MXp

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Efter att ha tagit ned mörkläggningsskivorna från fönstren och bjudit sin Hulda på kaffe-på-sängen, är det dags att bli färdig med artikeln om Syd-Afrika. Det är Ernsts vecka att ordna kaffe-på-sängen. Hulda är så tacksam för den extra halvtimmens vila, innan det är dags att ge skolflickorna frukost och lägga fram rena kläder för deras promenad till skolan på Dagsås uppe på alphöjden. Det är lite som hemma i Afrika med topografin, backar och dalar. Fast här är det ju inga riktiga höjdare precis. Här är det lätt att vandra. För att vara framme kl 8 brukar flickorna gå kvart över sju, så har de gott om tid at gå den 2½ kilometrarna. Flickorna trivs med sina kamrater och får lära sig mera och mera av den vetlandska dialekten plus förstås riktig svenska på rasterna av överläraren. Det är också så roligt att lära känna Ella och Erika, de judiska klasskamraterna.

När barnen gått till skolan, gör Hulda sig i ordning för att åka hem till Ulfstorp och hälsa på sin bror för att sedan vara hemma till middagstid, när Anna och Linnéa kommer hem.

Ernst fortsätter med ett ämne han kan. Temat Syd-Afrika hör också givetvis till de ämnen han talar om på missionskvällarna han inbjuds att komma till runt om i Småland bland missionsvännerna. Nu ska Ernst
lägga fast det som ska följa på inledningen som slutade med textorden: "… Liksom jorden innesluter stora rikedomar, så dväljs oanade skatter och andliga värden i de breda folklagren som lever i hedendomens mörker; ett mörker som är tjockt och ogenomträngligt för allt, utom för Guds levande ord…"

Om inledningen tänker han: - Den här inledningen är riktigt bra. Till och med forskningsresanden Sten Bergman skulle kunna ha haft denna text som manuskript för ett av sina föredrag i Radio… Nå, över från inledningen till huvudtexten: … ett mörker som är tjockt och ogenomträngligt för allt, utom för Guds levande ord.

---

För den som gör en flyktig påhälsning i vårt soliga, på många ställen vackra Syd-Afrika, torde intrycket bli enbart gott. Den dragkamp på gott och ont som försiggår torde främlingen inte kunna fatta. En sådan finns dock och till Guds ära kan vi säga att även vår ringa mission, med dess likaledes oansenliga arbetare, ha fått vara medel till ett det goda segrat i månget hjärta, där kampen en gång stod het. Under de jämförelsevis få år vår mission verkat i Syd-Afrika har stora förändringar inträffat. Förr levde folket i "lycklig" okunnighet ifråga om såväl läs- som skrivkonst. Kristendomen parad med rättvisa, syndakännedom och frigörelse från synd var okända begrepp.

Den som besöker de olika missionsstationernas skolor idag, kan knappast fatta att man för endast några år tillbaka hade svårigheter att få elever till vardagsskolorna. Nu ser man en stor skara rena och prydliga skolbarn, som inför lärarens taktpinne utför svensk gymnastik på ett förtjänstfullt sätt. Följer man sedan skaran in i den ljusa skollokalen och låter blicken vila en stund på skolans schema, finner man där alla ämnen upptagna, alldeles som i en bra skola här hemma. Det unga Afrika av idag håller på att vakna. Vi tackar Gud för våra vardagsskolor, i vilka undervisas omkring 1.507 barn, bland vilka vi fritt får utså Guds levande ord.

Från denna grupp får vi senare många yngre män och kvinnor som alldeles frivilligt går ut med glädjebudskapet och vittnar om vad de själva funnit genom tron på Jesus Kristus. De har gripits av kärlek till Gud och Hans rikes framgång bland sitt eget folk och drivna av denna kärlek uppoffrar de tid och krafter för att söka vinna sina olyckliga bröder och systrar för Gud.

---

Ernst gör ett avbrott och lyssnar till Radions nyheter från krigets fronter denna dag. Andra världskriget berör också Sverige, omringade som vi är av krigets framfart.

---

Ernst fortsätter efter radionyheterna:

Men inte bara de unga har kommit i beröring med livets verkligheter och fått erfara, att även en svart har människovärde. Mången äldre man och kvinna har kommit till livsgemenskap med Gud och därefter känt behov av att för sin samtid delge vad de själva upplevt. Gripna av helig hänförelse utför dessa enkla, olärda trosmänniskor ett själavinnararbete av inte ringa betydelse.

Jag tror mig kunna säga, att våra svarta av idag känner ansvar inför sina medmänniskor. Evangelistkåren därute har en liten lön, men tjäna i trohet och söker inpränta i församlingsmedlemmarna att ta del i offer och bära bördor. Den svarta kvinnan är van att bära tunga bördor, och det syns ofta, som om hon också i offergärningen vore villig bära tyngsta lasset.

Vi tackar Gud för våra församlingar därute. Vi tackar Gud för alla infödda arbetare, såväl avlönade som oavlönade. Vi tackar också Gud för kamraterna som just nu genomlider en isoleringstid som aldrig förr.

I vår tacksamhet inflätar vi en bön om välsignelse för vår mission och varje dess arbetare i Syd-Afrika.

E.A.