kristna på grund av starka fientliga krafter lever ändå mängder av invånare ett liv, där man har en längtan efter levande gud. Man lyssnar på kristna radiosändningar och unga läser om kristen tro på Internet. Man vill få vägledning och hjälp att få lära känna Jesus Kristus.
Den svenska kristenheten får av material som ovan såväl hämta inspiration som anta utmaningen att dela evangelium; här hemma men också se över resurserna lokalt för att bistå alla de folk som ännu inte lärt känna Jesus Kristus som är Vägen, Sanningen och Livet.

Källa: I long to read the Bible, On the Silkroad Issue 1 2005-2006

 

Vilket av följande beskriver bäst din kyrka, tradition och religiöst perspektiv?  
 Svenska kyrkan   25.3%
 Bibel & Bekännelse   8.4%
 EFK   8.4%
 Romersk katolsk    7.2%
 SAM   7.2%
 Högkyrklig   6.0%
 EFS   6.0%
 Lutheran    6.0%
 Pentecostal-/Charismatic    3.6%
 Evangelikal    3.6%
 Ortodoxa kyrkan    2.4%
 Missionskyrkan   2.4%
 Restkatolicism (se Kommentar)   2.4%
 Pingst   2.4%
 Ingen rel. tradition   1.2%
 Livets Ord   1.2%
 Vineyard   1.2%
 New Test Church   1.2%
 Ateist   1.2%
 Brethren - NT Church   1.2%
 Messiansk   1.2%

Rapport 28 januari ang Undersökning svenska kristenheten - M'Xp 2006:1/SSC

Vilket beskriver bäst din kyrka, tradition och religiöst perspektiv?   Delta i undersökningen här - Se menyn till höger på Startsidan under M'Xp-logo

-- -- --

Bild: The World Map Global Mapping International

V  E  M
Ä  R
B  i  l  l
P  a  i  d ?

Är det Bill Paid som står och samtalar vid Buss 1 från Huskvarna? 

... eller är det Bill Paid som just är på väg från Råslätt med 1:ans buss ner mot Centrum? 

 ... eller kan det vara Bill Paid som vattnar den ståtliga Kamelian?

 ... eller kan detta rentav vara Bill Paid? 

När jag som svensk ser och hör orden uttalas "Bill Paid" blir den första associationen:
- Bill Paid, vem är det?

Bill... Paid...Nä, men, det är ju engelska 'bill paid' - och kan ju betyda 'räkning betald'! Konstigt det är med språk, egentligen.

Anders som är hyfsat bra på engelska skriver i ett e-mail: 
Sent: Saturday, January 28, 2006 1:20 PM
Subject: SV: [Flickr] Bill Paid has invited you to join!

Hej Dag,

Är det du som har skickat det här meddelandet?
(Bara kollar, eftersom jag inte känner någon Bill Paid...)

/anders 

Ja, visst, ett antal vänner runt om i Sverige har fått en hälsning från mitt Flickr som jag gav namnet Bill Paid. För jag tänkte: - Varför inte låta min Fotograf få en och annan att fundera... (@)

Bill Paid - det är alltså min Photographer som sköter om ett särskilt FotoGalleri på företaget Flickr.
Man kan enkelt komma in på detta FotoGalleri som sköts av (hmhmm...) Bill Paid.

VÄGBESKRIVNING TILL BILL PAID/Flickr:
Gå till:  L ä n k a r (därunder finns det två länkar enligt nedan)
.::. NEWS BILL .::.
.:::::. Flickr.:::::.
:: VOTE & POLL :: 
 
Klicka på .:::::.Flickr.:::::.  V Ä L K O M M E N  in, gå till menyn ute till höger och scrolla nedåt till Länkar.


REFLEKTIONER
(@)  Den svenska kristenheten delar gärna med sig av bilder, evangeliepedagogiskt som det är. Dessutom vet hon att på Golgata är 'räkningen betald'... ('bill paid') Paulus skriver till Kolosse:
- Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.

Ernst Åström  (t.v) växlar över till Uno Isberg (t.h) Foto: BygdeBildDataBas

År 1949 ERNST VÄXLAR ÖVER TILL UNO ISBERG
Det är friidrottstävlingar sommaren 1949 med OS-mästaren in tresteg i London 1948 och Uno springer sista sträckan på 4x100 och BGoIF vinner den stafetten. Bland åskådarna är två andraklassare som börja i 3:an. Plats: Stenmyrvallen i Bygdeå. För närmare rapport från Stenmyrvallen.

År 2006 BENFICA-SPELARE TILL BYGDEÅ GoIF:s FORTBOLLSLAG
Benficaspelare till GoIF! Det är On-line News 27 januari 2006. 

Från Sveriges Jerusalem skickas hälsningar till Bygdeå från Selander´s pajken av flera skäl. Stenmyrvallen - där Bygdeås Fotbollslag spelar för nya segrar - var nästan min lekplats under barnaåren, eftersom idrottsplatsen låg alldeles intill Mejeriet där jag levde mina första arton år. Dessutom betydde Uno Isberg kanske allra mest för min andliga utveckling på trons område. Några år efter OS-medaljören Arne Åhmans 15-metershopp på Stenmyrvallen i samma tävling 1949 fick jag en liten blå andaktsbok som jag läste flera år. Den fick jag av Uno Isberg och hans Ann-Mari när jag konfirmerades.

Fotnot
Bilden på stafetten finns i Bygdealbumet BildDataBas på BygdaNet

B O O K M A R K S
  
Anders Arborelius 
Biblicum 
Brogren 
Cellkyrkan 
Dagen 
EFK 
EFS 
Folk & Språk 
Frälsningsarmén 
Intercessors Network 
Kyrka & Folk 
Ljus i Öster 
Missionskyrkan 
Oas-rörelsen 
OM 
Ortodoxa kyrkan 
Pingst 
SAM 
Svenska kyrkan 
Tidens tecken 
Ulf Ekman 
Världen idag 
 
DE ÄR MYCKET OLIKA, dvs. ”Mina favoriter”, som vi kan ha som minnesadresser för vår IT-användning. Vilka de är beror på vilka vi själva är. Exemplet ovan är bara ett exempel. Min "riktiga" lista på "Mina favoriter" är redovisade nedan.

När det gäller DEN SVENSKA KRISTENHETEN har jag just ”Mina favoriter”. Som människor har vi nog alla våra favoriter. Fast det anses ibland inte riktigt fint eller acceptabelt av olika skäl.

”Gud har inga favoriter” brukar man höra från vissa fromma håll. Själv har jag kanske använt uttrycket en (1) gång i min förkunnelse under trettio år i Svenska kyrkan. Det är nog riktigt att han inte har det, ty han gör ju inte skillnad på folk… och Hans kärlek är ju till - tack & lov - för oss a.l.l.a.

Jag hör nån ropa på mig.....
- Hallå!

- Ja, vad är det? säger jag
- Ska du inte komma till skott nån gång, Dag! Hur är det nu? ”Mina favoriter” vad och vilka handlar det om?

- OK.

Här är 'Mina favoriter' i Den svenska kristenheten – en 30-i-topp-lista med korta kommentarer – i bokstavsordning:

1. ANDERS ARBORELIUS – för hans lågmälda brobyggande och själavårdande förkunnelse
2. BED.NU – för dess bönenätverk
3. BIBELSKOLAN.COM – för dess bibelskoleresurs på nätet
4. BIBLICUM – och dess artikelindex
5. BROGREN.NU, ANDERS – för den uppgradering av kyrkliga utveckling som pågår
6. CROSSNET – för dess betjänande av stora delar i svensk kristenhet
7. DIAKRISIS – för den resurs den är i kyrkans, missionens och lärans tjänst
8. EKMAN, ULF – för hans bidrag av Salt och ljus i det svenska samhället
9. FOLK & SPRÅK – för dess översättningsarbete bland de onådda folken
10. FÖRSAMLINGSFAKULTETEN – för den bibliska teologiska undervisning som erbjuds
11. GÄRTNER BERTIL – för hans trogna tjänst i den gamla tron
12. HALLDORF PETER – för hans delande av förkunnelse från patristikens källor
13. HÖGKYRKLIG.NU – för dess Forum med tankeutbyten och analyser kring den apostoliska tron
14. INTERCESSORS NETWORK – för dess internationella bönenätverk (utan Internet, enbart via E-mail)
15. KATOLSK OBSERVATÖR – för det nya nätmediets friskhet
16. KYRKA & FOLK – för dess rena och klara kommentarer i det som sker kyrka och samhälle
17. LARSSON ROGER – för hans trogna tjänande i svensk kristenhet
18. LJUS I ÖSTER – för dess mission bland onådda i Öster
19. LOGOS-MAPPEN – för dess innehållsresurser
20. LUTHERSKA NÄTBIBELSKOLAN – för dessa rejäla studier
21. OAS-RÖRELSEN – en resurs och tillgång för Svenska kyrkan, EFS, Pingst, Katolska vänner, Missionare, SAM, EFK m.fl
22. OLSON, J GUNNAR – för det pionjärskap och inspiration han varit och är i ICCC
23. OPERATION MISSION – för dess kompetens att inspirera unga till mission och att inkarnera Evangelium
24. OPERATION MOBILISATION – för dess globala nätverk att praktisera evangelium
25. PROFETISKT & AKTUELLT – för dess uppgradering av händelser och profetiska analys
26. RADIO HCJB – för den Royal Air Force som den är i den andliga striden
27. REICHMANN SVEN – för hans breda författarskap kring tro, församling och Israel
28. THE ENCOUNTER.NU – för webbsajtens bredd och djup
29. TIDENS TECKEN – för den profetiska väktartjänsten på nätet
30. VÄRLDEN IDAG – för den journalistiska bredden i kristenhet och samhälle

KOMMENTAR
Valet av Mina favoriter grundar sig på i vilken grad de betjänar hela kristenheten, och utan att vara samfundsbegränsat; det gäller organisationer såväl som personer. Listan omfattar inte alla Mina favoriter utan har begränsats till trettio. Det är anledningen till att en och annan besökare saknar just den eller den egna favoriten. Detta var just - ”Mina” - Mina favoriter. Inte allas. Och - Gud har inga favoriter. Alla ses...

//Dag Selander

---

Fotnot Längst upp på sidan ett exempel på "Mina favoriter" som illustration. - Bookmarks är skapat med hjälp av Netvibes, med vilken man gör en hyfsat enkel och mycket bra mobil Homepage.
- M'Xp återkommer inom kort med en annan Lista/Mina favoriter utifrån ett något annat perspektiv...

DEN SVENSKA KRISTENHETEN har många rika resurser och tillgångar i form av organisationer, personer och rörelser. Alla dessa är vi oändligt tacksamma för, ty mer än en gång behöver vi få inspiration, mentorskap och vägledning... 



Mission Xp [M'Xp] vill därför ge Oas-rörelsen en uppmuntran i form av utmärkelsen :: M'Xp Worthy Award Resource of 2006 :: Det är M'Xp:s sätt att för mycket stora delar av Den svenska kristenheten få säga vårt tack till Er alla medarbetare i ledningen och utöver landet för Ert arbete och för Er nit att ge ut av kraft och vision till oss i Den svenska kristenheten. I Sveriges kristenhet finns det delar av tradition och tänkande som kanske tycker att Oas-rörelsen är för karismatisk och måhända oluthersk. Men samma folk som kanske har svårt med hög och mycken lovsång och lyfta händer, samma folk delar grunden och gränserna i Oas-rörelsens bekännelse.



M'Xp motivering är redan berört; Oas-rörelsen är en inspiration, en resurs och tillgång, för hela Sverige från Ale till Övertorneå och för många olika kyrkor, grupperingar, organisationer och samfund på ett unikt sätt.

M'Xp vill uttrycka sin tacksamhet och glädje över vad Oas-rörelsen har betytt alltsedan 1983 i svensk kristenhet, samtidigt som vi också sörjer att en av dess grundare nyligen lämnade vår jordiska gemenskap, nämligen Carl Gustaf Stenbäck.

Oas-rörelsens webbsajt är uppgraderad med ny läcker design av Mikael Jervelind, 2005. 
Inne på sidan rör man sig lätt och enkelt mellan alla resurser på Oasrörelse-Menyn om:

* Presentation
* Aktuellt
* Oasbladet
* Inspiration
* Oasprodukter
* Ljudarkiv

Vi vill gärna flagga lite för Ljudarkivet, som låter oss lyssna till mängder av filer där vi får möta namn och förkunnare som Anders Arborelius, Berit Simonsson, Birger Skoglund, biskop Thomas, Bjarne Skog, Bo Brander, Håkan Sunnliden, Magnus Lind, Elisabeth Sandlund, Erling Ivarsson, Göran Åberg, Hans Weiuchbrodt, PO Olsson, Paulina & Daniel Brolin, Stina Nilsson, Anders Sjöberg, Bertil Gärtner, Stanley Sjöberg.

Oas sommarmöte 2006 i Skövde den 26-29 juli erbjuder en rikedom av kraftkällor under temat "Mura igen sprickor, återställ stigar, bo i landet" (Jes 58:12).
Titta in och se och reflektera över alla möten och seminarier som erbjuds av Oas sommarmötet 26-29/7 i Skövde. Det är dags att titta i almanackan och se över möjligheten att vara med. Det brukar bli fullt på Sommarmötenas alternativa bra billiga sommarboende.
Boka in dagarna så snart som möjligt på Oas-webbsajten. Härnedan namnen på Sommarmötets deltagarlista:



Deltagarlista: Paul Anderson LA, Torsten Josaephsson, Jan Sköld, Hakon Långström, PO Olsson, Anders Arborelius, Leif Nordlander, Björn Gusmark, Annika & Bengt Pliejel, Elisabeth Sandlund, Erik Johansson, Göran Skytte, Magnus & Maria WIdholm, Anders O Johansson, Inger Gustafsson, Rolf Nordblom, Björn Fyrlund, Anna Ehde Malmberg, Hans Weichbrodt, Hans & Ragnhild Simonsson, Mattias Olsson, Karin "Linus" Malmström, Angelica Olausson, Hans Wolfbrandt, Lisa Lerman m.fl

Till Oas-rörelsen hör också en egen webbsida för Generation X, typ/18-29 år.
Titta in på sidan. Läs och gå omkring i en rikedom av resurser för var och en på Journey.
Kolla: >>> Barn-Oas <<<

Antalet väckelsekristna torde nu uppgå till 400–500 miljoner. I Kina går nu flera människor i kyrkan en söndag än i hela västra Europa tillsammans! År 1990–2000 grundades en miljon nya församlingar och planerna för de kommande åren är att grunda 2,4 miljoner nya församlingar.

Vid besök i olika delar av världen har jag försökt analysera vad som händer just nu och gör i det följande en personlig analys av ”livets kännetecken” och ”dödens kännetecken”. Det bör påpekas att dessa kännetecken går rakt igenom alla kyrkor och samfund och att de inte på något sätt är relaterade till yttre former t.ex. mötesstil eller liturgi.

DÖDENS KÄNNETECKEN

1. Församlingen menar att Bibeln främst är en historisk bok, som endast delvis kan vara relevant i dag.
2. Ordet ”väckelse” är ett främmande ord och används mycket sällan.
3. Församlingens längtan är att vara populär, demokratisk och att ”alla skall tala väl om församlingen”.
4. Församlingens verksamhet kretsar inte kring Gudsrikestanken. Den vill i stället stöda all slags andlighet (även icke kristen).
5. Församlingen manar att Jesus kan vara en väg till frälsning men undviker ordet ”frälsning” och talar om ”mening”.
6. För församlingen är den kristna tron åsikt.
7. Församlingen undviker allt tal om dom, nåd och förtappelse eftersom människor då kan bli irriterade och arga.
8. Församlingen har ingen evangelisation och gör missionen enbart till ”dialog”.
9. Församlingen leds av människor som inte har en personlig tro på Jesus.
10. Församlingen är ganska rädd för att Gud skall börja göra ”stora ting” utan att fråga församlings-/kyrkorådet först.


REFLEKTION
Den svenska kristenheten kan med fördel använda de två listorna ovan som speglar (t.o.m. såsom biktspeglar för den det kan vara naturligt). De två listorna typ/hall-mark fungerar utmärkt under en församlings-, planerings- eller visionsdag likväl som enskilt för herdar, ledare, äldste och enskilda församlingsmedlemmar.

Listornas tjugo kännemärken är inte bara en checklista, utan de kan med sin inneboende fråga ”Vilken församling tillhör du?” hjälpa oss att stanna upp och söka himmelsk analys inför vad vi är och vill… 

Källa: Oasrörelsen Sverige.
* Författare till texten är den lutherske prosten Johan Candelin, som är ordförande för Martyrkyrkans Vänner rf, Goodwill Ambassadör för Evangeliska Världsalliansen (World Evangelical Alliance) och ordf för IDOP.

***

 

I Kristi skola
Av T. Austin-Sparks

Kapitel 1 forts. (1b)
Grunden för andlig fostran

-- -- --

Kristus är annorlunda
Då nu detta är sant – och om det inte är det, behöver du kanske vara stilla tills du har bearbetat detta samman med Herren – då nu detta är sant, begynner den Helige Ande verka här, som jag sa, för att låta två eller tre ting bli verkliga för oss. Den första av dessa är detta att Kristus är helt och hållet annorlunda. Så totalt annorlunda han är i jämförelse med oss. Se på lärjungarna som kom under hans fostran – det var inte den Helige Andes skola sådan vi upplever den, men resultatet av deras umgänge med Herren Jesus under dessa tre och ett halvt år var likadant. Det första de fick lära sig rörde skillnaden mellan dem och honom. De var tvungna att lära sig det. Jag tror inte att det gick upp för dem meddetsamma. Det var medan de levde samman och vandrade samman som de fann att de ideligen hamnade på kollisionskurs med hans tankar, hans sinne och hans sätt. De försökte få honom att ta en viss riktning, göra si eller så, besöka någon plats, de försökte påverka honom med sina bedömningar, sina känslor och sina idéer. Men han lät sig inte påverkas.

På bröllopsfesten i Kana talade hans egen mor med honom och ville att han skulle hjälpa dem med vin. Hans svar var: ”Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit.” Vad har jag med det att göra? Översättningen är för svag. Det borde heta: ”Kvinna, våra tankar tillhör helt olika områden. Vi har inget gemensamt i detta”. På detta sätt försökte de åter och åter igen att tränga sig på och få honom att böja sig för deras mentalitet. Men, nej, han avvisade dem och visade hur annorlunda hans tankar, hans vägar, hans sätt, hans bedömningar var – helt igenom annorlunda. Jag tror att de till slut gav upp i misströstan. Han skulle kanske ha gett upp om han inte vetat att det var just detta som han måste göra med dem. Försök få tag om detta, så har du fått något som verkligen är till hjälp.
”Herre, varför är det alltid så att jag kommer till korta, alltid gör bort mig? På något sätt lyckas jag alltid säga fel eller göra fel. Jag hamnar alltid på fel sida. Det verkar som om jag aldrig ligger i fas med vad du gör och är. Jag har tappat tron på att någonsin kunna vara rätt.”

Och Herren säger: ”Jag håller på att fostra dig, det är det hela. Det är överlagt och avsiktligt. Detta är just precis det som jag vill att du ska se. Om du inte lär dig denna läxa, kan vi inte komma någonstans alls. Men när du grundligt har lärt in denna lektion, kan vi börja på det konstruktiva arbetet. Men för närvarande är det nödvändigt att du når den punkt där du inser att jag är fullt ut annorlunda i förhållande till vad du är. Skillnaden är sådan att vi rör oss i två helt skilda världar.”

Detta den vanliga människans sinne, är i bästa fall ett annat sinne. Denna den vanliga människans vilja är i bästa fall en annan vilja. Du vet aldrig vad som finns bakom dina motiv förrän den Helige Ande snittar långt ner i djupet av din varelse för att visa dig. Du formulerar kanske dina känslor och behov i de mest fromma termer. Som Petrus reagerar du kanske på ett gudomligt tilltal ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig” och säger ”Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!” Men det är bara självlivet som dyker upp igen för att få en välsignelse. ”Jag vill ha välsignelsen,” säger man, och missar det som Mästaren försöker lära oss. ”Jag försöker lära dig något om självuttömmandet” säger han, ”och du tar tag i allt jag säger för att fylla upp ditt liv, bara för att få, och jag försöker säga ’Ge, släpp taget’”. Själviskheten visar sig i de mest andliga utstyrslar. Självlivet dyker upp för att skaffa sig välsignelser. Vi vet inte vad som är verksamt i bakgrunden.

Vi måste föras in i en intensiv Andens fostran, avsedd att resultera i att vi upptäcker att också våra bästa intentioner är fläckade, att våra renaste motiv är orena inför hans ögon. Sådant som vi menade skulle gagna Gud har sin verkliga källa i självlivet. Vi kan inte producera något utifrån denna natur som Gud kan finna behag i. Det enda som kan bäras fram inför Gud finns i Kristus, inte i oss. Det kommer aldrig att finnas i oss, i detta liv, som vore det från oss. Detta kommer alltid att vara skillnaden mellan Kristus och oss. Fast han bor i oss, är det över honom och endast över honom som det gudomliga välbehaget och tillfredställelsen vilar. Denna ena lektion som du och jag måste lära oss under den Helige Andes ledning, uppenbarelse och disciplin är att han är något annat än det vi är, och detta annorlundaskap är allomfattande till sin karaktär. Denna läxa är den verkligt svåra att lära.

Det är tveklöst en lektion som världen vägrar att lyssna till. Den tar inte emot något av detta. Denna lektion löper tvärs emot hela det humanistiska systemet – den storartade företeelse som människan anses vara. Nej, när du har nått fram till det bästa som du kan nå, finns det fortfarande ett gigantiskt gap mellan det du är och begynnelsen av Kristus, ett gap som inte kan överbryggas. Om du når fram till det bästa som du kan vara i dig själv, har du inte nått början av Kristus. Detta är det yttersta, men vi kanske inte behöver stryka under det ytterligare. De flesta har ändå lärt något av detta.

Men, låt oss nu när vi nu har tagit del av sådana erfarenheter tröstas något genom att ta fasta på beskrivningen av vad som verkligen händer med oss. Vad gör Herren, vad gör den Helige Ande med oss? För att lägga grund låter han oss förstå att vi är sådana vi är och att Kristus är något helt annat. Detta är den viktigaste läxan att lära, därför att det kan inte läggas ner något av konstruktiv karaktär i våra liv förrän den lektionen är inlärd. Det första är den fullständiga olikheten mellan Kristus och det som vi är.

Den Helige Ande för oss sedan ansikte mot ansikte med insikten om att det är fullständigt omöjligt att
åstadkomma detta utifrån oss själva. Du förstår, Gud har definierat sin standard, Gud har ställt fram sin mall, Gud har gett oss sitt mönster att formas efter och det vi då upptäcker är att det är helt och hållet omöjligt att vara sådana. Ja, detta kan man inte nå fram till med egna resurser. Har du inte lärt dig denna hopplöshetens läxa än? Blir det nödvändigt för den Helige Ande att föra dig till ett förtvivlans läge igen? Varför inte låta den läxan rota sig ordentligt en gång för alla för att sedan gå vidare? Varför dyker denna hopplöshet upp gång efter annan? Bara därför att du fortfarande håller på att jaga efter något någonstans, något lite godhet eller duglighet att presentera inför Gud för att behaga honom, tillfredställa honom och för att försöka svara upp mot hans krav. Du kommer aldrig att hitta något sådant. Finn dig i att vår rättfärdighet är såsom en fläckad klädnad. Jes 64:6. Vår rättfärdighet, alla våra försök att vara rättskaffens – Herren kallar det en fläckad klädnad. Låt oss slå fast detta för gott.

Om du ser en bit framåt kommer du att upptäcka vad det hela leder till. Det resulterar i den mest härlighetsmättade position. Det kommer att leda till denna sällsamma erfarenhet som Herren Jesus talade om på följande sätt i de dagar då man ännu väntade på den inre verkligheten: ”Lär av mig, så ska ni finna ro.” Detta är slutpunkten. Men vi kommer inte att finna den vilan förrän vi först har lärt oss något om den absoluta skillnaden mellan Kristus och oss. Och sedan det fullständigt omöjliga i att någonsin bli lik honom genom något som vi kan finna inom oss själva, något som vi kan producera eller göra. Det finns inte inom oss på det sättet. Det är lika gott att ge upp en sista gång om oss själva. Dessa två ting är grundläggande.

Ett slutord och en förmaning
Den Helige Ande fortsätter sedan med att visa oss hur allt detta kommer att utföras. Vi ska inte ta upp den tråden just nu, vi dröjer vid det faktum att den Helige Ande inte kan föra oss vidare förrän dessa två ting är ordnade. Gud vakar svartsjukt över Sonen. Hans son har gått genom eld för denna sak i det att han tog en människas gestalt och levde ett liv i beroendets ställning. Han tömde sig frivilligt på allt vad det kunde innebära att han när som helst kunde agera utifrån sin gudomliga ställning för sin egen befrielse och frälsning, sitt eget välbefinnande och bevarande. Han lade ner dessa rättigheter och deklarerade: ”Jag lägger mina rättigheter åt sidan för en tid, mina förmåner och min styrka som Gud, och jag tar människors position i fullständigt beroende av Gud som min Fader. Jag kommer att möta och bära allt som människor måste möta på deras sätt och nivå”.

F O T N O T
Detta betyder inte att han lät tömma sig på detta faktum att han verkligen fortfarande var Gud, men att han avsade sig dess rättigheter till en tid.

Han mötte det på varje område i dess koncentrerade form och kraft och gick rakt igenom utan den minsta fläck som människa för människor, för att sedan återvända till tronen på basis av en fullständig triumf över varje makt som människor någonsin måste konfronteras med för att tillfredställa Gud. Tror du att Gud någonsin skulle förbigå eller åsidosätta Sonen och allt det som han åstadkom å människors vägnar och säga: ”Gör bara så gott du kan, så är jag nöjd.”? Vilken förblindelse dagens kristendom innebär i förhållande till Kristus, i förhållande till Gud! Nej, det finns bara en enda i detta universum om vilken Gud av hela sitt hjärta säger: ”I vilken jag har funnit behag”, och det är Herren Jesus Kristus. Om du och jag någonsin ska omfattas av detta välbehag måste det vara ”i Kristus”, aldrig i oss själva.

När detta är inlärt, eller när denna del av fostran tas på allvar då kan den Helige Ande påbörja sitt arbete med att lägga ner och forma Kristi avbild. Vi har sett lektion ett och två sådana de tedde sig för lärjungarna. Allteftersom månaderna och åren rann förbi förstod de hur annorlunda han var och fördes sedan till förtvivlan i fråga om denna sak, just som han önskade. Han förutsåg det. Han kunde inte hindra det, han kunde inte frita dem. Han var tvungen att låta dem gå den vägen.

Alldeles vid slutet när de gjorde sina mest högljudda trohetsförklaringar, när de deklarerade sin lojalitet och uthållighet och hur de skulle bete sig när prövningarna kom sa han till dem alla: ”Nu tror ni. Se, den tid kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras var och en åt sitt håll och lämna mig ensam”. Joh 16:31-32. Till en av dem sa han: ”Tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.” Joh 13:38. Vad tror du att dessa män kände när han korsfästes och de alla sprang därifrån och lämnade honom ensam och då en av dem förnekade honom? Tror du inte att hopplöshetens mörker lägrade sig i deras inre, inte bara över förlusten av förväntningar och framtidsutsikter men en förtvivlan inför vad de själva var. Han var tvungen att tillåta detta. Han kunde inte företa något för att förhindra det. Det var nödvändigt. Du och jag måste ta samma väg om vi befinner oss i samma skola. Det är oundgängligt. Inget konstruktivt arbete kan göras förrän detta har fått utrymme i oss.

Allt detta låter förfärligt, men det borde ingjuta mod. När allt kommer omkring är det på sitt sätt konstruktivt. Vad är det Herren gör med mig? Han håller på att bereda väg för sin Son. Han rensar mark för att kunna föra fram Kristi fullhet. Detta är vad han sysslar med. Han gjorde det med dem, och pingstdagen och tiden därefter var hans svar på det som ägde rum under den dag då han utlämnades till att dö, och hans svar på allt det som hände med dem.

Du förstår, det var då han begynte sitt konstruktiva arbete. Efter korset och efter pingstdagen inleddes den tid då förändringen började äga rum i deras inre, och från den tidpunkten ser vi hur Kristus utgestaltas i allt högre grad i dessa män. De hade kanske lång väg att gå, men man kan inte undgå att se att grunden hade lagts, arbetet hade påbörjats. Det finns en påtaglig skillnad där. Den innebär inte nödvändigtvis att dessa män har förändrats så mycket, men att Kristus nu bor i dem och gör sitt långt utöver vad de var i sig själva. Det innebär inte att de har blivit mycket dugligare, men att Kristus boende i deras inre blir så mycket verkligare med sin kraft.

Detta är allt för denna stund. Låt oss böja våra hjärtan, och överlämna oss till detta. Detta är Kristi skola. Jag är medveten om hur utmanande det kan vara, en utmaning till denna gamla människa som inte låter sig dödas så lätt, som inte ger sig så lätt. All vår skolning och utbildning har kanske varit något annat än detta. Vi har hamnat mitt i detta hemska humanistiska arvegods – att göra så bra ifrån sig som möjligt, att vara så duktig som man bara kan.

Du måste ta det jag säger på det sätt jag säger det. Ingen ska tro att man kan vara likgiltig och vårdslös, att man kan låta bli att bry sig och inte göra det man kan på grund av det jag har sagt. Du vet vad jag talar om. Inte ens på toppen av ditt bästa kan du överbrygga gapet mellan det som är av människa och av Jesus Kristus. Det gapet består, och det enda sättet att passera är att dö och bli uppväckt från de döda. Men detta är något annat, vilket vi för stunden lämnar därhän.

***

 

I Kristi skola
Av T. Austin-Sparks

Det prästerliga betjänande som denna lilla bok innehåller har formats utifrån Guds djupa och drastiska handlande med kärlet. Den bär inte med sig enbart lära, den förmedlar en erfarenhet. Endast de som tar sin relation till Gud på allvar kommer att lägga ner den energi och offra det som krävs för att läsa den. För dessa kommer följande två råd att vara till hjälp.
För det första, försök hålla i minnet att den språkliga form som upprätthålls hela boken igenom är talets form. Dessa stycken förmedlades på konferens, och läsaren behöver försöka ta sig lyssnarens attityd och ande. Den som talar har hela tiden ansikten att läsa framför sig och kan se när repetition, emfas och ytterligare klargöranden behövs. Detta förklarar en hel del av det som inte hör till den litterära produktionens karaktär. Detta ställer till en del besvär för läsaren men har samtidigt fördelar.
Sedan är mitt råd att inte läsa, att absolut inte läsa mycket åt gången. Nästan varje sida kräver eftertanke, och resultatet blir bara trötthet om man läser stora stycken utan att stilla sig för att tänka efter.
Bland alla de böcker som har sprungit fram ur denna källa anser jag att den här är den som går djupast till rötterna när det gäller vårt liv i Kristus med Gud.
Må han verka så att läsandet resulterar i en rikare förståelse av Kristus, av hans roll.
T. Austin-Sparks
London,
Juli 1964

Läsning: Hes 40:2-4, 43:10-11, Matt 3:17, 11:25-30, Joh 1:51, Luk9:23, Ef 4:20-21.

Det ord som vi ska använda som grund bland de vi just har läst är Matt 11:29 – ”Ta på er mitt ok och lär av mig”.
Lär av mig. Aposteln Paulus använder en sats som är annorlunda formulerad för att förmedla till oss vad Herren Jesus verkligen sade. ”Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är.” Ef 4:20.

Engelskan har ”Ni har lärt er Kristus” vilket betyder ”Ni har lärt in Kristus”.
Genom att utelämna ett enda litet ord markerar han den stora skillnaden och lyfter fram den verkliga meningen. Lär av mig. Lär mig - lär in mig. Medan Herren Jesus var här kunde han endast formulera detta på objektivt sätt eftersom det tidsavsnitt då allt skulle kunna erfaras som inre verklighet ännu inte var inne, därför var han tvungen att säga: ”Lär av mig”. När tiden för det subjektiva erfarandet var inne, ledde den helige Ande aposteln att utelämna ordet ”av” och skriva ”lära Kristus” – lära in Kristus.

Jag är ganska övertygad om att ni omedelbart förstår att detta är just det som fattas i den största delen av dagens populärkristendom – man sysselsätter sig med ett utvärtes imiterande av Jesus vilket man inte egentligen når någon vart med, i stället för att skaffa en inre insikt om Jesus genom vilken allt vore vunnet.
Vi ska låta oss sysselsättas ett tag med Kristi skola, med det formande som han lät de tolv gå igenom, de som han hade valt för att ”de skulle vara hos honom, och han skulle sända ut dem att predika” – Mark 3:14. De kallades först lärjungar, vilket innebar att de gick i lära och lät sig disciplineras. Innan någon alls kan vara apostel, vilket betyder att vara utskickad, måste man sitta under disciplin, sitta ner för att lära och låta detta ske i sin inre varelse. Det är till detta formande som var och en som är född ovanifrån förs, och det är av största vikt att vi lär känna formandets själva natur, vad vi är på väg att lära oss och § de principer som hör till denna andliga fostran.

Först en klar presentation av målet för vår fostran
Det första som den Helige Ande, vår lärare och tolk, gör för oss när vi kommer in i denna skola – om det nu är så att vi verkligen förs in under hans hand – är att på ett begripligt och sammanfattande sätt visa oss vad vi har att lära, att presentera målet för vår fostran för oss. Vi läste passagerna i Hesekiels bok, vilka jag finner vara bärande i denna sak. I en tid då det sanna uttrycket för Guds tanke mitt bland hans folk hade gått förlorat och folket inte hade någon omedelbar närhet till gudomlig ståndpunkt och utblick långt där borta i ett främmande land, lade Gud sin hand på profeten och förde honom i Anden, i en vision till Jerusalem. Han placerade honom på ett högt berg och gav honom en presentation av ett nytt tempel ut ur vilket en livets flod skulle flyta ända till jordens ändar. Sedan fyllde han på med att ge en minutiöst detaljerad beskrivning och instruerade därefter profeten att visa detta hus för Israels hus. Detta för att frambringa ett tillfrisknande i det andliga livet i enlighet med denna övergripande och detaljerade uppenbarelse av Guds tanke, med begynnelse i att se till att de skämdes.

Man tvistar om huruvida Hesekiels tempel verkligen kommer att byggas här på jord. Vi ger oss inte in i den diskussionen, men man kan vara alldeles säker på att allt det som Hesekiel såg finner sin andliga motsvarighet och uppfyllelse i församlingen som är hans kropp; allt återfinns andligen i Kristus. Och Guds sätt att handskas med sitt folk för att säkra ett fullständigt uttryck för sin tanke börjar med att föra fram och presentera det perfekta Objektet. Det gjorde han vid Jordan, när han klöv himlen och sade: ”Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.”

Han förde fram denne och bekräftade att detta var den fulla, detaljerade och fullständiga sammanfattningen av hans tanke för sitt folk. Aposteln Paulus ger i ord som är välkända för oss distinkt röst åt detta faktum – ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild”. Rom 8:29.

”Detta är min Son, den älskade. På honom vilar mitt välbehag.” – ”Att formas efter hans Sons bild”. Detta är presentationen av, bekräftelsen på och deklarationen av det gudomliga syftet som var fastställt för honom. Jag upprepar att den Helige Andes första mål är att se till att vi blir bekanta med ändamålet med vår andliga fostran vilket är att han kommer att uppenbara Kristus i oss för att sedan forma oss efter Kristus. För att lära Kristus måste vi först se Kristus.

Det förnämsta särmärket för ett liv styrt av Anden
Det utmärkande för det liv som leds och styrs av den Helige Ande är att det hela tiden och allt mer låter sig upptas av Kristus, att Kristus blir allt större och större allt eftersom tiden löper. Den Helige Andes verk i oss resulterar i att vi förs till stranden av den väldiga ocean som når långt, så långt bortom vår räckvidd och inför vilken vi brister ut i ett: ”Oh dessa djup, vilken fullhet i Kristus.” Om vi levde så länge som människor existerat, skulle vi ändå bara röra vid ytterkanten av denna fullhet som är Kristus.
Detta blir genast till en utmaning för oss. Här är det inte fråga om ord. Detta är inte retorik, här finns sanningen. Låt oss ställa frågan till våra hjärtan meddetsamma. Är detta sant om oss? Är detta det slags liv som vi är bekanta med? Eller kommer vi till korta i denna sak? Saken ställer sig så här, då vi har fått en glimt av allt det som Kristus innefattar förstår vi då att vi är slagna, att vi saknar all förmåga, att vi aldrig kan omfatta allt som finns här? Det ligger bortom oss, mycket långt bortom oss och ändå dras vi vidare, förda allt längre bortom. Är detta din erfarenhet? Här har vi tecknet på att ett liv är styrt av den Helige Ande. Kristus blir allt större ju längre vi färdas. Om detta är sant, är det livets väg. Om det bleve så att du och jag kom till en punkt där vi tror att vi vet, att vi har allt, att vi har nått fram, skulle allt bli statiskt och stillastående. Vi skulle då förstå att den Helige Ande hade slutat att verka och att livet har blivit sin egen motsägelse.

Låt oss ta det exempel på en bland människor som jag tror är given till oss just för detta speciella syfte att visa Guds vägar, aposteln Paulus. De ord som han använder för att uttrycka och definiera vad som hände honom i begynnelsen är dessa: ”Men så behagade det Gud… att uppenbara sin Son i mig.” Gal 1:16. Denne man var intensivt sysselsatt med att predika och undervisa. Han förmedlade mycket. Han levde länge och rikt, inte bara genom det han åstadkom men genom den koncentrerade mättnad som har besegrat varje försök som gjorts för att förstå och hantera den.

Vid slutet av detta långa och rika liv, som börjat enligt hans egna ord med att ”så behagade det Gud… att uppenbara sin Son i mig”, ropar han från djupet av sitt hjärta ”jag vill lära känna honom”, Fil 3:10. Med detta visar han med skärpa att trots den väldiga begynnelseuppenbarelsen och de därpå följande, inklusive att bli tagen upp till den tredje himlen och där ha blivit visad sådant som inte går att tala om, så finner han att vid slutpunkten vet han ändå inget i jämförelse med allt det som finns att veta. Att jag fick möjlighet att lära känna honom!

Detta är den koncentrerade mättnaden, det innersta väsendet i ett liv lett och styrt av den Helige Ande, och det är detta som kan befria oss från död, från stagnation, från att hamna i ett stillastående. Det är den Helige Andes arbete i Kristi skola att visa fram Kristus och att se till att han fortfar att vara i fokus i allt sitt majestät. Det är här Gud begynner, begynner med att lyfta fram Kristus, presenterar och visar fram honom, lämnar sin bekräftelse, och säger att detta är vad jag vill forma er till, detta är förebilden.
Ja, och sedan, efter att ha gjort denna presentation, börjar de första grundläggande lektionerna. Den Helige Ande nöjer sig alls icke med att ge oss en storartad förevisning. Han ger sig i kast med det verkliga arbetet i relation till denna presentation och vi förs under hans hand in i två eller tre grundläggande saker i den andliga fostran.

Utmaningen i och meningen med en öppen himmel
Min målsättning i samverkan med Herren är att se till att allt först och främst blir praktiskt. Därför skjuter vi fram utmaningen med en gång och jag frågar dig: Visar den Helige Ande Guds fullhet i sin Son för ditt inre i ständigt växande grad? Är detta ditt andliga livs erfarenhet? Om det inte är så, måste du arbeta med det alldeles särskilt inför Herren. Något har blivit fel. Detta är innebörden av begreppet smörjelse, och om inte detta är kärnpunkten i ditt andliga liv har något gått snett med avseende på smörjelsen. Herren Jesus sa till Natanael: ”Härefter, (många begår ett misstag genom att tro att ordet syftar på livet efter detta), ska ni få se himmelen stå öppen och Guds änglar som stiger upp och ned över Människosonen.” Härefter var naturligtvis det omedelbara härefter, den Helige Andes dagar som var i antågande. Med en öppen himmel ser du, och du ser Guds syfte med Sonen.

För Herren Jesus innebar denna öppna himmel smörjelse. Den Helige Ande kom och sänkte sig ner över honom. Detta var smörjelse och det förhåller sig på samma sätt för oss. Den öppna himlen är Andens smörjelse, ända från den första pingstdagen och framåt, över Kristus i oss. Denna öppna himmel innebär en ständigt växande uppenbarelse av Kristus.

Jag måste få stryka under detta. Jag stannar upp för att hävda detta: Vi får inte stapla upp och lägga till en mängd andra saker allt för snart, men måste vara förvissade om att vi förhåller oss rätt i detta. Den öppna himlen för omedelbart fram Guds uppenbarelse av Kristus till din dörr och gör den tillgänglig för dig så att du inte i första hand behöver vara beroende av bibliotek och böcker, föreläsningar och predikningar eller annat sådant. Det finns där redo för dig. Oavsett om Herren låter använda sig av dessa andra verktyg till din hjälp och ditt berikande så har du din egen öppna himmel, din egen banade väg, det ligger inget lock på. Herren Jesus blir mer och mer underbar för ditt hjärta därför att ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” 2 Kor 4:6.

***

Power Through Prayer
by E. M. Bounds

 
5 Prayer, the Great Essential
 
You know the value of prayer: it is precious beyond all price. Never, never neglect it.
Sir Thomas Buxton
 
Prayer is the first thing, the second thing, the third thing necessary to a minister. Pray, then, my dear brother: pray, pray, pray.
Edward Payson
 

P R A Y E R, in the preacher’s life, in the preacher’s study, in the preacher’s pulpit, must be a conspicuous and an all-impregnating force and an all-coloring ingredient. It must play no secondary part, be no mere coating. To him it is given to be with his Lord “all night in prayer.”
The preacher, to train himself in self-denying prayer, is charged to look to his Master, who, “rising up a great while before day, went out, and departed into a solitary place, and there prayed.”
The preacher’s study ought to be a closet, a Bethel, an altar, a vision, and a ladder, that every thought might ascend heavenward ere it went manward; that every part of the sermon might be scented by the air of heaven and made serious, because God was in the study.
 
As the engine never moves until the fire is kindled, so preaching, with all its machinery, perfection, and polish, is at a dead standstill, as far as spiritual results are concerned, till prayer has kindled and created the steam. The texture, fineness, and strength of the sermon is as so much rubbish unless the mighty impulse of prayer is in it, through it, and behind it.
The preacher must, by prayer, put God in the sermon. The preacher must, by prayer, move God toward the people before he can move the people to God by his words. The preacher must have had audience and ready access to God before he can have access to the people. An open way to God for the preacher is the surest pledge of an open way to the people.
 
It is necessary to iterate and reiterate that prayer, as a mere habit, as a performance gone through by routine or in a professional way, is a dead and rotten thing. Such praying has no connection with the praying for which we plead.
We are stressing true praying, which engages and sets on fire every high element of the preacher’s being—prayer which is born of vital oneness with Christ and the fullness of the Holy Ghost, which springs from the deep, overflowing fountains of tender compassion, deathless solicitude for man’s eternal good; a consuming zeal for the glory of God; a thorough conviction of the preacher’s difficult and delicate work and of the imperative need of God’s mightiest help.
Praying grounded on these solemn and profound convictions is the only true praying. Preaching backed by such praying is the only preaching which sows the seeds of eternal life in human hearts and builds men up for heaven.
 
It is true that there may be popular preaching, pleasant preaching, taking preaching, preaching of much intellectual, literary, and brainy force, with its measure and form of good, with little or no praying; but the preaching which secures God’s end in preaching must be born of prayer from text to exordium, delivered with the energy and spirit of prayer, followed and made to germinate, and kept in vital force in the hearts of the hearers by the preacher’s prayers, long after the occasion has past.
 
We may excuse the spiritual poverty of our preaching in many ways, but the true secret will be found in the lack of urgent prayer for God’s presence in the power of the Holy Spirit. There are preachers innumerable who can deliver masterful sermons after their order; but the effects are short-lived and do not enter as a factor at all into the regions of the spirit where the fearful war between God and Satan, heaven and hell, is being waged because they are not made powerfully militant and spiritually victorious by prayer.
 
The preachers who gain mighty results for God are the men who have prevailed in their pleadings with God ere venturing to plead with men. The preachers who are the mightiest in their closets with God are the mightiest in their pulpits with men.
 
Preachers are human folks, and are exposed to and often caught by the strong driftings of human currents. Praying is spiritual work; and human nature does not like taxing, spiritual work. Human nature wants to sail to heaven under a favoring breeze, a full, smooth sea.
Prayer is humbling work. It abases intellect and pride, crucifies vainglory, and signs our spiritual bankruptcy, and all these are hard for flesh and blood to bear.
It is easier not to pray than to bear them. So we come to one of the crying evils of these times, maybe of all times—little or no praying. Of these two evils, perhaps little praying is worse than no praying. Little praying is a kind of make-believe, a salvo for the conscience, a farce and a delusion.
 
The little estimate we put on prayer is evident from the little time we give to it. The time given to prayer by the average preacher scarcely counts in the sum of the daily aggregate. Not infrequently the preacher’s only praying is by his bedside in his nightdress, ready for bed and soon in it, with, perchance the addition of a few hasty snatches of prayer ere he is dressed in the morning.
How feeble, vain, and little is such praying compared with the time and energy devoted to praying by holy men in and out of the Bible! How poor and mean our petty, childish praying is beside the habits of the true men of God in all ages! To men who think praying their main business and devote time to it according to this high estimate of its importance does God commit the keys of his kingdom, and by them does he work his spiritual wonders in this world. Great praying is the sign and seal of God’s great leaders and the earnest of the conquering forces with which God will crown their labors.
 
The preacher is commissioned to pray as well as to preach. His mission is incomplete if he does not do both well. The preacher may speak with all the eloquence of men and of angels; but unless he can pray with a faith which draws all heaven to his aid, his preaching will be “as sounding brass or a tinkling cymbal” for permanent God-honoring, soul-saving uses.

***

 

Power Through Prayer
by E. M. Bounds

 
4 Tendencies to Be Avoided
 
Let us often look at Brainerd in the woods of America pouring out his very soul before God for the perishing heathen without whose salvation nothing could make him happy. Prayer—secret fervent believing prayer—lies at the root of all personal godliness. A competent knowledge of the language where a missionary lives, a mild and winning temper, a heart given up to God in closet religion—these, these are the attainments which, more than all knowledge, or all other gifts, will fit us to become the instruments of God in the great work of human redemption.
Carrey’s Brotherhood, Serampore
 
There are two extreme tendencies in the ministry. The one is to shut itself out from intercourse with the people. The monk, the hermit were illustrations of this; they shut themselves out from men to be more with God. They failed, of course. Our being with God is of use only as we expend its priceless benefits on men. This age, neither with preacher nor with people, is much intent on God. Our hankering is not that way. We shut ourselves to our study, we become students, bookworms, Bible worms, sermon makers, noted for literature, thought, and sermons; but the people and God, where are they? Out of heart, out of mind. Preachers who are great thinkers, great students must be the greatest of prayers, or else they will be the greatest of backsliders, heartless professionals, rationalistic, less than the least of preachers in God’s estimate.
 
The other tendency is to thoroughly popularize the ministry. He is no longer God’s man, but a man of affairs, of the people. He prays not, because his mission is to the people. If he can move the people, create an interest, a sensation in favor of religion, an interest in Church work—he is satisfied. His personal relation to God is no factor in his work. Prayer has little or no place in his plans. The disaster and ruin of such a ministry cannot be computed by earthly arithmetic. What the preacher is in prayer to God, for himself, for his people, so is his power for real good to men, so is his true fruitfulness, his true fidelity to God, to man, for time, for eternity.
 
It is impossible for the preacher to keep his spirit in harmony with the divine nature of his high calling without much prayer. That the preacher by dint of duty and laborious fidelity to the work and routine of the ministry can keep himself in trim and fitness is a serious mistake. Even sermon-making, incessant and taxing as an art, as a duty, as a work, or as a pleasure, will engross and harden, will estrange the heart, by neglect of prayer, from God. The scientist loses God in nature. The preacher may lose God in his sermon.
Prayer freshens the heart of the preacher, keeps it in tune with God and in sympathy with the people, lifts his ministry out of the chilly air of a profession, fructifies routine and moves every wheel with the facility and power of a divine unction.
 
