MXp

Foto: SAM:s bildarkiv / JfA
 
Tiden hemma i Sverige är en ny erfarenhet för Ernst. De långa och äventyrliga resorna mellan huvudstationen hemma i Machadodorp och utstationerna ute i distriktet saknar mfundisi Andersson.

Dessa ständiga oförutsägbara händelser under resor över berg och ned genom dalar och skeenden i möten med folket är nu ersatt av ett liv som mera räknas i timmar och hela tiden kalenderstyrt. Visserligen råder krig med allt vad detta innebär av instabilitet och osäkerhet, men jämfört med höglandets på Machadodorp Mountains' förutsättningar är livet hemma relativt tryggt ändå, även om Radions Nyhetsrapporter regelbundet talar om krigets senaste händelser av död och förstörelse. Härifrån till Jönköping är det 7 mil och till Huldas Sandsjö 3 mil. Det är ungefär ytan hemma i Machadodorps distrikt, en yta om 70 km gånger 30 km. Utstationen Belfast bortåt Lydenborg längst bort låg c:a 10 mil hemifrån. Folkgrupperna hemma i Afrika i området bestod av ndebele, kända för sin klädsel och de som bar sina pärlband fastsatta som krage, armband och runt benen. De lever i norra delen norrut mot Pretoria. Annars är det zulufolket som utgör majoriteten av infödda. Det är de som inte håller så hårt på det kulturella arvet. Vidare bor där boer, engelsmän och en del judar, några familjer. Miljön där är så annorlunda än detta det trygga Vetlandalivet.

Förutom livet som resepredikant som nu börjat så smått, så har han fått uppgiften att skriva några artiklar. Nu är han färdig med en, den som ska lämnas in senast första veckan i november.

Ernst tänker:

Redan 1918 när jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som missionär fick jag ju väldigt beröm för mitt sätt att skriva. Om jag inte minns fel hörde jag någon säga 'Du skriver ju som den bäste magister' som det skulle vara så märkvärdigt. Det var väl bara det att jag hade en ovanligt vårdad handstil för att vara oskolad och som man tyckte "bara torpareson" som det i sig skulle vara något "bara". Sedan hade jag ju god hjälp av både kantorn och prästen som jag hade en hel del samtal med. För att inte tala om samtalen med gamle baron Essen på Strömsberg. Mina goda vänner akademikerna och baronerna var både goda vänner och kunde ge goda råd.  

Under mina nu tjugo år som missionär har det blivit en hel del brev med rapporter och redovisningar till SAM:s expedition, för att inte tala om breven hem till somliga missionsvänner och understödjare och till syskonen i familjen och till far och mor. Far Edvard dog 1936. Det var svårt att inte kunna komma hem och vara med under hans sista dagar här på jorden. 

Tankarna stannar vid insikten om att göra den sista genomläsningen av texten som ska postas imorgon för tryckningen av Årsboken:

"Andreas är en mycket nitisk och Gud hängiven infödd evangelist på vårt afrikanska missionsfält. Nästan varje gång han kom in till missionsstationen, hade han den glädjen att berätta om hendingar, som blivit väckta ur hedendomen och velat lämna sig till levande Gud.

En gång då han åter var ute på en av sina predikoresor ibland hedningarna för att inbjuda dem till ett större söndagsmöte, blev han plötsligt överfallen av tre illasinnade män, som rusade fram ur skogen. De slog honom sanslös och tog en del av hans persedlar. Sedan fick han ligga där på vägen. Efter en stund vaknade han dock till sans och kände då smärtor i huvudet och i hela kroppen, och när han strök med handen över huvudet klibbade blodet fast vid handen. När han legat där en stund vid vägkanten, kom en troende man, en medarbetare i evangelium, vägen fram och fick se, vad som skett. Denne tog den överfallne mannen hem till sin kraal och förband hans sår så gott han kunde. Följande dag blev han med tåg återförd till sitt hem, och en vit läkare förband hans sår.

Så snart jag fått veta, att vår gode evangelist blivit överfallen och slagen, reste jag till hans hem för att på något sätt söka bistå honom. Men fast jag fann honom ligga i smärtor, var han varken bitter eller ledsen.

"Läraren skall inte fara ledsen för detta", sade han. "Det måste vi ta med i beräkningen, att satan är vår bittre motståndare i vårt arbete för Gud. Men så snart jag blir så pass återställd, reser jag åter ned till den platsen för att förkunna evangelium. Och säkert ska människorna komma till tro på Gud."

Detta våldsdåd fick sitt rättsliga efterspel genom myndigheternas ingripande. Våldsverkarna blev gripna och fick fängelsestraff. Men evangelisten kryade så småningom på sig och blev återställd. Efter någon tid var han ännu en gång på väg till den för honom minnesrika platsen. När folket i bygden, som ju allmänt visste om händelsen, fick se honom, sa de förvånade: "Men detta är ju den man de slog så våldsamt här utanför för en tid sedan, och nu är han här igen för att predika för oss. Det måste dock vara något särskilt i denna kristendom." Och så har undret skett: han har predikat och själar har blivit omvända till Gud just på den platsen."