Vy över Jönköping från Himlakullen. Det var här i grannskapet det nya livet började den 23 mars 1918.
Foto: Dag Selander

Linnéa är 12 år när familjen Andersson flyttar från Ekenässjön. Nu är hon på sitt trettonde år och alltså verkligen på riktigt på väg att bli tonåring. De flyttar in till Soldathemmet på Artillerigatan i Jönköping hösten 1943.

Som ett Interludium från den 27 september år 2005 lyssnar vi till Ernst och Huldas "lilla" Linnéa, då 12 år, men idag fru Linnéa Karlsson, sjuksköterska, barnmorska och missionär i White River. Linnéa berättar nedan om att missionärsfamiljen Johan och Naemi Karlsson kommer hem till Sverige 1947 och flyttar in på Soldathemmet och Anderssons flyttar över till fru Granell på Vintergatan. Då är Linnéa 16 år och känner igen barnen Karlssons som nu är ungdomar, och den långe stilige Lennart ser hon också, vilket i sinom tid ska komma att bli en ny love story likt Ernst och Huldas. Linnéa och Lennart förlovar och gifter sig sedermera och kommer att fortsätta i sina båda familjers missionskallelser. Lennart och Linnéa kom att utföra ett pionjärarbete inom läkarmissionen i White River, där professor Lennart Karlsson utbildat mången infödd läkare och misssonsläkare.

Vi lyssnar till Interludium i C dur (Nr V) av Linnéa Karlsson från 27/09/2005:   

---

Hösten 1943 flyttade vi till Jönköping, till Soldathemmet på Artillerigatan och bodde där till januari 1947 då familjen Johan Karlsson skulle bo där. Vi flyttade till Vintergatan 3 och hyrde två rum av fru Granell - en fin, äldre dam.

Far Ernst fortsatte att vara resepredikant och nu var han lycklig när han var tillbaka i sitt kära Jönköping som han längtade till ständigt. Mor Hulda hjälpte till i en mejeriaffär intill.

Ernst kunde vara borta en månad i taget - fortfarande cyklandes i bygderna och jag minns paket som kom till Vintergatan - hans tvätt! En gång i månaden var det byk i tvättstugan och det var vår uppgift att hjälpa mor.

Anna och jag började i Kommunala Flickskolan på Öster, Norra Strandgatan, nära Kristine kyrka. Här fick vi god undervisning i väldigt många ämnen och flera språk. Vi kunde antigen cykla, gå eller åka spårvagn.

Anna slutade skolan 1945 på grund av en svår eksem och började arbete på konditori där hon också bodde.

Varje söndag gick Hulda och jag till Stora Missionshuset på gudstjänst. Jag tillhörde också Juniorföreningen och var med i strängmusiken, sjöng.

Hulda hade ofta gäster hemma och var duktig både i matlagning och bakning, men gjorde det mesta själv så vi fick inte lära oss så mycket - hon tyckte vi hade nog med våra läxor. En del juniorkamrater har jag fortfarande kontakt med.

Hulda tyckte alltid att vi gick på så många möten att vi inte hade tid att läsa Bibeln! Höjdpunkterna under dessa år var lägren där Ernst ofta var missionären - höll bibelstudium och talade om "Den vägen". Vi cyklade till dessa läger - ibland 6 till 7 mil i heta sommardagar. Här fick vi verkligen andlig kost.

Bild: SAM:s bildarkiv /Jfa 

I 'Den stora dalen' bakom de blånande bergen, där jag mången gång bedit och kämpat och predikat evangelium, var jag åter ute på predikobesök, och tänk, denna gång fick jag glädjen se en människa komma till Gud. Så många gånger förr hade jag frågat, om inte någon ville lämna hedendomen och komma till den levande Guden, men alla föreföll hårda och oberörda av Guds ord.

Nu var jag som sagt åter på den platsen, och åter framställdes efter predikan min fråga, om någon ville lämna hednalivet och komma till tro på Gud i himmelen. Då kröp en liten flicka fram och lade sig på knä vid mina fötter och sade: "Jag vill bli frälst!" Men förstod denna lilla svaga varelse, vad det innebar att lämna hedendomen för ett nytt liv med Gud? Så stormade tankarna på mig just då. Många av de närvarande reagerade mot flickans beslut, men i Jesu namn böjde jag mina knän och började bedja för henne. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon förstod innebörden av sitt handlingssätt och kunde tro på frälsningens makt. Och tänk, det dröjde inte så länge sedan, förrän flera kom och skaran förökades undan för undan av dem som ville tro på Jesus. Och så behövde lilla Demane - så hette flickan - ej längre gå ensam till sin böneplats i den lilla skogsdungen.

Jag var åter på den platsen och kom att gå igenom den lilla skogsdungen, som nyss omnämnts, då jag fick se den lilla frälsta skaran församlad till bön. Tyst drog jag mig tillbaka, sjönk ned på en sten, och under tårar tackade och prisade jag Gud för den syn jag sett. Jag förstod att det var här de hämtade kraften att stå som kristna i den hedniska miljön.

Nu har Demane för längesedan flyttat högre upp. Endast omkring femton år gammal fick hon hembud, och oförglömligt var det att vid den öppna graven höra den frälsta skaran framför de närvarande hedningarna sjunga den bland de kristna därute så älskade sången: "Tänk på hemmet därovan!"

Åter ute på vandring för att förkunna evangelium. Denna gång gällde färden trakten öster om missionsstationen. En av våra medarbetare hade berättat, att han varit där för att förkunna budskapet om Jesus och att han funnit folket mycket intresserat. Frampå eftermiddagen, ett par timmar före solnedgången, kom jag fram till några hyddor, som låg inbäddade mellan några stora lummiga träd.

Endast några barn fann jag hemma; de äldre var alla samlade till hednafest ett stycke därifrån, sades det. Men då jag gått den långa vägen, ville jag ogärna gå hem igen utan att ha fått träffa dem och tala med dem om frälsningen i Jesus Kristus. Jag beslöt alltså att vänta in dem. Först vid midnattstiden kom de hem, och då var det ju för sent att ha något möte. Men de lovade mig, att de skulle samlas följande dag.

Nästa morgon samlades också en liten skara till möte i en av hyddorna, där de stilla lyssnade till vittnesbördet om Jesus. Nog kände jag på mig redan då, att någon av dem skulle komma till tro på Gud, men inte anade jag att hela släkten inom ett år skulle ta detta steg! Men det har dock skett. Många ha sedan dess kommit med i de omvändas led. En skola har där upprättats, där ett fyrtiotal barn nu erhåller undervisning.

Gud kan allting förändra, och Han gör under än i dag.

Artikeln som Ernst skrev om lilla Demane och hela den omvända släkten finns att läsa under rubriken "Förstlingskärven ibland de stora skarorna" med redaktörens sidorubrik "Några ljusglimtar från missionsarbetet i Afrika" i Trosvittnet 49/1942.

Bild: hemsida Svenska Missionsrådet - Läs om: S M R

Hemma vid köksbordet i Ekenässjön sitter Hulda. Hon brukar ägna sig åt studier av skilda slag några timmar under förmiddagarna när Anna och Linnéa är i skolan på Dagsås. Ernst är ute på predikoresor bland småländska missionsförsamlingar - denna omgång borta under en treveckorsperiod. Den här dagen tar hon del av några artiklar som Ernst tagit hem från SAM:s expedition. Det hon sitter och noggrant studerar är missionsstatistik från förra året, i tidningen Trosvittnet 45/1940.

Svensk mission bland icke kristna folk är fortfarande stadd i utveckling och tillväxt, enligt vad som framgår av den missionsstatistik, som kyrkoherde Sigfrid Alm på uppdrag av Svenska Missionsrådet utarbetat.

Antalet svenska missionärer är 1.055 mot 993 föregående år. Även missionsgåvorna har ökat, trots kris och världsoro. Statistiken uppger de insamlade medlen för den yttre missionen till 5.158.244 kronor. Från ett par missioner saknas dock uppgifter, varför slutsumman för den svenska yttre missionens sammanlagda utgifter 1939 torde belöpa sig på omkring 6 millioner kronor.

De infödda medarbetarnas antal är omkring 4.900. Skolor och läroverk samt sjukhus och polikliniker finns i stort antal. Vid sidan av den rent evangeliserande verksamheten intar skol- och läkareverksamhet ett stort rum.

Svenska kyrkans mission arbetar i Sydafrikanska Unionen, Syd-Rhodesia, Syd-Indien och Central-Kina och har på dessa fält 152 missionärer i sin tjänst.

Svenska Missionsförbundet har mission på tre fält, nämligen i Belgiska och Franska Kongo, Central-Kina och Central-Indien. Missionärerna är 187.

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens fält är belägna i Ost-Afrika, Tanganyika samt i Indien. Den har 45 missionärer i sin tjänst.

Helgelseförbundet bedriver mission i Syd- och Nord-Afrika och har 68 missionärer.

Svenska Alliansmissionen har 72 missionärer som arbetar i Nord-Kina, västra Indien  och Syd-Afrika.

Svenska Baptistmissionen missionerar med 61 missionärer i Öst-Kina och Belgiska Kongo.

Örebro Missionsförening har sitt fält i Nord-Indien, Franska Ekvatorial-Afrika och Nord-Kina. Missionärerna är 91.

Kvinnliga Missionsarbetare har 8 missionärer i Tunis och Cooch-Behar.

Svenska Missionen i Kina har 47 missionärer.

Svenska Jerusalemföreningen har 2 missionärer

Svenska Israelmissionen har 17 missionärer som arbetar bland judar i Sverige, Wien och Paris.

Svenska Mongolmissionen har 16 missionärer på sitt arbetsfält i Mongoliet.

Metodistkyrkan i Sverige har 28 missionärer i Korea, Kina, Malajsien, Brittiska Indien, Sydafrika, Nordafrika och Sydamerika.

Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner har 12 missionärer.

Frälsningsarmén har 58 officerare anställda i yttre missionens tjänst.

Pingströrelsen har 168 missionärer i belgiska Kongo, Urundi, Tanganyika, Liberia, Egypten, Kina och Mongoliet.

Fribaptistsamfundet har 23 missionärer i Sydafrikanska Unionen, portugisiska Ost-Afrika, Norra Rhodesia och norra Kina.

Psaltaren 96
1Sjungen till HERRENS ära en ny sång, sjungen till HERRENS ära, alla länder.
    2Sjungen till HERRENS ära, loven hans namn. Båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.

    3Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under.

    4Ty stor är HERREN och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar.

    5Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.

    6Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom.

    7Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt;

    8given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar.

    9Tillbedjen HERREN i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder.

    10Sägen bland hedningarna: »HERREN är nu konung! Därför står jordkretsen fast och vacklar icke; han dömer folken med rättvisa.»

    11Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig; havet bruse och allt vad däri är.

    12Marken glädje sig och allt som är därpå, ja, då juble alla skogens träd.

    13inför HERREN, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.

Psaltarpsalmen 96 ber Hulda efter missionsstatistiken som hon gläder sig över. Hon upplever att behoven är så stora att vi behöver än flera missionärer och hon ber också,

... att du ville sända flera och unga människor ut till världens behövande själar, ut till alla dem som du skapat men som inte upptäckt att du finns som deras Fader och Hjälpare och Frälsare. Kom, o Gud, med din nåd och sök och dra unga människor att gå i din kallelse och din utmaning att vara dina sändebud.

Välsigna och Ernst ute på hans resor idag, liksom Anna och Linnéa i deras unga livsvandring denna dag; låt din välsignelse beskydda och bevara dem...

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Allra först ut till Sydafrika sändes K.A. Hjelm som pionjärmissionär år 1901. Sedan kom Gideon Wikström som en av de första missionärerna - utsänd av Svenska Alliansmissionen - ut till Sydafrika tretton år senare 1914.

Som den nionde respektive tionde utsände missionären var Hulda respektive Ernst. Åren på Piet Retief med K.A. Hjelm innebar många sammanträffanden med Wikström, vilket innebar att Wikström kom  att lära känna Ernst mycket väl. Eftersom Hulda kom att tjänstgöra vid Wikströms missionsstation Barberton under några år och dessutom hemma hos familjen Wikström, har missionsledningen i Jönköping gett honom uppdraget att skriva 50-årstexten i Trosvittnet nr 12/1942, som utkommer torsdagen den 19 mars. 

När Ernst sedan får besök av missionsledningen i Jönköping på tisdagsmorgonen klockan 06, ligger missionstidningen uppslagen hemma på köksbordet. Wikströms text inför 50-årsdaghen - på sidorna 187 och 188 - har man kvällen innan läst ännu en gång och sett på ungdomsfotot sådan han såg ut när han reste ut i januari 1922 (se tidningens bild ovan). 

Missionär Andersson, som är född den 24 mars 1892, räknar sig egentligen som jönköpingsbo - den staden älskar han - och där är han också född, ehuru han blott några dagar gammal blev förflyttad till grannsocknen Järstorp och rent legalt räknas som järstorpsbo. Ibland underlydande till det på sin tid stolta herresätet Rustorp har han trampat ut sina barnaskor, och hans barndomsminnen - minnen om tårar och umbäranden såväl som den ljusa bild det magiska barnaögat ger tillvaron - äro för alltid bundna vid Järstorp.

Som yngling flyttade han sedan med sina föräldrar till Strömsbergs gård utanför Jönköping, där den glade och upptågsfulle ynglingen snart fann öppna dörrar till kamrater och nöjen. Men Gud har sina planer och Han lät sitt öga vaka över honom. Och Andersson blev snart omvänd till Gud. Därvid föddes också det tjänaresinne och nit för andras frälsning, som alltsedan följt honom och blivit det bestämmande för hans livsföring.

Efter att ha verkat till välsignelse på olika platser härhemma och sedan han genomgått SAM:s skola för utbildande av missionärer, som då var förlagd till Vaggeryd, samt en språk- och utbildningskurs i Glasgow, blev Andersson den 9 oktober 1921 i Stora Missionshuset i Jönköping avskild för missionskallet och avreste följande år till missionsfältet i Afrika. Och därute har det blivit honom beskärt att under en följd av år få till välsignelse frambära vittnesbördet om världens Frälsare ibland såväl swazier som mandebeler, till vilket folk han hoppas få återvända så snart vägen ditut öppnas.

Under sina första år därute fick Andersson vid sidan av språkstudierna bistå missionär K.A. Hjelm på dennes ofantligt vida verksamhetsfält på Transvaals högplatå, och genom sin rörlighet, sina ytterst minimala krav på bekvämlighet och sitt stora intresse för folket kom han under sina ständiga färder att lära känna detta fält måhända bättre än någon av sina samtida. Detta rörliga liv ibland de infödda blev, frånsett den andliga välsignelse han därunder fick meddela dessa, en stor styrka och rik tillgång för honom själv dåd et gällde kännedom om de inföddas seder, bruk och språk.

År 1927 påbörjade han anläggandet av en missionsstation vid den lilla boerstaden Machadodorp - stationen förlades där för att bliva en centralpunkt för kringliggande distrikt - där han med familj alltsedan haft sitt hem och i vilka distrikt han under ständiga resor rikligt sått evangelii säde. Efter några år blev det första enkla kapellet utbytt mot en rymlig och prydlig stenkyrka, under det att boningshuset under rätt många år utgjordes av ett mycket primitivt och otjänligt uthus. Först under de senare åren har familjen fått flytta in i en trevlig och tjänlig bostad.

I juli 1930 kom Andersson med familj hem till Sverige för vila, återvände till arbetet i Afrika i början av 1932 och ankom till fosterjorden 1939 efter två perioders avslutande. Till missionsstationen i Machadodorp hörde då ett 20-tal utstationer med 35 infödda medarbetare och 843 församlingsmedlemmar. Stationen förestås för närvarande av Folke Carlsnäs med maka.

Varmt och innerligt gratulera vi missionär Andersson på hans högtidsdag och önska och bedja, att Guds välsignelse städse må vila över honom i fortsatt själavinnaregärning i hemlandet såväl som i Afrika, där han med familj ivrigt väntas, icke minst av de svarta, som han fått nåden föra till Gud.

- Vilken dag det har varit denna långa tisdag, min finaste raraste familj!
- Tänk ändå, Ernst, att de kom en hel bil med missionärer från missionsledningen. Och Stora Missionshsuets pastor, Gunnar Fjellstad, likaså, och från Sandsjöbygdens Missionsförsamlingar och Ljungarum. Det var nästan som på ett kvartalsmöte hemma i Machadodorp. Våra kära släktingar likaså. Vilken dag du fått vara med om, käre Ernst. Och som jag fått vara med om.
- Far, du ser allt bra stilig ut idag också, säger Anna, och håller fram tidningen med foto. Du är riktigt söt, far.
- Mor, nu vet jag vad det är att vara uppe med tuppen. Det handlar för mig resten av mitt liv att få är klockan sex. Man ska vara finklädd. Så kommer finklädda herrar med blommor och pengar. Jag hoppas att min prins kommer snart. Jag vill vara uppe med tuppen ofta, mor… Jag har mest varit sjusovare. Det får det vara slut med. Kram på dig, far, nu går lillasyster och lägger sig, säger Linnéa.

FOTO: Jan Viderén/videren.net/fotodagbok med tillstånd för M'Xp

Året är 1942...

Födelsedagarna i mars är härliga dagar. Först var det ju alltid Anna som fyllde. Nu är hon 13 som hon fyller den 7 mars. Mor har bakat och ordnat en riktigt fin Annadagsfest.

Så har Anna över en natt blivit tonåring, vilket ju förstås Linnéa noterar med viss tvekan. Det där om "Anders" och "Linus" och slagsmål ligger liksom i luften ännu fast med ännu mera känslor av diverse krypande och flickartat sätt… Det är som det är att vara lillasyster och se att den äldre systern faktiskt är storasyster. Hon "håller på att bli stor" säger mor.

Men, lyckligtvis lämnar Linnéa sitt 10-åriga liv för att den 8 mars fylla 11 år dagen efteråt. Skönt! - tänker Linnéa. Fast det är väldigt stor skillnad på att vara 11 och att vara 13, det märks så väldans påtagligt. Anna har fyllt 13 och Linnéa märker att hennes syster är storasyster Anna, medan hon själv "bara" är 11, men gärna på det 12e... Underbart att fylla år. Men det är också lite frustrerande det här med storasyskon.

- Anna märker det… tänker mor.
- Linnéa känner av det… säger far.
- Linnéa tycker nog att det jobbigt att jag är så mycket äldre. Det verkar som börjat inse att jag faktiskt är tonåring. Hon är lite barnslig, förresten, men hon är ju bara 11 år också, går Anna och tänker. Särskilt när Anna märker att Linnéa reagerar lite Linus-aktigt, om man så säger, tänker… Anna, som nu är tonåring.  

Ernst vet att mor Hulda känner av spänningarna och känslorna som rör sig hemma i och utanför hemmet i de båda flickornas inre nya liv i Sverige. Hulda säger till honom:
- De lever ett rikt inre liv… våra flickor, och så ler hon så där som bara hon kan. Å ena sidan, Anna - tonåring… Å andra, Linnéa - inte riktigt tonåring…

Dagarna går i marsmånaden 1942. Far Ernst fyller 50. Anna och Linnéa kallar sina föräldrar för 'far' och 'mor', inte mamma och pappa. (Språkbruket i tiden är detta, inte bara i missionärsfamiljer…) Så kommer den stora dagen för far, när han ska fylla 50. På kvällen säger mor Hulda till Anna och Linnéa:

- I morgon bittida får vi väckning tidigt, må ni tro. Ni förstår att vi får storfrämmande redan när tuppen gal. 'Uppe med tuppen', vet ni vad det betyder?
- Ja, det betyder väl tidigt på morronen, säger Anna.
- Inte bara det, jag brukar allt tänka mig att klockan sex är i senaste laget för tuppen att gala. Vid 6-tiden får vi främmande.
- Vilka kommer så tidigt för att uppvakta far?
- Jo, vet ni vad, missionsledningen ifrån Jönköping har meddelat mig att de vill komma vid 6-tiden och uppvakta far. Det låter väl spännande?
- Vad ska vi ha på oss? Frågar Linnéa.
- Ni lägga manken till lite extra med att se till att lägga fram de rena och nystrukna klänningarna som jag gjort i ordning och lagt där jag brukar lägga. Och förstås själva klä er så ni ser riktigt fina ut vid fars 50-årsdag. - Väcker du oss då, mor? 
- Visst, det råkar vara min tur att göra i ordning kaffe-på-sängen denna vecka. Far vet att han kan sova till sex. För då kommer jag med kaffet.

Så är det den 23 mars 1942 och far Ernst får uppvaktning från SAM som han aldrig kunnat drömma om. Han hade väl kunnat tänka sig att någon kanske skulle höra av sig under dagen. Men att de så här skulle komma körande i bil de sju milen hela missionsledningen uppklädda och med pengar och blommor, det var en överraskning.

Mor Hulda hade bakat och fejat och putsat och flickorna var så prydligt klädda som skulle de på bal, och så hela missionsledningen här hemma klockan sex mitt inne i vår lägenhet. Detta var mer än en dröm…

Flickorna fortsätter sina flick- och tonårsdagar nere vid sjön i Ekenässjön och i skolan. De växer och mognar och håller på att upptäcka och utforska livet som är tonåringens…

Nästa år fyller Anna 14 och Linnéa 12. Semestrarna bestod i att de alla fyra cyklade från plats till plats och övernattade i bygderna där Ernst hade lärt känna missionsvännerna. De kunde inte riktigt förstå detta med kriget, alla radion nyheter varje dag, och detta med att mörklägga alla fönstren med svart papp. Huset i Ekenässjön låg ju alldeles intill sjön och sommarmånaderna badades det flitigt. Grannbarnen hade en eka som de använde - sju tillsammans. Varje sommar fick de fyra flickorna som höll samman som kamrater var sitt grönsaksland som de fick sköta - vattna, rensa och skörda.

Far Ernst som nu mest är - inte mfundisi, missionären - utan resepredikanten, han cyklade vida kring i bygderna till missionshusen. Han kunde ibland vara borta under inte bara veckor utan till och med månadsvis. På något sätt kände de igen far från Afrika. Arbetade intensivt och uthålligt, här i Sverige finns inga höjder och dalar som hemma i Afrika. Men tempot i arbetet, det är detsamma här i Småland och i Ekenässjön för far. Det ser tonåringarna, ja, Linnéa är ju faktiskt på sitt tolvte/trettonde nästan, så hon är också där bland 'tonåringarna', nästan…
 
Mor Hulda - cyklade också till missionshus på möten - fast på lite närmare håll, t.ex  Fifflekull som ligger 4 km utanför Ekenässjön. Det fanns så mycket som var spännande med Fifflekull. Inte bara namnet, där fanns historia, historier, runsten och allt det som kan attrahera en 12-13-årings äventyrslust... 

Det var också mycket speciellt att åka till Ulfstorp och hälsa på morbror Sigvard och de gamla vännerna mor fortfarande hade bland missionsvännerna i Sandsjöbygden.

Lika speciellt var det när de var tillsammans med far och mor inne i Jönköping på kvartalsmöten i Stora Missionshuset. Då bodde de hos faster Ingeborg på Oxtorgsgatan. Det var verkligen riktiga äventyr att få vara med inne i staden och få stanna över någon eller några nätter. Det var verkliga höjdpunkter. Det var så mycket att upptäcka i Jönköping bland alla de många unga och tonåringarna de träffade i Missionshuset…
- Det blir nog kanske lite för mycket av att gå i Stora Missionshuset, tycker jag, sa mor Hulda under denna deras - Annas och Linnéas - förtjusning av att gå i Missionshuset.
- Varför säger du så, Mor, undrade stillsamt Anna, och Linnéa spädde på med:
- Men, mor, vad säger du? Är det inte bra att vi gärna och ofta vill gå och vara i Missionshuset. Varför säger du så, sa Linnéa precis med samma tonårstonfall som sin storasyster.
- Ni går så mycket där och tillbringar så mången timme där att ni ju inte får tid att läsa Guds ord.

Mor Hulda hade nog ändå sanningens nådegåva bland alla sina andra. Men den gåvan var ovanligt väl och starkt utvecklad...

Touchstone has a very special mission in their platform for the Catholic, Ortodox and Protestantic old parts of Body of Christ and Christianity.

Read their actual post below.

M'Xp
Dag Selander
editor

cc: Touchstone editor

---

Touchstone Email Newsletter read article
By Geoffrey R. Battersby

Our regular email newsletter will keep you up to date with the latest happenings on the Touchstone website, worthwhile events, product specials, and other news and notes from our editors and staff.  To subscribe send an email to: E Address with "subscribe" in the subject line.  It's free.  Subscribe today.
 

Bild: Evangelisten David Nhlapho i Machadodorp som plöjer en åkerlapp på missionsstationen där han får så sin majs. Han gör det som synes med en liten blivande evangelist (?); David blev senare pastor i Machadodorp. Foto: Eivor Jele - Se: FOTNOT

Till församlingsgrundandet och församlingsbyggandet som Ernst ledde på sitt anderssonska sätt hörde en strukturkategori med en alldeles särskild betydelse, nämligen evangelisten. Till Ernsts speciella insatser hörde kallandet och inskolningen av evangelisterna, och vidareutbildningen av dem. Ernst hade en lärare- och pastorshållning som innebar att han gärna och delegerade så många uppgifter som möjligt. Vi kan ana och förstå denna hans skicklighet med tanke på alla de arbetsledare han mött alltifrån förmannen hemma i stallet på Strömsberg, över gamle baronen F.J. von Essen och SAM:s personligheter i den yttre missionens tjänst på expeditionen till K.A. Hjelm.

Med de ansvarsuppgifter som gavs evangelisterna i Machadodorp-distriktet växte och mognade de i sin duglighet på ett synnerligen gott sätt. En sentida efterträdare som missionsföreståndare på Machadodorp -  Hanna Svensson - brukade när de var ute i skiftande mötes- och undervisningssammanhang fråga sin mycket yngre kollega Eivor Samuelsson: "Ska du tala först eller sist, Eivor?" Det är en illustration också till hurudan Ernsts hållning var inför alla sina medarbetare, inte minst evangelisterna. Hanna skulle ha kunnat fråga Eivor: "Vill du tala vid det här mötet?" Det sättet att fråga skulle inte på samma sätt gjort att den nya missionären lärt sig zuluspråket lika snart.   

När Ernst hade vägarna förbi SAM:s expedition för att planera schemat för sin roll som resepredikant under den här tiden hemma i Sverige, passade han givetvis att hålla sig ajour med det som händer nere på missionsstationen. Han gläder sig över att Folke Carlsnäs utsetts till vikarie att tjänstgöra i Machadodorp under tiden han är hemma i Sverige.

En dag på SAM:s expedition får Ernst höra att man fått telegram från en av evangelisterna ute på fältet,
vilket Folke Carlsnäs skriver om till SAM:

EVANGELISTEN ANDREAS
Evangelistens barn har dött. Vi åkte dit. Då någon dör bland de svarta så kommer deras vänner dit för att delta och gråta. Det är då hopplöshet, förtvivlan och klagan utan like. Hedningarnas tanke är att ingen, utom möjligen de gamla, dör en naturlig död. Någon har varit framme och förtrollat dem. Det är den allmänna meningen ibland folket. T.o.m. bland de troende vill detta ofta smyga sig in. Då vi kom fram och gick in i evangelistens hus satt de båda föräldrarna till barnet där i ett rum. På bordet låg bibeln och sångboken. Det hade tydligen nyss varit bönestund. De var liksom förklarade de båda föräldrarna. Fastän saknadens tårar och smärta kunde spåras i bådas ansikten förstod vi, att vi kommit till ett hem, där ett liv i Gud var starkt. "Visst sörjer vi, men vi tackar mycket mer." Det var deras vittnesbörd. "Det väntar oss därhemma vårt älskade barn och ska hälsa oss välkomna, då vi kommer efter en dag. Visst svider hjärtat, men vi tackar Gud för att vi sluppit att lämna vårt barn efter oss på jorden." Så talade den trogne och gudfruktige Andreas. Så ville han sjunga. Det var inte en klagosång, som togs upp, nej, med jubelton ljöd det, då vi gemensamt sjöng om hemmet som Jesus berett. Evangelisten sjöng, så att det genljöd över de inföddas lokation. Det var seger, även då döden hälsat på och krävt sitt offer.

Missionssekreteraren tittar upp på Ernst när han läst texten. Ser tårarna rinna utefter Ernsts kinder. Han säger:
- Du skrev ju om Andreas, Hjälten, i Årsboken som kom ut häromsistens, Ernst. Herrens nåd är stor och ny varje dag.

Hemma på kvällen sitter Ernst och berättar ingående om vad som hänt evangelisten Andreas och hans familj. Sedan undrar Linnéa:

- Du, pappa, du tyckte allt mycket om Andreas, eller hur?   
- Ja, det gjorde jag. Och gör fortfarande. Varför frågar du det?
 - Därför att Anna och jag ser ju att dina tårar trillade efter kinden när du berättade om vad som hänt dem och hur de sjöng av glädje i lokationen, så att säkert alla grannar hörde den sången…

EVANGELISTEN JOHANNES
Johannes Jele [se fotot ovan] heter en annan evangelist som Ernst med Herrens hjälp fått utvälja och kalla och skola upp. Han verkade i Slaaihoek, 25 km sydost om Machadodorp, där det fanns en gruva. Johannes hade en halvbror Solomon som var gift med Elisabeth. Ett av barnen var Moses, som berättar att hans mor med Johannes och folket älskade mfundisi Ernst.
Elisabeth sa: Ernst var en så ovanligt snäll människa. Han utstrålade värme i allt han gjorde och var. Han älskade verkligen folket, sådant känner en zuluafrikan. Han gick runt i kraalerna med sin cykel. Han levde ett hårt liv. Ett så hårt liv som han levde i arbetet skulle ingen afrikan kunna göra, sade man. Mor Elisabeth hade varmt stöd i missionsstationens liv och det andliga stödet var till stor välsignelse för en ensamtstående mor Elisabeth och liten Moses. När han var 12 år stod han på knä i en söndagsskolsamling i det lilla huset intill kyrkan och bad Gud om att själv få bli och vara Jesu lärjunge.
Moses: - Vi bodde på farmen Rietvlei. Min pappa dog 1950, när jag var 4 år. 1951 flyttade jag, min mamma och 6 av mina syskon till lokationen på Machadodorp och då började min mamma jobba hos Mrs Bloom, frun till grosshandlare Bloom nere i centrala Machadodorp, där Hulda brukade handla. 
Moses säger också: - Utan att Ernst kommit till min hemtrakt hade jag kanske inte varit den jag är idag, och jag hade förmodligen heller inte varit i Sverige, vilket jag är sedan 1975.

Hur Guds trofasta nåd och kärlek fått gripa in familjen Jeles liv förstår vi av att Johannes Jele kom att bli evangelist i det strategiskt viktiga gruvområdet Slaaihoek och av att Moses säger det han säger. Dessutom kom missionen att stödja den unge skolpojken Moses så att han fick skolutbildning ända upp till universitetsnivå och avlade socionomexamen. Som skolelev på högstadiet var han missionsstationens praktiske hjälpare. Senare när Moses studerade i Ermelo - där Folke Carlsnäs var  föreståndare vid den stationen de åren - fick också Moses där hjälpa till som medarbetare i kyrkan med att bl.a. predika.

Med lite gränsöverskridande perspektiv i rum och tid kan Machadodorpsdistriktet idag sägas ha en utpost så pass långt hemifrån som i Smålandsstenar, eftersom Moses varit medarbetare på stationen men nu bor och arbetar i Sverige. Sedan apartheidregimen inte tillät honom att stanna på grund av äktenskapet med Eivor Samuelsson lämnade han och hon landet 1975. Svenskfödda Eivor Samuelsson hade också varit missionsföreståndare med Hanna Svensson i Machadodorp, så det är dubbelt relevant att tala om Småland som utpost till Machadodorps missionsstation…

Det var ett stort distrikt Ernst hade att ha vård om och tjänst i. Här är några exempel på avstånden i distrikten där också evangelisterna var utplacerade:

AVSTÅNDEN TILL UTSTATIONERNA
Från Machadodorps missionsstation som geografiskt centrum där Ernst och Hulda bor och verkar anges nedan vädersträck och avstånd till utstationerna.
Några evangelister återkommer under dokumentären, exempelvis David Nhlapho och Johannes Jele, på huvudstationen. Vid utstationerna återfinns evangelisternas namn. Platserna där ingen evangelist finns utsatt var kvartalsmötesplatser.

Norrut: Dullström 50 km [Daniel Motha]
Nordost: Waterval Boven 15 km [Joseph Mdluli], Waterval Onder
Österut: Hemlock 45 km [Jacob Mkatshwa]
Sydost: Slaaihoek 25 km [Johannes Jele], Kalkloof 50 km, [Andreas Mafuyeka], Badplaas 20, Lochiel 30
Söderut: Carolina 50 km [Paulos Mhlanga]
Västerut: Belfast 22 km [Paulos Mahlangu]
Sydväst: Wonderfountain 40 km, Amot 45 km
Nordväst: Stoffberg 43 km

HUR STORT ÄR MACHADODORP-DISTRIKTET TILL YTAN? 
I ungefärliga avstånd är distriktet 100 km x 67 km. I stora drag är området som Ernst cyklar och går omkring på ungefär som den yta Gotland har.
Det är alltså ett avsevärt område att röra sig i, om man betänker transportmedlen, cykel för det mesta, ibland mc, någon gång häst och förstås till fots alltid vissa sträckor i ett landskap som utmärks av Machadodorp Mountains - ett högland på en höjdnivå ett par hundratals meter lägre än Kebnekaise, 2.117 m ö.h.
----

F O T N O T
Fotot ovantill av Eivor Jele, f. Samuelsson - SAM:s missionär i Sydafrika under 1963-75 - är kanske en av de finaste bilderna man kan se som illustrerar SAM:s gamla uttryck för missionsuppgift alternativt arbetsfält. Mången har under åren hört, sagt och använt ordet 'teg' i den betydelsen, t.ex. "Eivor Samuelsson hade sin åkerteg tillsammans med Hanna Svensson i Machadodorp åren 1963-1965".

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Efter att ha tagit ned mörkläggningsskivorna från fönstren och bjudit sin Hulda på kaffe-på-sängen, är det dags att bli färdig med artikeln om Syd-Afrika. Det är Ernsts vecka att ordna kaffe-på-sängen. Hulda är så tacksam för den extra halvtimmens vila, innan det är dags att ge skolflickorna frukost och lägga fram rena kläder för deras promenad till skolan på Dagsås uppe på alphöjden. Det är lite som hemma i Afrika med topografin, backar och dalar. Fast här är det ju inga riktiga höjdare precis. Här är det lätt att vandra. För att vara framme kl 8 brukar flickorna gå kvart över sju, så har de gott om tid at gå den 2½ kilometrarna. Flickorna trivs med sina kamrater och får lära sig mera och mera av den vetlandska dialekten plus förstås riktig svenska på rasterna av överläraren. Det är också så roligt att lära känna Ella och Erika, de judiska klasskamraterna.

När barnen gått till skolan, gör Hulda sig i ordning för att åka hem till Ulfstorp och hälsa på sin bror för att sedan vara hemma till middagstid, när Anna och Linnéa kommer hem.

Ernst fortsätter med ett ämne han kan. Temat Syd-Afrika hör också givetvis till de ämnen han talar om på missionskvällarna han inbjuds att komma till runt om i Småland bland missionsvännerna. Nu ska Ernst
lägga fast det som ska följa på inledningen som slutade med textorden: "… Liksom jorden innesluter stora rikedomar, så dväljs oanade skatter och andliga värden i de breda folklagren som lever i hedendomens mörker; ett mörker som är tjockt och ogenomträngligt för allt, utom för Guds levande ord…"

Om inledningen tänker han: - Den här inledningen är riktigt bra. Till och med forskningsresanden Sten Bergman skulle kunna ha haft denna text som manuskript för ett av sina föredrag i Radio… Nå, över från inledningen till huvudtexten: … ett mörker som är tjockt och ogenomträngligt för allt, utom för Guds levande ord.

---

För den som gör en flyktig påhälsning i vårt soliga, på många ställen vackra Syd-Afrika, torde intrycket bli enbart gott. Den dragkamp på gott och ont som försiggår torde främlingen inte kunna fatta. En sådan finns dock och till Guds ära kan vi säga att även vår ringa mission, med dess likaledes oansenliga arbetare, ha fått vara medel till ett det goda segrat i månget hjärta, där kampen en gång stod het. Under de jämförelsevis få år vår mission verkat i Syd-Afrika har stora förändringar inträffat. Förr levde folket i "lycklig" okunnighet ifråga om såväl läs- som skrivkonst. Kristendomen parad med rättvisa, syndakännedom och frigörelse från synd var okända begrepp.

Den som besöker de olika missionsstationernas skolor idag, kan knappast fatta att man för endast några år tillbaka hade svårigheter att få elever till vardagsskolorna. Nu ser man en stor skara rena och prydliga skolbarn, som inför lärarens taktpinne utför svensk gymnastik på ett förtjänstfullt sätt. Följer man sedan skaran in i den ljusa skollokalen och låter blicken vila en stund på skolans schema, finner man där alla ämnen upptagna, alldeles som i en bra skola här hemma. Det unga Afrika av idag håller på att vakna. Vi tackar Gud för våra vardagsskolor, i vilka undervisas omkring 1.507 barn, bland vilka vi fritt får utså Guds levande ord.

Från denna grupp får vi senare många yngre män och kvinnor som alldeles frivilligt går ut med glädjebudskapet och vittnar om vad de själva funnit genom tron på Jesus Kristus. De har gripits av kärlek till Gud och Hans rikes framgång bland sitt eget folk och drivna av denna kärlek uppoffrar de tid och krafter för att söka vinna sina olyckliga bröder och systrar för Gud.

---

Ernst gör ett avbrott och lyssnar till Radions nyheter från krigets fronter denna dag. Andra världskriget berör också Sverige, omringade som vi är av krigets framfart.

---

Ernst fortsätter efter radionyheterna:

Men inte bara de unga har kommit i beröring med livets verkligheter och fått erfara, att även en svart har människovärde. Mången äldre man och kvinna har kommit till livsgemenskap med Gud och därefter känt behov av att för sin samtid delge vad de själva upplevt. Gripna av helig hänförelse utför dessa enkla, olärda trosmänniskor ett själavinnararbete av inte ringa betydelse.

Jag tror mig kunna säga, att våra svarta av idag känner ansvar inför sina medmänniskor. Evangelistkåren därute har en liten lön, men tjäna i trohet och söker inpränta i församlingsmedlemmarna att ta del i offer och bära bördor. Den svarta kvinnan är van att bära tunga bördor, och det syns ofta, som om hon också i offergärningen vore villig bära tyngsta lasset.

Vi tackar Gud för våra församlingar därute. Vi tackar Gud för alla infödda arbetare, såväl avlönade som oavlönade. Vi tackar också Gud för kamraterna som just nu genomlider en isoleringstid som aldrig förr.

I vår tacksamhet inflätar vi en bön om välsignelse för vår mission och varje dess arbetare i Syd-Afrika.

E.A.

Foto: IAM

Biskopar och präster reagerar surt på textorden " Biskopar och präster som inte längre tror…".

Under mitt pass av Walk n' Talk idag rör sig texten om "Biskopar och präster..." och sura reaktioner på de versorden i mina tankar.
Rönnbärsträdens få kvarvarande röda bär påminner om rävens kommentar: "Surt". Räven förstår jag. Förstår räven som förväntat annan smak, typ/hallon alternativt åkerbär.