Mr. Spurgeon says: “Of course the preacher is above all others distinguished as a man of prayer. He prays as an ordinary Christian, else he were a hypocrite. He prays more than ordinary Christians, else he were disqualified for the office he has undertaken. If you as ministers are not very prayerful, you are to be pitied. If you become lax in sacred devotion, not only will you need to be pitied but your people also, and the day cometh in which you shall be ashamed and confounded. All our libraries and studies are mere emptiness compared with our closets. Our seasons of fasting and prayer at the Tabernacle have been high days indeed; never has heaven’s gate stood wider; never have our hearts been nearer the central Glory.”
 
The praying which makes a prayerful ministry is not a little praying put in as we put flavor to give it a pleasant smack, but the praying must be in the body, and form the blood and bones. Prayer is no petty duty, put into a corner; no piecemeal performance made out of the fragments of time which have been snatched from business and other engagements of life; but it means that the best of our time, the heart of our time and strength must be given. It does not mean the closet absorbed in the study or swallowed up in the activities of ministerial duties; but it means the closet first, the study and activities second, both study and activities freshened and made efficient by the closet.
 
Prayer that affects one’s ministry must give tone to one’s life. The praying which gives color and bent to character is no pleasant, hurried pastime. It must enter as strongly into the heart and life as Christ’s “strong crying and tears” did; must draw out the soul into an agony of desire as Paul’s did; must be an inwrought fire and force like the “effectual, fervent prayer” of James; must be of that quality which, when put into the golden censer and incensed before God, works mighty spiritual throes and revolutions.
 
Prayer is not a little habit pinned on to us while we were tied to our mother’s apron strings; neither is it a little decent quarter of a minute’s grace said over an hour’s dinner, but it is a most serious work of our most serious years. It engages more of time and appetite than our longest dinings or richest feasts. The prayer that makes much of our preaching must be made much of. The character of our praying will determine the character of our preaching. Light praying will make light preaching. Prayer makes preaching strong, gives it unction, and makes it stick. In every ministry weighty for good, prayer has always been a serious business.
 
The preacher must be pre-eminently a man of prayer. His heart must graduate in the school of prayer. In the school of prayer only can the heart learn to preach. No learning can make up for the failure to pray. No earnestness, no diligence, no study, no gifts will supply its lack.
Talking to men for God is a great thing, but talking to God for men is greater still. He will never talk well and with real success to men for God who has not learned well how to talk to God for men. More than this, prayerless words in the pulpit and out of it are deadening words. 

Bilden ovan föreställer Inseglingsfyren Ledskär vid inseglingsrännan i Ratan. Teckningen är gjord av konstnären Walter Asplund, Bygdeå.

Ratan ... var i Sverige ligger den orten? Se kartbilden över Västerbottens kustland. Ta också en titt på följande Ratan-karta. Flera uppgifter vid den svenska förlusten 1809 i kriget vid Ratan. En bra kort skildring av kriget ges på den lokala Umeåsajten: Umea.se/Historia 1714-1809.

REFLEKTION
Rubriken Krig i Sverige med bilden från Ledskär aktualiserar vår svenska historia. Augusti månad 1809 var senaste månaden och året som Sverige levde i krig. De senaste krigsskådeplatserna i Sverige utgörs alltså av Västerbottens kust 45 km norr om Umeå, vid Ratan.

Den svenska kristenheten vet att det andligt sett råder krig just nu i Sverige såväl som i världen för övrigt. Islam påminner oss i Väst om jihad - det heliga kriget. Det är något vi med terrorismens globala närvaro känner fruktan och oro inför. Islams jihad är inte bara ett fundamentalistiskt begrepp, utan faktiskt också begreppsmässigt i Koranens dogmatik en verklighet. Även om ledande opinionsbildare gör allt för att hänföra 'jihad' till extrem fundamentalism. Men, så är det inte, om man lyssnar på andra forskare i ämnet än dem som är accepterade vid mediasvängens mikrofoner och kameror.

Den svenska kristenheten lever i verkligt krig apropå kriget vi förlorade 1809 i Sverige vid Ratan. Det är dock ett krig som är vida mera allvarligt och förödande än kriget vid Ledskär, Ratan och Sävar eller de krig som råder i Mellanöstern eller alla andra pågående globala krigshärdar. Det är det krig som leder till miljontals offer för evigheten. Det är det krig som råder i människors hjärtan. Det är det krig som Mörkrets rike för mot Guds rike, för att söka omintetgöra dess plan och fakticitet. Det handlar om liv och död och om enskilda själars eviga väl.

En väckelsesångtext från 1862 uttrycker trons glädje och förtröstan mycket väl:
- Vi har sett Guds rike komma genom seklers natt och dag, miljoner människor fångats av Andens helga lag. Men vi väntar ännu mera av Guds härlighet och kraft, när Guds sanning tågar fram, när Guds rike tågar fram.

Må bilden från Ledskär få påminna oss i Den svenska kristenheten om kriget som råder runt omkring oss; så att vi fördjupas i vår intimitet med och relation till honom som är Messias, Kristus Jesus, och som kallas Prince of Peace, Fridsfursten.

 Bild från: Katolsk Observatör

"Störst av dem är kärleken" - se encyklikan DEUS CARITAS EST, Gud är kärlek, i Stiftsmeddelande. "Deus Caritas Est": Se Meaning

Benedictus XVI beskriver texten med dessa ord: “To experience love and in this way to cause the light of God to enter into the world—this is the invitation I would like to extend with the present Encyclical.”

Se encyklikan i engelsk text: DEUS CARITAS EST. Skandinaviska Vatikanradion beskriver den under rubriken Gud är kärlek. 

Det nya nätmediet Katolsk Observatör presenterar Påvens tal om encyklikan

Bild: från Operation World - Om världsreligionerna

Vilket beskriver bäst din kyrka, tradition och religiöst perspektiv?
Delta i undersökningen här - Se menyn till höger på Startsidan under M'Xp-logo

---

2006-01-26 RAPPORT 
Vilket av följande beskriver bäst din kyrka, tradition och religiöst perspektiv? 
  Svenska kyrkan 21.4%
  Bibel & Bekännelse 10.0%
  EFK 8.6%
  EFS 7.1%
  Lutheran  7.1%
  SAM 7.1%
  Högkyrklig 7.1%
  Romersk katolsk  7.1%
  Pentecostal-/Charismatic  4.3%
  Orthodox  2.9%
  Evangelikal  2.9%
  Restkatolicism (se Kommentar) 2.9%
  Vineyard 1.4%
  Ateist 1.4%
  Ingen rel. tradition 1.4%
  Missionskyrkan 1.4%
  New Test Church 1.4%
  Pingst 1.4%
  Brethren - NT Church 1.4%
  Messiansk 1.4%

***
En av dagens kommentarer:
Evangelikal trosgrund och bekännelse till Bibeln som Guds Ord och vägledning för mitt liv, mina beslut, målsättning och engagemang att vara ett enkelt redskap att nå människor med evangelium både i Sverige och i andra länder. Tradition och kyrklig bakgrund i SAM, livsuppgift för Herren genom OM. - Hans Ström

 
Foto: bygdea.se/Bygdeå BildDataBas

Råslätt Jönköping den 25 januari 2006

Bästa Karin

I mitt Öppna brev (5) föreslog jag att vi avslutar vår brevserie och att du därmed får sista ordet i samband med dina svar på några frågor. Jag lägger in mina frågor från det brevet i brevsvaret nedan samtidigt som jag vill tacka dig, Karin, för ett givande meningsutbyte.
Broderligen
/Dag

---

Karin Långström Vinges svar den 25 januari 2006:

A) Du gillar ju Kyrkoordningen, men jag undrar vad Nådens ordning kan betyda för en modern präst i vår tid?
Jag tror att vi är ålagda att predika evangelium. Lagens tid är förbi. Nådens ordning är ett schema som fått många människor att må mycket dåligt. Jag tror inte på att dela in vare sig människor i fack, eller att
systematisera vägen till tro eller vägen i tro.

B) Vad är kyrkans viktigaste uppgifter (begränsa dig till tre och sök numrera dem i prioritetsgrad) idag år 2006 och de närmaste åren?
Visa på evangeliet. Jesus Kristus är en person att räkna med! Vi behöver honom! Detta är huvuduppgiften, så klart. Detta sker genom gudstjänster, undervisning, diakoni och mission. Vill inte ta bort något av dessa kyrkans fyra ben!

C) Hur ska kyrkan kunna bli en kyrka som vänder trenden från att tappa till att bli en progressiv kraft med tillväxt i det svenska samhället? Var kommer 'väckelsen' in i bilden?
Bön. Vi kan ställa oss i Guds tjänst. Sen rustar han oss. Av oss själva förmår vi mycket lite. Kyrkomötesbeslut hit och dit påverkar nog egentligen väldigt lite ifråga om kyrkans växande eller 
tappande. Och ibland tänker jag, att om Gud inte vill sända väckelse, får väl vi väcka Gud!

D) Hur och var har kyrkan sina profetiska uppgifter i Sverige idag?
Hela samhället. Alla delar. Slå vakt om människovärdet och påminna om kärleksbudskapet.
Opinionsbildning!

E) Vad har du för vision för Den svenska kristenheten?

Vision för den svenska kristenheten....jobba på. Leva. Vara. Ta det lugnt. Vila i att Gud bär oss. Släppa taget om våra egna prestationskrav och prestationsångestar.

Jesus i Joh 14:
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som
världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Hälsningar Karin

Efter ett "självklart OK" från Peter, om vilken artikeln nedan handlar, publiceras berättelsen nedan som är ett både märkligt och mäktigt vittnesbörd om "När livet vände..."

Dag Selander
editor 

***

NYÅRSAFTON 2004. Peter började dricka redan på dagen. Strax före 12-slaget hade han hunnit få i sig en del del. Då stack hunden. Peter fick lite panik över att hon var lös ute bland alla smällare och raketer.

- Jag satte mig i bilen för att leta reda på henne, dum som jag var.

Livet hade varit tufft för lanthandlare Peter Fransson i Hok en tid, Han hade precis startat upp butiken i samhället. Han hade nyligen genomgått en skilsmässa och ytterligare en separation. På nyårsnatten vändes allt upp och ner.

- Jag förstår om det låter som hokus pokus, men jag har aldrig varit med om något verkligare i hela mitt liv.

Flera gånger blir han tårögd när han i dag, ett drygt år senare, berättar om sin upplevelse.

HAN KÖRDE en vända i det lilla samhället. Träffade på ett gäng ungdomar som märkte att han hade druckit.

- Du ska inte köra bil, hit med nycklarna.

Det blev gruff och till slut sa det pang, minns Peter. Han fick sig en rejäl smäll, ställde bilen och gick hem och la sig.

- Jag skämdes som en hund.

I dag kan Peter se hur det som hände var närmast oundvikligt. Åtminstone att något skulle hända.

- Jag hade haft det rätt kämpigt privat. Och det hade varit mycket brännvin ett tag.

Livssituationen med uppbrott och att plötsligt befinna sig ensam, stress och press över arbetssituationen som egenföretagare. Frågorna om meningen med allt snurrade på högvarv i huvudet.

Efter skilsmässan bor barnen mestadels hos sin mamma. Peter kom hem till ett tyst och tomt hus på kvällarna.

- Det blev att man slog sig ner med en öl eller två framför tv:n. Jag hittade lite tröst i alkoholen. Allt kändes lite lättare.

Peter har länge varit lite av en centralfigur i Hok, även om han inte är född och uppvuxen i samhället. Han flyttade runt en del som liten men kom till Hok som 12-åring. Efter gymnasiet flyttade han till Jönköping och hade hus i Bankeryd ett tag, innan han återvände till Hok för åtta år sedan.

Han har snabbt kommit in i samhället genom att engagera sig i det mesta som försiggår. Som lanthandlare har han träffat de flesta, men också som aktiv i Hoks intresseförening, i Folkets hus och i Bastuföreningen.

- I bastun var vi en blandad kompott som brukade träffas. Allt från bönder till avdankade pastorer.

I bastun tog Peter ofta upp frågor om livet, helst efter ett par öl.

- Spärrarna släpper ju då. Blygheten försvann och det lite skämmiga gick an.

Strax före nyår går han till pastorn, Erik, mitt i natten och inte helt nykter.

- Vi pratade om alkoholen och jag lovade att jag inte skulle dricka på ett tag. Fast det kunde ju inte gälla förrän efter nyårsafton, då ville man ju festa till det.

HAN VAKNADE på den första dagen 2005 med en otrolig ångest. Att gå upp ur sängen kändes som en omöjlighet. Han tänkte aldrig i livet gå och hämta bilen.

- Jag köper en ny. Han får behålla nycklarna, jag tänker inte gå dit.

En gammal flickvän fanns hos honom i huset. Hon har en bakgrund i kyrkan och Peter sa spontant åt henne att be för honom.

- Det var som att allt plötsligt rann av mig. En oerhört märklig och stark känsla.

Peter ser den dagen som dagen då han blev frälst. Upplevelsen är något som präglar Peters liv väldigt starkt i dag. Men han tror samtidigt att det hände för att han i grund och botten ville förändra sitt liv.

- Jag var mottaglig eftersom jag sökte efter ett svar.

Han tycker att den kristna tron har fyllt ett tomrum som han alltid har upplevt. Ett tomrum som han är övertygad om att alla har.

- Sedan är det väl olika vad man vill fylla det med. Om det är pengar, sex, yoga eller religion, alla letar vi väl efter något.

Själv hade han inte trott att han skulle fylla sitt tomrum med religion. Tvärtom tyckte han att det var ganska töntigt.

- Jag skulle väl aldrig ha sökt upp en kyrka och satt mig på en lördag kväll.

Han är heller inte uppvuxen i ett troende hem. Men sedan han blev kristen har hans mamma berättat om ett löfte han gav henne när han var liten, ett som han själv hade glömt, men ändå lyckades hålla, tydligen.

- Om jag bara slapp söndagsskolan lovade jag att jag skulle bli religiös när jag blev stor.

Han upplever själv att han har förändrats mycket som människa det sista året. Relationen till exfrun har blivit bättre, mest på grund av att han har slutat dricka, tror han.

- Men man förändras ju successivt. Jag har inte blivit en helt ny människa över en natt, jag har kvar många av mina gamla värderingar. Annars skulle man väl bli knäpp.

Han har inte druckit en droppe under det senaste året. Oftast har det varit problemfritt. Ett välbekant pys från en ölburk på en grillkväll väckte ett sug, men det gick över efter en tur in till köket, säger han.

Inom de närmaste veckorna stänger P Franssons Lanthandel för gott. På ett sätt är det en personlig besvikelse för Peter att tvingas stänga, att de 640 invånarna i samhället ska ha en butik är fortfarande en viktig fråga för honom. Men i slutändan gick det inte ihop sig ekonomiskt.

- Det är klart att det känns skittrist att behöva stänga, men det är inget jag ligger och grubblar över på nätterna.

Han är inte ett dugg orolig över framtiden. Vad han ska göra framöver är inte riktigt klart, men arbetslös tänker han inte gå. Något blir det, säger han bestämt.

Han har hittat en inre trygghet även om han poängterar att allt inte går av sig själv.

- Livet går fortfarande upp och ner, även som kristen. Vissa dagar känns det lättare, andra svårare.

NÄR HAN HADE stigit upp ur sängen på nyårsdagen gick han hem till killen som hade slagit honom kvällen innan. Peter bad om ursäkt och det slutade med att de stod och kramades på trappan.

- I dag kan jag bara tacka honom för det han gjorde.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten innehåller många märkliga och mäktiga ingripanden, där livet som varit snett vänts rätt och där livet varit hopplöst men vänts till nya möjligheter och nytt liv. Exemplet med Peter är uppmuntrande och trosstärkande för oss alla alltifrån Alliansmissionen till Österns Assyriska kyrka.
+ Gloria Deo 

Källa:
Intervju av Sandra Lindén, artikeln publicerad i Jönköpings-Posten lördag 21 januari 2006, s.21.

Hur översätter man Bored-Again Christian? Det är också frågan Arne i Herden.se frågar sig...
Vilken av följande betydelser kan vara relevant? Här är alternativa översättningar:

'På-nytt-stödd' eller På-nytt-störd' eller 'På-nytt-förödd'

Medan du funderar kan du lyssna till gruppen Bornedagainchristian



Gå sedan hem och få en utläggning och svar hemma i Prästgården hos Herden.se. Där får vi klart för oss att f. Arne är definitivt inte Bored-Again Christian.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har i detta perspektiv två vägar att vara ambassadör för Himmelriket, antingen leva som BoredAgain eller BornAgain... Vad väljer man för att vara kyrkligt/religiöst korrekt? Vem ska man sms:a  och fråga? Syster Anna-Karin Hammar (f) (h) (s) TL? Eller någon av bröderna Wejryd (s) TK, Persenius TD, Carl Axel Aurelius TD prof? Bäst och enklast att gå till Helle Klein... 

Fotnot
Artisten i övre teckningen är  Campbellartist.
Den andra bilden är av  Theleftover.

In Mountain Runner you can read about the Palestinian election January 25th. The writer gives interesting facts to that we know...

Tomas Dixon says: "Palestinians will elect their parliament, and Hamas, the Islamists are supposed to gain, possibly even win. Israel is expected to respect the democratic election, even though the potential winner is both ideologically, and practically dedicated to its total destruction" in the post Loving Your Enemy.

REFLECTION
How is status and situation in viewing israelis AND palestinians in The swedish [and global] Christianity about Loving your enemy... And, how should it be.

Foot-note
About the Photo above: See Comment. The cupola metal: Boliden Gold from Sweden. 

Bild: från Birre Nilis fotoblog

O    M
B    Ö    N    E    N

Artikeln 'Revelation or relief' om Prayer Intercession, om bön, är en kort innehållsrik text till inspiration och glädje. Avsätt gärna en liten stund i lugn och ro. Läs texten sakta och reflektera kring den hemlighet det innebär att få gå in i den inre kammaren med de välsignelser som finns lovade i Skriften. Texten är författad av Lars Widerberg, som verkar i den Prayer Operation som har namnet Intercessors Network, vilken sänder ut globala böneinformationer dagligen och /eller varje vecka; fritt och gratis via e-post. Den som ännu inte anmält sitt intresse att ta del av alternativa tjänster som erbjuds skulle kanske fundera på att sända en förfrågan. (Se kort info nedan)

/Dag Sr


***
 
 
Revelation or relief
Lars Widerberg
 
Our Father provides. He has set forth the ministry of the prayer-chamber as the many-faceted means leading a heart into a development of true seeing.
The life of a praying Christian formulates itself in terms of a quest for a revelation of God as He finds Himself pleased to reveal His nature and purposes.
Answered prayer contains something of His own character, His mind and His way planted as a resource in our daily struggle.
 
Asking and demanding will never open for light and revelation. Praying and waiting respects and uplifts His name. Intercession glorifies His name. The very use of His name to secure man’s will desecrates any heavenly intention. Prayer begins on the inside of His name, in the chambers of His council.
 
David, the king, the man with a tongue as the pen of a ready writer prayed with words and definitions which were specified – this I need, this I see, this I fear, this I expect. This King of Prayer always expressed the need of revelation – be my Rock, act as my Shield, sing songs of deliverance, surround us with loving-kindness, allow help to descend from the sanctuary, allow us to see Your hands at work.
 
Prayers, reverently persistent. Prayers specified, but never pressing man’s agendas. Penetrating prayers simply because of the intercessor’s trust in and abandoning to God’s ability to cause all things to work together for good. Piercing, productive prayer because the Lord is trusted to diagnose and differentiate, to determine and decide regarding proper measures to be applied.
 
Oh, that He would reveal Himself. Pain is involved in the process of securing true revelation. There is always and ever a perennial pain in a heart which is set for true seeing. Two polarities confront man in the prayer-chamber – revelation or relief. An either/or situation constitutes true prayer and true seeing.
 
Modern man is set to avoid pain and to pursue pleasure. Thereby he disqualifies himself for a praying which secures true seeing. God is there to be seen by the man, or woman, who is ready for spiritual work, a following hard after the Lord. There has to be an “Oh” in a praying man’s heart – to somehow reduce this reality, even praying to be relieved of such an “Oh” is to cut off the life of the prayer-closet.
 
But revelation is relief – light in darkness, peace amidst pain. Revelation is relief – a seeing, tangible glory amidst hardship. Revelation is relief – “I have come to reveal the Father.” Revelation is relief – deliverance because of His songs, surrounded by His loving-kindness.
Seeing Him is relief. Enjoying Him is relief – relief from a crooked presumption of what is glorious living. Rejoicing in Him is relief – a severing from, a cutting off from contemporary means and modes of operation aiming at securing pace and prosperity.
 
True seeing finds a burning bush.
True seeing finds a calling to a ministry in the chambers of prayer, in the council of God.
True seeing formulates life, maturing life.
True seeing is Life, newness of Life.
True seeing finds God. True seeing rests with God.
True seeing is secured by the willingness to carry a radical “Oh, that. . .” in your heart.
True seeing is yours by choice.
 

--  --  --  --  --
 

Articles by Lars Widerberg:
 
FORMULATING VITAL QUESTIONS
A TESTIMONY ROLLED IN DUST
YET FOR THIS I WILL BE SOUGHT
REVIVAL, A SUBJECT AVOIDED AND REJECTED
A REVIVAL MANIFESTO
 
Sent to you on request. . .
Information by Lars Widerberg & Intercessors Network: e-mail.

Picture: "12 svenska helgon av Katarina Johansson", Sankt Eriks bokförlag

I den lutherska bloggen Beggars All under rubriken The Best Thing I Have Ever Heard! finns en inte helt omotiverad tanke kring vad som är tveksam undervisning och inte, och inte helt fel en påminnelse om hur den evangelikala kyrkan - i USA inte minst - kan vara ute och cykla... 

Om en verklig Bestseller - The Purpose Driven Life by Rick Warren sägs det:
- We have no shortage of false teachers in this country who happily point Christians away from Christ and Him crucified to good works. It's an old problem, so it shouldn't be a surprise since American Evangelicalism is not based in the Reformation. Charles Finney is the real father of what we call Evangelicalism in this country.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten är bärare också vi av korrigerare och lärare som både kan och bör ställa frågar och pröva dogm och undervisning såsom exemplet med den lutherska reaktionen i bloggen Bloggers All visavi evangelikalism på glid. Alltifrån St Angsar till en utmanande livetsordpredikant.

- SENSE MORALE: Allt ifrån den ena yttersta kanten till den andra i Den svenska kristenheten behöver vi varandras både ifrågasättanden såväl som acceptans och uppmuntran.

Bilden ovan - von Ahns handelsbod - är gjord av konstnären Walter Asplund, Bygdeå. Handelsboden hörde till Bygdeborgs kaptensboställe i Bygdeå.

I Skinnarbyn, kyrkbyn med anor så gamla, att helgedom kom till under Helige Eriks dagar och ordet där förkunnades för första gången från predikstolen en höstdag år 1169, förlades 1689 kaptenssätet Bygdeborg som hem åt kaptenen å dåvarande Bygdeå kompani.

Så skriver Einar Svartengren i Svenska Officersboställen i Västerbotten, sid 46ff, och fortsätter:

Bygdeborg består av Mangården, Portbyggningen, Brygghus, Badstugan, Källaren, Brunnen, Fähuset, Ladugård, Trädgård, Åkern, Ängarna, Skogen, Fiskevatten.

Förste innehavare var A. Bångenhielm 1701, född i Leipzig, och den siste A.C. Fischerström, 1872.

Enskild ägo
Under åren 1894-1918 ägdes gården av F. von Ahn, som sålde jorden till hemmansägarna K.L. Andersson och J. Johansson. Von Ahns änka sålde ävenledes gården, som köptes av Albert Lundqvist.  Under senare år har Bygdeborg varit i familjen Alex Jonssons ägo.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har i detta historiska perspektiv med anor från Helige Eriks dagar och Mässans firande redan en höstdag år 1169, samt med Gustav Vasas monstranshämtande på 1500-talets trots sakristians tre nycklar ett katolskt/reformatoriskt vittnesbörd som minner om Evangeliets källa långt ned i den apostoliska första Fornkyrkans tid. Vi skönjer historiens vingslag från von Ahns handelsbod i Bygdeborg; med rötter i kyrkans historia i medeltid och Fornkyrkotid. Till detta kommer Skinnarbyn och socknen Bygdeå som en urgammal svensk handelsplats av bl.a. bärnsten, djurhudar m.m.

/DSr

2006 KOMMER ATT BLI ett mycket viktigt år, ett år som på många sätt blir avgörande för inriktningen inom kristenheten i Norden. Under förra året utkämpade vi ett par strider där vi fick segrar. Först striden om religionsfrihet och yttrandefrihet, där pastor Åke Green gick segrande från Högsta Domstolen. Under hösten kom attacken på de kristna friskolorna och vi fick se regeringen, i alla fall för stunden, dra tillbaka sitt förslag att stoppa dem. Vi har också upplevt många segrar på missionsfälten…

2006 är ett år där vi på många sätt får förbereda oss för ett något bistrare andligt klimat. Den andliga kampen blir intensivare och mer tydlig. Det betyder inte att det blir nederlag och reträtt, utan det är snarare en stark kallelse till oss att komma ännu närmare Jesus. Herren kallar oss att samla och koncentrera oss kring det väsentliga och få saker i ordning inför framtiden.

När vintern kommer byter vi däck på bilen. Vi tar fram vinterkläderna, tätar fönstren och ser till att buskar och växter i trädgården inte förfryser. Om vi gör så, klarar vi bistrare tider bra. Detsamma gäller i Andens värld. Om vi noggrant lyssnar till Andens maningar och förbereder oss i vår andliga vandring så klarar vi förändringar i den andliga väderleken.

JAG TROR ATT VI KOMMER IN I BISTRARE TIDER och att det kommer att innebära två saker. Det ena är att vi måste ta vår vandring med Jesus på ett större allvar. Det går inte att leka, att förbli ytlig, att vara upptagen av annat. Inget är viktigare än att lyssna till Jesus och följa och lyda honom. Guds ord måste få en större plats i våra liv, så vi söker, finner och gläds över alla Guds rådslut.

Samtidigt kommer klimatet i världen att medföra att många människor kommer att tappa illusionerna om att i egen kraft kunna ordna en bekväm tillvaro. Det kommer att bli mer och mer uppenbart att utan Jesu kärlekskraft kommer ingenting att fungera – och detta tror jag kommer att leda många människor rakt in i Guds fadersfamn.

Jag tror verkligen att många svenskar kommer att ta emot Herren. Inte minst kommer hotet och arrogansen från ett fundamentalistiskt islam att få många européer att se skillnaden mellan Jesus och Muhammed. Vi behöver be att många av dessa som idag lever inom islam ska våga lyssna på Jesus som älskar dem så mycket – och följa sitt samvetes röst, oberoende av eventuella hot.

Vi kommer också in i en tid då det på många olika sätt kommer att kosta mer att våga vara en Jesu lärjunge. Inte alla slentrianmässiga kristna är ännu villiga att betala det högre priset. De ser ännu inte nödvändigheten av att offra, försaka och efterfölja. Bistrare tider kommer att pressa fram viktiga beslut. Ljumma kristna kommer att se hur tomt och meningslöst det är att leva enbart för sig själva, att bara satsa på eget välbefinnande och slösa bort sitt liv i jakten efter ägodelar för egen del. De kommer att längta tillbaka till den första kärleken och vilja följa Jesus radikalt igen.

VI HAR INGET MANDAT ATT FÖRAKTA KRISTNA som lever ytligt, världsligt eller avfälligt. Vi har däremot ett mandat att hjälpa dem, såväl som oss själva, att på djupet och mer på allvar följa Jesus. Då kommer den verkliga glädjen, friden, andliga styrkan och närheten till Jesus tillbaka och livet får en helt annan, djupare och härligare mening. När vi tar Gud på allvar tar han oss på allvar och vi kan bli bättre redskap än någonsin förut att nå världen.

Källa: MissionsMagazinet 1/2006, Ledare, U. Ekman, sid. 5
Bild: Almanacka 2006

***
 

Bönehus Norden
 
 
 
KORSET I CENTRUM
Jessie Penn-Lewis
 

Kapitel 2
Ett förändrat fokus genom korset
 
Vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött.
2 Kor 5:14.
 
När vi läser 2 Kor 5:13-18 kan vi inte undgå att lägga märke till att korset står i absolut centrum i apostelns liv. Vi är alla bekanta med den fjortonde och femtonde versen, vilka lyder: ”Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, därför har alla dött. Han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.” Dessa ord leder oss oavvisligt in till en förståelse av den troendes delaktighet med Kristus i hans död, och därmed till ett mognande in i ett liv som levs helt och hållet i och till Kristus. Men om dessa ord läses i sitt sammanhang lyfts slöjan undan och det visar sig att vers fjorton utgör själva kärnan i en slående passage som uppenbarar de omständigheter och förutsättningar vilka hade förberett Paulus för att skriva så ingående om korset.
 
Låt mig försöka ge er en bild av det sammanhang vilket utgjorde bakgrund till apostelns ord. Hans kritiker i Korint anklagade honom för att av fåfänga framhäva sig och vara från sina sinnen. Men han svarade: ”Har vi varit borta från våra sinnen, var det för Gud. Är vi vid sans och besinning, så är det för er”.
”Kirsti kärlek driver mig.” Aposteln pekar på korset och slår fast att detta utgör anledningen till att han kan säga så om sig själv. Han visste att det inte kunde finnas någon fåfänga eller något självförhärligande i hans iver och överlåtelse till Gud just på grund av hans samhörighet med Kristus i hans död. Hans eget, framhävandet av honom själv hade mist betydelse och var inte längre något som dominerade honom. Hans eget, hans självmedvetenhet var inte längre fokus och bas utifrån vilket han agerade för självupphöjelse eller i ödmjukhet.
 
Hur uttrycksfulla är inte orden i vers sexton i detta ljus. Alltså känner vi nu inte någon. . . Här ligger ett oerhört eftertryckt. Alltså känner vi nu inte någon på vanligt människovis. (Giertz). Vi vet för vår del inte av någon efter köttet. (1917) Vi vet inte av någon på det sätt som ni känner människor – efter köttet.
”Ni kallar mig fåfäng och galen i min nitälskan, men sådant hör till ett köttsligt synsätt. Jag vet att jag har dött med Kristus och att jag inte längre lever för mig själv. Det är Kristi kärlek som tagit mig fatt och som driver mig. ’Således: är någon i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget. Se, något nytt har kommit. Allt detta har kommit från Gud.’ (Giertz) Ni kallar mig tokig och säger än det ena, än det andra om mig men jag vet att det inte längre är ’Jag’ som styr mig därför att jag har lämnat mitt ’Jag’ på korset. Jag har tagit tag i den verkliga meningen med Kristi död.
Jag ser och förstår att om denne ene dog för alla, då dog alla och sålunda har alla dessa som är i Kristus blivit nya skapelser. Deras livscentrum har förändrats. De har en helt ny förankring – Kristus, allt är alldeles nytt och allt detta har sin källa i Gud, allt kommer ur Gud; Grekiskans ”Ek” – ut ur. På detta sätt driver Kristi kärlek mig. Den väller fram som en väldig flodvåg ur Guds livs källa. Och detta är något mycket mer än den iver och entusiasm som ni i köttsligt sinne dömer vara verksamma i mig.”
 
Detta ligger i rät linje med Guds sätt att uppenbara korsets innebörd för sina barn. Denna inre insikt om korset kan aldrig fångas av intellektet. Kristi död på Golgata var något så överväldigande och så förfärande verkligt att endast de som erfarenhetsmässigt överlämnar sig till denna död kan skaffa sig en glimt av dess innehåll och omfattning. Korsets budskap kan inte fångas och hanteras som lärosats av det enkla skälet att det var något mycket mer än lära för Sonen, Kristus, som lät sig korsfästas och för en sådan som korsets apostel, Paulus.
Guds sätt att uppenbara sanning är att verka fram den i en människas erfarenhet – inarbetad i livets väv – innan den kan tränga fram i sinne och tanke. Vi når fram till Paulus insikt om korset om vi genomlever den paulinska erfarenheten. Vi måste låta oss föras till samma erfarenhetsmässiga punkt utifrån vilken han talade om vi ska kunna förstå hans budskap.
 
Förändrad förankring
Jag skulle vilja stanna upp inför detta skifte av fästpunkt vilket Paulus beskriver i denna sekvens av korintierbrevet. Vi har berört korset och döendet i förhållande till synden så som detta visas i kapitel 6 av Romarbrevet; korset och döden i förhållande till världen – Galaterbrevet 6; och något om vetekornets död och fortbestånd som det tecknas i Joh 12:24. Vi kanske har ljus över dessa aspekter av korset och erfar ett visst mått av frihet genom dessa sanningar, men djupt i vårt innersta känner vi ändå inte något av detta skifte som aposteln nämner i 2 Kor 5:14. Jag och själv sitter fortfarande i högsätet.
Vi försöker att uttrycka det med andra ord: Det finns något som ligger djupare än synd och värld. Det finns något där som måste åtgärdas. Detta innersta är det ego som inte ger upp sin självtagna rätt till självbestämmande, till autonomi och främsta position. Har korset givits frihet att verka i detta?
 
Vi vet, sa Paulus, för vår del inte av någon efter köttet. När ”Jag” har klivit ned från hjärtats tron, tagits omhand och inte längre står i centrum förändras människans synfält fullständigt. Också synen på Kristus kan ta sin utgångspunkt i det köttsliga, ett seende som är självcentrerat och självhävdande i stället för att vara präglat av den nya skapelsen, av det som kommer från Gud. Det är denna det inre livets grund som vi måste nå ner till och utvärdera i korsets ljus. Det finns inget annat sätt för Herren att låta sina livsflöden strömma i en människa. Inte heller kan vi föras till en auktoritetens ställning i förhållande till mörkrets makter, därför att självlivets grund är förgiftad genom den förste Adams fallna natur.
 
Innan vi går vidare för att utveckla detta med Skriftens hjälp, låt mig få skjuta in ett citat från Andrew Murrays bok The Spirit of Christ i vilket han hämtar ett utdrag från Doners anteckningar. Han säger:
”Kristi ställföreträdande verk undertrycker inte människans person och personlighet, dess karaktär är tvärt om produktivt och utvecklande. Han är inte tillfreds med att ensam äga ett andligt livs fullhet, in i vilket hans folk genom tron ska absorberas. Kristi återlösning syftar till ett danande av individer med karaktär och personlighet i vilka Herren får äga ett väletablerat utrymme. Den Helige Ande verkar fram duglighet av nytt slag och böjelser av annan sort; en ny villighet och öppenhet, en fördjupad insikt, ett förvandlat känsloliv, ett annorlunda själv-medvetande. Denne Ande skapar en ny person, upplöser integrationspunkter som tillhör det gamla livet och för in helt nya som passar ett liv i Gud. Denna nya person formas i inre likhet med den andre Adam, utifrån samma familjekaraktär. Genom den Helige Ande äger den troende ett medvetande om sig själv som varande en ny människa och om den kraft och livspuls som följer detta nya, heliga, liv. En passiv hållning med dess åskådarattityd förbyts i spontanitet och produktivitet.”
 
Andrew Murray kommenterar detta: ”Dessa tankar som beskriver Guds Ande som den gudomliga personlighetens Ande vilken verkar som livsprincip i vårt inre måste värdesättas med största allvar för dess omätliga förmåga till fruktbärande. Guds Ande bor inte endast i mig som om jag vore en lokal, eller i mig tillsammans med och runt i kring detta innersta ego genom vilket jag är medveten om mig själv, men mitt i detta innersta låter han sin livskraft flöda för att forma en ny personlighet. Denne samme Ande som var och är i Kristus, hans innersta väsen, blir till mitt innersta väsen.
Vilken oerhörd innebörd detta ger åt orden, ’den som håller sig till Herren, han är en ande med honom’. (1917) Och vilken kraft ger inte detta till denna fråga: ’vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den Helige Ande?’. Den Helige Ande finns i mitt inre som person med all sin inneboende styrka, med sin egen vilja och sina syften. Jag kommer inte att förlora min personlighet allteftersom jag överlämnar den till honom. Istället kommer jag att finna den förnyad och styrkt ända till dess yttersta kapacitet.”
 
Här finner vi alltså detta förändrade fokus framställt för oss, vilket Paulus så akut skildrar utifrån det ljus han hade över korsets mening. Han visar på detta den nya skapelsens faktum som sin erfarenhet i flera skriftsammanhang:
”Jag lever, men ändå inte jag.” Gal 2:20.
”Jag ger en befallning, som inte är min.” 1 Kor 7:10.
”Jag arbetar, fast inte jag själv.” 1 Kor 15:10.
Genom 1 Kor 1:12 får vi en glimt av förhållandena i församlingen i Korint vilka kontrasterar Paulus erfarenhet. ”Alla säger ni ’Jag’. Jag håller mig till Paulus. Jag håller mig till Apollos.” Men Paulus talade inte om sig själv som ursprunget till och den verkande kraften i sina ord och handlingar. Det är jag, fortfarande jag, men ett nytt jag – en ny personlighet. Inte Kristus och jag med mig i centrum och Kristus, genom Anden, bredvid mig. Men ett nytt jag skapat av Anden, därför att det gamla naglades fast vid korset med Kristus. Gal 2:20.
 
Detta är något som ligger helt och hållet bortom vår horisont. Detta nyskapande måste utföras av Skaparen, på samma sätt som skapandet av ett Eden. Vi får inte lockas till att bedra oss och tro att detta ”icke längre jag, men Kristus” just bara är ett måtto, något som vi kan välja eller sätta upp som mål. Det är i någon mån detta, men det är också något mycket större och något verkligt annorlunda. Den Helige Ande kommer att utföra sin del i detta om vi ser vårt behov och ger oss till hans djupaste gående arbete vilket helt och hållet verkas enligt nådens sätt.
Här måste vi återvända till den allra viktigaste passagen i Nya testamentet, vilken beskriver korsets mening och syfte. Den har plats i Romarbrevet, detta lärobrev där aposteln lägger fram de sanningar som ska bilda fundament för den kristna församlingen och på vilka kristet liv sedan kan byggas.
 
Efter att ha visat betydelsen av Kristi död som det försoningsmedel som röjer undan synden inför Gud, Rom 3:25, och sedan som ställföreträdande offer för syndaren, Rom 5:6-10, når vi fram till detta absoluta centrum vilket är syndarens död i hans ställföreträdares död, Rom 6. Vi har här det andliga, orubbliga faktum som lägger grund för Paulus ord i Gal 2:20. ”Jag är korsfäst med Kristus. Nu lever inte mer jag. Det är Kristus som lever i mig.” (Giertz)
När vi nu är bekanta med dessa satser och i någon mån med tankarna i Rom 6, låt oss då ta ett ord ur detta kapitel och skala av allt yttre för att se hur djupt och verkligt detta ”Jag korsfäst” är ämnat att vara. Vi ska se på ordet ”död” i formen ”dött” vilket återfinns i Rom 6:2. Ordet står i den form som kraftfullt understryker att något har ägt rum.
 
Det grekiska grundordet är ’apothnesko’. Grekiska lexikon säger att ordet har en förstavelse som gör detta verb distinkt och intensivt, och som anger att den handling vilket det representerar är fullständig och avslutad. Detta ord innehåller också innebörden ”att dö bort, att avsluta, att räknas som intet”.
Samma ord används återigen i vers 7, ”den som är död är friad från synd” och i vers 8 ”har vi nu dött med Kristus”. Det är uppenbart att om Paulus nu använde denna typ av språk för att beskriva den troendes samhörighet med Kristus i hans död, hade han något annat, något mer än symboler och bildlighet i tankarna.
 
Låt oss för ett ögonblick föreställa oss aposteln dikterande dessa ord till romarna. Apostelns andra brev låter oss förstå hur han kunde brista ut i magnifika ordräckor fulla av sanning, fulla av Himlens eget ljus. Och dessa tankens eruptioner var alltid sanning uppenbarad av den Helige Ande för ett praktiskt behov. Här finner vi alltså Paulus dikterande.
Han arbetar med frågan om nåden och dess överflödande verkan långt bortom syndens djupaste djup bland människor. Judaiserande element hade fört fram grava invändningar och han påminns om detta, vilket resulterar i att ur hans inre flödar den rikaste uppenbarelse av korset. Dessa judiska lärde ville tro att om människors synd nu beredde ett sådant uttryck för Guds nåd, då borde Guds härlighet visa sig i allt större mått ju mer man förmådde synda. Men, säger aposteln, korset tar inte bara hand om synden. Det tar också itu med syndaren. Och så kommer det i klartext, med full intensitet: ”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi alltjämt kunna leva i den?” (Giertz). Så förhåller det sig; i Kristi död har vi dött från synden. Detta är något som är slutfört, och den som sålunda är död är friad från syndens slaveri. Rom 6:7.
 
V lägger också märke till att detta ord, apothnesko, används i 2 Kor 5:14, Gal 2:19, 21, Kol 2:20 och i Kol 3:3. Ni har dött”. Men, låt oss vara vaksamma här. I dessa sammanhang talas det inte om korsets verkande i vår erfarenhet, men om en ställning, en grundläggande position, en samhörighet med Kristus i hans död vilken den kristne måste ta fasta på och låta göra till sin innan den Helige Ande kan göra sin del av arbetet. Jag vill i allt detta låta det stå klart att alla Paulus brev med hela dess beskrivning av Kristi liv i församlingen hade sin rot i Paulus egen erfarenhet av själv-livets korsfästelse och att vi måste inta samma grundläggande hållning som han hade gjort. ”Jag är korsfäst med Kristus.” ”Jag, lever, men ändå inte jag.” Detta är vår utgångspunkt för att ta del i allt som det ”himmelska livet” innebär i vår erfarenhet.
 
Ett uttryck i vår erfarenhet
När vi nu har visat på behovet av ett nytt fokus, en ny skapelse, en annorlunda personlighet, låt oss då se på ett par sammanhang, ett par ord, som talar om hur delaktigheten i Kristi död kommer till praktiskt uttryck i vår erfarenhet genom korsets verkande.
I Romarbrevet 8:13 skriver Paulus: ”Om ni dödar kroppens gärningar med Andens hjälp”. Det grekiska ord som används här är ’thanatoo’. Lexikon säger att detta låter sig översättas med ’att skaffa undan liv och vitalitet; den aspekt av livlöshet som följer när livet har försvunnit’. Här har vi den Helige Andes verk med vilket den troende måste samverka. På den trons bas som Rom 6:2 utgör måste den kristne nu ”döda kroppens gärningar” vilket innebär att man överlämnar den fallna naturens handlande till korset. När detta sker kommer syndens grepp att lossna och dess aktivitet att minska, därför att korset tar itu med den fallna naturen och dess livsuttryck.
 
Det finns ytterligare ett ord som Paulus använder i dessa sammanhang. I Kolosserbrevet 3:5 finner vi ordet nekroo med referens till kroppens lemmar. Olika översättningar finner varierande sätt att hantera detta ord. Lexikonet har ett skarpt ’att presentera en död kropp, ett lik”. Uttrycket pekar i lika mån på handlingen som på produkten. Med detta menas att kroppen, varelsen, med dess handlingar måste bringas i harmoni med detta centrala faktum att vara ”korsfäst och död med Kristus”. Den yttre människan måste föras in i ett döende, ställd under korsets kraft, i det att den inte längre leds att hämta motivation och styrka i det gamla livet, i Adams fallna liv. Därigenom kan man stå ’död i förhållande till synden’ och leva för Gud i hans tjänst – Rom 6:13.
 
Att låta korset verka
Det finns ännu mera att se på. Dessa ord apothnesko (att dö bort från synden), thanatoo (att föra köttets handlingar in under korset), nekroo (att föra kroppen bort ur det gamla livets aktivitet, dessa ord täcker inte in allt. 2 Kor 4:10-11 ger oss ytterligare ett ord vilket visar att det aldrig ges en punkt i våra liv där behovet av korsets inflytande och verk upphör. Vers 10: ”Alltid bär vi med oss Jesu död i våra kroppar, för att också Jesu liv ska ta gestalt i dem.” Det ord som vi finner här är nekrosis – att föra till död. Lexikonet säger att ’detta uttrycker att handlingen inte är slutförd men i vardande.
 
I vers 11 har vi ordet thanatos, döden. Detta djupgående Guds verk i själva centrum av vår varelse är endast begynnelsen till allt detta som måste verkas i oss genom den Helige Ande. Dessa grekiska grundord lyfter så tydligt fram dels vår position som delaktiga i Kristi död, dels detta pågående, progressiva döende och dödande vilket pågår från dag till dag. ’Jag bär alltid Kristi död i min kropp’, skriver aposteln, och visar återigen denna exakthet med vilken han väljer bland de olika grekiska grundorden – här thanatos, döden, vers 11. Lexikonet säger att detta beskriver allt slocknande av liv.
 
Detta ’föra till död’ i vers 10 till vilket den kristne alltid överlämnas genom den Helige Ande har till syfte att släcka det gamla livets uttryck och aktivitet – ett arbete som inte har engångsprägel, men som pågår kontinuerligt. Detta innebär alltså att hela vägen från vårt väsens innersta centrum till dess ytterkant förblir den troendes sammansmältande med Kristus i hans död en nödvändighet för tillväxten av det nya andliga livet hän mot fullhet och mognad. 
 
 
 

----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850

***
 

Bönehus Norden
 
 
 
KORSET I CENTRUM
Jessie Penn-Lewis
 

Kapitel 1
Korset i centrum
 
Låt oss först vända oss till Rom 4:25, till Herren Jesu död och återlösningens faktum. I doktor Forsyths bok ”The Cruciality of the Cross” finner vi följande citat: ”En verklig förståelse av försoningens innehåll tjänar denna tid i dess behov av kärna och centrum, i dess behov av en stabil referenspunkt, i dess behov av en auktoritet, en omvandlande kraft och ett slutmål.” Så är det verkligen. Vi behöver en fast punkt vilken kan fungera som centrum och som mål. Den begynnelsepunkten i vår världs historia – en punkt som rör vid tidsåldrarna vilka föregick den och som balanserar allt som följer därefter – är Golgata kors. Den utgör centrum för allt Guds arbete i skapelsen, i varje del och aspekt.
Vi tappar balansen och förlorar perspektivet, vi hamnar gång på gång i trånga, tråkiga återvändsgränder därför att vi överger denna riktpunkt. I detta första skede ska vi dra oss in mot detta centrum – Kristi kors – för att lära känna korsets Kristus. Utifrån detta kommer den Helige Ande att kunna visa oss flera sidor av sanningen och dess relation till korset.
 
Låt oss då se på Rom 4:25: ”Jesus, vår Herre, som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” Genom alla Pauli brev finner vi detta återupprepat. Herren Jesu Kristi död på korset var en ställföreträdande död, ett återlösande offer. Korset står därför i centrum som instrument för förlåtandet av synder och för rättfärdiggörandet av syndaren.
 
Nästa textsammanhang att läsa, Rom 5:6-8: ”Medan vi ännu var hjälplöst förlorade, gick Kristus när tiden var inne i döden för oss ogudaktiga. Annars vill väl knappast någon gå i döden ens för den som är rättfärdig – fast kanske någon skulle gå så långt att han dog för en god människa. Men Gud bevisar sin kärlek till oss därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Sedan i verser 9-10: ”Så mycket mer skall vi nu, när vi har gjorts rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta genom honom undan vredesdomen. Medan vi var fiender till Gud, blev vi försonade med honom genom hans Sons död. Hur mycket mer skall vi nu, när vi gjorts rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta genom hans liv, nu då vi är försonade.” (Bo Giertz översättning. Folkbibeln används där inget annat anges.)
 
Dessa ord är så klara och tydliga till sitt innehåll att det för ett öppet sinne är uppenbart att Kristus dog för oss; vi är rättfärdiggjorda i hans blod, genom delaktighet i hans död. Under det att vi var fiender till honom lät han Sonens död bli till försoningsmedel, och försonade med honom får vi del av frälsningen genom att göras delaktiga i hans liv. Detta är orubbligt fastställda fakta vilka visar att Kristi död på Golgata var en död för syndare och ett medel till försoning för syndare i fiendskap med Gud och därtill till frälsning för dessa syndare genom delaktighet i Kristi liv som deras ombud och ställföreträdare, allt detta ordnat för dem genom hans död.
 
