MXp

Kristina kyrka Jönköping Foto: Sv.kyrkan Jönköping

Hulda sitter uppe på andra våningen och läser:...

---

J., förr kalladt Junaköpung efter den genom de gamla lagarnas föreskrifter om eriksgatan (se Eriksgata) bekanta Junabäck, var sannolikt redan under hednatiden en betydande plats. Magnus Ladulås gaf orten 1284 och 1288 privilegier å vissa köpstadsrättigheter, sedan (1333) bekräftade af Magnus Eriksson, hvilken 1349 förordnade, att i J. skulle följas samma "biaerkeret" som i Stockholm. - - -
Vid medeltidens slut hade den utom stadskyrkan tre kapell (af hvilka S:t Görans låg utanför staden), ett franciskankloster (se Jönköpings kloster), vid Munksjön, der fästningen sedan anlades, ett helgeandshus samt en stadsskola. Redan på Magnus Ladulås' tid fanns ett slott, men det förstördes i början af 1300-talet, och ett nytt byggdes. Detta befästes af Gustaf Vasa. Men brann jämte staden 1612, hvarefter Gustaf II Adolf lät bygga ett nytt slott eller måhända tillbygga och befästa det gamla franciskanklostret. Slottet förstärktes af Karl X och Karl XI samt inreddes praktfullt, men förstördes af vådeld 1737. Efter branden 1612 flyttades staden till sin nuvarande plats och erhöll privilegier 1614 och 1620. Äfven sedan har den flere gånger härjats af eldsvådor, och 1834 rasade koleran der värre än på något annat ställe i Sverige. Sveriges sista krig med Danmark slöts genom freden i J. d. 10 Dec. 1809.

Ernst kommer in genom dörren. Det är skymning. Dagern är sådan att det inbjuder till att kura skymning. Ernst frågar Hulda där hon sitter med ett tänt stearinljus vid bordet: - Vad läser du om?

- En artikel om Jönköping i Nordisk Familjebok. Besöket på Visingsö och Brahehus inspirerade mig att lära mera om vår nya gemensamma stad. Och att göra det innan det är dags att arbeta vidare där jag inte har tillgång till böcker som vi har här i Jönköping.

- Vet du vem jag träffat under eftermiddagen?

- Kanske nån hemkommen missionär från Kina eller Indien på SAM:s expedition…

- Nej. Du vet ju att jag hade ett så fint förhållande med kantor Hede alltsedan åren efter omvändelsen 1918. Han betydde så mycket. Han och jag hade våra möten, då jag kunde rådfråga om ting jag var lite osäker om. Jag minns t.ex. när jag skulle skriva mitt brev till SAM och be om att få bli antagen som missionärskandidat, då rådfrågade jag Hede om brevs författande och han gav kunskap om det och mycket annat som jag inte var van vid. Inte nog med det. Han var också den som presenterade mig för stadskyrkans präster som kom ut till Ljungarum. Och idag har jag haft ett så fint samtal med prosten Oscar Ödquist i Kristine. Det känns så värdefullt att få möta dessa trons bröder. Ofta har det bland väckelsefolket talats om att det finns troende präster. 

- Ja, men det vet man väl. Ibland när jag hör sådana uttalanden blir jag lessen. Präster såväl som frikyrkopastorer kan ibland undantagsvis avfalla från tron. Men som det i frikyrkligheten ibland hävdats rör man sig inte på sannfärdig mark. Hemma i N. Sandsjö hade jag så fin kontakt med prästerna och min konfirmationspräst. De var inte bara lärda och kunde föra sig på alla plan, de var också verkligen trons förmedlare och lärare.

- Du vet, Hulda, att för mig var det ju så att hemma på Vassnöden bodde ju Anders Magnus Svensson, innan vi flyttade dit från Rustorp 1909. Anders Magnus blev kyrkvärd och torpet arrendeställe. Det ordnade baron och kyrkoherden, för skulle man vara kyrkvärd kunde man inte vara torpare. Därför såg baron på Strömsberg till att han fick bo arrendestället Vassnöden, och blev alltså arrendator. Vassnöden förknippades därför med kyrkan. Efter 1918 kunde jag därför gå till gamle baron och fråga om jag kunde få hålla söndagsskola på herrgården för gårdens barn. Ja, du vet ju om detta. Och fröken Ebba, baronens dotter, spelade när vi hade söndagsskola.

- Ja, och hur kommer prosten Oscar Ödquist in i detta sammanhang då?

- Jo, ser du, det känns för mig så gott att kunna få förstärka banden vi har med missionsvänner, oavsett deras plats i Guds rike. Och prosten och hans präster i Kristine har jag dessa nu snart två år fått möta i gudstjänst mer än på begravningarna, nämligen de gånger vi också varit med på högmässan på söndagsförmiddan när jag inte varit ute på resa.

- Hur var det att möta prosten idag? Vad sa han inför vår avfärd?

- Det känns så gott att möta en man som är både äldre och lärd och få möta det intresset som han visar. Han berättade också en hel del om sina tankar kring Kristine och arbetet bland människorna i stan. Om sina präster Henrik Ekberg och Per Pleijel och adjunkterna. Du skulle ha varit med. Han har mycket att berätta från alla möten han haft med själar under åren. Vi samtalade också mycket om missionen i Afrika. Om Svenska kyrkans missionärer, bl.a. Ida Granqvist

- Henne tycker jag så om. Hon har varit en välsignelse och inspiratör för många missionsvänner, också med sina artiklar från fältet i Sydafrika.

- Vidare talade vi en hel del om 1919 och SAM:s tillblivelse, om kyrkans präster i Jönköpings missionsförening. Om det förebildliga i Alliansens vision om enhet och frihet som Rundbäck talade om på sin tid. Det är så berikande och välsignat att få dela bröders gemenskap med sådana som prosten Oscar Ödquist och höra honom dela den vision som Herren Jesus har för sitt folk och sin kyrka här på jorden. 
  
- Ernst, nu sätter jag på kaffepetter så vi får lite Vassnödenstämning. Vill du ha en smörgås till nattkaffet…

- Ja, tack. Jag går in till flickorna och tittar lite på våra prinsessor under tiden…