MXp

Bild: SAM:s bildarkiv /Jfa 

I 'Den stora dalen' bakom de blånande bergen, där jag mången gång bedit och kämpat och predikat evangelium, var jag åter ute på predikobesök, och tänk, denna gång fick jag glädjen se en människa komma till Gud. Så många gånger förr hade jag frågat, om inte någon ville lämna hedendomen och komma till den levande Guden, men alla föreföll hårda och oberörda av Guds ord.

Nu var jag som sagt åter på den platsen, och åter framställdes efter predikan min fråga, om någon ville lämna hednalivet och komma till tro på Gud i himmelen. Då kröp en liten flicka fram och lade sig på knä vid mina fötter och sade: "Jag vill bli frälst!" Men förstod denna lilla svaga varelse, vad det innebar att lämna hedendomen för ett nytt liv med Gud? Så stormade tankarna på mig just då. Många av de närvarande reagerade mot flickans beslut, men i Jesu namn böjde jag mina knän och började bedja för henne. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon förstod innebörden av sitt handlingssätt och kunde tro på frälsningens makt. Och tänk, det dröjde inte så länge sedan, förrän flera kom och skaran förökades undan för undan av dem som ville tro på Jesus. Och så behövde lilla Demane - så hette flickan - ej längre gå ensam till sin böneplats i den lilla skogsdungen.

Jag var åter på den platsen och kom att gå igenom den lilla skogsdungen, som nyss omnämnts, då jag fick se den lilla frälsta skaran församlad till bön. Tyst drog jag mig tillbaka, sjönk ned på en sten, och under tårar tackade och prisade jag Gud för den syn jag sett. Jag förstod att det var här de hämtade kraften att stå som kristna i den hedniska miljön.

Nu har Demane för längesedan flyttat högre upp. Endast omkring femton år gammal fick hon hembud, och oförglömligt var det att vid den öppna graven höra den frälsta skaran framför de närvarande hedningarna sjunga den bland de kristna därute så älskade sången: "Tänk på hemmet därovan!"

Åter ute på vandring för att förkunna evangelium. Denna gång gällde färden trakten öster om missionsstationen. En av våra medarbetare hade berättat, att han varit där för att förkunna budskapet om Jesus och att han funnit folket mycket intresserat. Frampå eftermiddagen, ett par timmar före solnedgången, kom jag fram till några hyddor, som låg inbäddade mellan några stora lummiga träd.

Endast några barn fann jag hemma; de äldre var alla samlade till hednafest ett stycke därifrån, sades det. Men då jag gått den långa vägen, ville jag ogärna gå hem igen utan att ha fått träffa dem och tala med dem om frälsningen i Jesus Kristus. Jag beslöt alltså att vänta in dem. Först vid midnattstiden kom de hem, och då var det ju för sent att ha något möte. Men de lovade mig, att de skulle samlas följande dag.

Nästa morgon samlades också en liten skara till möte i en av hyddorna, där de stilla lyssnade till vittnesbördet om Jesus. Nog kände jag på mig redan då, att någon av dem skulle komma till tro på Gud, men inte anade jag att hela släkten inom ett år skulle ta detta steg! Men det har dock skett. Många ha sedan dess kommit med i de omvändas led. En skola har där upprättats, där ett fyrtiotal barn nu erhåller undervisning.

Gud kan allting förändra, och Han gör under än i dag.

Artikeln som Ernst skrev om lilla Demane och hela den omvända släkten finns att läsa under rubriken "Förstlingskärven ibland de stora skarorna" med redaktörens sidorubrik "Några ljusglimtar från missionsarbetet i Afrika" i Trosvittnet 49/1942.