MXp

Bild: Missionskyrkans affisch för sin mission i Kongo Foto: Skutan

Fritz Peterson pastorn - i Svenska Missionsförbundet [SMF] - gör under mars-juni 1935 en rundresa i Afrika med besök i alla svenska missioner. Hans möte med Ernst & Hulda har sina speciella poänger, liksom mötet med K.A. Hjelm som i ett annat sammanhang lovordar Fritz Peterson och SMF för Afrikabesöket från hemlandet.

I brev av den 17 juni 1935 till Efr. Palmqvist - redaktören för Trosvittnet - redogör Fritz Peterson för sina möten med SAM:s missionärer. Det är också intressant att konstatera att SMF gett honom uppdraget att besöka alla de svenska missionerna. SMF förvaltar uppenbarligen arvet av allians väl i sin organisation, när man sålunda gör en slags episkopal visitationsresa bland allt Guds folk ute på missionsfältet - ett faktum värt närmare studium, om det inte redan gjorts (se fotnot).
Notera också Fritz Petersons sista mening i brevet "Kärlekens brodershälsning till allt Guds folk".

Jag hoppas att du i Trosvittnet även har rum för en liten hälsning från Sydafrika. Det har varit min förmån att även där få besöka Sv. Alliansmissionens fält såsom fallet förut var i Indien och Kina. Jag har här sedan 15 mars besökt Helgelseförbundets, Sv. Kyrkans, några av Skandinaviska Alliansmissionens, Fribaptisternas och Sv. Alliansmissionens missionsstationer.

Senast har jag besökt Sv. Kyrkans fält i South Rhodesia och är nu på väg till Sv. Missionsförbundets stationer i Congo. Sitter nu på en flodbåt på Kassiafloden och följer psalmistens uppmaning "att tänka på framlidna dagar och flydda år". På grund av det begränsade utrymmet i din tidning måste jag här begränsa mig endast till Sv. Alliansmissionens mission.

Såsom i en god film rulla bilderna från Piet Retief, Idalia, Cana, Amsterdam, Emaljubheleni, Betlehem, Machadodorp, White River och en utstation i vildmarken vars namn jag glömt samt Barberton för mitt öga. Jag rullade på goda bilhjul hundratals mil mellan dessa platser. Jag önskade, att jag i verkligheten hade en film från dessa platser att visa de kära missionsvännerna i Sverige eller ännu bättre att de i verkligheten utan film fått se vad jag sett och höra vad jag hört och känt inför allt detta Herrens under i hednaland. Låt oss några ögonblick titta på missionsfilmen.

Först ha vi då järnvägsstationen i Piet Retief där jag en förmiddag stiger av tåget och hälsas välkommen av den högreste ledaregestalten, mannen med en hand och en stämma så mjuk men tillika så fast och målmedveten, mannen med ännu obruten energi, mannen vars intresse och duglighet jag dag för dag allt mer lärde känna och högakta, den gode smålandssonen med det klangfulla namnet Hjälm. I sin bil förde han mig till sitt hem, vilket skulle vara mitt goda högkvarter under mitt besök i hans stora distrikt. Utanför vajade som hälsning den kära blågula flaggan, och på bordet i mitt rum var en bukett blommor i samma färger som en välkomsthälsning. Allt detta gjorde att jag genast kände mig som hemma. Men min minnesfilm visar även broder Hjälms goda medarbetare. I första hand hans goda hustru, länge prövad i missionens gärning och hemmets varma, rika kraftkälla.

På Cana missionsstation stå de präktiga smålandsdöttrarna Hanna Svensson från Hjälmseryd och Ester Aronsson från Ölmstad, i Amsterdam likaså en duktig smålandsson, missionär Hober med fru, skånska till börd och tungomål, i Machadodorp missionär E. Andersson med fru även dessa goda smålänningar om jag minnes rätt, i White River den varmhjärtade, driftige broder Wikström med fru samt sjuksköterskan syster Rydgren, och i Barberton missionsunionen av den norske brodern Höyland med sin svenska fru.

Skulle jag sedan visa denna vita films svarta avdelning av evangelister, bibelkvinnor och församlingsmedlemmar på de olika stationerna, så blev varje bild ett Guds frälsande nåds stora under. Så kommer den väldiga skaran av skolbarn, morgondagens Afrika, hoppets Afrika, löftet och borgen för ett kristet Afrika. Vidare se vi på filmen de vackra missionsstationerna och kyrkorna samt skollokalerna och en glimt av de inföddas kristna hem. Under den svenska missionärsgruppen såväl som under de infödda evangelisternas och bibelkvinnornas bilder skriver jag:
- Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste Ordet genom de tecken som åtföljde det (Mark 16:20).

