MXp

Gud, Fadern, skaffar oss det vi behöver efter sitt förstånd och sin omsorg. Han har gjort i ordning bönekammaren åt oss till att vara ett mångsidigt och heltäckande sätt att leda hjärtan fram till och in i ett ogrumlat seende. Hans gåva heter syn, heter ljus, heter klarseende vilket allt leder till förmåga att vandra i gemenskap med den som står nära. Mörker råder, råder styvt och strängt, när den ene inte vill, eller vågar, vandra med den andre för att se och upptäcka, leva och mogna.
 
Den bedjande kristnes liv formas och formuleras till ett sökande efter Gud sådan han själv finner för gott att uppenbara sig och visa något av sin natur och sina syften. Hans väsens genomträngande, oavvisliga äkthet given som gåva till ett enkelt hjärta är bönhörelse bortom allt man kan tänka eller hoppas på.
Bönesvar bär något av hans egen karaktär, bönhörelse skänker oss hans sinne, besvarad bön planterar ett stycke av hans väg i den vånda vilken den innevarande dagen bjuder oss.
 
Ett bedjande som begär och kräver finner ingen öppning in till ljuset och till seendet. Bön och förväntan visar respekt för hans namn. Bön och väntan låter hans namn stå i första rummet. Kraven gör hans namn till en förbrukningsartikel. Bedjaren söker efter den ära som hör till hans namn. Den som använder hans namn till att säkra mänsklig planläggning och framgång missbrukar och vanhelgar. Bönhörelsen begynner på insidan av hans namn, i hans rådsluts kamrar.
 
David, konungen, mannen som hade givits en mun lik en snabb skrivares penna, bad med många ord, med målande ord, med precisa ord. Han radade upp behoven, målade sin fruktan, bad Gud jaga bort fienden, definierade sitt hopp. Denne bönens furste samlade alla dessa ting i ett enda allomfattande universalbehov: ”Låt mig få gå upp till templet för att tillbe och se”. ”Var min klippa. Var min sköld. Gud, sjung din befrielses sånger. Omge mig med din nåd. Sänd hjälp från helgedomen. Stå upp, låt oss få se dina händer satta i rörelse.”
 
Bön, gudfruktigt och vördnadsfullt ihärdig. Bön, specificerad och definierad, lösgjord från människors ambition och agenda. Penetrerande bön, bön som når fram, därför att bedjaren litar på och överlämnar sig till Guds förmåga att ordna allt till samverkan för att hans bästa, hans fullhet ska få rum. Genomträngande bön, bönhörd bön därför att bedjaren låtit Herren väga och mäta, sära och skilja, avgöra och besluta för att sedan ange väg hän mot avsedda mål.
 
’O, att han ville uppenbara sig.’ ’O, att han ville låta sig ses.’ Smärta är oundviklig i de skeenden och i den process som leder till ett säkrande av verkligt seende. I det hjärta som föresatt sig att söka efter Himlens sätt att se råder en ständig otillfredsställelse inför det ändliga. Det hjärta som bestämt sig för att forska och fråga efter sådant som hör ljuset och frälsningen till tvingas att härbärgera en återkommande vånda sprungen ur insikten om att inte kunna räcka till inför det oändliga.
Två motsatser möter bedjaren i bönekammaren. Seendet, den verkliga uppenbarelsen tycks stå i konflikt med avlastandet och lättnaden. Bönhörelse i form av Himlens synsätt verkar motsäga bönen om befrielse från svårigheter och vånda. Den ena fordrar vånda, den andra söker närmast desperat efter frihet från smärta. Men, det verkliga bedjandet, det verkliga seendet värderar annorlunda.
 
Den moderna människan gör allt för att undvika smärta, hon är ständigt på jakt efter positiv stimulans. Därmed berövar hon sig själv möjligheten att i bön skaffa sig ett verkligt seende. Herren befinner sig strax inom synhåll för var och en individ vilken är redo för andelivets ansträngning, för andligt arbete utan vilket ingen kan se eller ens leva. Man måste odla ett verksamt och ljudligt ”O” i sitt inre för att sedan kunna bedja sig fram till det andliga seendet. Att försöka minska anspänningen; att gå så långt att man försöker be bort våndan är att stänga ute livet från bönekammaren.
 
Men, seendet är lättnad. Seendet är själva befrielsen. Att få se honom som han verkligen är lyfter undan all smärta. Seendet är ljus mitt i mörkret, ro mitt i smärtan. Uppenbarelsen är avlastning – seendet, påtalig härlighet mitt i möda och förtretlighet.
Seendet är lättnad – Sonen kommen för att uppenbara Fadern. Seendet är befrielse – han sjunger sin befrielses sånger, han omger oss med sin nåd.
Att se in i hans ansikte är frihet utan motsvarighet. Att glädjas över honom är att vara friad från fåfängans sätt att uppfatta härlighet. Att glädjas i honom verkar befrielse från alla själviskhetens försök att nå frid och framgång.
 
Seendet, den andliga människans seende, finner alltid en brinnande buske.
Guds seende blir till en kallelse att vistas i bönekammare, att sitta i Guds rådsförsamling.
Det sanna seendet formar liv, mognande liv.
Sant seende är liv, liv och frid.
Andligt seendet finner Gud. Andens seende vilar i Gud.
Verkligt seende säkras i villigheten att bära ett våndans ”O” i hjärtat.
Seendet, det inre livets seende blir ditt om du sänder det en inbjudan.