MXp

Fotocollage i Svenska Alliansmissionen genom hundra år av Fritz Hägg. Längst ned till vänster en vy från Stadsparksberget, till höger Stora Missionshuset. Längst ned i mitten i egen oval vaktmästaren N.N. Pettersson. Styrelseledamöter: 18 personer. Predikanter: 16. [Se namn i fotnot nedan]
Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Bland flickorna ute i Ljungarums socken har det under sommaren spritts att det har flyttat in en liten flicka. Som i dagarna är 19 månader gammal, och heter Anna. Och att hon är född i Afrika. Och att hon är så söt. Och att hennes mamma och pappa är missionärer i svartaste Afrika. Och att de är hemma i Sverige något år för att vila ut efter nästan tio år ute bland vilda djur, svarta afrikaner och de mest fantastiska strapatser. Och att hon bor på andra våningen i Ljungarums Missionshus uppe på höjden. 

Efter skolans slut på dagarna brukar därför en del flickor - särskilt i åldrarna åtta till tretton - gå förbi missionshuset på höjden för att eventuellt få se om hon är ute på gården. Och… det är hon allt. Det är så spännande att se en riktig afrikansk flicka, fast hon ju är svenska och vit, men ändå en riktig afrikansk liten flicka… 

Några tonåringar har kommit att bli riktigt hemma på gården hos mamma Hulda och lilla Anna. En av dem heter Britta och hon har lovat att vara piga och titta till Anna medan Ernst och Hulda ska vara med och berätta om Afrika och missionen vid kvartalsmötet i Stora Missionshuset lördag-söndag den 18-19 oktober. Britta är 15 år och har med sig sin storasyster Märta och de får vara pigor för nästan två hela dagar denna oktoberhelg.

Bild: Anna Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Ernst och Hulda tar farväl av pigorna och vinkar till Anna som vinkar tillbaka. Lilla Anna är trygg och så glad över att få vara tillsammans med Britta som hon mött så många gånger under sina första tre månader i Sverige. De går iväg vid 17-tiden, eftersom Svenska Alliansmissionens kvartalsmöte börjar klockan 19. Inledningen med bibelläsning och bön har missionsföreståndare Viktor Johansson hand om. Huvudtalare denna första kväll på lördagen var Ernst och predikanten Eric Hertz. Ernst talade om "Evangelium som en Guds kraft till frälsning", det evangeliet är De goda nyheterna varigenom de infödda blir förvandlade, upprättade och får nytt liv och bli nya människor. Ernst predikar på sitt karakteristiska sätt och medryckande sätt. Zulufolkets åhörare attraherades av Ernsts bilder och tog till sig evangeliet som förvandlar. De berördes av hans raka enkla förkunnelse om Vägen, som ofta var Ernsts huvudtema. Vägen bort. Vägen hem. Omvändelsens väg. Efterföljelsens väg. De svarta visste vad kristen tro var när de lyssnat till Ernsts förkunnelse. Det är Vägen som förde till Himlen. Det är Vägen som Jesus visade och gav. Det är Korsets och försoningens väg. Ernst kunde zuluspråkets klickljud som ingen annan kunde. Det hördes att det var Ernsts klickljud. En del av de svarta som var med i början av Ernsts förkunnargärning i Piet Retief kommer ihåg särskilt en gång när Ernst talade om Jesu andra ankomst, och han hänvisade till Uppenbarelseboken. Ernst sa: "Det står skrivet i Paraplyet…" Och man tittade på varann och log kärleksfullt emot Ernst under de första åren som oftast är en tid av språkliga missförstånd. Ordet för 'Uppenbarelseboken' och 'Paraply' på zulu är varandra mycket lika, därav blev det som det blev den gången.


Bild: missionären Ernst Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Men nu predikar Ernst på svenska. Och han gör det på sitt sätt, eldigt och med iver. Det fanns ett drag av eld i hans förkunnelse som brann och satte hjärtan i brand. Ernst hade fått gåvan att använda språket som medel för det Evangelium som är en Guds kraft till frälsning. Han hade en hel del av det som kunskap i retorik handlar om. Inte vältaligheten i sig med alla språkliga finesser, men talekonst. Uttrycket retorik kommer ju från det grekiska språkets ord för 'talare'. I boken Retorik (322 f Kr) skrev Aristoteles att "retorik är konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga", dvs. retorik är konsten att övertyga.
 
Förutom Ernst talade också Eric Hertz. "Jag har behag till barmhärtighet" var hans budskap denna första kväll.

Söndagen började med möte 10.30. Britta och Märta kom upp till Missionsbostaden klockan 09, då Ernst och Hulda begav sig iväg. Stora Missionshuset är fullsatt. Man sjunger "Lyft den högt, den vita fanan med et röda korset på", ty det var ju den yttre missionens möte. Många missionärer var närvarande. De arbetade i Kina, Indien och Sydafrika. Huvudtalare är rektor Knut Landgren från Svenska Bibelinstitutet i Östertälje. Missionssällskapets ordförande stadsfogde K.A. Rundbäck inledde, varefter missionär W. Dreier och dr Enok Hedberg talade, innan rektor Landgren predikade. "Ingen är god utan Gud allena" (Mark 10:17ff) var texten han predikade över. Från krigets år 1915 tog han bilden: "Då världskriget utbrutit, var det en man som gick förbi en troende stenarbetare och sade till denne: 'Nu har mörka tider inbrutit, och friden kommer nog att för alltid borttagas från jorden.' Den troende arbetaren svarade: 'Om än himmel och jord omvälves, så fruktar jag intet ont; ty Gud är min klippa och min del evinnerligen.' Då vi genom tron på Jesus upplevat Guds godhet och makt, känna vi oss oändligt trygga trots stormarna på
jorden."

Bild: missionären Hulda Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Eftermiddagens möte började kl 15.30 och leddes av missionsföreståndare Viktor Johansson. Lokalen var till trängsel fullsatt. Missionärer från Kina, Mathilda och Filip Andersson, och från Indien, A.J. Selin, berättade och talade om sina erfarenheter. Och Hulda berättade så på sitt speciella sätt - varmt, innerligt och skakande sakligt - om det fält som hon med Ernst representerade på det stora fält som Machadodorp utgör.

Kvartalsmötets sista möte var förlagt till Soldathemmet. Där talade Carl Wilson och missionärsparet Myrberg och rektor Landgren vid mötet som började klockan 20.

Sent på söndagskvällen kommer makarna hem till Missionshusets andra våning. De smyger sig in i den tysta lägenheten där Britta somnat i soffan intill Annas säng. De väcker Britta tyst och tackar henne för hennes insats som barnpiga för Anna. Hulda frågar: "Hur har det gått?" och får till svar: "Så bra, så underbart det har varit att få vara med Anna. Hon är ju världens godaste lilla varelse. God natt och tack!" Och Britta går hem till Västerviken. Ernst och Hulda sitter länge denna sena kväll och natt och samtalar om livet och alla dess glädjeämnen i Guds rike och mötena med alla missionärer och alla missionsvänner i Stora Missionshuset…