MXp

Kyrkan som Ernst och hans medarbetare byggde av "slasto", av skifferstenar, som står kvar i Machadodorp. Foto: Trina Mathesen - SA Routes, SA Bookings

'AFRIKA'… - det var temat varenda dag den här sommaren, förresten hela hösten och året som följde. Det var så många frågor att besvara och berätta om när nu missionärerna var hemma igen.

Det var ett underbart ögonblick för Ernst och Hulda med Anna och Linnéa att kliva ned från järnvägskupén ned på stationsperrongen i Jönköping denna dag den 14 juli. Missionsvänner och släktingar hade mött upp.

Allra först efter alla omfamningar och alla "Välkommen hem" inte minst av missionssekreteraren Emil Johnson var det nu dags att för välkomstkaffe uppe på Alliansmissionens expedition och kort uppsummering av resan och senaste nytt från Afrika.

Efter missionskaffet hos Emil Johnson på SAM var det dags att ta sig över till Fällorna för den första Sverigedagens första riktiga måltid med svensk färskpotatis, svenska morötter och svenska rotfrukter och svenska hallon, ja, ett helsvenskt matbord som man inte tagit del av på sju långa år. På Fällorna är gamla mor Hanna, 75, och syskonen Arvid, 38, och Ingeborg, 36, så glada och lyckliga över att få ha "sin Ernst" på hemma i stan igen.

Det är mycket att tala om. Minnena från torpet på Vassnöden och livet på den tiden. Så leder Ernst in samtalet så att flickorna också får berätta.

- Anna, du kan väl berätta lite om hur det har varit att vara med på alla missionskonferenser och kvartalsmöten vi haft hemma i Machadodorp.
 
- Jo, det har varit så roligt med de stora mötena. För då kommer missionärsfamiljerna från hela fältet eller hela distriktet. Allra bäst är det med konferenserna då alla kommer. Då för Linnéa och jag träffa så många andra missionärsbarn. Då är det fest och glädje. Det är så roligt. Och när det är såna stormöten hemma på våran gård, då lagar mamma och hennes medarbetare mat till alla som samlats i den stora gropen på gården. Massor av folk får då äta sig mätta med massor av mat som majsgröt och nötkött, må ni tro.

- Fast det var inget roligt när vi var på konferensen i Amsterdam, säger Linnéa, lyfter upp sin vänsterhand och sträcker fram pekfingret. Det var inte roligt. Då grät jag, ska ni veta, som jag nog aldrig gjort. Fast det är ju länge sen och jag var ju bara 4 år.

- Vad hände då, lilla Linnéa?
 
- Jo, så här var det. Vi hade precis slutat konferensen. Så vi skulle få åka bil till stationen där vi skulle ta tåget hem till Machadodorp. Anna hade satt sig i sätet. Pappa och mamma stod och talade med tant Anna Hober. Precis som jag gick in i baksätet, så stängde mamma bildörren om mig. Det var bara det - och så håller Linnéa fram sitt vänstra pekfinger - att jag hade min hand i dörröppningen, och pekfingret fastnade. Och det blödde, och blödde, så jag höll på att svimma. Grät och grät. Men mamma visste på råd. Hon både bad för såret och lade om ett kraftigt bandage, och så fick jag sitta i mammas knä hela vägen hem. Vill ni se på fingret - Linnéa håller fram fingret så alla kan se vad bildörren ställde till med. - Efter fyra år syns det vad jag var med om. Nu tycker bara det är lite roligt att det syns vad man varit med om. Det var likadant förrförra året när jag började skolan. Då visade jag fingret för lärarinnan och alla klasskamrater…

- Anna, berätta om vad du och mamma fick vara med om förra året i samband med paraden till minne av Voortrekkers!

- Boerna firar nåt som kallas The Great Trekker till minne av när de kom till provinsen Transvaal, gick över floden. Den dagen hade lillasyster frågat om hon fick gå med i paraden. Mamma hade sagt Nej, så klart. Efter några timmar frågade mamma mig om jag visste var Linnéa var. Hade inte sett henne. Följ med mig då, för nu måste vi försöka hitta henne, sa hon. Och så tog vi cyklarna och gav oss iväg. Du kan väl berätta vad du hittat på!

