A. W. Tozer - God tells the man who cares
***
BÖNEHUS NORDEN
Bästa sort - svårast att nå
A. W. Tozer
I denna vrånga och förvända värld är de ting som betyder mest oftast de ting som är svårast att lära. Motstående utsaga är lika sann; de ting som lättast går att fånga är mestadels och på sikt av ringa värde för oss.
Detta ser vi tydligt i det kristna livet, i vilket det ofta är så att de saker vi lär med den minsta ansträngning är sådant som är ytligt och betydelselöst och dessa läxor och övningar vilka skulle förmedla förnämligast insikt undviks därför att de kostar besvär och möda.
Det blir ännu tydligare i det kristna tjänandets många uttryck, särskilt i predikandets tjänst. Där är det så att de besvärligaste uppgifterna också är de som bär rikast frukt och de företag och plikter som kräver liten insats också ger liten avkastning. Detta förhållande formar sig till en fälla i vilken den insiktsfulle predikanten inte låter sig fångas. Skulle han redan ha fastnat däri, attackerar han både himmel och jord i sin beslutsamma kamp för att undkomma.
Att bedja dugligt är den främsta läxa vilken en predikant måste lära om hans predikande ska bära frukt. Bedjandet är den svåraste delen i hans uppgift och kallelse och det är den del som han upprepat kommer att vara frestad att låta bli att ta sig an, frestad hårdare här än i någon annan del av sin dagliga uppgift. Han måste rikta in sitt hjärta på att övervinna i bön, under bön och med bön och detta innebär att han måste övervinna sitt kött, därför att det är köttsligheten som alltid står hindrande ivägen för bedjandet.
Nästan allt som hör till predikandet kan läras in med ett ordinärt mått av intelligens och praktiskt förnuft. Det är inte alltför svårt att predika eller sköta församlingens ekonomi eller att göra besök i hemmen; att viga eller att officiera vid en begravning klarar man med hjälp av handboken och andra små hjälpmedel. Att sätta samman en predikan är som allt annat hantverk. Så förhåller det sig med allt som tillhör uppgiften att leda en ordinär församling.
Men med bedjandet är det en helt annan sak. I denna uppgift hjälper inga handböcker, i detta uppdrag finns ingen assistans att få. Här måste den ensamme gudsmannen ta sig an kampen utan något bistånd utifrån, ibland under fasta och ofta med obeskrivlig vånda. Här görs var man till original, därför att verkligt bedjande inte kan imiteras eller läras ut av någon annan. Var och en måste bedja som om endast han kunde bedja och hans tillvägagångssätt måste vara hans eget, utan att stödjas eller bero av någon annan, oberoende av allt och alla utom den Helige Ande.
Thomas A Kempis säger att en gudsman måste vara mera hemma i sin bönekammare än bland människor. Man går inte alls för långt genom att säga att den predikant som njuter av att stå i talarstolen inför ett auditorium knappast är beredd andligen att träda upp inför människor.
Ett rikt bedjande låter en man känna tvekan och försiktighet i företaget att stå inför åhörare. Den människa som verkligen har gjort sig hemmastadd i Guds närvaro kommer att finna sig själv med en inre motsägelse. Han är så intensivt medveten om sitt ansvar att han skulle vilja göra vad som helst för att slippa stå upp för att tala, men samtidigt är trycket så överväldigande över hans ande att vilda hästar inte skulle kunna släpa bort honom från talarstolen.
Den som inte först har stått inför Gud ska inte träda upp inför människor för att tala för hans räkning. Många timmars bön måste föregå en enda timme i en talarstol. Predikanten måste vara långt mera hemmastadd i bönekammaren än på en plattform. Bedjandet hör till det eviga, predikandet till det tillfälliga. Bedjandet hör till det kontinuerliga, predikandet är blott ett inpass.
Det är betecknande att skolor och seminarier lär ut allt om predikandet utom den viktiga delen – bedjandet. Man kan inte i verklig mening belasta dessa läroanstalter med denna svaghet just därför att man inte kan lära ut bedjandet, dess hantverk kan endast mödosamt nötas fram i en bönekammare. Man kan inte komma längre i en skola, eller med en bok, en artikel än till att rekommendera bedjandet och uppmuntra till praktiserande. Själva bedjandet måste formas av den enskilde. Att detta är det arbete som utförs med minst entusiasm måste vara en av de största tragedierna i vår tid.
Hämtat ur: ”God tells the man who cares.”
A. W. Tozer
-- -- --
BÖNEHUS NORDEN
Bästa sort - svårast att nå
A. W. Tozer
I denna vrånga och förvända värld är de ting som betyder mest oftast de ting som är svårast att lära. Motstående utsaga är lika sann; de ting som lättast går att fånga är mestadels och på sikt av ringa värde för oss.
Detta ser vi tydligt i det kristna livet, i vilket det ofta är så att de saker vi lär med den minsta ansträngning är sådant som är ytligt och betydelselöst och dessa läxor och övningar vilka skulle förmedla förnämligast insikt undviks därför att de kostar besvär och möda.
Det blir ännu tydligare i det kristna tjänandets många uttryck, särskilt i predikandets tjänst. Där är det så att de besvärligaste uppgifterna också är de som bär rikast frukt och de företag och plikter som kräver liten insats också ger liten avkastning. Detta förhållande formar sig till en fälla i vilken den insiktsfulle predikanten inte låter sig fångas. Skulle han redan ha fastnat däri, attackerar han både himmel och jord i sin beslutsamma kamp för att undkomma.