Men de biskopar och präster som reagerar surt på textens ord kan jag alls inte känna sympati med.
Varför? Låt mig förklara...

Bakgrunden är den att sångaren och textförfattaren Simon Ådahl skrivit en sång som är en Bön för Sverige, där nöden i vårt land beskrivs ur skilda och verklighetsnära aspekter. Texten finns att läsa och hämtas på nätet.

En av textens strofer börjar: "Biskopar och präster som inte längre tror…"
Biskopar och präster… som inte… tror…
Därför reagerar somliga präster och biskopar surt som räven på rödbäret, ja, mer än så.

Själv prästvigd med samma vigning som alla präster och biskopar i Svenska kyrkan kan jag självklart både förstå och inte förstå dessa mina kollegor som ser och hör rönnbärssurt inför texten och denna Bön för Sverige. Nu säger man från en del kyrkligt håll att texten är "frikyrklig", "fundamentalistisk", "sekteristisk" etc allt i en mycket negativ reaktion.

Men - Vad är det som står i texten? Om man läser de två första raderna står det: - Biskopar och präster som inte längre tror - att Jesus är Guds son.

Detta är nöden att det finns biskopar och präster som i skilda sammanhang ger uttryck för att Jesus inte är Guds son. Det är högst allvarlig villolära och ger textens uttryck relevans. Orden är adekvata.

Våra katolska och ortodoxa biskopar och präster delar budskapet i Simon Ådahls text. Jag vet det eftersom jag känner deras sätt att tänka i den här saken, och jag träffar ortodoxa präster varje vecka. Dessas reaktion delas tillsammans med ett stort antal grupperingar och kyrkor i Den svenska kristenheten.

Frikyrkor och bibeltrogna grupperingar i Svenska kyrkans klassiska tradition reagerar på den teologi som sprider otro.

Om man skulle göra en uppskattning av tillståndet om tron på Jesus som Guds son bland församlingsledare i hela Den svenska kristenheten  - och jag vågar mig en skattning - så omfattas nog denna tro av en majoritet. Otrons lakejer är en minoritet.  

Därför kan vi vara frimodiga att fortsätta att bedja för Sveriges folk - och bedja för den lilla minoritet av biskopar och präster - inklusive pastorer/präster i alla samfund - som inte tror att Jesus är Guds son.

Biskopar och präster som inte längre tror
att Jesus är Guds son, att Gud är stor.
För kristendom är bara ett vackert ideal.
Det är Sverige just idag.

Tisdag 050927
/Dag

* När vi talar om trons grunder behövs hela grunden. På latin har dogmatiken ett par illustrativa uttryck i saken. 'Fides qua' är den tro som man tror med, dvs. den personliga subjektiva tron i hjärtat; 'fides quae' är den tro som man tror på, dvs. de läromässoga grunderna som Guds ord undervisar om.

* Se artikeln Be för Sverige

Foto: SAM:s bildarkiv / JfA
 
Tiden hemma i Sverige är en ny erfarenhet för Ernst. De långa och äventyrliga resorna mellan huvudstationen hemma i Machadodorp och utstationerna ute i distriktet saknar mfundisi Andersson.

Dessa ständiga oförutsägbara händelser under resor över berg och ned genom dalar och skeenden i möten med folket är nu ersatt av ett liv som mera räknas i timmar och hela tiden kalenderstyrt. Visserligen råder krig med allt vad detta innebär av instabilitet och osäkerhet, men jämfört med höglandets på Machadodorp Mountains' förutsättningar är livet hemma relativt tryggt ändå, även om Radions Nyhetsrapporter regelbundet talar om krigets senaste händelser av död och förstörelse. Härifrån till Jönköping är det 7 mil och till Huldas Sandsjö 3 mil. Det är ungefär ytan hemma i Machadodorps distrikt, en yta om 70 km gånger 30 km. Utstationen Belfast bortåt Lydenborg längst bort låg c:a 10 mil hemifrån. Folkgrupperna hemma i Afrika i området bestod av ndebele, kända för sin klädsel och de som bar sina pärlband fastsatta som krage, armband och runt benen. De lever i norra delen norrut mot Pretoria. Annars är det zulufolket som utgör majoriteten av infödda. Det är de som inte håller så hårt på det kulturella arvet. Vidare bor där boer, engelsmän och en del judar, några familjer. Miljön där är så annorlunda än detta det trygga Vetlandalivet.

Förutom livet som resepredikant som nu börjat så smått, så har han fått uppgiften att skriva några artiklar. Nu är han färdig med en, den som ska lämnas in senast första veckan i november.

Ernst tänker:

Redan 1918 när jag lämnade in min ansökan om att bli antagen som missionär fick jag ju väldigt beröm för mitt sätt att skriva. Om jag inte minns fel hörde jag någon säga 'Du skriver ju som den bäste magister' som det skulle vara så märkvärdigt. Det var väl bara det att jag hade en ovanligt vårdad handstil för att vara oskolad och som man tyckte "bara torpareson" som det i sig skulle vara något "bara". Sedan hade jag ju god hjälp av både kantorn och prästen som jag hade en hel del samtal med. För att inte tala om samtalen med gamle baron Essen på Strömsberg. Mina goda vänner akademikerna och baronerna var både goda vänner och kunde ge goda råd.  

Under mina nu tjugo år som missionär har det blivit en hel del brev med rapporter och redovisningar till SAM:s expedition, för att inte tala om breven hem till somliga missionsvänner och understödjare och till syskonen i familjen och till far och mor. Far Edvard dog 1936. Det var svårt att inte kunna komma hem och vara med under hans sista dagar här på jorden. 

Tankarna stannar vid insikten om att göra den sista genomläsningen av texten som ska postas imorgon för tryckningen av Årsboken:

"Andreas är en mycket nitisk och Gud hängiven infödd evangelist på vårt afrikanska missionsfält. Nästan varje gång han kom in till missionsstationen, hade han den glädjen att berätta om hendingar, som blivit väckta ur hedendomen och velat lämna sig till levande Gud.

En gång då han åter var ute på en av sina predikoresor ibland hedningarna för att inbjuda dem till ett större söndagsmöte, blev han plötsligt överfallen av tre illasinnade män, som rusade fram ur skogen. De slog honom sanslös och tog en del av hans persedlar. Sedan fick han ligga där på vägen. Efter en stund vaknade han dock till sans och kände då smärtor i huvudet och i hela kroppen, och när han strök med handen över huvudet klibbade blodet fast vid handen. När han legat där en stund vid vägkanten, kom en troende man, en medarbetare i evangelium, vägen fram och fick se, vad som skett. Denne tog den överfallne mannen hem till sin kraal och förband hans sår så gott han kunde. Följande dag blev han med tåg återförd till sitt hem, och en vit läkare förband hans sår.

Så snart jag fått veta, att vår gode evangelist blivit överfallen och slagen, reste jag till hans hem för att på något sätt söka bistå honom. Men fast jag fann honom ligga i smärtor, var han varken bitter eller ledsen.

"Läraren skall inte fara ledsen för detta", sade han. "Det måste vi ta med i beräkningen, att satan är vår bittre motståndare i vårt arbete för Gud. Men så snart jag blir så pass återställd, reser jag åter ned till den platsen för att förkunna evangelium. Och säkert ska människorna komma till tro på Gud."

Detta våldsdåd fick sitt rättsliga efterspel genom myndigheternas ingripande. Våldsverkarna blev gripna och fick fängelsestraff. Men evangelisten kryade så småningom på sig och blev återställd. Efter någon tid var han ännu en gång på väg till den för honom minnesrika platsen. När folket i bygden, som ju allmänt visste om händelsen, fick se honom, sa de förvånade: "Men detta är ju den man de slog så våldsamt här utanför för en tid sedan, och nu är han här igen för att predika för oss. Det måste dock vara något särskilt i denna kristendom." Och så har undret skett: han har predikat och själar har blivit omvända till Gud just på den platsen."

Foto: Emnia.com /Ema Kaz

Fredagen 1 september 1939 tågar Hitlers armé in i Polen och Andra världskriget är ett faktum.

Sex månader senare i april 1940 skriver prins Oscar Bernadotte med ärkebiskop Erling Eidem i ett upprop tillsammans med - företrädare för hela den svenska kristenheten - Elsa Cedergren, fru, Hugo Cedergren, generalsekreterare, Karl Fries, fil.d:r, Axel Grönkvist, direktör, Joh. Hagner, pastor, Chr. Jersild, redaktör, Karl Larsson, kommendör, Herman Lagercrantz, envoyé, Efr. Palmqvist, redaktör, Birger Pernow, missionsdirektor, Lewi Pethrus, pastor, Gösta Rosenqvist, pastor, A. Swärd, redaktör, Kaleb Swenson-Tollin, överste, Dagmar Swartling, fru, Axel B. Svensson, redaktör, och Arnold Werner, pastor.

Uppropets text: 

---

TILL ALLA BEDJARE I SVERIGES LAND 

Sedan äldsta tider ljuder i kristna människors öron den apostoliska maningen:

"Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare." (1 Tim 2:1-3)

Om denna maning är värd att beaktas och efterföljas under alla omständigheter, är den det i dubbelt mått i det läge, vari vårt land och dess grannländer nu befinna sig. Utan tvivel är det också många, som följa den, men vi ville härmed lägga den alldeles särskilt på edert hjärta. Då det kan vara lättare att genomföra den, om man samlar sin uppmärksamhet på en bestämd tidpunkt, ville vi föreslå att alla bedjande människor ena sig om att varje dag, om möjligt vid tolvtiden på middagen, avskilja en stund till bön för Sverige och våra grannländer.

Stockholm den 22 april 1940

Oscar Bernadotte, Erling Eidem samt de ovan nämnda 17 undertecknarna

Den svenska kristenhetens representanter skriver denna dag - den 22 april 1940 - i skuggorna och ropen från krigets fasor om behovet av samfälld bön för nationen och grannländerna. Vi lever sextiofem år senare inte i ett världskrigs många fasor, men dock i behov som är minst lika stora. Måhända är den andliga nöden än större idag än situationen för 65 år sen.

Uppropet från 1940 skulle kanske kunna gälla i dag. Vi ser också ett världskrig fast i annan skepnad. Folk och individer far illa i detta krigs härjningar där gudlösheten sitter på tronen i den världsbild som regerar. Samfällt ser vi som kristenhet de enorma behov som finns i hela nationen.

Skulle Läsarprinsens och ärkebiskopens böneförslag från 1940 - om möjligt varje dag vid tolvtiden - kanske också kunna vara ett högst informellt och oorganiserat upprop om ett bedjande för Sverige. Ja, det pågår redan i ett stort antal böneinitiativ landet över. Låt oss inte förtröttas utan också låta oss uppmuntras av våra fränder från 22 april 1940. De sitter på den himmelska läktaren (Hebr 12:1) och vill uppmuntra oss. Gemensam andaktspaus kunde Simon Ådahls Bön för Sverige vara. Text och sång hämtas fritt från Simon Ådahl.

Jönköping, Munksjön, i bakgrunden Vättern. Här gästade prins Oscar Bernadotte mer än en gång i KFUM och Stora Missionshuset  Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Prins Oscar är ett annat namn som Ernst och Hulda blir påminda om detta år 1939. Prins Oscar Bernadotte fyller 80 år den 15 november. Barnen Anna och Linnéa kan aldrig glömma mötet med prinsen vid en konferens i Nässjö, när prinsen stannar upp och talar med familjen. Kanhända minns prinsen den unge Ernst från sommaren 1918 i Jönköping, då han var inbjuden talare, och Ernst var med - nyomvänd från Himlabacken invid Den stora enen.

- Tänk, mamma, att han lade sina händer händer på våra och sa sina prinsord till och bad en bön för oss mitt bland allt folket. Det glömmer vi aldrig!
- Nej, det gör vi inte, säger Anna, och tänk att ni möttes 1918, pappa, för så länge sen…

För missionsvännerna var prins Oscar Bernadotte känd och älskad, inte minst bland de ringa och små. Det binamn som illviljan gett honom: "läsarprinsen" är i deras ögon ett ärenamn. D:r Karl Fries skriver om prins Oscar:

- Frågar någon hur prinsen fördes in på denna trons väg, torde svaret, såsom fallet väl är med de flesta, bli att skilda inflytelser medverkat därtill. Själv säger han att han inte kan ange någon bestämd tidpunkt för övergången från mörker till ljus. "Blott det vet jag, att jag var blind, men nu ser." Såsom en grundläggande inflytelse får nog räknas andan i det arvfurstliga hemmet, där han växte upp, i all synnerhet sådan den präglades av hans moder. Väl torde det först ha varit under Lord Radstocks besök i Stockholm 1878-79 som hon kom till full avgörelse för Kristus, men allt ifrån början leddes hon vid sönernas fostran av de mest upphöjda grundsatser av rättskänsla och sanningskärlek. Att både hon och hennes gemål besjälades av för den tiden anmärkningsvärt folkliga och kristendomsvänliga principer, bevisas därav att de satte sina söner i den av pastor Gustaf Emanuel Beskow, Blasieholmskyrkans grundläggare, upprättade skolan, där jag hade förmånen att 1868-73 vara prins Oscars klasskamrat. Här fick han av pastor Beskows undervisning mottaga starka personliga intryck, men till någon riktig avgörelse kom det icke.

Prinsen ägnade sig åt den sjömilitära banan och fick därunder uppleva sådant som ställde honom ansikte mot ansikte med döden, då frågan om frälsningen erhöll ny aktualitet, men det stannade vid känslan av dom. Såsom ung officer deltog han fregatten Vanadis' världsomsegling 1883. Därunder fördjupades de andliga intryck han tidigare mottagit genom vad han iakttog av missionärernas självuppoffrande gärning på Evangeliska Fosterlandsstiftelsens fält i Ostafrika. Dessa intryck fick en mera personlig tillspetsning genom några ord av en bibelspridare i Port Said.

Så följde det ena steget i tro efter det andra, till dess det steg togs som vittnade om en fullmogen gudsförtröstan, det varigenom han avsade sig arvsrätten till Sveriges krona [prins Oscar var alltså bror till kung Gustaf V] för att följa sitt hjärtas dragning till henne som under mer än ett halvsekel varit hans trogna ledsagerska genom livet, den outtröttliga medarbeterskan i tjänsten för Guds rike, den oförlikneliga husmodern i ett gästfritt hem, och den benådade fostrarinnan av de fem barn som vuxit upp i hemmet.

1892 flyttade de till Stockholm från Karlskrona där de bosatt sig 1888 [året då Hulda föddes i N. Sandsjö]. Då åtog sig prinsen ordförandeskapet i Förbundet mellan Sveriges K.F.U.M. Åt denna uppgift har han nu i 47 år ägnat en aldrig svikande omsorg. I allt ådagalägger han samma varmhjärtade missionsiver, vare sig det gäller det nationella ordförandeskapet eller uppgiften som styrelseledamot i den internationella världskommittén för K.F.U.M. han är också sedan 1908 ordförande i Förbundet Soldaternas Vänner. Under en rad av år ingick det i prinsens veckoprogram att besöka Långholmen för att samtala med de fångar som av ledningen anvisades honom.

År 1898 bevistade han och prinsessan den årligen i Keswick i nordvästra England förekommande konferensen till det andliga livets fördjupande. Här väcktes tanken på att i Sverige söka åstadkomma en motsvarighet. Prinsen blev ordförande i den kommitté som tog hand om saken och sedan ansvarat för de s.k. Södertäljekonferenserna, vilka efter världskriget förlades på skilda orter i landet. Dessa möten är lagda på vad man förr kallade "alliansgrund". Det är därför icke överraskande att prinsen jämväl sedan 1907 är ordförande i svenska avdelningen av Evangeliska Alliansen. I all sin gärning önskar han att samarbeta med medlemmar av olika samfund som omfattat de evangeliska grundsanningarna, om än de på enskilda punkter divergera i frågor om troslära och kyrkoordning. Från hans personlighet utgår i all hans umgängelse en flodvåg av kärlek. Enkelhet och rättframhet präglar hans väsen i all hans beröring med människorna. Vi kunna aldrig nog tacka Gud för vad han betytt för vårt folk och för Guds rikes sak i världen, avslutar Karl Fries sin artikel (Trosvittnet 45/1939 s. 711-713).

TILL ALLA BEDJARE I SVERIGES LAND
April 1940 skriver prins Oscar Bernadotte med ärkebiskop Erling Eidem i ett upprop tillsammans med Elsa Cedergren, fru, Hugo Cedergren, generalsekreterare, Karl Fries, fil.d:r, Axel Grönkvist, direktör, Joh. Hagner, pastor, Chr. Jersild, redaktör, Karl Larsson, kommendör, Herman Lagercrantz, envoyé, Efr. Palmqvist, redaktör, Birger Pernow, missionsdirektor, Lewi Pethrus, pastor, Gösta Rosenqvist, pastor, A. Swärd, redaktör, Kaleb Swenson-Tollin, överste, Dagmar Swartling, fru, Axel B. Svensson, redaktör, och Arnold Werner, pastor.

Sedan äldsta tider ljuder i kristna människors öron den apostoliska maningen:

Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor, för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv på ett i allo fromt och värdigt sätt. Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare." (1 Tim 2:1-3)

Om denna maning är värd att beaktas och efterföljas under alla omständigheter, är den det i dubbelt mått i det läge, vari vårt land och dess grannländer nu befinna sig. Utan tvivel är det också många, som följa den, men vi ville härmed lägga den alldeles särskilt på edert hjärta. Då det kan vara lättare att genomföra den, om man samlar sin uppmärksamhet på en bestämd tidpunkt, ville vi föreslå att alla bedjande människor ena sig om att varje dag, om möjligt vid tolvtiden på middagen, avskilja en stund till bön för Sverige och våra grannländer.

Stockholm den 22 april 1940
OSCAR BERNADOTTE, ERLING EIDEM,
samt de ovan nämnda 17 undertecknarna

A.P. Franklin Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Ernst och Hulda har fått inspiration och mycket stöd av en pionjärmissionär som hemförlovades under detta år 1939.

EFS´ missionsföreståndare Nils Dahlberg skildrar hur han i Indien "mötte en pilgrim som mätte ut vägen med sin egen kroppslängd. Han kastade sig framstupa på vägen, räckte upp händerna så långt han kunde och satte ett märke i sanden. Han reste sig, gick fram till det i sanden satta märket, kastade sig ånyo framstupa, satte ett nytt märke i sanden och mätte så ut vägen med sin egen kropp. Jag frågade honom, varför han gjorde så. Han sade att prästerna i hans by hade sagt honom, att om han tillryggalade vägen på detta sätt mellan Ganges källa i Himalayabergen och den heliga staden Benares, så skulle han få syndernas förlåtelse. Jag frågade honom hur länge han hållit på och han svarade: 'I två år och det dröjer väl lika lång tid till, innan jag kommer fram till målet för min färd.' Jag hann knappt säga honom, att när han så kommer fram, finner han intet annat än den stora besvikelsen, förrän han ånyo kastar sig framstupa, sätter ett nytt märke i sanden och är snart försvunnen ur vår åsyn."  Nils Dahlberg fortsätter: Vad hjälper längtan, när den irrar på vilsna vägar utan att nå fram till tillfredsställelse! I intet annat namn gives frälsning. Det vet kristenheten. Det vet vi. (Soluppgången 1941 "I intet annat namn" av Nils Dahlberg)

Ernst och Hulda hade var för sig personliga kontakter under sina första år med SAM:s missionssekreterare Anders Petter Franklin. När han nu dör den 19 mars detta år 1939, skriver missionssekretare Emil Johnson under rubriken "Hemförlovad pionjärmissionär" i Trosvittnet, nr 13/1939 den 30 mars.

A.P. Franklin började sin missionsgärning i Indien bland själar som hålls fångna i religiositet som inte friger eller frälser någon. Det som Nils Dahlberg beskriver i sin betraktelse över Apg 4:12 är det evangelium som Franklin får förkunna i Indien, "i intet annat namn finnes frälsning".
Anders Petter föddes 14 november 1877 och kom att bli pionjärmissionär i Bhil-landet i Indien. 22 år gammal - 1899 - fick han kallelsen genom missionär Fredrik Franson att gå ut som missionär till Kina. Boxareupproret utbröt dock och missionsdörren till Kina stängdes.

Franklin uppmanades att göra A.J. Selin sällskap till Indien. Svenska Alliansmissionen antog honom till missionär för dess fält i Indien år 1900 och den 23 november det året kommer han till Indien tillsammans med Selin. De leddes till bhilerna. 1903 tillbringade han sin första jul under ett träd på stranden av Odai-floden hos bhilerna. Här stannade han till år 1917. På grund av nedbruten hälsa tvingades han lämna landet och kom till Amerika, den enda vägen man då kunde resa från Indien till hemlandet. Gift sedan 1906 med EFS-missionären Elisabeth von Wolcker stannade han i Amerika och avlade sin teologie doktorsgrad vid Ooskalosa College. Under åren som följde reste han vida omkring i Förenta staterna och i Canada samt intresserade missionens vänner för bhilmissionen.

Efter hemkomsten till Sverige lyckades han väcka ett stort intresse för missionen, särskilt i Småland. År 1920 blev han missionssekreterare vilket han var till 1923, då han övergick till annan mission. Hans insatser som missionssekreterare för Indien och barnhemmen där samt för Kina, nödlidande, barnhemmet Saratsi och ett bibelinstitut där är allt insatser som blivit till ovärderliga välsignelser i andlig och ekonomisk bemärkelse.

År 1937 besökte A.P. Franklin ännu en gång bhilfältet och fick träffa många av dem som blivit omvända vid missionens början. En särskild glädje var det för honom att på sin levnadsafton få avskilja sin son Fredrik och dennes trolovade, Inga Olsson, för missionskallet och sända dem till Indien i början av detta år. Emil Johnson avslutar sin artikel med orden "Vi tackar Gud för vad han givit genom sin självuppoffrande tjänare på missionsfältet och hemma i fosterlandet samt deltaga varm och innerligt med fru Elisabeth Franklin, sonen Fredrik och hans maka, missionärer i Indien, dottern Gunhild, lärarinna i Indien, och sonen Erik, musikdirektör i Göteborg, i den sorg som drabbat dem. Give Herren dem sin hugsvalelse och fylle Han genom sin närvaro saknaden efter den hemgångne."
 
En utförlig nekrolog skriver missionsföreståndare Enok Hedberg den 13 april i Trosvittnet 15/1939 under rubriken "Till minnet av kamraten A.P. Franklin" (sid 232-234). 

Ernst och Hulda tänker ofta under sin första tid A.P. Franklin och vad han betydde för dem under deras första tid när de skulle ta sina olika steg i förberedelserna inför missionärsavskiljningen. När de hör talas om Slätthög, bhilmissionärens födelseort, fylls deras hjärtan av djup tacksamhet för stödet de fick. De glömmer heller aldrig elden han bar i sitt missionsnit och angelägenheten om själarnas frälsning. Hans impulsivitet av missionseld smittade de unga missionärskandidaterna.

Foto: SAM:s bildarkiv/Jfa

Söndagen den 27 augusti kl 13.45 hördes statsministern tala på Skansen. Tjugotusen människor var samlade.

Jan Waernberg skriver: Nyheten om Molotov-Ribbentrobpakten mellan Tyskland och Sovjetunionen har slagit ned som en bomb - kriget verkar vara nära förestående. Regeringen har hastigt sammankallats till en extrakonselj lördagen den 26 augusti. Statsminister Per Albin Hansson visade, som justitieminister Westman i sin dagbok skrev, "en lugn okänslighet för det utrikespolitiska barometerfallet".

Per Albin ser som sin främsta uppgift att lugna det svenska folket och förhindra panikreaktioner. I sitt Skansental nämner han det pågående förberedelsearbetet för att säkra folkförsörjningen, och att "Sverige inte har orsak till panik. --- Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. --- Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. --- Vår beredskap är god."

Hemma i Ekenässjön under bara en månad och Europa är i krig. Statsministerns ord om annalkande katastrof och brand visar sig väl grundade. Redan på fredag den 1 september hör Ernst och Hulda i radionyheterna om det tyska anfallet på Polen. På lördagsmorgonen finns kungörelser om  mobilisering uppsatta över hela Sverige. Samma dag går tåg i alla riktningar överfulla av inryckande värnpliktiga. Det andra världskriget har brutit ut. Följden av de tyska truppernas invasion av Polen är att Frankrike och Storbritannien förklarar krig mot Hitlers Tyskland.

Från Machadodorp har Anna och Linnéa nyligen anlänt. Nu undrar de vad som händer. De har så många frågor. Radiosändningarna rapporterar om kriget i varje sändning. Hemkomna från Afrika till den svenska idyllen och sommargrönskan förvandlas allt efter en månad till en hel värld av frågor. Många är mardrömmarna och djup är oron för den som är 8 och 10 år just nu i Ekenässjön.

Ernst och Hulda försöker så gott de nu kan förklara sammanhangen i Europa för sina flickor och hur situationen kan tänkas bli för Sverige.  

- Pappa, varför måste dessa masonitskivor sättas upp för fönstren varje kväll tills det blir ljust nästa dag, frågan Linnéa, och Ernst förklarar varför nationens invånare uppmanats att mörklägga alla fönsterglas.
- Men, det är ju inte krig i Sverige, eller hur, varför måste vi då hålla på med att göra så här, pappa, frågar Anna. Och Hulda får rycka in och hjälpa till med denna och tusen andra frågor dessa månader.

Något som de så småningom lär sig förstå är svårigheterna som det judiska folket utsatts för. Förföljelserna av den folkgruppen får mycket påtaglig aktualitet och förståelse i skolan uppe på Dagsås 2½ km utanför Ekenässjön. Under åren de bodde i Ekenässjön hos Emilia Roos lärde de sig vad kriget innebar för judarna.

Anna och Linnéa hade inte läst svenska hemma i Afrika. Därför fick de extra svenskundervisning. Magister Martin Gustavsson var överläraren som gav dem denna extra undervisning och det sker på rasterna. Han fick också ta över undervisningen i svenska för två judiska flickor som hans företrädare, den pensionerade lärarinnan, Emilia Roos tagit hand om efter Kristallnatten 9-10 november 1938. Det innebar att flickorna Andersson från Afrika tillsammans med de judiska flickorna Brück, som det heter i efternamn, läser svenska ihop. Med denna påtagliga närhet till ett av världskrigets fasor kan Anna och Linnéa förstå en del av krigsårens mörkaste sidor och den antisemitism som också utrotade i gaskamrarna.  

På skolgården i Småland hörs den småländska dialekten av vetlandska i Ekenässjön. Det hörs också ett par andra språk under rasterna, nämligen afrikaans som Anna och Linnéa talar, och tyska som Ella och Erika Brück talar. Med varandra på rasterna talar Anna och Linnéa afrikaans och klasskamraterna säger om deras språk "Anna och Linnéa talar tyska". (Afrikaans kan ju för ett inte språkinsatt öra låta som vore det tyska men mera som holländska låter det ju, förstås.)

Inne på SAM:s expedition i Jönköping befinner sig Ernst emellanåt för planera inför resepredikandet. Han får också tidigt under hösten, i september, förfrågan om ett skriva ett par artiklar för både Trosvittnet och Årsboken Soluppgången. Ernst har inte lång tid på sig i dessa skrivaruppdrag eftersom det är manusstopp i första veckan av november. Hemma i Anderssons lägenhet i Ekenässjön lyser det långt in på kvällarna för artikelskrivandet, men framför allt för Bibelläsandet sent på nätterna. Men fönsterrutorna på både första och andra våningen i Emilia Roos´ hus är försedda med tillsågade mörkläggningsskivor av masonit. Uppe i luftrummet flyger allt oftare spaningsplanen med sitt bullrande. Men över Ekenässjön ser piloterna bara ett mörkt höstlandskap. Det är bara månens sken som ger en blå och skuggrik tavla för dem i spaningsplanets cockpit där uppe under himlavalvet…

Ernst och Hulda med barnen bor nu invid sjön i Ekenässjön; se Ekenässjön. Här har de fått en stilla rofylld miljö i den pensionerade lärarinnans, Emilia Roos, hus. De får använda lägenheten på andra våningen. Den svenska sommaren är i sin ljuvaste prakt med all sin skönhet. Avståndet in till Jönköpings stad är 7 mil, och avståndet till Ulfstorp och N. Sandsjö i Bodafors är 3 mil; se Sandsjö.

Hulda är så tacksam mot Emilia Roos för att hon har upplåtit denna lägenhet i sitt hus här i Ekenässjön. Under åren har Emilia varit en av Huldas allra trognaste förebedjare och understödjare under åren. Hon har skrivit brev och skickat paket under åren såväl som ett regelbundet ekonomiskt givande. Och Emilia är så glad att få se Huldas familj med maken Ernst och barnen som getts dem och nu vuxit upp till så rara och prydliga flickor.

En sommarkväll sitter Ernst och Hulda ute i trädgården och samtalar om bl.a. Emilia.

- Att vara missionärer som vi är, Hulda, det är en sida av missionen.
- Just det. Vi är agenterna, missionens görare på fältet.
- Den andre aktören i missionen är sändaren, de som sänder ut i mission, församlingen och Alliansmissionen i vårt fall.
- Tredje part i missionen, Ernst, det är understödjaren, den och de som ger support.
- Det här brukar vi ju säga är missionens tre delar.
- Och den som har yttersta ansvaret är den som sänder dessa tre partners. Missionens Herre själv sände sin egen Son till vår värld för att uppdraget, missionen, skulle komma igång och kunna fortgå.
- Av de tre aktörerna i mission brukar vi säga att det inte finns någon gradskillnad, så att någon är viktigare eller mindre viktig än någon annan, eller hur Hulda?

- Nej, ingen av dem kan missionens Herre vara utan. Missionen är som propellern, den har tre delar, både på båten och på flygplanet. Men när vi nu fått bostad här hemma hos Emilia Roos, så påminner det oss om vilken enastående och viktig roll som understödjaren har. En understödjare ger sitt support på så många vis och är en enastående del i missionen, både före, under och efter en aktiv missionsinsats som för min och vår egen del. 

- Det började ju för din del, Hulda, med att Emilia och du fick kontakt inför din missionsförberedelse i Minnesota för över tjugo år sedan, eller hur?
- Jovisst, var det så. Emilia var en av missionsvännerna i församlingen som Herren brukade för att ge mig det stöd som han visste jag behövde. Och hon har varit ett föredöme närmast i sin understödjarefunktion. Bönen, breven, paketen, sedlarna, omsorgen och kärleken. Hon har varit som en både syster och mamma för mig. Inte minst sedan min egen mor Clara Lovisa dog 1912. Och nu i juli månad 1939 är det som att få bo hemma hos de sina här i hennes Ekenässjön. Du vet ju själv, Ernst, vad missionsvännerna i Ljungarum betytt för dig under åren alltifrån de första åren efter 1918, eller hur?

- Det som också är så alldeles speciellt är hur Herren i sin faderliga omsorg har sett till att vi var och en och under senaste åren tillsammans haft understödjare i Sandsjöbygden, Vetlanda, Nässjö, Jönköping, Ljungarum och i Småland samt från socknar över hela landet som tillsammans varit en stor familj med många olika funktioner och egenskaper för att täcka alla de behov man har som missionär ute på fältet och när man kommer hem. Jag kommer så väl ihåg hur K.A. Hjelm berättade hur Fredrik Franson 1906 i många timmar samtalat med honom om betydelsen av att missionärerna får ett vittomfattande andligt och lekamligt understöd från hemlandet.

- Det stämmer, Gideon Wikström talade allt om detta som han hört K.A. Hjelm berättat med eftertryck. Missionens praktiska grund och A och O är att se till att sändningen är väl underbyggd. 

Nu avbryts makarnas samtal kring betydelsen av missionens understödjare, när Anna och Linnéa kommer springande och ropar: "Vet ni vad, vet ni vad! Borta hos bonden i ladugården säger dom att det inte är så länge sen som vargen varit här och tagit flera får! Visste ni att det finns varg här i trakterna?!"

- Nu får vi allt be tant Emilia berätta hur det ligger till. Vi går in till henne och hör om hon har tid att berätta hur det var med den saken. Om vargens tid i Småland. Om det var förra året eller när tant Emilia var liten som ni är, alltså för sextio år sen i förra århundradet…

- Kom så går vi in med mamma, säger Ernst, så får vi höra sanningen om stora stygga vargen…

---

FOTNOT
Mera om missionens understödjande och support finns att läsa i en bok skriven av Neal Pirolo - Att vara sändare, det är bokens titel. Den handlar om mission och att vara sändare. Till sändandet hör bl.a.: - moraliskt stöd, - praktiskt stöd, - ekonomiskt stöd, - bönestöd, - kommunikationsstöd, - hemkomststöd.

Bild: Tyda tecknen på himlen Foto: IAM

Ute på vandring går jag likt många andra med egna tankar och egna samtal, en vandring blir ofta sammanträffanden och samtal med andra.

De här vandringarna är mina "Walk n´Talk". Att vandra är bra enkel fysisk exercise. Vandrandet i sig är inte bara nödvändigt som motionsform enligt vad den blivande prinsen säger i intervjuer eller för att George Verwer och andra föredömen i min omvärld likt Hans Ström går före, utan för att det också ger tanken och samtalet nya infallsvinklar i det fria umgänget med Himlen som lätt uppstår i den rörelse som Walk n' Talk är för mig.

Den här veckans tankar och samtal rör barnens och tonåringarnas utanförskap. Att de unga så ofta känner sig vid sidan om och inte med. Vi talade om vägar framåt där församlingen kan ge profetiska alternativ genom att vara med, för och hos dem på många olika sätt. Så som kärlekens Ande kan ge i kreativitet och relationsinnovationer. Marinas idéer och tankar gav bränsle för vidare reflektioner. Våra hjärtan berördes också starkt av ett aktuellt fall där två små pojkar blivit moderlösa. Barn utan föräldrar… Hur är det? Vad händer… Bönen till Himlens Fader om hans eviga armar och två händers beskydd var vägen framåt i samtalet med Himlen.   

Ett annat samtal utspelades i den egna tankevärlden efter meddelandet om att Simon Wiesenthal dött under veckan 96 år gammal. Tankarna går till en före detta Mauthausen-fånge, som hade blivit framgångsrik guldsmed, som frågar Wiesenthal varför han jagar nazister i stället för att gå tillbaka till sitt gamla yrke att bygga hus och bli miljonär. Wiesenthal svarar: "Du är en religiös man. Du tror på Gud och livet efter detta. Jag tror också. När vi kommer till den andra världen och möter de miljoner judar som dog i lägren och de frågar oss: 'Vad har ni gjort?', så får de många svar. Du säger: 'Jag blev guldsmed', en annan säger: 'Jag smugglade kaffe och amerikanska cigaretter'. En säger 'Jag byggde hus'. Men jag skall säga: 'Jag glömde er inte'."

Rabbi Marvin Hier, som grundat och leder Simon Wiesenthal Center, säger att Wiesenthal hjälpte till att få över 1.100 nazi-krigsförbrytare inför domstol. "Simon Wiesenthal var Förintelsens samvete. När Förintelsen slutade 1945 och hela världen gick hem och glömde var det han ensam som blev kvar och kom ihåg. Han glömde inte," säger Hier.

När Eichmann arresterats av israeliska agenter och dömts till döden av en israelisk domstol öppnade Wiesenthal på nytt dokumentationscentret i Wien. En av dem som arresterades var Karl Silberbauer, den Gestapo-officer som arresterade Anne Frank och hennes familj. Holländska nynazistiska propagandister som tidigare hade försökt ifrågasätta Anne Franks dagboks äkthet blev själva ifrågasatta när Silberbauer bekände att han hade arresterat Anne Frank.

Anne Frank då med alla andra barns och ungdomars svåra förhållanden då och i våra dagar formar mina tankar och läppar till att be för Sverige . . .
 
---

Källa Simon Wiesenthal: israelreport.org / Report 05-09-23

Ur BÖNEHUS NORDEN hämtas nedanstående artikel med rubriken Profetens passion. Texten pekar på ett seende som springer upp ur det himmelska och det som hör himlen till. Det profetiska springer upp ur det liv som föds där vetekornet dött. Seendet in i Himlen och Faderns ansikte föds i Korset genom vilket Himlen ger liv och nåd. 

***
 
Profetens passion  01
Lars Widerberg
 
Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud.
Uppenbarelseboken 21:2
 
En Guds människa, profeten, står som Herrens mun bland människor därför att han har av Gud förts till en punkt utifrån vilken han kan se. En gudsman, en profet är sådan han är därför att Himlen har ett syfte, och därför att Himlen verkar i hans liv för att föra honom fram till denna seendets utgångspunkt.
En profet är vad han är därför att Herren har gett sin tillåtelse att låta honom bli en seendets man, utfärdat kallelse till att kunna se och gjort honom duglig att se in i Himlen. Profeten är sådan han är därför att han har funnit denna oerhörda nåd att kunna se Gud och därtill har valts ut till att formas för sin uppgift av Fadern.
 
En seendets människa, en man av den himmelska sorten är en person vilken har återvänt från en konfrontation med Himlen, fortfarande vid liv men för evigt förändrad. En seendets man har förts inför Levande Gud för att överväldigas av och sedan vara given till ett seende vilket är Guds eget. En sådan människa låter sig vara fullt och helt tillgänglig för sådant som hör Himlen till. Han kommer tillbaka från dessa möten med det oändliga, med majestätet som en levande man, en man som gjorts levande, till att leva det som han tagits fatt för att uttrycka.
 
Denne man, det levandes människa, skiljs ut och ställs åt sidan för att lära sig leva det han har sett. Han talar genom det han är hellre än att söka engagera orden och dess flöden för att söka beskriva det han varit med om. Hans ord är aldrig annat än en bräcklig representation av det liv han är sänd att förmedla till människor vid sin återkomst från Guds rådsluts salar. Men hans ord innehåller profetisk substans, en livets urkraft vilken konfronterar så som han själv blivit konfronterad när han sett och betraktat.
 
Profetens väsen och hållning präglas fundamentalt av dessa verkligheter som ligger bortom, dessa värden vilka skyls för det yttre livets ögon. Seendet, inget annat än seendet är enda anledning till att den profetiska människan alls existerar. Seendet ger honom hans existensberättigande. Detta seende fördjupas och intensifieras, den profetiska bördan blir allt tyngre allteftersom Himlens sätt och dessa värden bortom går förlorade för människor under deras strävanden och företag.
 
Seendets man har skaffat bäring på den verkliga staden, den verkliga stadens liv och dess tjänande. Johannes hade sett staden, han hade fångats av dess inneboende relevans och autenticitet. I den staden fann han liv, överflödande liv ansamlat för ett tjänande till Herrens behag, uttryckt i en tillbedjan som avskalats all fåfänga och självupphöjelse. Han hade fått se livet, ett extravagant levande detaljerat uttryckt i sant tjänande och verklig offervilja. Det liv i vilket det finns utrymme visar sig inte genom drömmerier och ouppfyllda löften men genom offervilja i den värld där tingen har kontur och substans och där vilja och omsorg kan omsättas i praktiskt handlande.

Seendets människa förlorar denna sin särskilda förmåga just då han förlorar fokus: "Såsom i Himlen, så och på jord". Det profetiska utrymmet måste definieras som det område där man ser sant och relevant.
 
Profetens passion springer upp ur detta seende av dessa värden som ligger bortom.
Profetens passion springer upp ur ett seende som mästras av Himlen.
Profetens passion springer upp ur detta seende som låter Himlen konfrontera.
Profetens passion springer upp ur ett seende av tjänandet som passar både Gud och människa.
Profetens passion springer upp ur detta seende som kräver radikal trohet.
 
