Biskopar och präster…

Rönnbär
Foto: IAM

Biskopar och präster reagerar surt på textorden " Biskopar och präster som inte längre tror…".

Under mitt pass av Walk n' Talk idag rör sig texten om "Biskopar och präster..." och sura reaktioner på de versorden i mina tankar.
Rönnbärsträdens få kvarvarande röda bär påminner om rävens kommentar: "Surt". Räven förstår jag. Förstår räven som förväntat annan smak, typ/hallon alternativt åkerbär.

Men de biskopar och präster som reagerar surt på textens ord kan jag alls inte känna sympati med.
Varför? Låt mig förklara...

Bakgrunden är den att sångaren och textförfattaren Simon Ådahl skrivit en sång som är en Bön för Sverige, där nöden i vårt land beskrivs ur skilda och verklighetsnära aspekter. Texten finns att läsa och hämtas på nätet.

En av textens strofer börjar: "Biskopar och präster som inte längre tror…"
Biskopar och präster… som inte… tror…
Därför reagerar somliga präster och biskopar surt som räven på rödbäret, ja, mer än så.

Själv prästvigd med samma vigning som alla präster och biskopar i Svenska kyrkan kan jag självklart både förstå och inte förstå dessa mina kollegor som ser och hör rönnbärssurt inför texten och denna Bön för Sverige. Nu säger man från en del kyrkligt håll att texten är "frikyrklig", "fundamentalistisk", "sekteristisk" etc allt i en mycket negativ reaktion.

Men - Vad är det som står i texten? Om man läser de två första raderna står det: - Biskopar och präster som inte längre tror - att Jesus är Guds son.

Detta är nöden att det finns biskopar och präster som i skilda sammanhang ger uttryck för att Jesus inte är Guds son. Det är högst allvarlig villolära och ger textens uttryck relevans. Orden är adekvata.

Våra katolska och ortodoxa biskopar och präster delar budskapet i Simon Ådahls text. Jag vet det eftersom jag känner deras sätt att tänka i den här saken, och jag träffar ortodoxa präster varje vecka. Dessas reaktion delas tillsammans med ett stort antal grupperingar och kyrkor i Den svenska kristenheten.

Frikyrkor och bibeltrogna grupperingar i Svenska kyrkans klassiska tradition reagerar på den teologi som sprider otro.

Om man skulle göra en uppskattning av tillståndet om tron på Jesus som Guds son bland församlingsledare i hela Den svenska kristenheten  - och jag vågar mig en skattning - så omfattas nog denna tro av en majoritet. Otrons lakejer är en minoritet.  

Därför kan vi vara frimodiga att fortsätta att bedja för Sveriges folk - och bedja för den lilla minoritet av biskopar och präster - inklusive pastorer/präster i alla samfund - som inte tror att Jesus är Guds son.

Biskopar och präster som inte längre tror
att Jesus är Guds son, att Gud är stor.
För kristendom är bara ett vackert ideal.
Det är Sverige just idag.

Mina intryck av Walk n' Talk-vandringen idag är helt och hållet fokuserade kring de sura rönnbärsreaktionerna. Att Jesus verkligen är Guds son och att det hör till trons grunder, det kan aldrig reduceras till att kristendom är bara ett vackert ideal. Det är nödvändigt att ha ordentligt på fötterna i trons vandring, både fides qua och fides quae. 

Tisdag 050927
/Dag

FOTNOT
* När vi talar om trons grunder behövs hela grunden. På latin har dogmatiken ett par illustrativa uttryck i saken. 'Fides qua' är den tro som man tror med, dvs. den personliga subjektiva tron i hjärtat; 'fides quae' är den tro som man tror på, dvs. de läromässoga grunderna som Guds ord undervisar om.

* Se artikeln Be för Sverige

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0