Låt oss nu gå vidare för att se på korset som verksamt centrum för och kärnpunkt i segern över synden och världen, över köttsligheten och själafienden. För att skaffa klar insikt och ordentligt ljus över korsets verkan som fast punkt för den kristnes seger över synden ska vi se på Rom 6. Detta kapitel ger oss grunden, det visar klarare än någon annan del av Nya testamentet meningen med Kristi död på Golgata kors med hjälp av ett språk som står i särklass med sin enkelhet och skärpa och med sitt förklarande djup. Inte undra på att ”denna världens gud” har sett till att så många har låtit teologerna ta hand om detta kapitel och har hindrat de troende från att nå förståelse av dess enkla sanning. Denne bedragare vet att det innehåller ett fundamentalt evangeliskt budskap som måste höra erfarenhetens område till, och vars bärande tanke måste omvandlas till varje kristens erfarenhet.
 
Herren Jesu Kristi död är främst verksam inför Gud som försoningsverktyg, som ett bortskaffande av synd. I Rom 6 ser vi samma död på korset som ett kraftfullt verktyg att ta itu med syndaren. Här finner vi ett verksamt och praktiskt inriktat budskap till syndaren, vilket visar honom den väg som leder ut ur syndens herravälde, ut ur världens grepp, bort från köttsligheten och djävulens inflytande. Här i Rom 6 har Paulus lagt grunden fast och hållbar. Här finner man korsets starka fundament som riktverktyg för den troendes liv, som personlig utrustning för allt arbete och all kamp, redo att verka det som är gott i allt.
 
Läs stycket långsamt och noggrant: Verser 1-2 säger ”Vad ska vi nu säga? Skall vi bli kvar i synden för att nåden ska bli så mycket större? Uteslutet! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi alltjämt kunna leva i den?” (Giertz). Här lyfts korset fram i dess roll som verktyg för syndarens död tillsammans med och i Frälsaren. Utifrån detta sammanhang står det klart att Kristi kors också är syndarens kors, men inte i dess försonande aspekt – människor har ingen del i offerdugligheten. Korset visas här som instrument för att hantera det gamla livet, som medel till den troendes befrielse från syndens makt och detta genom en död bort från denna makt – inte genom försök att övervinna den. Häri ligger nyckeln till segern. De djupaste tingen är ofta de enklaste.
 
Den verkliga svårigheten i att förstå Romarbrevets sjätte kapitel är inte en teologisk svårighet men en moralisk. När vi på allvar söker befrielse från syndens makt finns den inom räckhåll Den vilar här för den enkla själ som önskar gripa tag i dessa utsagor som verksam sanning. Låt oss, för denna vår förlorade världs sak, skaffa undan varje så kallad moralisk betänklighet i fråga om att ta till oss korsets verklighet. Om män och kvinnor begynner låta sig göras tillgängliga för korsets verk i dess fulla djup och mest praktiska uttryck skulle mörkrets och helvetets makter börja skälva av fruktan och dess rike skakas i grund. Den hemlighet kring vilken allt rör sig i Guds planläggning för återlösandet av en förödd och förlorad värld ligger nedlagd i detta kapitel i Romarbrevet. Detta centrala faktum är att korset är syndarens kors så väl som Frälsarens.
 
Ytterligare, korsets mening och innebörd måste förstås som den absoluta grunden i den kristnes liv och erfarenhet på samma sätt som roten är nödvändig för ett träds liv. Trädet kan inte göra sig av med roten och fortsätta leva. Dess rötter måste istället sträcka sig allt djupare ned i marken för att allt yttre växande ska få understöd och hållas starkt och för att uppehålla ett rikt livsflöde för dess fortbestånd.
Vi som har dött bort från synden, hur kan vi fortfara att leva under syndens välde? Eller, har ni alldeles glömt att vi alla blev döpta till Kristus Jesus, in i hans dö? Ni alla – inte bara några få som önskar mognad, men alla nyomvända. Om varje kristen vore född på nytt genom evangeliets budskap i detta romarbrevskapitel och de lärde känna dess kraft genom erfarenhet i begynnelsen av sitt kristna liv vore det betydligt mindre risk för att någon skulle falla bort därför att det nya livet hade ordentligt utrymme och Kristus som den levande skulle vara känd som verklig frälsare.
 
Jag fick se detta i Finland för några år sedan då en dotter till en professor satt i en av bänkraderna i några konferensmöten. Jag talade med hjälp av både finsk och svensk tolkning om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att kunna bära frukt. Delegater från hela Finland satt och lyssnade. Tillfället var sådant att jag försökte göra mitt allra bästa och jag tog fram allt jag visste om korsets mening. Någon bad mig tala med den unga damen och för att leda henne till omvändelse. Men jag förstod att jag måste vänta. På den tredje dagens kväll, när lokalen tömdes och folk återvände hem, kom den unga flickan och kastade sig i min famn och brast ut i tårar. Och jag frågade henne hur det stod till. ”Har du gett ditt liv till Herren. Hon svarade sitt ja. Jag tackade Gud och frågade vad det var som hade rört henne till detta beslut. Hon berättade att hon hade fångats av vetekornets lag, och nödvändigheten av att dö för att kunna bära frukt. Hon föddes på nytt genom det faktum att när Kristus dog på Golgata kors dog också syndaren. Resultatet av denna insikt var att denna flicka nådde större mognad under de följande tre månaderna än de flesta kristna alls skaffar sig. Tre månader gammal i Herren tog hon itu med att översätta en av mina böcker till svenska och hon gjorde det på allra bästa sätt. Detta visar vilken sorts omvändelse som denna insikt skapar, en insikt och ett födande efter Romarbrevet 6.
 
Vi läser den lilla sekvensen igen: ”Vi som har dött bort från synden. . . Eller vet ni inte, att vi alla som blivit döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död? Vi begravdes samman med honom genom dopet till döden, för att så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skulle förnyas till att leva hans liv. (Giertz). Lyssna nu noga till de följande orden: ”Om vi alltså vuxit samman med honom genom en likadan död, så skall vi växa samman med honom genom en likadan uppståndelse.” (Giertz).
Lägg märke till upprepandet av dessa ord om korset, vilka gör dem till den fasta punkten i budskapet. ”Vi som har dött” – Golgata! ”Hans död” – Golgata! ” Sammanvuxna med Kristi död – Golgata! ”Döpta till hans död” – Golgata! Och sedan i verser 6 och 8 ”Korsfäst tillsammans med honom” – Golgata! ”Vi har dött tillsammans med Kristus” - Golgata! Så klart det står uttryckt att Kristi kors också är syndarens kors. Och varför? Därför att detta naturliga liv som vi alla delar, allt sedan Adam, är ett helt och hållet fallet liv. Det kan inte förbättras. Det är fallet, förgiftat av den gamle ormen i dess rot och grenar. Frälsningsplanen i dess helhet har detta förfärliga fakta som begynnelsepunkt. Gud är tvungen att börja från början och skapa något nytt. Hans sätt, hans väg är att röja undan adamsnaturen och dess liv och resa upp en skapelse bland dess ruiner. Det finns inte ens en gudomlig gnista i den fallna skapelsen vilken han skulle kunna blåsa liv i som begynnelse till det nya.
 
Denna sanning är oundgänglig för förståelsen av Guds plan för återlösning genom hans Sons död på Golgata kors. Fienden vänder sig emot läran om syndafallet därför att han förstår att om människor tror att fallet inte har ägt rum, känner de heller inget behov av korset. Dessa två ting hänger samman. Vi måste av den Helige Ande föras till en punkt där vi inser att vi inte bär på något som kan förbättras och göras gott. Vi måste villigt komma till korset och säga: ”När Herren Jesus gick till korset tog han med sig syndaren.”
Du kristne som lider nederlag, ta fatt i detta enkla trons faktum i dessa hans ord; att du dog med Kristus på korset, att du döptes till hans död – placerad i honom och begravd, borta, ur sikte – lämna dig själv där, se dig som död i förhållande till synden, se det som ett avslutat kapitel i och tack vare Kristi död. Ta sedan i tro tag i uppståndelsens faktum, ta tag i den delaktighet som ligger till reds i Kristi uppståndelse, ta tag i detta att du äger ett nytt liv i honom. Om man uttrycker det kort: När du intar din plats i Kristi död begynner Gud lägga ner i dig allt det som han vill ska finnas tillgängligt.
Vilket underbart evangelium för folket! Låt oss föra ut det till dem vi möter. Det är verkligen goda, glada nyheter. Korset är platsen där seger över synden är vunnen och försoning med Gud är ordnad.
 
Korset, den fasta punkt där seger över världen är vunnen.
I vart och ett av Pauli brev finner vi hur han i det ena avseendet efter det andra hänvisar till Kristi fullbordade verk på Golgata. Allt han säger i alla dessa brev kretsar kring detta korsets centrum. Galaterbrevet innehåller så många referenser till korset i dess grundläggande relation till vitala aspekter av det kristna livet att detta brev borde kallas Korsets brev. I Gal 6:14 finner vi den allra starkaste passage rörande den kristnes död i förhållande till världen. Aposteln skriver om sig själv och det som är riktigt och sant för Paulus är lika rätt för oss. I detta sammanhang såg Paulus ”världen”, det världsliga, det jordiska, i de judaiserande gruppernas proselytmetoder och i deras önskan att undkomma judarnas förföljelse. Men Gud förbjude, säger aposteln, att jag någonsin skulle berömma mig av något annat än Herrens Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. (Giertz).
 
Den troendes död på korset i Kristus innehåller därför ett korsfästande i förhållande till världen i alla dess former och uttryck. Inte för att bli en bedrövlig, ömklig, glädjelös individ, men en rakryggad varelse fylld av den fröjd och härlighet som hör en annan värld till. Det är inte korset som gör oss till miserabla varelser men frånvaron av det. Korset är ett befrielseverktyg, vilket frigör dig till en försmak av himlen som den som redan är delaktig i den kommande tidsålderns kraft. Låt oss alla lägga in vår ansökan om frihet från världen så att vi som hela kristna inte gör eftergifter i förhållande till dess föregivna bekvämligheter. Om detta budskap om Golgata predikades och troddes skulle det betyda slutet på all underhållning och ytlighet i våra kyrkor.
 
Märk detta; för att kunna göra en verklig erfarenhet av denna frihet måste gemenskapen med Kristus i hans död äga substans. Den kan man inte tillägna sig genom teori eller fantasi. Dessa som har gått denna väg vet att ett korsets verkande verkligen skär loss individen från världen. Det uppstår ett gap mellan dig och världen och dessa människor som tillhör väldens system och tänkande befinner sig verkligen på andra sidan. Med utblick från korset kan man gå till dessa människor, sänd så som Kristus var sänd för att visa Guds hjärta, med hans medlidande och hans Ande, denna offervillighetens Ande. När vi vänder oss till andra människor utifrån vår ställning i Kristus, finner vi oss redo att vara till hjälp för dem därför att vi har fått allt vad vi behövt i den uppståndne Herren. Gud ska ha tack och pris för korset som skär loss och skiljer oss från världen och dess ande och som gör väg för oss till ett annat rike där allt är rättfärdighet, frid och glädje.
 
I galaterbrevet finner vi också hur Paulus visar att korset är det centrum vilket befriar oss från köttets välde. ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst köttet med dess passioner och begär.” (Giertz). Dessa som gripit tag i denna insikt om korsets funktion och verk vittnar om att det är möjligt att vandra i allt större frihet från dessa köttets begär och att kunna bemästra dem. I vers 16 i detta kapitel läser vi om den konflikt som råder mellan köttet och Anden. Dessa båda står i fullständig opposition till varandra. När Anden råder hålles köttsligheten tillbaka.
Vers 24 visar att Andens välde gjorts möjligt genom korset. Köttet ska inte bara hållas i tygel och sövas, det ska korsfästas. Detta är av största vikt även i förhållande till de små och obetydliga tingen i vår vardag. Om gudsfolket tog detta på allvar skulle det bli ett slut på vanhelgandet av Herrens namn, ett vanhelgande som kontinuerligt pågår genom att man faller för nycker och nymodigheter och genom att vara så engagerad i ting som förgår. På detta sätt gör man eftergifter gentemot köttet och förstör det kristna vittnesbördet.
Seger i detta avseende är också av största vikt när det gäller kriget mot mörkrets makter. Om de troende är bundna till något – antingen det rör sig om sådant som inte är tillbörligt eller något som i sig inte är orätt – är deras vittnesbörd i det stora hela utan värde. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst köttet med dess passioner och begär. Detta inkluderar vanor och böjelser av fysisk eller psykologisk natur av varje sort. Det är riktigt att köttet måste korsfästas med avseende på dess orättfärdighetsaspekt, men vi vandrar också efter köttet i fysisk måtto, efter naturen – också denna sida måste överlämnas till att bearbetas av korset. Det är inte tänkt och ämnat att köttet ska dominera oss och hålla os fångna i allhanda nedbrytande vanor och beteenden.
 
Så till sist; korset som centrum och fokus i segern över Satan.
Det textavsnitt som visar detta allra klarast hittar vi i Kol 2:14-15. ”Han har förlåtit oss alla våra överträdelser och utplånat det skuldbrev som punkt för punkt förklarade oss skyldiga. Det skaffade han undan genom att spika fast det på korset. Han avväpnade furstarna och väldigheterna och lät dem bli till skam inför alla när han på korset triumferade över dem.” (Giertz) Dessa ord tar oss tillbaka till Herrens triumferande uttalande kvällen före korsfästelsen, Joh 12:30-31, ”’Nu går en dom över världen. Nu ska denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’ Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” Och sedan i Joh 16:8-11: ”Och när han – sanningens Ande – kommer, skall han överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom. . . om dom, ty denna världens furste är dömd.” Den Helige Ande arbetar inte endast med själen i dess relation till Gud för att överbevisa om synd eller för att visa att Kristus är dess rättfärdighet men i hans uppgift ingår också att påvisa att själafienden är övervunnen på Golgata kors. Detta faktum ligger inte undangömt i ett otydligt språkbruk i Guds ord. I Joh 12:31 talar Herren klart och tydligt om vad som ska hända på korset och i Joh 16:11 stryker han under och upprepar samma sak.
 
Djävulen och hela hans makthierarki avväpnades på den plats som kallas Golgata. Mitt i allt som denne själafiende åstadkommer i denna värld och inför hans skenbart ökande makt och inflytande duger inget annat än den Helige Andes bevisföring gällande Kristi seger över fienden för att säkra övervinnande och uthållighet. Ytterligare, om du tror på Kristi seger över Satan, kommer du att finna hur viktigt det är att verkligen hålla fast vid att Korset tar död på det gamla adams-livet så att du förenad i anden med den segrande Kristus lyfts upp för att stå segrande över fienden och kan vittna om att så långt det gäller dig så har denne furste över världen kastats ut. Han är besegrad och övervunnen. Enligt hans egna ord, har Herren Jesus låtit denne fiende med all hans härsmakt bli till skam just när de, inför all världens ögon, tycktes segra över honom.
 
Jag har endast i all korthet rört vid dessa fyra aspekter av korset för att visa att det står i centrum för alla dessa ting. Det står centralt i förhållande till rättfärdiggörelse genom tro, centralt i fråga om seger över synden, centralt med avseende på vårt personliga liv, centralt i relation till segern över själafienden. De troende vilka känner dessa sidor av korset finner att de står på säker grund, den grund som Kristi fullbordade verk på Golgata utgör; de vet att helvetet inte kan rubba dem. Hurudan deras erfarenhet än ser ut, vet de att Guds grund ligger fast. De står på den klippgrund som hans fullbordade verk på Golgata utgör, vilket inte enbart omfattar försoning med Gud men också seger över och befrielse från världen, köttsligheten och själafienden.
 
Även om allt detta inte har formats till en fullständig erfarenhet i deras liv, förtröstar de på dess fullhet som deras i det ögonblick då de behöver något av den för att gå segrande ur kamp och vånda. Deras tro vilar i Herren Jesu fullständiga verk, inte på deras egen erfarenhet av det. De vet att talet om korset är Guds kraft till frälsning. Det allomfattande ordet om korset – inte människors tankar om det, inte ens förkunnelsen om det, men Guds tilltal genom korset – detta Guds Andes ord om korset och allt som det innebär både för Jesus Kristus och för syndaren är Guds kraft till frälsning. Korset uttrycker Guds innersta tanke i fråga om hans väg till förlossning och befrielse för den fallna människan och för att övervinna dess fiende. Denne fallne ärkeängel besegrades och den fallne Adam korsfästes på Golgata kors.
Detta fullständiga ord om korset är att uppfatta som nyckeln till lösa universums gåta, avslöja alla mysterier och försona människor med Gud. Och till Paulus, och hans medarbetare genom tiderna, var det givet att predika detta ord. Vår tid behöver, kanske mer än någon annan, denna förkunnelse till frälsning och frihet.
 
----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
 
Postgiro: 922937-8

Linnéa inför utresan 1932

Den 8 mars 1931 föds Linnéa.

Plats:
Ljungarums missionshus.

Det är en dag när det sjunger i mors och fars hjärtan och sinnen.

Det var så här det gick till den dagen... Himmelens glädje fyller mitt sinne...




Bildurvalet nedan vill vara ett Födelsedags-Fotoalbum och ett Bildgalleri inför 75 årsdagen hemma i White River, RSA, med sin Lennart, barn och barnbarn.


(Bilderna i galleriet kan ses i större format genom att klicka på respektive bild.)



Rustorps säteri



Ulfstorp N. Sandsjö







SAMs expedition

Franklin,Thomander, Hjelm



Hemma på Vassnöden



Ljungarums kyrka

N. Sandsjö kyrka
Ljungarums Missionshus



Missionstationen

Kyrkan i Machadodorp

Machadodorp River

Fiskebäck Västkusten

Rita och Linnéa

Linnéas missionsvänner har möjlighet att ge en 75-årsgåva till ett AIDS-projekt i Södra Afrika, vilket grundats av Svenska Missionsrådet och Svenska Alliansmissionen.

MIssion Xp [M'Xp] vet att en sådan gåva skulle glädja Linnéa så innerligt, eftersom hon och hennes Lennart ger mycken av sin tid åt de AIDS-drabbade.

Mera info för den som vill skänka en gåva till detta projekt kan erhållas via SAMs hemsida för info om HIV/AIDS-projektet.

Jönköping 01/03/2006
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander editor

(52) Prophetical again - Profetiskt

The blog Mere-Orthodoxy says that heaven, being a place that satiates all our deepest longings and desires, would be timeless... in The Transposition of Time in Heaven. These thoughts of today are special and good for the longing Christianity. 

But when reading about a New prophecy, a lot of questions come and make me wondering and musing... The prophecy is about "Jan. 23. 2006". 

Den 23 januari i morgon, då smäller det. Då ska det hända. Det är söndag idag och en dag kvar. Nu är det lite mycket... Profetian står att läsa i His Cup Is Running Over

Den som står för utsagan heter Ueli Surbeck. Men han har tydligen inte haft en enda träff i alla sina profetior under år som gått, säger somliga som har perspektiv och kunskap i ämnet. . .

Det Profetiska behöver Den svenska kristenheten lära mera om - och vara öppen för på ett nytt sätt. Det är min hållning. Det är något rent av livsviktigt att kunna ta vara på och hantera, men samtidigt måste vi vara vakna och nyktra som såväl Bertil Lundberg och Sven-Åke Bredmar nedan gör i sina kommentarer.

Det som är grunden för församlingen är Bibeln. Personliga överlåtelsen är ’kittet’ mellan grunden och församlingens liv.

Det livet har tre riktningar. Tacksägelsens uppåt. Gemenskapens cirkel. Och vittnesbördets utåt. - Närmare Gud. Uppåt. - Närmare varandra. Inåt. - Närmare världen. Utåt. Vi är överlåtna till Gud, till varann och till världen.

Det är grundvärderingarna. Det identifierar församlingens syfte, identitet och uppdrag. Vi är här för: tillbedjan, gemenskap och mission att nå ut.

Tre faser av utveckling i hur människor kan utvecklas och komma till tro och överlåtelse kan sägas ligga i begreppen Belonging – tillhörighet, Believing – tro, Behaving – lydnad/liv.

Församlingen är Kristuscentrerad, Relationsorienterad och Missionsengagerad. Närmare Gud, Närmare varann och Närmare världen. Det är tre ord som är rubriker över vad en församling kan sägas vara designad för. Grunden för vad en församling är kan vi läsa i t.ex. Apg 2:42-47, 4:32-35.

---

Foot-note
Picture above, FreeFoto.com. Black and White photograph of a Waterfall, Photographer: Ian Britton

The European Prophetic College
 
 
 
FROM THE PROPHETIC DIMENSION
 

Formulating vital questions
 
When the ungodly proudly strut about, what can the plain man do?
Amidst the oppression of the poor, what can the kind-hearted man do?
 
The prophetic arena is one of words which cannot be altered. The time of oppression is a time of prophetic inquiry, a time of giving oneself to the necessary work of reasoning. The gathering together of ungodly constellations and gangs signals a time of prayer and probing beyond the regular and standardised format.
 
Such a time of corruption will bring the godly man to his Zarephath – the place of refinement. There he will, together with other likeminded men and women, become a true Tishbite - a resource, a man of true understanding, someone who knows how to ask, how to pray, how to secure answers and insight, how to apprehend a word as a piece of silver from the Throne.
The prophetic dimension is the realm of radical understanding. A man belonging to this region of reality is a man who prepares himself for superior and outstanding endeavours and exploits to be able to reach conclusions regarding the obtaining of a recovering of the Glory of the Lord.
 
A revival, one which would answer real needs of a straying nation, equals radical measurements and efforts according to a radical understanding of Gods ways of grace and judgment. A revival is a drastic break with what is for the sake of becoming what one is meant to be. Revival work is a struggle for words and articulated and intelligible expressions of what belongs to the heavenly realm. “The prophets, who prophesied about the grace that was to be yours, carefully researched and investigated this salvation.”
 
If the Church, which is God’s chosen nation, fails to be radically sacred, the world will become radically profane.
In a crystal clear vision John saw and recognized the saints who had been slaughtered because of their desire to stay true to the word and the penetrating salvation connected to the same word. As they were continuing in their requesting consolation and requiring judgment they were given proper clothing for the realms beyond time and tears, fine white linen, a white robe, the very righteousness of their High Priest, Saviour and King, Jesus Christ.
They were given Life as the final answer to all those perplexing and penetrating answers.
 
To the degree of asking, and inquiring we are given words, not as an expression of oratory skills or of verbosity, but words which carries Life. This acquirement follows prophetic investigation for the sake of securing radical salvation.
May we all be involved in matters related to reality and authenticity.
 
Words in use: 1 Kings 17:10, Ps 12, Isa 40:1, 1 Pet 1:10, Rev 6:9
 
Lars Widerberg

We could have problems around us in the global Christianity as in The swedish Christianity. There are problems with this and that. But problems are to be solved. And can be solved by Him who is Head of the Church. We are able through Him to live a supernatural life. Have a look in a web book for kids: HooRay2u.

This real special Matt 17:27 is commentaried by Robertson´s Word Picture RWP in e-sword download:
- Lest we cause them to stumble (hina me¯ skandaliso¯men autous). He does not wish to create the impression that he and the disciples despise the temple and its worship. Aorist tense (punctiliar single act) here, though some MSS. have present subjunctive (linear). “A hook” (agkistron). The only example in the N.T. of fishing with a hook. From an unused verb agkizo¯, to angle, and that from agkos, a curve (so also agkale¯ the inner curve of the arm, Luk_2:38).

First cometh up (ton anabanta pro¯ton ichthun). More correctly, “the first fish that cometh up.”
A shekel (state¯ra). Greek stater = four drachmae, enough for two persons to pay the tax.

For me and thee (anti emou kai sou). Common use of anti in commercial transactions, “in exchange for.” Here we have a miracle of foreknowledge. Such instances have happened. Some try to get rid of the miracle by calling it a proverb or by saying that Jesus only meant for Peter to sell the fish and thus get the money, a species of nervous anxiety to relieve Christ and the Gospel of Matthew from the miraculous. “All the attempts have been in vain which were made by the older Rationalism to put a non-miraculous meaning into these words” (B. Weiss). It is not stated that Peter actually caught such a fish though that is the natural implication. Why provision is thus only made for Peter along with Jesus we do not know.

REFLECTION
Let´s be inspired by Matt 17:27 in all The Swedish Christianity because of the Challenge in the Mission given by HQ...

Check your computer sound, please, before visiting The Crux Project... OK, you are on line, and prepared to take in the sound when you open this Web address... 

After that you are welcome having a look on the Wires about Swedish Cannibal.

Take My yoke upon you,
and learn of Me

What is the Yoke about? An assist is given by HooRay2U. Any wiser?... Have you grasped the message about the yoke?... A good Picture from today´s world is the Backpack... It´s an yoke of today...  

Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest. Take my yoke upon you and learn from me, for I am gentle and humble in heart, and you will find rest for your souls. For my yoke is easy and my burden is light.

REFLECTION. . . Once a week The swedish Christianity is reminded about the answer to the yoke - on Fridays... Good Friday... 

***
 
 
 
Power Through Prayer
by E. M. Bounds
 

2 Our Sufficiency Is of God
 
But above all he excelled in prayer. The inwardness and weight of his spirit, the reverence and solemnity of his address and behavior, and the fewness and fullness of his words have often struck even strangers with admiration as they used to reach others with consolation. The most awful, living, reverend frame I ever felt or beheld, I must say, was his prayer. And truly it was a testimony. He knew and lived nearer to the Lord than other men, for they that know him most will see most reason to approach him with reverence and fear.
William Penn of George Fox
 
The sweetest graces by a slight perversion may bear the bitterest fruit. The sun gives life, but sunstrokes are death. Preaching is to give life; it may kill. The preacher holds the keys; he may lock as well as unlock. Preaching is God’s great institution for the planting and maturing of spiritual life. When properly executed, its benefits are untold; when wrongly executed, no evil can exceed its damaging results.
It is an easy matter to destroy the flock if the shepherd be unwary or the pasture be destroyed, easy to capture the citadel if the watchmen be asleep or the food and water be poisoned. Invested with such gracious prerogatives, exposed to so great evils, involving so many grave responsibilities, it would be a parody on the shrewdness of the devil and a libel on his character and reputation if he did not bring his master influences to adulterate the preacher and the preaching. In face of all this, the exclamatory interrogatory of Paul, “Who is sufficient for these things?” is never out of order.
 
Paul says: “Our sufficiency is of God, who also hath made us able ministers of the new testament; not of the letter, but of the spirit: for the letter killeth, but the spirit giveth life.” The true ministry is God-touched, God-enabled, and God-made. The Spirit of God is on the preacher in anointing power, the fruit of the Spirit is in his heart, the Spirit of God has vitalized the man and the word; his preaching gives life, gives life as the spring gives life; gives life as the resurrection gives life; gives ardent life as the summer gives ardent life; gives fruitful life as the autumn gives fruitful life. The life-giving preacher is a man of God, whose heart is ever athirst for God, whose soul is ever following hard after God, whose eye is single to God, and in whom by the power of God’s Spirit the flesh and the world have been crucified and his ministry is like the generous flood of a life-giving river.
 
The preaching that kills is non-spiritual preaching. The ability of the preaching is not from God. Lower sources than God have given to it energy and stimulant. The Spirit is not evident in the preacher nor his preaching. Many kinds of forces may be projected and stimulated by preaching that kills, but they are not spiritual forces. They may resemble spiritual forces, but are only the shadow, the counterfeit; life they may seem to have, but the life is magnetized.
The preaching that kills is the letter; shapely and orderly it may be, but it is the letter still, the dry, husky letter, the empty, bald shell. The letter may have the germ of life in it, but it has no breath of spring to evoke it; winter seeds they are, as hard as the winter’s soil, as icy as the winter’s air, no thawing nor germinating by them. This letter-preaching has the truth. But even divine truth has no life-giving energy alone; it must be energized by the Spirit, with all God’s forces at its back.
 
Truth unquickened by God’s Spirit deadens as much as, or more than, error. It may be the truth without admixture; but without the Spirit its shade and touch are deadly, its truth error, its light darkness. The letter-preaching is unctionless, neither mellowed nor oiled by the Spirit. There may be tears, but tears cannot run God’s machinery; tears may be but summer’s breath on a snow-covered iceberg, nothing but surface slush.
Feelings and earnestness there may be, but it is the emotion of the actor and the earnestness of the attorney. The preacher may feel from the kindling of his own sparks, be eloquent over his own exegesis, earnest in delivering the product of his own brain; the professor may usurp the place and imitate the fire of the apostle; brains and nerves may serve the place and feign the work of God’s Spirit, and by these forces the letter may glow and sparkle like an illumined text, but the glow and sparkle will be as barren of life as the field sown with pearls.
 
The death-dealing element lies back of the words, back of the sermon, back of the occasion, back of the manner, back of the action. The great hindrance is in the preacher himself. He has not in himself the mighty life-creating forces. There may be no discount on his orthodoxy, honesty, cleanness, or earnestness; but somehow the man, the inner man, in its secret places has never broken down and surrendered to God, his inner life is not a great highway for the transmission of God’s message, God’s power.
Somehow self and not God rules in the holy of holiest. Somewhere, all unconscious to himself, some spiritual nonconductor has touched his inner being, and the divine current has been arrested. His inner being has never felt its thorough spiritual bankruptcy, its utter powerlessness; he has never learned to cry out with an ineffable cry of self-despair and self-helplessness till God’s power and God’s fire comes in and fills, purifies, empowers. Self-esteem, self-ability in some pernicious shape has defamed and violated the temple which should be held sacred for God.
 
Life-giving preaching costs the preacher much—death to self, crucifixion to the world, the travail of his own soul. Crucified preaching only can give life. Crucified preaching can come only from a crucified man.
 
 
 

--  --  --  --  --

  Photo: chinaaid.org

KYRKAN OVAN JORD OCH DEN UNDERJORDISKA KYRKAN
The Church above earth & the Sub Earth Church

Somliga i Den svenska kristenheten säger att kyrkan i Kina har inga som helst problem. Det är helt riktigt! Det handlar då om den av staten Kina godkända Tre Själv-kyrkan. MEN, den underjordiska kyrkan jagas som aldrig förr, oavsett vad somliga högt uppsatta företrädare för kyrkan ovan jord säger. Det kan vara biskopar och andra religiösa ledare som talar ut inför kyrkorna i Väst. 

EXEMPLET: 
G A O
Z H I S H E N G

See: China Update News for prayer intercession. See also info about in The Voice of the Martyrs about Gao Zhisheng.

Från Martyrkyrkans Vänner Rapport 2006:2 skriver man:
- Vi har fått alarmerande rapporter från Kina som tyder på att strävan att slå ner på husförsamlingar i Peking har intensifierats efter jul. Enligt flera ögonvittnen utsattes en känd husförsamlings söndagsgudstjänster i Peking för räder både den 8 och 15 januari. Räderna genomfördes av säkerhetspolisen PSB.

Fyra PSB agenter, två i uniform och två civilklädda, rusade in i den hyrda möteslokalen där församlingen Ark House Church verkar och avbröt deras gudstjänst. En av poliserna uppgav att församlingen störde grannarna och en annan förklarade att mötet var en "illegal religiös samling" eftersom församlingen inte är registrerad. En av de civilklädda poliserna började misshandla en församlingsmedlem när han upptäckte att poliserna videofilmades. Hyresvärden för utrymmet där församlingen samlas sade att han inte längre kan låta församlingen fira sina gudstjänster där eftersom "pressen från myndigheterna redan är mycket hård". 

Många av församlingsmedlemmarna är kända författare och jurister, bland dem människorättsförsvararen Gao Zhisheng, som också han har utsatts för attacker från myndigheternas sida sedan han för någon tid sedan gav sitt liv åt Kristus. Den 17 januari blev han nästan dödad i ett uppenbart försök av säkerhetsagenter att åtminstone skada honom. När Gao körde längs en av huvudvägarna stannade plötsligt en mystisk bil med nummerplåten täckt av en dagstidning framför Gaos bil och han hann nätt och jämt stanna innan han körde in i bilen framför. När han steg ut ur sin bil och gick fram till den mystiska bilen, började den röra sig mot honom och han blev tvungen att kasta sig åt sidan för att inte bli påkörd. När bilen gasade iväg från platsen hade tidningspappret lossnat från nummerplåten så Gao kunde ta upp numret. Dessutom fanns det under hela "olyckan" ett militärfordon i närheten. Också Gaos hustru och 12-åriga dotter har trakasserats och bl.a. skuggats.

Vår samarbetspartner CAA (China Aid Association) har publicerat ett uttalande från den kinesiska husförsamlingsalliansen gällande de senaste angreppen på husförsamlingar i huvudstaden. I detta utlåtande säger alliansen bl.a. följande: "Kinesiska kristna, som är Guds barn och medborgare i Kina, äger fundamentala mänskliga rättigheter som givits dem av Gud och som garanteras dem av Kinas grundlag."

De vädjar också till bröder och systrar i den kinesiska och i den världsvida kyrkan att fortsätta att
uthålligt be för Kina. Låt oss ta till oss denna vädjan och speciellt också be om beskydd för Gao Zhisheng och hans familj.
(Källa: China Aid Association)

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har här i sin gemenskap vänner som behöver bön och förbön i sin svåra situation av förföljelse.
Apropå fängelse och förföljelsen som pågår mot den underjordiska kyrkan i Kina säger man: "I Sverige har ni det som är värre än fängelse, nämligen välfärden!"
Kyrie eleison... Oremus...

Mera om: Förföljelsen i världen och i Kina av Johan Candelin, Finland.

HERRENS ord kom till mig. Han sade: "Vad ser du, Jeremia?" Jag svarade: "Jag ser en gren av ett mandelträd." HERREN sade till mig: "Du har sett rätt. Jag skall vaka över mitt ord för att fullgöra det."

The word of the LORD came to me: "What do you see, Jeremiah?"
      "I see the branch of an almond tree," I replied.

The LORD said to me, "You have seen correctly, for I am watching to see that my word is fulfilled."

Bloggen Lutheran Confessions med Clint Schnekloth som editor visar en illustrativ bild; se ovan. Bilden har ett och annat att säga för betraktaren. Den finns i konfirmandboken GRUNDEN. Se: Kyrkan & Guds rike. [Se även SvTK, Jg. 18, 1942, enl. BBKL nedan.] Bilden finns på Flickr, Originally uploaded by perichoresis. Pastor Clint skriver att bilden tecknats av Bo Giertz. Är detta en riktig uppgift (Kan någon bekräfta den, tro?) blir bilden en ytterligare information om författarens mångsidiga begåvning. 

BBKL, dvs Biographisch-Bibliographishes KIRCHENLEXIKON, Verlag Traugott Bautz, har en riktigt bra sida om Bo Giertz´ författarskap.

  Bild: Bo Giertz - präst, biskop, författare Red. Anders Jarlert Församlingsförlaget 

"K r i s t o f o b i" - det är begreppet vi nu kommer att få se använt i allt större omfattning, inte minst av den världsbild som regerar världssamfundet. Det är ett begrepp som kommer att ersätta t.ex. "fundamentalism" under året som kommer.

Svenska kyrkan med sin IKEA-teologi kommer att tala om faran med "kristofobi" på samma sätt som begreppen islamofobi och homofobi används idag.

Arne Selander skriver i sin blogg Herden.se under artikelrubriken "Kristofobi, ny trend i svenska kyrkan?" om det nya ordet, som härleds från George Weigel i boken ”The Cube and the Cathedral”.

Om Kristofobi och Dag Sandahl skriver också Kyrka & Folk under hösten.

På Jinges Webb läser man följande: Comment by ApanApansson — 3/11/2005/ @ 9:16 am:
Hej Jinge! Jag bara undrar hur uttrycket Islamofobi har kunnat bli rikssvenska. Ska vi sätta titeln Kristofobi mot de som ogillar kristendom?...

REFLEKTION
Den svenska kristenheten behöver mer än någonsin i Ändens tid två kompetenser: dels vaksamhet i Ande och kraft, dels andebedömningens nådegåva... 

Vision  Back to Jerusalem ... it is a very special vision. What is "Back to Jerusalem"?

BTJ answers: - The Back to Jerusalem vision is something that thousands of Chinese Christians are willing to die for. Why? When many people first hear about “Back to Jerusalem” they misinterpret from the name of the movement that the Chinese Church wants to evangelize Jerusalem.

REFLECTION
Den svenska kristenheten har här en inspiration utöver det vanliga. Läs den korta redogörelsen för visionen och låt dig fyllas av förundran och glädje...

1. Frågan om var och hur Svenska kyrkan hanterar alla dem som i Den svenska kristenheten delar viktiga tros- och lärofrågor med majoriteten av de globala kristtrogna - den frågan har det inte funnits plats för...

[…]

Avslutningen:
[…] "Läran uttrycks i trosbekännelser, i skrifter från kyrkans historia, i gudstjänstböcker och andra nutida dokument som kyrkan har bejakat."

Inte minst denna sista mening är själva spiken i kistan för den gamla tron. Dessa "andra nutida dokument som kyrkan har bejakat" rycker undan hela kyrkans fundamentala grund i Guds Ord. Men detta ser du med ditt postmoderna och pluralistiskt begränsade tänkande som helt OK och riktigt. Det är här själva trons innehåll och autenticitet bara strömmar ut och försvinner. Formerna och termerna är kvar i den s.k. kyrkan och tron, men innehållet är helt och hållet perverterat.

Alltså - jag tänker inte skriva att någon ska uteslutas ur kyrkan - för det tycker jag inte. Däremot måste vi ha en ordning. Och jag tycker kyrkoordningens formuleringar är bra!

Det här med dokumenten som är bejakade, vilka de nu är, innehåller tankegångar som breddar den teologiska grunden. Helt klart. Psalmboken till exempel. Psalm 25 "Högt i stjärnehimlen kan vi dig ej finna."

Ändå har vi väl lärt att Gud Fadern bor i himlen? Psalm 25 strider mot bönen Fader vår - ändå har jag inte sett några protestlistor mot psalm 25.

Jag tror att nytänkande och nytolkande hör till evangeliets imperativ. Jag återkommer ofta till Fil 1:9-11: "Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris."

Paulus visar att rättfärdigheten inte kommer av gärningar (eller åsikter!): "Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva genom tron." Romarbrevet 1:16.

Sammanfattning: Vad är det viktiga? Vad vi anser i ämbetsfrågan? Vad vi anser om mässa varje söndag eller varannan? Eller handlar det om kärleken till vår nästa? Handlar det inte om tro, som är vår gemensamma nämnare? Tron på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare! Varför inte fokusera på det som förenar oss, och inte på det som skiljer oss från varandra?

Den fundamentala grunden - ja själva Guds ord! Är den som kommer i Johannesprologen - Jesus Kristus själv. Det är honom vi tror på - inte på bibeltexten. Eller hur?

/Karin

---

S V A R
Jönköping 18 januari 2006
Dag Selander

Tack än en gång för din redobogenhet att svara på en seniors frågor och hans tankar. Att du skulle kunna ge något som helst svar på min allra första fråga, det kan jag ju inte begära av dig, Karin. Ingen av dem som har ansvar har kunnat säga något om Vad och Hur man tänker hantera frågan om alla dem som har ”den gamla tron” i svensk kristenhet och som har hemvist i Svenska kyrkans tradition. Den gamla trons folk i Sverige är ju i stor majoritet i förhållande till den ”den nya trons” försanthållare och den minoritet som den är både i Sverige och än mera globalt sett.

Tack för att du delat tankar om 1. Den gamla trons folk, 2. Ekumeniken, 3. Demokrati samt 4. Tron. Nu har jag några frågor till, Karin, om du vill och kan ta dig ännu lite tid att ge dina svar…

A) Du gillar ju Kyrkoordningen, men jag undrar vad Nådens ordning kan betyda för en modern präst i vår tid?
B) Vad är kyrkans viktigaste uppgifter (begränsa dig till tre och sök numrera dem i prioritetsgrad) idag år 2006 och de närmaste åren?
C) Hur ska kyrkan kunna bli en kyrka som vänder trenden från att tappa till att bli en progressiv kraft med tillväxt i det svenska samhället? Var kommer ’väckelsen’ in i bilden?
D) Hur och var har kyrkan sina profetiska uppgifter i Sverige idag?
E) Vad har du för vision för Den svenska kristenheten?

Om du återkommer med svar på detta mitt Öppna brev Nr (5), vill jag föreslå att vi avslutar vår brevserie och att du får sista ordet i samband med dina eventuella svar på mina frågor.

Mitt förslag beror inte på att jag inte har flera frågor eller att jag inte vill fortsätta samtalet så här, utan helt enkelt för att jag inte kan ta av din dyrbara tid längre än det du redan gett.

Tack, Karin, för det du delat med dig. Här några ord du känner väl:
Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader… Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er…
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.

Pax et laetitia
/Dag

Bild:  Davids stad

TJUGO (20) LÄNKAR

* Historia i ett nötskal. Ger dig en snabb bakgrund om den s.k. Mellanösternkonflikten

* Se också Frågor & Svar [FAQ] i: Israel, the Conflict and Peace: Answers to Frequently Asked Questions 
* Se Israels ambassad i Stockholm

* Här hålls ett vakande öga på nyhetsgiganten CNN.
* Fakta som inte finns i Main stream Behind The News

* Menorah på Internet varje månad.
* Se: Samfundet Sverige-Israel
* Liksom: Brännpunkt Israel

THE PHOTO is from the blog Catholic Fire run by Jean Marie Catherine Heimann.
Read and pray the prayer: Prayer for the Helpless Unborn.

R E F L E C T I O N
What and how are we as The Swedish Christianity - The Body of Christ Jesus - acting concerning all the unborns in Sweden...

* For you created my inmost being; you knit me together in my mother's womb.

* I praise you because I am fearfully and wonderfully made; your works are wonderful, 
* I know that full well. My frame was not hidden from you when I was made in the secret place.
* When I was woven together in the depths of the earth, your eyes saw my unformed body. 
* All the days ordained for me were written in your book before one of them came to be.

* How precious to [b] me are your thoughts, O God! How vast is the sum of them! Were I to count them, 
they would outnumber the grains of sand. When I awake, I am still with you. (Psalm 139)

***
 

Bönehus Norden
 
 
 
Ett vittnesbörd rullat i damm
Av Lars Widerberg
 
Fem städer där ute åt väster, belägna utmed kusten, starka städer, imponerande och tilldragande till sitt väsen. En av dessa gamla berättelser som är så mycket mer än en sägen i raden, talar om för oss hur dessa stads-stater, i förbund med varandra, försökte lägga sig till med ett icke obetydligt objekt ämnat att bära Guds närhet och placera detsamma i sitt gudahus. Deras företag resulterade i ett dramatiskt uttryck för heligheten, vilket utan vidare konfronterade och stjälpte deras formel för makt och beskydd. Och dessa män som var satta att bereda frid och välgång i landet där borta utmed kusten var tvungna att tänka om och skaffa sig annat förhållningssätt till helighetens väsen.
 
Om namn bär på något av karaktär och syfte, skulle några små noteringar hjälpa för att förstå dessa stads-stater och deras roll:

Asdod, en vän till elden. ”Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa. ’Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?’” Jes 33:14.
Vi bekänner oss, flera av oss, till dop i Helig Ande och eld. Men vem känner sig ens det minsta trängd bland oss?
Asdods folk talar som om gudfruktigheten äger ett visst värde, men de är alla fjärran från den inre verklighet som hör denna livshållning till. I Asdod bär man inte på någon respekt för eviga värden.
 
Askelon, skammens boning. Detta är den ort där vittnesbördet lider nederlag. Varje slags litet tecken på helighetens möjlighet görs till åtlöje bland dessa stadsbor. Ett gudaktigt litet folk reduceras till ynklighet och bräcklighet inför denna stora och självtillräckliga stads styrka. Denna stadsattityd är ett med vår samtida kultur, detta gemensamma förhållningssätt som, trots allt, till sin början formades och växte fram ur den rätt och sed som hör Sion till.
 
Ekron, uppryckandets och utrotandets näste. En övermodets konfiguration utan rötter eller hem, vars främsta syssla tycks vara att förvisa människor från deras fäders mark och rycka dem bort från deras sammanhang. Detta är rymmarnas stad, en ort som inte har plats för vänlighet eller hederlighet, Detta är platsen där all kärlek har kallnat.
 
Gat, vinpressen. Denna förfärliga apparat är konstruerad och står uppställd för att lägga tryck över allt och alla ända intill den punkt då livet självt måste ges upp och tömmas ur, och detta till inget annat gagn än ett bortflyende ögonblick av det man kallar njutning. Gat är inget annat än korsets funktion krängd bak och fram, den princip som heter liv utgivet för att Liv ska kunna få rum.
 
Och så har vi Gaza, det starka, det bullrande stora, den evigt återkommande plågan. Detta Gaza anpassar sig inte till Himlens påbud, det ger sig inte ifråga om väg och sätt. Denna stad ger inte rum åt ens den obetydligaste av dessa som placerar heder och det varma hjärtat i frontlinjen bland dygder. Detta är en makt som inte låter sig trängas av något som inte har nått full mognad. Gaza står tills hon övermannas av heligheten.
 
Detta är Filistéens sätt och dess karaktär. Så ser den komplette filistéen ut. För många representerar detta starka stadsförbund ett attraktivt och gångbart alternativ i valet av livsutblick både här i det naturliga och inför det eviga. I detta sätt att nalkas tingen har de många fångats och fastnat och tvingas att bära ett tungt ok, en börda som bara de starkaste och största tror sig rå på. Den store filistéen är märkt av sitt namn, hans namn speglar hans verklighet – rullad i damm. Hans land kommer aldrig att kunna föra fram något av himmelsk verklighet, något av mjölk och honung. Inte förrän den verkliga verkligheten uppenbaras i Kristus.
 
Den förste kungen och hans arme stod under kraftfull press. Den långe, kraftfulle kung Saul och hans många dugliga män var trängda på alla sidor av en enda kraftens man från Gat. Denne råstyrkans och fräckhetens man, Goliat, stod där han stod fostrad och formad som han var till att håna, häckla och kränka – varje morgon, till och med vid var mans bädd i denna det unga Israels arme. Goliat kunde ställas fram som ett allt omfattande förkroppsligande av Filistéens väsen och förhållningssätt. Dessa fem städers sammantagna karaktär var fullt ut representerad i denna fräcka, förmätna och förvända figur.
Israel bar sina fulla fyrtio dagar av förvirrande och vanärande exercis; upp och ut för att se och lyssna på denna hotande och skrämmande varelse, sedan tillbaka till frukostskålarna för att dela skam och fruktan med andra män vilka alla fråntagits allt kurage. Goliat bar sitt namn med all rätt – en tillfångatagen. Han var ett med sin roll, han hanterade den med full kraft och övertygelse och han hade fångat alla sina åhörare. Auditoriet var packat till sista plats, alla utom en. . .
 
Gud söker efter någon som söker Gud. Inom ramen för detta enkla, men grundläggande uttalande finner man mötesplatsen mellan den Evige och den människa som vågar frigöra sig från Filistéens väsen och sed. ”Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”
Vår berättelses hjälte, vilken vi nu ägnar vår tid och tanke, bar i sitt bröst ett hjärta som hade formats i Herrens fruktan. I honom fanns ingen arrogans, inget övermod. Filistéen kunde inte finna något litet stycke jord i vilket han kunde så sin säd för att skapa tvehågsenhet och kompromiss. Davids hjärta var format efter Herrens eget hjärta.
 
I en av sina psalmer skrev han senare: ”Herren är rättfärdig, han älskar rättfärdighet. De rättrådiga skall se hans ansikte.” Om Davids ansikte sa man att det var ljust, och detta kanske inte bara för att han då var en ung grabb, men säkert också för att det reflekterade det ljus som han hade sett i Faderns ansikte.
Filistéen kan inte hantera det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp, och han ser med ringaktning på ansikten som skiner som om de vore polerade med tacksamhetens tårar. ”I ditt ljus ser vi ljus”. Ett hjärta stämt efter Hjärtat, ett ansikte som speglar Ansiktet. Denna verklighet samlar på sig förakt i filistéernas tält.
Ytterligare en sak; Davids sinne var redan fullt riktat efter det eviga – ”Ett har jag begärt av Herren, det längtar jag efter: Att få bo i Herrens hus i alla mitt livs dagar för att se Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” För honom fanns inga dugliga alternativ. Hans sinne var fast inriktat, utan benägenhet att ändras. Alla beslut var orubbligt fattade, utan möjlighet till omvärdering. Han hade lagt ett himmelskt mätsnöre över livets olika alternativ, över kraftkällor och trygghetsbaser och hade med hjälp av detta nått fram till en slutsats utan minsta variabel. Ung var han, men hans innersta väsen var gammalt som evigheten själv.
 
