MXp

Bild: Ljungarums Missionshus kören Foto: i Britta Karlsson-Bäcks ägo

Hulda är ute och går. Ernst är bortrest på några missionsdagar och kommer hem imorgon. Hulda passar på att göra en liten promenad upp till Vassnöden, eftersom det är en så strålande vinterdag. Anna tycker det är spännande med snön som gnistrar så vackert i februarisolen. Det här är hennes första riktiga vinterupplevelse. Att få åka släde det är heller inte alls dumt när benen börjar bli lite trötta fast man snart ska fylla två år.

Hulda tänker där hon går med Anna... När hon svängt in till vänster och går längs Ljungarumsvägen upp mot kyrkan, ser hon de öppna fälten på båda sidor omvägen som ligger så vackert som en stor vit linneduk lagd på matsalsbordet. Uppe på höjden intill vägen ovanför fältet på höger sida syns klockstapeln som ett slags fyrtorn i ett havslandskap medan snö och sol nästan bländar Anna där hon ligger i slädfällen. Hulda tänker på allt som hänt och håller på att hända. Hon är så tacksam.

Klockstapeln står i allt detta vitnade landskap i sin skönhet som jungfru Maria skir och så vacker. Hulda tänker: - Marias ord… Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt… Maria hade sin mission. Att bära Jesus till världen. Här går jag med lilla Anna som nu är två år om några veckor. Hur ska det gå denna gång när det blir dags för min andra förlossning? Under åtta månader har jag burit detta lilla barn som jag inte sett, men känt. Och känt av på ett litet annat sätt än när Anna och hennes bror bars under månaderna före den 7 mars för två år sedan. Blir det lättare att föda nu? Det känns i alla fall på något sätt som det lilla växande barnet har det lugnare än jag tyckte mig förnimma första gången.

Nu har Anna vaknat och vill upp ur slädens varma fäll och upptäcka själv. Hon går in mot kyrkan och Hulda följer så sakta efter för att se hur det går för henne att ta sig fram i snöväglaget. Det går riktigt bra för den lilla. Hon går sakta och försiktigt och vill studera underlaget där hon sätter sin påpälsade fötter klädda i varma tjocka beklädnadsfodral.

Här var mycket folk samlat i kyrkan, när gamle baronen begravdes. Här är gravplatsen alldeles intill, där man så småningom sätter upp stenen med de nya namnen Fredrik Jakob von Essen. Det var en högtidlig dag att få vara med om. Tänk vad jag är glad för att Ernst fick träffa baron och samtala med honom dessa tillfällen som gavs. De båda kunde tala med varandra på ett sätt som bara kan ske, där det finns djup och innerlig vänskap grundat i annan verklighet än det som begränsas av ålder och klass. Åh, min Gud, jag är så glad att de kunde mötas. Och samtala om tiden före och efter Ernsts omvändelse och det som gamle baron fått betyda.

Här ute står ju också kantorns gravsten med namnet Gustav Natanael Hede. För ett halvår sedan fick jag vara med Ernst vid den begravningen här i kyrkan. Kantor Hede hade Ernst - kort innan han lades in på Länslasarettet för komplikationerna efter bihåleinflammationen han ådrog sig - mött när de båda varit ute på varsin cykeltur. Då hade de haft ett riktigt gott med varandra om missionen och missionens nåderike Gud och Fader. Ernst var så tacksam för att ha fått möta Hede som var lite av Ernsts närmaste i ålder under den första tiden efter den 23 mars 1918 och omvändelsen. Kantorn fick, sa man, ansiktsros och låg inte länge på Länslasarettet innan han dog. Bara 45 år gammal. Nästan i min och Ernsts ålder. Det känns så…

- - -

Anna gråter.

- - - Hulda som varit ute i begravningstankar en bra stund får se att Anna ligger på rygg i en driva och kan inte riktigt bemästra underlag och situation. Då kommer mors händer, varma leende och tröstande ord. Och vips är de små fötterna på väg ner igenom allén mot Strömsbergs herrgård. Huldas plan är att ta vara på tillfället denna dag och ta en tur upp till Vassnöden. Den vägen har hon lärt sig efter ett antal vandringar under halvåret som gått. Det ska bli gott att få sitta med Ernsts familj där uppe.

