MXp

Den 12 mars 1932 lämnar de Jönköping; Ernst och Hulda med de två små flickorna Anna, 3 år, och Linnéa, 1 år, reser nu först med båt från Göteborg till Oslo, där de går ombord på ångaren S/S Nordic med plats för tolv passagerare. Resan över vattnen till Durban varar under sex veckor. Det ska visa sig att det inte kommer att bli en alldeles vanlig resa. Resan de gör ska komma att bli en upplevelse mer annorlunda än tänkt för våra vänner, som längtar efter att få komma hem och arbeta i alla både utmanande och alldagliga uppgifter. Det de bär i sina hjärtan - efter tiden hemma i Sverige drygt ett och halvt år - är längtan att få leva ut missionens verk bland alla afrikaner i Machadodorp-distriktet.

När de lämnar hamnen i Oslo och gått en timmes tid ut från Osloviken, mötte resans första oväntade incident. Hulda har med Ernst just installerat familjen för den långa färden i en liten trång hytt. De små, Anna och Linnéa, har just påbörjat sina upptäckter med sina respektive speciella sinnesorgan som sysselsätter inte bara en 1- och 3-åring helt och hållet utan också en mors och fars tillsyn. Ernst har gått upp på däck och ser det norska landskapet fjärma sig i horisonten. Så händer det oväntade.

Ångfartyget S/S Nordic med sitt tonnage plus tolv resenärer rister till och flickorna som leker i hytten ramlar omkull av en kraftig stöt. Hulda tar barnen i famn och rusar upp på däck. Ernst står vid relingen alldeles vid uppgången från hytten de lämnat bakom sig. Flickorna gråter undrande vad som är på gång. Ernst förklarar:

- En av besättningsmännen har just berättat att man tvingats stoppa upp färden genom att kasta ankar. Varför vet jag inte, men jag ska gå och höra mig för, Hulda. Stanna kvar här en stund.
    
Ernst samtalar med en man ur besättningen på väg till styrhytten, och får veta skälet.

- Styrinrättningen har tydligen gått sönder. Därför detta plötsliga stopp.

Det visar sig att resan kunnat sluta riktigt ödesdigert, eftersom Nordic var på väg rakt in i klipporna föröver. Man lyckades dock få stopp på ångaren bara något tjugotal meter från en klippvägg. Hade båten med utslagen styrinrättning gått på klippan hade skadorna säkert blivit så omfattande att man fått seglatsen fördröjd med en eller kanske två veckor. Nu var skadan lätt att reparera och man kunde fortsätta färden redan efter en timme. Nu stävade Nordic tryggt och lugnt mot Newcastle som var det första delmålet. Här i England går man i land för att kola och man stannar ett dygn. Hulda och Ernst får några timmar tillsammans med de små att gå i land och promenera på fast mark, innan de rullande veckorna på båten tar vid.

Under fyra veckor går nu Nordic natt och dag utan avbrott. Som framgått är det inte ett passagerarfartyg de åker till Sydafrika med utan en lastångare. Ångarens fakta är följande: S/S Nordic är byggd 1914 vid varvet J L Thompson & Son, Breat Britain. DW: 7.700. BR: 4.280. Mått: 117,3 x 16,4 x 7,2. Knop: 10. Som synes går båten inte med någon större hastighet.
 
Livet ombord är också allmänt sett typiskt för en lastångare, med ett litet utrymme för eventuella passagerare. Hyttantalet är begränsat och utrymmet trångt. Matsalen är heller inte dimensionerad för annat ett mindre antal matgäster, vilket innebär att Ernst ensam får plats i den och tar med mat ned till hytten och sin familj.

Förutom att mathållningen är begränsad och att man får äta praktiskt taget utan service, och att man behandlas illa som passagerare av kaptenen, så föreligger också ett mycket allvarligt problem ombord. Detta påpekas redan under första veckan i direkta samtal med kaptenen ombord, både av Ernst och av Hulda vid ett flertal tillfällen från resans allra första början. Problemet är inte vilket som helst eftersom det hör samman med säkerheten ombord och resans genomförande över huvud taget. Kaptenen visade det sig mycket snart har allvarliga alkoholproblem. Han var i princip drucken under hela resan, under fyra veckors tid. Besättningen och de tolv passagerarna klarade sig med livet i behåll därigenom att det tydligen fanns en man i besättningen som hade så pass elementära men nödvändiga kunskaper att transporten kunde genomföras. Vem den mannen var kunde Ernst och Hulda inte luska ut vem han var. Men denne man tog tydligen ansvar för båt och människor utan att någon märkte något. Kaptenen däremot var inte sällan totalberusad och alldeles ur stånd att föra befäl och alls ta och ha kaptens ansvar.

I Cape Town dit man kommer efter fem veckor stannade man ett par dagar. Av skäl som tydligt kan skönjas var att kaptenen på Nordic bjöd all fyra Andersson's på bilskjuts och guide runt i Cape Town. Man fick se Taffelberget. Han var mycket vänlig och tillmötesgående mot familjen och vid turens avslutning fick familjen en stor chokladask. Kaptenens extraordinära generositet hade flera skäl, mathållningen var ett, men framför allt var han livrädd för att anmälas för sitt alkoholmissbruk. Både Ernst och Hulda hade talat om den möjligheten. Hur de sedan gjorde inför ansvariga i båtens rederi framgår inte i källmaterialet.

Resan hem till Machadodorp gör man via tåg efter det att sluthamnen Durban nåtts efter en veckas båttur. Resan slutade trots allt lyckligt och väl. De kunde helbrägda gå in i arbetet med all sin längtan och med visionerna för folkets behov i Transvaal och uppe bland Machadodorp Mountains.