Den där jätten hade, naturligt nog, grundlig kunskap om fördelarna med att vara stor, men han kunde inte förstå den absoluta skillnaden mellan att vara stor och att i grund vara annorlunda, detta som omfattas av att äga ett hjärta som formats av Gud. Den där jätten kan inte förmå sig att tro att de övermodiga inte består - klarar att stå - inför Guds ögon, Ps 5:5. Filistéens sinne är stängt för det faktum att Kristus i oss är vårt härlighetshopp. Denna jordiska varelse, så stor han nu är, lämnar inte sin uppfattning att han kommer att kunna samla sig ära och härlighet och också erövra Guds härlighet genom allt som tillhör hans naturliga förmåga.
Denne filisté dyker alltid upp just i närheten av det som hör Herren till. Detta råbarkade uttryck för det naturliga livet är alltid redo att ställa sig till gudsrikets förfogande. En Nehemja konfronteras med dess uttryck under återuppförandet av Jerusalems mur. Paulus konfronterar män som tagit sig stormansposition med dessa ord: ”Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar” – 2 Kor 11:5.
 
Vi kommer alltid att finna dessa män som attraheras av det som växer snabbt och ser stort ut, män som förväxlar det som har volym med det som är ädelt. Dessa män är alltid ivägen för det som hör himlen och den andliga mognaden till. Filistéen står som fullmatat exempel på det naturliga, icke-korsfästa livet som lägger beslag på land och människor som hör Gud till, Denne store struntar i korsets faktum och nödvändighet. Denne store kan inte förstå och ta till sig att allt måste utgå från Gud, även det allra minsta lilla slungskott.
Verklig tro är uppenbarad tro, tro given genom den Helige Andes närvaro. Den tro som utvecklas i en människas hjärta genom detta förfarande har inget behov av jordiskt beskydd eller dess näring. Några få stenar polerade i någon liten, obetydlig bäck, i ett litet sammanhang dit ingen kommer, räcker fullt ut för en verklig stridsman. En enkel skvadron korpar räcker för att fylla en profets behov. Guds väg avspeglar alltid Herrens avsikt. Det lilla är verkligen något eftersträvansvärt, i all synnerhet som motvikt till de storas föraktfulla självhävdelse.
 
I filistéens begreppsvärld existerar de heliga tingen för att användas till att skaffa de bästa överlägena, de främsta förmånerna. Han anser sig vara den främste bland män, själva höjdpunkten i all gudfruktighet i det att han skaffar sig fördel och intill skövling utnyttjar denna del av verkligheten. Han ställer envetet och uthålligt fram sådant som ur människors synvinkel kan betraktas vara gott och gagneligt som likvärdigt med och ofta att föredra framför det som har Himlen som ursprung och som därför är perfekt. Han undergräver och kullkastar varje himmelskt värde utan att bry sig om att Kristi kors i sig utgör den eviga måttstock vilken lagts över allt mänskligt uttryck. Filistéen hånar och utmanar församlingen i dess roll som bärare av Guds visdom, detta förhållningssätt som vore det bästa lilla slungskott – ett samfällt uttryck av Ljusets frukt, all godhet, rättfärdighet och sanning.
 
Filistéen är en man som ser sig ämnad för den främsta platsen. Hans namn må vara Goliat, mannen som fångar in och oskadliggör gudsfolkets vittnesbörd, eller Diotrefes som älskar att vara den främste och som aldrig välkomnar den gudfruktige att sitta ner i församlingens rådslag. Den naturliga människan, den store mannen, besitter inte resurser nog att rätt styra kyrkan. Duglighet och professionellt använda metoder ser kanhända ut att vara en imponerande rustning, men Diotrefes svärd bär alltid märken från filistéernas smedja, 1 Sam 13:19-21.
Många är de, män och kvinnor, som förnämt struttar omkring i mantlar och med svärd som tycks visa på förfärande auktoritet, mantlar och utrustning som de menar ha tillhört de bästa av förelöpare, mantlar som de inte har rätt till eller kapacitet att bära. Om någon alls ska träda fram, måste han bära sin egen väl avpassade mundering för Herrens strid. Det går inte att låna Sauls. Ett sådant påklädande, ett sådant vittnesbörd är märkt med filistéerstädernas märke, rullat i damm, bara jord, ingen himmel. Allt de åstadkommer är sammanbrott efter sammanbrott i de maskinerier som inte tillåter minsta gnutta jordiskhet. Ett sådant vittnesbörd rår inte på jätten, fursten, väldigheten, den starke.
 
Israel blir därigenom lamslaget. Endast en David med sina fem polerade stenar och en bra slunga i sin vältränade hand kommer att kunna skaffa undan den hånfulle filistéen. Bara oskuld hanterar oförskämdhet och fräckhet. Endast ett återerövrande av sinnelag och sätt likt Davids med dess vitalitet och oförbrännerlighet i fråga om att söka Herrens ansikte kommer att rädda från filistéens repetitiva, förföriska mässande i självupphöjandets falska tonarter.
Det kommer inte att finnas minsta lilla tecken på det som till sitt innersta väsen är gudomligt annorlunda, det som äger himmelsk karaktär och utstrålning bland gudsfolket, så att de kan röra sig med kraft på Gazaremsorna i våra samhällen om vi inte ger oss iväg för att finna vår lilla bäck med sin handfull polerade vittnesstenar till att plockas upp och läggas i slungan och sändas iväg med en nätt liten vickning med handleden mot Goliats förbryllat veckade panna.
 
Davidshjärtat är ett hjärta som med desperation söker efter sådant som är sant och som äger autenticitet. Davidssinnets intensitet för in Jesu Kristi herravälde i fokus – detta sinne i stillhet sysslar med tronens och styrandets verkligheter. Paulus uttryckte det i nytestamentligt format: Kristus i oss vårt härlighetshopp. Inte längre jag, men Kristus i mig.
Davidssinnet är ett sinne som riktat in sig på det som hör till de eviga värdena för att den ena, den enda tronen ska befästas – till alla styresmän och maktmänniskor i alla tider skrev han: ”Ge Sonen hyllningskyss, så att han inte blir vred och ni går under på er väg. Saliga är alla som flyr till honom.” Ps 2:12. Konung Davids regerande, Kristi regerande, är en maktsfär i vilken ingen människa vågar spela efter andra regler än de som satts upp av evighet och vilka kommer att stå sig i evighet.
 
Må våra sinnen formas av och stämmas efter dessa värden och må därmed polerad sten ligga tillreds i herdeväskorna för dessa snärtiga utfall mot vart och ett angrepp av dem som gjort sig stora. Detta ensidigt riktade sinne i dess stillhet och ödmjukhet kommer alltid att i sin egen kraft vara det vittnesbörd som fäller utslag.
Må våra vittnesbörd vändas från att ha varit rullade varv efter varv i det torraste damm till att äga fullhetens anslag, det evigas giltighet. Dessa enkla utsagor framsagda utan många ord, men med Himlens eget märke ger Herren utrymme att arbeta med Rikets etablering.
 
--  --  --  --  --
 

ANSIKTETS BEDJANDE
Ny ljudkassett / CD av Lars Widerberg, med ordningsnummer LW 411.
 
”Ansiktets budskap är hälsningen om Ljus, Faderns ansikte är idel ljus. Dess två huvudbeståndsdelar är nåd och sanning. Guds Ande heter nådens och bönens Ande. Guds Ande heter också sanningens Ande.
Det är här i glädjen över detta ljus som realism, autenticitet och bönelivets pådrivande nöd växer fram. Det är här i glädjen över ljuset som förmågan att kunna se med hjärtats ögon utvecklas.
Det sinne som hungrar efter rättfärdighet och efter möjligheten att leva gudfruktigt sträcker sig efter den Andens disciplin genom vilken Anden själv fostrar böneförmåga efter Kristi sinnelag. Ett bedjande som badats i Ansiktets ljus tar inte miste.”
 
Ytterligare några kassetter / CD i samma ärende:
LW 410      Att förstå vad Gud vill ha
LW 400       Bön vid Sveriges rötter
LW 450       Be för din ort - stadens roll
LW 451       Be för din ort - försoningsarbetet
LW 452       Be för din ort - kartlägg staden
 
Dessa kassetter och CD-skivor kostar 40 kronor per styck; porto tillkommer.
Kom ihåg att tala om vilket format du vill ha – ljudkassett eller CD-skiva.
 
----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
 
Postgiro: 922937-8
 

*** 
 
 
A testimony rolled in dust
By Lars Widerberg
 
Five cities to the west. One of those old stories, which is so much more than just another tale, tells us how these city-states, covenanting together, were trying to add a solid object of worship and protection to their house of various idols. Their effort resulted in a dramatic display of holiness confronting their formula of power and protection. And the men set in position to provide cover and peace in the land had to reconsider their ways and to find proper approach to that which is intrinsically holy.
 
If names reveal character and purpose, one or two things might be considered of value in the case of these city-states:

Ashdod, a friend of fire. “The sinners in Zion are afraid; trembling hath seized the godless ones: Who among us can dwell with the devouring fire? Who among us can dwell with everlasting burnings?”
We are, many of us are, subscribing to a baptism of fire. But who is trembling in our presence, in our midst?
Ashdod speaks as if godliness holds certain value, but is far removed from the inner reality of such values. There is no trembling in Ashdod.
 
Askelon, the city of shame. This is the setting in which a testimony is brought to shame. Testimonies are ridiculed and made a laughingstock among these city-dwellers. A godly nation is reduced to feebleness and frailty in front of this great and self-reliant city-power – our present-day culture – a culture which was once created and established on the foundation of the laws of Zion.
 
Ekron, the city of uprooting. A haughty configuration without roots or home, displacing all men from their native, habitual surroundings. This is the city of fugitives, the city which has no room for kindness and godliness. This is a place in which love has grown cold.
 
Gat, the winepress. This gigantic apparatus is constructed to pressurise anything and everything to the very point at which life itself is given up and poured out for the sake of lustful pleasure. Gat is the inversion of the principle of the Cross, which is life given up for the sake of pouring Life eternal into the situation and setting of each and every man.
 
And then we have Gaza, the strong one, the powerful one, the perennial annoyance. This one never gives in to the charges and requirements of Heaven. This one does not adjust to or accommodate the least among those who honour what is fair and warm-hearted. This one will not respond to testimonies which are not producing sufficient spiritual maturity.
 
This is the Philistine codex and its character. This is the comprehensive Philistine. To many this strong city-power represents a seductive and a valid alternative view and lifestyle in the natural realm. By this approach the many are captured and are forced to carry a heavy yoke, a giant’s burden. The Philistine is marked by dust, his name holds his reality – rolled in dust. His land will never bring the heavenly reality of milk and honey. Not until true reality is revealed, in Christ.
 
The first king and his army were under severe pressure. The tall king, king Saul, and his army of good men were pressed on every side by the giant from Gat. This very tall man, Goliath, stood firm, raised and reared for the sake of taunting, every morning even at the bedside of each soldier in the army of the young Israel. Goliath was by all means the inclusive and all-encompassing representative of the Philistine codex. The five-state constellation was to its full measure represented in this insolent and preposterous figure.
Israel had its full forty days of the most embarrassing and shameful exercise, up and out to look at and to hear this life-threatening creature, back into the barracks for breakfast to share dismay and dishonour with other men who were thoroughly deprived of dignity. Goliath bore his rightful name – taken captive. He was totally tied in with his role and he performed with full force, convicting in every aspect, fully able to captivate his whole audience. The auditorium was packed to the last seat, but for one. . .
 
God is looking for someone who is looking for God. Within the framework of this tiny and elementary statement the appointment between the Eternal and men who dare to break away from the Philistine codex finds its full expression. “The eyes of the Lord move to and fro throughout the earth that He may strongly support those whose heart is completely His.”
Our hero of the story which we are contemplating at this point carried a heart within his chest tempered by the fear of the Lord. In him was no place of arrogance. The Philistine could not find any ground in which to plant seeds of diversion or defection. David’s heart was a heart tempered by the heart of God.
 
In one of his psalms he later wrote: “The Lord is righteous; he loveth righteousness. The upright shall behold his face.” David’s face is said to have been fair, and this perhaps not only because of his young age but also because it reflected the light that he had seen in the face of the Father.
The Philistine is not able to handle the fact that Christ in us is our hope of glory, and he looks with disdain at faces shining as if polished by tears of joy and gratitude. “In thy light shall we see light.” A heart tempered by the Heart, a face reflecting the Face. This reality gathers contempt in the tents of the Philistine.
Even more, David’s heart was already a heart set on things eternal: “One thing have I asked of the Lord, that will I seek after; That I may dwell in the house of the Lord all the days of my life, To behold the beauty of the Lord, And to inquire in his temple.” To him there were no other options. His mind was set and fixed, decisions were taken, never to be reversed. He had applied a heavenly plumb line over sources of life and power and come to irrevocable conclusions. Young he was, but the depths of his inner man were old as eternity itself.
 
This giant had, of course, a thorough knowledge of the advantage being big, but he could not comprehend the absoluteness of the gap between what is big and that which is intrinsically other, that which springs forth from a heart fully tempered by God. He is never able to apprehend the fact that “the arrogant shall not stand in thy sight”. Again, the Philistine mindset cannot relate to the fact that Christ in us is our hope of glory. This earthly creature, though big he is, will never step down from his assumption that he will be able to gather glory through natural means.
The Philistine appears in close proximity to the things of the Lord. This rough-handed disclosure of natural life is ever so ready to come alongside in matters pertaining to the Kingdom of God. A Nehemiah is confronted by its expressions during the restoration of the wall of Jerusalem. Paul confronts men in the giant’s position by these words: I consider myself in no way inferior to the “super-apostles”. 2 Cor11:5.
 
We will always find men who are inclined and attracted to “bigness” rather than to greatness, men who are a menace to that which is spiritual. The Philistine stands for the uncrucified, natural life which proceeds into the things of God without any solid experience of the work of the cross. This giant ignores the fact and the necessity of the cross of Jesus Christ. This giant is in no way able to grasp the fact that all things must proceed from God, even the smallest of stones.
Real faith is revealed faith, faith given by the Father. The faith which develops in a man’s heart in this way does not need any earthly means of protection or provision. A couple of stones polished in a small, unsignificant brook are fully sufficient for a warrior. A small winged force of ravens might be enough to fill a prophet’s daily needs. The means mirror the purposes of Heaven. Small is definitely beautiful compared to the giant’s taunting, disdainful avenues of self-reliance.
 
According to the mind of the Philistine the things which are sacred are the very things which are there to provide the greatest benefits. He considers himself to be the greatest among men and the very epitome of godliness, who is ready and able to employ and exploit these areas of reality. He is at all times persistent in setting forth that which is “good” as something which easily matches and which is even preferable to that which is heavenly and therefore perfect. He subverts and overthrows standards, disregarding the very fact that the cross in itself is the eternal measuring rod laid over all human appearance. The Philistine taunts and haunts the Church at the very point of its main purpose of existence, namely as a corporate expression of the fruits of Light which is all goodness, righteousness, and truth.
 
The Philistine is a man of pre-eminence. His name may be Goliath, the man who imprisons the testimony or Diotrephes, who loves to have first place and who never receives the godly man into his counsels. The natural man does not have resources enough to govern the Church. Skill and professionally applied techniques may provide an impressive armour, but the sword of a Ditrephes always carries the mark of the Philistine blacksmiths – 1 Sam 13:19-21.
Many are the men and women who proudly strut about in mantles and with swords of formidable authority, mantles which they say belong to their admired forerunners thereby pretending a role in the Church which they cannot possibly cover Their testimony belongs to Philistine category – rolled in dust. And all they do is to cause breakdown after breakdown in a very sensitive machinery which cannot handle any dust. Theirs is a testimony which cannot take out the giant, the strong man.
 
Israel is thereby paralyzed. Only a David with his five polished stones and a good sling in his hand will be able to take out the taunting Philistine. Only innocence will stand in the face of insolence. A recovering of the Davidic intensity in regards to seeking the face of the Father will alone save us from the intonation of Philistine incantations which provides necessary exhilaration to open for deception and thereafter hollowness and bitterness.
There will be no sign of that which intrinsically other, that which is characteristically heavenly among the people of God for the to be able to move forcefully even on a Gaza strip of our cities and societies if we do not give ourselves to finding that little brook out there which holds the five stones which at a proper occasion takes out our Goliath by a nice little twist.
 
The Davidic heart is desperately eager for truth. Davidic intensity brings the lordship of Jesus Christ into focus. Paul expressed it in its New Testament form: Not I but Christ. Christ in us, the hope of glory. The Davidic mind is a mind set on things eternal for the sake of the one single throne to become established – to each and every ruler at any level of authority: “Kiss the Chosen One, lest He be angry, And ye lose the way, When His anger burneth but a little, O the happiness of all trusting in Him!” Ps 2:12. The Davidic realm of reign is the realm of power in which no man dares to play according to other rules than those set up in eternity and which will last through eternity.
 
Our minds may be set to this and thereby prepare polished stones for the necessary throws at the giants of adversity.
Our testimony may turn from one rolled in dust to one carrying the full force of eternal values.
 

*******************
 

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

ETT BUDSKAP TILL SVERIGE
- Om apatin och likgiltigheten i svensk evangelisk kristenhet

"Det är måndag morgon och...", skriver Lena, "jag försöker reflektera söndagens predikan. Det är pinsamt att jag minns så lite! Jag vet att det var ett bra och viktigt budskap och ändå har så lite fastnat!” Men en sak hade fastnat i Lenas medvetande och ”det är uttrycket ’syndarens vän’. Jesus nämns i Matt 11:19 som ”vän till publikaner och syndare”.

Jesus kom för oss syndares skull, tänker Lena, och fortsätter: ”Vi är alla syndare och vi behöver alla en vän! Det tror jag är en nyckel till varje människas hjärta.”

David Wilkersons Budskap till Sverige från häromåret såg Peter på video en dag. ”Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till ännu ett budskap till Sverige från ännu en amerikan,” säger Peter och fortsätter:

Men jag blev oerhört berörd. Med stor ödmjukhet och kärlek framförde David ett budskap om apatin i svensk evangelisk kristenhet. Först tänkte jag på hur underbart det skulle vara om fler tog sig ur apatin och engagerade sig för missionen i Sverige och utomlands. Men snart blev det mer personligt; även jag har lätt att fastna framför TVn istället för i bön eller tjänst för Herren. Många frågor kom till mig.

Vilken medvetenhet verkar jag ha om den andliga strid om människors evighet som pågår i vårt land och i vår värld? Jag upplevde en stor utmaning till förnyad överlåtelse på flera områden. David Wilkerson tog också upp att han varit i Sverige och såg många berörda på 70-talet. Jag tänkte då på alla som blev berörda av George Verwer, Loren Cunningham m fl under 70-talet och början av 80-talet. Så många engagerade sig för en kortare eller längre tid. Sen upplevde på 80-talet och början av 90-talet igen hur stora skaror engagerade sig på nytt. Men hur många av dessa har fastnat vid TVn, i huset eller i jobbet? Inte så att alla ska jobba heltid i kristet arbete, tvärtom kan många med vanligt arbete bli mer använda, men oavsett var vi arbetar så är frågan var vårt hjärta är och om vi har nöd för det som Herren har nöd.

Vi vill, säger Peter, inte bara se människor berörda, vi vill se evigheten förändrad genom dem.

R E F L E K T I O N
Den svenska kristenheten utmanas i den evangeliska delen angående apatin och likgiltigheten av David Wilkerson i hans Budskap till Sverige. All kristenhet i Sverige skulle väl egentligen dela Peters vision "Vi vill inte bara se människor berörda, vi vill se evigheten förändrad genom dem", eller hur?


FOTNOT
* Videon med "Budskap till Sverige" kan beställas från  TV Inter.

* Gratis video on line just nu: Predikan ”God has not passed you by” av David Wilkerson.
* Källa text ovan: Omega 2004:5 - tidning som erbjuder 1 års gratisprenumeration.

Karin Långström Vinge skriver följande Kommentar till Öppet brev Nr 3:

Ekumeniken har väl utvecklats i enlighet med Jesu ord om enhet. Det finns väl också någon grundläggande känsla av att vi berikas av att ta del av varandras tankar och sätt att fira gudstjänst.

Jag tror att Gud inspirerar även kyrkopolitiker. Sen är ju det evigt intressanta - hur Gud kan påverka till så olika åsikter. Därför tror var och en att "jag själv" har rätt, eftersom "jag" är inspirerad av Gud. Olika uppfattningar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tänk på det första kyrkomötet i Apg., där man skulle komma överens om huruvida man behöver omskära sig vid övergång till kristendomen eller inte. Kyrkomöten har alltid funnits!

Jag är inte säker på att din uppgift om att en minoritet troende delar Svenska kyrkans officiella troslära:

"Den kristna kyrkan bekänner en enda Gud - Fadern, sonen och den heliga Anden - som skapar, frälser och ger liv. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till en treenig Gud. Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln... Tron uttrycks i bekännelsen i ord och handling. Under kyrkans historia har tron uttryckts i nya formulerade bekännelser när situationen har krävt det... Kyrkans lära formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär. Det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd...." (: Ur kyrkoordningen).

Verkar ändå inte som att du känner igen Svenska kyrkan i det här?

Högaktningsfullt
Karin

SVAR Dag Selander

Jönköping den 17 januari 2006

Tack för dina rappa och snara kommentarer. Dina tankar och dina värderingar har jag förstått enligt följande summering:

1. Ekumeniken drar du förbi i två meningar. Du tycks i princip dela min uppfattning.

2. Demokratin låter du smart kyrkopolitiker få representera. Ordet i sig vågar du dig inte på alls.

3. Åsikter/uppfattningar berör du med den postmoderna individualismens och pluralismens idé om jagets sanning.

4. Kyrkoordningen i Svenska kyrkan citerar du omfångsrikt – med visst innehållsutelämnande – så att KO utgör nästan 60 % av texten.

Ämnena ’Ekumenik’ och ’Demokrati’ nappar du inte på. Inte en susning om att jag borde bålbrännas, då jag ju mot all kyrklig konvenans inte håller de begreppen särskilt högt, vilket ju oftast är fallet i Svenska kyrkan, ja, rent av som vore de religiösa. Det var det jag ville belysa. Men nej, elegant undanglidande rör Karin Långström sig som ishockeyns kvinnliga Tre Kronor. Stilpoäng till henne!

Tre ämnen har jag berört alltifrån utropet från f. Hilarius i Grönköping vid Vätterns västra strand: ”Habemus Mamam!”

1. Frågan om var och hur Svenska kyrkan hanterar alla dem som i Den svenska kristenheten delar viktiga tros- och lärofrågor med majoriteten av de globala kristtrogna – den frågan har det inte funnits plats för...

2. Frågan om ekumeniken som kommit att få allt vidare betydelse av interreligiositet med totalt uppgivande av den kristna trons särart så som faktiskt Evangeliets och Kyrkans Herre Jesus lär i sin undervisning – den frågan glids undan med några ord som ”väl” och ”känsla”…

3. Frågan om demokratin och dess totalitära tak över och för folket till skydd mot gudomlig närvaro och Guds vilja uppifrån – den frågans inneboende antievangeliska innebörd, det berörs med enkel fint om att även kyrkopolitiker kan användas och att kyrkomöte fanns redan i Urkyrkan. Ja, visst. Men ingen klarsynthet i den fara som folkstyret faktiskt också kan innebära…

4. Frågan om tro och kyrkans lära läggs till agendan dagens inlägg.

TRON & LÄRAN
Du skriver: ”Jag är inte säker på att din uppgift om att en minoritet troende delar Svenska kyrkans officiella troslära”. Du är inte säker. Det låter ödmjukt och, Karin, så positivt! Du är enastående i din elegans. Du är inte säker… 

Men jag säger mig indirekt vara säker i min utsaga: ”Svenska kyrkans avvikande och modernistiska troslära omfattas ju av en minoritet svenska troende och någon tusendels promille globalt sett.” Jag tror faktiskt du har fel i din osäkerhet. Det kan faktiskt, som statsminister Göran Persson använder uttrycket, det kan ”faktiskt” vara så att du har fel och jag har rätt, trots att vi lever i ett pluralistiskt tänkande som innebär total relativism på livets alla sektorer. Men det är också här Jesus kommer in i bilden. Han säger Jag är Vägen, Sanningen … Guds Ord vittnar om sig självt att vara sanning. Bibeln vittnar om församlingens kallelse att vara sanningens pelare och grund. 

Vi är överens om att vi kan varandras argument och behöver inte repetera våra positioner. Trons lära och verklighet har jag kort berört. Slutligen vill jag säga att det är med tacksamhet jag noterar din villighet att kommunicera de olika ståndpunkter som finns hos oss, kanske man kunde tala om skilda världar, den gamla och nya trons världar.

Det hade varit mycket att säga om de delar av Kyrkoordningen som du klippte bort i ditt citat ovan, inte minst följande urklipp: 

”De tre äldsta trosbekännelserna har en särställning som allmänkyrkliga uttryck för trons och kyrkans kontinuitet genom tiderna. Svenska kyrkan tillhör den evangelisk-lutherska traditionen med den augsburgska bekännelsen från 1530 som förenande bekännelsedokument. Bekännelseskrifterna från reformationstiden är vägledande vittnesbörd om hur tron utlades som svar på den tidens frågeställningar” 

”Läran uttrycks i trosbekännelser, i skrifter från kyrkans historia, i gudstjänstböcker och andra nutida dokument som kyrkan har bejakat.”

Inte minst denna sista mening är själva spiken i kistan för den gamla tron. Dessa ”andra nutida dokument som kyrkan har bejakat” rycker undan hela kyrkans fundamentala grund i Guds Ord. Men detta ser du med ditt postmoderna och pluralistiskt begränsade tänkande som helt OK och riktigt. Det är här själva trons innehåll och autenticitet bara strömmar ut och försvinner. Formerna och termerna är kvar i den s.k. kyrkan och tron, men innehållet är helt och hållet perverterat.

Pax et gratia tibi  
Broderligen
Dag

BÖNETRADITIONER
Till Den svenska kristenhetens bönetraditioner hör dels de äldre i form av Tidegärdsbön och tideböner, dels yngre i form av bönemöten i stugmöten från väckelsetider. Från senare kvartssekel hör bön i husförsamlingsgemenskaper liksom böneoaserna som uppstått ur  Oasrörelsen i Sverige. Dessutom har andra kompletterande bönesammanhang kommit till. Över landet har under senare årtionden tagits en mängd böneinitiativ. Här ett från innevarande vecka:

Välkommen med i
TISDAGSBÖNEN kl 21.oo 
Vi ber hemma (eller där vi befinner oss) om väckelse och välsignelse,
över vårt område och över svensk kristenhet. En minut eller en timme...
(Ett initiativ från församlingar i Göta Älvdalen/Källa: Brogren)

BÖNEINITIATIV
Här är några exempel på böneinitiativ från 1980-talet och framåt till idag: Bed.nu, en websajt med böneämnen, undervisning och profetiskt innehåll. Ett annat spännande bönenät är Sveriges Nationella Bönenät. Ett studentprojekt kallat Nomaden manualen återfinns på CREDO 24-7 BÖN. Nätverk enbart via e-postlista utgöres av Intercessors Network - ibland presenterat här på Mission Xp [M’Xp] och varje vecka under Intercessors Update. En svensk variant av 24-7 Prayer har också sett dagens ljus.

BÖNEPIONJÄR
De exempel på somliga bönealtaren som omnämnts ovan är delvis också inspirerade av den uppgift som Kjell Sjöberg hade också för Sverige och i Den svenska kristenheten.
På hans hjärta låg detta med 'bönealtare'. Han skrev också en liten bok med titeln "Res upp ett bönealtare". Utifrån den enskildes böneliv kan böneinitiativ uppväckas som omfattar många människor. Ett bönealtare kan bli ett böneinitiativ där förebedjare kommer samman på en bestämd tidpunkt och en bestämd plats och fortsätter en bönetjänst som varar år efter år.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har egentligen bara en enda viktig uppgift för att väg ska röjas och beredas för Konungen Kristus Jesus och det är bönealtaren. Med Guds Andes bistånd kan ett flertal uppresas redan denna kväll... 

HIMMELRIKET
Himmelriket för den vanlige bibelläsaren som kan ett eller några ord engelska! Här är ett program som fler än en lägger in i sin BlogRoll som bokmärke för att åtevända till för det här är ett redskap som är lätthanterligt för Medel-Svensson. Gå till NT:s början och titta in i Matteus evangelium och gå omkring lite för en stund...

Låt oss t.ex. gå till  Himmelriket (Matt 13). Här finns det gott om referenser till Himmelriket alternativt Guds rike. Det verkligen finurliga för den ovane är kommentarerna och översättningarna till varje grekiskt ord. För alla nybörjare är det både som Himmelriket och Julafton - om man så vill.

REFLEKTION
Hela Den svenska kristenheten kan med hjälp av lite enkla hjälpmedel som här ovan inspireras till tid för studiestunder med Bibeln.

THIS IS A SPECIAL NOTE TO ALL KURDS
& ALL SUPPORTING THEM

THE STORY ABOUT KEMAL
On the blog Voices of Europe in an Article called Christmas All Year Round facts came to my knowledge with such surprising joy. 

It´s about the Kurds and a story I´ve been searching for during the last time. Elin from Norway told the story some years ago. Please, open this pdf file with a very exciting story written by Tomas Dixon concerning  the Kurds. 

* The Map above of Kurdistan is from a swedish site Kurdistan.
* An article by T Dixon in swedish with some facts about the Kurds.

***
 

Bönehus Norden
 
 
 
En inre väg, 03
Lars Widerberg
 

Om det inre livet vore en framtvingad produkt vore det alls icke liv. Om det inre livet vore något som kunde växa fram ur människors hand eller genom tankens ansträngning, då stod det i kärv motsats till själva livspulsens omfattning och innebörd. Vi har inte fått livet för att leva det. Livet kom i vår väg för att ges bort. Ingen av oss kan mästra livet. Livet måste leva oss. Ingen kan hantera livet så som det borde hanteras. Livet tar oss fatt för att göra oss till kärl för syften som ligger utanför våra ramar.
 
Liv mäts inte i urens tickande mått. Liv pressas inte fram i hektisk kvantitet. Det inre livet vecklar inte ut sig i termer av kodade farleder vilka endast kan brukas av härdade vinnare. Den som vaktar sitt liv får se det tyna bort. Den som exploaterar liv ser det endast falna och dö. Den som ger bort det finner mer av det. Den som samlar för att sätta etikett och sedan ställa undan, kommer alltid hem tomhänt. Den som öppnar sina tomma händer för att ta emot kan tryggt ge i överflöd.

I Kristus skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga. Kol 1:16. Livet bär Kristi märke. Allt levande äger bestämmelse i honom, det uppehålles av honom och når också sitt mål genom honom. Det inre livet innehåller det oändligas variationer på ett väldefinierat grundtema. Liv avgränsas inte av tid eller förmåga. Det tar sin väg efter Kristi sätt. Förankrat i det inre lyfter det fram en bild av det himmelska i hjärtats hållning. Dess närvaro stämmer det yttre att förhålla sig ömsom bidande ömsom tryggt handlande. Liv är Kristus. Liv är annat än tingens och förloppens malström. Liv har formen av en person, en återlösare.
 
Det inre livets väg är präglat av verklighetens väsen. Dess tjänande består i att skänka en doft av autenticitet. Dess gåva räknas i klart klingande kristall. Dess ljus är verkligen ljus. Dess begynnelse står i bräcklig tro. Dess väg formas till ett unikt dokument om Den Evige.
Detta inre liv låter sig inte erövras. Däremot kan man inbjuda det till att erövra. Liv tar man inte tag om för att styra och mästra. Liv, Kristi Andes liv, låter sig inbjudas till att ge form och innehåll där annars inget skulle växa.

***
 

Power Through Prayer
by E. M. Bounds
 

Recreation to a minister must be as whetting is with the mower—that is, to be used only so far as is necessary for his work. May a physician in plague-time take any more relaxation or recreation than is necessary for his life, when so many are expecting his help in a case of life and death? Will you stand by and see sinners gasping under the pangs of death, and say: “God doth not require me to make myself a drudge to save them”? Is this the voice of ministerial or Christian compassion or rather of sensual laziness and diabolical cruelty.
Richard Baxter
 
Misemployment of time is injurious to the mind. In illness I have looked back with self-reproach on days spent in my study; I was wading through history and poetry and monthly journals, but I was in my study! Another man’s trifling is notorious to all observers, but what am I doing? Nothing, perhaps, that has reference to the spiritual good of my congregation. Be much in retirement and prayer. Study the honor and glory of your Master.

Richard Cecil
 

1 Men of Prayer Needed
 
Study universal holiness of life. Your whole usefulness depends on this, for your sermons last but an hour or two; your life preaches all the week. If Satan can only make a covetous minister a lover of praise, of pleasure, of good eating, he has ruined your ministry. Give yourself to prayer, and get your texts, your thoughts, your words from God. Luther spent his best three hours in prayer.
Robert Murray McCheyne
 
WE are constantly on a stretch, if not on a strain, to devise new methods, new plans, new organizations to advance the Church and secure enlargement and efficiency for the gospel. This trend of the day has a tendency to lose sight of the man or sink the man in the plan or organization. God’s plan is to make much of the man, far more of him than of anything else. Men are God’s method. The Church is looking for better methods; God is looking for better men. “There was a man sent from God whose name was John.” The dispensation that heralded and prepared the way for Christ was bound up in that man John. “Unto us a child is born, unto us a son is given.” The world’s salvation comes out of that cradled Son. When Paul appeals to the personal character of the men who rooted the gospel in the world, he solves the mystery of their success. The glory and efficiency of the gospel is staked on the men who proclaim it. When God declares that “the eyes of the Lord run to and fro throughout the whole earth, to show himself strong in the behalf of them whose heart is perfect toward him,” he declares the necessity of men and his dependence on them as a channel through which to exert his power upon the world. This vital, urgent truth is one that this age of machinery is apt to forget. The forgetting of it is as baneful on the work of God as would be the striking of the sun from his sphere. Darkness, confusion, and death would ensue.
 
What the Church needs to-day is not more machinery or better, not new organizations or more and novel methods, but men whom the Holy Ghost can use—men of prayer, men mighty in prayer. The Holy Ghost does not flow through methods, but through men. He does not come on machinery, but on men. He does not anoint plans, but men—men of prayer.
An eminent historian has said that the accidents of personal character have more to do with the revolutions of nations than either philosophic historians or democratic politicians will allow. This truth has its application in full to the gospel of Christ, the character and conduct of the followers of Christ—Christianize the world, transfigure nations and individuals. Of the preachers of the gospel it is eminently true.
The character as well as the fortunes of the gospel is committed to the preacher. He makes or mars the message from God to man. The preacher is the golden pipe through which the divine oil flows. The pipe must not only be golden, but open and flawless, that the oil may have a full, unhindered, unwasted flow.
 
The man makes the preacher. God must make the man. The messenger is, if possible, more than the message. The preacher is more than the sermon. The preacher makes the sermon. As the life-giving milk from the mother’s bosom is but the mother’s life, so all the preacher says is tinctured, impregnated by what the preacher is. The treasure is in earthen vessels, and the taste of the vessel impregnates and may discolor. The man, the whole man, lies behind the sermon. Preaching is not the performance of an hour. It is the outflow of a life. It takes twenty years to make a sermon, because it takes twenty years to make the man. The true sermon is a thing of life. The sermon grows because the man grows. The sermon is forceful because the man is forceful. The sermon is holy because the man is holy. The sermon is full of the divine unction because the man is full of the divine unction.
 
Paul termed it “My gospel;” not that he had degraded it by his personal eccentricities or diverted it by selfish appropriation, but the gospel was put into the heart and lifeblood of the man Paul, as a personal trust to be executed by his Pauline traits, to be set aflame and empowered by the fiery energy of his fiery soul. Paul’s sermons—what were they? Where are they? Skeletons, scattered fragments, afloat on the sea of inspiration! But the man Paul, greater than his sermons, lives forever, in full form, feature and stature, with his molding hand on the Church. The preaching is but a voice. The voice in silence dies, the text is forgotten, the sermon fades from memory; the preacher lives.
 
The sermon cannot rise in its life-giving forces above the man. Dead men give out dead sermons, and dead sermons kill. Everything depends on the spiritual character of the preacher. Under the Jewish dispensation the high priest had inscribed in jeweled letters on a golden frontlet: “Holiness to the Lord.” So every preacher in Christ’s ministry must be molded into and mastered by this same holy motto. It is a crying shame for the Christian ministry to fall lower in holiness of character and holiness of aim than the Jewish priesthood. Jonathan Edwards said: “I went on with my eager pursuit after more holiness and conformity to Christ. The heaven I desired was a heaven of holiness.” The gospel of Christ does not move by popular waves. It has no self-propagating power. It moves as the men who have charge of it move.
 
The preacher must impersonate the gospel. Its divine, most distinctive features must be embodied in him. The constraining power of love must be in the preacher as a projecting, eccentric, an all-commanding, self-oblivious force. The energy of self-denial must be his being, his heart and blood and bones. He must go forth as a man among men, clothed with humility, abiding in meekness, wise as a serpent, harmless as a dove; the bonds of a servant with the spirit of a king, a king in high, royal, in dependent bearing, with the simplicity and sweetness of a child. The preacher must throw himself, with all the abandon of a perfect, self-emptying faith and a self-consuming zeal, into his work for the salvation of men. Hearty, heroic, compassionate, fearless martyrs must the men be who take hold of and shape a generation for God. If they be timid time servers, place seekers, if they be men pleasers or men fearers, if their faith has a weak hold on God or his Word, if their denial be broken by any phase of self or the world, they cannot take hold of the Church nor the world for God.
 
The preacher’s sharpest and strongest preaching should be to himself. His most difficult, delicate, laborious, and thorough work must be with himself. The training of the twelve was the great, difficult, and enduring work of Christ. Preachers are not sermon makers, but men makers and saint makers, and he only is well-trained for this business who has made himself a man and a saint. It is not great talents nor great learning nor great preachers that God needs, but men great in holiness, great in faith, great in love, great in fidelity, great for God—men always preaching by holy sermons in the pulpit, by holy lives out of it. These can mold a generation for God.
 
After this order, the early Christians were formed. Men they were of solid mold, preachers after the heavenly type—heroic, stalwart, soldierly, saintly. Preaching with them meant self-denying, self-crucifying, serious, toilsome, martyr business. They applied themselves to it in a way that told on their generation, and formed in its womb a generation yet unborn for God. The preaching man is to be the praying man. Prayer is the preacher’s mightiest weapon. An almighty force in itself, it gives life and force to all.
 
The real sermon is made in the closet. The man—God’s man—is made in the closet. His life and his profoundest convictions were born in his secret communion with God. The burdened and tearful agony of his spirit, his weightiest and sweetest messages were got when alone with God. Prayer makes the man; prayer makes the preacher; prayer makes the pastor.
The pulpit of this day is weak in praying. The pride of learning is against the dependent humility of prayer. Prayer is with the pulpit too often only official—a performance for the routine of service. Prayer is not to the modern pulpit the mighty force it was in Paul’s life or Paul’s ministry. Every preacher who does not make prayer a mighty factor in his own life and ministry is weak as a factor in God’s work and is powerless to project God’s cause in this world.

biblepicturegallery.com

Dear Readers
of this blog Mission Xp [M'Xp]

We want to see who the readers are that visit us week after week. Please go to the Links and under the head line "LÄNKAR" you are from now untill July invited to Vote.

See  :: Welcome Voting [Period: 16/1 -16/7 '06] ::

Welcome voting and thanks for this your support!

Jonkoping Sweden 16/01/2006
Dag Selander
editor M'Xp

40 miljoner människor är idag drabbade av HIV/AIDS, varav hälften av dem bor i Afrika söder om Sahara, uppger missionsledaren Francois Vosloo, Sydafrika.
 
Varje dag dör 8.000 människor av AIDS. Det är ungefär lika många som om Tsunami-katastrofen i Asien skulle upprepas en gång i månaden.

Var 15:e sekund smittas en ung människa mellan 15 och 24 år av HIV-viruset.

Läs de gripande rapporterna "Unsung Hero" om Patrick Sedibe och om Legogote Hospice av professor Lennart Karlsson, White River, RSA.

Här är Fem viktiga råd att fundera över av enskilda, församlingar och Den svenska kristenheten:

(1) Låt oss ”gråta med de gråtande” som Skriften säger.
(2)  Låt oss be speciellt för dem som drabbats och för alla dem som arbetar bland dem.
(3) Låt oss stötta arbetet ekonomiskt. Varför inte ge en kollekt i församlingen till kampen mot AIDS?
(4) Skaffa information om det arbete som görs, och be om flera arbetare.
(5) Var med och sprid information om hur spridningen av HIV kan förhindras. Så kan vi vara med att rädda liv, och ge ännu flera chansen att lära känna Kristus Jesus.

Dessa fem råd är hämtade från George Verwer om AIDS i hans Special Projects Newsletter.
 
En webbsida att titta närmare på för var och en med hjärta och frågor kring AIDS är kanske en av de bästa sajterna i ämnet, nämligen >> Global Aids Prayer.

Läs också OM:s missinsledare Peter Maiden och hans uttalande om AIDS.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har i denna globala pandemi en av de största utmaningarna i fråga om sin mission. Den missionen är möjlig genom den kraftkälla som skänks via kungars Kung Kristus Jesus vid Faderns högra sida som i den helige Ande vill leda sin kyrka i kraft och kärlek till människors upprättelse och eviga frälsning.

Svar från Karin Långström Vinge 060115:

mmmm. Jag önskar att jag hade svar. Ekumeniken går på vissa håll framåt, och på vissa håll bakåt. Risken är att det blir en tävling, om vilka grupper som är mest utstötta och marginaliserade.

För en folkkyrka som Svenska kyrkan tror jag ändå på demokratin - Frimodig kyrka hade förmodligen varit större om stödet för deras idéer hade varit så utbrett som en del påstår.

Jag har för min del inga problem med att stå vid samma altare som missionsprovinsare, laestadianer och syriska präster. Men de har stora svårigheter att dela altare med mig.

Säg mig, vem har då ansvar för att räcka ut handen?

Eller ska jag, i enhetens förljugna namn, avsäga mig mitt ämbete och därmed svika min Kristi kallelse?

Med varm hälsning
Karin

S V A R 
Dag Selander

Jönköping den 15 januari 2006

Tack för dina rader om ekumenik, folkkyrkan, demokrati, missionsprovinsare, laestadianer, syriska präster, uträckt hand och enhet. … och ”jag hör vad du säger”, som man brukar säga…

Låt mig få dela några tankar om ett par områden du berör, Karin, nämligen ’ekumenik’ och ’demokrati’.

Med risk för att bli bränd på bål påstår jag att dessa båda begrepp (’ekumenik’ och ’demokrati’) dels har blivit heliga kor i den del av Den svenska kristenheten som primärt vill kategoriseras under den officiella Svenska kyrkan och hennes trosbekännelse idag, dels inte på något sätt har specifik kristen dignitet eller stöd i det som är kristenhetens grunddokument - Den heliga Skrift, Bibeln.
   
Ekumenik är en benämning för den världsvida kyrkan utifrån det grekiska ordet oikumene = ’hela den bebodda världen’. Begreppet har använts om kyrkornas och de kristna samfundens
arbete för enhet. Enhetstanken finns i Skriften, men inte begreppet ekumenik. Begreppet har nu kommit att användas i så vid bemärkelse att man talar om ekumenik mellan alla religioner. När kristendomen fråntas sin enastående ställning tvärtemot Jesu egen undervisning om sin exklusivitet, ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, har ’ekumenik’ som företeelse och begrepp inget längre gemensamt med det som Bibeln talar om i frågan om ’enhet’.

Demokrati har kommit att bli något ’religiöst’ i samhälle och den officiella Svenska kyrkan. Men begreppet har ju människan och folket i centrum och exkluderar i sig som begrepp allt vad tro och kristendom heter. Men Svenska kyrkan har i en lång process under århundraden kommit att samköra demokratin (= folkstyret) med livsåskådning och det i sin egen organisation att de storheterna lever i symbios beroende av varandra, demokratin och livsåskådningen. Demokratins väsen och närvaro i kyrkans organisation innebär ju att Gud om han vill framföra sina tankar och idéer måste inkomma med dessa skriftligt till kyrkoråd och kyrkomöte för behandling där vid nästa sammanträde. Hans vilja brukar mycket sällan få genomslag vid omröstning i kyrkorådet eller kyrkomötet.

Bästa Karin, min undran från första brevet kvarstår och är obesvarad: Vad och Hur – enligt din mening – ska man anse om alla de kristna från Ale till Övertorneå som inte kan dela den modernistiska kyrkliga trosläran, som avviker på så många punkter i den allmänneliga kristna tron som delas med katolska, pentekostala och ortodoxa kristna världen över och i Den svenska kristenheten. Svenska kyrkans avvikande och modernistiska troslära omfattas ju av en minoritet svenska troende och någon tusendels promille globalt sett. 

In the blog tomas & herti dixon - Voices of europa writes Tomas about Binosh a youngster from India. Tomas says: But, he told me, "they do not repent, and turn to God 'on the spot' the way I did. Swedes are different. Their experience of relationships is very negative, and these experiences they project onto God."

I Fathershouse hittar du författaren till citatet ovan. Citatet i sig fanns på bloggen tomas & herti dixon - Voices of europe som numera är avaktiverad. (Kontakta Dixons så är det inte omöjligt att du kan få tillgång till pdf.filen.)

GUD SÄNDE FATTIG INDIER SOM MISSIONÄR TILL SVERIGE - så är rubriken över artikeln Tomas nyligen skrivit. Så får du läsa denna enastående historia om killen från Djävulsbyn i Inden som efter år av bön för Sverige kom hit till landet den 24/9 1999. Nu talar han flytande svenska, är gift och snart biträdande butikschef i Pingstkyrkans Second-Hand. Och ... nä, du måste bara läsa denna fantastiska story! Tack Tomas, och tack Far i himlen som ser till de sina i Indien såväl som i Sverige.

Updated 080427 09:06 /DSr

***
 

Bönehus Norden
 
 
ATT FÖRA VÄCKELSEN PÅ TAL 
 
Hur tar man upp ett kontroversiellt ämne utan att genast hamna på kollisionskurs? Hur skaffar man än en gång rum för en sak som avfärdats och avförts från dagordningen? Hur hanterar man en sak som vållar en känsla av fördömelse och, enligt många, borde rendera budbäraren en stor och tydlig etikett på vilken det står ”dömande och högfärdig”?

Väckelse och dess nödvändighet är ett sådant ämne. Begreppet innehåller från första början ett fördömande av det som är. Ordet hotar den trygghet vi har uppnått och diskvalificerar våra personliga eller gemensamma ansträngningar. Begreppet pekar hän mot något som man kanske gärna ville vara med om, men som endast nås på vägar som få vill färdas på – ansträngningen och kostnaden är för omfattande. Så många har sagt så mycket i ärendet och anvisat den ena metoden efter den andra men inget har burit frukt – därför har många förlorat modet och ännu fler har förlorat intresset.
 
Väckelse talar om offer, bekvämlighet och rutiner utmanas. Väckelse talar om förändring, det vi tryggat oss med, det vi identifierar oss med märks ut som odugligt. Ordet väckelse säger oss att vi i vår moderna vakenhet ännu sover och bär på en okänslighet för de ting som ingen kan beskriva, dessa ting som hör Himlen till. Vem vill höra om sådant? Vem vill avfärdas av någon som inte går med i gänget, utan menar sig ha färdats utefter stråk som har annan kvalité?
Gnällspik, jämmerpelle, komma här och komma. . . Kom med något som uppmuntrar och lyfter upp i denna mörka tid. Lär dig tala ljuvligt till oss. . .
Gud talar med oss om väckelsens nödvändighet och om luttringsugnen som eldats för att hans folk ska kunna ta del av hans helighet, den helighet utan vilken det inte går att se Gud. Heb 12:10, 14. Gud talar till oss. . .
 