Att bedja dugligt är den främsta läxa vilken en predikant måste lära om hans predikande ska bära frukt. Bedjandet är den svåraste delen i hans uppgift och kallelse och det är den del som han upprepat kommer att vara frestad att låta bli att ta sig an, frestad hårdare här än i någon annan del av sin dagliga uppgift. Han måste rikta in sitt hjärta på att övervinna i bön, under bön och med bön och detta innebär att han måste övervinna sitt kött, därför att det är köttsligheten som alltid står hindrande ivägen för bedjandet.
Nästan allt som hör till predikandet kan läras in med ett ordinärt mått av intelligens och praktiskt förnuft. Det är inte alltför svårt att predika eller sköta församlingens ekonomi eller att göra besök i hemmen; att viga eller att officiera vid en begravning klarar man med hjälp av handboken och andra små hjälpmedel. Att sätta samman en predikan är som allt annat hantverk. Så förhåller det sig med allt som tillhör uppgiften att leda en ordinär församling.
Men med bedjandet är det en helt annan sak. I denna uppgift hjälper inga handböcker, i detta uppdrag finns ingen assistans att få. Här måste den ensamme gudsmannen ta sig an kampen utan något bistånd utifrån, ibland under fasta och ofta med obeskrivlig vånda. Här görs var man till original, därför att verkligt bedjande inte kan imiteras eller läras ut av någon annan. Var och en måste bedja som om endast han kunde bedja och hans tillvägagångssätt måste vara hans eget, utan att stödjas eller bero av någon annan, oberoende av allt och alla utom den Helige Ande.
Thomas A Kempis säger att en gudsman måste vara mera hemma i sin bönekammare än bland människor. Man går inte alls för långt genom att säga att den predikant som njuter av att stå i talarstolen inför ett auditorium knappast är beredd andligen att träda upp inför människor.
Ett rikt bedjande låter en man känna tvekan och försiktighet i företaget att stå inför åhörare. Den människa som verkligen har gjort sig hemmastadd i Guds närvaro kommer att finna sig själv med en inre motsägelse. Han är så intensivt medveten om sitt ansvar att han skulle vilja göra vad som helst för att slippa stå upp för att tala, men samtidigt är trycket så överväldigande över hans ande att vilda hästar inte skulle kunna släpa bort honom från talarstolen.
Den som inte först har stått inför Gud ska inte träda upp inför människor för att tala för hans räkning. Många timmars bön måste föregå en enda timme i en talarstol. Predikanten måste vara långt mera hemmastadd i bönekammaren än på en plattform. Bedjandet hör till det eviga, predikandet till det tillfälliga. Bedjandet hör till det kontinuerliga, predikandet är blott ett inpass.
Det är betecknande att skolor och seminarier lär ut allt om predikandet utom den viktiga delen – bedjandet. Man kan inte i verklig mening belasta dessa läroanstalter med denna svaghet just därför att man inte kan lära ut bedjandet, dess hantverk kan endast mödosamt nötas fram i en bönekammare. Man kan inte komma längre i en skola, eller med en bok, en artikel än till att rekommendera bedjandet och uppmuntra till praktiserande. Själva bedjandet måste formas av den enskilde. Att detta är det arbete som utförs med minst entusiasm måste vara en av de största tragedierna i vår tid.
Hämtat ur: ”God tells the man who cares.”
A. W. Tozer
-- -- --
Att bedja för den hungrige predikanten
Första ordningens bedjande, det bedjande som har främsta plats och första prioritet har gudfruktigheten och gudaktigheten som mål. Men om inte gudfruktighet rotfästs och etablerats bland dem som ber finns det ingen verklig bas för bönhörelse i denna sak. Gudsfruktan föder bönen om gudfruktighetens tillväxande. Hungern efter rättfärdighet skapar utrymme för rätt och rättfärdighet.
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
----------
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Postgiro: 922937-8
Första ordningens bedjande, det bedjande som har främsta plats och första prioritet har gudfruktigheten och gudaktigheten som mål. Men om inte gudfruktighet rotfästs och etablerats bland dem som ber finns det ingen verklig bas för bönhörelse i denna sak. Gudsfruktan föder bönen om gudfruktighetens tillväxande. Hungern efter rättfärdighet skapar utrymme för rätt och rättfärdighet.
Första ordningens bedjande ringar också in, omgärdar och omsluter ledarskap på varje nivå och i varje segment av samhället. Bed för Konungen och landshövdingen, för partiledaren och predikanten. Bed för dem, för att dessa ska kunna hålla sin roll öppen i fråga om hunger och mättnad, ifråga om rätt och rättfärdighet, i fråga om gudsfruktans ingång i varje del av deras ansvarsområde.
Gudsfruktan är något man längtar efter, gudfruktighet är något man hungrar efter. Denna hunger bärs kanske tyngst av predikanten. Den hungrige predikanten är den bäste predikanten; Herren mättar honom i bönen. Den hungrige predikanten är den mest utsatte, den mest frestade; bedjaren är hans hjälp i nöden.
Vi har att söka oss in i gudfruktighetens områden för att ge assistans till hungrigt ledarskap, och först till den hungrige predikanten. Han är den som har den främsta rollen bland dem som ger sig åt målsättningar av första ordningen och åt det bedjande som hör till första prioritet.
Det stöd vi kan ge till den hungrige predikanten ger rikaste utdelning, Den omsorg vi kan visa den hungrige predikanten ger verkligt rum för Herren att forma tjänst och tjänande. De böner som uttrycker verklig nöd i denna sak ger plats åt Guds Ande till upprättelse och vittnesbörd.
Låt oss be för predikanten. Låt oss ägna oss åt predikanten i hans hunger efter Gud. Låt oss skaffa honom andrum och utrymme till att stilla sin hunger. Låt oss be om Guds saks mättnad i dessa mäns liv.
Lars Widerberg
----------
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
Postgiro: 922937-8
Kommentarer
blog comments powered by Disqus
Trackback