- Jag hade hört talas om den där paraden och om Voortrekkers att det var fint med paraden. Alla har klätt sig i nationaldräkter denna dag. Så jag visste på råd, tog på mig den fina skära klänningen med vit spets. Och smög mig iväg till Boerkyrkan nere i stan där man samlas för paraden. Min bästa kompis var också med och vi fick plats uppe på en oxkärra, när paraden ska till att starta. Då får jag syn på ett par som kommer borta på stora gatan och leder sina cyklar. De har fått syn på mig i kärran.

- Precis, där sitter vår rara lilla nu stora Linnéa iklädd nattlinnet som jag sytt henne. Hon vet att jag sagt Nej på hennes fråga tidigare på dagen att gå med i paraden. Så Linnéa kliver så elegant ned från oxkärran och följer med oss hem. Det var paraden för dagen, det. Ni skulle sett henne i det skära nattlinnet med den vita spetsen!

- Men, mamma, det var väl värre den där gången du vet när Linnéa - också utan lov - hade gått upp till Lokationen för att leka med barnen som hon träffat i skolan, precis när hon börjat första året. Då var hon bara 5 eller 6 år, eller hur?

- Ja, det var en histora det. Berätta själv nu vad du ställde till för mamma Hulda. Så orolig hon var, det kan du inte ana. Hon trodde ju det värsta, eller hur Hulda?

Hulda nickar. Linnéa får nu avge sin bekännelse…

- Olydig har jag inte varit, tror jag, mer än några gånger. Det vill jag ändå säga. Jag har ju inte gjort mamma lessen för att såra henne. Det var ju bara det att jag så hemskt gärna ville gå till Lokationen och leka. På vägen dit hände en olycka… --- Jag blev påkörd… --- Av en pojke på cykel, och fick ett jättestort hål i pannan. Så jag tog min fina vita hatt och höll den på pannan för att stoppa blodflödet och vips var den vita hatten röd. Jag sprang hemåt allt jag kunde och gömde mig. Jag ställde mig mammas höga Daliabuskar. Där står jag gömd så ingen kan se mig. Framför allt kan inte mamma se mig. Efter en stund hör jag röster. Det är pojkens  - på cykeln som kört på mig - släktingar som i förtvivlan kom hem för att se hur det gått för den lilla flickan. Tydligen fick de syn på mig. Pojkens släktingar går fram till mamma som kommit ut på gården och säger till henne: "Linnéa sitter bakom busken och är 'ufile'!"

- Ni skulle veta hur jag reagerade. Blodet isade sig och jag blev alldeles förlamad när jag hörde att de sa att Linnéa sitter där bakom "och är död"…

- Mamma Hulda och Anna och släktingarna kom sakta fram till buskarna… Nu trodde jag bestämt att mamma skulle vara jättearg på mig och kanske ge mig lite aga som de andra mammorna brukade göra med sina barn när det busat eller varit olydig.

- Men, mamma, säger Anna milt, hon bara kramade om henne och bad mig komma fram ur buskaget. Sen skötte hon om såret i flera dagar tills såret var läkt. Mamma lärde sig ju sånt i skolan med barnavård på Vita Bergen en gång för länge sen.

- Hulda, du måste berätta hur det var tiden innan vi skulle åka hem till Sverige, ber Ernst.

- Under mars och april blev Linnéa sjuk. Jag tog hem läkaren från stan. Jag gick ned på knä först förstås och bad som jag alltid brukat göra när barnen är sjuka.

- Och jag fick inte komma in i rummet, säger Anna.

- Det var ju förmodligen difteri. Därför ville jag skydda Anna. Nu hade vi bett. En natt får Linnéa en spruta mot difteri. Nästa morgon, efter sprutan och bönen, sitter Linnéa uppe i sängen med Zulu-sångboken i händerna och ber Tryggare kan ingen vara… Doktorn säger att hon kan ju vara helbrägdagjord. Det kan vara så, säger han. Men hon ska stanna tre veckor i sängen. Flickan hade svårt för att svälja. Jag gjorde i ordning ett glas med vispat ägg och förbjöd alla att komma in. Hon har difteri. Pappa Ernst hade planerat att vi skulle få göra en tågresa tillsammans till Johannesburg i juni före Sverigeresan, men det blev inget med det. Ernst åkte ensam. Vi packade sen inför resan och tåget gick mitt i natten. Evangelisten kom och bar packningen på huvudet.

Så sitter vi här hemma ikväll. Hemma i Sverige…