Kanske vi finner begynnelsen till väckelsen i friheten att kunna tala om Guds sak och Guds gärning utan att ideligen finna att någon blir stött i kanten, att någon sätter upp en avvisande attityd och yttrar sitt ”Varför duger inte jag? Jag tycker att vi kan vara nöjda med det som är”. Herrens maning, hans utmaning ligger gömd i hans eget sinnelag. ’Var så till sinnes. . .’, säger apostel. ”Andens sinne är liv och frid.” Vem räcker till inför detta.
Anden borde få utrymme för att verka fram denna fullhet i Kristus, lägga den i var och enskild kristen och sedan låta den komma till uttryck i kristen gemenskap till vittnesbörd om Himlens verklighet – detta andra som stör de många men som enstaka vägfarande funnit vara vägen självt.
 
De som vandrar den vägen hör till de mest mjuka och ickekonfrontativa varelser som bebor denna jord, men de väcker en egendomlig aversion bland de många. Hur kan det vara att fridens evangelium väcker sådan gensägelse? Hur kan det vara att prästfolket som utvalts och satts att förmedla frid avvisas som orsaken till att rutiner och vana ruckas och behandlas som störande, ovälkomna element? ”Den helgade personlighetens insats i väckelsearbetet är det, som för människor skall levandegöra den sanning, vilken för de flesta är blott och bart en död bokstav”, sa Josef Roth. Varför avvisar vi helgelsen och väckandet? Varför kallar vi dem dömande, vilka är redo att visa oss väg till den grundligaste frälsning? Vi behöver alla en djupt gående frälsning för att klara trycket av denna tid.
 
Det vållar kontrovers att tala om ett återvändande till Sion för att bygga altare. Det vållar kontrovers att nämna sådant för dem som bosatt sig i ett modernt Babel och anpassat sig till dess kulturella uttryck, tagit med dessa uttryck in i församlingens verkstad för att fila bort dess vassaste udd för att sedan visa upp dem som kristet ideal. Herren säger något om Babel i ändtid. Hans ord tappar inte udd, eller perspektiv. Hans ord är som svärdsegg, vilken skiljer det själiska från det andliga. Ingen kan blanda och räkna med att kunna undgå Herrens åtskiljande och hans dom.
Att föra väckelsen på tal är som att tala om seendet med en som är född blind. Vi sitter nöjda i skumrasket. Att beskriva nödvändigheten av omvändelsen för den som inte kan förstå syndens och skuldens förödande dimensioner vållar kontrovers, löje och smärta. Man tar det lätt med helandet av folket. Att tala om ett återvändande till en stad om vilken åhöraren endast hört sägner vållar inte mycket annat än en gäspning hos den som gjort sig bekväm och slagit sig till ro i det moderna livet. Väckelsen utmanar. Väckelsen har mod att konfrontera.
 
Herren har svärd i mun. Hans sak ligger ogjord. Hans tempel ligger förött. Hans folk sitter ödelagt i samma utsträckning som hans sak ligger ogjord. Låt oss begynna tala om denna sak, om innehållet i och utgestaltningen av det liv som bär hans märke. Låt oss bedja tillsammans om ett sinne, en hållning som inte går i baklås när Herrens sak kommer på tal.
Altaren måste nödvändigt resas i hem och i församling. Dessa altaren talar främst om lyssnandets nödvändighet. Kan vi höra Herrens ord? Kan vi tåla att höra vännernas röst när de vill beskriva sin hjärtenöd? Kan vi ta till oss ord som i förstone bara verkar attackera vår ståndpunkt? Kan predikanten stanna upp för att lyssna till de hungriga fårens bräkande utan att yrkesstoltheten reser sig till försvar?
Att föra väckelsen och dess nya nödvändighet på tal är att ställa upp ett altare mitt bland all bråte, dessa ting som vi håller för heliga. Att föra väckelsens ’måste’ på tal väcker anstöt. Talet om uppvaknandets nödvändighet är en stötesten som man ofelbart snubblar över. Den är till fall för många, men till upprättelse för dem som skaffar hörande öron och kännande hjärta. Tänk om det är Herrens tilltal som hörs bakom de skrivna raderna.
 
Ordet om korset är Guds kraft till frälsning. Korset deklarerar människans absoluta misslyckande, om hennes absoluta oanvändbarhet i Guds rike i det skick hon är, men samma kors annonserar samtidigt väg till försoning och fullhet. Väckelsens maning för oss alla till detta Kristi kors, till hans korsfästelse och vår egen. Korset slår fast omvandlingens nödvändighet och förklarar genom sin existens att livet i Gud inte nås på annan väg än genom död och uppståndelse. Väckandet för till insikt om denna oundvikliga väg, om det pågående bärandet av korset, om det återupprepade luttrandet, om de återkommande ugnsupplevelserna, om vetekornets oundvikliga lag.
 
Att bagatellisera synd och frälsning motverkar korsets verk, får det att stanna av och för oss på avvägar där väckelsens behov skriker oss i ansiktet.
Låt oss begynna söka efter ett hörande vilket öppnar för Herrens sak bland oss. Låt oss gemensamt begynna lyssna på den röst som manar till eftertanke och omvändelse. Ett sådant lyssnande är begynnelsen till väckandet och livgivandet.
Herren bor i det höga och heliga, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.
Låt oss därför bedja med lyssnade hjärtan och sinnen.
 
Lars Widerberg
 
 -- -- -- --
 
ETT VÄCKELSENS MANIFEST
Lars Widerberg
 
Väckelse innebär ett återvändande till källan, till ursprunget, ett vändande åter till avsikt och begynnelsepunkt. Allt som är verkligt nytt, det som i sanning är levande och fyllt av liv, är alltid säkert förankrat i det ursprungliga, i det som Gud har ställt upp som orubbligt och absolut. Fadern för in liv och förnyelse, ett nytt väsende, genom att föra sitt folk tillbaka till begynnelserna. Den som tar sig an uppgiften att återigen föra fram och säkra Guds syften och ordning står inför en oerhörd uppgift. Ingen räcker verkligen till för detta. Mänsklig entusiasm och ansträngning når inte fram i Himlens sak, har varken resurser eller insikt nog att nå upp till Himlens standard. Gud initierar sökandet efter de urgamla lederna, han leder pilgrimen på vandring mot Sions helig berg.
 
Åtta sidor om detta brännande ämne, sänds på förfrågan. . .
Intercessors.Network@Comhem.se
 
----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se

***

Preface
by Lars Widerberg

Dear Friends, Readers and Intercessors, The first version of this article was written a day ago, as a word into the Swedish and Scandinavian situation. Ours is a dilemma which centers on the unwillingness to consider the necessity of revival, mainly because it is a demanding issue.
Pastors react as wild beasts, with contempt, pride and rejection when confronted by the need of considering the fact that 100 years have passed since this region was touched, seriously touched by the hand of the Lord. 100 years!
Sheep are bleating in despair, pastures have dried because of the outright unwillingness by the leadership of our churches to get down on their knees to find and establish a point of change.
Please, pray with us for a new beginning!
Please, use the following text and others as a point of beginning reflecting and praying into your own situation wherever you are living.
Every blessing as you begin to read and pray.

REVIVAL, A SUBJECT AVOIDED AND REJECTED
 
How to take up a controversial issue, how to open up a sensitive subject without causing conflict and much mental strife? How to provide an environment, a moment of consideration for a cause which has been forcibly dismissed and removed from the agenda? How to handle an item which causes a sense of condemnation and which, according to the many, ought to render the daring messenger a large sign to wear which says “Judgmental” and “Pompous”.
 
The necessity of a spiritual awakening is such an item. The word, used in a Christian context, disqualifies and condemns present conditions in favour of something else. This word threatens the present order and the tranquillity produced by hard labour in private as well as by common efforts. The concept of revival points to something which many really would like to experience but which cannot be reached and apprehended without costly and taxing labour. An opposing force, a counteractive process is constantly at work to disrupt the work needed to reach into the purposes of God; this enemy is an enemy within, called instant gratification. Much has been said and written regarding this subject, one method after the other have been presented and tried without bearing fruit – interest and hope have to a great extent been lost in this whirlpool of activity.
 
An awakening has its roots in sacrifice; routines and complacency are constantly challenged by its existence. Revival includes change; what seems to guarantee our security and identity is often marked for destruction. This little word tells us that we, in our modern brightness and alertness, are still asleep, deprived of sensitivity concerning those things and values which nobody can properly describe, those heavenly values. Who wants to hear about such things?
Who dares to challenge an ear which is deliberately shut? Who wants to be dismissed as one who does not align, who is not approved and applauded as one supporting general tendencies and the contemporary outlook.
God speaks sharply about the necessity of an awakening and the refiner’s fire is kindled for us all to pass through. His purpose is preparation for the partaking of His holiness, a sanctification without which no one will be able to see the Lord. Hebrews 12:10, 14. God speaks to us about these things. . .
 
We will, perhaps, find the beginning of times of refreshing within the framework of speaking openly and freely about the purposes of God and about His ways and workings. We will, perhaps, be able to reach a point of reviving and restoration when men put an end to their self-defence and their endless repetition of an “I’m O.K. You’re O.K.”, or an “I’m doing the best I can, who are you to judge?” “We are happy with what is. Peace and affluence. Revival is more of the same kind.”
The challenge of the Lord lies within His own frame of mind. “Let the same disposition be in you which was in Christ Jesus.” Phil 2:5. “The mind of the Spirit is life and peace.” Rom 8:6. Who is sufficient for these things?
The Spirit must be allowed the right to implant the fullness of Christ into our lives, to write the Law of Life in each and every Christian and then to formulate a common testimony in the Christian fellowship at large as a word from beyond, as a word about heavenly realities – realities which disturbs the many, but which has become the way itself to a small company of sojourners.
 
Sojourners of the heavenly kind are the meekest and most non-confrontative men on Earth, but they generate a strange aversion among many. How can it be that the Gospel of Peace stirs such a radical gainsaying and opposition? How can it be that the little flock, the priestly nation of the Lord which has been set aside to minister peace and reconciliation is rejected as the source of contention and unrest, as the very reason for disunity and strife? Why do we avoid and reject the goal of the work of the Lord formulated in revivals, namely sanctification unto the fullness of Christ in service and glory? Why do we call those men judgmental, who have been made ready to show us the way to the most thoroughgoing and glorious salvation? Why are we addicted to mediocrity? We desperately need a deep and ongoing salvation to be able to stand the pressure of this dreadful hour.
 
Controversy is immediately stirred by words and proposals regarding a returning to Zion to build an altar. Conflict occurs at the very moment of mentioning such things to those who have settled in the modern Babylon and who have adjusted their way of living to the main traits of the prevalent culture, also having brought the best of this culture into the workshop of the Church to create a Christian twist to it to be able to present it as a Christian ideal. The Lord has a couple of pointed words to throw in regarding Babylon in the end time. His words do no loose its sharp edge or its radical perspective. His words are like a double-edged sword which divides the soulish realm from the spiritual. Nobody will be able to produce a mixture of the two without encountering the Lord’s dividing activity and His Judgment.
 
To bring forth this edgy subject, to begin talking about the need of an awakening is like talking about seeing with a man born blind. Most of us continue to sit as if satisfied with darkness and gloom. Describing the necessity of repentance and a radical turning around to the one who is not willing to gather an understanding of the depth of the fall of man and his sin creates controversy, smear and ridicule also among church-people. “They heal the brokenness of my people superficially.” To talk vividly about a returning to the City of the Lord of which the audience have heard but vague legends causes nothing but a yawn if disinterest from the ones who have settled and made themselves comfortable in modern life. A revival is a challenge. A revival dares to confront.
 
The Lord has a sword in His mouth. His cause lies untouched. His temple lies in ruins. The people of the Lord are heavily marked by words of dark colours; desolation, despair, despondency, destitution – yet laughing their way ahead. A tragic picture. The people of the Lord are positioned in this setting to the same degree as the cause of the Lord lies untouched. Let us come together for the sake of reasoning, talking and praying about this state of affairs. Let us come together to talk about the content and the disclosure of a common life and living which carries His mark. Let us pray for a common frame of mind which keeps doors open when the cause of the Lord is on the agenda.
 
There is an absolute need for altars to be built in homes and in churches. These altars talks first of all about the need of listening ears and hearts. Are we competent to hear the Lord speaking? Are we open and able to hear friends, and at times enemies, speak about their needs, both spiritual and material? Are we able and daring enough to listen to men whose words seem to do nothing but attack our point of view and our integrity? Are pastors and preachers among us willing to consider the bleating of hungry sheep without looking to the side to care for their pride as professionals? To say, “I am not sufficient for this” costs a man all he has built to cover himself, but paying the real cost prepares for real gain.
 
To stand up to speak up for revival and its necessity is to place an altar amidst all those things we consider valuable, perhaps reducing it all to rubbish and vanity. To speak up for revival causes controversy. Talking about the need of an awakening is to place a stumbling stone in every mans way; you may be treated as an offender, as one who violates good men’s conscience. Oh, dear. . . Perhaps the voice of the Lord is with such an offender. . .
 
The message about the cross is nonsense to those who are being destroyed, but it is God’s power to us who are being saved. 1 Cor 1:18. The cross declares man’s radical failure, the total unacceptability in any of his accomplishments as means to the establishment of the Kingdom of God. The cross announces at the same time the way to reconciliation and fullness. The promptings of the voice of revival brings us all to this cross, the cross of Christ, to His crucifixion and ours. The cross proclaims the necessity of radical alteration and change and explains by its very existence that the apprehending and attaining to the life of God is not possible through any other means but through death and resurrection. An awakening is in itself the revelation of this fact. An awakening brings an insight into the necessity of the cross as a daily experience, of the refiners fire made ready to do its penetrating work once more, of yet another taxing event in the furnace, of the law of the grain of wheat as the law of life and the only way of overcoming.
 
To belittle, to minimize the issue of sin and salvation is to contradict the work of the cross of Christ. To look at the necessity of an awakening as something which does not fit into the modern concept of “doing church” is to take us through a never-ending detour. To preach and to expect spirituality of a kind which will find approval in Heaven without considering the conditions set up by Heaven is outright deception.
Please, consider a praying for, a looking for a hearing and obeying which opens for the cause of the Lord.
Let us corporately, in solemn togetherness listen to the voice which calls for thoughtfulness and repentance.

A listening of this kind will be the beginning of the awakening and the reviving.
“Thus saith the high and lofty One that inhabiteth eternity, whose name is Holy: I dwell in the high and holy place, with him also that is of a contrite and humble spirit, to revive the spirit of the humble, and to revive the heart of the contrite.” Isa 57:15.
Let us, because of this, pray with ears and hearts which have been dedicated to listening.
 
Lars Widerberg
 
--  --  --  --  --
 

A REVIVAL MANIFESTO
HAB3:1
Our standpoint and the way ahead
 
“The revival which by necessity lies ahead, which is prepared and made ready for God’s Zion, for the assembly of the hungry, for the company of the committed, for the solemn gathering of peacemakers, this revival will produce a call to the people of God to represent fullness, the attaining to the measure and stature which belongs to the fullness of Christ, the growing up in all aspects unto Him. The revival which by necessity lies ahead will present the possibility for a renewal of minds and hearts, a putting on of the new self which in the likeness of God has been created in righteousness and holiness of the truth. Its keyword ought to be correspondence, a sacrificial identification with the fundamental purposes of God, a state of being and a mode of operation in which – only in which – the glory of God may be expected to be seen and experienced.”
 
A seven pages document produced by Lars Widerberg
 
Available on request.
Tell us if you want to receive this item as text in
an ordinary e-mail or as a MS WORD file via e-mail.
Intercessors.Network@Comhem.se
 
 

Intercessors engage in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 120 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
 
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover – send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
 
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
 
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility of linking up to Intercessors Network.

*******************************
 
PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

Övre raden: Karl-Gustaf Saedén, Pehr Erik Berglund, Hans Gustaf Westerlund, Axel Hugo Sandström, Nedre raden: Frans Lindström, Herman Forsman, Albert Markgren, Hjalmar Westeson.


KARIN LÅNGSTRÖM VINGE lämnar idag sitt svar på mitt Öppna brev från i förrgår. Hennes brev finns som Kommentar under den artikeln från 11 januari 2006.

---

---

HÄR kommer så ett litet svar på Karin Långström Vinges brev:








Om du ville dela dina tankar kring våra gemensamma preferenser i Den svenska kristenheten och kring min huvudfråga, hade jag ju varit tacksam!

Ser fram emot svar i sinom tid... Just nu förmodar jag att du är i Kana och gör sällskap med Maria och bröllopsbestyren i Joh 1:1-11... Maria sa ju: "Gör det han säger åt er". Det är ju så som härligheten uppenbaras och det blir lärjungar som tror av folk som ser och hör. Det är ju uppdraget Den svenska kristenheten har, vari du och jag är en liten men ändå viktig del...
  

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

-- --
Forts. från 7a
-- --

Den Helige Ande överlåten till Guds syften.
Lägg nu märke till det svar som han fick på sin fråga - ”Tillhör du oss eller våra fiender?”. Vilketdera? För oss? För dem? För det här? För det där? ”Nej, jag är inte här för det här eller det där, jag är inte för er eller för dem. Jag är här för Herrens syften. Detta är det verkliga innehållet i svaret. ”Jag är inte här för folket, vilka de nu än är, jag är här för Herrens räkning, för hans syften. Jag är inte här för det här arbetet eller den där tjänsten som du har tagit på dig för Herren. Jag är här för Herrens syften. Jag är överlåten till Guds syfte – evighetens syfte.” ”Ingetdera, Jag är…” Om vi kunde få tag på omfattningen i detta i förhållande till allt vårt. Vi vill att den Helige Ande ska understödja vårt arbete, våra rörelser, vår tjänst. Vi undrar om den Helige Ande är för oss. Han kommer aldrig att säga att han är det. Naturligtvis är Herren för sitt folk. ”Om Gud är för oss…” Men han säger ett klart: ”Jag är inte för er, men för mina egna syften i er och genom er; inte för er skull som Israel eller Josua, den suveränt utvalde och smorde. Jag är inte här för er, jag är given till, överlåten till Guds egna syften.”

Det jag vill lyfta fram är att vi måste klargöra för oss vilken grund och vilket mål som är uppställt för den Helige Andes åtaganden och arbete. Vi måste lära känna och förstå vad den Helige Ande har överlåtit sig till att utföra. Det försiggår så mycket planerande och arrangerande för Herrens räkning och det har uppstått så många situationer där Herren inte kunnat nå in för att fullfölja vad han hade ämnat. Det finns så mycket i världen idag som planeras, arrangeras och programmeras för Herren. Herren verkar inte kunna ge sig själv till det. Här har vi en huvudpunkt. Vi måste skaffa oss insikt om Den helige Andes mål.
Andens mål är inte att göra något eller etablera något på jorden, inte bygga något och länka något till det jordiska, något som behåller skorna på. Att etablera något här tillhör inte alls hans prioriteringar. Den Helige Ande är fullt ut given till något som är fullt ut himmelskt och ändamålet med hans verk är att länka bort allt på ett inre, andligt sätt från världens inflytande. Det måste kanske visas lite tydligare lite längre fram, men lägg noga märke till att det är av största vikt att se och förstå vad Gud låter sig knytas och ger sig till. Han överlämnar sig inte till något som är kopplat till det jordiska. Han förmäler sig bara med sådant som hör Himlen till.

Den Helige Ande med draget svärd.
När nu detta är fastslaget, så följer nästa sak – återigen något extraordinärt. Denne, som furste i spetsen för Herrens arme, står med draget svärd i sin hand. Det här är batalj, eller hur? Detta är krig, eller hur? Den Helige Ande tar befäl och den totala kapitulationen inför honom är ett faktum. Slaget är i full gång. Gör inga missbedömningar på denna punkt. Vad det nu är som kommer i dina tankar när det gäller dopet i den Helige Ande med allt som det innebär – vad det i övrigt betyder och innehåller - så är det främst fråga om omedelbar och oupphörlig konflikt. Det innehåller andra ting, men det innebär detta: ett stridande ifrån vilket det inte ges någon permission, en arme från vilken man inte kan begära avsked. Här heter det inte pension, man förblir på post till slutet.

Var det inte så med Herren Jesus? Det hade sin början där vid Jordan, med den öppna himlen, med Anden, öknen och fienden. Omedelbart – ”Sedan fördes Jesus av Anden upp i öknen för att frestas av djävulen, Matt 4:1. Markus skriver att Anden drev honom.

Knappt hade himlen öppnats för Andens ankomst på pingstdagen förrän slaget var i full gång. Församlingen kastades in i striden, och har aldrig dragits bort från den efter det. Om den har dragit sig ur, har det varit till dess egen förlust. På något sätt utmynnar Andens herravälde alltid i detta. Svärdet ligger i hans hand, och förs inte tillbaka i sin skida förrän uppgiften är slutförd.

Men det där är bilder i språklig dräkt. Anden är inte särdeles intresserad av köttets och arméernas krig. Det verkliga kriget, den verkliga konflikten förs efter hans eget sätt. Den kommer att vara andlig, efter Andens sätt – därför att andliga krafter har välde och dessa kan endast bekämpas och avväpnas med andlig metod. Detta är en anledning till att det verkligen och i sann mening är fråga om strid. Denna poäng behöver inte utvecklas tydligare. Vi känner alla till det.

Vi vet om att inte ett steg, inte ett enda litet stycke i det andliga växandet saknar motståndare, inte en enda rörelse eller enklaste gest i riktning mot andlig mognad kan göras utan konflikt. Detta är verkligen sant. Det är andligt krig, och dess natur ligger helt och hållet bortom vår förmåga att fatta. Vi tänker oss att det ska förlöpa på ett sätt, men det utvecklas på ett annat. Det dyker aldrig upp där vi väntar det och i de former vi tror oss kunna känna igen. Faktum är att vi sällan känner igen fienden i hans attacker. De döljs bakom omständigheternas spel, i olyckor och bland allt som misslyckas – men genom att se på effekterna detta har på det andliga livet så vet man att det finns en intelligent styrning mitt i det som först ser ut som livets rutin. Det är andligt krig. Den Helige Ande är den som orsakar detta.

Ta dig tid till att försöka tränga in i detta, det förklarar så mycket. Fienden arbetar hela tiden efter ”den blinda fläckens princip”. Jag tror att han förmodligen har den största framgången bland Guds folk på grund av dessa blinda fläckar. Fördomar kallas försiktighet, misstänksamhet blir vaksamhet – bra namn på onda ting. Fienden är den främste i den konsten. Dina förutfattade meningar är kanske din blinda fläck som placerats av fienden. Han har hittat en möjlighet att plantera den och den befinner sig mitt i vägen som hinder för den himmelska, andliga fullheten i ditt liv. Gudsfolket världen över sitter i sådana snaror. Andligt växande och mognad efter Himlens sätt störs och hindras genom gudsfolkets misstänksamhet och fördomar. En ovän har gjort detta….

Varför är det så att vi i Efesierbrevet med all den himmelska fullheten presenterad och ställd i blickfånget och med den andliga konflikt som följer också finner aposteln bedjande om att ”deras hjärtans ögon må upplysas” för att de ska kunna se. Varför är det nödvändigt? Svaret är att det pågår ett arbete för att förblinda, för att skapa blinda fläckar. Allt kan gå förlorat genom lite fördomsfullhet, ett tillknäppt sinne, ett litet misstänkliggörande eller en aning ogrundad fruktan. Så byts förtroendet för den Helige Ande bort och så försvinner den smörjelse som undervisar om allt, 1 Joh 2:27, och som visar vad som är rätt och fel. Du tycker att du måste gardera dig utifall att och för säkerhets skull och den du reser mur mot är kanske rent av den Helige Ande. Detta är vad så många gör. Detta är konfliktens kärnområde. Så är det i den andliga dimensionen. Det är subtilt och gäcksamt.

Men det finns en annan aspekt i denna andliga konflikt. Varför låter den Helige Ande detta ske? Varför manar Anden fram denna konflikt? Vi ser det ganska naturligt som om dessa svårigheter kommer från fienden, men varför begynner Anden sådant, varför orsakar han alltsamman varje gång? Vi har sett hur det skedde med Herren Jesus. Ett överlagt handlande; det är ett definitivt och precist uttalande vi möter: ”Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen.” – den Helige Ande tar tag och sätter igång förloppet. Han gjorde på samma sätt med församlingen – överlagt, väl vetande vad han gjorde. Effekten blir sådan som om Anden sagt att ”Nu ska jag genast föra dem till stridszonen”. Varför är det så?
Först är det så därför att detta är en sak på andligt plan rörande ett andligt arv, därför att andliga makter övar välde och måste drivas bort, men också därför att vi växer andligen enbart genom konflikt. Herren vänder sig till oss och har största intresse i detta. Det kanske känns besvärande med en predikant på podiet som säger: ”Ni går igenom svårigheter därför att Herren har vänt sig till er; fienden tillåts att på alla sätt angripa er därför att Herren har största intresse i ert välbefinnande”. Det är säkerligen svårt för somliga av oss att acceptera ett sådant uttalande.

Nästa gång fienden kommer för att fortsätta sitt förfärliga verk är vi kanske de sista som skulle få för oss att utbrista i ett ”Gud älskar oss verkligen idag”. Vi gör ju inte så. Men är det inte så, är det inte sant, är det inte i enlighet med erfarenhet, historia och princip att vi aldrig gör framsteg andligen, aldrig utvecklas alls, aldrig växer, aldrig färdas framåt utom med hjälp av konflikt? Detta är sant. Det enda sättet vi växer på är genom att ställas inför något som ska övervinnas, genom att vårt inre andliga liv utmanas och tvingas att hantera besvärligheter. Detta är en regel i det naturliga och också där nåden verkar. Det gives ingen utveckling utan kamp. Jag önskar verkligen att vi kunde se det så vid varje sådant tillfälle. Vi förstår att detta är sant – men fräls oss från att bli indragen i denna sanning. Det duger inte att resonera så. Herren är angelägen att hans folk ska få ta del av arvet på det mest praktiska och påtagliga sätt; inte som en teori, inte som en läropunkt, inte som en fråga om bibelläsande men som en verklig erövring. När du på allvar har kommit under den Helige Andes ledning och formande, då har du börjat vandra på verkligheternas väg. Herren sätter stort värde på att vara verklighetsförankrad och praktisk.

Jeriko är representativt; det stora exemplet på hur det alltid är enligt princip och mönster. Först måste man finna den himmelska positionen, som vi har sagt, inte en jordbunden ställning, inte människors sätt att hantera och göra saker. Detta är uttrycket för den regel som vi såg först hos Abraham, en person agerar och ställer till en förfärlig röra därför att han låter allt knytas till det jordiska. Sedan Mose som tog saker i egna händer, dödade en egyptier och hamnar i stort bryderi. Här får disciplinerandet utrymme, Josua bär med sig all andlig historia och vid Jeriko hittar man inga köttsliga vapen – inget mänskligt resonerande här, inget av det mänskliga kvar. Om inte detta hör Himlen till, är det alls inget. Något sådant händer inte på jorden. Vi kan trava runt, inte bara i sju dagar men under ett helt långt liv utan att något sådant äger rum om vi inte befinner oss i en himmelsk position, om inte Himlen är på väg in. Jeriko innebär att människan är ställd åt sidan, helt och hållet utestängd. Det är himmelskt.

Detta är början. Och genast efter det finner vi detta – om fienden inte lyckas med öppet motstånd kommer han att ta till lömska och utstuderade sätt. Han kan inte lyckas med det direkta motståndet om du och jag befinner oss i himmelsk ställning och håller den – håller den, det är vad Jeriko betyder. Man inte bara skaffade sig den platsen den första dagen, men de höll den och behöll den och stadfäste den och den sista dagen bekräftade man den sju gånger och höll sin himmelska position. De gav inte upp. Vi kommer sällan igenom den första eller andra dagen. Det måste till ett trons fasthållande, och fienden ställs utan möjlighet när vi tar ett sådant trons spjärntag. När han inte längre kan arbeta öppet måste han om möjligt angripa trons position och använder då allehanda smygvägar och all dolskhet.

Är det inte så i fråga om gibeoniterna? De arbetade i det fördolda för att producera en koppling till det jordiska. På samma sätt var det med Akan vid Ai, en babylonisk mantel och en guldplatta – en omedelbar länk till det jordiska. Förbundet med gibeoniterna utgjorde en annan sådan länk. Vi får inte tänka oss att det alltid kommer att röra sig om ett öppet, väl synligt andligt krig front mot front. Vi måste ta med den aspekt i beräkningarna som innebär att fienden manövrerar för att etablera en koppling till det jordiska, där det introduceras en kontaktpunkt för det som ligger under förbannelse och med vilket Herren inte kan fortsätta.

Hur går detta till? Du vet, naturligtvis, att Gilgal var den plats från vilken de startade expeditionen, Gilgal, avvältrandets plats, orten där köttets sätts åt sidan. De återvände inte till Gilgal efter Jeriko. De fortsatte direkt till Ai. Det var tänkt att folket alltid skulle återvända till Gilgal efter varje framryckning och erövring – tillbaka till Gilgal och sedan iväg igen. Denna gång valde de att inte återvända. De gick omedelbart vidare.
Låt oss hålla oss nära korset och inte vid något tillfälle tro att när Herren välsignat och låtit det gå väl för oss är det fritt fram för oss att färdas vidare. Vi kan aldrig för ett ögonblick lämna korset. Korset är aldrig något som finns där borta och bakom, något som kan lämnas där. Det är något som måste finnas med hela tiden. Det är vår säkerhet och vårt försvar.

Detta är den himmelska vägen, den himmelska vägens hela natur, vägen hän mot Guds mål. Må Herren bevara oss i det.

-- -- -- -- --
forts. nästa och sista delen (8)

R E L I G I O N S F R I H E T
FRÅN 2005 UT I 2006

I takt med att världen öppnar sig märker människorna att de har valfrihet. Men valfrihet finns inte utan frihet. Medan massvis med människor har eller skulle ha nytta av frihet och därför talar för den, ser diktatorer och falska ideologier friheten som ett hot och motarbetar den därför. I dessa dagar är det frihet, inte territorier eller ens resurser, som är kärnan i de flesta konflikter.

I en värld där öppenheten ökar, prövas information, kunskap och ideologier hårdare än någonsin tidigare. Endast sanningen är tillräcklig stark för att hålla för denna fingranskning, varför kristendomen inte hotas eller någonsin har hotats av öppenhet eller frihet.

I början av 600-talet försökte Mohammed få till stånd religiös omvändelse bland de hedniska araberna. Han predikade ett budskap om en gud och fördömde arabernas avgudadyrkan som koncentrerades omkring tillbedjan av månen och pilgrimsfärder till Kaba i Mecka, en stad vars hela ekonomi byggde på avgudaindustrin. Medan Mohammed ville uppfattas och få efterföljare som Guds profet, så blev han i stället förkastad och förföljd. Slutligen tvingades Mohammed och hans lilla grupp av anhängare fly till Medina. Där återuppfann Mohammed sig själv. Han skulle inte längre förkastas och förföljas. För att försäkra sig om lojalitet etablerade och tillämpade han repressiva lagar som gällde hädelse, kritik, apostasi och annat med anknytning till frihet. Dessa gjorde det möjligt för honom att krossa all opposition, hindra all noggrann granskning och upprätthålla diktatur genom att förvägra både sina efterföljare och sina undersåtar frihet. Eftersom Mohammed deklarerade att hans lagar kom från Allah säkrade han (i muslimernas hjärtan) deras gudomliga, eviga och universella auktoritet och att lagarna var oskiljbara från islam. Fram till denna dag försäkrar sig islam om muslimernas lojalitet genom dödshot. Fram till denna dag kräver islam beskydd mot öppenhet och granskning och barrikaderar sig bakom murar av förtryckande religionslagar där bl.a. religionsfrihet nekas människorna. I denna tid av öppenhet är detta inte endast oacceptabelt och oskäligt utan också i allt högre grad ohanterligt. Islam räds inte slagfältet - islam räds endast frihet. Men islam kommer att bli granskad på samma sätt som allt annat. Det islamiska motståndet kommer att vara förgäves, fastän det i kampen kan komma att utgjutas mycket blod.

Under de senaste åren har stamsystem och religiös nationalism använts för att stå emot förändringar. Medan dessa har lett till ökad förföljelse, har de inte kunnat stå emot öppenheten och hindra informationsflödet. De som vill hålla "sitt folk" i någon form av isolering och ovetskap för att utöva makt över folket anser att medborgarorganisationerna (NGOs) är en verklig plåga. Dessa organisationer utbildar och upplyser folket och skapar på detta sätt (ofta oavsiktligt) en intern press på makthavarna. Dessutom rapporterar de till världen utanför och skapar på det sättet press också utifrån.

I Sri Lanka har buddistiska nationalister under många år ökat förföljelsen mot kyrkan. Under de senaste åren har de drivit kampanjer för att kriminalisera konvertering och bannlysa kristna vittnesbörd. De har också gått ut mot internationella NGOs och genomförde direkta angrepp mot dessa ända till tsunami-katastrofen förde in landet i ett desperat behov av all hjälp från internationella organisationer som det kunde få.

Under 2005 befäste Zimbabwe, Eritrea, Vitryssland och Ryssland sin isolationistiska politik och drev igenom lagar som allvarligt begränsar medborgarorganisationernas aktiviteter. I varje särskilt fall är det uttryckliga målet att befria nationen från "västerländska spioner",
"samhällsomstörtande element" och "kulturimperialister" för den "nationella säkerheten", "sociala harmonin" och "kulturella integriteten". I denna tid av öppenhet via radio, satellit, massmedia, Internet och mobiltelefoner kan det vara möjligt att begränsa, minimera och fördröja informationsflödet, men det är omöjligt att helt stoppa det. Fruktlösa försök att stoppa
informationsflödet kan endast öka misstänksamheten och förvärra den interna oron, förtrycket, förföljelserna och konflikterna.

---

BILDSERIE Om den förföljda kyrkan ute i världen sammanställd inför IDOP 2005. "God is working in his-story for  his glory."

---

Diktatorer bildar allianser för att stärka sig själva mot krafter som arbetar för öppenhet och frihet. Denna strategi att bilda allianser för att hindra inflytandet från öppna, fria, reformvänliga nationer har redan en tid funnits inom Förenta nationerna och börjar nu fungera allt mera öppet i relationerna mellan nationalstaterna. På grund av dessa allianser kommer sådana som talar för religionsfrihet (och frihet i allmänhet) att finna att deras röster drunknar och deras handlingar omintetgörs. Zimbabwe, Libyen, Sudan, Vitryssland, Iran, Kina, Ryssland, Centralasien, Kuba och andra förtryckarstater utvecklar sina allianser och stödstrukturer. Tack vare SCO (Shanghai Cooperation Organisation) kan också små och fattiga länder som Kirgizistan och Uzbekistan räcka lång näsa åt USA och deras fördrag om
frihet från religionsförföljelse eftersom de nu har Kina och Ryssland som allierade.

Informationsteknologins revolution för oss in i en helt ny era i världshistorien. Det är idag väldigt lätt att föreställa sig att under detta århundrade kommer evangeliet att nå ut till varje hörn av världen genom församlingsplanterare, utländska hjälparbetare, radio, film, CD, DVD, MP3, television, satelliter, massmedia, litteratur, Internet och mobiltelefoner. Frihetens fiender har ett stort intresse för motstånd. De kommer att fortsätta att rensa i sina led, tysta oppositionen, krossa dissidenterna, terrorisera massorna och täppa till hålen. Detta händer redan i Vitryssland, Iran, Nordkorea, Eritrea, Kina, Vietnam, Laos, Kuba och andra stater där diktatoriska regimer trappar upp kampen mot öppenhet och frihet genom systematiskt förtryck och förföljelse. Det händer också i Indien, Sri Lanka och den muslimska världen när religiösa diktatorer från religiösa organisationer kämpar mot frihetsförespråkare och krossar i den processen mängder av människor.
Det enda sättet att vinna over mörkret är med ljus och det enda sättet att vinna over falskhet är med sanningen. Ändå ser vi hur kristna och västerländska ledare i den politiska korrekthetens och toleransens namn ger efter för kraven från religiösa diktatorer att hålla religionskritik eller Jesu Kristi evangelium utom hörhåll för "sitt folk" med påståendet att det sårar deras religiösa känslighet eller gör intrång på deras rätt att inte höra det. Detta är både en katastrof och ett verkligt övertramp av den fundamentala mänskliga rättigheten till religionsfrihet.

Ifall vi verkligen trodde att politiska diktat eller militär makt skulle vara Guds redskap för att uppfylla sina löften, då skulle vi ha orsak till verklig desperation, eller åtminstone till djup förvirring. Men det uppståndna Lammet hotas inte av drakar eller svärd. Hans Ande kan inte begränsas. Gud har givit löften som kommer att uppfyllas inte genom politiska diktat och inte genom makt eller styrka utan genom den Helige Andes verk genom Jesu Kristi Kyrka när hon ber, predikar, försvarar, älskar och tjänar i lydnad för hans vilja.

--------------------------

Martyrkyrkans Vänner sänder i sin Veckorapport 2006:1 analysen ovan gjord av Elizabeth Kendal vid WEA. Hon säger:  "Sanningen behöver inte beskyddas genom murar av förtryck och förföljelse. Religionsfrihet förvägrar ingen rätten att inte ta emot budskapet. Men religionsfriheten ger absolut inte någon rätt att förslava och fängsla någon annan genom att ta ifrån dem eller förvägra dem deras fundamentala friheter."

Martyrkyrkans Vänner r.f., PB 182, FI-67101 Karleby, Finland, e-postadress.

FADER TRULS BERNHOLD är nu fast på Kumla. Han sitter från januari månad 2006 på 6:e året bakom Kumlaanstaltens murar tillsammans med ett stort antal interner på en särskild avdelning. Bernhold har varit missionär i Västafrika och säger att vistelsen på Kumla är det största han varit med om hittills i sitt liv.
 
Ett antal av Sveriges långtidsdömda fick för fem år sedan en inbjudan till en klostervistelse efter Ignatius de Loyolas andliga väg. Det var många som höjde ögonbrynen. Bernhold leder klostret på Kumla. År 2005 avslutades klostret som projekt på Sveriges Kristna Råd och verksamheten lämnades över till Kriminalvårdsanstalten Kumla som fortsätter att ha ett kloster innanför murarna.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har i fader Truls ett gott exempel på vad Guds rike kan vara och en inspiration för kyrka och församling i hennes mission, lokalt och globalt, att ge evangelium och sig själv åt dem i nöd.

Mera om Kumla:
Svenska kyrkan och klostret. - Läs också artikeln i Dagens Nyheter. 

Fotnot
Bilden ovan:  Kumla kyrka Krucifixet

Bloggen Dispuations skriver i artikeln "How about a boy scout with a pea shooter?" med illustrationen ovan om trons tillväxt i relation till vårt tänkande och samtyckandet (eng. assent). Varför inte titta in på Disputations?

***



PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

Men efter tre dagar gick tillsyningsmännen genom lägret och befallde folket och sade: ”Så snart ni får se Herrens, er Guds, förbundsark och de levitiska prästerna som bär den, skall också ni bryta upp från er plats och följa den. Jos 3:2 - 3.

Följande fragment sätter vi främst som nyckel till denna granskning – ”de levitiska prästerna som bär den”.

Leviterna har en framskjuten roll i Josua bok. Det refereras till dem vid upprepade tillfällen. Vid ett tillfälle ägnas ett helt kapitel åt dem, och det är leviternas betydelse i förhållande till den himmelska fullheten som jag med den Helige Andes hjälp vill visa er. De flesta av oss känner ganska väl till leviternas historia, men det är nödvändigt att kvickt ta med något av den till att börja med.
Här i Josua bok presenteras leviterna på tre sätt. Först, som vi just har sett, som de som bär förbundsarken ner i Jordans flodbädd för att stå där med den med en tvåtusen alnars distans mellan sig och folket – en avsevärd sträcka, som vi såg i kapitel fem. Sedan slås det i Josua 14 fast att leviterna inte fick någon egen arvedel. Det innebar att de, när landet delades upp, inte som de andra stammarna fick något särskilt område avsatt åt sig; de fick ingen arvslott i landet. Men, som tredje punkt, i kapitel 21, det kapitel som särskilt rör leviterna, finner vi att alla stammarna var tvungna att ge leviterna ett område, en plats. Leviterna fördelades mellan alla stammarna, och deras plats och del var inte länkad till en enda ort men hade relation till hela landet. Man kan säga att leviterna var utspridda över hela landet, överallt, i relation till resten av folket. Dessa är de tre ting som visar leviternas stora och underbara betydelse.

Leviterna representerar den himmelska tanken
Vad är det de står för? Låt oss gå tillbaka en bit. Du kommer ihåg hur leviterna blev till som stam. Det var vid det tillfälle då Israel for vilse, när kalven tillverkades och folket ropade ”Detta är din gud, Israel”, 2 Mos 32:4, och de lämnade Gud. Och Mose kom ner, hörde och såg, förstörde kalven, och ställde sig i porten till lägret och ropade ”Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig.” Då samlades alla leviterna kring honom, och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” Leviterna gjorde som Mose hade sagt och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 2 Mos 32:26 - 28.

All jordisk hänsyn offrades för Himlens intressen, alla jordiska relationer skars av till fördel för den himmelska tanken; allt som hörde till känslolivets böjelser och bindningar, allt som hörde till det enbart själsliga, allt detta slogs till spillo för att öppna för det som styrde gudsfolkets tillblivelse och lösgörande. Guds tanke innebar att de skulle vara ett himmelskt folk utan länk till det andliga system som styr denna värld. Det är i detta som leviterna representerar Guds himmelska tanke. Det som förelåg dem att ta i tu med innebar något verkligt drastiskt och slutgiltigt.

Du kommer ihåg att Herren aldrig glömde det. Alldeles i slutet av Gamla testamentet, i den sista boken, Malaki bok, med referens till saken med Baal-Peor då Pinehas fortsatte att hålla stånd i fråga om de himmelska intressena, en position som hade sin begynnelsepunkt då guldkalven tillverkades, här i Malaki bok sa Herren: ”Mitt förbund med honom, Levi, var liv och frid”; Mal 2:5. ”De ville inte kännas vid sina bröder”, 5 Mos 33:9. Detta betyder att Levi inte kunde se med sympati ens på sitt eget kött och blod när detta fjärmade sig från Guds tanke.

Gud slöt förbund med Levi. Ända från begynnelsen var leviterna utvalda och skilda från det övriga Israel för att ta de förstföddas roll i Israel. De bildade på så vis de förstföddas stam. Utifrån detta gör många av er genast ett tankens hopp till Hebreerbrevet – ”Nej, ni har kommit till Sions berg… till en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen…”, Hebr 12:22 – 23. Här förs det himmelska in igen: de förstfödda som har mönstrats för Himlen – leviterna, den himmelska tanken.

Vi sa i kapitel fem att det skulle vara ett avstånd på 2000 alnar – vi kan inte säkert avgöra vilket av de tre alnmått som användes. Sträckan skulle vara allra minst 700 meter och kunde säkert ha varit uppåt 2000 meter, ett mycket stort avstånd mellan arken och folket, vilket visade på det väldiga gapet mellan Kristus och alla andra i detta frälsningens, återlösningens och befrielsens verk – men leviterna bar arken. Kanske du säger att detta är motsägelsefullt. Kristus står ju helt ensam. Men detta är levitens princip. Han representerar det himmelska. Detta är den himmelske Kristus. Det är så, det är utifrån den ståndpunkten leviterna bär arken. Detta är inte bara den jordiske Kristus, historiens Jesus, en man bland män, en som är långt bättre än de alla. Detta är den himmelske.

Om du vill se den principen praktiskt visad, dra dig då till minnes det tillfälle då David konsulterade de äldste i Israel för att föra hem arken och tillverkade en kärra åt den. Han hade fått tag på iden från filistéerna, hos vilka han hade vistats under Sauls regering och hos vilka han hade sett hur man gjorde sådana. De placerade arken på en kärra och tragedin var ett faktum. Ussa dog inför Herren. David sörjde djupt inför Herren den dagen därför att han hade slagit dem. Men som den man han var, alltid redo att ta rättning inför Gud – en av de förnämliga sidorna hos David var hans formbarhet – blev hans kontrovers med Herren inte lång och Herrens sak med David tog slut lika fort. David vände sig till Herren och försökte förmodligen argumentera, men Herren vann den matchen. Herren förde honom åter till skrifterna och visade honom att det var leviternas uppgift att bära arken – det är inte maskiner eller organisationer men ett himmelskt folk som bär vittnesbördet om Jesus.

Det är således leviterna som bär arken. Leviternas uppgift och funktion är att lyfta fram, att bära fram det himmelska och detta visas i tydligaste form i att de inte ägde någon jordisk arvslott. De tillhör inte jorden; de tillhör Himlen. De får inte låta sig rotas här nere. Som män som representerar de himmelska tingen placeras de ut bland allt Guds folk för att det ska behålla kontakten med Himlen. Gudsfolket har alltid en benägenhet att låta sig bindas vid det jordiska. Det har varit församlingens tragedi och våda genom århundradena, alltid dragna mot denna jord för att bli något här efter människors sätt och efter världens idé.

Herrens behov av präster bland sitt folk
Nu når vi vår huvudpunkt. Herren skaffar sig sådana som har gått genom lidande, som har varit vid korset, sådana som har gjort sina offer och genomgått avskiljandets verk. Herren skaffar sig sådana som inte kompromissat i någon fråga rörande jordisk sympati eller jordiskt intresse. Han ser till att få fram sådana som har stått fasta och står fasta, helt och fullt och totalt till varje pris i fråga om hans himmelska tanke för hans Son och för församlingen. Han skaffar sig sådana och han ser till att de finns överallt och han för dem i levande relation med sitt folk för att se till att de inte dukar under för dragningen mot det jordiska, för att se till att de inte åter blir jordebundna.

Huvudkvarter i Himlen
Ser ni inte att detta är exakt det samma som händer i Nya testamentet? Det är fascinerande att se det. När du kommer in i Nya testamentet har du lämnat typer och förebilder bakom dig – jag tror att några av er är ganska trötta på symboler, ni blir överhopade av sådana. Det är en storartad upplevelse att se verkligheten. När du kommer till Apostlagärningarna finner du allt detta repeterat. Vad är det som har hänt? Du ser först Jesus placerad i Himlen – huvudkvarter i Himlen, allt regerande förlagt till Himlen. Sedan ser du hur den Helige Ande kommer för att göra allt himmelskt, för att styra allt med relation till Himlen. Det var vad vi talade om i vårt förra kapitel: fursten över Herrens här som anländer för att lyfta allt till en relation till Himlen och sedan låta allt sättas i rörelse utifrån Himlen.

Först sattes allt i Jerusalem i rörelse från Himlen, en mäktig himmelsk rörelse och det var mycket som hände. Men lägg märke till den tendens som bröt in efter ett tag – naturligtvis berättas historien i några få korta fraser, men de täcker en betydande period. Efter ett tag vänder sig Jerusalem mot jorden och tenderade – och inte bara tenderade, men började verkligen – att utvecklas till ett jordiskt högkvarter för församlingen. Hon var endast ämnad att utifrån Herrens befallning vara en begynnelse, en startpunkt, ”börja i Jerusalem”. Jerusalem var aldrig ämnat att vara sammanfattning och slutgiltig position, men hon lät sig konstitueras som ett slags högkvarter för församlingarnas styre. Du ser hur detta utvecklas allteftersom du läser vidare i Apostlagärningarna. Se också längre fram, och lägg märke till hur Paulus avvisar Jerusalem.

Men, du kommer till det sjunde kapitlet i Apostlagärningarna, stenandet av Stefanus, och detta är änden på Jerusalem. Från den punkten gör sig Himlen åter gällande och säger: ”Nej, inget jordiskt centra eller högkvarter; styret är placerat i Himlen”; och efter det skingras alla och tvingas lämna Jerusalem. De skakas om och kastas iväg ut ur nästet för att ge sig av i alla riktningar. Varhelst de for, antingen det handlar om en Filippus eller någon annan, vittnade de överallt om den himmelske Herren och förde in den himmelska saken. Ja, dessa leviter placeras i relation till hela världen för att upprätthålla och bevara Himlens sätt. Så fortsätter det att utvecklas.