Låt oss be om seendets människor till att bli anförare i den goda striden.

Har du hört sången "Jag tänker be för Sverige" av Simon Ådahl?

Lyssna och var med och be!

* Länk till >> Be för Sverige      * Länk till >> texten

KORTEBO
På Kortebo Bibelinstitut 1939 är det tält- och sommarkonferens, "Stilla veckan" är det man kallar konferensen. För Anna och Linnéa är Konferens och Kvartalsmöte nästan det bästa de vet från åren hemma i Machadodorp. Det var då man fick träffa missionärsbarnen. Det var något alldeles extra. Bl.a. för att man då kunde tala hemspråket och det var en särskild välsignelse. På Kortebo är det så spännande att få träffa alla barn som kommit med alla familjer ut till det vackra sommarlandskapet på sluttningen ner mot Vättern. Det här är verkligen svensk sommar. Grönt gräs och blågul flagga. Filtar ute på gräsmattorna där familjerna sitter i samspråk mellan mötena.

För Hulda är alltihop som en verklig dröm. Som mor är hon med om denna förstagångsupplevelse på Stilla Veckan. Hon är så stolt över sina flickor, och sin man Ernst också, för den delen. Det är så många som vill höra Hulda berätta om livet i Machadodorp och om alla strapatser.

Ernst är ute och vandrar än med den ena än med den andra missionärskollegan för samtal om missionens situation i Transvaal och alla befintliga behov, men kanske främst rapporterna om all välsignelse Herren bevisat ute på fältet i det utförda nådesverket i evangelisterna, alla nya utstationer, alla församlingar och deras tillväxt. Det rör sig ju om en församling om över 1.000 infödda som kommit till uppe på höglandshöjderna i och kring Machadodorp.

Foto: Suedafrika.net

PARKRESAN 1938
Anna och Linnéa berättar om livet i Afrika för sina vänner. De frågar om skolan, om lejon och elefanter och om allt spännande de berättar om. Förra året var de i det nyöppnade stora naturreservatet som kallas Krügers Park, berättar de stolt, och fortsätter:

- Pappa hade gjort upp några andra pappor om att vi skulle åka bil ut till Krügers Park med familjerna, sa Anna.
- Vi hade ju ingen bil själva, men Höyland's hade en bra bil och Fridolf's hade en bil konstiga fönster. Vad heter det, Anna?
- De har en Ford med celluloidfönster, har pappa sagt. Der är nåt konstigt slags fönster som inte går sönder och är mjukt.
- Så vi åkte tillsammans tre familjer i två bilar.
- Ja, det gjorde vi. Vet ni hur många vi var?
- Vi var sex barn och sex mammor och pappor. Det var en jätterolig resa till parken som var helt nyöppnad.
- På gränsen in i parken går det en stor flod. Vad heter den Linnéa, kommer du ihåg?
- Krokodilfloden.
- Det var ingen bro över Krokodilfloden utan det fanns en färja som de svarta drog för hand.
- Inne i parken kunde man gå ur bilen och gå omkring och titta. Pappa sa sedan att det var konstigt att det inte var förbud att gå ut ur bilarna, därför att barnen kunde ju springa bort sig och vad skulle inte kunna hända med alla vilda djuren som strövar omkring. Pappa har rätt i att det är ju jättefarligt.

- Han tog kort på lejon på ganska nära håll. Det var en hanne och en hona. Så fint det var att se dem, må ni tro. Riktigt kusligt var det en gång när det kom en hyena och liksom ville bita i bilen, där den saktade rullade fram.
- Vid en konstgjord damm gick vi ur bilarna och hade en paus. Där såg vi jättefärska lejonspår. Så bums stack vi in i bilarna och stängde om oss.
- Ja, så fortsatte äventyret med en massa spännande händelser i Krügers Park, dit vi så gärna vill åka till igen.
- Ja verkligen, det kommer vi att göra. Vill ni inte följa med då? Då blir vi många som åker. Då kan vi åka med en sån där stor buss som det finns här i staden.
- Du menar Spårvagn som du tycker ser så rolig ut. Nån sån har vi inte hemma i Afrika.
- Ja, spårvagn menar, spårvagn kan vi väl åka med alla barnen till Krügers Park nästa sommar, när vi träffats igen här på Stilla Veckan!
- Ja, Jaa, det gör vi, enades alla barnen om där de satt i gröngräset i solskenet och fågelsången…

Det går nya uppfriskande stråk av enhet genom Den svenska kristenheten i våra dagar. Med väderlekstjänstens vokabulära bilder kunde följande sommarrapport måla den andliga väderleken i dessa dagar:
 
- För närvarande ser vi varma stråk av enhet som strömmar genom de stora gamla landsdelarna Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan.

- Om vi flyttar blicken på kartan ser vi samtidigt samma stråk som rör sig i de nyare högtrycksfronterna Pingströrelsen, Missionskyrkan, Bekännelsekyrkorna, Evangeliska Frikyrkan, Trosrörelsen, Svenska Alliansmissionen, Baptistsamfundet, ja, alla gamla och nya högtrycksfronter.

- Om vi lokalt går ned och ser regionerna för sig, så ser vi en ny underström i hur dessa stråk växelvis lokalt hela tiden finns på plats i varje församlingsregion.

Under rubriker som 'Enhet och frihet', 'Enhet - Stråk av enhet', 'Enhet - i Uppdraget', 'Enhet - i samtal' har stråken av enhet tematiserats. Under Kategorin Swedish Christianity vittnar en del av webbsidans besökare om dessa upplevda stråk. >> Se länken - och ta gärna en titt på inläggen under Kommentarer...

---

... Finns det månne flera uttryck utifrån Enhetens klangbotten, tro?
... Är dessa egentligen mycket gamla stråk uppmuntrande eller besvärande?
... Är stråken som somliga tycks se överbetonade eller är stråken som iakttas av en särskild dignitet och har Anden något särskilt att säga till församlingarna idag?

Kyrkan som Ernst och hans medarbetare byggde av "slasto", av skifferstenar, som står kvar i Machadodorp. Foto: Trina Mathesen - SA Routes, SA Bookings

'AFRIKA'… - det var temat varenda dag den här sommaren, förresten hela hösten och året som följde. Det var så många frågor att besvara och berätta om när nu missionärerna var hemma igen.

Det var ett underbart ögonblick för Ernst och Hulda med Anna och Linnéa att kliva ned från järnvägskupén ned på stationsperrongen i Jönköping denna dag den 14 juli. Missionsvänner och släktingar hade mött upp.

Allra först efter alla omfamningar och alla "Välkommen hem" inte minst av missionssekreteraren Emil Johnson var det nu dags att för välkomstkaffe uppe på Alliansmissionens expedition och kort uppsummering av resan och senaste nytt från Afrika.

Efter missionskaffet hos Emil Johnson på SAM var det dags att ta sig över till Fällorna för den första Sverigedagens första riktiga måltid med svensk färskpotatis, svenska morötter och svenska rotfrukter och svenska hallon, ja, ett helsvenskt matbord som man inte tagit del av på sju långa år. På Fällorna är gamla mor Hanna, 75, och syskonen Arvid, 38, och Ingeborg, 36, så glada och lyckliga över att få ha "sin Ernst" på hemma i stan igen.

Det är mycket att tala om. Minnena från torpet på Vassnöden och livet på den tiden. Så leder Ernst in samtalet så att flickorna också får berätta.

- Anna, du kan väl berätta lite om hur det har varit att vara med på alla missionskonferenser och kvartalsmöten vi haft hemma i Machadodorp.
 
- Jo, det har varit så roligt med de stora mötena. För då kommer missionärsfamiljerna från hela fältet eller hela distriktet. Allra bäst är det med konferenserna då alla kommer. Då för Linnéa och jag träffa så många andra missionärsbarn. Då är det fest och glädje. Det är så roligt. Och när det är såna stormöten hemma på våran gård, då lagar mamma och hennes medarbetare mat till alla som samlats i den stora gropen på gården. Massor av folk får då äta sig mätta med massor av mat som majsgröt och nötkött, må ni tro.

- Fast det var inget roligt när vi var på konferensen i Amsterdam, säger Linnéa, lyfter upp sin vänsterhand och sträcker fram pekfingret. Det var inte roligt. Då grät jag, ska ni veta, som jag nog aldrig gjort. Fast det är ju länge sen och jag var ju bara 4 år.

- Vad hände då, lilla Linnéa?
 
- Jo, så här var det. Vi hade precis slutat konferensen. Så vi skulle få åka bil till stationen där vi skulle ta tåget hem till Machadodorp. Anna hade satt sig i sätet. Pappa och mamma stod och talade med tant Anna Hober. Precis som jag gick in i baksätet, så stängde mamma bildörren om mig. Det var bara det - och så håller Linnéa fram sitt vänstra pekfinger - att jag hade min hand i dörröppningen, och pekfingret fastnade. Och det blödde, och blödde, så jag höll på att svimma. Grät och grät. Men mamma visste på råd. Hon både bad för såret och lade om ett kraftigt bandage, och så fick jag sitta i mammas knä hela vägen hem. Vill ni se på fingret - Linnéa håller fram fingret så alla kan se vad bildörren ställde till med. - Efter fyra år syns det vad jag var med om. Nu tycker bara det är lite roligt att det syns vad man varit med om. Det var likadant förrförra året när jag började skolan. Då visade jag fingret för lärarinnan och alla klasskamrater…

- Anna, berätta om vad du och mamma fick vara med om förra året i samband med paraden till minne av Voortrekkers!

- Boerna firar nåt som kallas The Great Trekker till minne av när de kom till provinsen Transvaal, gick över floden. Den dagen hade lillasyster frågat om hon fick gå med i paraden. Mamma hade sagt Nej, så klart. Efter några timmar frågade mamma mig om jag visste var Linnéa var. Hade inte sett henne. Följ med mig då, för nu måste vi försöka hitta henne, sa hon. Och så tog vi cyklarna och gav oss iväg. Du kan väl berätta vad du hittat på!

- Jag hade hört talas om den där paraden och om Voortrekkers att det var fint med paraden. Alla har klätt sig i nationaldräkter denna dag. Så jag visste på råd, tog på mig den fina skära klänningen med vit spets. Och smög mig iväg till Boerkyrkan nere i stan där man samlas för paraden. Min bästa kompis var också med och vi fick plats uppe på en oxkärra, när paraden ska till att starta. Då får jag syn på ett par som kommer borta på stora gatan och leder sina cyklar. De har fått syn på mig i kärran.

- Precis, där sitter vår rara lilla nu stora Linnéa iklädd nattlinnet som jag sytt henne. Hon vet att jag sagt Nej på hennes fråga tidigare på dagen att gå med i paraden. Så Linnéa kliver så elegant ned från oxkärran och följer med oss hem. Det var paraden för dagen, det. Ni skulle sett henne i det skära nattlinnet med den vita spetsen!

- Men, mamma, det var väl värre den där gången du vet när Linnéa - också utan lov - hade gått upp till Lokationen för att leka med barnen som hon träffat i skolan, precis när hon börjat första året. Då var hon bara 5 eller 6 år, eller hur?

- Ja, det var en histora det. Berätta själv nu vad du ställde till för mamma Hulda. Så orolig hon var, det kan du inte ana. Hon trodde ju det värsta, eller hur Hulda?

Hulda nickar. Linnéa får nu avge sin bekännelse…

- Olydig har jag inte varit, tror jag, mer än några gånger. Det vill jag ändå säga. Jag har ju inte gjort mamma lessen för att såra henne. Det var ju bara det att jag så hemskt gärna ville gå till Lokationen och leka. På vägen dit hände en olycka… --- Jag blev påkörd… --- Av en pojke på cykel, och fick ett jättestort hål i pannan. Så jag tog min fina vita hatt och höll den på pannan för att stoppa blodflödet och vips var den vita hatten röd. Jag sprang hemåt allt jag kunde och gömde mig. Jag ställde mig mammas höga Daliabuskar. Där står jag gömd så ingen kan se mig. Framför allt kan inte mamma se mig. Efter en stund hör jag röster. Det är pojkens  - på cykeln som kört på mig - släktingar som i förtvivlan kom hem för att se hur det gått för den lilla flickan. Tydligen fick de syn på mig. Pojkens släktingar går fram till mamma som kommit ut på gården och säger till henne: "Linnéa sitter bakom busken och är 'ufile'!"

- Ni skulle veta hur jag reagerade. Blodet isade sig och jag blev alldeles förlamad när jag hörde att de sa att Linnéa sitter där bakom "och är död"…

- Mamma Hulda och Anna och släktingarna kom sakta fram till buskarna… Nu trodde jag bestämt att mamma skulle vara jättearg på mig och kanske ge mig lite aga som de andra mammorna brukade göra med sina barn när det busat eller varit olydig.

- Men, mamma, säger Anna milt, hon bara kramade om henne och bad mig komma fram ur buskaget. Sen skötte hon om såret i flera dagar tills såret var läkt. Mamma lärde sig ju sånt i skolan med barnavård på Vita Bergen en gång för länge sen.

- Hulda, du måste berätta hur det var tiden innan vi skulle åka hem till Sverige, ber Ernst.

- Under mars och april blev Linnéa sjuk. Jag tog hem läkaren från stan. Jag gick ned på knä först förstås och bad som jag alltid brukat göra när barnen är sjuka.

- Och jag fick inte komma in i rummet, säger Anna.

- Det var ju förmodligen difteri. Därför ville jag skydda Anna. Nu hade vi bett. En natt får Linnéa en spruta mot difteri. Nästa morgon, efter sprutan och bönen, sitter Linnéa uppe i sängen med Zulu-sångboken i händerna och ber Tryggare kan ingen vara… Doktorn säger att hon kan ju vara helbrägdagjord. Det kan vara så, säger han. Men hon ska stanna tre veckor i sängen. Flickan hade svårt för att svälja. Jag gjorde i ordning ett glas med vispat ägg och förbjöd alla att komma in. Hon har difteri. Pappa Ernst hade planerat att vi skulle få göra en tågresa tillsammans till Johannesburg i juni före Sverigeresan, men det blev inget med det. Ernst åkte ensam. Vi packade sen inför resan och tåget gick mitt i natten. Evangelisten kom och bar packningen på huvudet.

Så sitter vi här hemma ikväll. Hemma i Sverige…

Kristen enhet i centrum - det är rubriken över reportaget från samtalet mellan Halldorf-Ekman i Citykyrkan som Carin Stenström skriver den 14 september i Världen idag.

Det går synbara stråk av Enhet i Den svenska kristenheten sedan en tid. Den som ser och den som hör må inte bara se och höra, utan också frambära tacksägelse för det som ställs framför oss att se. Det är ingenting annat än och som vore det en ljuvlighetens och härlighetens manifestation av Levande Guds egen närvaro om igen och på nytt, fast i ett mycket enkelt scenario, för oss alla... Här nedan är referattext från mötet i Citykyrkan och ovan finns länken till reportaget.

---

Årets mest spännande samtal lockade storpublik. Mötet mellan Ulf Ekman och Peter Halldorf den 14 september fyllde Citykyrkan i Stockholm till bristningsgräns och många kom över huvud taget inte in i lokalen. Företrädare för Svenska Evangeliska alliansen, som arrangerade mötet, var entusiastiska över gensvaret på detta första "brobyggarsamtal".

Ordföranden Mats Tunehag liknande Ekman och Halldorf vid Paulus och Johannes. Paulus i ständig verksamhet, rastlös, aktiv, missionsinriktad; Johannes inriktad på stillhet, eftertanke, mötet med Gud. Det var just skärningspunkten mellan mission och kontemplation som var ämnet för samtalet.
Peter Halldorf, pingstpastor, författare och föreståndare för Bjärka-Säby kursgård, som också rymmer en klosterliknande avdelning, betonade vikten av kontemplation, eller "skådande".
- Gör allt för att vinna stillhet, välj det som främjar stillheten, som öppnar möjligheten att se, höra, tiga, uppmanade han åhörarna, av vilka många var påfallande unga, med möjlighet att forma sina liv.  Heliga liv formas genom medvetna val, var det budskap de fick.
 
Halldorf pekade också på paradoxen att den som i avskildhet ägnar sig åt kontemplation kanske har större inflytande än den rastlöst verksamme missionären. Så var det, menade han, med de egyptiska eremiterna under de första kristna århundradena; de hade det största inflytandet.

Ulf Ekman betonade att mission och kontemplation inte är motsatser utan hör samman.
- Det finns ingen stark mission utan kontemplation, och det finns ingen stark kontemplation utan mission, sa han. Hela Nya testamentet andas mission, syftet med Andens sändande är mission. Samtidigt har vi betoningen av kontemplation,  Maria, som utvalde den goda delen.
Ulf Ekman pekade också på Jesu liv, som både aktivt och kontemplativt. Det berättas i ett av evangelierna om en hektisk dag i Jesu liv att han var "tidigt uppe nästa morgon och bad".
 
Båda var överens om och oroade över, den risk som nutidens kristna löper, att förlora trons inre väsen, att inte i kontemplation söka Guds vilja. Det är en synd vi måste omvända oss från, menade Halldorf: Vi ser inte alltid hur sekulariseringen drabbar oss. I värsta fall reduceras det kristna budskapet till reklam och marknadsföring.

Ulf Ekman såg hotet som både intellektuellt och antiintellektuellt.
- Vi strävar dels efter att rationellt kunna förstå och beskriva allt, dels efter att enbart följa vår känsla, i en jakt på religiösa upplevelser. Mötet med Kristus blir ibland överindividualistiskt. Vi måste ständigt vara beroende av Honom.
 
Det är en risk, menade Halldorf, att varje väckelse begränsas när man börjar organisera sig, det kan innebära att man stänger sig för andra. Det fanns en tid, erkände han, då han hade svårt att se att Gud var större än pingströrelsen. Då har människor från andra sammanhang passerat vägen: Den helige Ande ville visa på något större. När han mötte öknens andliga värld föll bitarna på plats.
- Vad innebär det för oss, frågade han Ulf Ekman, att böja vår nacke under kyrkan?

Ulf Ekman svarade med att berätta om upplevelser han haft under sina år i Jerusalem, då han haft tid till kontemplation och till en mer anonym tillvaro. Att möta människor som frågat vem han är, har varit en befrielse.
- Den helige Ande drar lemmarna samman, jag upplever att jag fått många uppmaningar till enhet, sa han.
 
Att verka för enhet är också en uppgift som Svenska evangeliska alliansen upplever som viktig. Generalsekreterare Stefan Gustavsson tror att många besökare kände sig utmanade på olika områden av det de hörde:
- Man kunde känna att det fanns en bakomliggande enhet mellan Ekman och Halldorf trots att de kan förkunna så olika. Enheten i olikheten tror jag var mest intressant för åhörarna.

Citykyrkans pastor Jacob Orlenius, som ställt lokalen till förfogande, betonar vikten av att inte missa någon del i kallelsen att vara en kristen:
- Främst handlar det om att söka Gud, sen ska vi gå ut. Det som sades i samtalet tror jag berörde många. Den här kvällen kommer att öka förståelsen och respekten mellan kristna. Även om vi kommer från många olika sammanhang kan vi ändå se att det finns en enhet i tron. Det är viktigt att vi finner varandra i de centrala frågorna.

Kvällen avslutades med trosbekännelse, bön och välsignelse, lett av komminister Carl-Eric Sahlberg och diakon Inga Pagréus från Sankta Clara kyrka i Stockholm.

A Man in Whom the Spirit of God Is
By Art Katz

Part 3 (of 3)

For three weeks, I sulked and licked my wounds. There was Satan at my elbow saying, "Katz, you blew it! You never should have left the teaching profession. What made you think you were called to minister to your own Jewish people? God gave you a grand opportunity and you were pitiful! You couldn't answer those Jews! It was a failure! There will never again be such an opportunity." I sulked and whimpered for three weeks until there was a phone call. A thin voice said, "Mr. Katz, I read your book. I'm a Jewish woman. Could I come over? I've got some questions." I said, "Lady, I can't answer a thing. Can't you find somebody else?" However, she came over, with her veins sticking out and her eyes sunken into her skull. She was a nervous wreck. She was a compulsive chain smoker. She filled up my ashtray with cigarettes and asked me questions.
The last question was, "Mr. Katz, what must I do to be saved?" I told her, "Believe on the Lord Yeshua Ha'Mashiach, Jesus the Christ, and thou shalt be saved and thy house." So she bowed her skinny little neck and followed me in a prayer for salvation. She has gone on from death to life to distribute New Testaments, Christian literature, and copies of my testimony, Ben Israel, from her apartment in New York City. As I was putting her coat on her frail shoulders that night, walking her to the door I said, "By the way, how did you get my book and how did you come here?" "Oh," she said, "My son was at your meeting three weeks ago at City College. He came home so excited. He said, 'Mom, a man came to the school today, a Jewish man, and he just simply stood up and spoke of his convictions. The moment he finished he was mercilessly attacked, and he answered his accusers not a word. I've never seen anything like it. Here, read his book.'"
 
"The eye of God roves to and fro over the face of the earth, seeking that one whose heart is perfect toward Him" (2 Chr 16:9). What are you looking for? Numbers? Can you be moved from your success for just one? God gave me an experience in Japan. It spoiled me. I will never be the same. God showed me the Jewish-like authenticity of the faith in Japanese believers. I have never seen such unparalleled glory, freedom, spontaneity, and fervent love. I have never heard such prayer and travail as came from that body of Japanese saints. It is called "The Tabernacle Movement," because they do not own buildings. They sit their haunches on floors in crowded rooms with sliding doors. What glory!
 
I noticed the beauty of the wife of the founder of that movement. She was so beautiful; I could not take my eyes from her. It was embarrassing and compulsive! One day, I had a rare opportunity. They placed me behind the post, and I could look around it to just bask in the glory of her beauty. As I had this opportunity, I noticed that it was not her natural features that constituted her beauty. There was such a glow and godly vibrancy in that life and face; it was divine glory. What a beauty! When the conference was over, we were driving down the Japanese toll-road, and I mentioned something about the beauty of this man's wife. "Oh," he said, "Art, don't you know the story?" I said, "What story?"
"Oh," he said, "Professor Toshima's wife was a syphilitic when he first met her. She was dying from syphilis. She was in the advanced stages of the disease. Her parents had sold her as a concubine to a man who had four other wives. When Professor Toshima first began his ministry, she used to taunt him, mock him, and throw his words back in his teeth when he talked about God and His love. 'Easy for you to say, you're handsome, favored, and eloquent, but look at me - my beauty is ravaged. I'm a waste!'" According to them, she was a woman who had to sit after every ten steps to catch her breath.
How this man, Professor Toshima, travailed in prayer for this one woman! God said to him, "Marry her." When he proposed, she thought he had lost his marbles, but she accepted. Then, when she became pregnant, unbeknownst to him, she had an abortion because she was convinced that the baby would be born blind or otherwise deformed. When he heard about the abortion, he was grieved and made her promise that when she became pregnant again, she would not abort this birth. When the baby was born, he was born perfect. His name is Isaiah Toshima. "Though your sins be red as scarlet, yet shall they be made white as snow." Mrs. Toshima was examined, her disease was gone, and her husband never contracted it. What a beauty, what a glory of redemption because of the love of this man for an ugly syphilitic!
 
We were just coming to the tollbooth and the car stopped. I said, almost out of breath, "But this movement is so powerful and it is spreading through Japan!" They do not have any evangelistic outreach. God adds to that church daily, such as should be saved. They have had such an impact in Israel. There is not a Christian movement in the world that has had the access and the love of the people in Israel as that Japanese movement. When the missionaries left Israel in that six-day war when it looked like curtains for Israel, Professor Toshima loaded up a jet and flew to Israel to stand with them in their moment of crisis.
I said, "How could this man have been willing to risk this great ministry and this movement for one woman?" "Well," the brother said as he paid the toll and turned to look at me in the back seat, "unless you're willing to cast your ministry away for one, you have no ministry." I just spiritually slumped off the seat and lay whimpering on the floor of that Japanese car, utterly smashed. God took men away from a successful field of venture, arrested them and stopped them. Their spirits suffered them not to continue, in order that a woman who sells purple in a city called Philippi might be found on the day of the Shabbat outside the city and there receive the word of God unto salvation. "A man in whom the spirit of God is."
 
Verse 16: "It came to pass as we went to prayer a certain damsel possessed with a spirit of divination met us, which brought her masters much gain by soothsaying. And the same followed Paul and us and cried saying, 'These men are the servants of the Most High God, which show unto us the way of salvation.'" Can you hear that ugly pitch of that cracked demoniacal voice? She was making the correct declaration, but by the spirit of a demon! It sends chills up my spine! "But Paul, being grieved, turned and said to the spirit, 'I command thee in the name of Jesus Christ to come out of her,' and it came out the same hour." It does not say, "Paul, being bugged" or "Paul, being irritated." It says, "Paul, being grieved."
You say, "Art, when I see a demoniacal woman whose life is not her own, I'll also be grieved." Well, what is the matter already? What about the ones all around you whose voices may not be high-pitched, cracked, or shrill? Are their lives any more their own than this woman's was? What is the matter with the idolatry that is everywhere around you? Why is His Spirit not wincing in your spirit? Where is that grief, born of the love of God, that makes faith into power to set the captives free, the faith that works by love, not our human thing pumped up, but the divine fervency of God that flows in the lives of those who have put away their shabby, sentimental, and temperamental substitutes?
 
May God keep me from another backslap, bear hug, or any other kind of pseudo expression of affection, except there be a burning fervency in my heart by His spirit for the man to whom He would bring me in embrace! May they think me a cold fish; may they think me unloving-and they do! May I suffer the reproach of being a man who is supposed unloving! I do suffer it! I do not allow any shabby, schmaltzy, sentimental substitutes to stand as "good things" and deter the perfect, divine fervency of God that takes faith and makes it alive to set the captives free. I don't give a rap for the so-called love for Israel that so many Christians purport to have. They wear their stickers on their bumpers until the oil crisis comes! Then it is "Oil, yes!" and "Jews, no!" Oh, those Christians who palpitate for the beautiful Israelis. How they "love" the Jews, yet they have never witnessed once to the Jew who lives down their block in their American city. It is a shabby, sentimental substitute for the divine fervor of God.
 
"Paul, being grieved," or the scripture could better say, "God, being grieved in Paul." May God keep me from my own sentimental thing until His grief finds expression through me! If He cannot speak two languages through one mouth, then He certainly is not going to pump two kinds of grief through one frame. It is either Him or us, folks! I have determined that it is going to be Him! That spirit came out "and when her masters saw that the hope of their gains was gone, they caught Paul and Silas, and drew them into the marketplace unto the rulers, and brought them to the magistrate saying, 'These men, being Jews!'" This is the definition of true Jewishness of heart. It is not by the Stars of David. It is not by the pastrami, gefilte fish, lox or anything else that you consume.
 
"These men, being Jews, do exceedingly trouble our city and teach customs which are not lawful for us to receive neither to observe being Romans. And the multitude rose up together against them and the magistrates rent of their clothes and committed to beat them. And when they had laid many stripes upon them, they cast them into prison charging the jailer to keep them safely, who having received such a charge, thrust them into the inner prison and made their feet fast in the stocks."
Can you picture us, if we had been there that day? "Lord, how did we miss it? We thought we had a divine vision and look at us now, publicly humiliated, clothes rent from our bodies as orthodox Jews, thirty-nine strokes of a fearful instrument that has left our backs hanging in strips. We are cast into a filthy, stinking dungeon that reeks from human excretion and urine, with the scurrying of rats and vermin and the moans and groans of prisoners. Where did we fail?"
That is your reward when you set the captives free. Those that live godly lives in Christ shall suffer persecution! However, "At midnight"-in the depths of the darkness, in the greatest aloneness, with Satan breathing all kinds of words of discouragement and failure: "You missed it. You never should have left Asia. What are you doing out here anyhow? This is just some pagan outreach. So you got a woman saved, look how you missed it! God was building the church" - "At midnight" - Do you have a stomach to be brought to the place where God would have you, at midnight? "At midnight, Paul and Silas prayed and sang praises unto God. And the prisoners heard them." I am expecting to see every one of the prisoners in heaven. Oh, that the prisoners might hear us, children! Not our little bleeps, evangelisms, and tract distributions! May they hear the praise of God's people, not when our stomachs are full and we are well-clothed, fashionable and sitting in comfort in the company of the saints! May they hear our praise in the midst of our distress, duress, and affliction, as most assuredly they will! I do not think that the Lord is going to conveniently take us to be saved from a time of distress. Our God-sent distress will be the hour of the church's greatest glory, through those that can praise Him at midnight!
 
Someone has said, "When God's people find the paradox of joy in suffering, they'll sing at midnight." Sure enough, there was someone who came up here last night to speak to you after I had spoken, in order to make sure that you did not go home with your feelings hurt and that you did not go home heavy, that somehow you would be reminded of happy things and be sort of cheered up.
What is the matter with going home heavy? What is the matter with letting a heavy word reverberate in your spirit? What is the matter with being brought down into a pit or a dungeon for a season, if it shall please the Lord to put iron in your soul there? "Send them home happy! Oh, watch out, you may have bruised the sheep!" I will tell you that this scriptural, true, and holy kind of praise does not come just by charismatic exercise. It is the same kind of praise that Jehoshaphat sent in front of the army of Israel that day they had to tangle with those three armies of the uncircumcised. They sent forth the sweet singers of Israel who could praise God in the beauty of holiness. You do not learn that from a songbook. It has naught to do with virtuosity or the timber of your voice. It has to do with the knowledge of God, which is not cheap or conveniently obtained. This kind of praise and this kind of man are not fashioned in a day.
 
"And suddenly there was a great earthquake." What a "coincidence"! "The foundations of the prison were shaken, and immediately all the doors were opened and everyone's bands were loosed." It is not a coincidence, folks. It is because God inhabits the praises of His people. Where the Spirit of God is, there is liberty. He will be there in proportion to the authenticity of your praise in the midst of the direness of your distress. We are those who cannot crack our faces when we get back the wrong income tax return or get stood up by a boyfriend. How shall we do when our backs are hanging in strips in excruciating pain, when we cannot even adjust our posture because our feet have been made fast in the stocks? We are those who have been squirted, sprayed, pampered, and spritzed with underarm deodorants and powder. How are we being prepared for the eventualities that must come to those who are obedient to the heavenly vision? Suffering must follow obedience, and you can say I said so!
 
The important thing is, the prisoners heard them singing while they suffered. Then the earthquake shook the bars, and the fetters fell off. Everyone's bands were loosed! "And the keeper of the prison, awakening out of his sleep" - Hallelujah! That is a perfect picture of the Jewish guy with his social security, savings account, bankbook, and meager security or the Christian guy who keeps his nose clean, the respectable Christian "awakening out of his sleep"! It is going to take an earthquake, and we have got to be the ones who will precipitate it. "Seeing the prison doors open, he drew out his sword, and would have killed himself, supposing the prisoners had been fled, but Paul cried with a loud voice saying, 'Do thyself no harm: for we are all here.'" "Cool it! We haven't gone anywhere! We are no more prisoners now than we were before because 'bars do not a prison make.'"
To be free in Christ is to be free indeed! If Christ has brought you to a cell, then you are free in it. When the doors burst open, there is no disposition to run. You are as free within as you are without. It is the man who holds the keys who is bound! "Paul cried with a loud voice." I do not know if he could even see the jailer with his eyes, but Paul saw by the Spirit. "Then he called for a light, and sprang in, and came trembling, and fell down before Paul and Silas." This is the anatomy of a conversion, not cheap salvation! This is a life that is going to be transformed. It is not some guy who is superficially saved, who goes on just as fleshly and carnally as he was before. "He called for a light, and sprang in…and said, 'Sirs, what must I do to be saved?'"
 
Do you want a picture of pathetic disgrace? Picture Art Katz, a teacher and humanist, giving answers to students that had not yet asked the questions. So many of us give answers to men who have not yet asked the question! We have our bumpers loaded with stickers, with answers for men who have not yet asked the question. Our function ought to be to bring men to such a divine discontent that they implore us, "Sir, what must I do to be saved?" Paul then told him. "And he [the jailer] took them the same hour while he washed their stripes, and Paul baptized him and all his house straightaway. When he had brought them into his house, he set meat before them and rejoiced, believing in God with all his house."
This is a little episode in the life of Paul, a man "in whom the spirit of God is." Stopped by the Holy Spirit, directed by visions, he never did see that Macedonian man, but God put him on the divine course. He was kicked out of the city, persecuted in Thessalonica, and brought by other men to Athens, en route to another city. His spirit winced, and God gave him yet another divine encounter of eternal consequence. Oh, children, God is looking for a man "in whom the spirit of God is."
 
Are you waiting for a vision of someone calling you at night, bidding you to come? Are you in a position to bring the help? Will you set forth with a straight course, assuredly gathering that the Lord has called you and assuredly reckoning that your obedience is going to be rewarded with suffering? In the midst of the suffering, will you praise God? In the midst of the stink, dung, vermin, crawling and discomfort, will you praise God, that the prisoners might hear you? That cannot be done by fleshly exercise or by singing choruses; it must be done by a man "in whom the Spirit of God is." Such a man is not fashioned in a day. Are you willing to be enrolled in the apostolic school? Are you willing to give away your best, in order that you might touch this glory? This age must definitely end with the same apostolic glory as it began, through men "in whom the spirit of God is."
 
I want you to bow your heads, because God did not speak these things for your entertainment! He is recruiting tonight. He is looking for men, apostolic men, who have no morbid appetite for suffering. He is looking for men that have a realistic anticipation that suffering is the consequence of obedience to the heavenly vision and yet are still willing to be arrested and stopped in the midst of their successes, so that God can bring them where He will, even for one soul. If you are such a one and want to be established in the school of preparation for suffering, martyrdom, or going up to hills from which you may not come down, then I ask you to stand right now and settle it with the Lord. You are finished! You are finished!
If you think it is going to be your wit, your cleverness, your ability, your evangelical expertise, then He will empty you! He will undo you! He will bring you to the school of humiliation. He will bring you to impasses that you will not be able to explain to others, because He has not explained them to you. He will ask you to praise Him in that circumstance, so that the prisoners might hear you.
Is there a soul here who has had a gut full of phony burdens that are not heartfelt or a so-called love for the Jews that is sentimental and shabby? Have you never experienced the divine burden of God that burns and will not let you go? Are you willing to be a vessel through whom the grief of God can be expressed? Are you willing to be seen as an ungainly freak because of the way that He would have you to respond to His grief?
Are you willing to confront men in the Spirit of God by calling them ignorant or by telling them that their spirits stink? You will be a reproach and an off scouring, a shame and a scandal, even to Christians. They will tell you that you blew it and will say, "What are you doing in a cell anyhow, when God had you in a groovy ministry that was successful?"
 
Let me pray,
Precious God, in the Name of Jesus, if this has been the Word of Truth tonight, out of Your heart, and if this has not been the exercise of a man, if this has been the cry of God looking for a man, calling us to the apostolic conclusion of the age, then I ask you seal, by name, every soul that has stood to his feet for this invitation tonight. Lord, I do not ask that You spare them. You have not spared me, and I am only at a beginning of these things.
We are not asking that You give us an explanation, Lord, to take the sting out of our humiliation. We are just asking, Lord, You Who know our frame, that You would shape us. Cut away all the so-called "good things." We must find ourselves stuttering at platforms, unable to conduct church, except that You are our expertise. We must be willing to suffer services that fail, rather than manipulating men and getting things moving, in order to give the appearance of something that looks spiritual but is only a soulish counterfeit.
We must be willing to experience failure and disappointment, because we have determined to seek only the glory of God, by the Spirit. Oh, precious God, seal us, Lord, with this divine call. We know that You mean business. We know that You are going to deal with us where we are. We know that we are going to be shaken to the foundations. You are going to show us every counterfeit thing, Lord, which we have been pleased with heretofore. You are going to strip us; You are going to make us barren, in order that You might raise up and bring forth "a man in whom the spirit of God is." Amen.

********************************

End part 3 (of 3)

---

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

A Man in Whom the Spirit of God Is
By Art Katz

Part 2 (of 3)

I can give you illustration after illustration of such ungainly things that God has performed. For example, He challenged a German Pentecostal audience not with a message, but with the utter foolishness of a man like me. I am quiet and reserved by nature, but that night I was leaping, clicking my heels and carrying on like a clown. I could not stop. I never did speak that night. I never even made it to the platform! What a pathetic condition they were in: proud Pharisees, stiff, unyielding. I heard their prayer and understood just enough German to know how wooden it was. As I was about to go up to the platform, I turned, looked at them and said, "Would to God that I could frolic with you on the grass!" You try that out the next time you speak to German Pentecostals!


Frolic I did. I leaped, danced, sang, cavorted, and carried on. My brother who was with me from the community did exactly the same thing, by the same Spirit. I could sense the bristling indignation welling up in that congregation. I stood up while he was performing, turned to them and said, "You Pharisees, indignant that you're not hearing the Word of God. You wanted a message. God has given you more than you've asked; He's made the word flesh. He is demonstrating what is missing from your congregation and from your lives: reality, truth, spontaneity, freedom, liberty, unfeigned joy." They repented that night. Oh, children, "a man in whom the spirit of God is."
 
"They brought Paul up to Mars Hill." He did not send a letter, weeks in advance, to the full gospel director and say, "Listen, I think I'm going to be through Athens. Do you think you can fix me up with a little meeting or two?" It all began with the Spirit of God wincing in the spirit of a man. "Then they brought him." When he had his glorious opportunity, how he defied every evangelical rule! Verse 22 says, "Then Paul stood in the midst of Mars Hill and said, 'You men of Athens, I perceive that in all things that you are too superstitious.'" Whap! Do you want to insult intellectuals? Tell them that they are too superstitious. How would we have begun? "Unaccustomed to public speaking as I am, I want to take this occasion to say that I represent the gospel…." Paul did not begin by any conventional means; he began by the wisdom of God, appropriate for that moment, expressed by God's Spirit through one who counted all things as dung, including his own intellect, mentality, cleverness, and devices.
 
"I perceive that in all things you are too superstitious, for as I passed by and beheld your devotions I found an altar with the inscription 'To the Unknown God' whom therefore you ignorantly worship. Him declare I unto you." How do you like them apples? Bold by the Spirit of God! Original by the Spirit of God! Cutting and compelling by the Spirit of God! I encourage you to review this later on.
You will find that his actual statement was not at all religious; it was utterly philosophical. He spoke about the purpose of existence. He told them that God has established bounds and nations and has given all men one blood for this one purpose: that they might seek after God and find Him. He spoke to philosophers philosophically. It was entirely appropriate, because God is always appropriate, if we would get out of the way and let Him be appropriate!
Do you know what happened when they heard of the resurrection of the dead? "Some mocked: others said, 'We will hear thee again on this matter.'" It is likely that they never did. "So Paul departed from among them." Do you depart when men are no longer listening? I think I have started more Jews on the path to the gospel by turning on my heel and walking away from them than by demonstrating my cleverness to them and manipulating the Scriptures. I am not in the business of vain disputation! When men are no longer hearing, I am no longer speaking.
 
I once went to a southern city, and some people arranged a luncheon for me with a Jewish business magnet. No one could reach him. He was tough. "But maybe Katz will bring him down." He was willing for a little contest, so he invited us to lunch. I remember munching on that lunch, and because I did not say, "Boo!" this man became a bit irritated. He said, "How are you enjoying your free lunch?" I said, "I want you to know that, for me, this lunch is very costly." I had already discerned his spirit and it stunk. He said, "Aren't you going to say anything to me?" I said, "No." "How come?" he asked. I said, "If God is not speaking, then I have no intention of speaking either." I have seen a lot of stunned Jewish faces that have discerned for the first time that this gospel is precious, because I would not share it with them if they only had a mind to dispute.
 