Här är stora Enen.
Den står som en påminnelse om att också här handlade Herren med ett litet människohjärtat och det livet förvandlades. Vilken glädje att vandra med Herren'… Lilla Anna orkar inte gå längre. "Nej, visst, Anna ska inte behöva kämpa så med sina små ben. Nu sätter vi oss i skinnfällen och åker uppför. Skönt, eller hur, Anna!?" Hulda drar släden i backen på Markavägen. Tänk vilka skidbackar här är längs bäckravinerna. Hulda gläds i tacksamhet över vad människorna här på orten betytt och betyder. Här har vi fått den där sängkammarmöbeln som vi fick låna av Hede. Barnsängen, korgstolen, köksutrustningen, den här fällen och släden och möbler i hela lägenheten. Vilken glädje att få leva i denna Guds oändliga omsorg och godhet. Söken först Guds rike… det ordet har verkligen ett löfte med sig som håller både i Afrika och Sverige. Clara och gamle baron, friherrinnan och fru Hede, Britta, Märta, Patron Eriksson, Sara-Stina, Jonsson, Bäcks, baron Thure, fröken Ebba, kyrkvärdsfamiljerna V.E. Larsson och Johan Ögren och alla på SAM. Huldas tankar och hjärta överflödar av tacksägelse.        
  

Bild: torpet Vassnöden Foto: Olle Johansson 1964 

Nu är Hulda snart framme vid torpet. Tankarna har varit vid Guds nådestron. De har varit vid orons och dödens minnesstenar. Hulda vet av sina erfarenheter en hel del om sorg och död. Nu väntar hon ett nytt litet liv om en knapp månad. Nu ska hon träda in i Ernsts hem från åren 1909-1921 och hennes hjärta sjunger.

Hulda står på den snöbeklädda tomten, henens hjärta sjunger orden som blivit till en speciell bön:      

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
... Jorderiks gull stoft är och mull,
himlen allen är av salighet full

... Var man har sitt, hårt eller blitt,
himlen allena är sorgerna kvitt

... Sist skall också allting förgå,
himmelens salighet ensam bestå.

Här blir det varmt mottagande. Spisen värmer och bjuder på kaffetår och smörgås. Kring bordet sitter Ernsts familj som Anderssons alltid brukat göra när det är dags för rast. Här är köket och bostället där Pehr Edvard Andersson, född 1865-07-23 i Mulseryds församling, och hans Hanna Cecilia Andersdotter, född 1863-11-20 i Lekeryds församling, levat och verkat under åren med barnen Hjalmar, Ernst, Robert, Anna, Olga, Arvid samt Ingeborg, alla barn födda i Järstorps församling. Här vilar en värme som är mera än kökets värme, här finns för Hulda och lilla Anna en värme som är mera än den som graderas i Celsius. Här finns en värme som allena kommer från ovan.

Så berättar Hulda vidare från sina år i Afrika. För Anderssons familj på Vassnöden som nu har en missionär i släkten har många, många frågor om det stora okända Afrika så långt borta från Strömsberg och Vassnöden. När Hulda berättar om hur det är att leva på litet ute i Machadodorp, får hon höra berättas hur Edvard 1909 vid auktionen företrädare Anders Magnus Svensson köpte in en del som de ännu använder som redskap på gården. "Hyvlarna vi har i snickarboden gav vi 75 öre för. Plogen som du ser genom fönstret borta vid ladugården betalade vi 75 öre för. Dyrgriparna vagnen och tröskverket som står innanför dörrarna de kostade dyra pengar. 23,50 och 60 kronor betalades det." Så berättar Hulda om inköpen hos de rara vännerna inne i Machadodorp, familjerna Snoek, Kay och Blum. "Där kan vi få handla till bra priser därför att de uppskattar vad vi gör i kyrkan, skolan och med de sjuka. Gud är god. På Vassnöden och i Machadodorp."

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följas åt. Skyar och suckan med solsken och gamman skifta alltjämt på vår jordiska stråt. Jorderiks gull stoft är och mull, himlen allen är av salighet full.