Du går vidare till det nionde kapitlet och finner ett av Himlens oerhörda drag. Saulus har kommit från Jerusalem på väg till Damaskus – och Jerusalem är följdriktigt hans högkvarter. Han har översteprästens och de övriga ledarnas bemyndigande. Jerusalem har styret så som han ser det. Men han upptäcker en bra bit före slutet på sin färd till Damaskus att styret finns i Himlen, inte i Jerusalem. Himlarna rämnar, och det strömmar ljus från himlen och en röst hörs därifrån och detta är änden på det jordiska för Saulus från Tarsus. Från den stunden är han en himmelsk människa – och se på hur den mannen för all framtid färdas och formas efter Himlens sätt. Vi kunde kosta på oss att se på det i detalj, men här har vi en verklig levit. Så var det alltså inte mer fråga om Jerusalem, men Antiokia. Herren hade gett sig av från Jerusalem. Antiokia är ett färskt andligt fenomen. Jerusalem hade blivit centrat för den officiella kristendomen – men det finns inget av det officiella i Antiokia. Vad du nu finner i Antiokia, som vid denna tidpunkt ersätter Jerusalem, är en samling män som ber och fastar. Himlen bryter in och den Helige Ande säger ”Avskilj åt mig Barnabas och Saulus”. Apg 13:2. Detta är något som har samröre med Himlen. Det är underbart.

Vi kunde arbeta vidare och ta fram fler exempel. Men, vad är poängen? Är det inte alldeles uppenbart att utifrån Guds ståndpunkt, i Guds sinne, ska allt länkas till Himlen och vara styrt därifrån? Det är den himmelska fullheten och fyllandet med den himmelska fullheten som är hans mål för hans folk. Och alldeles i slutet ser vi det himmelska Jerusalem – inte det gamla, men det nya Jerusalem – som kommer ner från Gud ut ur himlen i väldig himmelsk fullhet. Det är något överväldigande detta Jerusalem – 12 000 stadier i vardera riktningen, Upp 21:16. Fullhet över alla bräddar. Alla nationer kommer att hämta sina resurser här. Frukten från Livets träd och vattnet från Livets flod finns där tillgängligt för alla nationer. ”Folken ska vandra i dess ljus”, Upp 21:24. Detta är himmelsk fullhet, det som Herren har arbetat fram mot hela tiden.

Han arbetar med detta nu, i dig och mig. Ibland tänker jag mig oss som två olika personer, en här och en i Himlen. I det naturliga är vi här, men det finns något i oss som rör sig uppåt hela tiden då när Herren lägger ner mer av Himlen. Det har legat på lager där. Är inte det något av vad Herren menade när han hänvisade till sig själv som ”Människosonen som är i himlen”, Joh 3:13, mitt under det att han vandrade här? Det finns en sida av oss som växer till i Himlen. Tänk inte på Himlen som en avlägsen planet. Vi växer till i fråga om den himmelska tanken. Något i oss är ”på väg upp”.

Jag ser församlingen på det viset. Den verkliga församlingen är något som är osynligt. Vi vet inte, utom genom Anden, vad församlingen verkligen är. Man kan inte säga att de som samlas på en särskild plats är församlingen. Man kan inte säga att de som bekänner sig till en samling kristna lärosatser är församlingen. De hör kanske dit, kanske inte. Men om man möts i Anden, och det är något som man inte kan ta på, där är församlingen. Sådan är församlingen, det är den himmelska karaktären – och det är detta ”på väg upp”. Så förhåller det sig, och så pågår det och det kommer snart nog ner ut ur Himlen i all fullhet. Det konstrueras och byggs så nu. Det är Guds vilja att det ska vara så.

Min huvudpunkt är att Herren skaffar sig den sortens representation, antingen individer eller sammanhang, för att ställa dem jämsides med sitt folk för att hålla dem i kontakt med Himlen, för att de himmelska tingen ska vara synliga. En av leviternas uppgifter var att undervisa i Guds ord – det innebär att se till att Herrens folk förblir knutna till Guds tanke. Detta är en fråga om funktionalitet, inte något som bärs upp av ämbetsstrukturer. Man behöver inte ge sig själv titeln ”Levit”, det är lika ovidkommande som att kallas pastor. Jaga inte efter titlar, se till att få tag på principer. Om vi ägnar oss åt att se till att folket har kontakt med de himmelska tingen, om vi är sammanlänkade med det himmelska, om människor finner uppbyggelse i vår närhet – inte genom vår predikan nödvändigtvis, inte genom att vi dyker in och presenterar ett ”Hör nu här, så och så…”; nej endast genom närvarande, genom förkroppsligandet av det himmelska livet med dess speciella natur och fullhet – som man kan se mer av Guds tanke därför att vi är där då är vi leviter, men utan titel, och det är detta som Gud skaffar sig.

Så är det med individer. Gud disponerar över sitt folk. Det kommer till uttryck i den här boken, Himlen disponerade över sitt folk, över stammarna och sa ”Ni ska vara här, detta är er plats”. Herren kommer att med all suveränitet nyttja sin dispositionsrätt för att placera några av er i Holland eller i England, eller i Tyskland eller i Amerika. När han har placerat ut er, befinner ni er där med Himlens förordnande för att vara en länk till Himlen och för att hindra att det uppstår andliga stillestånd.
Detta är naturligtvis församlingarnas roll i Nya testamentet. Detta är den gudomliga tanken – att skaffa sig avdelningar av gudsfolket planterade än här, än där och på varje plats som en samfälld levitisk tjänst för att föra de himmelska tingen nära. O, att församlingarna vore sådana att de kunde förmedla kontakt med Himlen.

Nå, detta är begynnelsen. Mycket mer kunde sägas. Vi kunde börja bläddra igenom alla breven i Nya testamentet för att se på tillämpningen. Vi kunde börja med Rom 12 – här finner du en levitisk princip: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen.” Detta är levitiskt, det levande offret som inte låter sig formas efter världens sätt. Så kunde vi fortsätta att gå igenom allt. Men det centrala temat i våra samtal är detta: vi är här med relation till Himlen, under Himlens styre för att föra in himmelska värden. Vi tjänar med relation till Himlen. Det är lika verkligt för oss i förhållande till vårt mått och vår kallelse som det var för Paulus, detta att vi har en himmelsk vision och att vi inte visar någon olydnad mot den. Vad är vi inte skyldiga den mannen för alla de offer och lidande han tog sig igenom för dessa himmelska värden. Men han visade all trohet mot Himlen, ända till slutet – kastad i fängelse, kedjad, men han talade inte om något annat än Himlen.

Menar du att din situation är alldeles för komplicerad för att föra in Himlen i den? Det finns komplicerade sammanhang. Daniels situation var besvärlig – hans tre kamrater befann sig i väldiga bekymmer, men de kunde lyfta in Himlen. En storartad sats från Daniels bok lyder så här: ”Det är Himlen som har makten”, Dan 4:26. Och de bevisade det. Högkvarteret finns i Himlen, inte i Babylon, inte i Rom, inte i Jerusalem eller någon annanstans. Det finns i Himlen. Må Herren hjälpa oss att motsvara Himlen och att leva utifrån himlen. Och nu vid slutet, låt oss än en gång föra in det särskilda syftet med dessa studier i blickfånget.

Gud har bara en enda sak framför sig som innebär fullständig tillfredställelse för honom: Kristi fullhet. Denna fullhet är ämnad att bli funnen i ett folk som har förts ut ur alla nationer och folkslag. Med hjälp av det folket, bärande den fullheten, ämnar han styra skapelsen i de kommande tidsåldrarna. Detta är inte något som nås lättvindigt, men endast till högsta kostnad och kärvaste konflikt här och nu.

Alla de som ”gått ut” kommer inte att fullt och helt ”gå in”. Många av dem kommer inte att ge sig helt, gå in på villkoren och ”göra sin kallelse och utkorelse fast”, men kommer att gå in i Riket för att ta emot ett arv av större eller mindre mått.

För att nå syftenas fullhet krävs pionjärer och deras väg är en egendomlig väg full av erfarenheter, lidande, rådlöshet och prövningar om vilka andra inget vet. Men Gud skaffar sig sina pionjärer – individer och sammanhang, och dessa är de som följer Herren helt och fullt.

----------

Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.

Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i mer än 100 nationer.

***********

Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Telia.com

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

Medan Josua var vid Jeriko, hände sig en gång när han lyfte blicken, att han såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och frågade honom: ”Tillhör du oss eller våra fiender?” Han svarade: ”Nej, jag är befälhavare över Herrens här och har nu kommit hit.” Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?” Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ”Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.” Och Josua gjorde så. Jos 5 13 – 15.

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga. Ef 1:18

Jag vill, till att börja med, göra klart att jag inte har för avsikt att arbeta med sambanden mellan Josua bok och Efesierbrevet. Vi är i dessa studier upptagna med en enda tanke omkring vilken allt låter sig samlas och vari allt centreras, nämligen att Guds mål är att uttrycka den himmelska fullheten på denna jord i och genom ett folk. Hela den kedja av handlingar genom tiderna från det att han fastställde himlarnas position över jorden har varit, och är, ur människors synvinkel likt en andlig pilgrimsfärd, en rörelse i andligt avseende i riktning mot Himlen. Med det menar vi inte nödvändigtvis en plats, men ett strävande hän mot en tingens ordning vilken överensstämmer med Guds sinne – den ordning som Herren Jesus syftade till när han talade om Guds vilja och sa ”såsom i Himlen”, (Matt 6:10); att låta allt ordnas så som i Himlen.
Hän mot detta leder en himmelsk väg, en Himlens bana, en färd efter himmelskt sätt och vi försöker främst att fånga denna vägs natur och väsen. Vi har också sett att eftersom så många inte känner till annat än början av vägen där man ställs inför omvändelsens nödvändighet, låter Herren föra fram instrument i vilka han verkar på djupet med relation till Himlen och låter dessa bana väg för de övriga.

Vi följer detta ytterligare. Med de två stycken vi just läst, når vi fram till en punkt av särskilt intresse i fråga om mognad in mot himmelsk fullhet. Den andra halvan av Josua bok är naturligtvis upptagen med hur folket fick del av arvet, hur arvslotterna delades upp och togs i besittning. Det är märkligt att i Efesierbrevet finna – och det griper tag i vartannat – att tanken tänks i motsatt riktning. Det talas om Guds arv i sitt folk, ”hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga”, Ef 1:18. Jag vill gärna säga ett ord om det innan vi går vidare, därför att dessa båda saker hör samman. Det är inte något annat, något som inte hör dit. Det är samma sak sett från det andra hållet.

Herren får utrymme i sin arvedel när, och endast när hans folk på allvar blir ett himmelskt folk. För att Herren ska kunna ta del av sitt arv måste de vara där Efesierbrevet säger att de ska vara. När de i verklig mening intar sin position och hävdar sin besittningsrätt och i sanning blir till ett himmelskt folk, då får Herren tillgång till sitt arv. Att se ”hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga” betyder från denna andra synpunkt att vi når en ställning där han kan se det i oss. Han kan inte se sin arvslott förrän han ser folket i den ställning i vilken han vill att de ska befinna sig, förrän han ser dem som det folk som motsvarar hans tanke i fråga om ett Himlens folk. Detta sagt för att reda ut eventuella tankemässiga svårigheter när vi talar om folket som tar del av sitt arv och detta ord om Herren som skaffar sig sitt.

Det vi vill föra fram och slå fast är att det finns något mer än sanningen om ett arv i Kristus, för oss och för Herren. Det finns något utöver sanningen, som Ordet för fram, att när vi är ett med Kristus genom död, begravning och uppståndelse får vi där på andra sidan ta del i den gudomliga fullheten. Själva kärnpunkten, det vi stryker under är detta att på ett konkret sätt bli ett himmelskt folk, i verklig mening skaffa delaktighet – inte som en lärosats, inte teoretiskt, inte ens bibliskt men i faktisk mening.

Jag är säker på att allt detta upptar era sinnen, ni funderar över det, ni håller med om att det är en underbar presentation. Jag är också säker på att ni tar det till er i era hjärtan, men det besvärliga är att dessa tankar är så välkända – många har lyssnat till dem men har inte kunnat tillgodogöra sig dem. De har inte i verklig mening förts till den punkt där de har blivit detta – och vad är nyttan och meningen med alla lärosatser, all undervisning, tolkning, alla funderingar och allt det övriga om vi inte är det vi ska vara? Vi måste därför se på sättet på vilket man tar sig dit så att allt blir en verklig verklighet.

Den Helige Andes herradöme
Det allra första efter det förberedande arbetet, vilket vi talade om på tidigare sidor: Jordan, att lämna något efter sig i flodbädden, den gamla människan korsfäst och kvarlämnad där; efter att ha lämnat honom där och låtit honom övertäckas och att vända honom ryggen och gå därifrån. Efter det och efter Gilgal – det är den negativa sidan, avläggandet – kommer den positiva sidan, iklädandet, det verkliga, det faktiska intagandet, ingången; tillblivelsen av det som hela tiden varit i sikte. Detta har hela tiden varit hållpunkten och målet, i varje fall ända sedan uttåget ur Egypten. Det finns omtalat i Mose sång. Det fanns med som en framtidsbild i den profetiska sång som sjöngs på befrielsens strand vid Röda havet. Det har varit med som en aning, någonting i fjärran, något där ute, mer eller mindre tydligt allteftersom tiden har rullat vidare; ibland kraftfullt och klart, positivt och gripbart; ibland bleknande och tynande, långt borta, något abstrakt.

Nu har denna framtidsförhoppning förvandlats till ett mycket positivt och mycket närvarande projekt med alla förberedelser färdigställda. Vi tar oss an det stycke vi läste i Josua 5:13-15. Josua befann sig mittemot Jeriko och ”lyfte blicken, och såg en man stå där framför honom med ett draget svärd i sin hand”. Kämpen i Josua klev fram med en utmaning, ”Tillhör du oss eller våra fiender?” – förmodligen med den avsikt att om han fick ett jakande svar knutet till den senare delen av förhörsfrågan blev det värst för den andre – i detta ögonblick såg Josua inget annat än en vanlig människa med vapen. Men svaret avslöjade att han var mer och något annat än en människa, och Josua var tvungen att kapitulera och släppa sin utmanande attityd. Han föll på knä, tillbad, bekände sig som tjänare till Denne och bad om instruktioner.
Vem är Denne? Som jag nämnde i ett föregående kapitel, är det min övertygelse att Denne, i denna del av Bibeln, representerar den Helige Ande i Nya testamentet. Det, menar jag, kan härledas ur en rejäl bevisföring, men utan att gå in på detta utifrån Skriften låt oss se hur det visar sig – om det nu är så – i denna situation.

Ett antal förändringar ägde rum vid denna punkt. Fram till denna punkt hade folket letts på sin väg och styrts av moln- och eldstoden. Alla kan ta till sig att detta är den Helige Ande. Detta är något objektivt, detta är tydligt för sinnet, detta är karaktäristiskt för öken och vildmark. När man förs över till det himmelska är all knutet till Anden. Han kunde ses vid detta ena tillfälle men sågs aldrig senare. Han försvinner för sinnenas förnimmelser, men han är där i allt som äger rum, väldigt mycket närvarande, denne osedde furste över Herrens här. Detta är en förändring.

Vi hittar flera andra förändringar. Inget manna längre – nu mogen brödsäd från landets fält; livets bröd, himmelsk föda, något som hör hemma i en helt ny omgivning: Kristus som uppstånden, inte Kristus i förnedring, det brutna brödet. Detta är Kristus som uppstånden, det himmelska folkets föda. Det ena tillhörde ökenlivet, detta tillhör landet. Så skulle vi kunna fortsätta med skillnaderna. Ni förstår, här i denna omgivning är allt i grund himmelskt på ett nytt sätt; med andra ord det är till sin kärna andligt, inte känslobundet eller tillfälligt men främst och förnämst andligt.

Nu säger Paulus att ”Anden är en handpenning på vårt arv”, Ef 1:14, vilket betyder att Andens ankomst och närvaro vid denna punkt är garantin för att Guds syften kommer att förverkligas. Han är, trots att han inte kan iakttas, den som fullständigt fredar och tryggar allt det övriga. Vi sa i föregående kapitel att Andens närvaro som den som avskiljer för gudomliga syften också garanterar dessa syftens förverkligande, inte bara bereder möjligheter men utgör själv grunden för förverkligandet. Hur blir det till verklighet, till något mer än en lärosats, en sanning, en föreskrift – hur omvandlas det till en närvarande verklighet?

Gud har gett oss Anden som en handpenning, en garanti, en säkerhet. Den positiva sidan begynner med detta första – den Helige Ande presenterad som Herre. Om du läser Bibeln på engelska finner du att man där använder andra titlar än våra ”hövitsman” och ”befälhavare”. Man har valt att bruka orden ”prins” och ”furste”, vilka säkerligen kommer närmare originaltexten. En furste anför Herrens här. Han presenteras som herre. Den verkligt positiva sidan har sin begynnelse där – med Andens fullständiga herravälde bland Guds folk. Han har presenterats, känts igen och erkänts och något görs i förhållande till det. Det rör sig inte om sanning på det objektiva planet, något måste äga rum i relation till hans närvaro. Josua böjde sig, kapitulerade, gav sig, överlät sig och gjorde det i absolut mening.

Det är korset som leder till detta. Korset leder alltid fram till den Helige Ande som herre. Korset kräver det. Om han inte finnes vara i sin position som herre och om det inte existerar ett kapitulationens tillfälle måste du ta dig tillbaka till korset. Gå tillbaka och se på de där stenarna i Jordans vatten som är ämnade att representera dig. Något har blivit fel, du är inte sann i förhållande till korsets faktum om han inte är herre.

Men här i den andliga tolkningen tas det för givet att korset är en väl etablerad verklighet. Emedan det förekommer svagheter, brister och fel i människors liv – de blir också tydliga hos Josua - trots att det förekommer svagheter, brister och fel i våra liv har korset, så långt det nu gäller vår vilja och vårt sinne, fått krossa oss och banat väg för den Helige Ande. Detta är korsets innebörd: Andens herraväldes väg har öppnats och genom Andens herravälde har vägen till himmelsk fullhet öppnats.

Skillnaden är oerhörd mellan det som människor producerar i fråga om erövringar, får vi säga väckelse framtvingad med människors metoder och det som den Helige Ande åstadkommer! Vilken skillnad! Josua bok är den stora skillnadens bok. Dess avgörande styrka är att den leder människor ut ur det mänskliga. Man kan inte göra kalkyler och beräkningar för sådant, man har ingen styrande position i det. Alltsammans ligger bortom människans förmåga att omfatta och hantera. Herren har brådstörtat fört sitt folk in i ett område där allt är fullständigt annorlunda i jämförelse med människors sätt att handla.
När den Helige Ande är herre behöver man inte organisera något för att få det att rulla. Man behöver inte planera och sätta samman en formel för att något ska hända, för att ge rum för Guds verk eller för att producera en väckelse. Det hela just bara äger rum. Det är Himlens sätt, Himlens närvaro. Och det kräver att du befinner dig i den positionen – det kräver detta absoluta Andens styre. Det finns alltid det där jordiska anslaget i allt som kommer från människohand – sätt och metod eller folk, eller alla dessa ting omkring för att garantera framgång och allt rullar på med ett hiskeligt oväsen och mycket skavande och gnetande. Och det kräver väldiga mängder mänskligt understöd, och när som helst kan det kollapsa eller rinna ut i sanden om man inte pumpar upp det ännu mer. Det ramlar samman om man inte är där och stöttar.

Så här är det aldrig med Andens verk. Men detta jordiska anslag – detta är huvudpunkten. Detta anslag betyder alltid död, alltid ett hämmande och hejdande. Den Helige Andes fullständiga herradöme fordrar att man gör en ände på det jordiska – och det är detta som åsyftas när Josua kommenderas att ta av sig sina skor. ”Vad har min herre för budskap till sin tjänare?” Gå och inta landet, gå för att ta i besittning, led folket? Inte alls. Ta av skorna. Se till att skorna kommer av, Josua, sedan följer resten. Förstör kopplingen till det jordiska och se sedan vad som följer därav. Du behöver bara gå runt Jeriko. Det är inte så män brukar bete sig. Tänk dig in i vilken oerhörd kampanj som skulle ha organiserats om hela företaget att inta Jeriko hade överlåtits åt män. Nej, ta av skorna och se sedan vad som händer.

Om du ifrågasätter den tolkningen behöver du bara kasta en blick på vad som hände när han tog på sig skorna eller när Israel tog på sig skorna lite senare. Vad hände vid Ai? Vad hände med Gibeoniterna? De hade klivit i skorna igen, de rörde återigen vid det jordiska: resultatet – ett avstannande, kompromiss, begränsning. Se till att skorna kommer av och låt dem stå. Himlens princip vilar i den Helige Andes sätt att föra en sak, den vilar i andlig fullhet. ”Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.” Du har ingen del i detta, det jordiska har ingen plats i detta, människor har ingen roll i detta. Detta är helgat och avskiljt för Himlen. Vid denna punkt tar Himlen över. Oinskränkthet när det gäller valet av ett instrument betyder aldrig att den suveräniteten ger utrymme för mänsklig styrka. Den överser aldrig med felaktigheter i kärlet. Detta visar sig också hos Josua och Israel; som vi sa tidigare, Josua representerar med sina upplevelser alla de heliga, alla Guds tjänare.

VÄLKÄND BANKIR
från Glasgow försökte strypa
berömd buktalare från Jerusalem...

Peter Magelssen har en artikel om två olika slags grund för en församling och kyrka. Se hans artikel om Missionar and  Traditional Church.
Peter säger att han hämtat bilderna som är verkligt illustrativa från Andrew Jones och hans Tallskinnykiwi-blogg. Info om Peter Magelssen...

Titta in på Andrew Jones´ Tallskinnykiwi och hans >> Category: Church för där finns en hel del nyttig läsning för svenskkyrkliga ortodoxa prokatolska evangelikala pentekostala kristna liksom på hans Category: >> Missional Church

R E F L E K T I O N . . .
Har inte Den svenska kristenheten ett och annat att lära var vi än befinner oss på skalan mellan Alliansmissionen och Österns Assyriska Kyrka, där vi i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan. Ortodoxa kyrkan och Livets Ord m.fl. har våra hus och hemorter...

Sidan 1 av
Grönköpings Veckoblad

Bästa Karin

OBESJUNGNA HJÄLTAR OCH HJÄLTINNOR
av professor Lennart Karlsson White River RSA

(del 2)

LEGOGOTE HOSPICE

De senaste åren har bevittnat en dramatisk uppgång av antalet AIDS-patienter och AIDS-relaterade dödsfall. Sjukhus har inte längre plats för patienter i slutstadiet. Många familjer är inte i stånd att ta hand om döende patienter i sina hem. Många av dessa patienter är i behov av palliativ vård. Lidandet för AIDS-patienterna i slutstadiet av sjukdomstillståndet är ofta extremt. Tillgången på utrustning för att erbjuda denna vård är ofta begränsad och oftast finns den endast i de stora städerna långt borta från platsen där folk bor.
 
Just utanför ingången till Phumelela Bible College fanns en byggnad som hade stått tom många år och höll på att bli förstörd av vandalism. Det hölls diskussioner med kommittén som ansvarade för byggnaden angående möjligheten att använda den för palliativ vård. Svaret var mycket positivt förutsatt att finansiering kunde skaffas för renoveringar och ombyggnader och att kommittén inte skulle ha några finansiella skyldigheter. Planer drogs upp och uppskattade kostnader låg kring 90.000 svenska kronor.

För ungefär två år sedan ombads Lennart att vara guide för ett antal amerikanska besökare som var i området. Han stannade vid byggnaden och delade sin vision av göra om den till ett hospice, men att visionen inte kunde komma till stånd förrän kostnaderna kunde finansieras för renoveringar och ombyggnationer.

Mycket mera sades inte om saken, men en vecka efter att gruppen återvänt till USA kom ett brev från en i gruppen med en kort notis ”Ni kan inte vänta. Sätt igång med renoveringen!” Med brevet följde en check på 10.000 US$. I juli förra sommaren öppnades formellt detta hospice. I dag förser det med sina sex bäddar en ovärderlig vård för samhället i vilket det är beläget.

Se: Legogote

av professor Lennart Karlsson White River RSA

Under en lång yrkeskarriär har det varit mitt privilegium att möta och arbeta med många människor som ryms under rubrikens kategori [eng. ”Unsung Heroes and Heroines”]. De märks sällan i media och ofta ges de inte det erkännande de förtjänar av deras överordnade och arbetsgivare. Trots detta har förblivit trogna och överlåtna på sina poster. Mina tankar går tillbaka till de svenska sjuksköterskor och läkare vid Themba Hospital som arbetade exceptionellt långa dagar ofta under mycket svåra omständigheter men utan att klaga. Sjuksystrarna som arbetade i nödtorftigt utrustade och isolerade kliniker, ofta ensamma och utan utrustning för kommunikation med sjukhuset att säkerställa diagnos. En av dessa sjuksystrar har tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv vid en klinik och nu pensionerad har hon tagit på sig den krävande ledningsuppgiften för ett hospice.

För inte så länge sedan mötte Linnéa och jag en man som enligt min bedömning utan tvivel är en ”Unsung Hero”. Hans namn är Patrick Sedibe och lever några kilometer från Phumela Bible College. Hans historia är högst märklig. Som ung arbetade han som förare åt Sasol, en större bensinproducerande anläggning. Som en del av kampanjen mot apartheidregeringen detonerades där en bomb som orsakade ansenliga skador och med en del dödsoffer. Säkerhetsstyrkorna var snabbt på plats för att gripa tänkbara misstänkta bland personalen vid Sasol, inklusive Patrick. Man trodde att han som förare kunde ha smugglat bomben in i lokalerna. Hans bedyranden att han var fullkomligt oskyldig och inte hade någon kunskap om bombattentatet beaktades inte. Alla misstänkta fördes till ett fängelse för ytterligare förhör. Patrick var övertygad om att han skulle bli dödsdömd. En natt med lite av verklig vila och under skräckfylld hade han en dröm om en man i en lång fotsid skrud som stod framför honom. Han frågade Patrick: ”Varför är du så fylld av skräck?” Svaret blev: ”Jag är säker på att jag ska dö.”  Mannen i den vita skruden sträckte ut sin högra hand. I hans hand var domaren som ledde åtalet. ”Du kommer inte att dö.” När Patrick funderade över denna dröm förstod han att mannen var Jesus. Den natten överlämnade han sitt liv till Kristus.   

Förvandlingen blev dramatisk. All känsla av fruktan försvann. Till och med domaren märkte förändringen och frågade varför han log och tycktes oberörd. Inför domen sade han att han hade övervägt dödsdom men dömde nu Patrick till tjugofyra år på Robben Island (internationellt känt för sin mest berömde intern – Nelson Mandela). Patrick släpptes från fängelset efter att ha avtjänat elva år och verkade i en högre administrativ chefstjänst vid huvudkontoret för African National Congress i Johannesburg. Han beskriver livfullt hur han  en dag, när han på väg genom landet i sin bil såg två kvinnor som satt vid vägkanten. De var till synes mycket illa däran. Han stannade för att ta med dem. De var systrar som hade blivit utskrivna från det lokala sjukhuset där gett diagnosen slutstadiet av AIDS. Den ena systern dog tre timmar efter ankomsten till byn där de bodde och den andra några dagar senare.

Efter att ha bevittnat denna svåra situation med dessa unga barn som bara övergivits, beslutade Patrick att ge sitt liv för att ta hand om föräldralösa barn. Han tog avgick från sin ställning inom ANC, lämnade politiken, flyttade till Masoyi i White River-området och med cirka 40.000 svenska kronor i pension som han fått uppförde han en mindre byggnad och startade sitt arbete. Passande nog kom både byggnaden och hans verksamhet att kallas ”Two Sisters”, Två Systrar. I dag har han omkring femton föräldralösa barn som lever under mycket trångbodda omständigheter i sitt hem och varje dag ser han till att ge mat till ytterligare 89 föräldralösa barn på deras väg hem från skolan. ”Inget barn skulle behöva gå till sängs hungrigt!” Det mesta av utgifterna för maten tas ur hans egen ficka. Men en del gåvor startar han nu uppfödning av kyckling för föda och inkomst. En gång i veckan har Elise, änka efter dr John Hoyland (han arbetade många år vid HF´s Shongwe Hospital) och en väninna bibelstudium med dessa föräldralösa barn.

Sannerligen en märklig man och en ”Unsung Hero”, en Obesjungen hjälte!

-- -- --

För kontakt med professor Lennart Karlsson Info AIDS

Källa:
Sjukvårdspersonalens Missionsförening
Artikeln övers. av Dag Selander

Elijah warning Ahab of the coming rain: and the destruction of the priests of Baal (Biblepicturegallery)

My BAAL's Nordic Culture
This is the head line when a friend of mine, Herti, writes: "My BAAL is asleep". This is Sweden 2006 in January. It´s really exciting Reading!
 
After the Baal study by Herti I have to go to my TWOT. In # 262 I´m reading that the Subject 'baal' means owner, husband, or the god Baal. Yes, that´s what Herti also studied. The verb 'baal' means possess, own (Ex 22:7), rule over (1 Chr 4:22), marry (Deut 24:1) And the female owner 'baala' also exists.The verb occurs with its derivates more than one hundred times.

REFLECTION
In The Swedish Christianity we have to face a lot of Baals in the culture and the social life. The question is how we handle this. Are we adapting and adopting the cults and beliefs OR are we presenting the real truth about Baal and his capacity power to ownership. The Bibel and God's Word has the Truth whatever the modern believers say... [But this is another issue than the one we met on Herti's & Tomas' blog above.]

Foot-note
'TWOT' is Theological Wordbook of the Old Testament

***

Om du vill ge något mycket litet
till Herren, ge dig själv.

***

Den ger dubbelt som ger oombedd.

***

En man sa ganska bryskt och kort till en predikant: ”Så långt jag kan förstå så är det här med den kristna verksamheten ett enda oupphörligt ’Ge ge ge’…”
Efter en stunds eftertanke svarade predikanten: ”Du ska ha mycken tack för denna den allra bästa definition, som jag nånsin hört som förklaring av vad det kristna livet är.”

***

”Jag har hållit många saker i mina händer och förlorat dem alla; men vad jag än lagt i Guds händer, så har jag det kvar.” (Martin Luther)

***

En rik gammal man gick en dag in till en rabbin i ett miserabelt tillstånd, ur slag helt enkelt, vilket rabbinen såg och tog den rike mannen vid handen och ledde honom till ett fönster.
- Titta ut här! Vad ser ni? Frågade rabbinen.
- Jag ser män, kvinnor och barn, svarade mannen, varpå rabbinen ledde honom till en spegel och frågade:
- Nå, vad ser ni nu?
- Nu ser jag ju mig själv, svarade den rike gamle mannen. Då säger rabbinen:
- Se! I fönstret är det glas, och i spegeln är det glas. Men glaset i spegeln är täckt med lite silver. Och så snart silver läggs till här i livet… så upphör du att se andra och ser bara dig själv.

***

Ge till dess du känner det; sedan fortsätter du att ge till dess du inte känner det. (D.L Moody)

***

Pengar vill köpa en säng men inte för att sova, böcker men inte hjärnor, mat men inte aptit, elegans med inte skönhet, medicin men inte hälsa, lyx men inte kultur, förnöjelse men inte lycka, ett kors men inte en Frälsare.

***

Det är klokt att stämma av allt emellanåt, och förvissa sig om att man inte förlorat allt det som pengar inte kan köpa. (George Lorimer)

***

Den fattigaste av alla människor
är den som inte har något annat än pengar.

REFLEKTION
... Hur kommer det sig att kristenheten i vissa kretsar tycks vara totalt tyst om ämnet pengar och som om det inte vore fromt nog i den mission som kristenheten har?
... Hur kommer det sig att kristenheten i andra kretsar tycks mera ”bekväma” med pengar?
... Hur kommer det sig att pengar, budget, plånboken och innerfickan ofta tycks vara ett fridlyst område, där den subjektiva allemansrätten råder, där Gud inget har att säga till om?

Daniel is a missionary himself, coming from Jerusalem and being ‘sent’ to Babel. He had an unbelievable impact in both world powers of his day: Babel and Persia.

1. It’s all about the quality of the missionary’s life.
Daniel’s story is the same as that of the Christian slaves taken captive by the Normans in Scandinavia and winning their masters to Christ, just by their life examples. If we are the ones He wants us to be, He can use us wherever we are! Even as a slave or captive. To be a missionary is not just to get a degree in Missions or in theology, but to allow God to change us and shape us into His likeness. That is first and foremost what a missionary should be all about, reflecting Jesus!

2. It all starts at home
How did this teenager become such a dedicated witness for the Lord? No doubt it all started for Daniel at home, back with his parents in Jerusalem. Daniel is the fruit of godly parents, who in turn were the fruit of a revival that took place under the reign of king Josiah.

3. When it comes to it, guidance and ‘calling’ is a mystery
God deals with every individual in an individual way. At the end everyone has his own unique story to tell. ‘Calling’ and guidance is a godly mystery. Moses, Elisa, Daniel, John the Baptist and Paul; with everyone God had his own way. At the end of the road guidance simply is a mystery!

4. The most important preparation is spiritual in nature
When are you ready to be a missionary? From Daniel we learn that ultimately the most important preparation is your own spiritual preparation, even in childhood. The work of God in our hearts. That’s where it is all about. Our spiritual single mindedness, our spiritual growth, our readiness to suffer and our holiness of life. How important we may think that all the practical preparation is, this spiritual preparation is always more important. Nothing can compare to it.

5. Missionaries can go very far in adapting to a foreign culture
Where do you draw the lines? Daniel goes very far indeed. Further than many of us may be willing to go. He is willing to study occult books and to take a name after a gentile god, but he politely refuses to eat things God has forbidden him to eat.

6. Everybody needs to hear about God in their own language
Chapter 2:4 till the end of chapter 7 is in the original written in the Aramaic language, while the rest was written in Hebrew. Aramaic was the language in a vast area, for the people in trade and in diplomacy. What Greek would be in later years, Aramaic was at that time. This part of Daniel, from chapter 2 till the end of chapter 7, was a testimony to the gentiles and begins and ends with the same outline of the four world powers to come. In the middle in 4:17 is the key thought. It is that the Most High has sovereign power and authority. Yet it is not just in their oral language, but also in the language of the mind as far as a ‘way of communication’ is concerned. These chapters are filled with the most exiting stories ever heard. And they were true too! These chapters really are one story after another.

7. God can do so much with so little
Who thought God would use a boy who became king at the age of eight, to initiate a revival in Jerusalem and Judah? Who thought that this revival would indirectly touch the lives of a few other boys, among who was Daniel? When many years later the four boys left Jerusalem and were marched off as captives through the gates of the city and shouted goodbye, who in the world would think that these four kids would in later years impact the Babylonian and Persian king and empires? Nobody would have even thought of that. Yet, this is the same story as the OM story and that of many other works of God. It is the story of the ‘feeding of the 5.000’. He can do so much with little.

8. The real battle is not against flesh and blood
From the passage in 9:12-13 we can learn that the real battle is in the unseen world and that there are incredibly strong powers at work, making us quite helpless and totally depending upon the living God for His protection and help. Just like what Paul wrote in Ephesians 6:10-13.

9. We need to know true fellowship with God
The book does not only show how a missionary should guard his heart and his devotion to God, but also how the good old principles apply, like: Prayer, the Word, Fellowship and a public Testimony. All four were very clearly at work in Daniel’s life. Even though he must have been so incredible busy, he took time to pray three times in a day. At one point he took three weeks off in order to study and pray!! Where are the Christian politicians, the leaders, the missionaries and the pastors today, doing the same sort of thing? He also had and knew Gods Word, which is remarkable in the light of the history under king Josiah. What a friends he had! Even one of those would change your life forever. And lastly: everybody knew about his faith, his boss and his colleagues.

10. The power of teamwork is enormous
Again an incredible and simple truth. Daniel was not alone. Just imagine to have the sort of friends he had. When his life was in danger by the king’s degree, what did he do? Immediately he went to his friends and they prayed together.

11. God is sovereign in all He does
If you accept the story of Daniel as history and you don’t see the sovereignty of God there is something wrong with your brains. The way the future is foretold and the way we now can look back and see how wonderful God has done it all. He used all the world powers even to impact and shape the world at the time in which Jesus came and the first Christians shared the message around. It is a marvellous testimony of His sovereign ways! The Babylonians took the Jews away so that in the first century 7% of the people around the Mediterranean were Jews with their synagogues. The Persians allowed for the temple and Jerusalem to be rebuilt. Because of the Greeks the same language was spoken from India to Spain. The Romans made travelling easier and safer than ever before. According to historians it would only be in the 16th century that travelling would be that easy again. Psalm 22 is a missionary Psalm and in verse 29 says the same thing. God is in control. Yes He is!!

-- -- -- --

About the article author
Joop Strietman: Executive Director of International Training Alliance, see: OM Ships - Bringing Knowledge, Help and Hope Help launch Logos Hope

Foot-note
* Picture: BiblePictureGallery - The Prophet Daniel, Michelangelo. Sistine Chapel, Pauline Chapel.

På Västkusten ligger MY father´s HOUSE som förvaltas av Tomas & Herti. Varför inte titta in i deras hus My father´s house

Förutom stugan på landet har de också ett europeiskt hus i bloggen Tomas & Herti Dixon - Voices of Europe. Där finns en liten underbar sång under rubriken "A Song of Freedom for 2006". Vi rekommenderar att gå in och lyssna på sången ON THE DAY YOU WERE BORN by Paul Kyle.

 

Belief or Be-Life
by Dan & Suzie Potter

“To be or not to be” is still the big Question. We are surrounded by a generation of young people who have many, many ‘beliefs’. Just sit down with the young ones on your team, on your street, or in your home. Ask them about the environment, globalization, war, AIDS, or God. They will quickly recite strong ‘beliefs’ they have on these and other subjects. It is inspiring and challenging if you are truly interested in hearing from them –and if they know that you are listening.

Today’s young people have so many concerns and so much potential. They could change the world, but one thing is missing: “Be-Life” – the life commitment that moves one’s ‘belief’ into action.

Not too long ago we were walking down a street and got into a conversation with a young person about our faith and our God. She listened so well and loved what we were saying. The dialogue, though, left us speechless when she made this comment: “Hey: that´s great for you. I’m also spiritual; I’m just not religious.”

What does that mean? How more uncommitted can you get? This is being everything and nothing at the same time! Everything is right and everything is wrong and everyone is happy because everyone has a ‘belief’.

Let´s dissect the word 'belief' for a moment. Drop the ‘be’ or ‘being’ from the word. What are you left with? ‘Lief’ (belief without the ‘Be’ is just a ‘lief’), but what is a ‘lief’? It is either a misspelled ‘lief’, a ‘life’ mixed up – or it is a ‘lie’ that ends with an ‘f’.

How about the misspelled ‘lief’ idea? Misspelled or not, a young person who drops ‘life commitment’ from their conviction is like a life, blown and tossed by the wind. They are double minded and unstable in all their ways. They can do nothing but fall to the ground.

IT just takes mixing up a couple of letters, though, to get a new word like ‘life’ from ‘lief’. Jesus didn’t come that we might just believe. People have just believed for centuries. Belief isn’t the answer. Jesus came that we would have life and that to the full. This question of Being is much bigger than what an individual in one generation might believe; it is the question of all questions. And the question of Being is what breaks our hearts after 20 years of working with young people.
 
Today we see more potential in these young people than ever before, but we also see more disconnection from a strong calling upon their life; they choose merely ‘belief’.So we ask ourselves: Are we motivating and equipping them to ‘belief’ or ‘Be-Life’?

Belief is the beginning of Being. It is the front door. Jesus longs for his children to come in, sit down, and BE IN LOVE and IN LIFE WITH HIM. Will you help this generation “TO BE”?

-- -- --

Source:
Relay second edition 2005, page 20

More about: Dan & Suzie and TeenStreet.

***

The European Prophetic College
 
 
 
Christ in You
by T. Austin-Sparks
 
“Behold, the days come, saith the Lord, that I will make a new covenant with the house of Israel, and with the house of Judah: not according to the covenant that I made with their fathers in the day that I took them by the hand to bring them out of the land of Egypt; which my covenant they brake, although I was an husband unto them, saith the Lord. But this is the Covenant that I will make with the house of Israel after those days, saith the Lord; I will put my law in their inward parts, and in their heart will I write it; and I will be their God, and they shall be my people: and they shall teach no more every man his neighbour, and every man his brother, saying, Know the Lord: for they shall all know me, from the least of them unto the greatest of them, saith the Lord: for I will forgive their iniquity, and their sin will I remember no more” (Jeremiah 31:31-34).
 
“Wherefore when he cometh into the world, he saith, Sacrifice and offering thou wouldest not, but a body didst thou prepare for me; in whole burnt offerings and sacrifices for sin thou hadst no pleasure: then said I, Lo, I am come (in the roll of the book it is written of me) to do thy will, O God. Saying above, Sacrifices and offerings and whole burnt offerings and sacrifices for sin thou wouldest not, neither hadst pleasure therein (that which are offered according to the law), then hath he said, Lo, I am come to do thy will. He taketh away the first, that he may establish the second. By which will we have been sanctified through the offering of the body of Jesus Christ once for all” (Hebrews 10:5-10).
 
“To whom God was pleased to make known what is the riches of the glory of this mystery among the Gentiles, which is Christ in you, the hope of glory: whom we proclaim, admonishing every man and teaching every man in all wisdom, that we may present every man perfect in Christ” (Colossians 1:27-28).
“I have been crucified with Christ; yet I live; and yet no longer I, but Christ liveth in me: and that life which I now live in the flesh I live in faith, the faith which is in the Son of God, who loved me, and gave himself up for me” (Galatians 2:20).
 
That portion in Jeremiah has its fulfilment now in Christ. It concerns the new covenant which the Lord said was to be altogether different; not according to the covenant which He made with Israel when He brought them out of Egypt, but something within them, written in their hearts. We know that the Lord Jesus Himself is the embodiment of all the terms of the covenant, and that covenant is sealed with His own blood. “Christ in you” means that all that that covenant contains becomes an inward thing, an inward power, an inward revelation of God. “Christ liveth in you”, said the Apostle, and the mystery which God has been pleased to reveal is: “Christ in you, the hope of glory.”
 
There is one comprehensive and all-embodying truth which, if it really gained the complete mastery of our hearts and dominated our whole consciousness, capturing our will, our hearts, and our minds, would really revolutionize everything, just as the new covenant represents a revolution from the old covenant. The great truth which embodies everything is this: that God has determined that nothing which is not Christ shall remain, and He is working toward that end, on the one hand to rid this universe of everything that is not Christ; on the other hand to fill this universe with that which is Christ. That means that God does not accept or recognize anything whatever that is not Christ. Then again, it means that God puts His seal upon what is Christ, and it is all a matter of the measure of Christ. It is a tremendous thing when that really does come to our hearts with the force and the power which it really does represent. It explains everything of God’s dealings with us. It gives us the key to our problems. It sets us at once upon the highway of God’s own purpose.
 
If it should be felt that the world is really becoming more and more full of evil, and not of Christ, we will explain that seeming contradiction later.
But we begin here, and we notice the significant setting of this in the letter to the Colossians. The first thing in the Colossian letter is the matchless presentation of the Lord Jesus. There is nothing in all the Word of God to compare with the first chapter of this letter as an unveiling of the Lord Jesus, that is, in any one part. From eternity Christ is seen in and through creation, all things unto Him, by Him, through Him, Christ in sovereignty governing all things, controlling all things. Gather it all up into one fragment, a universal fragment: “That in all things he might have the pre-eminence.” There is the universal and eternal Son of God! And then, all that, as in a Divine secret, is brought right down and it is said: “Christ IN YOU, the hope of glory”. All that in you - the Church. It is THAT Christ that is in you. He who created all things is in you IN YOUR RELATEDNESS TO THE CHURCH. He for whom all things were created is in you THUS, He who upholds all things is in you THUS. He in whom all things consist, hold together, is in you corporately, as in His Body.
 
The second thing is this: that the letter goes on, “seeing that ye have put off the old man... and have put on the new man” (3:9-10). What does that mean? That all that is not Christ is put aside, is repudiated, and all that is Christ is put on, is brought in. So that God’s intention concerning His Son as universally pre-eminent is going to be realized by His being put on on the part of believers, who, as the third chapter says, have been “raised together with Him”. This, the Apostle says, is the meaning of baptism (Colossians 2:12).
 
Christ is not a second personality or power, to come along to reinforce US, to vivify US, to strengthen US, for us to use in life and in service, and that He should make US something. That is not the thought, and that is not the angle of Scripture at all. And yet, how almost universally, perhaps largely unconsciously, that is what is happening. Christians are wanting to be made something, even as Christians; and Christian workers and the Lord’s servants are, though perhaps unwittingly, wanting to be made something as workers; and they want Christ to reinforce THEM, come behind THEM, and make THEM something as His servants and in His service. That whole system of things is diametrically opposed to the truth. The truth is that Christ shall be all, and that we decrease that He may increase; that He should be the primary Personality, and that the impact and registration of any life and any service should not be: ‘What a good man he was!’ or ‘What a good woman she is!’ or ‘What a fine worker!’ but: ‘What a presence of Christ! What a testimony to Christ! What an expression of Christ! What a sense of Christ! What a reality of Christ!’
 
The next thing I am going to say may be difficult to accept, just as it is difficult to say, and yet faithfulness demands that things like this should be said. There is going to be a tremendous surprise one day over this matter. There is a tremendous amount of energy, and activity, and machinery, and zeal and devotion in the work of the Lord, in the service of the Lord, which seems to be producing something quite big, and carrying on something quite extensive. It is not for us to judge, but it is for us to lay down laws and recognize those laws, or, rather, recognize laws that are laid down by God. When eventually all work, all service, all activity, is weighed in the balances, which will determine what abides for ever or passes away for ever, all that which was MERELY human energy for God will go; all that which was merely man’s enterprise for the Lord will go; all that which was in any way out from man himself, even though in devotion to God, will go.
 
Only that which was the energy of Christ, the wisdom of Christ, the power of Christ, will remain. God is not using your energies and my energies. He is calling upon us to use the energies of Christ. God cannot set His seal upon anything that is of man. God’s seal only rests upon that which is of His Son, and we must not say that because a thing is big, extensive, and SEEMS to be a great work for God, that it necessarily is such. What we have got to be quite sure about is that that thing is not being carried on by the momentum of man, or the momentum of organization, the momentum of machinery, the momentum of human zeal and energy for God nor by the momentum of a programme, but that it is being energized by the Holy Ghost, that it is Christ Himself who is the life and the power of that thing. In so far as human personalities, energies and all that kind of thing are the mainspring, we may be sure that in the end there is going to be a good deal that goes. That can be seen as you look back over the history of things which claimed to represent God.
 
The object of saying this is not for one moment to cast a cloud of suspicion or doubt over anything, but it is to emphasize this truth, this basic truth. It is along the line of jealousy for Christ. Nothing will remain in this universe eventually but what is Christ, and we must recognize that everything for God’s ultimate purpose is bound up with and in Christ, and it IS Christ. We shall only come to the end which God has fixed as we know how to draw upon Christ for everything. We shall be established as we live by Christ, the work will be established as it is out from Christ, as we do it out from Him.
 
We have often spoken of this same thing in the direction of the candlestick all of gold, as mentioned in the prophecies of Zechariah. We must remember that the wrought gold is the Lord Jesus. It is only a typical way of saying that He was made perfect through suffering. The gold is refined and perfected in its purity in the fire. That is what happened with Him. Perfect, yet perfected through suffering. The candlestick of pure gold is what Christ is, and inasmuch as it is a candlestick, it is the vessel and the instrument of the Testimony, the life, the revelation, the unveiling. The vessel of the Testimony, then, is what Christ is, and the Testimony can only be upheld and maintained in clearness by what Christ is. We in ourselves cannot maintain the Testimony. The Testimony of Jesus will be maintained in us just in so far as we conform to His image. To put that in another way: just in the measure in which Christ has supplanted ourselves - ”no longer I, but Christ”. God has a gold standard, and He never departs from it. God’s gold standard is His Son, and He never deviates one little bit from His Son.
 