"So Paul departed from among them, howbeit certain men clave unto him and believed, among them which was Dionysius the Areopagite and a woman named Damaris and others with them." This is just a little episode from the life of Paul, caught between assignments, being taken by other men, fleeing from persecution, brought to Mars Hill, etc. It was an utterly consequential confrontation with the intellectuals of his generation. Some scoffed and mocked, while others said, "We want to hear of it again." One or two believed. Dionysius means "follower of Baccus," the god, the pagan deity of revelry and sensual gratification. Dionysius believed!
 
Have any of you ever been to Paris? Have you ever been up in the Latin Quarter, there on the left bank? Have you ever been up to Mont Martre, where they have the art exhibitions out in the open? I only recently found out what "Mont Martre" means. It means "the mount of the martyr." Do you know whose blood was spilled there when he went, by the Spirit, to persuade men of the terror of God? The same Dionysius, whom Paul brought to the Lord in Athens, poured out his blood for some Gaelic pagans on a mount that is now called "Mont Martre." It is in the red light district, near Paegall, and it is still a great pagan land. Where are the Dionysiuses of our generation who will go up to the mount, even if it means they will not come down again? I want to tell you, folks, that it could have been the same for Paul. He may have never come back from Mars Hill, but I think he had already resolved the issue of whether he was coming back or not. If God had brought him to a mount of martyrdom, then he was well prepared to end there.
 
Now I want to turn to my main text, Acts, chapter 16. This is my last night, so I am going to take full advantage of this opportunity. "Can we find such a man as this, a man in whom the spirit of God is?" I want to give you a sketch of the kind of man God is speaking about and the kind of man He is seeking. Verse five says,
And so were the churches established in the faith, and increased in number daily. Now when they had gone throughout Phrygia and the regions of Galatia and were forbidden of the Holy Ghost to preach the word in Asia, and after they were come to Mysia, they assayed to go into Bithynia: but the Spirit suffered them not. And they passing by Mysia came down to Troas and a vision appeared to Paul in the night. There stood a man of Macedonia and prayed him, saying, 'Come over into Macedonia and help us.'
 
I ought to be struck by lightening right now for having the gall and temerity to read the Holy Word of God as I just did. If we were not on such a time schedule, we should have allowed these words to go forth as a rare vintage and roll them upon our tongue. We would do well to savor every syllable. How many of you have taken note that in those few verses, there are three manifestations of the Holy Spirit described? I will tell you what is bugging me. I am grieved by the lackadaisical way that we treat the prophetic and divine utterances of God, by the Spirit, in our congregations. You would think that an utterance in tongue, interpretation, or prophecy is some matter-of-fact happenstance that we expect to punctuate every service with. It is part of the trimmings! I am still reverent enough that if God speaks divinely, then I am ready to be on my face!
 
There are three manifestations of the Holy Spirit in this passage, yet we can whiz through it as if we were reading some kind of cheap manual. There are people sitting in this audience tonight, and certainly over the whole of Christendom, who have never experienced one manifestation of the Holy Spirit in ten or twenty or thirty years of their believing life! How is it, then, that these manifestations were so liberally poured upon the apostolic men of that generation? What strange and unusual manifestations! They were "forbidden of the Holy Ghost to preach the word in Asia." You may have thought, "Hey, that's not God! We're establishing the churches daily and succeeding. That's Satan, trying to get us away from a rich and rewarding area of ministry." How sharp is your discernment? How many times have you labeled God's divine speaking as "satanic" because it confounded your notion of what success is, or your notion of what God is wanting? How quick are we to pray for the sick, when it may be that God has a special dispensation of dealing with a particular soul and wants us to keep our hands off! The church has become a bunch of mechanical clods playing with new charismatic toys.
 
We would have argued with God and said, "The Spirit of God will never contradict His own Word, and God has said in His Word, 'Go ye into all the world and preach this gospel to every creature.'" Oh, yeah? When? Who? Where? By what means? The God who gives the general invitation will also fill out the particular specifics, and until He does, I am not going anywhere, but when He does, then woe is me if I do not preach the gospel! Oh, children, God has a plan and He has a time. He is waiting for a man to fulfill it. He is waiting for one who can be stopped in the field of his own success.
If you think God measures success as you measure it, then you have another thing coming. If you think you can measure it because every pew is filled, every budget is accounted for, and every service is groovy and delightful, then you have another thing coming. Spend an afternoon the way that I have spent today in your own backyard. Go to the Washington State Hospital and see the schizophrenics, the vegetables, and the deranged. Go to an old age home and seek out some Jewish lady who is a bundle of bones and nerves, and try to speak something divine to her that would save her from a course with death and eternal destruction. See the lonely, the dejected, the crestfallen, and the broken! Let your vision go beyond these walls, and we will see just how successful we are. I will tell you that when God can arrest a man in the midst of his success, then He has got the man!
 
"They were forbidden of the Holy Ghost to preach the word in Asia and they came to Mysia. They tried to go to into Bithynia: but the Spirit suffered them not." We always think of the Holy Spirit saying, "Go, go, go!" Have you ever thought of the Holy Spirit saying, "Stop, stop, stop!"? You bunch of eager beavers, wanting to do, do, do for God and yourselves, thank you. I had to take one of our young brothers to Yugoslavia, Germany and East Germany for six weeks of ministry. It was a ministry to the nations. It was apostolic glory. You will never hear anything about it. The greatest ministries of God, you will never hear anything about. They are unsung, unheralded, inconspicuous, and unseen. Do you have a stomach for that? When this twenty-one-year-old brother came back six weeks later, he said, "I went as a zealous evangelical and I returned as resurrected in Christ." May we all come and go in the same way. Just before we left, I said, "Supposing now, at this last minute, I leave you here and I decide to choose another brother to go. What do think of that?" He said, "Art, I have come to a place where it is all the same to me whether I go or stay." I said, "Praise God, I'll take you!"
 
Oh children, when we will get out of it, when we will have really gone into the earth and died, when there will no longer be the taint of flesh in our zealousness and so-called "concerns," when the God who sees our hearts will know that there is nothing in us that is vain or egotistical that will subtly steal from His glory, when He will know that He has men that have been brought back from the dead, who have no life unto themselves and can be moved about like Jack-in-the-box and be brought to Athens by other men, when He will have men who do not have to prepare their strategies, their programs, or their plans, then we shall again see apostolic splendor and glory!
 
"A vision appeared to Paul in the night. A man of Macedonia prayed him saying, 'Come over into Macedonia and help us.'" You may ask, "Why don't we see such visions, Art?" Are you in a position to go? Are you in a position to bring help? With what are your prayers most commonly occupied? Is it not yourself? "Lord, forgive me again; I blew it. Oh, Lord, I'm just a piece of flesh." That's right! Blah, blah, blah. Help me. Do for me - me, me, me, me. I was looking at your posters on these walls the other day:
 
Jesus is Lord: His word teaches me.
Jesus is Lord: He knows me.
Jesus is Lord: He loves me.
Jesus is Lord: He listens to me.
Jesus is Lord: He forgives me.
He gives me new life.
He lives in me.
 
Me, me, me, me! All these things are true, but children, if you are still egocentric and your whole understanding of the faith is the benefit that accrues to you, then you have missed the greatest salvation of God! He came to save us from egocentrism, not to give us a new brand that is spiritual! He wants men who are dead to themselves, and it does not matter to them whether it is Bithynia, Philippi, Timbuktu, Athens, whether they are seen and heard or not seen and not heard. "A man in whom the spirit of God is." Pits, dungeons, unjust accusations, two years more - it is all the same! They can receive visions because they are in a position to give help.
 
"And after he had seen the vision, immediately we endeavored to go into Macedonia, assuredly gathering that the Lord had called us for to preach the gospel unto them. Therefore loosing from Troas we came with a straight course to Samothrace, and the next day to Neapolis, and on to Philippi, which is the chief city of that part of Macedonia and a colony." Oh, glorious words! Don't they just come out of the page and strike you in the eyes? "Assuredly gathering…loosing from Troas…setting forth with a straight course," they came to the chief city. What a different tenor are those words, compared to the kinds of icky syllables and phrases that are current in our own modern day: "Maybe, if, it depends, I guess." We are filled with equivocation and compromise. Setting forth with a "straight course," they came to the chief city, "assuredly gathering that the Lord had called" them. "Art, didn't you say that the vision came to Paul? How is it, then, that after he had seen the vision, 'immediately we endeavored to go?'" I will tell you how it is, you loners, you spiritual hotshots, you riders off into the sunset, who are going to do great deeds for God, independent of other men!
 
There is a pattern here that God cherishes. It is a pattern of men who are intricately and deeply related to other men, established by His Spirit in apostolic bands, heads over bodies. When the head receives the vision, the body "assuredly gathers" that the Lord had called us! Then they can set forth with a straight course. If you will not be assuredly determined, then do you know what is going to ensue when the first foul thing happens, when things go awry, when the first wind of persecution blows or the first failure occurs? "Lord, I blew it, I missed it. Maybe I was out of your will." God wants you to know that you are to set forth with a straight course, assuredly gathering that the Lord had called you because you are intimately, profoundly, realistically, truly, and spiritually joined to a head of a body who receives the vision of God!
 
Did I mention the $5,000.00 check that came to us in the midst of our poverty? Did I tell you my wife's reaction when we had the final discussion that day in the community about whether we should send this money off to a particular work in Jerusalem, when we had our own pressing needs? It is interesting how quickly some of the women found the scriptures that said that you are worse than a heathen if you do not provide for your own house! I remember what one of the young disciples said that evening in the discussion. He said, "I don't purport to hear what Art has heard. God didn't speak to me what He spoke to him, but he's my elder. I'm related to him. I'm joined to him. I say that if Art believes God has said that we are to give that money away, then I think that we should do it. I go with him." My wife could not contain herself any longer and cried out, "How can you trust that man?" She was speaking out of some painful experience! She has moved something like ten times in twelve years. She has had to live in Israel and Denmark and be ejected out of Israel in humiliation. Now she has had to move out to a remote area in northern Minnesota and give up her gorgeous home. "How can you trust that man? How do you know we're supposed to go to Minnesota? How do you know we were supposed to go to Israel?" You know there are some times where you have to go, "Um, uh…." Would to God that He had a louder voice! I have had to trust the still small voice of God. If I perish, then my family and the 55 other souls who are joined to us in 30-degree-below-zero winters in that northern outpost go down with me. He who has seen the vision had better be assured that he has seen the vision. If he is a man like Paul, with no life unto himself, no ambition for himself, no intentions for himself, and if he is on God's divine course, then he will assuredly receive the vision.
 
"So they came to the chief city." Do you want to hear him blow it? The 13th verse says, "and on the Sabbath we went out of the city by the riverside where prayer was want to be made, and we sat down and spoke unto the women which resorted there." Oh, Paul! Man! God brings you all the way from Asia to Europe and, on the Shabbat, the heaviest night of the week, when the whole town is out, when the synagogues are bursting at its seams, you go out of the city? Where does it say that the Spirit of God said, "Paul, get thee out of the city?" It doesn't. I bet that there was nothing more than this: Paul just had an inkling. He just had a hunch. He just had an intimation, but it was a holy intimation. It was a holy hunch, and he was required to act upon it. Even though it contradicted every evangelical rule and wisdom, they went out of the city where women resorted for prayer. Do you know what happened? A woman got saved there and was baptized. She was a seller of purple linen. She constrained them to come in and to fellowship with them. He went all the way to Europe for one woman? He left behind churches that were being built and added to daily, for one woman?
 
Oh, I could tell you stories, children! I could tell you of the gospel outreach in the City College of New York, which is 85% Jewish, where my head was handed to me. The rabbis took me on and made me look like a fool. They cut me down to size. I was left like a trembling hulk when the word fell out of my mouth limply, dead to the floor, without anointing. I was devastated by the disappointment of God not honoring my fasting and prayer. We had spent months in preparation for that meeting. It was the first gospel outreach in the history of that Jewish institution. We had a vision that the fire of God was going to fall and the Jewish students would take it into their neighborhoods. The only thing that fell was the limp word that came out of my mouth - plop! You should have heard the "anointing" on the rabbis! Phew! Talk about the Jewish mafia! Talk about words that could kill and cut!
The most painful thing of all was the disappointed faces of the Christian brethren. They did not say a word. Would to God they had said something! "Katz, we thought you were an anointed mouthpiece. We thought God had given you a ministry of encounter. What's the matter, man? Don't you know how to pray? Did you ever hear of fasting? Is there secret sin in your life?" I could not volunteer any explanation to them, because God was not giving me a word of explanation. Children, will you go without explanation? Will you be foolishly used of God without explanation? Will you suffer disappointment without explanation? Are you willing to wear the crown of thorns, that you might wear the crown of glory? You are not going to have the one if you are not willing for the other.
 
----

Continues in part 3 >>

Bild: Jönköping Kvällsvy Foto: SAM:s arkiv/Jfa Förlag Nordisk konst Stockholm

INSKRIVNA: 396 NAMN
Den 17 januari 1939 sitter Ernst och skriver sin Rapport för 1938 att sändas hem till SAM och Jönköping, varifrån följande rader är ett kort utdrag: "Vi är så tacksamma till Gud som givit oss hälsa, så att vi kunnat vara i ständig verksamhet. Nog har 1938 varit ett mödosamt år, men Herren har välsignat arbetet så att vi fått se en del själar vända sig till Honom och bedja om frälsning. - 396 namn har vi fått anteckna under året. Måtte också Herren ha fått skriva in dem i Livets bok."

GAMLA MORS VITTNESBÖRD
En gammal kvinna strävade uppför backarna för att besöka en farm tillhörande en vit man. Detta besök hade kostat henne mycken bönekamp. Hennes man och vuxne son hade avrått från besöket, men hon måste göra det. Framkommen säger hon till den vite mannen: "När din far levde och du var en liten gosse stal jag tre höns här på gården och tog med dem hem, senare tog jag ett får, som vi också åt upp hemma. Det är nu många år sen, men jag har inte glömt det. Nu vill jag tro på Jesus och följa honom och har beslutat att intet ska få hindra mig. Jag ville nu be om förlåtelse, och så har jag med mig 13 kronor, värdet av det jag har stulit."

- Hon öppnar ett knyte och tar därur pengarna och lägger fram dem. Farmaren sitter mållös och bara stirrar. Något sådant hade han inte varit med om förut. Han ropar på sin hustru och berättar för henne "gamlamors" bekännelse, varefter han säger till den gamla damen: "Gud välsigne dig! Dessa penningar kan jag inte ta emot. Herren har verkat detta. Lägg det allt som ett tackoffer till Honom."
 
HEMKOMST I SLUTET AV JULI

Notis i Trosvittnet 28/1939 torsdagen den 13 juli: Missionärerna Ernst och Hulda Andersson med 2 döttrar väntas hem från Afrika i slutet av juli månad. - De hade ett dyrbart avskedsmöte i Machadodorp, då de också fick se nio själar lämna sig åt Gud. - Hundratals infödingar strömmade till missionsstationen för att säga dem farväl - och många, fastän fattiga, lämnade en avskedsgåva på två kronor och mer.

Torsdagen den 20 juli - i Trosvittnet 29/1939 - skriver missionssekreterare Emil Johnson under rubriken HEMKOMNA MISSIONÄRER: Missionärsparet Ernst och Hulda Andersson med två minderåriga döttrar, Anna och Linnéa, anlände till hemlandet från missionsfältet i Afrika den 14 juli 1939.

Missionärerna Andersson hade vid sin hemkomst fullgjort sin andra period på missionsfältet. Under sin förra period anlade de Machadodorp missionsstation i Transvaal, och de ha även här och i dess distrikt utfört sin självuppoffrande och trogna gärning under den andra perioden.

Guds välsignelse har vilat över evangelii verk i denna stad och bygd. Bistationernas antal har under deras senaste vistelse fördubblats, de infödda medarbetarnas, församlingarnas, och de nattvardsberättigades antal har mer än fördubblats. - De hade därför nu vid hemresan 20 bistationer, 59 medarbetare, 21 församlingar och 843 nattvardsberättigade medlemmar i församlingarna. Under året 1938 hade de fått intaga 131 medlemmar i de olika församlingarna.

Missionen får alltså glädjas tillsammans med Anderssons över evangelii framgång i detta distrikt, och över att evangelii budskap föres för var dag allt vidare omkring av evangelister, bibelkvinnor, församlingsmedlemmar och skolbarn.

Det är särskilt glädjefullt att de ej dukat under på grund av en alltför krävande uppgift och prövningar genom sjukdom. Särskilt Anderssons hälsa har under den senare tiden varit vacklande. Det är åkomman han ådrog sig under den förra perioden, som återkommit. Måtte han nu, liksom under den förra hemvistelsen, snart återfå hälsa och krafter.

Och så önska vi missionärerna Andersson en god vila, att bli till rik välsignelse även härhemma, och att få mycken uppmuntran genom att få se ett stegrat intresse för Svenska Alliansmissionens uppgift i Sydafrika.

Emil Johnson

---

forts. följer

Alf la Fleur's hemsida är en sida, som för en gammal man som M'Xp:s editor är en synnerligen och enastående skapelse och ett exempel på lättlästhet, tekniskt och innehållsligt. En helt suverän liten stor skapelse av en god broder desslikes råkandes vara Skåning och hörande till den kreativa och utmanande delen av Den svenska kristenheten, som varit utskälld och förföljd men i de yttersta av dessa dagar alltmer tycks hanteras med den kristeliga kärlek och ömhet som tillhör inte bara vett och sans men desslikes är ett Kristi Jesu uttryckligen givet juridiskt bud, "Ni skall älska varandra".

I kraft av mitt ämbete såsom ensam ansvarig utgivare och editor för M'Xp tilldelar vi härmed Alf la Fleur det M'Xp:s stora Hederspris år 2005 till den hemsida som mest tilltalande i djup, bredd, höjd och längd i alla avseenden.

M'Xp:s Hederspris-Award 2005 har följande motivering till utnämnandet:

(1) Alf la Fleur är en svensk skåning med ett synnerligen charmerande namn och hemsidans skapare
(2) Hemsidans skönhet tekniskt layoutmässigt är föredömlig i sin utformning och renderar också ett särskilt Skönhetspris 2005
(3) Sidans mångfacetterande innehåll gör den helt unik i Skandinavien
(4) Hemsidans hemvist kyrkligt/församlingsmässigt sett befinner sig på en offensiv nivå som gläder en gammal f.d. kyrkoherde i sin vision "That they may be one"
(5) Se exempelmeny nedan på somligt som fallit M'Xp:s editor synnerligen på läppen  

* Har du hört sången "Jag tänker be för Sverige" av Simon Ådahl? Lyssna och var med och be!
Texten: >> Be för Sverige

* Frank Mangs: Vägen en profetisk text

* Från Kyrka och Folk nr 19/1981 kommer en 400 år gammal profetia av en eremit vid namn Nilos som var verksam i klostret Athos i Grekland.

* Allt du kan lära dig av Noas ark

Missa aldrig båten.
Glöm inte att vi alla sitter i samma båt
Planera framåt. Noa byggde inte arken när det började regna.
Håll dig i form. När du är 600 år kan någon be dig göra något riktigt stort.
Lyssna inte på kritiker, fortsätt med det som måste göras.
Kom ihåg att arken byggdes av amatörer. Titanic byggdes av proffs.
En hackspett på insidan är ett större hot än stormen utanför.

* Brev från Pappa!

Jag älskar dej! Jag utgjöt mitt eget blod för att göra dej ren. Tro att det är sant. Du är underbar i mina ögon och jag har skapat dig just sådan du är. Kritisera inte dig själv eller bli nere för att du inte är perfekt i dina egna ögon. Det leder bara till missmod.

Jag vill att du förtröstar på mig, ett steg, en dag i sänder. Lev i min kraft och i min kärlek. Var fri - var dej själv. Låt inte andra människor bestämma över dej. Jag vill leda dej, om du bara låter mej göra det. Var medveten om min närvaro i allting. Jag ger dej tålamod, glädje och frid. Se på mej - jag har svar.

Jag är din Herde och jag ska leda dej. Bara följ mej. Glöm aldrig detta. Lyssna och jag ska tala om för dej min vilja. Jag älskar dej. Jag älskar dej.

Låt det strömma från dej. Låt det rinna över till alla du rör vid. Var inte orolig över dej själv - jag har ansvar för dej. Jag ska förändra dej så att du knappast märker det. Du måste älska dej själv och älska andra, helt enkelt därför att jag älskar dej.

Se inte på dej själv. Se bara på mej. Jag leder, jag förändrar, jag gör, men inte när du försöker. Jag vill inte strida mot dej och dina ansträngningar. Du ar min. Låt mej få glädjen att få göra dej lik Kristus.

Låt mej älska dej! Låt mej ge dej kärlek, glädje, frid och godhet. Ingen annan kan göra det, förstår du inte det? Du är inte din egen. Du har blivit köpt med blod och nu tillhör du mej. Det är faktiskt inte din sak hur jag gör med dej. Det enda du har att göra är att se på mej. Aldrig på dej själv och aldrig på andra.

Jag älskar dej. Kämpa inte utan vila i min kärlek. Jag vet vad som är bäst för dej och jag ska göra det i dej. O vad jag längtar efter att utan hinder få älska dej! Sluta upp med att försöka vara och låt mej göra dej till vad jag önskar. Min vilja är god. Min vilja är perfekt! Min kärlek är tillräcklig! Jag ska förse dej med allt du behöver.

SE PÅ MEJ!. JAG ÄLSKAR DEJ!

DIN PAPPA

---

PS Är det möjligt att kunna få din enastående sida RSS:ad? Asap, please. Thanks /Dag Sr M'Xp Editor

Den märkliga visionen om Sverige och ett kommande skeende från Treriksröset till Smygehuk kan vi - och bör vi - nog inte lämna tillsammans med ett stort antal liknande profetiska budskap för Sverige, bara av det skälet att decennier av år har gått, och inget händer...

När Herren själv av evighet utarbetat sin frälsningsplan tog han århundraden efter århundraden på sig för att sjösätta sin livs levande frälsarkrans Jesus och Himlen i halmen i Betlehem. Bara för att det då dröjde var det inget fel på planen eller sjösättningsarrangemangen under årtusenden i det gamla förbundets tid...

Hur var det nu orden föll och framfördes i Mellanöstern för några årtionden sedan?

"Jag har tänt en eld från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder
från Stockholm i öster till Göteborg i väster."

Det är några år sedan dessa ord hördes borta i Jordanien av den kände evangelisten Birger Skoglund.


MEN SVERIGE DÅ? Under den rubriken gör nog Hans Marklund en riktig analys när han talar om:

· att väckelsekristendomen håller på att monteras ner och trängas ut från landet.
· att tron på väckelse mattas av och i frustration jagar vi förtvivlat nya metoder för att vända folkströmmen till kyrkan. Istället borde vi ropa till den helige Ande om eld över våra liv
· att profetröster tystnar och monteras ner, när fler istället borde resa sig upp och proklamera sanningen
· att vi säger att det inte är tid för Sverige än och så satsar vi våra resurser på andra skördefält, men Sverige får vänta.

Läs hela anförandet under rubriken "Men Sverige då?"

Metodistpastor Berndt Isaksson Vetlanda tar också upp ämnet när han svarar Sven-Erik Sköld i ett inlägg på Forum debatt Dagen.

Sveriges nordligaste församling i Övre Soppero arrangerade konferens sommaren 2005 i samband med Bönetåget från Smygehuk till Treriksröset [bläddra ned på SR:s sida till Bönetåget ochg lyssna].

---
 
Den svenska kristenheten kan tillsammans hjälpas åt att alltid ha ett öra uppåt mot Faderns hjärta och vad han vill säga i sitt Ord samtidigt som en liten mottagare kan finnas påslagen för eventuella budskap som kan ges på ett eller annat sätt vare sig det sker i Jordanien, Uppsala, Kiruna, Göteborg eller Smygehuk eller nånstans mitt emellan där det vanligtvis aldrig tycks höras nåt i budskapshänseenden…

Låt oss vara måna om att hålla god mottagningstillgänglighet i dessa tider av 3G, digital TV, IPod och allt vad det nu allt heter...

Det finns en sändare som är av Himmelrikets kraft och ursprung som allena har det enda nödvändiga att sända. Att själar blir frälsta och hjälps hem till det fullbordade Himmelriket i evighetens Härlighet.

Fritz Peterson - Missionskyrkan, SMF, Stockholm - var på visitationsresa i Sydafrika. Han var utsänd av Svenska Missionskyrkan [f.d. SMF] att besöka alla missioner i Sydafrika. Han skriver i en rapport om sina möten med allt Guds folk i mörkaste Afrika 1935.

Svenska Missionsförbundet/Svenska Missionskyrkan står i den tradition av allians mellan allt Guds folk som uppstod i Folkväckelsens Sverige. Där man såg på enheten utifrån relationen till Kristus och inte till organisationer. Sentida betraktare upplever dessa "gamla" väckelsebärare i Den svenska kristenheten så frigörande uppmuntrande. Särskilt i den tid vi lever där enhetens stråk strömmar hela tiden som vårbäckar mitt i en begynnande vinter i almanackan. Himmelrikets kalender är alltid vårbäckarnas och vederkvickelsens tider.

Hans Marklund - ordf i SNB, Sveriges internationella bönenät - har en text där han skrivit om att Jesu uppdrag är vårt uppdrag. Han skriver:

Han sände ut sina lärjungar och därmed oss att göra det han gjorde. 'Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen....' Mark.16:15 ff. Vi måste återvända till evangelium, till Guds ord, till budskapet om Jesus, frälsningen, himmelen, evigt liv, till budskapet om helande, befrielse och upprättelse. Vi måste på nytt börja tro på budskapet och förstå att evangelium i sig har den förvandlande kraften.
 Vi måste börja tro på Gud och hans ord igen. Vi måste bli tydligare med vårt budskap. Det svenska folket måste få höra evangelium så som det skrivs i bibeln. Människor måste få möjligheten att välja för eller emot Jesus. De måste ställas inför framtidsperspektivet och frågan, 'var skall du tillbringa din evighet?

Läs hela artikeln "Jesu uppdrag är vårt uppdrag"

I Guds tanke och hjärta är Andens enhet utgjuten
över hela Den svenska kristenheten
alltifrån Alliansmissionen och Anglikaner till Österns Assyriska kyrka
- från Ale till Övertorneå - i hela nationen.

År 1938 är ett Glädjens år. 

* Det börjar med det nya huset som står färdigt i år redan till 1 januari.

* Året har också en högtid i Afrikafältets Årskonferens som förlagts till Machadodorp och nya missionärsbostaden.

* Storasyster Anna har ju födelsedag den 7 mars och fyller för sista gången ensiffrigt, nämligen 9 år. På det viset är Anna på sitt tionde år nu.

* Dagen efter den 8 mars fyller Linnéa 7 år. Den 7e och 8e mars varje år bakar Hulda favoritkakorna som Anna och Linnéa är så förtjusta i. Inte nog med all denna glädje i mars med två barns födelsedagar efter vartannat som varje år hittills.

* Familjen har ytterligare ett födelsedagsbarn i mars månad, den 23e, då pappa Ernst fyller 46 år. Nu är det födelsedagsledigt i familjen under sex månader, tills mamma Hulda har födelsedag den 8 maj.

Dagen till ära lyssnar vi till Ernsts högst informella 50-årstal denna dag då uppvaktningarna med blommor och lyckönskningar från staden och kraalerna och utstationerna är över för dagen, och det blivit lugnt och stilla i nya huset. Då får 7- och 9-åriga Linnéa och Anna lyssna på pappa Ernst alldeles egna 'hemmavid-högtidstal' i det nya husets nya stora sal vid det runda soffbordet med saft, kaffe och bullar som blivit över efter dagens och husets gäster som visat sin uppskattning för missionären syster Hulda.
 
Kära älskade Hulda

Den 8 maj 1888 föddes du Hulda Serafia i Norra Sandsjö socken i Småland, Sverige. Din far var August Björklund född i Bringetofta den 23 februari 1845. Din mor var Clara Lovisa Jonasdotter född i Bringetofta den 24 mars 1851. Du växte upp på Ulfstorp med syskonen Anna Augusta född den 13 april 1877, Vilhelmina Emilia född den 17 december 1879, Johan August Sigurd född den 15 oktober 1882, Elfrida Axida Dorothea född den 4 juni 1885 samt Nanny Elisabeth född den 10 december 1891.

Du, kära Hulda, var inte gammal… 

- Du pappa, ropar Linnéa! 
- Vänta lite tills jag berättat färdigt så ska du få fråga!

…när du greps av Gud och blev en troende. Redan som barn förnam du vid en särskild bild med människor som går förlorade att du ville göra något för att själar inte skulle gå förlorade utan komma till Frälsaren och frälsningen. När du var 13 år dog din syster Nanny Elisabeth den 26 juli 1901. Och du sörjde denna din yngsta syster, men fick kraft i sorgen av din himmelske Fader. Din tro förstärktes denna tid av sorg och saknad. Du konfirmerades i N. Sandsjö kyrka… 

- Pappa, när…?
- Vänta bara lite tills jag berättat färdigt 

…när du var 15 år. Din far dog den 28 december 1904 och du var 16 år och sorgen efter denna oväntade händelse tog dig hårt. Din pappa var ju inte äldre än 59 år och skulle fylla 60 år som K.A.Hjelm senare i år. Åren går. Du hjälper till där hemma och stöder din mor och nu yngsta dotter är du lite av husets piga hemma på Ulfstorp. Så insjuknar din mor och dör 67 år gammal den 13 augusti 1912. Du är 24 år. Har varit en hemmets Marta. Syskonen är äldre och ute på arbete, och du blir den som har hand om det mesta i hemmet. Med allt ansvar du fått dig pålagt har också Herren talat och verkat dessa år, så att när det är 1915 och du är 27 åker du till Elsa Borgs bibelkvinnohem vid Vita Bergen och reste sedan med egna intjänade medel till Amerika och studerade vid Bethelseminariet i St. Paul, Minnesota. Där är du nästan 3 år och januari 1921 kommer du hit ut till Transvaal som missionär. Först var du stationerad i Barberton… 

- Snälla Pappa, kan vi inte gå och läg …
- Vänta bara lite Anna 

…Därefter något år tillsammans med Anna Hober, som då hette Nordahl förestod du missionsstationen White River. Efter Annas giftermål förestod du ensam White River. Under denna tid fick du på denna avlägset liggande station med 5 svenska mils avstånd till närmaste järnväg göra många erfarenheter som skulle - om de nedtecknades i en bok - i bjärt belysning framställa såväl riskerna som Guds underbara ingripanden i den ensamme missionärens liv. Den ganska vilda hingsten, som det ju egentligen skulle vara oförsvarligt för en kvinna att köra, den lilla svenska kärran gjord i Hagshult med de flera gånger avbrutna och grovt "bötta" skaklarna, som vittnade om skenfärder i den halsbrytande backarna, ensamheten bland råa svartingar och mycket, mycket annat höra den oskrivna men för dig, Hulda, upplevda erfarenheten till från den tiden.

Senare var du behjälplig med arbetet på Betlehems station i Swaziland och något i Piet Retief, och överallt har du lämnat det villiga tjänandets ljuvliga spår efter dig.

År 1927 för 11 år sedan ingick du äktenskap med mig och varit med om att grunda denna missionsstation. Vårt hem som du förestått som den tjänarinna du är har inte burit spår av någon myckenhet av detta livets goda men desto mer av en självförsakande kärlek. Och det är med hjärtats djupaste tacksamhet och kärlek jag med våra underbara små och stora flickor Anna och Linnéa uppvaktar dig med den här kvällsbuketten av de ängsblomster som ännu finns kvar på bergssluttningen. Flickorna har plockat dem idag ska du veta. Nu ber vi Gud välsigna dig och bevara dig, vår älskade hustru, maka och mor och missionär.

- Du, pappa, vad fint du berättat om mamma. 

- Tack Ernst och tack mina flickor för dessa blommor!

- Du, mamma, du var väl väldans lessen när din lillasyster dog? 

- Ja, det ska du veta.

- Du, mamma, tänk att din pappa och din mamma dog fast de inte var så gamla. Kan du berätta hur det var när pappa dog?

- Ja, det ska jag göra, fast nu är det så sent på dagen, och vi är nog mycket, mycket trötta nu…

- Och du måste berätta hur det var när både lillasyster, pappa och mamma, allihopa, var döda? Hur kände du dig då?

- Det får vi tala om sen, men nu är det sovdags, vi ska upp tidigt imorgon…

- Mamma, var det inte ensamt att vara alldeles ensam när Anna flyttat från White River?

- Jo, visst, vi talar om det imorgon…

- Nu får vi krama och säga god natt till mamma! Gör det!

- Ja, pappa…

- Javisst, pappa. Kram världens goaste våran lilla mamma, säger Linnéa och tar Anna vid handen och följer med pappa till det nya sovrummet, där pappa för en gångs skull ska bedja Gud som haver … och Välsigna alla…

Källa
Trosvittnet 18/1938 Femtio år s. 281

Foto: SAM:s arkiv/Jfa

Annas och Linnéas nya hus - deras 'Madickens Junibacken' - är så skinande och vackert vitt där det är beläget uppe på missionsstationsområdet. På bilden ovan ser man på kortsidan vardagsrummet. De två fönstren till vänster på långsidan är flickornas sovrum längst till vänster, andra fönstret Ernst och Huldas sovrum. Det tredje fönstret hör samman med en veranda och in i huset där bakom finns matsalen, och bortom det på baksidan ligger köket. Kortsidans tak på kortsidan är byggt och format så som man fortfarande kan se hemma på Herrgården i Jönköping.

Kan Ernst månne ha haft Strömsberg i tankarna när han byggde huset, kan man fråga sig. Vackert är det i vilket fall som helst, eller hur…

BONINGSHUS
I brev hem till SAM:s expedition skriver Ernst: "Så länge som vi inget annat hus hade, gick det an, men när jag nu jämför hus med hus, så liknar det gamla mera en hundkoja än ett boningshus."

SYDAFRIKAKONFERENSEN I MACHADODORP
Ester Aronsson författar Rapporten från Årskonferensen 1938:

Ännu en gång har det förunnats oss, SAM:s missionärer i Sydafrika, att samlas till årskonferensen. Inbjudning hade denna gång kommit från våra kamrater Andersson, Machadodorp.

Som denna station ligger så gott som i centrum av vårt arbetsfält härute, blir resorna mera moderata för oss alla. Så gott som samfällt möttes vi därför på aftonen den 6/1 och välkomnades hjärtligt av vårt värdfolk som till allas vår glädje denna gång kunde mottaga oss i nybyggd och trevlig missionärsbostad. Länge ha våra syskon bott i primitiv bostad, varför såväl de som vi tackade Gud, som genom sin välsignelse låtit denna förbättring komma till stånd.

Sedan resdammet var avtvättat dröjde det ej länge, förrän vi på äkta svenskt vis slog oss ned runt det inbjudande kaffebordet och lät oss alla det goda kaffet och de äkt-svenska kakorna väl smaka. Det ena med det andra gjorde, att konversationen snart var i full gång. Det var så mycket man ville veta, och frågor och svar avlöste varandra i gemytligt samspråk. Efter ytterligare förplägnad samlade vår värd oss omkring Gudsordet och inneslöt oss i Guds omvårdnad för natten. Följande dag var ju arbetsdag, och var och en ville ju gärna ha tankarna klara.

Konferensen öppnades av fältkommitténs ordförande K.A. Hjelm. Han läste därvid den 23:e Ps. erinrande om Herdens omsorg om sina får. Stående lyssnade vi sedan till en kort parentation över vår under året hemgångne broder G. Lökander. Det var även vid detta tillfälle så svårt att fatta, att han ej längre är bland oss härnere. Alla mindes vi hans insats i förra årets konferens, hur han där sista morgonen sjöng sin svanesång, då han ledde bibelstunden, och talade så kraftigt och övertygande om "Motiven i all vår gärning". Liksom våra ögon vid det tillfället tårades, då han under stor gripenhet genom bilder klarlade sina tankar, så smög sig i år saknadens tårar utför kinden. Vi fick på nytt tacka Gud för minnet av en värderad kamrat.

Förhandlingarna gick raskt undan i frid och samförstånd. Rapporterna från de olika stationerna var glädjande och vittnade om ganska stora framgångar i arbetet. Men vi fick också blicka in uti varandras kamp och svårigheter, och problemen som ej fattades diskuterades ganska livligt.

Vi sysselsatte oss dock ej endast med svårigheterna. Vi hade också goda tillfällen att fördjupa oss i Ordets sanningar. Bibelstudier hölls av J. Karlsson, A. Höjland och H. Svensson. Ämnena var: "Kristus i oss, vi i Kristus", "Helgelse" och "En boning åt Herren". Dessa stunder var synnerligen sköna och givande.

Lördag e.m. var vi bjudna till norska vänner några mil utanför Machadodorp. De hade anordnat en utflykt som på allt sätt blev lyckad. Dessa vänner hade också under konferensen haft hand om missionärsbarnen. När därför barn och föräldrar möttes stod glädjen högt i tak och glädjen är ju oftast smittosam. Det var en vacker tavla att se barnen stå där i backsluttningen under Afrikas brännande sol och höra, då de med vackra, mjuka röster stämde upp: "I'm so glad I belong to Jesus!" Måtte denna glädje alltid fylla deras hjärtan!

På söndagen var möte anordnat för de svarta, och flera av kamraterna fick då frambära vittnesbördet om världens Frälsare. Söndagskvällen var anslagen till hemlandsminnen, och våra tankar och minnen gick då över de vida haven till älskat fosterland samt broderlandet i Norden. Visst är våra hemländer vackra och våra innersta strängar berörs vid deras lovsång. Dock kände vi alla, att allt härnere förbleknar vid tanken på vårt eviga hemland.

Måndagmorgon var vi alla redo till uppbrott. Var och en kände pliktens kallelse till den teg som anförtrotts oss. Så fick vi säga farväl till varandra för att kanske ej ses förrän nästa årskonferens, ja, kanske mötesplatsen blir därhemma för någon av oss. Tacksamma till vårt värdfolk för allt timligt gott vi fått åtnjuta samt till Gud för andliga välsignelser drog vi vidare för att kämpa, lida, segra eller förlora.

Senare under året meddelas missionsvännerna i Sverige: "Vid Waterval Boven där vi satt in en ny evangelist, har vi haft glädjen att se många komma till Gud. Sedan han började den 1 februari i år har ett 50-tal själar sökt frälsning på olika platser, där han predikar."

NÄSTA ARTIKEL

Se nästa artikel (106) för ytterligare ett exempel på detta Glädjens år 1938…

Foto: Emanuel i Kazakstan

"Min mamma har en egen häst", säger Linnéa, till sina nya kamrater i skolan som hon just börjat. Linnéa är 6 år fyllda och får vara med i skolan hos lärarinnan som hon ju känner eftersom hon bor hemma på stationen. Anna som är två år äldre går ju sitt andra år i skolan. De sitter i samma klassrum, för undervisningen sker ungefär som på B-skolans tid hemma i Sverige.

Anna är mera stillsam i klassrummet, medan Linnéa är klassens lilla sprakfåle. Mamma Hulda har ju egen häst, vet nu hennes skolkamrater. När fröken ställer frågor till Anna, då svarar hon med att nicka eller skaka på huvudet. Anna är lite försynt, skulle man kunna säga. Det har sin bakgrund i Annas hjärtklaffel och reumatiska febern. Anna är svag och det påverkar och hämmar hennes allmänna aktivitet också i klassrummet. Linnéa däremot tar ut svängarna. Hon är begåvad med hälsa och kraft.

