MXp

FOTO: Jan Viderén/videren.net/fotodagbok med tillstånd för M'Xp

Året är 1942...

Födelsedagarna i mars är härliga dagar. Först var det ju alltid Anna som fyllde. Nu är hon 13 som hon fyller den 7 mars. Mor har bakat och ordnat en riktigt fin Annadagsfest.

Så har Anna över en natt blivit tonåring, vilket ju förstås Linnéa noterar med viss tvekan. Det där om "Anders" och "Linus" och slagsmål ligger liksom i luften ännu fast med ännu mera känslor av diverse krypande och flickartat sätt… Det är som det är att vara lillasyster och se att den äldre systern faktiskt är storasyster. Hon "håller på att bli stor" säger mor.

Men, lyckligtvis lämnar Linnéa sitt 10-åriga liv för att den 8 mars fylla 11 år dagen efteråt. Skönt! - tänker Linnéa. Fast det är väldigt stor skillnad på att vara 11 och att vara 13, det märks så väldans påtagligt. Anna har fyllt 13 och Linnéa märker att hennes syster är storasyster Anna, medan hon själv "bara" är 11, men gärna på det 12e... Underbart att fylla år. Men det är också lite frustrerande det här med storasyskon.

- Anna märker det… tänker mor.
- Linnéa känner av det… säger far.
- Linnéa tycker nog att det jobbigt att jag är så mycket äldre. Det verkar som börjat inse att jag faktiskt är tonåring. Hon är lite barnslig, förresten, men hon är ju bara 11 år också, går Anna och tänker. Särskilt när Anna märker att Linnéa reagerar lite Linus-aktigt, om man så säger, tänker… Anna, som nu är tonåring.  

Ernst vet att mor Hulda känner av spänningarna och känslorna som rör sig hemma i och utanför hemmet i de båda flickornas inre nya liv i Sverige. Hulda säger till honom:
- De lever ett rikt inre liv… våra flickor, och så ler hon så där som bara hon kan. Å ena sidan, Anna - tonåring… Å andra, Linnéa - inte riktigt tonåring…

Dagarna går i marsmånaden 1942. Far Ernst fyller 50. Anna och Linnéa kallar sina föräldrar för 'far' och 'mor', inte mamma och pappa. (Språkbruket i tiden är detta, inte bara i missionärsfamiljer…) Så kommer den stora dagen för far, när han ska fylla 50. På kvällen säger mor Hulda till Anna och Linnéa:

- I morgon bittida får vi väckning tidigt, må ni tro. Ni förstår att vi får storfrämmande redan när tuppen gal. 'Uppe med tuppen', vet ni vad det betyder?
- Ja, det betyder väl tidigt på morronen, säger Anna.
- Inte bara det, jag brukar allt tänka mig att klockan sex är i senaste laget för tuppen att gala. Vid 6-tiden får vi främmande.
- Vilka kommer så tidigt för att uppvakta far?
- Jo, vet ni vad, missionsledningen ifrån Jönköping har meddelat mig att de vill komma vid 6-tiden och uppvakta far. Det låter väl spännande?
- Vad ska vi ha på oss? Frågar Linnéa.
- Ni lägga manken till lite extra med att se till att lägga fram de rena och nystrukna klänningarna som jag gjort i ordning och lagt där jag brukar lägga. Och förstås själva klä er så ni ser riktigt fina ut vid fars 50-årsdag. - Väcker du oss då, mor? 
- Visst, det råkar vara min tur att göra i ordning kaffe-på-sängen denna vecka. Far vet att han kan sova till sex. För då kommer jag med kaffet.

Så är det den 23 mars 1942 och far Ernst får uppvaktning från SAM som han aldrig kunnat drömma om. Han hade väl kunnat tänka sig att någon kanske skulle höra av sig under dagen. Men att de så här skulle komma körande i bil de sju milen hela missionsledningen uppklädda och med pengar och blommor, det var en överraskning.

Mor Hulda hade bakat och fejat och putsat och flickorna var så prydligt klädda som skulle de på bal, och så hela missionsledningen här hemma klockan sex mitt inne i vår lägenhet. Detta var mer än en dröm…

Flickorna fortsätter sina flick- och tonårsdagar nere vid sjön i Ekenässjön och i skolan. De växer och mognar och håller på att upptäcka och utforska livet som är tonåringens…

Nästa år fyller Anna 14 och Linnéa 12. Semestrarna bestod i att de alla fyra cyklade från plats till plats och övernattade i bygderna där Ernst hade lärt känna missionsvännerna. De kunde inte riktigt förstå detta med kriget, alla radion nyheter varje dag, och detta med att mörklägga alla fönstren med svart papp. Huset i Ekenässjön låg ju alldeles intill sjön och sommarmånaderna badades det flitigt. Grannbarnen hade en eka som de använde - sju tillsammans. Varje sommar fick de fyra flickorna som höll samman som kamrater var sitt grönsaksland som de fick sköta - vattna, rensa och skörda.

Far Ernst som nu mest är - inte mfundisi, missionären - utan resepredikanten, han cyklade vida kring i bygderna till missionshusen. Han kunde ibland vara borta under inte bara veckor utan till och med månadsvis. På något sätt kände de igen far från Afrika. Arbetade intensivt och uthålligt, här i Sverige finns inga höjder och dalar som hemma i Afrika. Men tempot i arbetet, det är detsamma här i Småland och i Ekenässjön för far. Det ser tonåringarna, ja, Linnéa är ju faktiskt på sitt tolvte/trettonde nästan, så hon är också där bland 'tonåringarna', nästan…
 
Mor Hulda - cyklade också till missionshus på möten - fast på lite närmare håll, t.ex  Fifflekull som ligger 4 km utanför Ekenässjön. Det fanns så mycket som var spännande med Fifflekull. Inte bara namnet, där fanns historia, historier, runsten och allt det som kan attrahera en 12-13-årings äventyrslust... 

Det var också mycket speciellt att åka till Ulfstorp och hälsa på morbror Sigvard och de gamla vännerna mor fortfarande hade bland missionsvännerna i Sandsjöbygden.

Lika speciellt var det när de var tillsammans med far och mor inne i Jönköping på kvartalsmöten i Stora Missionshuset. Då bodde de hos faster Ingeborg på Oxtorgsgatan. Det var verkligen riktiga äventyr att få vara med inne i staden och få stanna över någon eller några nätter. Det var verkliga höjdpunkter. Det var så mycket att upptäcka i Jönköping bland alla de många unga och tonåringarna de träffade i Missionshuset…
- Det blir nog kanske lite för mycket av att gå i Stora Missionshuset, tycker jag, sa mor Hulda under denna deras - Annas och Linnéas - förtjusning av att gå i Missionshuset.
- Varför säger du så, Mor, undrade stillsamt Anna, och Linnéa spädde på med:
- Men, mor, vad säger du? Är det inte bra att vi gärna och ofta vill gå och vara i Missionshuset. Varför säger du så, sa Linnéa precis med samma tonårstonfall som sin storasyster.
- Ni går så mycket där och tillbringar så mången timme där att ni ju inte får tid att läsa Guds ord.

Mor Hulda hade nog ändå sanningens nådegåva bland alla sina andra. Men den gåvan var ovanligt väl och starkt utvecklad...