This change from Christ in heaven to Christ in you is just with that object in view. It is that, Christ being in you, everything else shall be brought down under Christ, and that Christ should take the ascendency in us just as He has taken universal ascendency in heaven, and it is that taking of ascendency which is the conforming to His image. ”No longer I” is a very inclusive statement, for that ”I” is many-sided. There is ’I like’ and ’I will’, ’I think’ and ’I want’. And then the opposites, ’I don’t like’, ’I will not’, ’I do not think’, ’I do not want’. And ’I’ is much more comprehensive than that. Conformity to His image simply means that that is ruled out, and oh! what a business that is! While we have all accepted the final and the full abolition of the ’I’, by no means have we attained unto that. We are very often in some way or another up against that ’I’, and the question again is whether it is going to be Christ or ’I’. But the very fact that the Holy Spirit makes a conflict of it shows that the thing is active, and that something is going on. We need to ask definitely that the Lord will keep that active, and that He will make these crises much more acute.
 
Sometimes we have to ask ourselves, as we see personal desires being followed out, likes being served, preferences being manipulated, and it becomes so patent that there is something which is quite natural ruling decisions and making the plans: Where is the Cross, and where is the Holy Spirit working by the Cross? Therefore, you and I need to ask the Lord more every day to make these crises acute, that we shall have no blind spots on this matter, thinking that it is for the Lord when it is really for ourselves. Any measure of that ’I’ is countering God’s end, and anything that is done, even though it be by a most devoted soul, for the Lord on that basis is bound to have in it that element which will limit its ETERNAL value.
 
The thing which is going to be wholly, utterly abiding, eternal, must be utterly Christ. It may, therefore, be necessary for a course of reduction to be followed by the Lord. The thing may seem small and it may seem to be very limited according to the world’s standards. What is going on can hardly be seen on the surface, but God is working right down at the bottom to build from the foundation, slowly, steadily, surely, and every fresh fragment that God adds to that work is sifted, purged, tested. It is as though God puts in something and then, before He adds to it, He tests it, proves it, tries it, sifts it, until the thing is, in its absolute purity, all of Christ and is established.
 
That seems to be God’s way with something that is going to be wholly of Christ. You can have, if you MUST, to gratify the old human desires to SEE, to POSSESS, to KNOW, to DO, to be active, something bigger. But when you look on toward the end, it will just be tested as to what is of Christ. All the other is waste. You have plenty of Scripture to bear that out. I am only putting my finger upon a central law. Is it not true that God has determined to have nothing in this universe eventually but what is Christ, and all else will be removed for ever?
 
There is another way of looking at it. It is a glorious prospect to know that the universe will be filled with Christ, and God is going to have His end. When the Lord gets hold of a life utterly, and when the Cross has really entered into that life, so that that life can say: ”I have been crucified with Christ”, nothing passes, nothing gets through that is not Christ. God keeps intensely short accounts with that life. God is alive to everything concerning the first Adam. That is the meaning of: ”He that hath the seven spirits of God”. That phrase means the perfection of spiritual vision. Go back to the prophecies of Zechariah and you remember it speaks of ”seven eyes”. That means that the Lord Jesus, who has the seven spirits of God, is alive to everything, takes in everything, comprehends everything. Nothing escapes Him. Especially is that perfection of perception related to the things that would be a menace to His ultimate purpose, and in all that we do He knows exactly where the point is which marks the end of what is of Himself and the beginning of us. We do not know, but He does, just where these things overlap, and He is letting nothing pass.
 
That represents a challenge to us! We have been seeing that God, for His own satisfaction in relation to His own ultimate purpose, must have a candlestick all of gold, a vessel which represents what Christ is in an utter sense, That means a deep cost, a great measure of suffering. That is the challenge which comes to us. Until the Lord reveals it with a heavenly light we do not see how big the difference is between self and Christ. When the Lord does a thing it is eternal.
Are our hearts set upon God having that which is wholly of Himself? That means ’I’ crucified! No longer I, but Christ! And that means that Christ in us is the basis of our conformity to His image, until we partake with Him of His own nature - pure gold. It is something to face seriously before Him. It brings to us a challenge, but surely it also brings to us a glorious possibility! What Christ is can be made good in us!
 
This is what God is doing in the groaning creation. It does not appear to be so, for, to all appearances the ’fullness’ seems to be evil. Do you remember a very illuminating phrase in Genesis 15:16: ”The iniquity of the Amorite is not yet full”? The context shows that Israel’s exodus and occupation of the Promised Land waited upon the Amorite’s full cup of iniquity. ”Amorite” is a representative name for all the nations then occupying the land. When that cup of iniquity was full God emancipated Israel. The exodus synchronized with a condition in the world. The filling of the land with what was of God required the enemy’s extension of his evil nature to its limit; then God acted.
 
We need say no more. The end time will be marked by ’iniquity abounding’. The rapture of the Church will take place - as its exodus - when ”the man of sin is revealed”, when the cup of iniquity is full. We are living at a time when there is a positive landslide of moral iniquity. It is called ’the new morality’, but it is not morality at all, it is ’non morality’. Look at your map of the world and note how minute is the area of the United Kingdom. It is almost lost in the great areas of the world countries. And yet, in this so small country, four hundred millions of pounds are spent annually on gambling. There is a corresponding expenditure on alcoholic drink, to say nothing of the iniquitous drug business. No wonder that the nation is fighting for economic survival, and has lost its place of honour in the world. Perhaps the worst feature is that governments legislate for these things, and thereby largely condone or recognize them.
 
If this is true of such a fragment of the world, what of the whole world situation? God is taking account of this. He is causing the simple facts of His salvation to be made known on a scale unprecedented in the world’s history, and when the whole world has had its opportunity “then shall the end come”. Two things are UNMISTAKABLY evident: the world-encircling by the simple gospel of salvation as never before, and the headlong rush of iniquity to ‘fill up the cup’. There is a third feature: it is the ripening of saints by suffering unto the grape-harvest. These three things are the “work in the groaning creation”.
 

*******************
 

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630
 
Financial support of this work is welcome indeed.
A cheque needs to be written to Lars Widerberg, to be accepted by a bank. The fee to cash it is 10 dollars, therefore:
A letter covered with prayer would carry a small donation in cash safely to the address above.
 
PayPal account: EPC@Comhem.se

Picture by David Dennis, wonders.wallpaperdave.com

Did you ever stop to ask what a yoke is really for? Is it to be a burden to the animal which wears it? It is just the opposite: it is to make its burden light. Attached to the oxen in any other way than by a yoke, the plow would be intolerable; worked by means of a yoke, it is light.

A yoke is not an instrument of torture; it is an instrument of mercy. It is not a malicious contrivance for making work hard; it is a gentle device to make hard labour light. [Christ] knew the difference between a smooth yoke and a rough one, a bad fit and a good one… The rough yoke galled, and the burden was heavy; the smooth yoke caused no pain, and the load was lightly drawn. The badly fitted harness was a misery; the well-fitted collar was ‘easy’.

And what was the ‘burden’? It was not some special burden laid upon the Christian, some unique infliction that they alone must bear. It was what all men bear: it was simply life, human life itself, the general burden of life which all must carry with them from the cradle to the grave. Christ saw that men took life painfully. To some it was a weariness, to others failure, to many a tragedy, to all a struggle and a pain. How to carry this burden of life had been the whole world’s problem. And here is Christ’s solution: “Carry it as I do. Take life as I take it. Look at it from my point of view. Interpret it upon my principles. Take my yoke and learn of me, and you will find it easy. For my yoke is easy, sits right upon the shoulders, and therefore my burden is light.”

Henry Drummond (1851-1897) in Pax Vobiscum.
Source: RELAY 2005:2

Fotnot
Google c.a 114.000 hits "Take my yoke"

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

Kapitel 6b
fortsättning från 6a
 
Vägen fram till Guds mål

....

Tjänandets ande
Se på Josua som person. Kom ihåg att Josua representerar Guds tanke för alla Guds heliga, alla Guds tjänare och det som Gud gjorde med och i Josua är vad han kommer att verka fram i var och en av dem som han tar sig an. Gud arbetade med honom för att nå det större sammanhanget.

Nå, hur börjar alltsamman? Boken begynner så här: ”När Herrens tjänare Mose var död, sade Herren till Josua, Nuns son, Mose tjänare” – uppassare, passopp är kanske de ord som passar bäst. Med allt det som skulle komma, kunde man tänka sig att han borde ha fått en mera passande start. Mose, Guds tjänare och Josua, passopp åt tjänaren. Han kommer inte in med officiell titel, som till exempel ”Herrens tjänare”. Han förs inte in i sammanhanget med någon som helst officiell koppling. Han är bara uppassare. Ta med dig det ordet och se vart det för dig.

Samma ord används för Johannes Markus – ”de hade också med sig Johannes som medhjälpare”, Apg 13:5. Vad är en uppassare? Om det finns något som karaktäriserar en medhjälpare, är det hans insikt i den sorts underordnande som gör det möjligt för honom att göra som han har blivit tillsagd. Detta är den väldige Josua i vardande, detta är hans begynnelse.

Vi är alla medvetna om Elisas stora betydelse. Vilken betydelsefull plats Elisa kom att inta med den dubblade andelen av Elias ande och de långt märkligare gärningar som han stod för. Du kommer ihåg vad man sa om Elisa. ”Han som brukade hälla vatten över Elias händer.” 2Kon 3:11. Han var Elias uppassare. Det var så han började.

I Josua 10, då när Josua befallde solen - ”Sol, stå stilla” - heter det också att ”aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna då Herren lyssnade till en mans ord”. Denne man rörde vid himmelska ting. Det är oerhört. Var har det sin början? Det begynner med uppassaren, han som var passopp åt Mose. Han hade lärt sig att lyda, att underordna sig, att göra som han blev tillsagd, att ta itu med trivialiteter, att inta en ödmjuk hållning. Men tro inte att det var lätt för Josua. Han hade lika vitalt själsliv som någon annan.

Vid ett tillfälle börjar några andra män profetera i tältstaden och Josua berättade det genast för Mose och bad honom stoppa dem. Och Mose sa, ”Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter…” 4 Mos 11:26-30. Josua hade en själ, han kunde hävda sina egna idéer. Han var en ung man vid den tiden. Men här har vi honom vid begynnelsepunkten för sitt livsverk, här träder han fram och in i Guds suveräna kallelse och berättelsen börjar – ”Mose, Guds tjänare… Josua, Nuns son, Mose tjänare”. Är inte detta en styrande princip? Det finns något nedlagt här. Vi måste alltid komma ihåg att den Helige Ande skrev Bibeln – och den Helige Ande är mer än något annat trogen andliga principer. Det betyder inget i vilken klädnad de uppträder, när eller var eller hur har ingen betydelse. Principen förblir exakt den samma.

Leviterna gick i tjänst när de var 25 år gamla, men de fick inte fullt ansvar förrän de var 30. De gick i lära hos välutbildade leviter hela fem år. Denna uppassarens regel återfinns genom hela Bibeln. Den uppgift som kan bära med sig godkännandets märke föregås alltid av inlärningsfaser och prövoperioder. Fullheten hålls tillbaka tills syftet med perioden som uppassare är nått, nämligen inpräglandet av förmåga att lyda och ta order, att underordna sig och tjäna. Ingen av oss får tro att vi har blivit något. Vad vi eventuellt är måste följa naturligt ut ur det vi har blivit gjorda till. Förvänta inte att om Gud kallar dig till att tjäna honom så följer omedelbart och oundvikligt väldiga demonstrationer av hans makt och fullhet.

Josua var Mose tjänare under lång tid innan han blev Mose efterträdare och innan någon manifestation av Mose ande kunde urskiljas hos honom. Gud gräver djupt, han finner ingen glädje i ytlighet och måttet på vår användbarhet i relation till hans fullgångna syften är samtidigt måttet på den disciplin som vuxit fram genom prövning. Vi blir aldrig andliga ledare med mindre än att vi har lärt saktmod som trogna uppassare.

Kom ihåg, succession, att gå in som efterträdare, bär aldrig det officiellas karaktär i fråga om det himmelska. Det har aldrig att göra med människors val. Det kan inte tas upp och tas in av de personer som står nära. Du kan inte förutsätta och fasthålla att du är den som ska bära fortsättningen av det som Gud har verkat fram. Du kan inte hävda att du har en plats i det, och det finns ingen som kan insätta dig i det. Om det hör Himlen till, är dess succession suverän och andlig. Du kan inte förutse hur denna gudomliga suveränitet kommer att verka, men du kan vara ganska säker på att detta gudomliga syfte kommer att gå emot dina förväntningar och idéer.

Suverän nåd
Följande punkt var att sända ut spejare. Josua skickade ut sina spioner. Hur såg förutsättningar och mål ut? ”Jag har givit landet åt er till besittning.” ”Idag ska jag göra dig stor i hela Israels ögon.” Detta siktar till en oerhörd fullhet. Nå, då måste alltsammans vara länkat till ett stort mått värdighet. Nej, Rahab, en sköka, hade nyckeln till hela situationen. En kvinna utan rykte, med dåligt rykte, som inte hade varken status eller position i den värld där allt beror på sådant – allt var upplänkat till detta. Det här är suveränitet, det här är nåd. Och du kommer inte att kunna ta dig in i den himmelska fullhetens område utom på denna väg. Till och med den blivande store Josua fann att allt plötsligen hängde på en kvinna med dåligt rykte.

Gud finner egendomliga sätt att ödmjuka oss. Vi letar så ofta efter något underbart och stort, något härligt och nobelt, något ryktbart i det som hör Gud till. Gud tar ner oss och ser till att vi tvingas acceptera sådant som ingen bryr sig om eller accepterar. Han ser till att lovorden uteblir när vi är ute efter beröm. Om vi söker efter något som kan passa som introduktion och som kan göra intryck i sådana sammanhang där man ser till användbarhet och duglighet så ställer han oss helt utan sådant.

Det finns ingen möjlighet att fortsätta utefter sådana spår i denna värld. Se på denna kvinnas inflytande i Jeriko. Tror du att hennes ord hade någon tyngd alls? Naturligtvis inte. Hon hade ingen att rekommendera sig. Om inte detta är av Himlen kommer allt att motverka det. Vi hittar ingen hjälp. Nej, om vi inte har någon som talar i vår sak här är vi ohjälpligt satta åt sidan, om det inte vore för Himlen. Josua hade inga personer med något verkligt inflytande att gå till. Allt berodde på Himlen, antingen dess suveränitet eller inget alls.

Och det är verkligen nåd, Rahab finns med i Jesu stamtavla. Underbart! När du läser Nya testamentets släktböcker – Rahab. Bara nåd. Finns det något som kan rekommendera Rahab? Finns det något som kan placera henne i denna inspirerade uppteckning, i den Heliga Skrift, i Jesu Kristi ätteträd. Inget utom nåden, och det är av Himlen. Det är alltid så. Om det ska finnas med något av verkligt värde, måste det bero av suverän nåd, inte av något annat; inget lovordande, inga rekommendationer. Vi blir inte hörda, vi har inget som kan stödja våra anspråk, inget att gå på i det naturliga. Allt är nere på Rahabs nivå.

Tänk dig in i hur det måste ha varit för Josua i den situationen. Detta är en princip som tillämpas gång efter annan i Guds ord. Om jag bara kunde visa dig hur detta upprepas. Du kanske funderar över varför Gud tycks anstränga sig särskilt mycket för att beskära sina syftens välgång, för att hindra sina egna intressen, helt enkelt för att göra det besvärligt. Han borde åtminstone ha valt en respektabel människa om han nu inte hittade någon med inflytande. Men han väljer en person med dåligt rykte. Han gör allt för att se till att principen följs. Det måste komma från Himlen eller så blir det inget, till och med mindre och värre än inget. Denna kvinna utgör nyckeln till Jeriko och Jeriko är nyckeln till landet. Det är den här sortens nycklar som han använder.

Den naturliga människan kommer inte i fråga
Här har vi nu passagen av Jordan och när de har tagit sig över befaller Josua att man ska ta ut en man för varje stam i Israel och att dessa ska ta tolv stenar och lägga dem i flodbädden och lämna dem där. Hela Israel lämnades på flodens botten, varenda en.

Något lämnas kvar i Jordan. Det som klarar sig igenom och kommer upp på andra sidan är ett vittnesbörd om att något har lämnats kvar, därför att närmast därefter når man Gilgal. Något måste stanna kvar. Vi kan inte ta med oss det in hit, det måste lämnas där. Detta har ingen plats, inget utrymme här i det himmelska. Den naturliga människan, denna Korints syn på människan – han är kvar där nere, och Gud låter honom ligga där. Vattnet sköljer över honom och flyter vidare, han är där nere, begraven för evigt. ”De är kvar där än i dag”, Jos 4:9. Detta är växandets väg.

Men Gud slå fast detta ännu tydligare för oss och det verkar som om Gilgal blev den praktiska tillämpningen på den bakomliggande princip som kom till uttryck i dessa stenar i flodbädden. Dessa stenar representerande föreningen mellan Guds folk och Kristus i död och begravning – den naturliga människan som var så påtagligt aktiv i ökensituationen fördes nu ur bilden. Gilgal tar upp denna sanning och tillämpar den utan uppehåll. Kolosserbrevet 2:11-12 bekräftar detta. Vi måste uppleva korsets avskärande, losskärande verk i våra inre, i själslivet, i förhållande till köttet – Kristi död tillämpad.
Vi kan sätta tro till varje del av den lära som finns i Romarbrevet 6 och ändå bära på en motsägelse av det i oss själva. Himlen ger inte av sig själv till köttsligheten och det naturliga livet. Om vi är upptagna med oss själva, talar om oss själva, vårt arbete, hur vi blir brukade och så vidare befinner vi oss inte i den öppna himlens fullhet. Det är så underfundigt enkelt att omedvetet glida bort från att ge Gud all ära till att sätta strålkastarna på verksamheten eller en liten del av arbetet. När detta händer förändras atmosfären och andligt känsliga människor vet att något har hänt, ett moln har sänkts ner över sammanhanget. Himlen är så transparant och genomsiktig att ingen jordisk dunst får komma in dit. Himlens fullhet kräver klarhet och fri sikt i vår ande.

***

PIONJÄRER PÅ HIMLENS VÄG
T. Austin-Sparks

Vi ska inte läsa något just nu, men vi ska ha josuaboken öppen som referens allteftersom vi färdas framåt.

Vägens mål
Det är nödvändigt för oss så här i början, innan vi funderar över den väg som leder till målet, att föra in själva målet i blickfånget. Vi startade med att notera att Gud begynte med himlarna och fortsatte därefter med jorden, och i Bibelns avslutande stycken finner vi att det är det som kommer ut ur Himlen som fullbordar hela Guds långa process av agerande genom alla tidsåldrar. Målet och änden är ett fullständigt uttryck för det himmelska, ett fulländat uttryck för det som är himmel, himmel i dess fullhet. Där är målet. Vi sa till att börja med att himlarna styr allt. Som det förhåller sig i det naturliga, så är det också vad gäller det som hör Anden till. Allt styrs av himlarna, och jorden och det jordiska måste ta med det i sina beräkningar och svara upp mot det som är himmelskt.
Ta tag i det som ett andligt fakta. Det som är verkligt och rätt på det naturligas nivå är inte något annat än ett uttryck för Guds Andes sinne. Om denna värld, denna jord som är kontrollerad och styrd av himlakropparnas samspel skulle förlora sin plats i dessa relationer skulle den omedelbart gå mot undergång och upphöra att existera, köld eller hetta skulle göra om intet dess organiska funktion – det samma är sant på andligt plan. Hela Bibeln är upptagen med detta faktum. Det som finns här är relaterat till det som är i Himlen. Allt har sitt ursprung i Himlen och måste svara upp mot Himlen och anpassa sig till den – allt som rör våra liv, därför att den Helige Ande som kom ner från Himlen är länken mellan det som finns här och det som är där.

Dessa ting tillhör inte det abstraktas område. De tillhör och utgör de faktorer som ligger bakom allt som vi har av gudomlig uppenbarelse i Bibeln. Allt, från den första till den sista versen i Bibeln, kan sammanfattas i detta ena: Himlen utmanar jorden och jorden måste lämna gensvar. Oräkneliga detaljer täcks av detta ena faktum, det mål som står uppställt för allt är att Himlen ska bli synlig i skapelsen, och det i synnerhet på andligt sätt i och igenom Guds folk. Det är detta mål som vi vill föra in i synfältet till att börja med.

I relation till detta slutmål måste vi lägga märke till ytterligare en styrande sanning. Men låt mig först säga något som parentes. En del av dessa satser tillhör det välbekanta och jag är alltid oroad över att igenkännandet av och förtroligheten med en tankegång ska beröva den dess skärpa. När vi nu använder uttrycket ”en styrande funktion”, låt oss stanna upp för att få tag på dess verkliga innebörd. Det betyder att om vi står under en regel eller en lag med dess välde och styre, kan vi inte komma undan och fly från den. Det finns lagar i naturen, våra kroppar följer sina fastställda funktionssätt, värld och samhälle har sina regler. De finns där, och om du väljer att inte följa dem kommer de inte att upphöra att gälla. Du kommer att upptäcka att de kommer att bryta ner dig, i det långa loppet kommer de att hinna ikapp dig och avslöja dig. Om du placerar dig ens med dem så kommer de att understödja och rädda dig och ditt liv. De utgör en styrande funktion antingen du vidgår dem eller ej. Sålunda, det människan sår skall hon också skörda. Gal 6:7. Detta är en lag, vilken man inte kan fly från. Det finns många sådana principer. När vi talar om en ”styrande funktion” så menar vi något som Gud har etablerat i sitt universum och vi gör väl i att upptäcka dem och lyda.

Guds suveräna val av kärl
Låt oss nu se på denna styrande sanning med dess relation till Guds syften. Gud väljer kärl, enskilda individer såväl som kollektiv i samspel och för dem på märkliga sätt efter sitt sinne till överensstämmelse med hans slutmål. Sedan åstadkommer han sådant i dem som han har avsett och bestämt för ett mycket större sammanhang än dem själva. Han väljer ut dessa kärl efter sin suveräna vilja - enskilda personer eller grupper, Bibeln är full av exempel – och begynner sedan arbeta med dessa kärl för att verka fram något på ett märkligt och mycket fullständigare sätt. Han arbetar med dessa utvalda kärl för att nå fram till många andra så mycket längre bort. Så ser denna styrande sanning ut. Han lägger ner och verkar fram något i ett utvalt kärl vilket är menat och tänkt för så många fler än för kärlet själv eller dess medlemmar.

Värden som är representativa
Vi stannar upp här en stund därför att vårt sinnelag alltid behöver lite hjälp på traven. Det kan mycket väl vara så att många av er som läser dessa rader tänker: ”Jag kan inte se att jag skulle vara ett sådant utvalt kärl”. Du tänker på de män som vi har lyft fram som pionjärer på denna himmelska väg – Abraham, Mose och flera andra. Du säger, ”Jag är inte en Mose eller en Abraham. Jag kan inte alls se mig som en i den kategorin”.

Nåväl, det är kanske sant att det finns personer bland er som är utvalda av Gud till något som ligger bortom menige mans uppgift, som man säger, men det är utan tvekan så att du är en del av ett kollektivt kärl, kanske bara en liten del av det. Och om du är det, och med stor sannolikhet är du det, om Herren har lagt sin hand på dig och lagt ner denna känsla av ödesbestämdhet, denna känsla av att ha blivit kallad till något mer än att just bara vara en kristen, en kraftfull kallelsemedvetenhet – om detta vilar i dig, förstår du kanske och bör ta till dig att du satts i relation till ett större syfte. Men om detta är sant får du inte se dig som endast en enskild individ, dina erfarenheter och det Gud gör med dig som något särskilt, som om du vore ensam om sådant.

Vi vänder lite på resonemanget. Du kanske går igenom något som Gud verkar fram i ett kollektivt kärl och du kanske inte just nu kan se någon mening i vad du personligen får gå igenom. ”Varför händer detta i mitt liv?” Svaret är att du är en del i något större. Så ofta finner vi oss pressade som individer. Men, när vi börjar jämföra våra anteckningar finner vi att vänner som är andligen relaterade till oss har samma slags upplevelser. Detta är en viktig regel i Kristi kropp: ”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den.” 1Kor 12: 26. Vad handlar det här om?

Du förstår, det här är kollektivets och samhörighetens funktion. Fastän vi inte kan fatta och förstå allt och se hur det hänger samman så håller Gud på med något som verkligen har sammanhang och vi är alla delar av det. Vi dras med en börda som hör ihop med något som är mycket större än vi själva. Denna andliga sammanlänkning för oss in i dessa Guds större syften som har att göra med det himmelska, något som är mycket större än det jordiska. Det är detta som gör oss till ett. Att sälla sig till en sak eller en gemenskap, att bli medlem eller att man gör något särskilt för att bekräfta att vi tillhör ett särskilt sammanhang hör inte dit. Det ligger inte på det planet. Du kanske befinner dig åtskilliga mil bort, kanske flera hundra, men därför att du är uppbunden till detta som Gud är sysselsatt med så känner du av det trots avståndet. När du kommer i kontakt med Himlen försvinner alla dessa jordiska ting, geografi, avstånd och tid upphör som begrepp – de har ingen tillämpning där uppe.

Om vi bara kunde få tag på Himlens sätt att se på församlingen! Så narraktig vår jordiska syn på församlingen är. Vi måste lämna jorden och allt som finns här i fråga om kyrka och församling. Vi finner att i Himlen är allt detta endast en enda helhet. Allt som finns här har ingen tillämpning där. Det var där vi var när vi talade om övergången av Jordan i det föregående kapitlet. I Jordan lämnades något kvar. Folket lämnade jordisk ståndpunkt och antog Himlens. Vi ska knyta an till detta senare. Det måste ses som en andlig verklighet, en insikt och ett medvetande som vi tar oss an och går in i.

Alldenstund vi inte själva kan förstå och förklara varför vi har det så trångt och besvärligt är Himlens förklaring den att vi är invecklade i något som hör till Guds större syften – och vi lider eller går igenom detta på grund av samhörigheten. Och det är förunderligt, när vi från tid till annan träffar andra med vilka vi känner andlig samhörighet, hur vi kan finna att de gått igenom exakt samma saker som vi har. Herren har sagt något till dem och gjort något med dem som inte tillhör det ordinära eller vanliga men som har tett sig som något verkligt speciellt.

Grundläggande värden
Allt detta hör samman med det faktum som vi rörde vid tidigare, att Gud väljer individer eller kollektiv som kärl och verkar i dem något som är ämnat för ett långt mycket större sammanhang. Dessa kärl, de må vara individer eller kollektiv, representerar det som Gud är ute efter i större skala, i långt större mått. Det har sin begynnelse i dem. Jag tror att det var det Paulus menade när han sa ”…och låta mig bli en förebild”, 1 Tim 1:16. Jag tror att han med det menade att han själv representerade det som Gud höll på att göra genom honom. Allt som Herren var på väg att göra genom honom i det större, i församlingarna, i provinserna och nationerna var närvarande och representerat i honom. Gud skulle verka i långt större skala genom denne man – inte genom att ge honom något att säga, men genom att göra något i honom.

Det är här vi har gått vilse. Gud är först i verksamhet, han är alltid före. Han skapar en levande representation av sin fullständiga tanke genom att med märkliga, ovanliga och extraordinära handlingar forma sitt kärl. Det är mycket lite som tillhör det ordinära i ett sådant kärls liv. Allt hör till det ovanliga och extraordinära. Sådana representativa kärl, personer eller kollektiv, är utvalda för att det ska läggas ner och etableras något i dem som är av förnämsta och mest grundläggande värde avsett för en större sfär, en större upptagningsyta – något som kan utvidgas, något som klarar av att föras långt bortom sig själv, något som orkar bära utbredning och expansion.

I kemin talar man om en ”modertinktur”. Man syftar med det på något som man kan förmera och distribuera. Det är något som betyder största ansamling och koncentration. Men att utföra något sådant i ett kärl för att få fram dessa grundläggande värden, den koncentrerade massan, innebär ett förskräckligt arbete. Inget som är sammankopplat med detta arbete tillhör det ordinära. Några av er kanske kan förstå detta utifrån era erfarenheter. Guds handlande med er tillhör inte vanligt agerande. Ibland känner ni det som om koncentrationen blir allt för hög. Ni undrar ibland hur ni överhuvudtaget ska kunna klara er igenom detta Guds sätt att handskas med er.

Jag håller mig mycket nära bibelordet. Tro inte att jag säger något som inte hör hemma där. Jag talar med denna bakgrund: Detta är det som Guds ord uppenbarar. Detta var Abrahams upplevelse – ingen vanlig upplevelse, en koncentrerad gudsupplevelse. Tänk på den väldiga skara som hämtat upp rika värden ur det. Abraham nådde mer än en gång en brytpunkt vid vilken han kände att han inte längre kunde gå vidare. Gud var tvungen att gripa in för att föra honom igenom. Detta väsen, dessa värden som hör Himlen till är det mest krävande och prövande som någon kan ge sig i kast med.

Vi är till vår natur så fullständigt jordebundna och jordiska på varje upptänkligt sätt. Vi måste se saker – det är jordiskt, vi måste känna saker – det är jordebundet. Vi måste ha alla slags bevis – vi måste ha så mycket som hör det jordiska till. Men Gud lyfter oss bort från det jordiska, rycker oss loss ur jordebundenheten – jag menar på andligt sätt – och låter oss hänga och dingla uppe i luften. Det är en vådlig situation, på alla sätt prövande. Du vet inte var du är, du kan inte förklara saker, du kan inte sätta ner din fot och känna att du är säker på något. Gud låter all din förmåga att bedöma, beräkna och tolka gå i baklås och gör det absolut nödvändigt att skaffa en annan sorts visdom och förståelse, en som inte tillhör denna jord, denna värld eller människa. Det tillhör Himlen. Detta är den erfarenhet som pionjärerna på Himlens väg gör. Lyssna till dem när de ropar utifrån sin jordiskhet, ibland till och med beklagande sig inför Gud. Lyssna till Jeremia – han är helt utom sig. Det var dessa intensiva, mest fundamentala värden Gud var ute efter.

Den spontana tjänsten
Nu, vidare, den spontana tjänsten. Jag stryker under ordet spontan – inte organiserat, men spontant tjänande. När det är på det sättet, behöver du bara vara för att något ska hända. Förstår du det? Du behöver endast vara där och vara sådan för att något ska äga rum och sättas i rörelse. Lika lite som du kan stänga av solen kan du strypa detta händelseflöde.

Notera att det var det som Herren var ute efter i början av sitt arbete. Han skaffade sig först av allt några män, individer, som han lät gå igenom denna skolning. Det var inte alls så lätt som det nu är att läsa berättelserna. Du läser evangelierna som täcker dessa tre år av kamratskap mellan lärjungarna och Herren och du läser redogörelsen för de sista dagarna och om korset. Det är en oerhörd berättelse i sig själv, men vi har ingenting nedtecknat om vad som pågick i dessa mäns inre, därför att det var omöjligt att fånga.

Jag är beredd att säga att de under dessa tre år fördes till punkter där de inte förmådde mer. De visste inte var de var, vad detta betydde, vad det skulle leda till. De försökte hela tiden få saker att passa ihop med deras egna idéer, deras egen mentalitet; att tolka allt i ljuset av profetia och så vidare, att ta ner det och föra det i linje med instruktionsboken. Han gick segrande ur varje batalj. Han var en pågående gåta. De kunde inte famna denne man. Han gjorde aldrig något enligt gängse norm, inte ens enligt Mose. Han vänder uppochner på allt. Vad håller han på med? Vad menar han?

Och sedan korset. Du kan inte avläsa djupen i deras själars vånda och rådlöshet under de dagarna. Du kan bara förstå det utifrån din egen erfarenhet när Herren börjar göra sådant – rycker upp dig med rötterna och gör tvärs emot dina förväntningar, när det verkar som om han går i motsatt riktning mot vad du tyckte att du hade rätt att vänta av honom. Han gör inte det du förväntar. Ibland ställs du helt handlingsförlamad på grund av det som Herren håller på med i ditt liv. Han fick tag i män som kunde föras genom sådant med djupgående erfarenheter som resultat.

Genom dessa män skaffade han sig församlingar, skaffade sig sammanslutningar av troende och så började arbetet utvecklas. Det finns en säregen form av disciplin och träning som tillhör det samfällda livet då när du upphör att vara en enskild individ – i synnerhet som kristen – och du förs in i och måste leva ett liv i samspel, föras in i relation med andra troende för att leva detta liv i gemenskap, ett Himlens liv på jorden. Nya testamentet visar att detta är allt annat än lätt. Du föreställer dig kanske, när du ser på det från en objektiv synpunkt, att det måste vara ljuvligt att tillhöra en sådan skara. Men så är det inte nödvändigtvis. Den där skaran kanske förs igenom prövotider.

Det är något som pågår. Gud är i arbete där, ett arbete som går så på djupet och är så hemskt att du inte kan förstå vad Gud menar med det men du känner av det. Det är en väg i djupet, det är en lidandets väg. Vi bär smärta tillsammans som gemenskap, ett samfällt lidande, en gemensam vånda. På detta sätt växte dessa församlingar fram och de tog sig igenom det. De fick undervisning också, men det som gavs till dem i form av instruktioner och undervisning hade alltid sin parallell och sin motsvarighet i den Helige Andes disciplin. Den Helige Ande hade sin hand på dem och arbetade med dem på ett kraftfullt och drastiskt sätt. Saker och ting ägde verkligen rum.

Du säger, ”Konkretisera det”. Se på allt det som hände i Korint. Vad var det Paulus talade med dem om? ”Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.” 1 Kor 11:30. Det finns en undangömd andlig historik här. Den Helige Ande har greppet om situationen. De kunde ha sett på detta i det naturliga – någon är sjuk, skicka efter en doktor. Men, vänta lite. Finns det inte en andlig orsak sammankopplad med detta? Har inte den Helige Ande något med detta att göra? Paulus säger ett kraftfullt ”ja”. Det betyder inte att alla som är sjuka skulle bära på skuld, men det finns en princip här. Den Helige Ande håller på att arbeta med församlingen hän mot Guds fullständiga syften.

Saken ter sig ganska klar; Gud skaffar sig först någon person och sedan ett sammanhang och han arbetar med dem på detta sätt, inte beroende av ett budskap eller en sanning som de fått tag på men beroende av det som Gud fått åstadkomma i dem kan de stå i detta spontana tjänande. Det just bara äger rum, det är det hela; på ett eller annat sätt sker det utan att vi kan förklara det – utom på detta sätt: Den Helige Ande har skaffat sig ett utrymme och han använder tillfället. Han ser att det som han lagt ner där växer och expanderar, det sträcker sig vidare. Det just bara äger rum.

Paulus sa följande om församlingen i Tessalonika, ”Från er har Herrens ord gett återljud, inte bara i Makedonien och Akaja utan överallt…” 1 Tess 1:8. Tror du att det nödvändigtvis berodde på att de sände ut evangelister? De kanske gjorde det, men det står inget om det. Titta på sammanhanget. Du finner att Paulus säger att ”överallt i de andra församlingarna talar man om er. Jag behöver inte säga något – alla vet redan”. Detta är det spontana tjänandet utifrån vad Gud gör. Gud har föresatt sig att verka fram dessa fundamentala värden och han låter dem inte slösas bort.

Det mål som Gud har i sikte styr allt hans handlande med sina verktyg. Himmelsk fullhet är hans slutmål och det motiverar allt som han gör med sina kärl, vilka han valt med särskilt avseende på detta mål. Han verkar hän mot himmelsk fullhet.

Vi måste lägga märke till att inget av det som Gud gör är mål i sig själv. Omvändelse är inte ett mål. Det är förfärligt tragiskt att förhålla sig till omvändelsen på det sättet och vara nöjd med det. Låt dig nöja med omvändelsen och notera vad som händer, se på din egen eller på andras. Vad händer? All känsla av mening och mål försvinner. Omvändelsens vitalitet ebbar ut. Kvar blir bara en hop omvända människor. De är sig omvända – de har börjat tro på Herren Jesus, men de är bara en skock omvända. Det största problemet vi har idag är förmodligen alla dessa omvända över hela vår jord. De har bromsat upp och står still på stället – omvändelsen blev deras mål.

Församlingsliv är inte ett mål i sig. För samman gudsfolket till ett gemensamt uttryck och låt dem sätta upp ett staket runt sig. Låt dem vara där för sig själv, låt dem ägna sig åt sig själva, låt dem ha det bra och samma sak händer. Herrens verk, om Herrens verk blir ett självändamål – om det blir till ett ting, en sak – då är tragedin återigen ett faktum. Vi tar oss an Herrens verk på något sätt, kanske ett arbete på ett missionsfält eller något annat arbete, och så strandar arbetet som av sig självt, denna särskilda sfär sluts, denna linje bryts av – allt förloras och man måste börja om från början. Arbetet hade blivit ett mål i sig själv.

Återvänd nu till detta – om Herren har åstadkommit något i dig, i mig, eller i en grupp efter detta sätt, med denna koncentrerade himmelska substans så är detta inte ett mål i sig självt, inget har självändamål. Dess form, dess utseende ter sig kanske olika men kärnan finns där. Gud har skaffat sig det han vill ha och han skaffar också ett utrymme för det, om det nu finns där och det är sant himmelskt. Vi skär bort oss från vår egen brukbarhet och vårt tjänande när vi för ner det till jordisk nivå. Detta är oundvikligt sant. Gör om tjänandet till din tjänst eller min tjänst och du har begränsat det till det jordiska. Det tappar rörelsedynamik, det kommer inte att leda till ett förverkligande av Guds målsättningar.

Oh, detta ägande och besittande, detta jagande efter att göra saker till våra inom Guds domän. Jag måste stryka under detta; om du har ett mandat från Gud, om du har en Himlens smörjelse, om du tjänar med sådant som Gud har gett dig, om du inte ser det som ditt eget eller håller strängt på det som något som ska förverkligas för din skull så kommer det att nå sin fullbordan – varken jord eller helvete kan stoppa det. Himlen kommer att vaka och vakta. Men det måste hållas kvar i sin relation till Himlen. Smörjelsen kommer från Himlen och allt det som det innefattar och innebär måste kvarhållas i sitt förhållande till Himlen. Då, endast då kommer Himlen att skydda och fullborda dess mening och ändamål. Sätt Paulus i fängelse, hans tjänande når fullbordan ändå. Det är sammanlänkat med Himlen. ”Det är Himlen som har makten”. Dan 4:23. Men om vi för ner det till jordisk nivå kommer Himlen inte att ställa sig bakom. Mycket historia ligger till grund för detta.

När vi nu ser att Guds mål är himmelsk och andlig fullhet och att detta mål nås genom ett växande steg för steg, bör det leda till att vi verkligen börjar intressera oss för den väg som för till detta mål. Vi borde verkligen börja fundera över vad Himlens väg innebär, vad den himmelska väg som leder till Guds mål innefattar. ”Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning”, Rom 15:4, och josuaboken hör till det som skrivits tidigare till vår undervisning, och den förmedlar en hel del ljus i fråga om den himmelska vägen. Men den himmelska vägen är så annorlunda och står i motsättning till den jordiska. Jag vet inte vad du förväntar dig ska hända eller vad du vill uppleva när vi talar om Guds mål som andlig fullhet och som något som Gud arbetar hän mot. Vad väntar du dig ska hända? Jag tror att den första delen av denna bok kastar en hel del ljus över detta.

The Spirit of Prophecy by Art Katz

About the writing THE PROPHETIC CALL by Art Katz is following said:

“This is a piece of writing which may be labelled ’A manual for the prophetic man’. I do not hesitate to say that it is the only piece of writing of our days which fits such a label.” Quote from Lars Widerberg – the Prayer Operation Network, Linkoping, Sweden.

* See cuts from The Prophetic Call by Art Katz.

The text below is a mailing published and sent by Lars Widerberg, The European Prophetic College.

/Dag Selander

-- -- -- 

This mailing contains a couple of cuts from a piece of writing which may be labelled “A manual for the prophetic man”. I do not hesitate to say that it is the only piece of writing of our days which fits such a label.

We remind you of its existence and encourage you to read it in its full length, 12 chapters:
 
THE PROPHETIC CALL by Art Katz
 
It will be sent on request, either as text in an ordinary e-mail, or as a MS WORD file via e-mail. Do not forget to tell us which format you prefer.

*** 

Cuts from
THE PROPHETIC CALL
by Art Katz
 
There are two great words that I guard with a fierce jealousy, namely, prophetic and apostolic. The church is”...built upon the foundation of the apostles and prophets...(Eph. 2:20b)”, and if those two words are ruined, cheapened, made merchandise of, lose their meaning or are made to stand for something that God did not intend, then we have lost our foundation.
If there is something flaky about our apostles and prophets, then what will the superstructure be if it is based on that foundation? The superstructure cannot exceed the foundation, and therefore the foundation deserves the most exceeding attention. This has been my long-standing passion and jealousy, and in a certain sense, a kind of a watchdog over these words, that they should not be used indiscriminately nor lightly, which in fact is exactly what is happening today.
 

There is a tremendous amount of difference and controversy that broods over this subject. The church has really suffered from a kind of dichotomy between the Old and the New, as if the New has displaced or rendered the Old null and void. That is not the way that God sees it. That is the terminology that men have employed, but not the terminology that God Himself has given, and we have suffered for that. Jews have also suffered for that because it leaves them secure within the framework of their own Judaistic understanding: ”You have your Book; we have our Book.” It is implying that: ”You have your God, and we have our God”.
It is an impression that God never intended, but that we have allowed Judaism to luxuriate in and find safety in. We need, therefore, to fight for the one faith, the one unbroken, continuous faith, given from the beginning, and that is climaxed, concluded and consummated at the end by the same God who gave it in the beginning. He is the same yesterday, today and forever.
If that is the way we see the faith, then can we expect and will we need prophetic men of the Old Testament kind in our own generation, and especially at the end? Is there a conjunction between beginnings and endings? As it was in the beginning, so also at the end? The issues of the beginning do not change, but are even brought into more intensive focus and significance at the end, but it is not different or other than what was at the beginning.
 

If we were to examine the callings of all of the prophets and their responses, we would see how often these men cry out, ”But I am a child and cannot speak.” After all of our examining we would have a portrait, and it would be a composite portrait of the prophetic genius. However much these men differ in their calling and personalities, there is some central thing that runs through them all that is designated ‘prophetic’, and that is what we are wanting to identify, because certainly the cry for that particular thing is with us in our final generation and in these last days. We cannot even conceive of the church independent of the restoration of prophets.
Somehow and all of the sudden, this subject has broken upon the consciousness of the church, and now there is a sudden flush of excitement and men seem to be running everywhere to hear prophets. These prophets seem to have come to an instantaneous popularity. They were not on the scene before and all the sudden they are here. They are also being heralded in very lavish ways, not just as prophets, but as ‘the oracles of the hour’. This is, therefore, a phenomenon that we need to examine to see how legitimate it is, and whether indeed it is the Lord or some kind of counterfeit.
 

The office of prophet differs from the gift of prophecy in that it is permanent. It is given with the man. It is a calling, and it may well be that men, who have the office of prophet, can go an entire lifetime in their service and never once speak out of the gift of prophecy, and yet still be functioning in their office. The church today is suffering from the ignorance of blurring these two categories. We are calling men prophets who have not the office, but who are operating in the gift of prophecy, and in many instances not even the gift of prophecy, but the gift of knowledge of a rather deceitful clairvoyance. We really need to be clear, therefore, on what we are saying.
The office of prophet is the ultimate thing and carries an enormous responsibility. Such a one brings the oracles of God. He is standing for very God and speaking from God with the authority of God in a troubled and final generation. His statements are the statements of God’s heart to His people that have to do with His purposes in an understanding of the present time in view of the things that are future and eternal. It is the prophet who is alerted. He interprets the event and communicates that interpretation to a church that would otherwise have passed it over. That is his function and that is his call for which he is not necessarily going to be understood nor heard. The word is more often than not going to be rejected and his life is going to be threatened.
 

The first expression of the prophetic calling is judgment. Unless we have a stomach for that, n we will not be allowed the privilege of the word that builds and plants. Note the order of the words: the hardest thing first. Everything that is painful to the flesh and that will earn for us the displeasure of men must first be addressed. The prophet is called to pluck up and break down the things that are dear to men, namely, their religious tradition, the false things that they have celebrated for generations, the things that they want to cling to because it has to do with their identity and their dignity and the way in which they even see themselves. Men will kill for this and yet the prophet has got to tear down and destroy. The things that are false will be contended for fiercely! He has got therefore to be painful and a destroyer. His word then is destructive before it is benevolent.
Unless we are willing to speak the destructive word, we will never be used for benevolence. Only the prophets who were faithful to speak the word of exile and judgment were also the prophets who spoke the word of restoration and return. They were given the privilege of speaking the creative word of restoration. It would be a much simpler task if we just had to establish fresh principles where it falls on virginal consciousness. When you first have to deal with and penetrate a whole existent medley of opinions and traditions that have become dear (if not sacrosanct), you will ironically be accused of being opposed to God!
 

A prophet does not major in minors. Out of a consummate jealousy for the glory of God, he sets forth the ultimate purposes of God in such a way as to obtain the sacrifices of his hearers to fulfill it. It is not enough just to set forth what God’s program is, but to set it forth in such a way that he has won the willingness of the hearers to be participant in obtaining the ultimate and eternal purposes of God— as sacrifice. That is where the prophetic word is more than the word of explanation. It does not just explain what the eternal purposes of God are, but he communicates it in such a way as to win the commitment of his hearers to the sacrifice necessary to fulfill them. That takes more than explanation.
 

The truly prophetic man not only embraces both the past and the future, but he himself is both. He is living in the eternal future. He is already in the apocalyptic future. There is something about his whole manner and being that shows in the way he bears himself. He is not in this world. I do not mean by that, that he is a vain kind of flighty creature. He already hears a resonance of the things which are coming to pass. His anticipation, awareness and appropriation of that reality are so real for him, that even when he does not explicitly speak it as a subject matter, he already expresses the aura of it. He brings something of the sense of the invisible cloud of witnesses. He brings a sense of the continuum of the faith. He is in the Son, the eternal and changeless One. He comes to a people who are locked in time, locked in culture and products of their age. He comes to break in, to splatter and to let that go flying in every direction. He shows the one, timeless and eternal, irrevocable statement of God, the truth and reality throughout all ages and the ages to come. The prophet stands more than any other beyond the conventional categories of time. He sees the eternal thing toward which everything is tending and he brings the significance of that into the present moment for those who are hearing him.
 

A prophet does not come to the seeing of God in a day, but by a process. There is a process of experiences. There are heart-rending and heart-aching disappointments, setbacks, castings away and things that you just live with as being inherent with your call and you bear it. He grew up in the world, and the values of the world as a man. He is recruited and called in, and brought out of the world, its values and seeing, and brought increasingly into the place of God’s seeing, by a painful process for himself.
If the prophet’s word is going to devastate others, then he himself must first experience devastation. He has first to come out of his own false alignments and come increasingly into the place of God’s seeing, and then in coming to that place, a courage to bear the reaction against him. You wonder why anybody would want to be one!
The first definition of a false prophet is somebody who wants to be a prophet. It has nothing to do with what you want to be, rather it has only to do with the God who calls. It is nevertheless remarkable how many people are attracted to becoming a prophet because their definition and view of prophet are not what we are describing. Their view is of something much more honorific, romantic and dramatic where people look up at them with stunned astonishment.
 

The word is not spoken abstractly out of some kind of mechanism, but out of flesh and blood organism, out of man with all of his sweat, defect and limitation. I do not know how to say this. No man is more acutely aware of his human limitation than the prophetic man and that is why they always cry out, ”I am as a child, I cannot speak.” In fact, if they have not that awareness, then they are not even a candidate for use. There is nothing more glaring in contradiction than the nobility of what a prophet is required to speak as being the very mouth of God and for God, and yet coming out of all of the defect and shortcomings of his humanity. It is like a contradiction of an ultimate kind and so men who have that calling are understandably and frequently discouraged. Their humanity is always before them. If the enemy can play upon that sufficiently so as to stop their mouth, which is his frequent attack, then the word does not go forth.
 
