MXp

KORTEBO
På Kortebo Bibelinstitut 1939 är det tält- och sommarkonferens, "Stilla veckan" är det man kallar konferensen. För Anna och Linnéa är Konferens och Kvartalsmöte nästan det bästa de vet från åren hemma i Machadodorp. Det var då man fick träffa missionärsbarnen. Det var något alldeles extra. Bl.a. för att man då kunde tala hemspråket och det var en särskild välsignelse. På Kortebo är det så spännande att få träffa alla barn som kommit med alla familjer ut till det vackra sommarlandskapet på sluttningen ner mot Vättern. Det här är verkligen svensk sommar. Grönt gräs och blågul flagga. Filtar ute på gräsmattorna där familjerna sitter i samspråk mellan mötena.

För Hulda är alltihop som en verklig dröm. Som mor är hon med om denna förstagångsupplevelse på Stilla Veckan. Hon är så stolt över sina flickor, och sin man Ernst också, för den delen. Det är så många som vill höra Hulda berätta om livet i Machadodorp och om alla strapatser.

Ernst är ute och vandrar än med den ena än med den andra missionärskollegan för samtal om missionens situation i Transvaal och alla befintliga behov, men kanske främst rapporterna om all välsignelse Herren bevisat ute på fältet i det utförda nådesverket i evangelisterna, alla nya utstationer, alla församlingar och deras tillväxt. Det rör sig ju om en församling om över 1.000 infödda som kommit till uppe på höglandshöjderna i och kring Machadodorp.

Foto: Suedafrika.net

PARKRESAN 1938
Anna och Linnéa berättar om livet i Afrika för sina vänner. De frågar om skolan, om lejon och elefanter och om allt spännande de berättar om. Förra året var de i det nyöppnade stora naturreservatet som kallas Krügers Park, berättar de stolt, och fortsätter:

- Pappa hade gjort upp några andra pappor om att vi skulle åka bil ut till Krügers Park med familjerna, sa Anna.
- Vi hade ju ingen bil själva, men Höyland's hade en bra bil och Fridolf's hade en bil konstiga fönster. Vad heter det, Anna?
- De har en Ford med celluloidfönster, har pappa sagt. Der är nåt konstigt slags fönster som inte går sönder och är mjukt.
- Så vi åkte tillsammans tre familjer i två bilar.
- Ja, det gjorde vi. Vet ni hur många vi var?
- Vi var sex barn och sex mammor och pappor. Det var en jätterolig resa till parken som var helt nyöppnad.
- På gränsen in i parken går det en stor flod. Vad heter den Linnéa, kommer du ihåg?
- Krokodilfloden.
- Det var ingen bro över Krokodilfloden utan det fanns en färja som de svarta drog för hand.
- Inne i parken kunde man gå ur bilen och gå omkring och titta. Pappa sa sedan att det var konstigt att det inte var förbud att gå ut ur bilarna, därför att barnen kunde ju springa bort sig och vad skulle inte kunna hända med alla vilda djuren som strövar omkring. Pappa har rätt i att det är ju jättefarligt.

- Han tog kort på lejon på ganska nära håll. Det var en hanne och en hona. Så fint det var att se dem, må ni tro. Riktigt kusligt var det en gång när det kom en hyena och liksom ville bita i bilen, där den saktade rullade fram.
- Vid en konstgjord damm gick vi ur bilarna och hade en paus. Där såg vi jättefärska lejonspår. Så bums stack vi in i bilarna och stängde om oss.
- Ja, så fortsatte äventyret med en massa spännande händelser i Krügers Park, dit vi så gärna vill åka till igen.
- Ja verkligen, det kommer vi att göra. Vill ni inte följa med då? Då blir vi många som åker. Då kan vi åka med en sån där stor buss som det finns här i staden.
- Du menar Spårvagn som du tycker ser så rolig ut. Nån sån har vi inte hemma i Afrika.
- Ja, spårvagn menar, spårvagn kan vi väl åka med alla barnen till Krügers Park nästa sommar, när vi träffats igen här på Stilla Veckan!
- Ja, Jaa, det gör vi, enades alla barnen om där de satt i gröngräset i solskenet och fågelsången…