MXp

Bild: Evangelisten David Nhlapho i Machadodorp som plöjer en åkerlapp på missionsstationen där han får så sin majs. Han gör det som synes med en liten blivande evangelist (?); David blev senare pastor i Machadodorp. Foto: Eivor Jele - Se: FOTNOT

Till församlingsgrundandet och församlingsbyggandet som Ernst ledde på sitt anderssonska sätt hörde en strukturkategori med en alldeles särskild betydelse, nämligen evangelisten. Till Ernsts speciella insatser hörde kallandet och inskolningen av evangelisterna, och vidareutbildningen av dem. Ernst hade en lärare- och pastorshållning som innebar att han gärna och delegerade så många uppgifter som möjligt. Vi kan ana och förstå denna hans skicklighet med tanke på alla de arbetsledare han mött alltifrån förmannen hemma i stallet på Strömsberg, över gamle baronen F.J. von Essen och SAM:s personligheter i den yttre missionens tjänst på expeditionen till K.A. Hjelm.

Med de ansvarsuppgifter som gavs evangelisterna i Machadodorp-distriktet växte och mognade de i sin duglighet på ett synnerligen gott sätt. En sentida efterträdare som missionsföreståndare på Machadodorp -  Hanna Svensson - brukade när de var ute i skiftande mötes- och undervisningssammanhang fråga sin mycket yngre kollega Eivor Samuelsson: "Ska du tala först eller sist, Eivor?" Det är en illustration också till hurudan Ernsts hållning var inför alla sina medarbetare, inte minst evangelisterna. Hanna skulle ha kunnat fråga Eivor: "Vill du tala vid det här mötet?" Det sättet att fråga skulle inte på samma sätt gjort att den nya missionären lärt sig zuluspråket lika snart.   

När Ernst hade vägarna förbi SAM:s expedition för att planera schemat för sin roll som resepredikant under den här tiden hemma i Sverige, passade han givetvis att hålla sig ajour med det som händer nere på missionsstationen. Han gläder sig över att Folke Carlsnäs utsetts till vikarie att tjänstgöra i Machadodorp under tiden han är hemma i Sverige.

En dag på SAM:s expedition får Ernst höra att man fått telegram från en av evangelisterna ute på fältet,
vilket Folke Carlsnäs skriver om till SAM:

EVANGELISTEN ANDREAS
Evangelistens barn har dött. Vi åkte dit. Då någon dör bland de svarta så kommer deras vänner dit för att delta och gråta. Det är då hopplöshet, förtvivlan och klagan utan like. Hedningarnas tanke är att ingen, utom möjligen de gamla, dör en naturlig död. Någon har varit framme och förtrollat dem. Det är den allmänna meningen ibland folket. T.o.m. bland de troende vill detta ofta smyga sig in. Då vi kom fram och gick in i evangelistens hus satt de båda föräldrarna till barnet där i ett rum. På bordet låg bibeln och sångboken. Det hade tydligen nyss varit bönestund. De var liksom förklarade de båda föräldrarna. Fastän saknadens tårar och smärta kunde spåras i bådas ansikten förstod vi, att vi kommit till ett hem, där ett liv i Gud var starkt. "Visst sörjer vi, men vi tackar mycket mer." Det var deras vittnesbörd. "Det väntar oss därhemma vårt älskade barn och ska hälsa oss välkomna, då vi kommer efter en dag. Visst svider hjärtat, men vi tackar Gud för att vi sluppit att lämna vårt barn efter oss på jorden." Så talade den trogne och gudfruktige Andreas. Så ville han sjunga. Det var inte en klagosång, som togs upp, nej, med jubelton ljöd det, då vi gemensamt sjöng om hemmet som Jesus berett. Evangelisten sjöng, så att det genljöd över de inföddas lokation. Det var seger, även då döden hälsat på och krävt sitt offer.

Missionssekreteraren tittar upp på Ernst när han läst texten. Ser tårarna rinna utefter Ernsts kinder. Han säger:
- Du skrev ju om Andreas, Hjälten, i Årsboken som kom ut häromsistens, Ernst. Herrens nåd är stor och ny varje dag.

Hemma på kvällen sitter Ernst och berättar ingående om vad som hänt evangelisten Andreas och hans familj. Sedan undrar Linnéa:

- Du, pappa, du tyckte allt mycket om Andreas, eller hur?   
- Ja, det gjorde jag. Och gör fortfarande. Varför frågar du det?
 - Därför att Anna och jag ser ju att dina tårar trillade efter kinden när du berättade om vad som hänt dem och hur de sjöng av glädje i lokationen, så att säkert alla grannar hörde den sången…

