MXp

Jönköping, Munksjön, i bakgrunden Vättern. Här gästade prins Oscar Bernadotte mer än en gång i KFUM och Stora Missionshuset  Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Prins Oscar är ett annat namn som Ernst och Hulda blir påminda om detta år 1939. Prins Oscar Bernadotte fyller 80 år den 15 november. Barnen Anna och Linnéa kan aldrig glömma mötet med prinsen vid en konferens i Nässjö, när prinsen stannar upp och talar med familjen. Kanhända minns prinsen den unge Ernst från sommaren 1918 i Jönköping, då han var inbjuden talare, och Ernst var med - nyomvänd från Himlabacken invid Den stora enen.

- Tänk, mamma, att han lade sina händer händer på våra och sa sina prinsord till och bad en bön för oss mitt bland allt folket. Det glömmer vi aldrig!
- Nej, det gör vi inte, säger Anna, och tänk att ni möttes 1918, pappa, för så länge sen…

För missionsvännerna var prins Oscar Bernadotte känd och älskad, inte minst bland de ringa och små. Det binamn som illviljan gett honom: "läsarprinsen" är i deras ögon ett ärenamn. D:r Karl Fries skriver om prins Oscar:

- Frågar någon hur prinsen fördes in på denna trons väg, torde svaret, såsom fallet väl är med de flesta, bli att skilda inflytelser medverkat därtill. Själv säger han att han inte kan ange någon bestämd tidpunkt för övergången från mörker till ljus. "Blott det vet jag, att jag var blind, men nu ser." Såsom en grundläggande inflytelse får nog räknas andan i det arvfurstliga hemmet, där han växte upp, i all synnerhet sådan den präglades av hans moder. Väl torde det först ha varit under Lord Radstocks besök i Stockholm 1878-79 som hon kom till full avgörelse för Kristus, men allt ifrån början leddes hon vid sönernas fostran av de mest upphöjda grundsatser av rättskänsla och sanningskärlek. Att både hon och hennes gemål besjälades av för den tiden anmärkningsvärt folkliga och kristendomsvänliga principer, bevisas därav att de satte sina söner i den av pastor Gustaf Emanuel Beskow, Blasieholmskyrkans grundläggare, upprättade skolan, där jag hade förmånen att 1868-73 vara prins Oscars klasskamrat. Här fick han av pastor Beskows undervisning mottaga starka personliga intryck, men till någon riktig avgörelse kom det icke.

Prinsen ägnade sig åt den sjömilitära banan och fick därunder uppleva sådant som ställde honom ansikte mot ansikte med döden, då frågan om frälsningen erhöll ny aktualitet, men det stannade vid känslan av dom. Såsom ung officer deltog han fregatten Vanadis' världsomsegling 1883. Därunder fördjupades de andliga intryck han tidigare mottagit genom vad han iakttog av missionärernas självuppoffrande gärning på Evangeliska Fosterlandsstiftelsens fält i Ostafrika. Dessa intryck fick en mera personlig tillspetsning genom några ord av en bibelspridare i Port Said.

Så följde det ena steget i tro efter det andra, till dess det steg togs som vittnade om en fullmogen gudsförtröstan, det varigenom han avsade sig arvsrätten till Sveriges krona [prins Oscar var alltså bror till kung Gustaf V] för att följa sitt hjärtas dragning till henne som under mer än ett halvsekel varit hans trogna ledsagerska genom livet, den outtröttliga medarbeterskan i tjänsten för Guds rike, den oförlikneliga husmodern i ett gästfritt hem, och den benådade fostrarinnan av de fem barn som vuxit upp i hemmet.

1892 flyttade de till Stockholm från Karlskrona där de bosatt sig 1888 [året då Hulda föddes i N. Sandsjö]. Då åtog sig prinsen ordförandeskapet i Förbundet mellan Sveriges K.F.U.M. Åt denna uppgift har han nu i 47 år ägnat en aldrig svikande omsorg. I allt ådagalägger han samma varmhjärtade missionsiver, vare sig det gäller det nationella ordförandeskapet eller uppgiften som styrelseledamot i den internationella världskommittén för K.F.U.M. han är också sedan 1908 ordförande i Förbundet Soldaternas Vänner. Under en rad av år ingick det i prinsens veckoprogram att besöka Långholmen för att samtala med de fångar som av ledningen anvisades honom.

År 1898 bevistade han och prinsessan den årligen i Keswick i nordvästra England förekommande konferensen till det andliga livets fördjupande. Här väcktes tanken på att i Sverige söka åstadkomma en motsvarighet. Prinsen blev ordförande i den kommitté som tog hand om saken och sedan ansvarat för de s.k. Södertäljekonferenserna, vilka efter världskriget förlades på skilda orter i landet. Dessa möten är lagda på vad man förr kallade "alliansgrund". Det är därför icke överraskande att prinsen jämväl sedan 1907 är ordförande i svenska avdelningen av Evangeliska Alliansen. I all sin gärning önskar han att samarbeta med medlemmar av olika samfund som omfattat de evangeliska grundsanningarna, om än de på enskilda punkter divergera i frågor om troslära och kyrkoordning. Från hans personlighet utgår i all hans umgängelse en flodvåg av kärlek. Enkelhet och rättframhet präglar hans väsen i all hans beröring med människorna. Vi kunna aldrig nog tacka Gud för vad han betytt för vårt folk och för Guds rikes sak i världen, avslutar Karl Fries sin artikel (Trosvittnet 45/1939 s. 711-713).

TILL ALLA BEDJARE I SVERIGES LAND
April 1940 skriver prins Oscar Bernadotte med ärkebiskop Erling Eidem i ett upprop tillsammans med Elsa Cedergren, fru, Hugo Cedergren, generalsekreterare, Karl Fries, fil.d:r, Axel Grönkvist, direktör, Joh. Hagner, pastor, Chr. Jersild, redaktör, Karl Larsson, kommendör, Herman Lagercrantz, envoyé, Efr. Palmqvist, redaktör, Birger Pernow, missionsdirektor, Lewi Pethrus, pastor, Gösta Rosenqvist, pastor, A. Swärd, redaktör, Kaleb Swenson-Tollin, överste, Dagmar Swartling, fru, Axel B. Svensson, redaktör, och Arnold Werner, pastor.

Sedan äldsta tider ljuder i kristna människors öron den apostoliska maningen:

Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare." (1 Tim 2:1-3)

Om denna maning är värd att beaktas och efterföljas under alla omständigheter, är den det i dubbelt mått i det läge, vari vårt land och dess grannländer nu befinna sig. Utan tvivel är det också många, som följa den, men vi ville härmed lägga den alldeles särskilt på edert hjärta. Då det kan vara lättare att genomföra den, om man samlar sin uppmärksamhet på en bestämd tidpunkt, ville vi föreslå att alla bedjande människor ena sig om att varje dag, om möjligt vid tolvtiden på middagen, avskilja en stund till bön för Sverige och våra grannländer.

Stockholm den 22 april 1940
OSCAR BERNADOTTE, ERLING EIDEM,
samt de ovan nämnda 17 undertecknarna