På rasterna mellan 8 och 1 är där två vita flickor tillsammans med sina färgade klasskamrater och syskonen från Anderssons trivs ihop med sina vänner. Anna är glad över att Linnéa är med i skolan. Hon känner sig tryggare. Hon har sitt stöd från sin egen syster. Linnéa känner också detta systerstöd, Anna har storasysters auktoritet och kan gripa in när det behövs i lek och stoj på gården. Några slagsmål mellan systrarna, mellan Linus och Anders - som tant Emma kallade systrarna - blir det förstås inte på skolgården. Det kan däremot hända där hemma, precis som i alla andra familjer mellan syskon. Linnéa och Linus och Anna och Anders, det har sin tid som Predikaren säger…

När det blir dags för betyg i skolan, får Anna betyg utan några speciella inslag. Anna får bra betyg. Linnéa får också betyg. Också bra betyg, det är bara det att lärarinnan har två särskilda noteringar i betyget. Först: "Afrikaans är inte hennes modersmål". Givetvis talar Linnéa flera språk men inte afrikaans; man talar ju svenska, engelska och zulu hemma och med kamraterna deras språk. Men hon har inte lärt sig så många boer-uttryck av naturliga skäl. Det andra i betyget är: hon är "pratsam". Det är väl klart att en liten Linnéa, pigg och frisk och kry med en pappa som är evangelist och har ordets gåva och talang, att det också smittar av sig på denna lilla friskus. Allt annat vore väl märkligt. Anna hade mera av mamma Huldas avmätta och stillsamma sätt att uttrycka sig. Anna ransonerade orden och talade med eftertanke och auktoritet, som mamma Hulda.

Mamma hade häst. Det var ett sätt för Linnéa att låta de nya klasskamraterna förstå att hennes mamma var inte vem som helst. Det var "min mamma"! Mamma Hulda fick inte alltid tillgång till hästen där hemma. Ibland fick pappa Ernst "låna" den på sina resor. Hulda hade sytt ridbyxor till Ernst. Det visste Linnéa och Anna, och det kunde de berätta om på skolgården. Mamma kunde sy kläder, ridbyxor (!) till deras pappa, som också kunde rida, så det så… Och alla de svarta barnen undrade lyssnande inför denna märkliga värld hemma hos Andersson's som alla tyckte så mycket om. Som hade ordnat med skolan. Som hade sjukvård så att man kom med sina svårigheter och olyckor och sjukdomar…

Pappas ridbyxor, ja… Hulda drömde en gång om att det var blod på ridbyxorna. Varje gång Hulda efter den drömmen såg Ernst komma, kände Hulda det som fadern som tog emot sin son som varit långt borta i främmande land och till sist återvände hem igen.

Och när pappa Ernst kom hem efter sina många långa resor var det ofta som han sedan han kramat och omfamnat sina söta flickor hade en liten procedur med dem. Han brukade säga: "Titta på mitt hår! Nu måste ni hjälpa pappa Ernst!" Och så fick de hjälpas åt att var för sig att sittande i pappas knä plocka löss som han fått ute i kraalerna. Anna och Linnéa tyckte det var så spännande att få vara små sjuksystrar som sin mamma Hulda och använda den där speciella luskammen, den som var svart och hade små kamtänder tätt och på två sidor, som en dubbel kam. Vanliga kammar har ju tänder bara på en sida. Det var så spännande med pappas löss från kraalerna. Lössen var svarta (!) och inte vita som hemma i Sverige. De var högst 3 mm långa och satt långt nere vid hårrötterna. Därför var Anna som var äldre bästa sköterskan. Noggrann och uthållig mera än lillasyster. Dessutom var det nästan som att vara frisörska. För håret skulle ju vattnas också för att behandlingen skulle fungera. Till och med på ögonbrynen satt de små svarta krypen.

Det här var också året då pappa och hans medarbetare inledde och avslutade det nya huset. De skulle få en ny missionärsbostad. Anna och Linnéa var så spända på hur det skulle bli att få flytta in i ett helt nytt hus. Småskoleåldern Anna och Linnéa delade hemma på gården på Machadodorp var väl kanske inte ett Sörgården, men en spännande kombination av Emil och Idas Katthult och Madickens Junibacken i det stora, röda huset nere vid ån, fast det låg uppe i backen med härlig utsikt ned till floden och det var inte gammalt som i Katthult utan helt nytt. Tågen tutade som ville de ropa ut av glädje över att Anna och Linnéa fått ett helt nytt stort hus. Detta var flickornas Junibacken i Machadodorp. Vilken dröm. Mamma Hulda hade fått en dröm uppfylld, hon fick sitt Junibacken för att ännu bättre kunna ge evangeliums och Frälsarens kärlek till också alla dem som kom med olika slags behov.

Ernst gick omkring och tänkte på torparstugan på Vassnöden hemma i Strömsberg, på sin mor och far Hanna och Edvard och alla sina syskon. Nu hade han, Ernst, till sist efter år av väntan fått möjligheten att välsigna de sina med ett nytt hus.

Vilken glädje Herren hade beskärt sin tjänare, Mfundisi Ernst E. Andersson och hans härliga familj…

STATISTIK
Statistik tillgängligt i oktobernumret av en amerikansk tidskrift ger bl.a. följande uppgifter om situationen i Afrika.

Den romersk-katolska befolkningen beräknas till 4.304.222, och proportionen blir här 4 i Nordafrika, 22 i Centralafrika och 9 i Sydafrika. Den protestantiska befolkningen uppges vara 5.638.252 med denna proportion: 0,5 i Nordafrika, 18 i Väst- och Centralafrika och 35 i Sydafrika. Härav framgår att katolikerna är starkast i mellersta, östra och västra delen, medan protestanterna dominerar i södern. Hela det kristna inslaget är alltså 10 miljoner eller omkring 7% av befolkningen. Detta innebär 1 kristen på 14 invånare, medan exempelvis i Kina förhållandet är 1 på 500 och i Indien 1 på 56. På varje miljon i Afrika finns tre gånger så många missionärer som i Indien. Av Afrikas 65 territorier är 42 otillräckligt försedda med missionärer och 23 tillfredsställande, om man nämligen anser att 1 missionär på 20.000 motsvarar vad som kan anses rimligt och nödvändigt.

I Sydafrika utgör befolkningen enligt preliminära beräkningar från folkräkningen 1936: 6.529.784 av banturas, 755.282 av blandras och 215.529 asiater. Den europeiska befolkningen uppgår till 1.979.390. Den infödda befolkningen har ökats med 39% sedan 1931. Av de vita tillhör nära 1 miljon den holländsk-reformerta kyrkan. Omkring 2.500.000 av bantufolket är kristna.

VAD AFRIKA ÖNSKAR
En afrikansk präst beskriver Vad Afrika önskar: "Afrika vill se Kristus i Europa. Vi vill inte höra om krig, kriser, ekonomisk depression, arbetslöshet eller rasstolthet. Vi vill inte höra om diktaturer och vilda brutala krig. Dylikt kommer oss att tro, att européerna lägga sina planer utan Gud eller att de först utföra något och sedan bedja Gud välsigna detta. Vi vill endast ha det bästa från Europa och vill förena detta med det bästa vi själva äga. Afrikanerna måste ha sin del av mänsklighetens andliga, intellektuella och jordiska rikedom. Vi önskar en kristendom som kan hjälpa oss att anpassa oss själva efter den västerländska civilisationens överväldigande inflytande."

SYDAFRIKANSKA UNIONEN
Antalet invånare beräknas till 9.479.985 av vilka 2/3-delar är infödda. Hedningarnas antal beräknas till tre miljoner, flera nu än då missionen började för 100 år sedan. Att framgången ej varit större förklaras av bristen på verklig missionsanda hos inföddekyrkan och dess lärare. Vidare existerar bland den vita befolkningen en viss motvilja mot missionsarbetet, då de vita frukta att konkurrensen med de svarta ska bli ännu svårare, om dessa bl.a. genom att bli kristna förvärvar större kunskaper och i allmänhet kommer upp på en högre nivå. Ju okunnigare den svarte är, desto lättare är det att exploatera honom.

SANNINGENS ANDE
Missionssekreterare Emil Johnson skriver i SAM:s missionstidning 8/1937: Glädjande underrättelser komma alltfort från våra missionsfält och Guds Andes dyrbara verkan genom Guds ords predikan. - Han, "kraftens Ande" uppenbarar sin närvaro överallt och överbevisar om synd, om rättfärdighet och om dom. Ordet som är använt i grundspråket för 'överbevisa' är svårt att återge i dess fulla betydelse, säger en engelsk författare. Dess betydelse anger att själen anklagas, ställs inför rätta, bevisas vara syndare och att domen avkunnas över den.

Det är glädjande när Sanningens Ande utför ett sådant verk hos oss härhemma, och då vi får budskap om att Han verkar på ett liknande sätt sätt bland hedningarna. - Flera meddelanden har kommit under det nya året, som bär vittnesbörd om Guds Ords verkan i Afrika, i Indien och i Kina. Här några exempel!

AFRIKA
Missionär Ernst Andersson skriver från Machadodorp den 6 januari 1937: 
Förra söndagen hade vi kvartalsmöte ett par mil härifrån. - Här var en kvinna som gav tillkänna att hon ville följa Herren - Syföreningens (SAM:s syförening i Jönköping) evangelist var här i måndags, stannade över natten, och reste tillbaka i tisdags. Han håller på att resa omkring i bygden. En hel del på hans område har stått upp på hans möten och avgjort sig för Herren. - Denne evangelist har sitt verksamhetsområde i Belfast och i gruvdistriktet däromkring.

INDIEN
Missionär nath. Gustafsson skriver från Nandurbar den 14 januari om ett bybesök:
Följande dag reste jag tillsammans med evangelisterna till en by där jag länge varit väntad. Ingen av bybefolkningen hade gått på arbete den dagen utan de satt hemma och väntade på oss. De hade även reparerat vägen för vår skull, vilket grep mig mycket. Efter mötet som var besökt av en stor skara människor fick jag en ansökan av 56 familjer som uttrycka sin önskan att bli kristna och mottaga dopet. Helt naturligt kan det ej gå så fort, ty de är alla ännu mycket okunniga och behöver undervisning. Det är i alla fall ett glädjande tecken, som även tyder på mera fruktbärande tider för vårt missionsfält i Indien.

KINA
Missionär Hilma Nikolausson skriver från Suiyanchéng den 10 januari om arbetet i detta distrikt:
Det finns en by som heter Man-ti-ri till vilken jag varit på väg flera gånger men ej kunnat komma fram för flodens skull. De har ropat på hjälp i åratal. I höstas samlade "sökarna" själva penningar till husrum och bränsle, vilket gjorde att en evangelist kunde sändas dit. Där är nu 60-70 sökare, som längtar efter undervisning i Guds ord. Själva arbetar de på att hela byn må bli kristen.

--

Källa
Statistik Trosvittnet 48/1936 s. 760, Övrigt 20/1937 s. 315f

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Ernst och Hulda sitter tillsammans för den årliga rapporten hem och väljer ut vad som ska skrivas och hur det ska formuleras. Hulda säger:

- Men det viktigaste för familjen är ändå att vår lilla Anna nu börjat sitt första läsår i skolan. Och det tycks ha gått bra för henne. Lärarinnan säger att hon är uppmärksam och lyssnar bra under lektionerna.

- Ja, det är gott att konstatera att Anna klarar sig bra, trots sitt klaffelet i hjärtat. Det har inte varit lätt för henne med den reumatiska febern; med symptomen den svåra influensan, tröttheten och andfåddheten. Du har varit en underbar mor, Hulda, som stöttat och uppmuntrat henne alla gånger Anna känt sig svag och trött. Inte minst inför lilla Linnéa som har hur mycket ork som helst att rasa och stoja. Det är inte lätt att vara Anna, när lillasyster så sprudlar av liv i lek och påhitt.
 
- För mig har nog Annas skolstart varit det viktigaste året som gått. Men det kan vi ju inte fylla rapporten hem till Sverige med. Eller att Anna går i skolan varje dag från kl 8 till kl 1, måndag till fredag.
 
- Nej, inte heller kan vi ju skriva vad Emma Antonsson föreslog flickorna när hon såg dem bråka. Du minns när Anna inte riktigt orkade behärska sig gentemot Linnéas livlighet utan boxade till lillasyster riktigt präktigt. Båda kom i ett ordentligt slagsmål.

- Emmas replik kommer vi aldrig att glömma: "Hulda, att dina flickor slåss så som de gör, innebär att jag ska ge dem namnen Anders och Linus!" Det glömmer de nog aldrig själva heller. Efteråt har de ju flera gånger under året som gick kallat varann för Anna sagt: Akta dig du Linus! Och Linnéa: Akta dig du Anders, till Anna…

- Nu måste vi komma överens om vad vi skriver. Vi börjar så här: 'Under 1936 reste vi som vanligt omkring i städer, byar och gruvdistrikt samt ute på landsbygden och förkunnade evangelium med den nåd Gud förlänade"

- Det låter som hämtat ur Matteus 9:35 "Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket…"

- Javisst, så är det ju. Vi går och gör hans mission i hans fotspår. Rapporten fortsätter med orden: "Sju evangelister var i aktiv tjänst hela året, under sista halvåret var de åtta. Ganska många stod stod under året upp för att följa Herren.

- De som under året döptes och intogs i församlingen var 120 och 197 barn frambars och välsignades.

- 95 barn har ha undervisats i sex skolor under året. Vi har även börjat att hålla kvartalsmöten på ett par nya platser.

- Det förmärks hunger efter Guds ord, fastän mycket drar och lockar särskilt ungdomen.

- Mötena har varit välbesökta och ganska ofta har det varit fullsatt hus på de olika platserna. Många gånger har vi haft riktigt välsignade möten, då många av de troende under tårar kommit fram och begärt våra förböner och sagt:…" Ja, vad ska vi ge för exempel, Hulda?

- Vi kan väl bara helt enkelt skriva: 'Bed för mig, att jag måtte få mera kraft att leva ett segrande liv.' Somliga ha begärt förbön i sjukdomsfall och vi har sett Herren ingripa på ett särskilt sätt. Tänk den gången den där mamman kom med sina två små barn som ramlat i öppen eld och hade fått svåra brännskador på hela kroppen. Jag tog hand om dem. Mamman fick övernatta ett antal nätter efter behandling - och Herrens helande verk - och de blev sedan friska efter den svåra olyckshändelsen.

- Texten kan fortsätta: Vi är också tacksamma till Gud att den vita befolkningen här varit så vänligt stämd emot missionsarbetet. Många av dem har bett mig komma till deras farmer och ha möte för deras svarta tjänare. Särskilt vänlig är en engelsk familj, som har en farm, hotell och affär vid järnvägsstationen. De ville gärna ha en skola på sin farm, och de bad mig därför att försöka börja med en skola.

- Vi har nu en skola där med ett 30-tal barn. Vi är också tacksamma till Gud som förlänat oss styrka och krafter under år 1936 så att vi oavbrutet kunnat vara i arbete.

- Så slutar vi texten med orden: Vi sänder våra käraste hälsningar och tack för förbön under det gångna året. I Herren och arbetet förbundna Hulda och Ernst Andersson.

- Den här texten sänder vi iväg imorgon, eller hur? Det blir bra, eller hur?

- Så gör vi.

A Man in Whom the Spirit of God Is
By Art Katz
 
Part 01 (of 3)
 
I cannot imagine a more appropriate night for this message. This is probably as grand of a religion as can be experienced in our world. It cannot reach a greater pitch or peak than this -
the glory of this music, the worship and the spirit of cordiality that prevails in this sanctuary tonight. This is it. This is the pinnacle, the ultimate in religion. How would you like to let it fall into the ground and die?
 
Tonight, I am going to paint you a picture that so contrasts the glory you have just experienced that you are going to suffer cultural disorientation. In fact, you are going to have to make a rugged choice. Which of these two cultures will you choose? You will have to choose either religion, in all of its glory, or apostolic splendor, fresh out of the book of Acts, in all of its magnitude, grisly sweat, suffering, blood, vexation, distress, and calamity. I have purposely worn my jacket so that I might take it off before you, not just because I am warm, but because it contradicts the very tenor of all that God is giving me to speak tonight. If I could take this auditorium off as I take this jacket off, I would do it. Even this building is inconsistent with what is on my heart to speak tonight. Yet, in the same breath, can I say that I have never enjoyed such lovely hospitality? I have enjoyed tremendous, precious folk and gourmet meals; you are seeing to every need. This is religion at its ultimate, but there is an apostolic glory that far exceeds it. We shall never attain that glory except that we truly become men and women of the Spirit.
 
I heard a man make a remark not long ago. I was stunned by his remark and my spirit said, "That's true!" His statement was, "Little of what is known to be the work or the activity of the Spirit of God is truly the Spirit of God." Is that not a stunning statement? Suppose you could see as God sees. Imagine all the things that have excited and titillated your religious sensibilities: the glory of singing, music, instruments, the number of attendees, crowds, inspiring messages, etc. What would you say if I suggested that all of those things could be conducted in the realm of the soul? You would have a ball, enjoy it, and think yourself spiritual! Yet, it has neither a wit nor a grain to do with things of the Spirit! What would you say if I suggested that as a possibility? What would you say if I declared that that is the condition that prevails largely in Christendom today, especially in the charismatic world?
If I could speak French, I would say, "J'accuse!" I accuse the charismatic world for being a fraud, except that it is not conscious, willful, or knowing. We have all been seduced. We have all drifted into that nether world between the realm of soul and spirit, and we did not even know it. Some of us have never truly experienced or walked in the Spirit of God. No one has ever faulted you for it. No one ever detected it in you. You may go on being backslapped, bear-hugged, and applauded all the way to the grave and never know the realm of the Spirit. I want to give you a slab, a taste, a hunk of apostolic reality. I want to push it right into your maw so that you shall be utterly spoiled from this night forth - spoiled is not expressive enough - ruined for anything less than the pure presence of the Spirit of God. Do you want that? You may have to sell your building and hock your instruments. I would, if I could, pull the plug from the collective amplifiers of Christendom!
 
I think we all need to heed a book that is rarely read. I was probably not ready for it when I picked it up a few years ago. It said nothing to me at that time. It is saying much more to me now. The book is called, The Latent Power of the Soul by Watchman Nee. How prophetic this book is! Before the advent of the first electronic amplifier, Nee suggested that one of the greatest menaces for the children of God at the end of the age would be that soulish realm of activity that emulates, imitates, counterfeits, and gives every appearance of being the realm of the Spirit. He mentions that there is something about music itself that has inherent possibilities for danger. Of all people and of all generations, we need the sharpest kind of sensitivity and discernment to be able to distinguish between that which is soulish and that which is spiritual. That kind of discernment and knowledge is not born in a day, and every lesson in the practice thereof is costly and painful.
 
I am going to be speaking out of the Book of Acts, chapters 17 and 16. I will begin with 17 and work backward. Last night I spoke on the passage that says, "Can we find such a one as this, a man in whom the Spirit of God is?" (Gen 41:38). The two words that leap out to my heart are man and spirit. Is that not a glory? Is that not incomprehensible? Does that not beggar your mind? A man, not some papier-mâché disciple, not some cardboard, grotesque snap off the assembly line, not some pert little character who has learned to quote Scripture! A man, full-orbed, flesh and blood, tempered, matured, seasoned, not some pipsqueak, not some graduate of some rush school of discipleship, but a man in whom the Spirit of God is! God is waiting for such a man. His end-time intention will not be fulfilled without him. The summary of it is that if it were only a single individual, I would have waved you "goodbye" long ago, but we are in this together. The man that God is awaiting is a corporate man. Therefore, I am bound by your immaturity, limited by your fleshliness, and affected by your soulish substitutes for the things that are truly spiritual! "Till we all come into the fullness and stature of Jesus Christ unto a perfect man" (Eph 4:13). I want to recite to you something of the episodes of such a man.
 
My greatest disillusionment and heartbreak when I was saved many years ago was taking my place in the neighborhood Pentecostal church and finding the enormous divergence between the Book of Acts and what I had to experience every Sunday. I was naïve when the floodgates of credulity opened, and I could believe anything after my lifelong history of cynicism and unbelief, but what a disappointment! It was a mock and a travesty for one who expected that we would be completing and continuing the Book of Acts. I have a Jewish heart for apostolic glory and for the grandeur of God, not for my sake, but for God's sake. I have a heart for the men that will shake cities again. These are the men who "turn the world upside down" (Acts 17:6), not deafen our ears with their amplifiers.
 
Acts 17:16 says, "Now while Paul waited for them at Athens, his spirit was stirred in him as he saw the city wholly given to idolatry." Do you know how he got there? Other men brought him there. He was in between stops. It was not on his schedule. That sounds like a very innocuous verse. Innocuous means "not especially conspicuous." "Big deal!" we might say. "So?" While Paul waited, the Spirit within him stirred "as he saw the city wholly given to idolatry." I want to make a flat statement: "Every good and perfect gift cometh down from above, from the Father of lights" (Jas 1:17). Every pure and holy work comes down from above. As for me and my house, we say "pass" on every so-called Christian work that does not have its origin in heaven! I don't even care if it is ostensibly for the Jews. I don't give a rap how groovy it is, how laden with Stars of David, how full of matzoh and reeling with yiddishkeit. It does not matter how cultural, groovy, pert, smart, or clever it is. I care only for this: that it has its origin from God, by His Spirit. "His spirit was stirred in him as he saw the city wholly given to idolatry." What a statement that touches the grandeur of what we are trying to express! "A man in whom the Spirit of God is." He saw, and God stirred. The amplified version is even a little stronger: "Now while Paul was awaiting them at Athens, his spirit was grieved and roused to anger as he saw that the whole city was full of idols." He saw; his spirit was stirred. That is the origin of every pure and holy work in the earth.
 
I want to ask you, children, are you are willing to wait till God shall stir your spirit? When you are a full-orbed man like this, even when you are in between assignments, brought by other men to a place that you did not expect to be, God will begin something that shall culminate on Mars Hill and challenge the intellectuals of this generation. God is simply awaiting a man whose spirit He can stir. From that point on, what a progression unto glory! "Therefore disputed he in the synagogue with the Jews and with the devout persons and in the market daily with them that met with him" (v 17). "Therefore." Can you see how you are in for a ride? Something begins with the ignition of God in the spirit of a man. Then there is a "therefore." "He was roused to anger and grieved at a city given to idolatry, therefore he disputed in the synagogue with the Jews." Now, are you students of the Word? What does the one thing have to do with the other?
If a man is vexed over idolatry, then what is he doing in the synagogue? That is exactly where he ought to be! That is the exact "therefore." That is where idolatry is most flagrantly practiced. Are you thinking that idolatry is only bowing down before some pagan idol or doing some kind of icky, foul, orgiastic thing? Do you not know what idolatry is, children? Idolatry is bending to any lesser altar than that of the Most High God. The idolatrous religions are those of convenience that give men a copout opportunity to experience a modicum of religious, psychic, or emotional satisfaction and yet allow them to retain the lordship of their own lives. It is practiced everywhere: in synagogues, Presbyterian churches, Methodist churches, and Pentecostal assemblies. It is idolatry! Why, then, is your spirit not grieved? Far more often are we merely disturbed, bent out of shape, or emotionally affected, and we take that to be a signal from God. In fact, it may only be indigestion or some personal, idiosyncratic, subjective response. There is a difference between that which emanates from our flesh and that which has its origin in His Spirit.
 
There is a "therefore" that follows with the logical continuation that "he disputed with the Jews and the devout persons in the synagogue and in the market daily with them that met with him." I will tell you what kind of a naïve man I am. I believe that every man who met with Paul in the marketplace was on a divine collision course. God intended for them to have that meeting. Don't you love divine encounter? Don't you like it when God sets it up? Are you preparing yourself to be a sensitive instrument in whom His Spirit can grieve? How foolish would you think me if I reprimanded a woman, a precious saint whom I have known for years, because she picked up the check at the table in the café where eight of us had breakfast together? "What do you mean you reprimanded her? You should have applauded her. She did a 'good thing.'" "Good things" are exactly what kill us. Where, I implore you, is your divine discontent? Haven't you had a gut-full of "good things"? Do you not hunger for that which is perfect? If you are not preparing yourself to see it in things that are mundane and everyday, then how will you know it when it comes and you are caught between cities, having been brought there by other men? You just keep taking the check off the table, keep doing "good things" that have their origin in your skull, and you will be completely incapacitated for the Spirit of God when He would have you to be moved.
 
Any one of us could have picked up the check, but she picked it up. I turned to her without thinking, which is when I am at my best, and said, "Did God have you to do that?" "Oh, yes," she said. She thought I was going to turn and resume my conversation with the person on my right. Instead I turned to her again and repeated a second time, "Did God have you to do that?" She giggled a little bit more nervously and said, "Yes," but it was not quite as convincing this time. Again she thought, "Well, I finally got Katz off my back. He'll go back to his conversation." I turned a third time and said, "Did God have you to do that?" "Well," she said, "I thought it would be a good thing." Children, are you only doing what God would have you to do? Are you refraining from good things in order that you might be reserved unto Him for that which is perfect? Are you willing to suffer the reproach of isolation in Minnesota, thousands of miles removed from your Jewish kinsmen? We receive mail from our Jewish brothers who are in ministry, who are doing "great things" for God with their campaigns, rallies, street activity, slogans, and broadsides. The easy tendency is to press on in doing what we think are "great things" for God, but are you willing to sit and wait for the Spirit of God to stir you? I am waiting for the apostolic glory of God. I am waiting for His campaign and His rally. I am waiting for His cry to be sounded again in the earth, "Repent! For the Kingdom of God is at hand!" I know that it cannot be sounded until there is a Kingdom that is tangible, demonstrable, that can be seen, felt, looked at and examined, so get with it already, will you?
 
As impressive as this service was tonight, it is not enough to persuade my Jewish people to cleave to the "Foolish" One. It is not enough to persuade them to embrace a way that has been polluted and corrupted for them by two thousand years of satanic perversion, distortion, and persecution, in the Name of Him who is salvation. No little glib entreaty is going to convince a Jew to walk away from the way of this world or to take upon himself the way of faith. No slick appeal will convince him to contradict all that he has esteemed, all that his life has been predicated upon, and to cast that upon the dung heap in order to walk in the way of foolishness. If he were to do so, a Jew would suffer unspeakable reproach from his own kinsmen, family, and community. Groovy religion will never induce him to do it! I am waiting to show my kinsmen proof of the life of God in a people that is fearful in its magnitude, a glorious Kingdom of people with such absolute honesty and unfeigned love that you would think they were another race of men!
 
"Repent for the Kingdom of God is at hand." That is going to take more than "successful" services. I am willing to wait for the building of this Kingdom and the stirring of my spirit by His Spirit when it shall please Him in His perfect moment, and it shall come! May God find us ready to respond as men and women of the Spirit who can "dispute in the synagogues with the Jews and the devout persons and in the marketplace daily" with those whom He would have us to encounter! "Well, let's see…uh, God has a plan for your life…uh, rule two…" Phew! Do you think that is going to do it? Oh, if I had time, I could tell you stories. I could tell you of the unconventional speaking of God that would blow your mind. I could tell you of the insults of God, the goading of God, the teasing and the provocations of God. You would say it was not God! "It's not nice. He would never do that! You didn't learn that in evangelical discipleship school." You're right; I didn't. He gave it to me in the moments of heated confrontation in the Jewish fraternity house, where they were hanging off the chandeliers and glued to the walls, waiting to see the demise and the destruction of this Jewish freak. The place was jam-packed. They were waiting to see my head handed to me by the professor of comparative religion. He was a notorious atheist who spoke Greek, Aramaic, and Hebrew. He was a Gentile who spoke all three languages. I am a Jew and I do not speak any of them.
 
They only made one mistake that night: they let me speak first. The moment I opened my mouth, a holy hush came over that jammed fraternity house. I went on and on. Finally, about a half-hour into my presentation, these kids were nudging this professor and asking, "Aren't you going to answer this man?" At last, the professor came up, made one or two lame, apologetic, intellectual remarks and left with his tail between his legs. No contest. That meeting went on for six hours. It was not a meeting; it was a war! I saw Jews so vexed that their eyeballs were popping out of their skulls. The spittle was forming at the corners of their mouths. They got up in disgust, left the room, but came back two minutes later to take another seat. They hated it, but they loved it. They were too Jewish to walk away from it. Around ten o'clock that night, a kid came out of his seat with his fists clenched and his knuckles white. I thought, "Here it comes!" Everyone's breathing stopped, including mine. This kid was trembling like a leaf with a rage that was indescribable. "Katz," he said, "if your God can save me as you've been saying, I defy Him to do it right now! Put up or shut up!" Where were my four spiritual laws? If Bill Bright ever gets me, then I have had it! You may franchise McDonald's hamburgers, but you are not going to franchise the Book of Acts, folks. The Book of Acts is original, spontaneous, and powerful. It is a glory. It is utterly unique in every situation, given by God at that moment. We need to be restored to that high and holy standard, even if it costs us everything: our buildings, our programs, our choirs, our amplifiers, and our guitars - all of it!
 
What would you say to a kid like that? I was shot after eight days of meetings. I was wiped out. I just opened my mouth, and there was God, dipping a great Turkish towel in icy water and knotting it. It was saturated and knotted; it was a clout; it was a lethal weapon out of my mouth. I opened my mouth and the Lord let him have it right in the kisser. Whap! "You need not think you can receive anything from God; your spirit stinks!" "Is that the way you talk to your Jewish people, Art?" No, that is the way He talks to my Jewish people, when He will have a mouth that will not hesitate to be open to speak the foolish and ungainly things of God that contradict one's own sensibility, taste, and intention. You will never be such an instrument if you keep picking up the check because it is a "good thing." A "pass" on so-called "good things!" That kid just fluttered his eyelids and sank into his seat like a lamb. Fifteen minutes later, he was the first one to be saved. Fourteen other Jews followed him into the Kingdom trembling, shaking and weeping.
 
Well, we know what happened to Paul: "Then certain philosophers of the Epicureans and the Stoics encountered him and some said 'What will the babbler say?'" (v 18). I cannot tell you how embarrassed I have been by this gospel. Doesn't the Lord know that I have something of an intellectual reputation? Couldn't He have given me something a little more advantageous to talk about, something that would have shown my own gifts to a greater advantage? The utter foolishness of the gospel! The utter, unspeakable foolishness! God helped me to see that foolishness at 8 o'clock in the morning in Wheeling, West Virginia, opposite the desk of a Jewish business leader who owned the local radio station and other business interests. I called him and six other Jews, asking if they would come to that night's meeting. They all told me the same thing: "Too busy, too busy, too busy." The day will come when God will be too busy for you, buddy! This last man said, "Too busy." I was just about to hang up when I heard myself saying, "But, sir, are you available tomorrow morning?" I thought to myself that if anybody deserves to sleep in, it is "Kid" Katz!
Then, to my utter amazement, the man said, "Yes, if you'll be here by 8 o'clock." I was there at 8 o'clock, even though we had been up until 3 o'clock that morning at the meeting. It had been a night of unparalleled glory. What a presence of God! We melted. After the meeting, they took me to the home of one of the elders and we had Communion together. I showed them how Holy Communion came from the Jewish Passover table, and we were delighted. I don't know what time I got to bed. I was wiped out from weeks on the road. At 8 o'clock the next morning, I was in the man's office. What a man! Mama Mia! What a picture of worldly success! He had a $300 suit and diamond pinky ring. Why, he looked like a charismatic preacher! He was bright and alert. He had his diplomas on the wall with his honorary certificates from the B'nei Brith. He was a mensch (man). He had arrived. You should have seen me! Ah, what a sack of potatoes, what a crumpled specimen I was! I was pathetic: eyes like slits with my mouth full of sawdust. I was drooped and wilted on the other side of that desk that was like a football field. He looked at me with the vigor of a Jewish businessman and said, "What do you want? I'll give you fifteen minutes," and for the first time, I thought to myself, "Katz, what do you want?"
 
I never felt so foolish, vain, naked, and absurd in all my life. I was going to tell this paragon of virtue, this man applauded by the Jewish community, this man who had been told by Gentiles that he was a better Christian than any Christian they knew, that the God of his fathers lay aside His glory and His deity and condescended to come to earth in the form of an infant that made doo-doo in its diapers, utterly helpless, trusting in the hands of those to whom He was given, and living a life of total obscurity? I was going to tell him that Christ had a brief tenure of ministry, where He experienced the rejection and reproach of His own people and concluded His life by being spat upon, beaten, pummeled, having His beard ripped out and His back filleted; then, finally, He was suspended on nails between heaven and earth, and if you believe that, by some kind of magical faith, you appropriate that blood and somehow you are forgiven, covered, and restored? Ah, come on!
 
"What do you want, Katz?" Under my breath, I said, "Lord, You got me into this. You answer the man." You know, whether He got us into it or not, He will always answer the man! May we always be kept from giving our own answers. I opened my mouth and said, "Sir, I am a servant of the Most High God who has come to show unto you the way of salvation." When I heard those words, I thought, "OOH! Talk about icky! Here it comes, a hand on the scruff of my neck and the other on the seat of my pants and I'll be cast right down a flight of steps." I thought that he must have been thinking that I was some kind of Jewish eccentric - but he did not throw me out.
The same man who said, "I'll only give you fifteen minutes," forty-five minutes later said, with trembling and white lips, "What time does your plane leave?" I said, "About noon." He said, "Could you come back a little later? I've got to think about this." Hallelujah for a Jew who will "think about this." I walked the streets of Wheeling, West Virginia praising God in the Spirit under my breath. I came back at the appointed time. Fifteen minutes after my return, his last question was, "But, Art, if I do as you say and call on the name of the Lord, will I be forsaking my Jewishness?" I said, "Dear brother, this is the establishing of your Jewishness." He said, "But I don't know how to pray."
With his university degrees and awards on the paneled wall, he did not know how to pray. I said, "Just bow your head and follow me word for word." So he did, just like a child. As the glory of God filled the office, my scalp was tingling under the presence of God. I led him through a simple sinner's prayer, and as we came to the last line of the prayer, he gasped and quickly clasped his hands to his chest. As the prayer ended, he had his hands still on his chest with that stupefied expression on his face and said, "Art, what's that strange feeling in my chest?" I said, "You've just been born again by the Holy Spirit of God."

------------------------------------
Continues in part 2 (of 3) 
*************************************

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
Phone + Fax:  +46 13 213630

Bild: 17 barn och unga Foto: SAM:s arkiv / Jfa

MACHADODORP-RAPPORT 1935

Här följer en årsrapport för år 1935.

Nåd och frid av Gud!

Så ligger då återigen ett arbetsår bakom oss. Det har skiftat under ljus och mörker, med- och motgång, men under allt har Herren bevisat sin stora nåd emot oss, så att vi kunnat arbeta nästan oavbrutet under hela året.

Sju avlönade evangelister ha troget arbetat på var sin lilla teg. Ingen av dem har behövt arbeta utan synligt resultat. Någon eller några ha de alla fått se stå upp för Herren.

Här på huvudstationen ha vi haft de regelbundna söndagsmötena samt bönemöten ett par kvällar i veckan. Även ha vi haft bönemöten ute på de olika farmerna om kvällarna, ty eftersom det är ett jordbrukssamhälle häromkring, är tiden mindre lämplig på dagen.

Vid dessa bönemöten har det oftast samlats en stor skara, och mången gång ha både en och flera stått upp och bekänt sig vilja bli kristna. Ofta har det blivit midnatt, innan vi kommit hem igen, särskilt om vi gått till fots i backarna.

En del medarbetare och bibelkvinnor ha också gjort sin insats i arbetet. Under deras fritid och på söndagarna gå de omkring och bjuda människorna frälsningens evangelium.

Fem lärarekrafter ha undervisat i fem olika skolor med närmare ett hundratal barn.

De som under året döpts och intagits i församlingen äro 70 till antalet. Även ha 127 barn framburits och välsignats.

Endast dessa rader såsom en hälsning till våra kära vänner i hemlandet. Tack, kära vänner, för förböner samt underhåll, som regelbundet kommit trots depressionstider!

Så vilja vi också passa på tillfället och tacka alla kända och okända givare av extra julgåvor samt för brev, som Ni troget sända. Visst ville vi skriva och tacka var och en särskilt, men tiden medgiver det icke.

Eder för Afrika utgivna
Hulda och Ernst Andersson

- I söndags var jag öster ut från Machadodorp en 90 engelska mil härifrån på kvartalsmöte på en plats, Locheel. Det tog mig 17 timmar på cykeln att komma dit. Väldiga berg och backar måste man färdas över samt vada över stora floder. Reste även förbi fyra andra av våra utstationer som lågo utefter vägen - - -

På lördagskvällen ledde evangelisten Job Masina mötet med tillhjälp av dennes bror Johannes. Därtill ha de på platsen en medhjälpare vid namn Jona Zibanyoni. - Mötet som sedan blev ett vittnesbördsmöte varade så gott som hela natten. Sångerna hade de satt egna melodier till, och de sjöngo av hjärtans lust.

På söndagen var den lilla kyrkan full av en stilla, lyssnande skara. En kvinna och hennes barn fingo vi bedja med. - - -

Vid 3-tiden på söndagseftermiddagen cyklade jag iväg till staden Carolina, omkring 60 eng. mil därifrån. - Kom fram vid 9-tiden på kvällen. Det är där som evangelisten Matteu Nkosi (underhållen av en missionsvän i Jönköping) verkar. Denne är en mycket präktig evangelist. Han har varit hos oss i Machadodorp på möten. - - -

Nordväst från Machadodorp har evangelisten Jakob Mahlanga fått mycken uppmuntran. Han har fått se en hel del stå upp, som därmed givit sig tillkänna att vilja mottaga frälsningens gåva. På endast ett möte stodo 13 personer upp och lämnade sig åt Gud. - Det är stora utvecklingsmöjligheter i det distriktet. Vi ämna öppna 3 utstationer i bygden.

- För ett par år sedan begärde årskonferensen i Afrika medel till en ny missionärsbostad i Machadodorp. I fjol hemställde vår styrelse till Anderssons att vänta med bygget tills i år, därför att medel saknades. Nu förvänta alltså Anderssons att få bygga bostaden så snart som möjligt. Brev från fältkommittén per flygpost ankom för något över en vecka sedan, vari hemställdes, att den erforderliga summan för bostaden, kr. 5.000:-, sändes ofördröjligen; ty Andersson hade redan börjat med anordningar för dess byggnad. 0

Ledsamt nog äro vi ej mycket bättre lottade beträffande medel i år än i fjol. - Det har därför blivit ett ivrigt rop till Herren om att snart få de erforderliga medlen. Ett härligt bönesvar kom strax, "Ett tackoffer till Herren, kr 1.000:-". - Det blev stor fröjd, när dessa penningar kommo. - Och nu vänta vi även på att resten av summan skall komma.

Bild: Missionskyrkans affisch för sin mission i Kongo Foto: Skutan

Fritz Peterson pastorn - i Svenska Missionsförbundet [SMF] - gör under mars-juni 1935 en rundresa i Afrika med besök i alla svenska missioner. Hans möte med Ernst & Hulda har sina speciella poänger, liksom mötet med K.A. Hjelm som i ett annat sammanhang lovordar Fritz Peterson och SMF för Afrikabesöket från hemlandet.