Men bakom denna tavla ser jag en knäböjande skara förebedjare, trogna offervilliga skaffare för Herrens verk. Den synen är en helig syn, och under den bilden strålar ordet:
- Edert arbete är icke fåfängt i Herren (1 Kor 15:58).

Så visa vi lite rörliga bilder. Första dagen predikan i den stora välfyllda kyrkan i Piet Retief. Andra dagen kör broder Hjälm mig till utstationen Idalia. Dagen därpå till Cana med predikan och frälsningsmöte på kvällen samt ett bibelstudium för evangelisterna och bibelkvinnorna och andra inbjudna följande dag. Syster Svensson tjänar vid båda tillfällena som tolk. På eftermiddagen for jag till Fransons Memorial Bibleschool i Swaziland, där jag från påskafton till den 24 april till församlade missionärer, infödda pastorer, evangelister, elever och bibelkvinnor tolv gånger predikade, tolkad från engelska av föreståndare Christensen, en glad, broderlig, andefylld Herrens tjänare från U.S.A.

Men jag kom åter under broder Hjälms spira och i hans bil till Amsterdam till vännerna Hober. Hälsades med sång av en skara skolbarn. Då jag såg den vackra trädgården omkring stationen och smakade fru Hobers goda anrättningar tänkte jag, att om broder Hober är lika god missionär som han är trädgårdsmästare och fru Hober är matmoder, så är den stationen att lyckönska.

Följande dag foro vi till Emajubheleni och Betlehem med predikan på båda platserna. Båda lågo i Swaziland.

Följande dag hade vi ett bibelstudium för evangelister och bibelkvinnor, som samlats till Piet Retief. Dagen därpå som var söndag hade vi stormöte med mycket folk hela dagen.

På måndagen var en långfärd på ej mindre än 160 eng. mil till Machadodorp. Då vi kommo dit, voro både missionär Andersson och hans fru sjuka [Se: (99)-Junibrevet]. Men vi hade ett gott möte på kvällen. Det vore säkert hälsobringande, om missionären här fick en bättre bostad än den nuvarande. Kyrkan är däremot ovanligt bra och nybyggd. Dagen därpå måste jag med verklig saknad säga farväl till min outtröttligt tjänstvillige broder Hjälm. Andra uppgifter kallade honom tillbaka till Piet Retief. Men han hade sörjt för att broder Wikström skulle hämta mig med sin bil. Jag lärde mig förstå, av vilken oerhörd hjälp i arbetet på de vida områdena det är att missionärerna ha bil. Att det dessutom för mina resor var till särskild god nytta säger sig självt. Även om det varit mig möjligt att komma med tåg till de flesta platserna, så gingo tågen ej alltid på passande tider. Dessutom innebar ju min resa nog av tåg, både nätter och långa dagar. Broder Wikströms intressanta sällskap var det mest angenäma man kan tänka sig och hans hem ett verkligt "fridhem för tröttad själ".

Vägen till White River var storslagen och bar över "berg och djupa dalar". Det var Valborgsmässoafton. Men här lyste inga Valborgsmässoeldar. Här var hedendomens natt och mörker i alla avseenden. Missionsstationen och skollokalen var det enda ljus som lyste i den andliga natten. Och det ljuset skall till slut övervinna allt mörker. Det var en verklig högtidsstund att här få tala till skolbarnen. Broder Wikström ökade sin godhet mot mig både med att ta ut mig till en utstation mitt i vildmarken både i andligt och timligt avseende samt genom att därefter föra mig till Krügers nationalpark, där mångahanda vilda djur strövade runt omkring vår bil och en del togo till benen och andra till vingarna, och så till sist den långa färden till Barberton.

Här liksom på det stora friluftsmötet i vildmarken var han min ypperlige tolk. Likaså följande dagens förmiddag. Vid eftermiddagens och kvällens möten tolkade broder Höyland ej mindre förtjänstfullt. Broder Wikström måste då resa hem igen. Följande dag var jag i broder Höylands bil på väg till Shongwe, en av Helgelseförbundets stationer i Transvaal.

Så var filmrullen slut med sina missionsbilder. Jag hoppas att ingen av åskådarna somnat. Inträdet var fritt, men en frivillig. Välbehövlig skärv lägges i missionssparbössan. Jag kan betyga att Svenska Alliansmissionen i Afrika är värd den gåvan. Kärlekens brodershälsning till allt Guds folk.

På väg till Kongo den 17 juni 1935

I Herrens tjänst och väntan förbundne
Fritz Peterson