MXp

VAD VET VI OM MAGADAN?
Den som är allmänbildad vet säkert en hel del. Själv hade jag just fyllt 48 innan jag för första gången hörde talas om staden Magadan. Den kunskapen gavs mig i samband med en resa 1988.

Då berättade en man vid namn Gustav Scheller om sina besök i Fjärran Östern och Magadan. Det intryck hans skildring gjorde på mig är outplånligt. Han berättade om de oräkneliga straffångar därborta som när de dött i slavarbete kördes bort för att bli utfyllnads-material i vägbyggena i Magadan. Gustav Scheller berättade om hur han i detta Gulagområde upplevt en andlig dödsatmosfär, som han aldrig varit med om i sina dar. Se talande teckningar.

MAGADAN-området kan beskrivas som Stalins straffkoloni byggd på blod, död och slavarbete, skriver Bengt Samuel Forsberg - i Ljus i Öster 2004:4. Han säger om Magadan och dess närregion att man inte talat så mycket om dess historia men rymmer dess mera av lidande. Hundratusentals fångar blev deporterade hit, de flesta helt oskyldiga, förutom att de var artister, författar, ingenjörer, tillhörde intelligentian eller var bekännande kristna. Området är känt för sina guldfyndigheter som under sovjettiden till stor del bearbetades av dessa fångar. En stor del av dagens invånare utgörs av fångarnas barn och barnbarn. 

OLGA RYBAKOVA är en av dem, en målmedveten späd kvinna med ett intressant vittnesbörd och vision. Olga berättar, enligt Ljus i Öster/B. S. Forsberg: - Min farfar var ingenjör och ansvarig för fiskeflottans varv i Astrachan, där Volgafloden mynnar ut i Kaspiska havet. För sin ärliga kom-mentar om en uppkommen arbets-situation blev han deporterad till Magadan och fick tillbringa 20 år i fångläger. Där växte min far upp till-sammans med familjen. Efter gymnasiet utbildade jag mig till lärare och blev med tiden docent i vetenskaplig marxism-leninism på universitetet. Vid den tiden visste jag ingenting om den kristna tron, berättar Olga och fortsätter:

När systemet började rasa, 1990, hände något märkligt. En dag när jag gick i en av universitetets korridorer upplevde jag en meningslöshet och tomhetskänsla som fick mig själv att ifrågasätta meningen med livet. Plötsligt klädde jag mina tankar i ord och ropade: ”Gud, det är omöjligt att leva utan dig i denna värld!” Det var första steget till ett sökande efter frid med Gud. Jag började läsa Bibeln och besöka olika kyrkor, både ortodoxa och evangeliskt kristna. Efter några månader av sökande tog jag emot Jesus och blev döpt i en trosförsamling. Jag var hungrig att få lära mig mer av Guds ord, och tillgodogjorde mig det på olika sätt. Jag upplevde också att många andra nykristna hade samma längtan att få en bättre grund att stå på. Den undervisning som fanns tillgänglig i Magadan var samfundsbunden, och jag som inte växt upp i den kristna miljön upplevde det väldigt snävt.
      

1994 efter fyra års vandring med Herren grundade Olga i all anspråkslöshet St. James’ College, en fristående Bibelskola som hon fortfarande är rektor för. Härifrån har många elever gått ut och grundat nya församlingar bland ryssar och minoritetsfolk i de arktiska områdena norr om Magadan. 

En av Olgas medarbetare i Magadan är ett annat exempel på pionjärskap. Irina Krisjanovskaja, som grundat en kvinnotidning och som besökt ett kvinnofängelse iVladiovostok, 2000 km söder om Magadan, ett avstånd som mellan Kiruna och Brüssel. Mera om henne går att läsa i Ljus i Östers tidning 2004:4 sid 10f.

R E F L E K T I O N
Den svenska kristenheten får genom Ljus i Öster-artikeln ett flertal utmaningar. Var och en som längtar efter att få ge mer av tid och talang i tron och lärjungaskap får idéer och inspiration av pionjärer som Olga och Irina samt från Gulag i Magadan.

Mera om Magadan
* Om Gulag
* Bild Magadan seimchan
* Om Magadan history
* Läs mera om Gustav Scheller och Fjärran Östern
* Bild: Magadan Guldgruva
* karta region
* Om Ebenezers arbete.
* Aktuellt om Ljus i Öster