(83) Cross over - Oro på fältet
Bild: Munksjön, Jönköping Foto: Förlaget NORDISK KONST Stockholm Vykort i Britta Karlsson-Bäcks ägo
Vid Vätterstranden reser sig tornet på Kristine kyrka. 3-400 meter österut ligger Stora Missionshuset. Här uppe i kvarteren finns SAM:s expedition, dit Ernst återkommer regelbundet i olika ärenden. Ljungarums Missionshus - där man bor - är beläget i bildens högra nederkant.
Nere på Missionsexpeditionen träffar Ernst varje vecka medarbetarna för yttre missionen och missionssekreteraren Emil Johnson. Ernst är mån om att följa rapporterna från Machadodorp. Samtidigt är det snart dags för oktober månads kvartalsmöte, då han och Hulda ska medverka.
Denna vecka har det kommit nyheter. På expeditionen läser Ernst den korrekturlästa texten för nummer 44 av Trosvittnet som ska lämnas till tryck samma dag. Det har kommit brev från Arne Höyland som daterats 28 augusti i Machadodorp. Nyheterna är av det mindre goda slaget.
Ernst läser texten med allvarlig min. Det syns att han är bekymrad där han stående vid redaktören Efr. Palmqvists skrivbord läser texten som är på väg till tryckeriet:
Arbetet fortsätter här som vanligt. [Gud vare tack och lov, tänker och suckar Ernst.] Vi ha besökt flera utposter sedan vi kommo hit. Tillsammans med evangelisten i Belfast gjordes en tur på flera dagar till åtskilliga platser på fältet. Vi hade kvartalsmöte i Belfast. Två blevo döpta, och det var en god anslutning till mötet. [Ernst säger bedjande halvhögt: "Du, Jesus Kristus, är densamme, igår, idag och i all evighet.] - - - På utstationen Vaterval Onder hade vi på aftonen ett kärt möte med vännerna. Många samlades till mötet, och 3 gåvo tillkänna, att de ville följa Herren. Visserligen kom hela "Zionistförsamlingen" under väsen och sång för att förstöra vårt möte, men då de ej ville ställa sina kors och stavar utanför dörren, återvände de till sin lokal. Zionisterna äro till mycken förfång för de troende. De hålla före, att de äro oberoende av de vita, men behärskas av en hård och genstridig ande. Deras tro tyckes mest bestå i deras stavar och träkors, i vita kläder och liknande. Det tyckes vara lönlöst att visa dem tillrätta.
Efr. Palmqvist säger:
- Ernst, följ med ut över en kopp kaffe får vi höra lite mera om dina erfarenheter av det som Höyland skriver om. Emil och Viktor vill nog också få ta del av vad du har att säga i saken.
- Ja, tack, det är bra att få tala om dessa sekterister.
Bild: Zulu-krigare Foto: SAM:s arkiv / Jfa
Medan nu de flesta av expeditionspersonalen är samlad kommer ett flertal frågor om det som hänt på utstationen. Ernst delar med sig av det han känner till; det blir till en slags briefing för att tala stabsspråk, eftersom just staben sitter samlad. Ernst orienterar vännerna runt bordet:
- Kyrkornas splittring har snart nått över alla gränser i Sydafrika. Man säger ju som ni vet att det ska finnas uppemot ett hundra trettio etiopiska kyrkor, som alla var och en vill stå fullt självständiga. Och som ni ju väl vet talar man om 'etiopiska' kyrkor eftersom den etiopiske hovmannen betraktas som den förste kristne afrikanen. Många av de här kyrkorna har vidunderliga namn. Hulda och jag har hört talas om bl.a. följande kyrkor: "Den apostoliska troskyrkan i Zion", "Amalikakyrkorna", "Konung Melkisedeks av Salem kyrka", "Guds i Kristi heligas kyrka", "Uppståndelsefolket" och "Nazarenerna" m.fl.
- Har du, Ernst, haft den här typen av sammanstötningar med grupper som Höyland skriver om?
- Nej, det har vi inte alls behövt vara med om.
- Inte heller på någon av utstationerna?
- Nej.
- Vad känner du mera till om alla dessa s.k. Zionister från det du hört talas om från din position i Machadodorp och hela det stora fältet som ju innefattar väldiga avstånd geografiskt och där du varit ute och sett och hört så mycket under er första period där nere?
- Vad jag har förstått har det aldrig uppstått några läroskiljaktigheter som lett till splittringar. Mest har det tydligen varit fråga om de inföddas strävan till självständighet och oavhängighet. Det handlar givetvis i grunden om rasmotsättningen mellan de svarta och de vita. Vidare om missionärernas kyrkotukt som uppfattas som ett otillbörligt ingripande i de inföddas egna kulturella seder och mönster. De svarta har också velat hävda sig, den personliga ärelystnaden och en önskan att fritt förfoga över kyrkoegendom, med andra ord även ett uttryck för släkt- och klanledarnas traditionella makt som hotats av missionen.
- Vad tror du om utvecklingen för Zionisterna?
- Åtskilliga av dessa församlingar står tydligen lågt i religiöst och sedligt avseende. Det finns säkert knappast om vilken det kan sägas att den lämnar ett bidrag till den sydafrikanska kristendomens sunda utveckling. Av vad man kan se just nu är utsikterna för en nationalkyrka inte gynnsamma.
- Det du, Ernst, redovisar det stämmer överens med de rapporter vi samlat in under senare tid och bekräftar våra kunskaper på ett utmärkt sätt, avslutar missionssekreteraren och samtalet avslutas med att
Emil Johnson leder i en bön för situationen som blivit i mötet med Zionisterna.
Innan Ernst lämnar Missionsexpeditionen, planerar och informerar man Ernst en stund inför kvartalsmötet i oktober. När Ernst tar farväl och lämnar vännerna på SAM-expeditionen ber man honom hälsa hem till Missionshuset och Hulda och lilla Anna.
Kommentarer
blog comments powered by Disqus
Trackback