EVANGELISTEN JOHANNES
Johannes Jele [se fotot ovan] heter en annan evangelist som Ernst med Herrens hjälp fått utvälja och kalla och skola upp. Han verkade i Slaaihoek, 25 km sydost om Machadodorp, där det fanns en gruva. Johannes hade en halvbror Solomon som var gift med Elisabeth. Ett av barnen var Moses, som berättar att hans mor med Johannes och folket älskade mfundisi Ernst.
Elisabeth sa: Ernst var en så ovanligt snäll människa. Han utstrålade värme i allt han gjorde och var. Han älskade verkligen folket, sådant känner en zuluafrikan. Han gick runt i kraalerna med sin cykel. Han levde ett hårt liv. Ett så hårt liv som han levde i arbetet skulle ingen afrikan kunna göra, sade man. Mor Elisabeth hade varmt stöd i missionsstationens liv och det andliga stödet var till stor välsignelse för en ensamtstående mor Elisabeth och liten Moses. När han var 12 år stod han på knä i en söndagsskolsamling i det lilla huset intill kyrkan och bad Gud om att själv få bli och vara Jesu lärjunge.
Moses: - Vi bodde på farmen Rietvlei. Min pappa dog 1950, när jag var 4 år. 1951 flyttade jag, min mamma och 6 av mina syskon till lokationen på Machadodorp och då började min mamma jobba hos Mrs Bloom, frun till grosshandlare Bloom nere i centrala Machadodorp, där Hulda brukade handla. 
Moses säger också: - Utan att Ernst kommit till min hemtrakt hade jag kanske inte varit den jag är idag, och jag hade förmodligen heller inte varit i Sverige, vilket jag är sedan 1975.

Hur Guds trofasta nåd och kärlek fått gripa in familjen Jeles liv förstår vi av att Johannes Jele kom att bli evangelist i det strategiskt viktiga gruvområdet Slaaihoek och av att Moses säger det han säger. Dessutom kom missionen att stödja den unge skolpojken Moses så att han fick skolutbildning ända upp till universitetsnivå och avlade socionomexamen. Som skolelev på högstadiet var han missionsstationens praktiske hjälpare. Senare när Moses studerade i Ermelo - där Folke Carlsnäs var  föreståndare vid den stationen de åren - fick också Moses där hjälpa till som medarbetare i kyrkan med att bl.a. predika.

Med lite gränsöverskridande perspektiv i rum och tid kan Machadodorpsdistriktet idag sägas ha en utpost så pass långt hemifrån som i Smålandsstenar, eftersom Moses varit medarbetare på stationen men nu bor och arbetar i Sverige. Sedan apartheidregimen inte tillät honom att stanna på grund av äktenskapet med Eivor Samuelsson lämnade han och hon landet 1975. Svenskfödda Eivor Samuelsson hade också varit missionsföreståndare med Hanna Svensson i Machadodorp, så det är dubbelt relevant att tala om Småland som utpost till Machadodorps missionsstation…

Det var ett stort distrikt Ernst hade att ha vård om och tjänst i. Här är några exempel på avstånden i distrikten där också evangelisterna var utplacerade:

AVSTÅNDEN TILL UTSTATIONERNA
Från Machadodorps missionsstation som geografiskt centrum där Ernst och Hulda bor och verkar anges nedan vädersträck och avstånd till utstationerna.
Några evangelister återkommer under dokumentären, exempelvis David Nhlapho och Johannes Jele, på huvudstationen. Vid utstationerna återfinns evangelisternas namn. Platserna där ingen evangelist finns utsatt var kvartalsmötesplatser.

Norrut: Dullström 50 km [Daniel Motha]
Nordost: Waterval Boven 15 km [Joseph Mdluli], Waterval Onder
Österut: Hemlock 45 km [Jacob Mkatshwa]
Sydost: Slaaihoek 25 km [Johannes Jele], Kalkloof 50 km, [Andreas Mafuyeka], Badplaas 20, Lochiel 30
Söderut: Carolina 50 km [Paulos Mhlanga]
Västerut: Belfast 22 km [Paulos Mahlangu]
Sydväst: Wonderfountain 40 km, Amot 45 km
Nordväst: Stoffberg 43 km

HUR STORT ÄR MACHADODORP-DISTRIKTET TILL YTAN? 
I ungefärliga avstånd är distriktet 100 km x 67 km. I stora drag är området som Ernst cyklar och går omkring på ungefär som den yta Gotland har.
Det är alltså ett avsevärt område att röra sig i, om man betänker transportmedlen, cykel för det mesta, ibland mc, någon gång häst och förstås till fots alltid vissa sträckor i ett landskap som utmärks av Machadodorp Mountains - ett högland på en höjdnivå ett par hundratals meter lägre än Kebnekaise, 2.117 m ö.h.
----

F O T N O T
Fotot ovantill av Eivor Jele, f. Samuelsson - SAM:s missionär i Sydafrika under 1963-75 - är kanske en av de finaste bilderna man kan se som illustrerar SAM:s gamla uttryck för missionsuppgift alternativt arbetsfält. Mången har under åren hört, sagt och använt ordet 'teg' i den betydelsen, t.ex. "Eivor Samuelsson hade sin åkerteg tillsammans med Hanna Svensson i Machadodorp åren 1963-1965".