I brev av den 17 juni 1935 till Efr. Palmqvist - redaktören för Trosvittnet - redogör Fritz Peterson för sina möten med SAM:s missionärer. Det är också intressant att konstatera att SMF gett honom uppdraget att besöka alla de svenska missionerna. SMF förvaltar uppenbarligen arvet av allians väl i sin organisation, när man sålunda gör en slags episkopal visitationsresa bland allt Guds folk ute på missionsfältet - ett faktum värt närmare studium, om det inte redan gjorts (se fotnot).
Notera också Fritz Petersons sista mening i brevet "Kärlekens brodershälsning till allt Guds folk".

Jag hoppas att du i Trosvittnet även har rum för en liten hälsning från Sydafrika. Det har varit min förmån att även där få besöka Sv. Alliansmissionens fält såsom fallet förut var i Indien och Kina. Jag har här sedan 15 mars besökt Helgelseförbundets, Sv. Kyrkans, några av Skandinaviska Alliansmissionens, Fribaptisternas och Sv. Alliansmissionens missionsstationer.

Senast har jag besökt Sv. Kyrkans fält i South Rhodesia och är nu på väg till Sv. Missionsförbundets stationer i Congo. Sitter nu på en flodbåt på Kassiafloden och följer psalmistens uppmaning "att tänka på framlidna dagar och flydda år". På grund av det begränsade utrymmet i din tidning måste jag här begränsa mig endast till Sv. Alliansmissionens mission.

Såsom i en god film rulla bilderna från Piet Retief, Idalia, Cana, Amsterdam, Emaljubheleni, Betlehem, Machadodorp, White River och en utstation i vildmarken vars namn jag glömt samt Barberton för mitt öga. Jag rullade på goda bilhjul hundratals mil mellan dessa platser. Jag önskade, att jag i verkligheten hade en film från dessa platser att visa de kära missionsvännerna i Sverige eller ännu bättre att de i verkligheten utan film fått se vad jag sett och höra vad jag hört och känt inför allt detta Herrens under i hednaland. Låt oss några ögonblick titta på missionsfilmen.

Först ha vi då järnvägsstationen i Piet Retief där jag en förmiddag stiger av tåget och hälsas välkommen av den högreste ledaregestalten, mannen med en hand och en stämma så mjuk men tillika så fast och målmedveten, mannen med ännu obruten energi, mannen vars intresse och duglighet jag dag för dag allt mer lärde känna och högakta, den gode smålandssonen med det klangfulla namnet Hjälm. I sin bil förde han mig till sitt hem, vilket skulle vara mitt goda högkvarter under mitt besök i hans stora distrikt. Utanför vajade som hälsning den kära blågula flaggan, och på bordet i mitt rum var en bukett blommor i samma färger som en välkomsthälsning. Allt detta gjorde att jag genast kände mig som hemma. Men min minnesfilm visar även broder Hjälms goda medarbetare. I första hand hans goda hustru, länge prövad i missionens gärning och hemmets varma, rika kraftkälla.

På Cana missionsstation stå de präktiga smålandsdöttrarna Hanna Svensson från Hjälmseryd och Ester Aronsson från Ölmstad, i Amsterdam likaså en duktig smålandsson, missionär Hober med fru, skånska till börd och tungomål, i Machadodorp missionär E. Andersson med fru även dessa goda smålänningar om jag minnes rätt, i White River den varmhjärtade, driftige broder Wikström med fru samt sjuksköterskan syster Rydgren, och i Barberton missionsunionen av den norske brodern Höyland med sin svenska fru.

Skulle jag sedan visa denna vita films svarta avdelning av evangelister, bibelkvinnor och församlingsmedlemmar på de olika stationerna, så blev varje bild ett Guds frälsande nåds stora under. Så kommer den väldiga skaran av skolbarn, morgondagens Afrika, hoppets Afrika, löftet och borgen för ett kristet Afrika. Vidare se vi på filmen de vackra missionsstationerna och kyrkorna samt skollokalerna och en glimt av de inföddas kristna hem. Under den svenska missionärsgruppen såväl som under de infödda evangelisternas och bibelkvinnornas bilder skriver jag:
- Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste Ordet genom de tecken som åtföljde det (Mark 16:20).

Men bakom denna tavla ser jag en knäböjande skara förebedjare, trogna offervilliga skaffare för Herrens verk. Den synen är en helig syn, och under den bilden strålar ordet:
- Edert arbete är icke fåfängt i Herren (1 Kor 15:58).

Så visa vi lite rörliga bilder. Första dagen predikan i den stora välfyllda kyrkan i Piet Retief. Andra dagen kör broder Hjälm mig till utstationen Idalia. Dagen därpå till Cana med predikan och frälsningsmöte på kvällen samt ett bibelstudium för evangelisterna och bibelkvinnorna och andra inbjudna följande dag. Syster Svensson tjänar vid båda tillfällena som tolk. På eftermiddagen for jag till Fransons Memorial Bibleschool i Swaziland, där jag från påskafton till den 24 april till församlade missionärer, infödda pastorer, evangelister, elever och bibelkvinnor tolv gånger predikade, tolkad från engelska av föreståndare Christensen, en glad, broderlig, andefylld Herrens tjänare från U.S.A.

Men jag kom åter under broder Hjälms spira och i hans bil till Amsterdam till vännerna Hober. Hälsades med sång av en skara skolbarn. Då jag såg den vackra trädgården omkring stationen och smakade fru Hobers goda anrättningar tänkte jag, att om broder Hober är lika god missionär som han är trädgårdsmästare och fru Hober är matmoder, så är den stationen att lyckönska.

Följande dag foro vi till Emajubheleni och Betlehem med predikan på båda platserna. Båda lågo i Swaziland.

Följande dag hade vi ett bibelstudium för evangelister och bibelkvinnor, som samlats till Piet Retief. Dagen därpå som var söndag hade vi stormöte med mycket folk hela dagen.

På måndagen var en långfärd på ej mindre än 160 eng. mil till Machadodorp. Då vi kommo dit, voro både missionär Andersson och hans fru sjuka [Se: (99)-Junibrevet]. Men vi hade ett gott möte på kvällen. Det vore säkert hälsobringande, om missionären här fick en bättre bostad än den nuvarande. Kyrkan är däremot ovanligt bra och nybyggd. Dagen därpå måste jag med verklig saknad säga farväl till min outtröttligt tjänstvillige broder Hjälm. Andra uppgifter kallade honom tillbaka till Piet Retief. Men han hade sörjt för att broder Wikström skulle hämta mig med sin bil. Jag lärde mig förstå, av vilken oerhörd hjälp i arbetet på de vida områdena det är att missionärerna ha bil. Att det dessutom för mina resor var till särskild god nytta säger sig självt. Även om det varit mig möjligt att komma med tåg till de flesta platserna, så gingo tågen ej alltid på passande tider. Dessutom innebar ju min resa nog av tåg, både nätter och långa dagar. Broder Wikströms intressanta sällskap var det mest angenäma man kan tänka sig och hans hem ett verkligt "fridhem för tröttad själ".

Vägen till White River var storslagen och bar över "berg och djupa dalar". Det var Valborgsmässoafton. Men här lyste inga Valborgsmässoeldar. Här var hedendomens natt och mörker i alla avseenden. Missionsstationen och skollokalen var det enda ljus som lyste i den andliga natten. Och det ljuset skall till slut övervinna allt mörker. Det var en verklig högtidsstund att här få tala till skolbarnen. Broder Wikström ökade sin godhet mot mig både med att ta ut mig till en utstation mitt i vildmarken både i andligt och timligt avseende samt genom att därefter föra mig till Krügers nationalpark, där mångahanda vilda djur strövade runt omkring vår bil och en del togo till benen och andra till vingarna, och så till sist den långa färden till Barberton.

Här liksom på det stora friluftsmötet i vildmarken var han min ypperlige tolk. Likaså följande dagens förmiddag. Vid eftermiddagens och kvällens möten tolkade broder Höyland ej mindre förtjänstfullt. Broder Wikström måste då resa hem igen. Följande dag var jag i broder Höylands bil på väg till Shongwe, en av Helgelseförbundets stationer i Transvaal.

Så var filmrullen slut med sina missionsbilder. Jag hoppas att ingen av åskådarna somnat. Inträdet var fritt, men en frivillig. Välbehövlig skärv lägges i missionssparbössan. Jag kan betyga att Svenska Alliansmissionen i Afrika är värd den gåvan. Kärlekens brodershälsning till allt Guds folk.

På väg till Kongo den 17 juni 1935

I Herrens tjänst och väntan förbundne
Fritz Peterson

Bild: På Berget Foto: SAM:s arkiv / Jfa

JULAFTONEN 1934
Jag var borta på några veckors intensivt församlingsarbete från mitten av december, berättar Ernst, och blev så upptagen av allt arbete att jag alldeles höll på att glömma bort julaftonen. För Huldas och flickornas skulle ville jag vara hemma den kvällen med tanke på våra svenska julaftonstraditioner.

Det är dagen före julafton jag kommer på mig om att nästan helt ha glömt tid och rum för Evangeliets skull. Det är 15 mil hem. Transportmedlet är cykel. Jag är ute på den bortersta utstationen i Belfast, där Guds välsignelser vilade så mäktigt över mötena att det var många, många själar som bad om förbön i sina behov och i sin nöd. Det tar mycken tid att låta behoven bli nådesfyllda.

Klockan 4 på eftermiddagen dagen före julafton lämnade jag utstationen och hade 10 mil framför mig innan jag kom till Carolina. Ett mycket svårt åskväder med ihållande störtskurar försvårade min färd högst väsentligt. Efter åtta timmars cykeltur var jag kl 12 på natten framme vid Carolina. Då hade jag avverkat 5-6 mil i mörkret. Nästa dag fortsatte jag vidare och var hemma vid 2-tiden på eftermiddagen.

På julaftonen hade vi möte och fest för de svarta. En av våra vita vänner på platsen stod för kalaset. Det åts tre (3) får och ett par stora grytor majs samt risgryn, vilket allt vittnar om att det var många som fick julmiddagsmat och att det var fest till Frälsarens åminnelse. Igår Himlens välsignelser i Belfast… Idag Himmelrikets födelsedagsfest i Machadodorp… Och Ernst var såväl där som här. 

När Ernst ser tillbaka på år 1934 gläds han över att ett par hundra nya namn har fått inskrivas i Machadodorps distrikt. Den rannsakande frågan han ställer sig i nyårstid är: "Har Herren fått skriva ned deras namn i Livets Bok?"

Machadodorp den 4 juni 1935

Missionssekreterare Emil Johnson

Käre broder i Herren
Guds frid

Jag skulle ha skrivit förr, men vi ha varit sjuka allesammans. Nu, Gud ske lov, äro vi alla bättre, om inte fullt återställda.

Jag fick stark förkylning och en attack av njurlidande. Förkylningen fick jag, när jag var ute på en resa. En svart skulle bära mig över en flod, men när han kom mitt i floden, snavade han på en sten, och vi stodo båda två på huvudet i ett par fot djupt, kallt vatten. Jag blev genomvåt, och sedan cyklade jag i fyra timmar tills jag kom fram till den plats där jag skulle sova över natten. Jag fick frossa med detsamma, och sedan hade jag ytterligare fyra dagars resa innan jag kom hem.

De fyra dagarna hade jag möte på några platser, med kvartalsmöte på söndagen. Vägsträckan var tio svenska mil. När jag kom hem måste jag intaga sängen för en tre veckor. Visst gick jag uppe lite ibland men kunde ingenting göra.

Min hustru blev också sjuk samtidigt samt barnen strax efteråt. En fru från staden bakade några bullar åt oss, ty majsgröt gick inte att äta, och någon annan gröt kunna de svarta egentligen inte koka. Inte fordrade vi mycket mat, men barnstackarna skreko efter mat. Det är sannerligen inte gott att vara sjuk i Afrika för en missionär, ty han måste sköta sitt arbete, även om han är sjuk.

Nu är jag mycket bättre, så jag kan resa omkring i bygderna igen, men jag kan inte cykla. Den 26 maj var jag på kvartalsmöte vid Slaalhock gruva. Det är fem svenska mil dit. Jag åkte tåget till en station som heter Airlie. Därifrån är det 3 timmars promenad. Det är bara ett berg att gå över, men det tar 2 timmar från foten till toppen.

Vi hade goda möten där på söndagen. Fyra stodo upp och lämnade sig åt Gud. På söndagskvällen blev det väldigt blåsigt och kallt, och jag frös så jag skakade i den dragiga hyddan.

Lyset, en liten lampa, blåste ut gång på gång. Lite mat, som de buro in till mig, stelnade med detsamma. På måndagsmorgonen var det en tum tjock is på vattenpölarna. Vid 10-tiden på måndagsmorgonen vände jag tillbaka till Airlie. Vid middagstiden kom jag fram till stationen, men mitt tåg skulle komma 4.15 em. Här hade jag god tid att vila. Det brukar gå tjogtals godståg, men stinsen upplyste mig om att på måndagarna går det icke så många tåg uppåt.

Äntligen kom tåget, och jag följde med till Waterval Boven, en och en halv mil från Machadodorp. Dit kom jag kl 6 på kvällen. Sedan måste jag sitta där och vänta till kl 11.10 på kvällen. Till Machadodorp kom jag kl 12 på natten. Nästa morgon måste jag upp kl 4 och resa till Belfast stad, ty jag hade lovat att resa dit till ett bröllop. Det blev ett par timmars vila, när allt var ordnat för nästa resa.

Det är inte fåfängt att arbeta för Herren. Ty ganska många ha stått upp för Honom. Förra kvartalet fingo vi se ett 30-tal lämna sig åt Herren. Herren verkar i Machadodorp. Även vid utstationerna ha icke så få stått upp och begärt förbön.

Det har varit väldigt kallt några dagar här vid Machadodorp, men köldböljan har visst gått vida omkring. Vi äro inte beredda för köld, ty vi ha inte någon spis i huset. Men vi måste sätta in en kamin, som belöper sig på en 2- à 3 pund st.

Ernst och Hulda sitter denna kväll och samtalar om året som snart går till ända. 1934 har varit ännu ett givande år trots alla svårigheter och trots detta med svälten och den ekonomiska depressionen.

- Herren är verkligen den som förser och ger, säger Hulda.

- Våra flickor växer och om ett kvartal fyller Anna och Linnéa 6 respektive 4 år. De har verkligen en underbar mor i dig, Hulda. Du har ett sådant tålamod och du är enastående att ge dem lärdomar allt efter de nya faserna i deras utveckling. 

- Och du min Ernst, du är en god far som tar dig tid för dem, när du väl är hemmavid. Du märker väl själv med vilken glädje de vill sitta intill dig och i ditt knä och höra dig berätta om alla äventyr du varit med om efter varje resa. De gillar att höra dina berättelser om elefant, buffel, noshörning, leopard och lejon. 

- Apor och krokodiler är också deras favoriter. De gillar särskilt att höra den där gången jag kom till en kraal och man kastade sten på mig. Och sedan lät de apor jaga mig. De lyser med sina barnaansikten när jag berättar för dem om att 'pappa Ernst vågade ändå gå in i kraalen fast de kastade sten och skickade apor på mig, för pappa ville berätta om Jesus för dem'. Det är som en saga som jag får berätta om och om igen för dem. För sina färgade lekkamrater framställer de mig som en första klassens hjälte som vågade gå in i kraalen fast de nästan höll på att döda mig först…

- Har du läst om vad som håller på att hända i landet med de svarta?

- Nej, jag har inte hunnit läsa senaste tidningarna som kommit. Vad håller på att hända, Hulda?

- Jo, jag ska läsa vad K.A.Hjelm för fältkommittén i Afrika skrivit hem till Sverige. De vita i Piet Retief har stiftat en lag varigenom våra svarta bröder och systrar i tron måste lämna sina hem inom stadens område och bege sig till en annan ort. Så här står det: "Att en samlingslokal snarast möjligt måste byggas beror på den nyutkomna lagen i Piet Retief, som tvingar alla svarta där att bosätta sig i de svartas stadsdel. Många familjer, som tillhör församlingen, har förut haft sina små inom de vitas område, men genom den nya lagen nödgas de nu lämna sina hem. De svartas stadsdel är belägen omkring 3 eng. mil från missionsstationen. Det blir därför omöjligt, särskilt för mödrarna och de små barnen, att komma till veckans bönemöten på kvällarna å missionsstationen." Till detta skriver missionssekreterare Emil Johnson: "Låt oss bedja för våra ifrågavarande syskon i tron, att de genom Guds nåd måtte kunna uthärda den svåra prövningen att bli utvisade från sina egna hem, och att det må bli möjligt för dem att få till stånd nya sådana. Därtill behöves medel till en ny samlingslokal i den förut nämnda svartas stadsdel."

- Detta är ju alldeles förskräckligt. Segregationen kommer att vålla mycken vånda och hota de vitas trygghet på alla nivåer. Det är ett allvarligt orosmoln vi ser på Afrikas himmel, Hulda. Har du läst om dr Zwemer och hans tal han höll häromåret. Jag kom att få se talet i tryckt form hemma hos evangelisten på Belfast utstation.

- Nej, det talet har gått mig förbi. Men namnet känner jag ju till.

- Den man som mest ingående har kännedom om muhammedanernas religion i vår tid är som du, Hulda, vet dr Zwemer. Han har en intressant översikt av muhammedanismen i Afrika. Det här är en del av talet som jag läste hemma hos evangelisten:
 
Enligt de senast gjorda undersökningarna skulle antalet muhammedaner i Afrika uppgå till ett antal av 49 miljoner, eller en tredjedel av befolkningen.

Marocko, Tunis, Rio de Oro, Egypten, Tripolis, Barqa, Mauritanien, Zanzibar och Somalieland kan betraktas som muhammedanska, ty över 90% av befolkningen bekänner sig här till Muhammed. I Algeriet, Senegal, Guinea, Niger och det nordliga Nigeria Tsad-distriktet och Eritrea utgörs hälften av befolkningen av muhammedaner, medan i Sudan, Kenya och Abessinien 33% är islams anhängare. De olika kristna kyrkornas medlemmar utgör inte fullt 9,5 miljoner.

Deras verksamhet är intensiv. I Dahomé på västkusten har den inte mindre än 154 koranskolor. Den utbreder sig mer och mer och vinner samtidigt i inre styrka. Bland gallafolket i Abessinien ansluter sig särskilt de lägre folkklasserna som en följd av de många missionärer som sänds dit. I Zanzibar bedriver de en stark propaganda för att stimulera intresset hos dem av sina anhängare som börjat bli likgiltiga.
Från Liberia meddelas att de muhammedanska negrerna tränga in i landet, hugga ner skogarna och utrota urinnevånarna. I Sudan som står under såväl fransk som brittisk överhöghet är frågan om islam brännande.

Islam utgör ett universellt brödraskap. - Överallt i den muhammedanska världen brukas det arabiska språket såväl i kyrkorna som skolorna. Muhammedansk civilisation medför överallt arabiskt språk, arabisk skrift. Islam öppnar för afrikanerna tillträde till ett kosmopolitiskt broderskap. Medan det religiösa självmedvetandet är islams styrka, är det nationella självmedvetandet kristendomens svaghet i Afrika. Detta förklarar mycket de senaste årens religiösa utveckling i de svartas världsdel.

Därför att muhammedanmissionärerna mestadels är infödda och känner till folkets språk och seder, äger de ofta mycket större förutsättningar att lyckas i arbetet än de kristna missionärerna. Enn annan orsak till att islam har så lätt att vinna de infödda för sina idéer är, menar en ämbetsman i Niger, dess sociala inställning.

Polygamin har alltid utgjort ett stort hinder för kristendomen bland de infödda i Afrika. Hedningarna är polygamister, muhammedanerna likaså, alla godkänner och praktiserar den. Alla - med undantag av de kristna.

I många stycken betyder islam ett framsteg från animalism, ett framsteg från avgudadyrkan till tron på en Gud. Islam har rest sig mot kannibalismen och avskaffat de råaste formerna av häxeriet. Därjämte förbjuder dess lära förtärandet av spritdrycker och hasardspel och söker inpränta hos sina anhängare att regelbundet hålla sina andaktsövningar och ge allmosor.

Men islam framkallar överallt där den drar fram ett fruktansvärt religiöst högmod och en arrogans utan like. Den både tolererar och bedriver slavhandel, och dessutom förtrycker den kvinnan.

Men evangeliets dörr som hittills varit stängd är nu öppnad. Aldrig någonsin har det mottagits med en sådan tacksamhet som för närvarande. Uppe i det angloegyptiska Sudan, där missionärer i 20 års tid sått evangelii utsäde i en hård otillgänglig jord har skördens tid nu grytt. - Söndagsskolorna har 1.900 elever och av dessa är flera hundra döpta. I Omdurma, inte långt från Mahdiens grav, har den amerikanska missionen kväll efter kväll samlat 3-400 muhammedaner till friluftsmöten..
Om de kristna kyrkorna i Afrika verkligen finge upp ögonen för de möjligheter som står till buds, när det gäller Afrikas evangelisation, skulle de i stället för att splittra sig, som nu är i hög grad är fallet, göra gemensam sak för att vinna Afrikas folk.

Söder om Sudan förestås 90% av skolorna av kristna missioner. Det är de kristna missionerna i Afrika och inte dervischerna som sörjer för negrernas utbildning. I de protestantiska missionsskolorna i Afrika finns c:a 1 miljon elever.
De inföddas kyrka i Afrika har förutsättningar, som gör den bättre skickad i arbetet än många andra. Vi har en aldrig sinande källa av Guds nåd att ösa ur för att ge åt människohjärtan som törstar efter levande Gud. Och vi har Guds ords säde som aldrig kan dö. Nu har tillfället kommit att verka. Låt oss begagna det!

- Det finns allt orosmoln på den afrikanska himlen, Hulda. Men, Guds nåds sol genomstrålar dessa och alla andra orosmoln vi möter. Orosmolnen vi ser, de enbart eggar och inspirerar oss inför den nya dagen av nåd vi möter efter nattens vila, eller hur...

- Hur ska man se på alla profetiska budskap som strömmar emot oss?

Det är en bland många frågor - avseende det profetiska - som möter i svensk kristenhet idag.

Svarsalternativen på frågan med alla dess tänkbara varianter kan kanske variera och det i stor mångfald. Det kanske är bra med många svar. Mångfalden kanske visar på att frågan är inte helt lätt att enkelt besvara.

En huvudregel för alla visa och kloka herdar och lärare är att i första hand inspirera frågeställaren att själv söka sig till svar. Och att göra det utifrån Guds ord självt. Ett vanligt bibelord i detta avseende är det som finns i Första Tessalonikerbrevet kapitel 5, vers 21, "pröva allt, behåll det goda". De två orden "pröva allt" bör dessutom läsas i hela sitt sammanhang - 1 Tess 5:12-24, där 2 (två) ord står mitt ibland 13 (tretton) bibelversar.    

Efter att frågeställaren sökt och börjat hitta svar så småningom kan kanske den kunnige ha ett och annat att säga som kompletterande kunskap för den lärjunge som påbörjat sin vandring i mognad och integritet.

Rent allmänt sett kan det vara klokt att som huvudregel alltid bära med sig uppmaningen PRÖVA ALLT. Inte bara det som uppenbarligen kan tyckas lite tveksamt.

Vidare kan det nog vara hälsosamt att reagera med lite is i magen och fundera över varför det ibland i somliga sammanhang tycks vara ett väldigt flödande av det profetiska, med budskap och hälsningar och budskap och hälsningar… [Pröva allt! - inte i negativ attityd utan med en öppen himmel.] Inte sällan är det här fråga om osunda miljöer.

Det skadar inte att fundera över varför det tycks vara så att somliga pastorer eller Herrens tjänare tycks ha närapå ett oomtvistat revir av ständigt auktoritativt profetiskt skimmer omkring sig… [Pröva allt! - oavsett om profeten heter David Wilkerson, Rick Joyner eller nåt annat "stort" - inte i negativt kritiskt sinne, men med den öppna himlens vyer.]

Den svenska kristenheten befinner sig i nationen Sverige och här har profetiska budskap flödat under åren. Tack och lov för det. Under senare år har vi fått många hälsningar som berört landet från Smygehuk till Treriksröset. Månget initiativ är taget i Jesu namn med korsets tecken över nationen. Låt oss fortsätta med detta, detta att ta initiativ och att se nationen i korsets tecken. Det är Gudi behagligt, "tillbörligt, rätt och saligt". Absolut.

Vad en gammal man - tillsammans med andra gamla män och unga män och gamla och unga kvinnor givetvis - funderar över är följande:

Det kan emellanåt i kristenheten bli så att - här talar jag av egen surt upplevd erfarenhet - man liksom går från profetiskt möte till ett nytt profetiskt möte. Eller från en profet tillbaka till samme smorde profet såsom vore han den ende. Vad är det jag vill säga? Under egen karismatisk välsignelsetid på 80-talet såg jag hos mig själv - och andra -  att det tycktes bli en vana att gå från den ena karismatiska kafeterian till den andra… Likadant tycker jag mig - som gammal man - se i det s.k. profetiska spåret. Det profetiska tar sådan uppmärksamhet att det överskyler allt annat i den kristna kallelsen av lärjungaskap. Det egna Gudsumgänget blir eftersatt för frestelsen och attraktionen att ständigt vara i den profetiska smörjelsens närhet - oftast i relation till någon/några gestalt/er.

När detta är sagt må också detta med vägens två diken nämnas. Bara för att det lätt kommer till missbruk är det inte vettigt att kasta barnet med badvattnet. Vi behöver sannerligen det karismatiska såväl som det profetiska, men det handlar om balans. Ingetdera får komma i vägen för Herren själv. Det kan lätt bli så. Jag talar av egen (och andras)  erfarenhet.

Åter till de profetiska budskapen.
I nationen Sverige har vi fått profetiska budskap. Om väckelse och nåd. Låt oss tacka Gud för både det ena och det andra budskapet. Och behålla det som prövats som det goda, och låta Guds ord och helig Ande vattna det givna. Lås oss förvänta oss att Sverige - som internationellt tycks så nästan kliniskt rent från väckelser så som de tett sig i andra nationer - måhända har en besökelsetid och en vederkvickelsens tid framom hörnet. Kanske finns den inte; kanske nationen har gått för långt i synd… Eller den nådatiden finns kanske framför oss. En tid som verkligen gör skäl för namnet från Smygehuk till Treriksröset med alla andra budskap i samma riktning. Att här väntar en besökelsetid som inte är likt något annat. Vi vet i Guds folk att det Gud ger och gör alltid är helt nytt och enastående. Hur mången gång har vi inte hört det förut. Herren gör och ger inga repriser!

FÖR DEN SOM VILL LÄSA MERA om detta hänvisas med förtroende till vännerna i Kalmar och deras hemsida: Bed.nu

De presenterar sig så här: "Vi som står bakom den här tidningen är en grupp kristna från olika samfund; Svenska Kyrkan, EFS, Evangeliska Frikyrkan, Frälsningsarmén och Pingströrelsen. De flesta bor i Kalmar. Vi brukar träffas regelbundet för att be Herren Gud välsigna vår stad och vårt land och för de böneämnen som skickas till oss."

På hemsidan rekommenderas bl.a. dessa två artiklar:

Profetens dilemma
Hur hanterar man profetiska tilltal? Antag att Herren varnar ett folk och folket tar varningen på allvar och katastrofen uteblir, är det då en falsk profetia från en falsk profet och skall förkastas?
>> Profetens dilemma

Vad hände sedan?
När vi får ett profetiskt tilltal från Gud är det viktigt att följa upp det Herren varnar för och granska vad som egentligen skedde.
>> Vad hände sedan?

---

Dag Selander

Bild: kyrkan i Machadodorp Foto: Trina Mathesen 2005

HANNA SVENSSON I MACHADODORP
Svenska Alliansmissionens missionärer i Afrika samlades till Årskonferens i Machadodorp 19-22 januari 1934, rapporterar Hanna Svensson hem till Missionsexpeditionen i Jönköping.

"Vår konferens var god, och vi kände det alla som en förmån att få komma tillsammans några dagar," skriver hon och fortsätter, "Fältet är ju stort, och vi är i sanning 'spridda på muren' långt ifrån varandra. Många av oss träffas sällan mer än vid konferenserna. Därför se vi också framåt mot denna högtid med glädje. Tre av kamraterna härute var förhindrade att vara med och saknades därför i kamratkretsen. Fru Hober ligger allvarligt sjuk å Mahamba sjukhus och det blev därför för oss alla ett särskilt, att Gud måtte göra henne frisk igen. Så ligger åter ett år bakom oss med framgångar och motgångar, vilka bådadera ej uteblivit. Ett år i gemensamt arbete för Herren. Vad som vunnits vet vår trofaste Fader, Han, som också känner våra svagheter och brister. Vi känna att vi behöva mycken nåd för att fortsätta i striden. För all kärlek och omtanke vi fått röna bringa vi styrelsen och alla missionens vänner och underhållare vårt hjärtliga tack. Varma hälsningar från edra vittnen i Afrika genom Hanna Svensson."

LINNÉA OCH ARNE HÖYLAND I MACHADODORP
Från Barberton skriver makarna Höyland i februari 1934. De berättar om en intressant utflykt till höglandet, där de var för några år sedan innan de reste hem. Det var dubbelt kärt för dem att möta såväl de svarta som vita vännerna däruppe. Vägen dit var 112 engelska mil, dvs 18 svenska mil. Deras gamla bil gick utmärkt trots det dåliga väglaget. Framkomna till Belfast tog de in hos några vänner. Evangelisten sände genast bud till vänner och bekanta och på aftonen hade många samlats till ett improviserat möte, där Höyland fick predika evangeliet.

Efter besöket i Belfast reste de ned till Machadodorp. Som man på söndagen skulle inviga en ny samlingslokal där, träffade de flera missionärer. Trots regnet och det osäkra vädret hade många långväga kommit. Höyland rapporterar också hem om "att sistlidna fredag sköts två lejon hemma i Barberton. Det tredje lyckades undkomma, och var detta nu håller hus är icke gott att säga. Jag skulle icke önska att möta ett sådant djur borta på vägen. Lejonen hade dödat en hel del kor och getter för de infödda."

ESTER OCH GIDEON WIKSTRÖM I MACHADODORP
Framme i Afrika efter tre års bortovaro och nu till White River för tjänstgöring där sätter Ester och Gideon sina fötter på afrikansk jord i Durban. Efter några dagar i Maritzburg, 13-14 mil från kusten, fortsätter resan 15 timmar med tåg till Piet Retief. Syskonen Hjelm är vid god vigör, om än trötta och slitna. Fru Hjelm har varit mycket klen en tid men var nu något bättre. Som hastigast besöktes Cana, där Hanna Svensson och Ester Aronsson arbetar. Sedan besöktes Amsterdam och syskonen Hober. Samtliga missionärer var friska men bar alla spår av arbetsbördans och det främmande klimatets tyngd.

Gideon skriver: "Så var vi åter på tåget. Men nu var vi verkligen trötta på det myckna resandet och önskade oss bara vara framme vid målet. Resan gick nu förbi Machadodorp, där våra missionärer, Hulda och Ernst Andersson, ha sitt arbete. Vid 11-tiden på natten kom vi dit, och före kl. 5 på morgonen fortsatte tåget ned till låglandet, dit vår färd gällde, varför vår visit blev mycket kort, och vi måste lova att snart göra om den. Vid Nelspruit järnvägsstation, dit vi anlände efter 5 timmars resa, mötte br. Lökander med familj samt br. Höyland och en engelsk missionär, och så bar det av i bil de 5 svenska milen till Barberton. Det är en majestätisk färd över väldiga berg och djupa dalar. Att utvecklingen ej stått stilla ens i Afrika under de år vi varit borta, blev vi här påminda om. När vi kommit halvvägs, gällde det att komma över den besvärliga floden, som kostat mig många ängsliga stunder och bönesuckar, men nu fann vi där en präktig bro, 30-40 meter bred. Och så var vattnets fasor slut, då det gäller denna platsen."

Ernst är nöjd och glad över året som snart är till ända. Sedan återkomsten har man fått be med ett 50-tal. Första helgen i november hade man årets sista kvartalsmöte på stationen med fullt hus. Efter söndagsmötet lagades mat åt över hundra personer. Alla åt och blev mätta.

Ernst och Hulda gläds åt att den afrikanska sommaren är här - när sista veckan i november i dagarna övergår i december och den första sommarmånaden. Flickorna springer och leker omkring planteringarna. Den lilla trädgården blommar. Det ser ut att växa bra bland grönsakerna och rotfrukterna. Det bidrar till att underlätta de svårigheter som uppstått med en starkt försämrad växelkurs. Det betyder en förlust om 25-30 procent på valutan. Det som började i ekonomisk oro kulminerar under julhelgen. En domare som varit i regeringens tjänst och också en framstående politiker avgick från sin post och framträdde på den politiska arenan med ett nytt program som inger hopp om en stabilisering av växelkursen.

Under påföljande år, 1933, går verksamheten framåt. Ernst kan i juni rapportera hem till Jönköping att på en hel del nya platser har många avgjort sig för Herren. Man har också fått börja kvartalsmöten på några nya platser. Dörrarna är öppna överallt. Hade man medel, skriver Ernst, så kunde man anställa flera evangelister och lärare på de nya platserna och man kunde resa mera om man hade fortskaffningsmedel.
Missionssekreterare Emil Johnson konstaterar att den ofördelaktiga växelkursen hindrar Ernst i arbetet på så sätt att han tvingas gå 8-10 svenska mil till fots utefter järnvägen till ett annonserat möte därför att han inte hade pengar till biljett.

Ett kvartal senare meddelar Ernst hem att några stora segrar inte vunnits för Herren, men enskilda själar har vunnits. Han skriver också att "vi har även fått börja verksamhet på en del nya platser. Fyra utstationer har vi anlagt detta år. När arbetet växer är det svårt att behöva avskeda arbetare. Vi har sex evangelister men underhåll för endast fem. Nu vet vi inte vem av dem vi ska avskeda, ty de är alla så snälla och präktiga. Den siste evangelisten kom upp till vårt fält i maj månad i år. Han arbetar för ett pund (kr 19:40) i månaden. Vi tänkte att vi själva skulle vara i stånd att underhålla honom, men det gick inte, så nu får vi låta honom gå. Han är en av de bästa männen i hela vår mission. Hans två systrar är gifta med evangelister i vår mission, två av hans bröder är också medarbetare, hans mor tror jag är den präktigaste moder i Sydafrika. Fadern är död. Han var även en medarbetare i SAM."

Ernst berättar vidare: "Vi hade gemensamt bönemöte uppe i de svartas stadsdel i dag. Vi bad om regn. Det är så torrt. Det har inte varit sådan torka i mannaminne. Ingen kommer ihåg sådan torka. - Vi har inte haft en droppe vatten i vattenledningen på en månads tid. Träden som vi planterade runt omkring vår tomt håller på att dö av brist på vatten, åtminstone hälften av dem." Emil Johnson skriver: "Vårt dagliga böneämne under hela oktober månad har varit bland annat: 'O, Gud, kom våra missionärer till hjälp i deras ekonomiska svårigheter! O Gud, fyll genom din nåd bristen i missionskassan. O Gud låt din välsignelse vila över SAM:s böne- och offervecka 29 oktober - 5 november."

Tidstecknen inför Jesu återkomst innehåller inte så litet som inger oro, rädsla och ångest för många. Det gäller den kommande antikristliga utvecklingen av svårigheter och t.ex. det som benämns 'den stora vedermödans tid'.

Den som själv oroas och upplever fruktan härvidlag har en hel del av grundläggande Herrens ord att ta till sig. Men vi behöver också ingjuta mod hos varandra och särskilt dem som våndas genom att dela med oss av Guds eget ord till oss om beskydd och trygghet.

1 Guds beskydd
Till att börja med kan vi låta Larmcentralens telefonnummer påminna oss om att hjälp finns till hands. Numret är 112. Guds Ord påminner oss om tryggheten vi har som Guds barn. "112" som i Johannes evangelium 1:12.

Där står en viktig påminnelse om den trygghet som ligger i att vi är Guds barn. "Slå 112", alltså Joh. 1:12, "Men åt alla som tog emot honom (Jesus) gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." (Se Fotnot om ordet "rätt")

Larmnumret i USA är 911, där man säger "Dial 911". I Psalt 91:1 påminns om tryggheten i Gud i all fara, "Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: "I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på."

Vi har ett stort förråd av ord i Skriften som påminner om tryggheten i Herren. Jesus säger bl.a.: "Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand." (Joh 10:28-29)

Här noterar vi "den dubbla handens beskydd". Ingen och ingenting kan rycka oss ur Jesu egen hand och Faderns egen hand.

2 Guds sigill
Skriften talar också om "den levande Gudens sigill". Detta Guds sigill betecknar Guds äganderätt och beskyddar. Den som tecknats med sigillet skulle inte bara stärkas till ståndaktighet, den skulle helt enkelt skonas. Blodet var Israels barns räddning när mordängeln gick fram genom Egypten. Noa räddades genom arken. Lot räddades ur Sodom. Vi har all anledning att ha respekt för den kommande vedermödan. Men i den mån som Guds folk kommer att uppleva den kommer de att få erfara beskydd och räddning av det slag som beskrivs i Jes 63:9, "I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar."

Ve den som rör Guds egendom! "De skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand."

"Den levande Gudens sigill" omnämns i Upp 7:2-4, "Och jag såg också en annan ängel med den levande Gudens sigill stiga upp från öster. Han ropade med hög röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: "Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor." Och jag hörde antalet av dem som var försedda med sigill: etthundrafyrtiofyra tusen ur Israels alla stammar."

Löftet avser Israel och judafolket. Alla Guds barn bär genom tron av nåd Guds sigill. Guds tecken finns på Guds barn bl.a. till beskydd vid Guds domar i tiden. I Hes 9:4 och 6 finns en intressant text om detta med tecken på pannan. Det "tecken" som omnämns i dessa versar är den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Den hade vid denna tid formen av ett kors. Bokstaven var "tau". Det som då såg ut som ett kors, såg antingen ut som ett "x" eller ett "+". Ordet för "tecken"/"märke" är på hebr. "tau". Texten kan jämföras med Upp 14:1, "Och jag såg, och se: Lammet stod på Sions berg och med Lammet etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor."

Upp 14:1 tydliggör "den levande Gudens sigill"; det består av Lammets och Faderns namn skrivna på pannan. Jesus själv har Fadern satt sitt sigill på, enl. Joh 6:26-27. Och Herren har gett alla Guds barn sitt sigill genom sin Ande; se 2 Kor 1:20-22, Ef 1:13-14, Ef 4:30.

3 … inte förskräckta
Jesus säger i Matt 24:6, "Ni kommer att få höra vapenlarm och rykten om krig. Var på er vakt och bli inte förskräckta."

4 … inte överraskade
"Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv." (1 Tess 5:4)

5 … sagt er allt i förväg
"Men var på er vakt! Jag har sagt er allt i förväg." (Mark 13:23)

Inför tanken på vad framtiden kan komma att innebära av svårigheter och prövningar har flera än vi tror stor oro och ångest. Låt oss därför stödja varandra med Skriftens alla ord om tryggheten i Herren. Jesus själv talar om den dubbla handens beskydd; ingen ska kunna rycka hans barn ur Herrens händer! (Joh 10:28-29)   

---

Fotnot
Joh 1:12 Ordet "rätt", på grek. 'exousía' = auktoritet, makt, myndighet. Det finns ett auktoritetsförhållande mellan Gud Fader och Hans barn. Det är ett beskydd, och det stärker kunskapen om den trygghet som Guds barn har.