We desperately need oracles from God who can say what this hour means, and what it is to which we are tending, and what is God requiring in the light of the things that point to the consummation of the age. We need men who can communicate the word. If a prophet is not distinguished by his speaking, then do not look for his credentials on the basis of his gifting or his miracles or his gift of knowledge. That would be a real snare. It is not that their messages are not biblical and good, so much as they have not been oracular, that is to say, prophetic in the sense of the weight, intensity and solemnity of the messages. A word can be sound, biblical and doctrinally clean and yet not be a prophetic word. It does not have the weight, nor the meaning or portent nor ultimate requirement that a prophetic word should.
 
We are moving into the dangers of the last days and I believe that it is a giddy love for the demonstration of power in some kind of gifting that will seduce millions of believers who are not to careful to examine the origin of that manifestation, so long as they themselves might be the happy recipient of a word of knowledge about them. People seem to need that, I believe, because they have a deep-seated insecurity in the faith. They have not the knowledge of God, nor the knowledge of themselves in God. They do not see themselves as they ought as accepted in the Beloved. They want a confirmation that God really knows them. To want to need that assurance out of an insecurity in one’s faith will move us towards deception.
The prophetic standard, which in a certain sense is the statement of God before His people, communicates His fear and His holiness in a real and searching sense. When something is being labeled prophetic and is not, not only is prophetic being denigrated, but God is being denigrated because He Himself is intrinsic to the thing that is prophetic. We need to recognize that and not treat the prophetic thing lightly, because that is to treat Him lightly.  God Himself suffers in esteem.
 

*******************************

Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se

-- -- -- -- -- -- --

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Phone + Fax:  +46 13 213630

Mission Xp dementerar härmed uppgiften om att Karin Långström Vinges blogg skulle gått i graven. Det blev inget gravöl, då det endast handlade om uppehåll för julglöggen. Glädjande för alla besökare! Detta föranleder oss att utropa:

”Habemus Mamam!”

Det fältropet förekommer i en spännande propå från Vätterns västra strand. Under rubriken "Fram för en Luthersk påve!" framförs ett radikalt ekumeniskt grepp från Hjo's gloggande Weckoblad och ingen mindre än Grönköpings egen f. Hilarius. Läs texten i sin helhet av kyrkoherde Hilarius Boklund.

Eftersom biskopinnorna Caroline och Christina inte ställer upp i ärkebiskopskön, skulle det väl passa att Karin Långström Vinges bloggs editor sr Karin ställde sig till förfogande och vore tillgänglig inte bara för stolen i Uppsala utan även i Rom, när det blir dags. Undras av hur många den feministiska drömmen drömts? Habemus Mama! Kvinnlig luthersk påve...

ANTON JOHANSSON (1858-1929) är namnet på en märkesman i sin tid. Han föddes i Tärna socken, Västerbotten. Levde som fiskare i norska Finnmarken. Han satt 8 år i kommunstyrelsen. Han var också  kyrkvärd.

Han är känd för ett antal profetior som ofta kom att  omnämnas i pressen. En händelse som han skildrade i förväg var Titanics undergång. En annan var Första världskriget

Hovrättsrådet K. J. Ekman skrev i Svenska Morgonbladet (7/6 1937) om Anton Johanssons uppenbarelser om första världskriget:

”Vi som genomlevat världskriget, veta huru förunderligt noga denna profetia från tiden före världskriget gått i uppfyllelse. Maktgrupperingen vid krigets början Tyskland och Österrike å ena sidan samt Ryssland, Frankrike och England å den andra, Belgiens indragande i kriget trots dess garanterade neutralitet, Italiens tvetydiga hållning, allt är riktigt förutsagt. Likaså att Tyskland skulle förlora Elsass-Lothringen. Riktigheten av profetian om att det skulle bliva ’något krig i Spanien’ kunde vi själva bekräfta 1936.”

Biografiska uppgifter om Anton Johansson och ett antal samlade tidningsartiklar som scannats om profetiorna belyser denne märkesman.

Lewi Pethrus skriver 1953 om sina möten med Anton Johansson. Det första var 1918 då Anton Johansson enligt Pethrus talade om året 1953. Han skriver det året ”Det är ganska märkligt att få uppleva detta år 1953… om översvämningarna i England, Holland och Belgien… Jag träffade sedan Anton Johansson rätt ofta. Han bodde i Oslo under många år. Hans budskap var alltid detsamma: Förmå människorna i Sverige att Herren må skona oss från de olyckor som stundar. Det enda som kan rädda oss undan förödelsen, sade han, är, att de kristna hänger sig åt bön, och att människorna i allmänhet omvänder sig till Herren.”  

REFLEKTION
Den svenska kristenheten med dess forna historia, nutid och kommande framtid har sin grund och sina gränser i Kristus Jesus. Guds Ord och den sanning som kyrkans Herre däri ger den kunskap som ger trygghet. Det profetiska Ordet med dess profetiska budskap lämnar oss inte okunniga om i vilken tid och framtid vi lever. Om detta påminner också de profetiska språkrören, vare sig de förkunnar Ordet i de gängse återkommande mötena och gudstjänsterna eller talar så som Anton Johansson. Hänvisningarna till Bibeln, till bönen och omvändelsen till Herren är alltid den återkommande signal som ljuder.    

Fotnot/Källor
Bild: Anton Johansson från Flammor.com
Text: Profetior om Nordens länder Evangeliipress Örebro 1963

VILKEN ÄR VÄRLDENS STÖRSTA FOLKGRUPP?
Vart går tankarna när du funderar på den frågan…

En stor folkgrupp är de som utgör c:a 11% av jordens befolkning. Om de alla kom tillsammans och formade en nation, skulle den bli den 3:e största nationen efter Kina och Indien. Se artikeln: 650 million Disabled - The most Unreached People.

Den allra största folkgruppen är den som består av 3,2 miljarder invånare och utgör 50% av världens befolkning. Det är gruppen unga under 18 år. Till denna grupp hör också de som brukar kallas Millenniegenerationen. Medan individualisterna i Generation X tror sig svara för trendsättandet har en ny generation, ’Millenniels’, stigit in på scenen och bryter med all radikalism och tänker på säkerheten. De litar på föräldrarna och auktoriteter. Deras ansvarskännande sträcker sig längre än till den egna personen, för det kollektiva är inte längre ett skällsord, kan man läsa i länkade essä.

I detta perspektiv talar idag ”kristna ledare om att det å ena sidan finns många unga som längtar efter att få ge sina liv för Jesus, men att det samtidigt är svårare och svårare för en ganska bekväm kristenheten att fånga upp dessa ungdomar och se dem bevarade och utrustade för tjänst. I Korea, Indien, Malaysia, Sydamerika, Nordamerika, Södra Afrika och i Europa säger man samma sak: ’vi riskerar att förlora nästa generation – hjälp oss att paketera samma radikala budskap för en ny generation’. Vid sidan av TeenStreet vill vi därför hjälpa församlingar att vinna och utrusta nästa generation. Här i Sverige kommer vi att erbjuda församlingar råd, träning och hjälp för att nå och utrusta tonåringar. Young-Hope Net är vårt internationella forum för samarbete och utväxling av resurser inom detta område…

Utan denna inriktning kommer många länder knappt att ha en församling eller nån mission i framtiden!” – säger missionsföreståndaren Peter Magnusson i Omega Nr 4/2004.

Wise Men Picture: farsinet.com 

K A S P A R  -  M E L C H I O R  -  B A L T H A S A R

V A R I F R Å N ... KOM ... DE?
FROM WHERE...?

Mages - Wise Men - Kings... Who and From Where did they come?
// Vilka och Varifrån kom de?
Below we have some links giving different answers about the persons coming to the King of kings, Christ Jesus...

First of all we have to see what Farsinet.com says... Often we hear about taht their home was Persia. Could it be the truth...
// Persien nämns oftast som De vise männens ursprungsland. Ett mycket spännande uppslag och teori är att de kunde komma från nordvästra delen av Persien, dvs Kurdistan..

Exciting is the theory about the area of Kurdistan that it could be the origin place from where they came... 
// Vad säger du som läser? Vad har du för kunskaper att dela med dig?

What are the thoughts you could have to share?

L I N K S:
*  Wise Men and Women Still Seek Him Today Farsinet.com
* Three Wise Men About.com

* Kaspar, Melchior und Balthasar folgten einer seltenen astrologischen Konjunktion heise.de
* Seit dem 9. Jahrhundert werden als ihre Namen Kaspar (pers. Kanspar „Schatzmeister”), Melchior (hebr. „König des Lichts”) und Balthasar genannt Drei Weise aus dem Morgenland

A N D  >> HOW ABOUT Y O U...
Why not share your thoughts and knowledges... about the Wise Men .... and the Kurdistan theory...
THANKS! Welcome >>

Comments:
Kommentera inlägget här:

De tre vise männen från Österlandet (Matt. 2:11)

Ikon 1986 Kjellaug Nordsjö, Arvika Bild: Kyrktryck

Under rubriken The Celebration of Life undervisar en annan östlig representant.

OM Intl Update finns uppdaterad varje månad på följande webbadress. Också med Download som PDF-fil. På samma webbadress finns också svenska sajten för OM uppgraderad.

Här följer nu Peter Maiden och hans aktuella Intl OM Update.

Dag Selander

***

OM International Update
January 2006
By Peter Maiden, International Coordinator

George Verwer writes, "Sitting next to Peter Maiden at the wedding of Susannah Lyth with Dave Kretzschmar, he asked me to write a few thoughts for the first International Update of 2006.
I've just come from visiting Logos Hope at the shipyard in Croatia. The work is going ahead in a wonderful way. But I feel strongly that we need more people to pray and support this ministry. Walking around the ship reminded me of 35 years ago on Logos (I) in Rotterdam. Would you help us find more people to get involved with us?
Drena and I will soon celebrate 46 years of marriage, and we really want to thank you who have continued to stand with us. I took over 300 meetings in 2005 and have seen about 10,000 people make various kinds of decisions. Please pray for all the follow-up that needs to take place. We would love to hear from you."
---

Looking back on 2005 there are so many answers to your prayers. But for some issues the answer is still awaited. I was encouraged this morning by Hebrews 10:35, "Do not throw away your confidence. It will be richly rewarded. You need to persevere so that when you've done the will of God you will receive what He has promised." Thank you, thank you, thank you for your partnership with us. Please continue to pray through 2006.

I recently wrote a letter to all our leaders around the world. As part of that letter I mentioned five issues that we face in 2006. I'd like to share these with you also for your prayers.

1. Our International Leaders Meetings take place in February in South Africa. Please pray for the team, who under the leadership of my Associate International Coordinator Francois Vosloo are putting together this conference. Key issues to be discussed during those days together are Business in Mission, the way we present our ministry to our partners around the world, our response to the HIV/AIDS pandemic, and further understanding of our practice in mission.
Mission as Transformation will be the theme of our International Forum in Germany in August. You are invited to this forum. An opportunity for you to learn about OM around the world, to pray with us as we consider the way forward for the years to come.

2. This will be a critical year for the funding and manning of Logos Hope. We are going to need to see 'monthly miracles' throughout 2006 in the provision of both people and finance for this great project to reach fruition.

3. A critical issue: This may be difficult for some to understand, but it's important for you to pray with us through this. We need to see our work strengthened in what we have traditionally called our sending or resourcing fields in OM. One way that this work will be strengthened is as those who work in our 'target' fields have greater representation in these resourcing fields. For example, at present we are looking at bringing our ships partner development office to the USA. This is a whole new day in OM and we need to get the principles and practices right as we move into this new day. I've just written an initial paper looking at these issues for our International Executive Committee to consider. It is probably one of the major issues for our consideration in 2006, and we'd appreciate your prayers.

4. We are heavily involved in a large number of training base and office developments at the present time. We need to see these brought to completion, and I'm suggesting that we draw breath and don't move ahead with any new projects in this area until the present ones are completed.

5. We have been working with our brothers and sisters in Latin America to see the infrastructure for our ministry in these countries improved. There's an enormous contribution to world mission coming and more to come from the Latin America Church, and we want to do all we possibly can to help our brothers and sisters there.

Above and beyond everything else, the challenge for 2006 is a personal one. It was Frank Laubach who wrote, "The simple programme of Christ for inning the whole world is to make each person He touches magnetic enough with love to draw others." Please pray for the quality of the lives of our people around the world-God's simple programme to win the world.

---

Ministry Focus: Russia Walking the streets of St. Petersburg, you'll find impressive buildings,
winding canals, expensive hotels and restaurants, well-dressed people in fur coats and shops displaying the latest fashions. The poverty, however, is hidden in back street communal flats, where whole families live in one room, sharing a kitchen and bathroom with several others.
Alcoholism and drug abuse are major problems which blight Russian society.
OM's work in Russia started long before the fall of Communism, helping the church by smuggling in Bibles and Christian literature. Fourteen years and many changes later, the OM team is still very active. Field Leader Lloyd Porter shares, "Today we have fewer foreign missionaries and a wonderful partnership with national Christians. Some of them have worked with us for years and are taking on an increasing load of responsibility."

From the OM Russia office in St. Petersburg, numerous events and nationwide campaigns are organised, focusing primarily on evangelism and discipleship. Today six Russians are serving as missionaries on the OM ships, and others have been in Zimbabwe, India and Nepal. In addition there are twelve Russians serving with OM in St. Petersburg and Novosibirsk. It's exciting to see a whole new generation of Russian missionaries emerging, both within Russia and further afield.
The second OM base is in Novosibirsk, a university city of 1.8 million in Siberia. A new initiative for this OM team is the Discipleship School for Russian believers, which will begin in September 2006 with eight participants from several local churches. The six-month course will include classroom teaching, evangelistic ministry, individual mentoring and some practical work. In Novosibirsk, the work among students is another source of great joy and encouragement. 25 local Russians, including four OMers, are reaching out to students by visiting dormitories, running seminars and discussion groups, sports ministries, summer camps and language clubs-and people are being saved.
---------

Pakistan Earthquake. During December, the team in Abbotabad held eight medical camps in different villages near the towns of Battal and Batgram. To have these camps meant that the team travelled daily up and down the hills carrying supplies. More than 100 patients were treated in each camp. The team was supported by a team from Quest Malaysia and a British nurse. Thank you for your ongoing support for these relief operations. We continue to serve the people of Sri Lanka and Indonesia and India after the Tsunami. Needs continue to be considerable and again we appreciate your prayers and ongoing support.

Heart Sounds International: A team of three just returned from a fascinating trip to Nepal. They managed to visit some remote tribes, met some wonderful believers and helped them to get their own expressions in song of praise to the Father on tape and video etc. The final small tribe they visited was located in a remote region in close proximity to Bhutan. The team were honoured to meet several of the new believers and were able to record some of their recently composed worship songs.
Interestingly, after reading the report from Heart Sounds International, I got a prayer letter from our workers in Afghanistan. They comment, "How we need more Afghan music that glorifies our Lord and assists His people in worship. Afghans do not have a tradition of singing, so it's difficult for believers to grow in this way. A colleague who has returned from nearly two years in Afghanistan and is very gifted in music spent a few days with our team in Canada. They recorded twelve group songs."

Romania: The Bookmobile Project went really well. Five days in five cities and many books went out. One man in Piatra Neamt stopped in to browse around the bookmobile and began leafing through The Song of Songs by Watchman Nee. Tears began running down his cheeks, but he slipped the book back on the shelf and left. As the team prayed for him they were
thrilled to see him returning a few minutes later wreathed in smiles. He'd gone to the bank to get money and promptly bought the book.
Pray for the Word of God as it's gone out in Romania. As you do so, know that it will "not return unto Him void."1Literature: Staying with literature and Europe, our Greater Europe (GE) literature team reports that in 2005 they finished 44 different publishing projects in 13 languages, publishing a total of 141,000 books or comic books. This is the second-best year for the number of projects completed since team records began.

Iraq: I've just read a thrilling report from our Middle East coordinator called There is hope for Iraq. He comments, "When we hear reports about Iraq, we only hear about bombs. I hope this report will give a different perspective of what is happening there in the midst of the conflict."
The report speaks of people coming to faith and the growth of the number of evangelical churches in that country. We continue to have some wonderful opportunities to work in renovating school facilities, teaching pupils basic health care and training teachers to do the same.
We are also involved in a ministry with handicapped, helping provide wheelchairs and providing physiotherapy services. There is hope for this nation. Please continue to pray.

Administration: I read regularly of a continuing need around our fellowship of those with administrative gifts who are willing to use their gifts in our offices for the glory of God. Our UK headquarters team has got some really pressing needs for people with administrative
gifts. Could God be calling you?

Teen Street: During 2005 Teen Street developed into India, Czech Republic, and finally in December Malaysia. 178 teens, 10 service team helpers, 12 worship team members and 40 coaches were present. Dan and Suzie Potter welcomed all the participants to wild kingdom and introduced Teen Street's purpose: double vision. Teens were introduced to Mark 12:30-)31, "Love the Lord your God with all your heart, with all your soul, with all your mind and with all your strength. Love your neighbour as yourself."
God worked in wonderful ways as numerous participants made their step of commitment to walk with Jesus all their lives. An incredible US$6,500 was raised for the Dalit Education Centres in India. Teens went through incredible efforts to raise money for the oppressed and poverty-stricken Dalits. Some teens baked cookies whilst others made stuff for sale to raise funds to help OM run literacy classes for some 6,000 Dalit children. Please pray for the ongoing impact of Teen Street Malaysia, Czech Republic and India. In 2006 we're going to be having a year of consolidation in Teen Street and are not planning to develop into any more countries until 2007.

-----------

People to pray for

Please continue to pray for Nigel Lee (UK) as he struggles with a very aggressive cancer.

Sylvia Arag‹o (Brazil), wife of our Latin America Area Coordinator, has had a cancerous cyst removed.

Lena Magnusson (Sweden) had an emergency operation for a slipped disc and is recovering well.

Carolyn Shafer (USA) has now finished the course of chemotherapy.

Mic McDaniel, our area rep for Seattle and area in the USA had a quadruple heart bypass operation and is recovering well.

Stella Chan (Hong Kong) continues her slow recovery in Hong Kong.

Sadly we have heard of four deaths recently:
¥ Jude Fredricsen (New Zealand) who served for many years in OM mainly with OM ships and Greater Europe.
¥ Jean Clement (in USA), wife of Bob, who was for many years one of the main leaders in our ship ministry.
¥ Two brothers in our Nepali team have also gone to be with the Lord. Details are still unclear, but it appears they both died of malaria.

Please uphold all the families as they struggle with their loss.

Thanks again for your support.
Your brother in Christ,
Peter Maiden

(footnotes)
1. Isaiah 55:11

--------------------

By David Greenlee

"Googling" a subject may not be the most rigorous of research methods, but it certainly can point to a trend. A recent Internet search with the key words Christian, mission, and transformation yielded over 2,200,000 hits! Anglicans and Anabaptists, Methodists and Mennonites, the World Council of Christians and the World Evangelical Alliance all consider "mission as transformation" to be a significant issue. Within OM, transformation is taking on increasing importance as a description of what we are about.
We dare not follow a mere trend. Theological grounding is needed, and significant groundwork has already been laid in works such as Mission as Transformation1, a collection of key evangelical writing of the 1980s and 1990s.

Transformation flows through transformed people
"Mission as transformation" can only grow out of the lives of those who "with unveiled faces all reflect the Lord's glory, are being transformed into his likeness with ever-increasing glory..." (2 Corinthians 3:18 niv). The passive voice of "being transformed" here and in Romans 12:2 does not indicate passivity, but grammatically reminds us that we cannot transform ourselves-it is something we receive from God. He is the beginning and source; his glory is our goal.
"Mission as transformation" is worked out in many forms, differing in expression between megacity slums and corporate boardrooms.  I suggest, however, that whatever its location or outward appearance, Paul in 2 Corinthians points us toward three non-negotiable elements of biblical transformation.

Jesus-centered proclamation
Followers of Christ can applaud, and receive the benefit from, the progress made through God's common grace demonstrated in good government and philanthropic science. Progress, faltering as it may be, is made and steps are taken to alleviate poverty, deal with disease, improve education standards, and even work for peace. Mission as transformation, though, begins with "Jesus Christ is Lord." Ultimately, apart from Jesus, even the evidently good of this world is perishing. Unbelievers' minds are blinded; they cannot see the "light of the gospel of the glory of Christ." As creation began when God proclaimed light into existence, transformation radiates from the Jesus-centered light in our hearts (2 Corinthians 4:4-6).

Jesus-honoring service
Not only is Jesus Christ Lord, but its complement is that "we are your servants for Jesus' sake" (2 Corinthians 4:5). This is not a type of service that somehow wins merit, which atones for our own-or others'-failings. It is service that, however expressed, is done for the sake of Jesus.
This kind of servanthood is not the stuff of an occasional sanitized,  safe weekend trip to the inner city, or a 'clear my conscience' missions junket to some needy nearby land. For Paul servanthood left him hard pressed, perplexed, persecuted, and struck down; feeling like a fragile clay jar; walking as one who always carried around in his body the death of Jesus (2 Corinthians 4:7-10). Servanthood has its moments of joy, but at a price.

Jesus-based hope
Transformation ministry often deals with the downside of life, the dirty things, the hurting, hopeless, and impoverished. We rejoice when a drug addict recovers, when a child learns to read, when bitter enemies say "I forgive." These things matter! We are not Gnostics who pretend that this life and our physical bodies do not count. And yet, with Paul we admit
that "if only for this life we have hope in Christ, we are to be pitied more than all men" (1 Corinthians 15:19 niv).
But we do have hope, not just for this life but for a resurrection-based eternal life promised to us in Jesus Christ that is far beyond anything we can imagine. It is hope of an eternal glory that far outweighs all of the disheartening, body-wasting, death-threatening troubles-light and
momentary troubles!-with which we struggle (2 Corinthians 4:16-18).

The transformation triangle
I have a three-legged stool in my office. If one leg is too short or missing altogether, balance is difficult, the stool easily collapses. Mission as transformation also has three legs: Jesus-centered proclamation, service, and hope. Each leg is vital, each must be strong.

In August 2006 OMers and friends will gather in Germany for our global International Forum under the theme Transforming Lives, Transforming Communities. Contact your local OM office for details. This column is the first in a series that will look at various aspects along the lines of "mission as transformation" within OM.

(footnotes)
1 Vinay Samuel and Chris Sudgen, eds. Regnum Books, 1999.

Dr. David Greenlee is OM's International Research Associate. Comments are welcome at <research@om.org>.

---------------------

OM International ¥ Peter Maiden, International Co-ordinator
PO Box 27, Carlisle, Cumbria, CA1 2HG, United Kingdom
Tel. (+44) 1228-615100
peter.maiden@om.org ¥ www.om.org

Bild: holy-redeemer.com

DEN 5 JANUARI 1967 sa Brita Karlsson, Flässjum Nedergården, ”Ja” i Bollebygds kyrka, när prästen frågade om hon ville lova att älska mannnen bredvid ”i nöd och lust”. Som den Emil i Lönneberga-typ jag är hade jag nyss gjort mina två sista hyss som ungkarl och ogift! Två (2) hyss under en (1) enda vigsel. Kanske ett nytt rekord att sändas in till Guinness World Record?…

Om brudens hemförsamling

Du skulle ha varit med vid vigseln i Bollebygds kyrka trettondedagsaftonen den 5 januari 1967 kl. 17.00. Snön föll och det var en sagolikt vacker dag. Vigselprästen var min biologiske farbror, kyrkoherden i Vederslöv, Carl Gustav Selander. Hans tal utgick från bibelordet ”Vet du vägen dit varest ljuset bor” (Job 38:19, KB 1917). Min bror Ulf och en studiekamrat från Uppsala Bertil Engström var marskalkar... Hemma i Britas föräldragård Flässjum Nedergård bjöds på välkomstchampagne med alk.fria alternativ. Menyn innehöll bl.a. Sandwich med Sparrissoppa, kalkon, goda viner, nougatglass, bröllopskrokan.

När ett 40:e år inleds med denna dag kan jag inte låta bli att tänka på Israels barns 40-åriga vandring genom Öknen…
Det var en lång tid. I yngre dagar tyckte jag fyra decennier i öknen ju var en halv evighet… Nu står jag plötsligt här vid en lika lång tidsepoks avslutande fyrtionde år! Snart är det dags att gå över Jordan och in i Kanaans land efter en fullbordad 40-årigt vandring.

Bild: BibleFreeGallery.com

Ökenvandringen som Israels barn gjorde är en god bild för ett och annat äktenskap. Med tanke på detta vill undertecknad härmed nominera min kära älskade hustru Brita som kandidat att få Nobels Fredspris detta år 2006. Motivering: Ruth Brita Ann-Ida Selander, f. Karlsson, och född den 12 juli 1942, har med stor uthållighet, nit, support, tålamod och övernaturlig kärlek ledsagat sin man under 40 års vandring i mångt och mycket som för henne varit fyllt av några exodus-skeenden, många Emil-hyss och andra fredskritiska incidenter, men hela tiden funnits där som den inte bara lust- utan nödsdelare och konfliktlösare som bara hon som hustru mäktat för äktenskapets bevarande och barns och familjs överlevnad. Det är av detta skäl som också rubriken är: ”40:e året med en (1) man”. Med oändlig tacksamhet och glädje kommer undertecknad att applådera Nobelpristagaren 2006 i Oslo. Hon är i sitt liv med och för mig inkarnationen av Ordspråksboken kapitel 31 versarna 10-31.

Bild: Guldsmycken.com

Varför bär alla kristna glasögon?
Så är det ju inte, förstås! 

Men, alla kristna borde bära solglasögon, vår framtid är ju så ljus… eller hur? Så inleder min granne och goda vän Lena Magnusson en appell. När man läser - säger hon i en ledare - i Uppenbarelsebokens 21:a kapitel blir man alldeles vimmelkantig av den guldglimmande och ädelstensgnistrande härlighet som väntar oss i himlen. Solen behövs inte längre, för Guds härlighet lyser så starkt står det! Inga tårar, ingen sorg, ingen plåga och ingen död. Vilken fantastiskt ljus framtid! Vi längtar dit och vi väntar på Jesu återkomst.

Men, fortsätter Lena, det är ju en aktiv väntan det handlar om. Det är vi som kan påskynda hans återkomst, som det står i Matt. 24:14. Alla måste först få höra. Vi måste få fler med oss till härligheten i himlen. Fler arbetare behövs!…

REFLEKTION
Lena talar om en ljus framtid, och om himlens härlighet. Att alla måste få höra om den. Att vi måste få fler med oss dit…
Det är just detta uppdrag som är högprioriterat av Guds församling i världen, Den svenska kristenheten samt organisationen Operation Mission - där Lena är redaktör för tidningen Omega.

Fotnot:
Bild: Edlunds Persienner, Dorotea

Picture: Carlen.se/OM-site

BETWEEN HITHER AND YON 
About Anders & Susan
Their Take off from Canada and Arrival in Sweden 14/01/2006

THE OTHER WEEK Susan - a friend of mine, married with Anders - (see the picture) wrote on her blog Between hither and yon:
 
Best moment at work yesterday: singing carols. You better believe I went for it with full voice when we sang 'Joy to the world'. There is so much truth packed into two verses. I also learned a gospel carol, 'Go where I send you', that is perhaps not really a Christmas carol, but the refrain is all about the baby 'who is born, who is born, who is born in Bethlehme'.

See the special head-line Joy and a jungle prince. Her words about Joy to the world inspired me to send a letter toi Susan asking for the text. And... have a look. It´s a real special text.  

*** Welcome visitin´ Susan in her Between hither and yon.

Foto: FreeImage.com

VEM ÄR DET SOM KOMMER PÅ VÄGEN? …

Med de orden inleder författarinnan Britt G. Hallqvist en underbar text:

Vem är det som kommer på vägen? Det lyser så grant om hans hår.
Jo, det är ju Mästaren, Jesus. Till honom, till honom vi går.

Det lyser så grant om.. Mästaren som kommer på vägen… Det lyser också så grant om två små flickor. Mia och Madde heter de. Båda fyra år så när som på en månad. Lekte häromdagen länge och väl hemma hos Madde. Mamma, pappa, barn. Prinsessan. Ritade. Mia och Madde är så där vänner som bara två fyraåringar kan vara som bästisar.

Det är dags att avsluta den här dagen hemma hos Madde. Mias pappa kommer och håller på att hjälpa Mia på med kläderna hemma i Maddes hall.

- Vet du va, pappa… Madde tror också på Jesus.
- Visst, Madde, gör du de? Frågar Mia.
- Ja, jag tror på Jesus, säger Madde

- Så Madde tror på Jesus?
- Ja, det gör hon.
- Så… ni pratade med varann om Jesus?
- Ja jag berättade om Jesus.
- Du talade om Jesus med Madde…
- Ja, jag måste ju berätta det för Madde - för det är ju inte säkert… att nån berättat det för henne.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten rymmer många små flickor på 4 år. Mia och Madde är bara två av dem alla. Och småkillar som också är 4. Massor av små barn, 3-åringar, 4-5-6-7-8-9-åringar och många fler i Sverige samtalar om djupa frågor, om existentiella ting och om tron på Jesus. På vägen och stigen framöver händer märkliga och lysande ting… Det lyser så grant om…

Nog är denna lilla stora vardagshändelse både uppmuntrande och underbar men också väldigt utmanande för oss andra som är lite äldre än fyra år, eller vad säger du?  

Vem är det som kommer på vägen? Det lyser så grant om hans hår.
Jo, det är ju Mästaren, Jesus. Till honom, till honom vi går.

Fotnot
Läs om Britt G. Hallqvist

PS

M A R K Ö R E R
Ord som t.ex. ”profetiskt” är en markör som får läsaren att öppna för olika tolkningar och som i sin tur öppnar/stänger för olika reaktioner hos läsaren. Funktionen hos en ”markör” finns på många områden, i t.ex. Medicinen liksom såväl inom området Internet och kommunikation i vidare mening.

På 1960-talet kunde man lyssna till Marshall McLuhan och hans undervisning om ”den globala byn” och ”The Medium is the Message”. Nästan femtio år senare kunde man kanske säga: ”The Blogging is the Message” i ett samhälle med narcissistiska behov.
Till sak: McLuhan talar om sändare, mottagare och budskap i kommunikationens värld. När denna webbsida för fyrtioåttonde gången har en artikel om det som hör samman med ”det profetiska”, skulle jag ha velat kunna visa upp ett schema på hur Den svenska kristenheten i sin vidd reagerar på ordet. Hur denna ”markör” får kristna i olika läger med olika språkbruk, med olika teologiska innehåll och skilda referensramar. Jag önskar jag tekniskt hade kunnat lägga ut en åskådlig bild.
- - Vem skulle kunna vilja hjälpa till att göra en åskådlig bild för olika reaktioner med olika markörer? - -

När vi sänder ut ”markörer” med orden: (1) ”Profet-konung-präst”, (2) ”Profet”, (3) ”profetia”, (4) ”profet”, (5) ”profetiskt”, (6) ”profetisk kallelse”, (7) ”profetera” så reagerar mottagare väldigt olika på vilket ord som utgör markören. Reaktionen beror också på vilken hemvist i kristenheten vi har. Om vi hör hemma i Livets Ord, Katolska kyrkan, bland Laestadianerna, Svenska kyrkan, SMK, EFK, Ortodoxa kyrkan, SAM, FA, Missionsprovinsen, Högkyrkligt eller Evangelikalt och Pentekostalt.

Skillnaden i stort är att de traditionella kyrkorna reagerar neutralt/aktivt på markörerna nr (1)-(4) men negativt på markörerna (5)-(7), vilka senare hör hemma i de pentekostala kretsarna.

I en kommande artikel ska M’Xp presentera Anton Johansson från Tärna socken i Västerbotten, med rubriken: (49) Anton Johansson - Profetiskt.   

R E F L E K T I O N
Så länge tiden är, så länge har Den svenska kristenheten - oavsett markörer, traditioner och kyrkohistoriens och teologiernas fadäser och misstag – att inte bara till nöds förkunna att Jesus Kristus är på väg tillbaka och en dag ”kommande i härlighet”. Här har vi både mycken synd att bekänna i många kyrkliga läger men också mycken nåd att hämta hos ”Honom som kommer”.

Fotnot
Mera om: Marshall McLuhan

Bilden ovan ur Karin Långström Vinges blogg 22/12-05

Karin Långström Vinge skriver inför julen: God Jul önskar jag alla bloggläsare!...Nu drar jag ner på bloggandet och inleder gloggandet!

Trist att hela Sveriges präststjärnskott Karin Långström Vinge lägger av. Jag sörjer, därför hon har uppmuntrat M'Xp:s editor med att den har bra bilder och uppmuntrat med ord som "Skriv på bara även om du inte följer bloggkulturen..."

Men vem kan inte förstå henne med den meny som finns angiven på bloggen: "Karin Långström Vinge Religion, livsåskådning, politik, samhälle, föräldraskap, vardagsreflektioner från en mamma, fru, präst, matte och bloggare."

Undertecknad skulle aldrig ha klarat de uppgifterna, även om jag bara är man och inte kvinna. Men dessutom är moder Karin med på ett flertal diskussionsfora och i TV-debatter och svingar svärden för kvinnoprästerna och till homofillobbyn stöd. Mången meningsfrände men också meningsmotståndare kommer att sakna dig, Karin! 

"Less blogging -more living" är ju en sanning som gått upp för fler och fler året som gick... M'Xp:s editor vill förära Karin Långström Vinge en bild - om än inte i ett gravölssammanhang så ändå i en eventuell saknad vid fortsatt gloggande. Bilden  illustrerar vilan på gröna ängar och vattnet vid källan.

Photo HolylandPhotos

God fortsättning på 2006, Karin Långström Vinge. Fortsätter Gloggandet sörjer mången, fortsätter du bloggandet, ville jag gärna återkomma med en personlig fråga så här lite öppet på nätet.

Dag Selander
M'Xp editor

---

Foot-note
View of sheep grazing at Bet Shean in northern Israel.  Note the green grass.  This picture was taken in January—during the rainy season. In the lower left quadrant of the image note the red markings on the backs of the sheep.

Diana in Ixmiquilpan  Foto: pachuca.com.mx

"One Faith fits all – or Else" - the article is to be read in a sent e-mail from Intercessors Network, run by Lars Widerberg in Linköping Sweden. The network is a Prayer operation network with more than 5000 prayer groups and churches in 120 nations.

The text below by – Héctor Tobar contains important things and lessons concerning all different families of the Body of Christ. When we in The Swedish Christianity read about the hamlet of San Nicolas we all ask the Lord to give mercy and compassion to all the mentioned brothers and sisters in Christ Jesus.

Dag Selander 
Editor M’Xp

***

ONE FAITH FITS ALL - OR ELSE 
by Héctor Tobar
 
In the rural hamlet of San Nicolas, there are people who use a bulldozer and a backhoe as instruments of God.
Angry Catholics used the backhoe to cut off Nicolasa Vargas’ water after she and her farm worker husband were conspicuously absent from the fiesta honouring the village’s patron saint, St. Nicolas of Tolentino, whose cherubic statue smiles down from a perch in the town’s whitewashed chapel.
 
Guillermo Cano, a mild-mannered municipal employee, wouldn’t help pay for music at the fiesta. Nor would he eat the tamales or drink the alcohol. All that was against his religion, he said. When he and other Pentecostal Christians bought land for a new temple, local Catholic leaders blocked the road to the property with the bulldozer.
“We told the evangelicals that they won’t be holding any more meetings here” in San Nicolas, said Genaro Gutierrez, a high school teacher and one of a group of community-appointed “delegates” who run many local affairs. “They take advantage to recruit more followers.”
For Gutierrez, every evangelical in San Nicolas is another loose thread in the social fabric. He believes all people here have an obligation to help out in the fiestas for St. Nicolas and a dozen other events for Catholic icons such as the Virgin of Guadalupe.
 
The dispute over religion and ritual is hardly confined to this community of 8,000 people living amid cabbage fields and towering cactuses just outside the city of Ixmiquilpan in the Mezquital Valley north of Mexico City. From central Mexican villages like San Nicolas to the southern region of Chiapas, the steady growth of evangelical congregations has produced an angry backlash, with some Catholic lay leaders using their control of local communal assemblies to enforce religious traditions.
According to census figures, one in six residents in Ixmiquilpan and its surrounding villages practices a Protestant faith. The number has increased dramatically in the last decade, mirroring a national trend. Nine in 10 Mexicans are Catholic, but the number of non-Catholics has increased in every census since 1970.
 
Freedom of religion is guaranteed by Mexico’s 1917 constitution, itself the product of a revolution that sought, among other things, to limit the power of the Roman Catholic Church.
But in rural Mexico there are many other kinds of community authority besides those outlined in the constitution. In San Nicolas, residents choose communal leaders in informal assemblies. These leaders, known as delegados, function like small-town mayors — or, some would say, like dictatorial caudillos, or strongmen.
 
Catholicism has defined life for centuries in San Nicolas and countless other villages across Mexico. Helping out at the fiestas is mandatory, as is a contribution (in cash or labor) to pilgrimages such as the one by bicycle to visit the statue of the Virgin Mary at San Juan de los Lagos. A lawyer takes attendance: If you don’t pitch in, you pay a fine.
But the austere evangelicals find the colourful ceremonies and iconography lacking.
“They want to be able to brag that their community is 100% Catholic,” said Cano, a 34-year-old member of San Nicolas’ only Pentecostal congregation. “They want to force us to respect something we don’t want to.”
 
All those Catholic traditions, Cano and other evangelicals say, haven’t helped them at their moments of greatest spiritual need. Baptized a Catholic in the church in San Nicolas, Cano converted to Pentecostalism as a young man. Now he believes in the power of the words in the Bible alone: It’s the Bible, he says, that told him not to “venerate statues.”
The Catholic community delegates of San Nicolas believe it’s their duty to force the evangelicals to paint the local Catholic church. They think everyone should pay for the band at the fiesta for El Señor de Jalpan, a statue of the crucified Jesus that’s been in the cathedral in Ixmiquilpan since arriving there, locals say, under miraculous circumstances in 1770.
”We are defending our identity, what we are,” said Gutierrez, the Catholic community leader. ”We are thinking about the future. What will become of San Nicolas? If you let in anyone, and even worse this type of sect, this [community] will be divided.”
 
Local legend has it that when the Catholic faithful brought the statue of El Señor de Jalpan through Ixmiquilpan on their way to Mexico City, it suddenly became impossibly heavy to lift, which was taken as a divine sign. The miracle helped strengthen the local Otomi Indians’ belief in Catholicism.
Now, once a year, the no-longer-so-weighty statue is brought to San Nicolas for a weeklong fiesta. As in other Mexican towns, the local religious practices are a blend of Indian and Western beliefs: The Catholic saints are stand-ins for the many gods of Otomi culture.
But in the last 15 years here in Hidalgo state, Catholic activists say, 30% of the Indian population has converted to Protestantism. In fact, the anti-evangelical backlash appears to be strongest in those rural regions of Mexico such as San Nicolas where the syncretic traditions of Indian Catholicism have long held sway.
 
In the southern state of Oaxaca, the ancient center of Mixtec and Zapotec cultures, a Catholic leader locked four evangelical families inside their homes in October for failing to carry out ”community obligations.” Farther south, in Chiapas state, evangelical leaders say Maya Catholics have forced thousands of families from their homes.
”We’re not afraid, because we are believers in Jesus and have placed our faith in him,” said Angel Cruz Martinez, a 28-year-old evangelical resident of San Nicolas. ”In his prophecies, Jesus says, ’You will be persecuted in my name.’ And that’s how it is.”
Vargas still shudders when she remembers the day local leaders came to try to force her family to obey Catholic customs.
”The delegados showed up outside my door with 1,000 people and a backhoe,” recalled Vargas, an evangelical and mother of three who lives in a humble home with concrete floors.
 
The delegates used the machinery to cut off the family’s water for several months, until state and municipal authorities had it restored.
Now Vargas and her husband keep a low profile — they don’t practice their faith publicly in San Nicolas. Instead, they drive 10 minutes into Ixmiquilpan to attend the services of Modesto Aguilar, an evangelical pastor with a mellifluous baritone who preaches to several dozen people every Sunday.
In Ixmiquilpan and its surrounding villages, Aguilar and other pastors have built their flocks in part by ministering to the region’s downtrodden souls. When San Nicolas’ evangelicals talk about their conversions, many tell stories of redemption and rebirth.
 
Vargas says her husband’s conversion came after many years of alcoholism and domestic violence. Cruz says he was reborn in a prison outside Atlanta. He had left San Nicolas to work in Georgia’s construction trade, only to be lost to a life of drugs. While serving time on cocaine charges, he met evangelical pastors who changed his life. At a moment when he thought he had no future, they spoke to him of rebirth.
”The pastors told me if I believed in God I would go free,” Cruz said. ”When I was a Catholic, I was just following the current. There’s a lot of mysticism in the Catholic Church…. It was the Spanish who came to teach us these beliefs that are not in the Scriptures.”
For others in the Mezquital Valley, such talk is heresy.
 
The most devout Catholics will tell you their faith is the glue that binds San Nicolas together.
Parents here have always baptized their children and followed all the other sacraments, from first Communion to holy matrimony and beyond. Faith has seen San Nicolas through the hard times that have forced many to migrate to the United States in search of work.
”If this were an urban neighbourhood, where there are all kinds of people and people from all over, no one would care,” Gutierrez said. ”Not us. For better or for worse, we always look out for the interests of our town.”
 
People here believe that their patron saint and the Virgin of Guadalupe are what protect them against car accidents, drought and other disasters of nature and man.
In addition to participating in the festivals and pilgrimages, being a good Catholic in San Nicolas requires compliance with a long list of community obligations. For example, every year all able residents go to the village cemetery to clear it of trash and weeds.
This year, lawyer Pedro Beltran was at the cemetery’s front gate as usual to take roll at the cleanup a week before the Day of the Dead in November. He carried a receipt book: Those who couldn’t work had to pay him 200 pesos (about $19) instead, going to a fund for public works and community fiestas.
”You see how happy the people are,” Beltran said as hundreds of residents filed past carrying shovels, rakes and pitchforks.
He said he thought evangelicals were lazy and conniving. ”They hide in their religion so they don’t have to do work,” he said.
 
The ill will between the two faiths reached new heights in October when the delegados called a community meeting to settle the evangelical ”problem.”
It was decided that a group of evangelical renters living on a parcel of community-owned land would have to clear out by the end of the month. That same day, the Catholic priest at the San Nicolas church spoke out in his Mass against intolerance.
”We are all children of God,” the priest said, according to news accounts. The Catholic delegados responded by shutting off the church’s sound system.
When the delegados prevented the construction of the Pentecostal temple, Cano and about 40 other evangelical Christians briefly worshiped at a home on the fringes of San Nicolas, off the main road through town, past the irrigation ditches that help farmers coax vegetables from the dry soil.
 
Almost as soon as they started meeting, Cano said, Catholic residents began blocking streets around the home. The evangelicals called the local and state authorities, to no avail.
On Oct. 9, about 100 evangelicals in San Nicolas staged a protest in the Hidalgo state capital of Pachuca. The next day, Hidalgo’s minister of religious affairs, Luz Maria del Toro, drove out to San Nicolas for talks.
”The problem is that there are people who, because of their ignorance of the law, commit arbitrary acts,” Del Toro said later. She suggested that one or two leaders in San Nicolas ”have a screw loose.”
The blockade to the property where the evangelicals want to build their temple was lifted. The deadline for evicting some of the evangelicals passed without trouble.
But if you drive into San Nicolas and ask for directions to the home where the evangelicals meet, chances are no one will help you.
“Evangelicals?” one shop owner told a visitor recently, wrinkling his brow in befuddlement. “I think maybe in the next town, but not here.”

---

Intercessors engage in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 120 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
 
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover – send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
 
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
 
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility of linking up to Intercessors Network.

INTERCESSORS NETWORK - Lars Widerberg - Address: Storskiftesgatan 87, S-58334 Linkoping, Sweden - E-address - Phone + Fax:  +46 13 213630

Foto: Dag Selander

S E L M A  L A G E R L Ö F  (1858-1940) på Råslätt i Jönköping...
Nyårsdagens 2006 walk n´ talk blev en höjdare! Tänk att Selma Lagerlöfs byst finns i Jönköping... Skulpturen finns i Parken vid äldreboendet på Havsörnsgatan 21 på Råslätt.

Läs gärna om nobelpristagarinnan Selma Lagerlöf i Women's History. Läs också den intressanta texten av Ernst Probst där han bl.a. skriver: "Von 1914 bis 1924 besuchte sie in der nahen Kleinstadt Vimmerby die Schule. Bereits in ihren Schulaufsätzen blitzte ihre schriftstellerische Begabung auf. Deswegen bezeichnete man sie schon damals scherzhaft als „Selma Lagerlöf von Vimmerby“, was Astrid nicht behagte. Ernst Probst skriver om Selma: "Die schwedische Autorin Selma Lagerlöf (1858–1940) war die erste weibliche Nobelpreisträgerin für Literatur." i bloggen blog.de - och "Selma Lagerlöf: Die erste Nobelpreisträgerin für Literatur" i bloggen go-with-us.de.

REFLEKTION
Den svenska kristenheten har en hel del praktisk teologi och kyrkohistoria att tillgå i Selma Lagerlöfs skildringar av svenskt prästerskap och svensk frikyrklighet i romaner som "Gösta Berlings saga", "Jerusalem" I-II, "Körkarlen" samt "Antikrists mirakler". 

Skulpturen som vandraren - på sin Walk n' Talk Nyårsdagen - tyckte ha påtagliga likheter med Selma Lagerlöf visar sig vid efterforskning vara ett verk av konstnären Rune Karlzon föreställande hans moder. Se FAKTA nedan.

Dag Selander
M'Xp editor 

---

F A K T A
Skulpturen som är gjord i bohusgranit på 1950-talet är ett porträtt av modern till konstnären Rune Karlzon.  Skulpturen, vars namn är "Konstnärens moder", är en donation till Jönköpings kommun av konstnärens barn efter Rune Karlzons död år 2003. Samma år placerades skulpturen utanför Havsörnsgatan 21. På Råslätts torg finns även Rune Karlzons skulptur "Stormen". Mera om konstnären: Hoppets vision.

Källa:  Eva-Lotta Franzén, chef allmänkultur, Jönköpings kommun/Kultur. Se: Konstskatter

N Y
T I D S K R I F T

Ulf Silfverling är redaktör och sänder följande information:

Vad tidskriften förmedlar idag:
-nyheter med anknytning till katolsk tro och tanketradition från världens alla hörn
-bevakning av påvliga handlingar och uttalanden
-aktuella artiklar från renommerade källor i bemyndigad översättning
-analyser och opinionsyttringar
-snabb länkservice med nyheter som bedöms intressanta från ett katolskt perspektiv
-recensioner av litteratur inom teologi, andlighet, historia, politik och kultur
-nyhetsservice genom flöden (XML, RSS)
-äldre texter i ny språkdräkt

Vad som planeras:
-nyhetsbrev
-notisservice
-arkivtjänst
-nyhetsservice på främmande språk

Initiativet är helt ideellt. Redaktionen saknar officiell anknytning till katolska kyrkan, ordnar, rörelser, föreningar, företag eller andra organisationer.

KATOLSK OBSERVATÖR erbjuder denna tjänst utan kostnader för användaren.

För mer information, var god besök katobs.se eller ta kontakt med redaktionen.

Titta in och gå omkring i Katolsk Observatör.
* Här finns en hel del spännande material för inte bara katolikerna i Sverige utan för alla som vill hålla sig ajour med kompletterande information vid sidan om de traditionella katolska medierna.

The pilot helicopter guiding Doulos out of the Durban harbour on 31 August ´05
Read more about the trip to RSA below. Picture: OM Ships

Anne, Sara, Hanna, Rebecka in the OM office 1st Januar 2006 Picture: DS/OM

M I S S I O N
These youngsters - Anne, Sara, Hanna and Rebecka - met together with some other people in Jonkoping Sweden because of their burning hearts for Mission. They have been out on Doulos. Had a lot of things to share this first day of the new year 2006. 

They talked about the OM Ships and the life with the Lord and his mission. They had a lot to talk about "their" ship Doulos.