Grannbarnen Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Hemifrån missionsstationen till centrum av Machadodorp, österut, tar det 15-20 minuter att gå. Där finns Järnvägsstationen, Posten, ett antal affärer, Polisstationen och Boerkyrkan. På en liten dragkärra får de små - Anna och Linnéa - åka när de inte orkar gå. Det är alltid spännande att få följa med mor Hulda, när hon har sina ärenden till centrum. Då hon gjort sin affärsrunda i Snoek's, inne hos Kay's och Blum's, är vägen tröttsam tillbaka för flickorna som bara är två och fyra år. Anna och Linnéa upplever då vägen så lång att vandra. Vad som underlättar vandringen hem är tågets ångvissla som ljuder kraftigt nere från dalen. Det ljudet känner de igen hemifrån. Hemma på gården och också inomhus hör dygnet om tågen som passerar bara 300 meter nedanför stationen i söder längs floden.

När man kommer nära stationen på väg från centrum påminner Hulda flickorna om att nu är man snart hemma: "Flickor, vad är det ni ser där uppe som blåser för vinden?" Och så känner de sig hemma och de avslutande stegen hem blir lättare och de små barnafötterna börjar småspringa. De känner igen mammas tvätt som hänger på tork och som det ofta blåser om. Nu är de hemma och kan vila ut efter den - för de små - långa handelsbodsvandringen. De vill nu bara en sak, att få dricka sig otörstiga ur vattnet som finns i tunnorna. Det är ont om vatten på gården. För att kunna tvätta och få kläderna rena och på tork måste någon alltid se till att hämta vatten från staden och se till att vattentunnorna på gården är fyllda. Där dricker Anna och Linnéa av det friska vattnet ur några mindre öskar. 

Som denna förmiddag gestaltade sig en halv dag ungefär en gång i veckan för mor Hulda och hennes småttingar. Tvätta hörde till de dagliga rutinerna; att koka vatten, värma upp det och ösa upp i tvättbaljorna på gården, och torken på tvättlinorna som Ernst satt upp.

Morgnarna började med att Ernst eller Hulda kokade kaffet. Varannan vecka hade de sin kaffekokningsvecka, då det blev kaffe på sängen för den som hade sovmorgon. Frukosten hade Hulda om hand. Flera dagar i veckan var Hulda ensam hemma, eftersom Ernst var borta några dagar varje vecka, ibland upp till tre veckor i taget. Det var då Ernst tog sig ut till utstationerna i Machadodorpsdistriktet. Transportmedlet var cykel, häst eller Harley Davidson - med växelspaken till höger om tanken. När Ernst körde motorcykeln, använde han nu efter läkarens inrådan hemma i Jönköping ett njurbälte och körde dessutom i lugnare takt. Och… han kan aldrig glömma den där gången, då han "tappade" Hulda som satt baktill på motorcykeln. Inte förrän efter en bra bits körning kom han på att Hulda inte var med, och han vände om och till sin lättnad fann han sin Hulda, oskadd med bara mindre blessyrer.

Hemma var dock Hulda aldrig ensam numera. De två små flickorna höll han verkligen sällskap. Och såg till att det alltid fanns mera att göra. Ensam var hon aldrig trots att Ernst var ute på fältet i så stor utsträckning. Hulda hade ju också den infödda lärarinnan boende på stationen som skötte skolundervisningen. Den allra första tiden på stationen ansvarade Hulda för skolan, men när allt flera barn kom till kyrkskolan såg man till att skaffa en lärarinna till stationen. Hon var en fast punkt och en väninna på gården varje dag efter skolans slut. Det var skönt för Hulda att ha en vuxen att samtala med emellanåt. Under dagarna kom ju de svarta som behövde hjälp med et ena och det andra. Att få råd eller få äta sig mätt var några av skälen för dem som kom på besök. De gick aldrig utan att ha fått en tallrik mat. Andra gånger upplät hon säng och rum åt dem som behövde sjukvård över mera än en dag. Vid något tillfälle fick hon också besök - i mörkaste Afrika - av en svensktalande "luffare".

Till veckans rutiner hörde också söndagsgudstjänsterna i kyrkan. De varade som regel fyra timmar. Inget ljus fanns ju, men 6-7 stormlampor (fotogenlampor) hade man att tillgå. De små var med och fick också dagligen om kvällen mor Huldas böneskola.

Gud som haver barnen kär… och avslutningsbön inledd med orden "Välsigna Gud:…" pappa Ernst långt hemifrån och alla själar han träffat i dag, evangelisten, lärarinnan, vännerna nere i staden, boerna som upplåtit sitt hem för pappas sömn denna natt, Hober's, Karlsson's, Ulfstorps- och Vassnödensyskonen, mor- och farföräldrarna, tant Clara, Britta och K.A. Hjelm… ja, så kunde de fortsätta en liten stund till varje kväll. Det var så många, så många, de hade som sina nära och kära vänner nära och fjärran.       

Så kunde en alldeles vanlig dag på missionsstationen i Machadodorp te sig…

Bild: Machadodorp Kyrkan Foto: Trina Mathesen 2005 (Se förklaring nedtill)

Det är i slutet av april 1932. Äventyret med ångaren Nordic är egentligen ett litet sådant jämfört med vad missionärsparet är vana vid från alla de strapatser de varit med om i Afrikas vildmark på hög- och lågland. Ernst och Hulda är nu med Anna och Linnéa på plats. Anna, 3 år, är ju född i Afrika, men liten Linnéa, 1 år, får nu sätta sina små barnfötter för första gången på afrikansk mark och börja sin utforskning av livet i "mörkaste Afrika" med de sina. Mor och far hem till Svenska Alliansmissionen:

---

 
Så är vi lyckligt framkomna till Machadodorp […]. Här fann vi allting i gott skick. Evangelisten och en del av de troende mötte oss vid tåget. Nu har vi varit här några veckor, och jag har besökt en del platser. De flesta av de troende kände jag igen. En del nya ha dock kommit till på dessa två år vi varit i Sverige.
I söndags var jag på kvartalsmöte vid Waterwaal Boven. Där fick vi ta emot åtta själar. Måtte deras namn också skriva i "Livets bok". Herrens verk går framåt trots de bistra tiderna. 'Vi förtvivla icke, ty Herren är densamme som fordom.' Låt oss i fortsättningen vara inneslutna i era böner. En kär hälsning till styrelse, predikanter, evangelister, underhållare och förebedjare! Samuel N'gwenya sänder sin särskilda hälsning till Alliansmissionens syförening.

Edra sändebud
Hulda och Ernst Andersson

---

Hemma läser vi i Trosvittnet under rubriken "Hemkomna missionärer" om två missionärsfamiljer, dels om Benjamin och Gunhild Finström som kommit hem från Mandulwar, Indien, den 10 april, dels om paret Höyland.

Missionärsparet Arne och Linnéa Höyland kom hem den 25 april. De tillhör Norges Frie Evangeliske Hedningemission, men vid våra missionärer Ernst Anderssons hemresa för vila var de vänliga att överta arbetet på deras station Machadodorp för att verka där till Anderssons återkomst. Höylands kommer nu direkt från nämnda plats, där de nedlagt ett synnerligen gott arbete och fått erfara Guds välsignelse och se frukt i sin verksamhet till själars frälsning. Fru Höyland är vår f.d. afrikamissionär Linnéa Carlsson, som avreste till Afrika i början av år 1924. Hon förenades i äktenskap med missionär Höyland i slutet av 1926. Vi hälsar Höylands hjärtligt välkomna, tacka dem för den värdefulla hjälp de givit vår mission och tillönska dem en sannskyldig vila och rik uppmuntran under deras vistelse i Sverige och Norge.
- Så skrev missionssekreterare Emil Johnson.
 
Här i Afrika är torkan och svältens nöd svårare än i mannaminne, vilket K.A. Hjelm skrivit hem till SAM:s expedition om. Till denna situation är det också som Ernst och Hulda nu kommit för att göra livet lättare för de infödda. Hemma i Sverige är depressionstiderna svåra. Vid Ekenässjön i Småland finns en lärarinna som har egna planteringar på gården där hon bor. Här får skolbarnen hjälpa till att hacka i landen och ta med sig grönsaker hem till sina familjer, när det är svårt att få pengarna att räcka till mat. Hon skriver i ett brev till Hulda i Machadodorp: "Lider du nöd? Jag kan inte sova, varje natt ser jag dig framför mig…" och med brevets övriga innehåll har hon lagt pengar till mat för Hulda och hennes familj.

Nere i centrala Machadodorp har Hulda några underbara familjer av vilka hon kan handla fast hon har begränsat med kontanter. Hulda är så innerligt tacksam för Snoek's Specerier där hon alltid kunde handla. Hos grossisten Kay och Blum's kläder och specierier kunde hon också alltid vända sig.

Ernst och Hulda fick med åren ingång hos inte bara de infödda utan också bland boerna, där Ernst kunde ta in på sina resor och få sova ut. Att Ernst och Hulda åtnjöt ett så snart och stort förtroende i alla samhällsgrupper har också sin förklaring i att missionen stod för skola och sjukvård för en så stor del av befolkningen, vilket allt sågs med stor tacksamhet.

Huldas generositet och duglighet visar sig i att människor varje vecka kom till deras station. Det handlade om olyckor, sjukdomar och vård som Hulda hjälpte till med. Alla som kom och behövde ett mål mat fick äta sig mätta. Inte sällan kom också romer, judar och resandefolk på besök. Till och med vid något tillfälle hade man besök av en svensk tillhörande resandefolket (se Fotnot nedan). Det är kanske inte en tillfällighet att affärsmän - som visade Ernst & Hulda sådan särskild omsorg i deras behov - med namnen Snoek, Kay och Blum var av judisk etnisk tillhörighet. I dag finns det fortfarande många som minns Anderssons på missionsstationen. Den nämnda familjenamnen är några släkter som har minnen från den tiden med de svenska missionärerna.

Det finns flera familjer som vi ska återkomma till. Förutom exemplen ovan är ju det stora antalet i befolkningen som minns Ernst & Hulda alla evangelister, medarbetare och alla församlingsmedlemmar i tusental med alla släktingar som än idag talar om familjen Ernst E. Andersson. Det kan illustreras av Moses Jele som är född i Machadodorp och numera bosatt i Småland som säger: "Hade det inte varit för Ernst Andersson hade jag aldrig varit i Sverige." Mera om detta senare.

Nu är Ernst och Hulda tillbaka för sin andra period från och med mitten av april år 1932.

Karta (tryck på bilden för större bild) 

   Nedan ges en förklaring till bilden på kyrkan upptill som byggdes av Svenska Alliansmissionen på sin tid. Fotot är taget av Trina Mathisen i Johannesburg vid besök i Machadodorp sommaren 2005. Hon skriver: 
   On the map the church is situated at the bottom right corner at the end of Voortrekker Street.  The  unmarked road which crosses Voortrekker Street after the railway line crosses is Plein Street.  The next roads to cross are then Tobias Street, then Einde Street and lastly Middleburg Street.  
   /Trina Mathisen - SA Routes, SA Bookings >> SA Routes

Fotnot
Tattare: Nedsättande benämning på vissa befolkningsgrupper som stod utanför samhället. Själva har de ofta använt begreppet "resande". Ordet tattare kommer av att zigenare ibland förväxlades med tatarer, som är ett folkslag från Mongoliet. (Källa: Nationalencyklopedin)

Den 12 mars 1932 lämnar de Jönköping; Ernst och Hulda med de två små flickorna Anna, 3 år, och Linnéa, 1 år, reser nu först med båt från Göteborg till Oslo, där de går ombord på ångaren S/S Nordic med plats för tolv passagerare. Resan över vattnen till Durban varar under sex veckor. Det ska visa sig att det inte kommer att bli en alldeles vanlig resa. Resan de gör ska komma att bli en upplevelse mer annorlunda än tänkt för våra vänner, som längtar efter att få komma hem och arbeta i alla både utmanande och alldagliga uppgifter. Det de bär i sina hjärtan - efter tiden hemma i Sverige drygt ett och halvt år - är längtan att få leva ut missionens verk bland alla afrikaner i Machadodorp-distriktet.

När de lämnar hamnen i Oslo och gått en timmes tid ut från Osloviken, mötte resans första oväntade incident. Hulda har med Ernst just installerat familjen för den långa färden i en liten trång hytt. De små, Anna och Linnéa, har just påbörjat sina upptäckter med sina respektive speciella sinnesorgan som sysselsätter inte bara en 1- och 3-åring helt och hållet utan också en mors och fars tillsyn. Ernst har gått upp på däck och ser det norska landskapet fjärma sig i horisonten. Så händer det oväntade.

Ångfartyget S/S Nordic med sitt tonnage plus tolv resenärer rister till och flickorna som leker i hytten ramlar omkull av en kraftig stöt. Hulda tar barnen i famn och rusar upp på däck. Ernst står vid relingen alldeles vid uppgången från hytten de lämnat bakom sig. Flickorna gråter undrande vad som är på gång. Ernst förklarar:

- En av besättningsmännen har just berättat att man tvingats stoppa upp färden genom att kasta ankar. Varför vet jag inte, men jag ska gå och höra mig för, Hulda. Stanna kvar här en stund.
    
Ernst samtalar med en man ur besättningen på väg till styrhytten, och får veta skälet.

- Styrinrättningen har tydligen gått sönder. Därför detta plötsliga stopp.

Det visar sig att resan kunnat sluta riktigt ödesdigert, eftersom Nordic var på väg rakt in i klipporna föröver. Man lyckades dock få stopp på ångaren bara något tjugotal meter från en klippvägg. Hade båten med utslagen styrinrättning gått på klippan hade skadorna säkert blivit så omfattande att man fått seglatsen fördröjd med en eller kanske två veckor. Nu var skadan lätt att reparera och man kunde fortsätta färden redan efter en timme. Nu stävade Nordic tryggt och lugnt mot Newcastle som var det första delmålet. Här i England går man i land för att kola och man stannar ett dygn. Hulda och Ernst får några timmar tillsammans med de små att gå i land och promenera på fast mark, innan de rullande veckorna på båten tar vid.

Under fyra veckor går nu Nordic natt och dag utan avbrott. Som framgått är det inte ett passagerarfartyg de åker till Sydafrika med utan en lastångare. Ångarens fakta är följande: S/S Nordic är byggd 1914 vid varvet J L Thompson & Son, Breat Britain. DW: 7.700. BR: 4.280. Mått: 117,3 x 16,4 x 7,2. Knop: 10. Som synes går båten inte med någon större hastighet.
 
Livet ombord är också allmänt sett typiskt för en lastångare, med ett litet utrymme för eventuella passagerare. Hyttantalet är begränsat och utrymmet trångt. Matsalen är heller inte dimensionerad för annat ett mindre antal matgäster, vilket innebär att Ernst ensam får plats i den och tar med mat ned till hytten och sin familj.

Förutom att mathållningen är begränsad och att man får äta praktiskt taget utan service, och att man behandlas illa som passagerare av kaptenen, så föreligger också ett mycket allvarligt problem ombord. Detta påpekas redan under första veckan i direkta samtal med kaptenen ombord, både av Ernst och av Hulda vid ett flertal tillfällen från resans allra första början. Problemet är inte vilket som helst eftersom det hör samman med säkerheten ombord och resans genomförande över huvud taget. Kaptenen visade det sig mycket snart har allvarliga alkoholproblem. Han var i princip drucken under hela resan, under fyra veckors tid. Besättningen och de tolv passagerarna klarade sig med livet i behåll därigenom att det tydligen fanns en man i besättningen som hade så pass elementära men nödvändiga kunskaper att transporten kunde genomföras. Vem den mannen var kunde Ernst och Hulda inte luska ut vem han var. Men denne man tog tydligen ansvar för båt och människor utan att någon märkte något. Kaptenen däremot var inte sällan totalberusad och alldeles ur stånd att föra befäl och alls ta och ha kaptens ansvar.

I Cape Town dit man kommer efter fem veckor stannade man ett par dagar. Av skäl som tydligt kan skönjas var att kaptenen på Nordic bjöd all fyra Andersson's på bilskjuts och guide runt i Cape Town. Man fick se Taffelberget. Han var mycket vänlig och tillmötesgående mot familjen och vid turens avslutning fick familjen en stor chokladask. Kaptenens extraordinära generositet hade flera skäl, mathållningen var ett, men framför allt var han livrädd för att anmälas för sitt alkoholmissbruk. Både Ernst och Hulda hade talat om den möjligheten. Hur de sedan gjorde inför ansvariga i båtens rederi framgår inte i källmaterialet.

Resan hem till Machadodorp gör man via tåg efter det att sluthamnen Durban nåtts efter en veckas båttur. Resan slutade trots allt lyckligt och väl. De kunde helbrägda gå in i arbetet med all sin längtan och med visionerna för folkets behov i Transvaal och uppe bland Machadodorp Mountains.  

S t r å k ... Låt oss se för några ögonblick på stråkens mönster och bilder. I konst, författarskap och livet över huvud taget. Var ochg hur förnims stråken? Vada är stråken?

Det går stråk av ömhet i en föfattares texter...

Det är vanliga människor med ett stråk av galenskap och galna människor med ett stråk av vanlighet som förklarar sin kärlek.

Här är rymlig plats. Här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord, ett rop ur mörkret och ett svar i tro. Gud är en av oss vid detta bord. - Stråkets mönster i en psalmtext...  (Svenska Psalmboken 396:1)

Med säker blick fångar hon in alla varianter av mänskliga känslor och tillkortakommanden. Det sprudlar av glädje och humor – samtidigt som här finns ett stråk av vemod och en medvetenhet om livets komplikationer...

Men här finns stråk av något annat och mer vemodigt i deras musik, med stråkar och blås färgar de alstren lite annorlunda än i många tidigare fall.

På bildskärmen fick man nu se ljusa stråk av galaxer och stjärnor, som sträckte sig genom absolut tomma, svarta områden, men de var inte av den böljande, havsskumsliknande typen som vi var vana vid att se. I stället var linjerna raka och långa.

Genom tiden går ett stråk av evighet och helighet. Relationen mellan tid och evighet; det heliga som finns med - också i det som verkar mest vardagligt. ”Det heliga genom tiden” är något av ett mellanting mellan liturgi och musikal...

 

Bild: Familjen Andersson inför utresan 12 mars 1932 Foto: SAM:s arkiv / Jfa

AFRIKASVÄLT 1932
Den 10 februari 1932 skriver K.A.Hjelm från Piet Retief hem till Sverige:
"Stor hungersnöd råder härute på grund av den ihållande torkan, särskilt i Natal. Även här är det mycket svårt, och många gå utan arbete. Kan ej minnas att det varit en sådan torka och så svårt under de 30 åren jag varit i Afrika. - På en plats anrättade några syskon den ´minste´av dem för att stilla sin hunger.
Även vi missionärer har det svårt. Det behöves något extra under sådana hungersnödstider, men det torde inte vara så gott i Sverige heller."

AVSKED OCH RESA 12 MARS
Lördagen den 27 februari var det avskedsmöte i Ljungarums Missionshus. Då predikade Ernst över texten i Davids 34:e Psalm vers 8 "Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom och han befriar dem". Ernst talade denna lördagkväll om "Herrens godhet och räddande hjälp".

Helgen därefter vid kvartalsmötet i Stora Missionshuset talade Ernst och Hulda vid eftermiddagsmötet. Ernst predikade över Hebr 13:8 och framhöll att Kristus är densamme än idag såsom han alltid varit. Han talade också om det ovärderliga stödet som ges av församlingen i dess förböner för missionärerna. Hulda läste Rom 1:14 och talade om den skuld vi som kristna har gentemot hedningarna. Till sist riktade missionsföreståndare Viktor Johansson några hjärtliga avskedsord till de utresande missionärerna och lämnade som minnesord Upp. 3:11. Som avslutning läste han några versar ur Apg 20 berörande Pauli avsked till de äldste i Efesus.

UTRESTA MISSIONÄRER
Emil Johnson, missionssekreteraren, skriver i SAM:s missionstidning:
Missionärsparet Ernst och fru Hulda Andersson med sina två små flickor, Anna och Linnéa, avreste från Jönköping den 12 mars till Oslo för att därifrån fortsätta med ångaren Nordic till Sydafrika.


Bild: Kommandobryggan.se

Anderssons hemkomst från sin första period på SAM:s omnämnda missionsfält den 4 juli 1930. Missionär Andersson led då av en svår njuråkomma och måste därför strax efter hemkomsten intagas på lasarettet. Han blev dock snart utskriven därifrån. Hälsan återkom undan för undan, och det dröjde inte så länge, förrän han var stark nog att vara i fullt arbete med att hålla möten och intressera för missionsarbetet i Afrika.

Det har ock givits honom den glädjen att här hemma, liksom i Afrika, få se själar så gripna av evangelii budskap, att de kommit och sökt förlåtelse, rening och frälsning vid Jesu fötter.

Låte Herren sin välsignelse i fortsättningen vila över missionärerna Anderssons nitälskande arbete bland missionsvännerna under hemmavistelsen till förmån för vår mission i Sydafrika, och låte han sin välsignelse vila över dem själva, så att de 11 församlingarna, huvudstationen och de 20 bistationerna i Machadodorp-distriktet må få den erfarenhet, som de nyomvända i Rom skulle få, när Paulus kom: "Och jag vet, att när jag kommer, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått" (Rom 15:29).

Låt oss ha till böneämne vid tanken på dessa våra återvändande missionärer, att de bevaras under resan, föras utan svårigheter tillbaka till de väntande troende i Machadodorp, och att de måtte komma med "Kristi välsignelse i fullt mått".

Kristina kyrka Jönköping Foto: Sv.kyrkan Jönköping

Hulda sitter uppe på andra våningen och läser:...

---

J., förr kalladt Junaköpung efter den genom de gamla lagarnas föreskrifter om eriksgatan (se Eriksgata) bekanta Junabäck, var sannolikt redan under hednatiden en betydande plats. Magnus Ladulås gaf orten 1284 och 1288 privilegier å vissa köpstadsrättigheter, sedan (1333) bekräftade af Magnus Eriksson, hvilken 1349 förordnade, att i J. skulle följas samma "biaerkeret" som i Stockholm. - - -
Vid medeltidens slut hade den utom stadskyrkan tre kapell (af hvilka S:t Görans låg utanför staden), ett franciskankloster (se Jönköpings kloster), vid Munksjön, der fästningen sedan anlades, ett helgeandshus samt en stadsskola. Redan på Magnus Ladulås' tid fanns ett slott, men det förstördes i början af 1300-talet, och ett nytt byggdes. Detta befästes af Gustaf Vasa. Men brann jämte staden 1612, hvarefter Gustaf II Adolf lät bygga ett nytt slott eller måhända tillbygga och befästa det gamla franciskanklostret. Slottet förstärktes af Karl X och Karl XI samt inreddes praktfullt, men förstördes af vådeld 1737. Efter branden 1612 flyttades staden till sin nuvarande plats och erhöll privilegier 1614 och 1620. Äfven sedan har den flere gånger härjats af eldsvådor, och 1834 rasade koleran der värre än på något annat ställe i Sverige. Sveriges sista krig med Danmark slöts genom freden i J. d. 10 Dec. 1809.

Ernst kommer in genom dörren. Det är skymning. Dagern är sådan att det inbjuder till att kura skymning. Ernst frågar Hulda där hon sitter med ett tänt stearinljus vid bordet: - Vad läser du om?

- En artikel om Jönköping i Nordisk Familjebok. Besöket på Visingsö och Brahehus inspirerade mig att lära mera om vår nya gemensamma stad. Och att göra det innan det är dags att arbeta vidare där jag inte har tillgång till böcker som vi har här i Jönköping.

- Vet du vem jag träffat under eftermiddagen?

- Kanske nån hemkommen missionär från Kina eller Indien på SAM:s expedition…

- Nej. Du vet ju att jag hade ett så fint förhållande med kantor Hede alltsedan åren efter omvändelsen 1918. Han betydde så mycket. Han och jag hade våra möten, då jag kunde rådfråga om ting jag var lite osäker om. Jag minns t.ex. när jag skulle skriva mitt brev till SAM och be om att få bli antagen som missionärskandidat, då rådfrågade jag Hede om brevs författande och han gav kunskap om det och mycket annat som jag inte var van vid. Inte nog med det. Han var också den som presenterade mig för stadskyrkans präster som kom ut till Ljungarum. Och idag har jag haft ett så fint samtal med prosten Oscar Ödquist i Kristine. Det känns så värdefullt att få möta dessa trons bröder. Ofta har det bland väckelsefolket talats om att det finns troende präster. 

- Ja, men det vet man väl. Ibland när jag hör sådana uttalanden blir jag lessen. Präster såväl som frikyrkopastorer kan ibland undantagsvis avfalla från tron. Men som det i frikyrkligheten ibland hävdats rör man sig inte på sannfärdig mark. Hemma i N. Sandsjö hade jag så fin kontakt med prästerna och min konfirmationspräst. De var inte bara lärda och kunde föra sig på alla plan, de var också verkligen trons förmedlare och lärare.

- Du vet, Hulda, att för mig var det ju så att hemma på Vassnöden bodde ju Anders Magnus Svensson, innan vi flyttade dit från Rustorp 1909. Anders Magnus blev kyrkvärd och torpet arrendeställe. Det ordnade baron och kyrkoherden, för skulle man vara kyrkvärd kunde man inte vara torpare. Därför såg baron på Strömsberg till att han fick bo arrendestället Vassnöden, och blev alltså arrendator. Vassnöden förknippades därför med kyrkan. Efter 1918 kunde jag därför gå till gamle baron och fråga om jag kunde få hålla söndagsskola på herrgården för gårdens barn. Ja, du vet ju om detta. Och fröken Ebba, baronens dotter, spelade när vi hade söndagsskola.

- Ja, och hur kommer prosten Oscar Ödquist in i detta sammanhang då?

- Jo, ser du, det känns för mig så gott att kunna få förstärka banden vi har med missionsvänner, oavsett deras plats i Guds rike. Och prosten och hans präster i Kristine har jag dessa nu snart två år fått möta i gudstjänst mer än på begravningarna, nämligen de gånger vi också varit med på högmässan på söndagsförmiddan när jag inte varit ute på resa.

- Hur var det att möta prosten idag? Vad sa han inför vår avfärd?

- Det känns så gott att möta en man som är både äldre och lärd och få möta det intresset som han visar. Han berättade också en hel del om sina tankar kring Kristine och arbetet bland människorna i stan. Om sina präster Henrik Ekberg och Per Pleijel och adjunkterna. Du skulle ha varit med. Han har mycket att berätta från alla möten han haft med själar under åren. Vi samtalade också mycket om missionen i Afrika. Om Svenska kyrkans missionärer, bl.a. Ida Granqvist

- Henne tycker jag så om. Hon har varit en välsignelse och inspiratör för många missionsvänner, också med sina artiklar från fältet i Sydafrika.

- Vidare talade vi en hel del om 1919 och SAM:s tillblivelse, om kyrkans präster i Jönköpings missionsförening. Om det förebildliga i Alliansens vision om enhet och frihet som Rundbäck talade om på sin tid. Det är så berikande och välsignat att få dela bröders gemenskap med sådana som prosten Oscar Ödquist och höra honom dela den vision som Herren Jesus har för sitt folk och sin kyrka här på jorden. 
  
- Ernst, nu sätter jag på kaffepetter så vi får lite Vassnödenstämning. Vill du ha en smörgås till nattkaffet…

- Ja, tack. Jag går in till flickorna och tittar lite på våra prinsessor under tiden…

Korteboskolan Foto: korteboskolan.edu

Ernst är förtrogen med Kortebo Bibelinstitut eftersom skolans historia sträcker sig från år 1919 och hans egen förberedelsetid skedde under åren 1918-1921. Ernst hade varit på Kortebo. Hulda däremot hade bara helt kort varit över en helg på Korteboskolan, när hon kom hem från Bethel Seminary, St Paul. Därför var det med stor glädje och förväntan de under nästan en vecka var med på något som i programmet kallades "Stilla veckan" från 30 juni till 5 juli 1931.

- Tisdagkvällen var en alldeles extra kväll, tycker jag, säger Hulda och fortsätter, för det var så givande att få möta alla vänner som kommit samman från så många orter. Det var verkligen värdefullt att kunna få vara med vid samkvämet efter inledningen med stadsfogde K.A. Rundbäck och missionsföreståndaren, V. Johansson. Sedan måste jag, Ernst, också få tillstå att det var en välsignelse att som småbarnsmor till Anna och Linnéa få möta så mycken omtanke och kärleksfulla uttryck från så många vänner som jag inte ens visste om. Det var så hugnesamt för mig.  
 
- Föredraget med d:r Enock H. Skooglund var inspirerande. Han är så kunnig och jag lär mig alltid något nytt av denne man, säger Ernst och tillägger, och han hade verkligen en viktig analys i sitt föredrag "Nutida missionsproblem". Föredraget som hölls på kvällen av G. Westmo om missionen bland muhammedanerna i Indien, det var likaså en höjdpunkt.

- Den holländske gästtalaren Joh. de Heer hade ett både gediget bibelstudium och ett medryckande föredrag i sin första del av serien "Kristi tillkommelse" på torsdagen, eller vad tycker du, Ernst?

- Ja, Hulda, det är en man med en kraftfull förkunnargåva. Om jag har evangelistens sinne och förkunnargåva, så må man ju säga att han har den i dubbelt mått. Han är ju känd i många länder för sitt författarskap och sin förkunnelse. de Heer hade inga studiemeriter som t.ex. d:r Skooglund, utan han började som smedlärling hos sin far vid elva års ålder. Själv känner jag nästan som en själsfrände också i det avseendet. En docent Winckel i Holland skrev - jag har artikeln här framför mig - i samband med hans 65-årsdag tidigare i år: De Heer är en 'selfmade' man som kommit långt med sin järnhårda energi och nått en höjd av intellektuell och andlig utbildning dit få komma. Såsom affärsman har han presterat stora ting, och firman Johannes de Heer i Rotterdam är väl känd och högt aktad såsom en av de finaste i musikbranschen… Längre ned står det i artikeln: Förklaringen till att så mycket åstadkommits genom honom är i första rummet att han så helt överlämnat sig åt Gud och Hans tjänst. Och vidare har hans orubbliga tro på Bibelns inspiration och auktoritet givit tyngd och kraft åt det budskap han framburit till vårt folk. Denna hans tro har gjort att han har rannsakat Skriften grundligare än de flesta. Han är en sannskyldig John Bunyan för vår tid. En stor talare är han allra minst." Vet du att två av hans böcker finns översatta till svenska?

- Det är väl "Tabernaklet i öknen eller Det fulla evangeliet", och ja, Ernst, vad heter den andra boken?

- Det är "Folkvärldens slutkris".

- En mäktig upplevelse för mig, Ernst, det var att under fredagen få vara med om utflykten till Visingsö. Som du vet hade jag aldrig haft möjlighet att komma dit ut tidigare under Sandsjöbygdsåren. Vilken underbar ö. Det är som vore det ett hela Sverige i miniatyr. Åh, vilken dag det var med Brahekyrkan och sedan Andrémuséet i Gränna. Och förstås, Johannes de Heer och hans fortsatta serie i ämnet "Kristi tillkommelse", som sedan fortsatte hela lördagen. En höjdpunkt var också att få möta broder Gideon Wikström som höll sitt föredrag lördagskvällen med alla bilder och minnen från Barberton. Du vet ju, Ernst, att Barberton blev lite av mitt första hem på fältet under åren också i arbete tillsammans med familjen förutom missionsverksamheten.

- Hulda, jag tycker vi har gjort en riktigt bra summering av dagarna på Kortebo. Högtidligt var det också att få avsluta med mötena på Kortebo och Stora Missionshuset på söndagen. Ska vi värma på kaffepetter för en påtår, för jag tänkte låta dig höra rapporten hemifrån Machadodorp från Höyland som jag fick igår av Emil Johnson. Vad säger du?

- Vi tar en paus och ser till barnen hur de har det i sina sängar och jag måste nog amma Linnéa hör jag.

Ernst hämtar in ved från vedboden och fyller på i vedlåren, tänder upp i spisen. Häller på nytt vatten och värmer upp kaffet som stått i pannan under kvällen. När Hulda ammat färdigt kommer hon och sitter ned med Linnéa i famnen och Ernst läser inte bara goda nyheter från Machadodorp utan också om problem:

Söndagen den 11 oktober öppnades en ny möteslokal i Waterval Boven. Vi hade länge haft behov av en predikolokal, där vi kunde samlas. Innan broder Andersson reste till Sverige inköpte han ett halvfärdigt hus, som en annan församling av en eller annan anledning lämnat, och med de inföddas hjälp är detta nu färdigbyggt.

Waterval Boven är ett järnvägscentrum, där många infödda arbetar. Bland dessa råder tyvärr mycken synd och ogudaktighet. - Vår bön är att denna vår lokal skall få bli till välsignelse för dessa och folket i övrigt. Till invigningen hade många troende från Machadodorp och de kringliggande platserna mött upp. Goda vittnesbörd avlades, och en kvinna lämnade sig åt Gud på detta möte. Flera av de närvarande nedbad Guds välsignelse över arbetet som ska bedrivas på denna plats.

Efter mötet samlades Zionsförsamlingen med sina kors och stavar utanför lokalen, där den utförde sina danser. Jag har sett hedningar dansa så, men det är sorgligt att se en församling som kallar sig Christian Catholic Apostolic Holy Spirit Church of Zion ta efter hedningarnas seder.

Här råder stor torka. För några veckor sedan föll litet regn på denna plats, men på grund av den svåra värmen blir det snart torrt igen. I tidningarna kan man läsa om den stora hungersnöd som råder i Zululand och även i vissa delar av Natal. Kreaturen där dö i tusental på grund av brist på bete och vatten. Må vi bedja Herren sända vederkvickande regn över vårt land. Med hjärtlig hälsning från min hustru och mig.
Machadodorp den 17 oktober 1931
A. Höyland

- Hulda, det känns som detta brev verkligen bekräftar att våra tankar om återresan är helt riktiga. Nu är det verkligendags att återvända. Våra planer ligger fast. Och allt är förberett och klart för oss att lämna Sverige den 12 mars efter denna vederkvickande tid vi fått ha här hemma.

Bild: Grannarna nedanför Missionshuset och missionsvännerna på Västerviken
Foto: i Britta Karlsson-Bäcks ägo

Tänk att Arvid har kommit med på vägen, Hulda..., säger Ernst och fortsätter,
- Så oändligt tacksam jag är emot Herren för att han, min lillebror och nio år yngre än jag, också valt trons väg. Och på söndag ska han vara med och sjunga i Missionskören...

- Ja, Ernst, det är väl också så att Herren har kunnat använda också dig - fast i Afrika - och ditt livsvittnesbörd till hans omvändelse. Det är enastående hur Herren spelar på alla instrument i sin orkester när han verkar. Vi tänker inte alltid på det.

- Hulda, jag tänkte på en sak i morse, när jag vandrade ned till SAM:s expedition för att få Resturerna beslutade och klara för missionsförsamlingarna som ska besökas.

- Vad tänkte du på?

- Jo, detta med bilden du såg. Din allra första riktigt stora upplevelse av Herrens kallelse. Jag tänkte på hur viktigt det är för en kristen att låta de första kallelserna få vara väl bevarade. Inte sällan tänker jag på vad Herren säger till församlingen i Efesus: "Jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek". Den första kärleken är förstlingskärven av Faderns kärlek till de sina, eller hur?  

- Jo, det är riktigt. Aldrig kan jag glömma det som allra först kom mig att uppleva mig kallad att bli missionär. Den där bilden jag såg gjorde sådant intryck. Där gick en smal väg. Och mot ett stup ledde en bred väg. I bilden får jag en så intensiv nöd för alla dem som går förlorade i stupet. Under min tidiga ungdom tyckte jag mig se så många gå förlorade. Det var då jag sa: "Jag måste göra någonting!"                                                                                                                                                                                                                                                                                     

- Så är det. Herren vill frälsning för sina skapade barn. Därför har han gett oss evangelium, de goda nyheterna, som ger nytt liv och ny nåd, ja en total livsförvandling. 

Så berättar Ernst om sina samtal från planeringen med resturerna. Ernst och Hulda samtalar om hur de ska kunna underlätta för Hulda hemma i missionshuset alla de dagar Ernst kommer att vara ute på resa och inte hemma. De är tacksamma för missionsvännerna som lovat att var till hjälp när det behövs vid Ernsts bortovaro. Ernst låter de snyggt och prydligt utskrivna resorna ligga på bordet, samtidigt som han konstaterar:

- Käraste Hulda, det är så gott att kunna vara så gott som återställd från njuråkomman när det nu ska bli resturer av. Det här programmet hade jag inte orkat om jag haft så ont som när vi kom. Herren har sannerligen gjort mig helbrägda.

På bordet ligger utskriften om arbetsuppgifterna med predikandet från 1 april tills 7 oktober.

1/4 Boda kl 6, 2/4 Kulla kl 6, 3/4 Mörteryd kl 11, Ingarp kl 3, Markestad kl 7, 4/4 Bonderyd kl 6, 5/4 Norrby kl 11, Värne kl 3, 6/4 Högarp kl 11, Ekekull kl 3, Lammåsa kl 7, 7/4 Trollhälla kl 6, 8/4 Lindeberg kl 6, 9/4 Övlandehult kl 6, 10/4 Ämhult kl 6, 11/4 Ämmaryd kl 6, 12/4 Repperda kl 11, Skirö kl 3, 13/4 Nye kl 6, 14/4 Österkorsberga kl 6, 15/4 Bäckseda kl 6  

Hult 9/5 kl 8, Hjältevad 10/5 kl 11, Marhult kl 4, Ingatorp 11/5 kl 8, Mariannelund 12/5 kl 8, Rökulla 13/5 kl 8, Rumskulla 14/5 kl 11, Hamra kl 4, Nedrekulla 15/5 kl 8, Grönsved 16/5  kl 8, Väntzelholm 17/5 kl 11, Ösjöfors kl 4, Ramsefall 18/5 kl 8, Lundagården 19/5 kl 8, Rimforsa 20/5 kl 8, Labbemåla 21/5 kl 8, Hulta 22/5 kl 8, Betlehem 23/5 kl 8, Salem 24/5 kl 11, Slaka kl 4, Åtvidaberg 25/5 kl 11, Kisa kl 8.

Kättilstorp 30/5 kl 8, Folkabo 31/5 kl 11 och 4, Vartofta kl 7, Odensberg 1/6 kl 8, Floby 2/6 kl 8, Trevettna 3/6 kl 8, Ullene 4/6 kl 8, Gökhem 5/6 kl 8, Kleva 6/6 kl 8, Gudhem 7/6 kl 11, Håkentorp kl 3, Skara kl 8, Marbogården 8/6 kl 8, Sunnerby 9/6 kl 4, Skallmeja kl 8, Kvänum 10/6 kl 8, Tråvad 11/6 kl 8, Vara 12/6 kl 8, Eket 13/6 kl 8.

Mölltorp 18/6 kl 7, Kärret 19/6 kl 4, Skalhult 20/6 kl 4, Gravafors 21/6 kl 11, Korsberga kl 5, Broäng 22/6 kl 4, Folkabo 23/6 kl 4, Stenäng 24/6 kl 11, Starbäck kl 3, Kymbo kl 7. (Predikanter 18-24/6: Ernst Anndersson tillsammans med Erik Carlsson)

Forshem 26/9 kl 8, Lilla Månstorp 27/9 kl 11, Lugnås kl 4, Prestkvarn 28/9 kl 8, Leksberg 29/9 kl 8, Slättervalla 30/9 kl 8, Sjötorp 1/10 kl 8, Råglanda 2/10 kl 8, Gullspång 3/10 kl 8, Gullspång 4/10 kl 11, Gunnarstorp kl 4, Delebäck 5/10 kl 8, Bråta 6/10 kl 8, Bahult 7/10 kl 8.

Stenbacken i Abisko. Den lodräta väggen var där inlandsisen drog fram,
man ser precis var den skar ut i berget med sin framfart.
Att is kan skulptera berg är facinerande. Foto: IAM

E  N  H  E  T     O  C  H     F  R  I  H  E  T

På 60-talet i Uppsala fick en teologistuderande också lära sig vikten av kunskap i kommunikationsteori. Kommunikationsforskaren och professorn i litteratur Marshall McLuhan beskrev tre viktiga faktorer i all kommunikation, nämligen det som handlar om Budskapet, Sändaren och Mottagaren.

Den elementära kommunikationsteorin inspirerade till reflektioner kring möjligheterna och problemen som finns i detta med att verkligen på djupet förstå den andre och varandra. Då på 60-talet var det enkla basfakta att ta fundera över. Idag är samme McLuhan en informationsålderns pionjär, enligt tidskriften Wired magazine "den elektroniska kulturens odödliga helgon".

Den kristne i Den svenska kristenheten kan brinna för mångt och mycket i många sammanhang. Till och med en pensionerad kyrkoherde och präst kan brinna för mycket, också med ett hjärta satt i brand av Jesusorden "that they may be one", vilket är ett huvudord i visionen för denna websida. Dessutom adresserad till hela Den svenska kristenheten. Kan väl verka något övermaga och svärmiskt? Inte alls. Det handlar inte om bara tankar, orealistiska tankefigurer eller obibliska idéer om mer eller mindre vettiga framtidsvyer.

När ord som "enhet" tonar ut via ljudvågorna och når örats snäcka f.v.b. åstadkoms inte sällan en mer eller mindre kommunikativ blockering. Ordet "enhet" associeras till det katolska "Kristen enhet" eller så till Sveriges Kristna Råd och dess - som somliga menar - obibliska överorganisatoriska och Geneve-styrda projektet som bara leder fel. Eller så associeras till svärmiska karismatiska skeenden där pingströrelse och katoliker med anglikaner är ute i ogjort väder… Eller femtioelva andra inte "sanna" och riktiga uttryck för den bibliska äkta sanna "enheten". So what! Vad hjälper McLuhans kommunikationsteori på 60-talet? Platt intet!

Vad Joh 17:21 handlar om är Herren Jesu Kristi egna profetiska ord. Det han säger är sanning, ingen dröm i största allmänhet. Han vill och ska också förverkliga sin himmelska vision i och genom sin kyrka och församling. Mats Tunehag har skrivit en artikel i denna riktning "Tänk om det händer". Utan att ha läst Tunehags artikel hade jag själv en dröm i enhetens ljus, Drömmen.

När vi studerar Svensk kyrkohistoria möter ett mycket tänkvärt uttalande från 1919 som handlar om relationerna mellan Svenska kyrkan, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, Svenska Missionskyrkan och det som utvecklas utifrån Jönköpings Missionsförening och dess praxis och historia under åren 1861-1919.

Detta är uttalandet:

---

"Jesus ber i Joh 17 - 'Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.' Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund."

Här finns en gyllene men enkel nyckel i allt som hör Den svenska kristenheten till i denna tid, när gränser och blockeringar tycks överbryggas på ett närmast himlamirakulöst sätt. Nyckeln som uttrycks med orden "Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund" lyser idag som ett banér över himlapällen och Sverige. Den person som uttalade orden var Svenska Alliansmissionens ordf. K.A. Rundbäck som ville hålla fast vid visionen om att enheten mellan Guds folk är i Kristus, och inte i organisationer eller samfund.

Enheten består i relationerna mellan Guds folk. Sedan kan Guds folk ha vilka slags strukturer som helst, men "Genom allt Guds folk går ett band av kärlek".

Den unga generationen som vi kan låta representeras av Fredrik Hellström. Han skriver om att Vara kyrka i den postmoderna tiden och om faserna i hans eget liv och behovet av kyrkans "Deconstruction". Den unga generationen tolkad av Fredrik Hellström ser behoven av nya vindar och ny kraftsamling för de behov som finns idag. Han berör delvis strukturfrågorna och låsningar i former.

Vågen av enhet som går över svensk kristenhet idag är en Andens rörelse för att bistå en kyrka i egna svårigheter att leva ut i Ande och sanning, i kraft och vittnesbörd. Herren ser till sitt folk och han gläder sig över alla olikheter och vill utgjuta av sin Ande och kärlek till sitt folks samverkan där så är möjligt till all missions förstärkande. Inte sammanslagning eller överorgan utan hjärtans och bröders/systrars inbördes goda förhållanden och gemenskapens stärkande är vad Han vill.

Några exempel för enhet i tiden är möten och samtal t.ex. i höst mellan Ulf Ekman och Peter Halldorf i Stockholm och det som för några år sedan ägde rum mellan Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin - Jesusmanifestet -. Andra exempel är alla de lokala samlingar som äger rum i ekumeniska samtal och möter över landet. Det som sker i gränsöverskridande möten mellan skilda traditioner och kyrkliga riktningar med stormöten och uttalanden. Åter ett annat exempel är Göran Zettergren som är missionsföreståndare för Svenska Missionskyrkan och ny ordförande i Sveriges Kristna Råd [SKR] som också redan givit så ytterst goda signaler i detta med enheten och dess gestaltande i relationer.

En av kyrkohistorien given god nyckel för enhetens fördjupning och välsignelser i Den svenska kristenheten är sålunda den som kan uttryckas med orden:
"Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund" eller med orden:
"Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer - men i relation till Herren och i relationer till varandra, samtidigt som vi bejakar varandras både egenart och egenheter i olika samfundsformer och kyrkor."
En i Väckelsesammanhang välkänd doktorsavhandling med dess första led i sin titel kan vara en kort rubrik för sund och realistisk enhet: "E n h e t    o c h   f r i h e t".

Dag Selander
Brevkommentarer >> epostadress

Bild: Peter Fjellstedt, missionsforskaren och pionjären som tillsammans med CO Rosenius och Wieselgren var inbjudna till missionsmöten på Herrestad av Emilie Petersen, "Mormor på Herrestad".
Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Hemma i Missionshuset uppe på övervåningen lever Ernst & Hulda en blommande familjevår som de nog aldrig ens vågat drömma om för tio år sedan omkring 1918-1920. Då var de var och en i sin egen livsfas, med sina respektive omständigheter inför ett oprövat liv i missionens tjänst. Då var deras tankar på att kunna få bilda familj enbart tankar som tedde sig långt borta. Då var det något de var och en hade önskat och drömt. Men då tycktes den verkligheten långt borta.

Nu är året A.D. 1931. Nu lever de i äktenskapets och gemenskapens gåva. Nu har de varandra som stöd och livsgemenskap. Nu har de fått smaka på den livsform i äktenskap som är designat av Skaparen för att människan icke skulle vara allena. Nu har de fått två underbara små gåvor, Anna och Linnéa. Nu lever de i en blommande familjevår - med förhoppningar, med glädje och drömmar och dagliga utmaningar i deras gemensamma kallelse att med Guds församling bära evangelium till onådda själar vare sig de lever i Afrika eller som just dessa månader i Småland.

När barnen en kväll somnat och framför allt Hulda får vila sig efter en lång dags mångahanda i hus och hem, kommer Ernst genom dörren efter samtal med några vänner i Månsarp, Taberg och Norrahammar. De sitter ned över en kopp kaffe och äter en bit bröd och delar gemenskapen efter en lång dags färd mot nattens vila.

- Det har varit en givande dag, Hulda. Jag har fått uträttat vad jag planerat i samtalen med missionsvännerna och predikanterna. Det har varit en välsignad dag. Herrens välsignelse har följt mig så påtagligt och givande. Hur har du haft.

- Vi har också haft det gott.

Hulda berättar om lilla Linnéa och hennes utveckling under dagen och Anna och hennes små äventyr under dagen. Och om hur Britta varit uppe en timme efter skolarbetet och gått några ärenden åt henne borta i affären. Sedan fortsätter Hulda,
 
- Clara och jag har samtalat om en del saker som jag behövt få råd om. Hon har ju lite mera av erfarenhet av barn och olika situationer. Clara är så vis och du skulle bara veta vilka minnesresurser hon har. Hon kan berätta om släkt och händelser från gamla tider som är helt enastående. Hon har ett minne från uppgifter och händelser som är så spännande att lyssna till. Det är så lärorikt för mig att få höra om bygden, trakten och inte minst om ditt Strömsberg och alla gårdar och torp.   

- Har hon berättat mera om sin kunskaper om ystning och löpe och olika ostar? Hon är en så skicklig mejerska, så kunde inte du undersöka om vi kunde få med oss lite kunskaper om ystandets konst. Det vore väl underbart att kunna göra svensk smålandsost av afrikansk komjölk. Kan inte du, Hulda, höra med henne om de kunskaperna?

- Ja, varför inte. Hon har allt berättat en hel del om detta med att vara mejerska.
 
- Du, Hulda, jag har fått med mig en intressant artikel om Herrestad. Den är rätt så kort. Jag har inte läst den, och skulle vilja läsa den ikväll. Får jag läsa den högt för dig, så delar vi på innehållet. Det är redaktör Efraim Palmqvist som skrivit.

- Ja, gör det. Det vore skönt att få sitta en stund och bara få lyssna till din läsning.

- Så här lyder rubriken över redaktör Palmqvists text:

Några missionsvänner har i dagarna köpt det natursköna Herrestad, beläget vid den vackra Herrestadssjön en mil från Värnamo. I köpet ingår herresätets huvudbyggnad och en mindre flygelbyggning samt 20 tunnland park, åker, skog och äng. Köpet kommer sedermera att övertas av en förening som har för avsikt att här upprätta ett vilo- och rekreationshem under kristlig ledning. Tillträdet sker den 1 nästkommande augusti. De nya ägarna ska under loppet av hösten och vintern börja en omfattande restaurering och fram på våren hoppas man att hemmet ska vara färdigt för sin nya och betydelsefulla uppgift.

Herrestad är ett av Smålands mera bemärkta gamla herresäten. Man kan följa dess historia ända bort till mitten av 1300-talet. Ett av gårdens köpebrev är undertecknat av Erik XIV. Under 1500-talet brändes Herrestad ned två gånger av danskarna. För att säkerställa sig för fientliga härars brand och skövling byggde man en solid borg ute på en ö, belägen ett par hundra meter från sjöstranden vid parksidan. Ruinerna efter denna borg finns ännu kvar.

Herrestad har en lysande historia. Flera framstående män har varit ägare till gården. Riksråd, amiraler, landshövdingar och generaler har under tidernas lopp styrt och ställt på det stora godset, vilket numera är avstyckat mellan ett stort antal åboar.

Gårdens betydelsefullaste skede inträffade 1813, då den inköptes av grosshandlaren Johan Philip Petersen från Hamburg, som med sin unga maka, den ädla fru Emilia Petersen, här sökte en fristad undan de napoleonska krigens vedermödor. Vid denna tid hemsöktes trakten av en fruktansvärd hungersnöd. För en utlänning var det något oerhört att se människor blanda sitt bröd med mossa, halm och bark. De båda varmhjärtade makarna uppbjöd alla krafter att lätta befolkningens nöd. Fru Petersen åkte från hus till hus för att se efter vad som först behövde göras. Vad hon under dessa färder fick se av lidande, fattigdom och andligt mörker var fruktansvärt. Med varm och säker hand grep hon in för att lindra nöden. Hon skrev till sina många vänner och begärde hjälp. En understödsförening bildades för nödens avhjälpande.

Mest känd blev dock fru Emilia Petersen, allmänt kallad "Mormor på Herrestad", för sin religiösa verksamhet. Hon byggde skola och barnhem, i vilka föräldralösa och fattiga barn uppfostrades till gudfruktiga människor.

Innan något missionssällskap hade bildats i vårt land, hölls i Herrestad missionsmöten den första måndagen i varje månad. Ett varmt andligt liv spred sig vida omkring i trakterna. Vid dessa möten medverkade bl.a. med predikningar och föredrag P. Wieselgren, P. Fjellstedt, C.O. Rosenius, Oskar Ahnfeldt och lektor Elmblad. Efter att ha besökt ett av dessa möten yttrade Wieselgren: "På Herrestad höras preludierna till det eviga livets lov i himmelen".

Några anser att Jönköpings Missionsförening som bildades 1853 har sin egentliga upprinnelse från verksamheten i Herrestad. Tre av sina första kolportörer, nämligen Hultman, Mattson och Jonsson, fick Missionsföreningen därifrån. Häradshövding Th. Odencrants var ofta i Herrestad vid dessa missionsmöten och samtalade då med Wieselgren, Fjellstedt och Rosenius om det som hör Guds rike till. Helt visst hade dessa samtal sin stora betydelse för Jönköpings Missionsförenings organisation och utveckling.

År 1859 avsomnade fru Emilia Petersen. Tjugofem år dessförinnan, eller 1834, hade hennes man avlidit. Nu skall åter Herrens lov ljuda på Herrestad. Det är i detta syfte som det nu inköpts. /E.P.

---

- Visst är väl mormor på Herrestad ett gott exempel på kallelsen vi fått att gå 'Den vägen', att både tala och handla i missionen om Guds rike. Emilia Petersen har ju både du, Hulda, och jag fått höra om i undervisningen får våra första år. Vad har inte mormor på Herrestad betytt för dig, Hulda, som exempel?

- Förutom bilden jag såg som liten och som jag berättat om för dig, Ernst, så har mormor på Herrestad tillsammans med Elsa Borg på Vita Bergen och Olivia Johnson på Bethel, St Paul, varit inspirerande förebilder för mig.

- För mig, också, för tack vare hennes kontakter med Wieselgren, Fjellstedt och Rosenius fick jag också förebilder förutom vad Fredrik Franson och självfallet K.A.Hjelm betytt.

Förebilder är viktiga. Förebilder är viktiga att bli. Förebilder är så viktiga att få se och höra när man i unga år söker sig framåt i Guds plan för en…

- - -

FOTNOT
Om Mormor på Herrestad finns mycken litteratur att läsa. En bok som kanske är den hittills viktigaste om henne - och som rekommenderas Den svenska kristenheten att ta del av - är den som utkom hösten 2005. Författare och titel: Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk".
Mer info samt ett utdrag ur boken finns på förlagets hemsida: Arcus Förlag.

Bild: Linnéa Foto: Linnéa Karlsson

Många barn och ungdomar strömmar till Missionshuset den här dagen. Juniormöte i Missionshuset betydde att kyrksalen fylldes. Klockan 11 börjar mötet med juniorerna. Ernst hade varit med att förbereda mötet med alla frivilliga och unga medarbetare.

Ernst hade innan han gick ned till kyrksalenställt in långvågssändaren på radioapparaten så att Hulda skulle kunna lyssna på radions högmässa. Eftersom Radiotjänst hade börjat sända morgonandakter under förra året, hade Ernst lånat hem en radioapparat för att också lyssna till nyheterna. Den här morgonen säger Hulda att det känns lite som det kan bli förlossning av. Därför vrider hon på knappen strax före klockan 11 och radiohallåan Margareta de Geer gör sin påannons om att högmässan denna söndag sänds från… just då avbryts Huldas lyssnande.

Fostervattnet går. Högmässans preludium spelas… Anna pockar på uppmärksamhet. Hulda ringer och ber Anna, Ernsts syster, att komma över. Liten Anna, 2 år igår (!), får en kram och det hon behöver. Får hjälp med nallen upp i korgstolen. Nerifrån kyrksalen hörs ungdomskören sjunga.

Hulda är nu upptagen av att göra i ordning vatten, ta fram handdukar och allt som behövs för det som kanske komma skall under de närmaste timmarna under dagen.

Anna och hennes Ingrid, 6 år, kommer. Anna säger till Ingrid: "Gå till Anna och passa henne, snälla, Ingrid. Ni kan hålla till ute vid kökssoffan. Håll gärna dörren stängd där ute för snart kanske du får en liten kusin. Nu ska jag söka hjälpa faster Hulda, förstå, när det lilla barnet ska födas…"

Anna stänger av radioapparaten och den vackra psalmsången "Den kärlek du till världen bar Ett evigt kors dig gav. Din kärleks smärta bar du än Ut ur din öppna grav. Men korset, där ditt liv…", när Hulda halvt ropar: "Nu har jag starka värkar, Anna. Det är nog alls ingen mening att kalla på barnmorska. Du och jag klarar detta." Anna har allt redo vid sängen med varmt vatten, balja, rena handdukar. I nästa ögonblick är båda i förenad koncentration när Hulda har värkar så tätt och så intensivt att Anna förstår att nu är förlossningen verkligen i full gång. Hulda är enastående med tanke på hennes funderingar under morgonen som hon kort delar med sig till Anna de korta stunder hon kan säga några ord. Så gör hon det för att koppla bort intensiteten av värkarna och smärtan.

Så delar hon tankarna hon haft under morgonen. Alla begravningarna som varit. Efter Hede och gamle baronen och vänner och släktingar under året som hon bott här. Och så Annas lillebror som inte fick leva mer än några timmar. Som ligger begravd på gravgården i Machadodorp. Anna som ju faktiskt inte vägde mer än 1½ kilo. Hur hon fick matas med pipett eftersom hon klarade av att suga mjölken. Att hon alls överlevde denna sina första veckor och månader.

Ute i andra rummet där Anna och kusinen Ingrid håller till, hör Ingrid plötsligt ett barnskrik, och förstår…

Att faster Hulda fött en liten flicka, berättar Anna, för henne när hon tittar in i sovrummet och frågar vad som hänt. Hulda frågar Anna om hon inte vill be Ingrid om att springa ned till farbror Ernst och berätta att en liten kusin kommit till världen. "Javisst, det gör jag gärna", och så springer hon ned. Faster Anna tar lilla Anna vid handen och leder henne fram till mamma Hulda som håller den lilla flickan, och mamma och Anna tittar på varann som de kan i den förundran som uppfyller bådas hjärtan. En mors hjärta inför kunskapen om att allt har gått väl, att den lilla nyfödda är välskapt och väger säkert gott och väl över 3 kilo, att allt bara är frid och moderslycka. Hulda som haft så mycken tanke kring "Sorgen och glädjen" under senare tid. Nu är Glädjen helt allena och rådande…

Ernst har satt sig. Sitter nu hållandes Huldas och den lilla flickans händer och tårarna trillar nedför nyblivna föräldrars anleten. De tackar Skaparen för nåden och välsignelsen.

Juniorledarna står i dörren och frågar: "Vad blev det?" Ernst tittar på Hulda och frågar: "Gäller namnen vi talat om?" Hulda svarar stilla: "Javisst, Ernst, visst blir väl det fint!" Ernst säger till ungdomarna: "Hälsa dem alla att när de druckit saften och bullarna färdigt kan de stanna kvar en stund ute på gården, så ska jag komma ut på farstubron och visa dem den nyfödda. Hennes namn är Ingrid Margareta Linnéa."

Den söndagens juniormöte glömmer aldrig juniorerna. Det var dagen då Linnéa föddes på andra våningen medan vi hade juniormötet den 8 mars 1931.       

Nu har den lilla familjen fått tillökning och är nu fyra: Ernst, Hulda och Anna och Linnéa.

Saliga visshet, Jesus är min!
Himmelens glädje fyller mitt sinn.
Född av hans Ande, ren i hans blod, får jag förtröstan, styrka och mod.
Han är min glädje, han är min sång, honom jag prisar livsdagen lång.

När någon nämner ord som parusi, eskatologi, Kristi andra ankomst, ber bönen 'maranata' eller använder motsvarande uttryck som handlar om framtiden eller den yttersta tiden, så infinner sig den stora tystnaden. Varför denna tystnad i kristenheten, där tystnaden i dessa frågor alls icke skulle råda? - Varför denna tystnad?

Just nu - i innevarande stund - är givetvis det närmaste i tid vi varit inför Jesu återkomst. Alltifrån den första församlingens tid har man väntat Jesu återkomst, och Skriften uppmanar alltifrån de tidigaste breven till beredskap och vaksamhet. Vi känner till och känner igen orden:

- Var därför vaksamma. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer.
- Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne.              
- Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be.      

Vi vet att ingen utom Fadern vet dagen och stunden för Kristi tillkommelse. Däremot talar Jesus fyra gånger om sin snara ankomst, nämligen till församlingen i Filadelfia samt i Bibelns näst sista vers: "Jag kommer snart."
Det vi kan svara människor som ställer frågan om tiden för Jesu återkomst är enbart upplysningen: Tiden är nära!

Tiden är nära. Det gällde i urkyrkans tid i Jerusalem, Antiokia eller i Filadelfia, precis som det gäller för församlingen av idag. Tiden är nära. Det svaret är "tidsmässigt" relevant, eftersom tiden slutar för oss när vi lämnar detta jordeliv. Det som då följer är en väntan inte i tid utan i evigheten, utanför tiden. Och den "tiden" är inte lång, eftersom vi då är utanför tidens dimension. Därför är frälsningens dag "idag", där tiden nu är den dimension i vilken vi har "nådatid" att säga ja eller säga nej till Jesu frälsningserbjudande med omvändelse, tro och evigt liv. Tiden är nära! Det är svaret. Frälsarens första förkunnelse bar detta tydliga budskap,

- Tiden är fullbordad och
Guds rike är nu här.
Omvänd er och
tro evangelium.

Vilka är tidstecknen inför Jesu återkomst?
De eskatologiska texterna i GT och NT kan systematiseras i ett flertal olika områden som tydligt pekar fram mot Jesu återkomst.

* Jesu första kommande (1)
Det första tecknet på avslutningen av denna tidsålder är Jesu första kommande, hans människoblivande, född av jungfrun Maria i Betlehem. Hit hör också Andens utgjutande vid Pingsten, församlingens framträdande och förberedelsen för Antikrists verksamhet.

* Avslutningen av "hedningarnas tider" (2)
Jesus talar om "hedningarnas tider": 

- Ty landet skall drabbas av stor nöd, och vredesdomen skall komma över detta folk. De skall falla för svärdsegg och föras bort som fångar till andra hednafolk. Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade.

Betydelsen och tiden för dessa "hedningarnas tider" har tolkats på olika sätt. Dock kan begreppet sägas vara en kontrollstation i det eskatologiska skeendet. Inledningen av dessa tider kan vara tiden för den babyloniska fångenskapen eller evangeliet till hedningarna i Apostlagärningarna. Avslutningen kan vara något av åren 1948 eller 1967 eller det slag som det talas om vid Harmagedon eller någon annan tid.

* De geologiska händelserna (3)
Hungersnöd, pest, jordbävningar, naturkatastrofer. Även kosmiska förändringar kommer att påverka planeten.

* Det politiska området (4)
Krig, folk mot folk, etniska konflikter. Världssamfundets utveckling mot en världsregering, en världsvaluta och en världsekonomi. Antikrists framträdande som världsdiktator.

* Moraliska tidstecken (5)
Kärleken som kallnar; lögn, falskhet, bedrägeri, undertryckande av sanningen. Guds ordningar och bud trampas i smutsen, omoralens utveckling i makt, ekonomi och sexualitet, perverterad sexualitet.
 
* Materialistiska tidstecken (6)
Kapitalismens, socialismens och kommunismens materialism. Den ateistiska humanismens människodyrkan.

* Religiösa tidstecken (7)
Världssamfundets utveckling mot en enda världsregering och en enda världsekonomi sker parallellt med utvecklingen mot en enda världsreligion.

* Vetenskapens tidstecken (8)
Vetenskapens landvinningar möjliggör med den potential den har de väldiga katastrofer som är tecknade i Uppenbarelseboken.

* Den samlade bilden av tidstecken (9)
Den samlade bilden av den yttersta tidens förhållanden i mänskligheten är i överensstämmelse med vår tid, 2 Tim 3:1-5,

- Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.

* Israel (10)
Israel är kanske det allra starkaste tecknet på närheten till Jesu andra tillkommelse.

Tiden krymper. Tidstecknen vittnar om närheten till Jesu tillkommelse. Jesu återkomst är nära. Det är advent, varje dag hela året om.

- Vid midnatt hördes ett rop:
Se brudgummen kommer!
Gå ut och möt honom.             

Paulus skriver till tessalonikerna att församlingen inte ska behöva överraskas av Jesu återkomst,

Bild: Ljungarums Missionshus kören Foto: i Britta Karlsson-Bäcks ägo

Hulda är ute och går. Ernst är bortrest på några missionsdagar och kommer hem imorgon. Hulda passar på att göra en liten promenad upp till Vassnöden, eftersom det är en så strålande vinterdag. Anna tycker det är spännande med snön som gnistrar så vackert i februarisolen. Det här är hennes första riktiga vinterupplevelse. Att få åka släde det är heller inte alls dumt när benen börjar bli lite trötta fast man snart ska fylla två år.

Hulda tänker där hon går med Anna... När hon svängt in till vänster och går längs Ljungarumsvägen upp mot kyrkan, ser hon de öppna fälten på båda sidor omvägen som ligger så vackert som en stor vit linneduk lagd på matsalsbordet. Uppe på höjden intill vägen ovanför fältet på höger sida syns klockstapeln som ett slags fyrtorn i ett havslandskap medan snö och sol nästan bländar Anna där hon ligger i slädfällen. Hulda tänker på allt som hänt och håller på att hända. Hon är så tacksam.

Klockstapeln står i allt detta vitnade landskap i sin skönhet som jungfru Maria skir och så vacker. Hulda tänker: - Marias ord… Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt… Maria hade sin mission. Att bära Jesus till världen. Här går jag med lilla Anna som nu är två år om några veckor. Hur ska det gå denna gång när det blir dags för min andra förlossning? Under åtta månader har jag burit detta lilla barn som jag inte sett, men känt. Och känt av på ett litet annat sätt än när Anna och hennes bror bars under månaderna före den 7 mars för två år sedan. Blir det lättare att föda nu? Det känns i alla fall på något sätt som det lilla växande barnet har det lugnare än jag tyckte mig förnimma första gången.

Nu har Anna vaknat och vill upp ur slädens varma fäll och upptäcka själv. Hon går in mot kyrkan och Hulda följer så sakta efter för att se hur det går för henne att ta sig fram i snöväglaget. Det går riktigt bra för den lilla. Hon går sakta och försiktigt och vill studera underlaget där hon sätter sin påpälsade fötter klädda i varma tjocka beklädnadsfodral.

Här var mycket folk samlat i kyrkan, när gamle baronen begravdes. Här är gravplatsen alldeles intill, där man så småningom sätter upp stenen med de nya namnen Fredrik Jakob von Essen. Det var en högtidlig dag att få vara med om. Tänk vad jag är glad för att Ernst fick träffa baron och samtala med honom dessa tillfällen som gavs. De båda kunde tala med varandra på ett sätt som bara kan ske, där det finns djup och innerlig vänskap grundat i annan verklighet än det som begränsas av ålder och klass. Åh, min Gud, jag är så glad att de kunde mötas. Och samtala om tiden före och efter Ernsts omvändelse och det som gamle baron fått betyda.

Här ute står ju också kantorns gravsten med namnet Gustav Natanael Hede. För ett halvår sedan fick jag vara med Ernst vid den begravningen här i kyrkan. Kantor Hede hade Ernst - kort innan han lades in på Länslasarettet för komplikationerna efter bihåleinflammationen han ådrog sig - mött när de båda varit ute på varsin cykeltur. Då hade de haft ett riktigt gott med varandra om missionen och missionens nåderike Gud och Fader. Ernst var så tacksam för att ha fått möta Hede som var lite av Ernsts närmaste i ålder under den första tiden efter den 23 mars 1918 och omvändelsen. Kantorn fick, sa man, ansiktsros och låg inte länge på Länslasarettet innan han dog. Bara 45 år gammal. Nästan i min och Ernsts ålder. Det känns så…

- - -

Anna gråter.

- - - Hulda som varit ute i begravningstankar en bra stund får se att Anna ligger på rygg i en driva och kan inte riktigt bemästra underlag och situation. Då kommer mors händer, varma leende och tröstande ord. Och vips är de små fötterna på väg ner igenom allén mot Strömsbergs herrgård. Huldas plan är att ta vara på tillfället denna dag och ta en tur upp till Vassnöden. Den vägen har hon lärt sig efter ett antal vandringar under halvåret som gått. Det ska bli gott att få sitta med Ernsts familj där uppe.

Här är stora Enen.
Den står som en påminnelse om att också här handlade Herren med ett litet människohjärtat och det livet förvandlades. Vilken glädje att vandra med Herren'… Lilla Anna orkar inte gå längre. "Nej, visst, Anna ska inte behöva kämpa så med sina små ben. Nu sätter vi oss i skinnfällen och åker uppför. Skönt, eller hur, Anna!?" Hulda drar släden i backen på Markavägen. Tänk vilka skidbackar här är längs bäckravinerna. Hulda gläds i tacksamhet över vad människorna här på orten betytt och betyder. Här har vi fått den där sängkammarmöbeln som vi fick låna av Hede. Barnsängen, korgstolen, köksutrustningen, den här fällen och släden och möbler i hela lägenheten. Vilken glädje att få leva i denna Guds oändliga omsorg och godhet. Söken först Guds rike… det ordet har verkligen ett löfte med sig som håller både i Afrika och Sverige. Clara och gamle baron, friherrinnan och fru Hede, Britta, Märta, Patron Eriksson, Sara-Stina, Jonsson, Bäcks, baron Thure, fröken Ebba, kyrkvärdsfamiljerna V.E. Larsson och Johan Ögren och alla på SAM. Huldas tankar och hjärta överflödar av tacksägelse.        
  

Bild: torpet Vassnöden Foto: Olle Johansson 1964 

Nu är Hulda snart framme vid torpet. Tankarna har varit vid Guds nådestron. De har varit vid orons och dödens minnesstenar. Hulda vet av sina erfarenheter en hel del om sorg och död. Nu väntar hon ett nytt litet liv om en knapp månad. Nu ska hon träda in i Ernsts hem från åren 1909-1921 och hennes hjärta sjunger.

Hulda står på den snöbeklädda tomten, henens hjärta sjunger orden som blivit till en speciell bön:      

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
... Jorderiks gull stoft är och mull,
himlen allen är av salighet full

... Var man har sitt, hårt eller blitt,
himlen allena är sorgerna kvitt

... Sist skall också allting förgå,
himmelens salighet ensam bestå.

Här blir det varmt mottagande. Spisen värmer och bjuder på kaffetår och smörgås. Kring bordet sitter Ernsts familj som Anderssons alltid brukat göra när det är dags för rast. Här är köket och bostället där Pehr Edvard Andersson, född 1865-07-23 i Mulseryds församling, och hans Hanna Cecilia Andersdotter, född 1863-11-20 i Lekeryds församling, levat och verkat under åren med barnen Hjalmar, Ernst, Robert, Anna, Olga, Arvid samt Ingeborg, alla barn födda i Järstorps församling. Här vilar en värme som är mera än kökets värme, här finns för Hulda och lilla Anna en värme som är mera än den som graderas i Celsius. Här finns en värme som allena kommer från ovan.

Så berättar Hulda vidare från sina år i Afrika. För Anderssons familj på Vassnöden som nu har en missionär i släkten har många, många frågor om det stora okända Afrika så långt borta från Strömsberg och Vassnöden. När Hulda berättar om hur det är att leva på litet ute i Machadodorp, får hon höra berättas hur Edvard 1909 vid auktionen företrädare Anders Magnus Svensson köpte in en del som de ännu använder som redskap på gården. "Hyvlarna vi har i snickarboden gav vi 75 öre för. Plogen som du ser genom fönstret borta vid ladugården betalade vi 75 öre för. Dyrgriparna vagnen och tröskverket som står innanför dörrarna de kostade dyra pengar. 23,50 och 60 kronor betalades det." Så berättar Hulda om inköpen hos de rara vännerna inne i Machadodorp, familjerna Snoek, Kay och Blum. "Där kan vi få handla till bra priser därför att de uppskattar vad vi gör i kyrkan, skolan och med de sjuka. Gud är god. På Vassnöden och i Machadodorp."

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följas åt. Skyar och suckan med solsken och gamman skifta alltjämt på vår jordiska stråt. Jorderiks gull stoft är och mull, himlen allen är av salighet full.

Ernst är inne på SAM:s missionsexpedition - Västra Storgatan 14 - för att ta del av rapporter från sitt Machadodorp. Sedan han gått igenom det som finns att läsa sedan förra veckan, får han ett särtryck ur missionstidningen med titeln "Tankar inför vår yttre mission under 30 år". Det är Emil Johnson som lämnar över det och säger:

- Ernst, ta det här exemplaret som en personlig gåva till dig och Hulda. Det kan vara intressant att ha en både aktuell och samlad bild över SAM:s yttre mission.

- Tack, Emil.

- Förresten, innan du går, vilka funderingar om sjukvården har du och Hulda efter åren på fältet?

- Hulda har ju sköterskeutbildning och är ju den som mycket ofta får agera i många olika behov. Hon har ju i praktiken en klinik med viss vård. Men vi skulle behöva ytterligare personal. Den sjukvård som finns är ju begränsad till en och annan större ort med privatläkare och kostnaderna är så pass stora, så att de svarta har alls inte råd med de utgifterna.

- Vi har fått en aktuell rapport om sjukvårdssituationen, som du vet. Den speciella kommittén som gjort undersökningen i Sydafrika visar på resultat som talar om att man måste ha 900 läkare för att inom stamområdena kunna få en läkare för åtminstone varje 5.000-tal av infödda. Nu är det inte sällsynt att man bara har en enda läkare för 20.000-40.000 människor i dessa områden. Följden är att de flesta infödda blir överlämnade åt sina egna läkare, som ofta är trollkarlar. Bara i Natal finns 4.000 sådana medicinmän, av vilka 1.250 av dem har fått tillstånd av regeringen att praktisera, om de betalar en årsavgift på 54 kronor.

Ernst läser ur särtrycket han fått av missionssekreteraren. Emil Johnson skriver: "När vi alla ingenting förmå, han går den väg som han vill gå - allt står i hans händer!" En 30-årig tillvaro kan vår mission i år [1930] se tillbaka på. Under denna tid har våra missionärer haft den stora förmånen att förkunna det livgivande budskapet om nåd och frälsning för stora människoskaror i flera hednaländer. Visserligen har budskapet burits fram av enkla vittnen, och det har framsagts i så mycken svaghet, att om framgången skulle ha berott därpå, hade ingenting kunnat uträttas gentemot de mörkrets makter som i tusentals år haft sitt välde på våra missionsfält. Men Herren har låtit sin Ande genomtränga budskapet, vilket haft till följd, att samma underbara verkan i människosjälar blivit synlig i vår yttre missions verksamhet, som den så välkända och älskade sångversen från gamla väckelsetider i hemlandet beskriver:

Guds ord med makt går fram i världen
och otrons fästen ramla ned,
de starke hjältar fälla svärden
och fly till Gud som nåd dem ger.
De rening få i Jesu blod,
och sjunga se´n: Vår Gud är god!
 
När för 30 år sedan det nya året ingick, hade missionär F Franson lyckats samla en liten skara på 9 missionärskandidater omkring sig, vilka skulle sändas till Kina och Indien. - Åtta av dem var avsedda för Kina och en för Indien. En av dem var redan på väg till Kina, två stod färdiga att begiva sig dit, och de andra höll på att studera det engelska språket.

Utväljandet och sändandet av dessa unga män och kvinnor utgjorde alltså den grundläggande början till vår yttre mission. Dock, på grund av det kinesiska upproret 1900 blev det en annan fördelning av omnämnda missionärer till de olika missionsfälten än som från början var tänkt. - Endast tre av dem kom till Kina, och fyra i stället för endast en reste till Indien, samt en for till Japan, vilken dock efter något år på grund av sjukdom måste resa hem. Och en av den utvalda skaran stannade kvar i hemlandet.
Vårt arbete på missionsfälten i Kina och Indien började alltså genom att nämnda missionärer reste dit ut. Ett par år senare börjades det även i Sydafrika av en ung man, som då begav sig dit.

Det var "min" Klas Arvid Hjelm i Piet Retief som åkte ut endast 23 år gammal 1901, tänkte Ernst.
Han kom till Ekukhanyeni - ljusets plats - och sannerligen, ljuset hade kommit. Inte mindre än 70 själar döptes redan under K.A.Hjelms första år på afrikansk mark.

Åter till Emil Johnson och hans  "Tankar inför vår yttre mission under 30 år":

Svenska Alliansmissionen har haft glädjen att under dessa trettio åren se en ansenlig skara missionärer träda i sin tjänst att utföra det uppdrag som Gud givit denna mission. Deras antal uppgår till inte mindre än 133 personer, av vilka missionsledningen i Jönköping utsänt 100, nämligen 53 till Kina, 30 till Indien och 17 till Afrika. Övriga har utgått från andra missioner eller kommit från Amerika.

Dödens ängel har under åren gjort vår missionskår flitiga besök och ryckt bort mången kämpe. Till följd av dessa besök har vi därför nu efter de trettio åren 28 missionärsgravar, i vilka vi nedmyllat 19 kinamissionärer, 7 indiamissionärer och 2 afrikamissionärer.

Elias Blomdahl är en av de hemgångna kämparna och är en av missionärerna som blivit martyr. Han blev skjuten under resan till en bibelkurs som han skulle hålla på stationen Tokotocheng i Kina, vilken station stod under Blomdahls tillsyn till följd av den rådande missionärsbristen. - Detta hände år 1928 och på det fält där så många svenska missionärer led martyrdöden under boxarupproret.

När vi summerar missionsmedlen som influtit under dessa 30 års förlopp så komma vi till den överraskande summan av kronor 4.142.424 kronor och 91 öre. Herren har alltså tänt missionsvänner i hela vårt land som skänkt alla dessa gåvomedel under åren. Deras kärlek och uppmuntrande brev, deras minnesspråk från Guds ord, deras förböner, intresse och medel har varit de välsignelsens strömmar som fyllt behoven i den ständigt växande missionsgärningen.

Missionärens lön utgick från början med 1.000 kronor per år. Denna lön var avsedd att fylla alla hans behov. De skulle räcka till mat, kläder, bostad, predikolokal och infödd hjälp i verksamheten.

Åren gick och arbetet utvidgades på alla områden. När sedan sammanslutningen med Jönköpings Missionsförening och Jönköpingskretsens Kristl. Ungdomsförbund kom till stånd [1919 och SAM kom till] kunde utvidgningen ske i ännu större skala. Den ena stationen har anlagts efter den andra, skolor, bibelskolor och barnhem har upprättats, kyrkor, kapell, sjukhus och dispensärer har byggts och bistationer öppnats.

Den 1 januari 1930 hade vi 27 aktiva kinamissionärer (19 på fältet, 8 hemma), 31 indiamissionärer (24 på fältet, 7 hemma) samt 16 afrikamissionärer (12 på fältet, 4 hemma). Alltså 55 aktiva missionärer på fälten och 19 hemma = 74. Därtill har vi 7 missionärer hemma som troligen ej mer kommer att träda i aktiv tjänst.

Missionärernas infödda medhjälpare är till antalet 377 (257 manliga och 120 kvinnliga). Av dessa finner vi 28 manliga och 16 kvinnliga i Kina, 39 manliga och 32 kvinnliga i Indien samt 190 manliga och 72 kvinnliga i Afrika.

Kunde vi iakttaga våra missionärer och infödda medhjälpare, där de verkar bland de folk Gud givit oss att föra till frälsningens kunskap, så skulle vi finna dem upptagna på olika sätt. En del skulle finnas i gatukapellen, vid gudstjänster, ungdomsmöten och bibelkurser, andra funne vi upptagna med undervisning i dopklasser och med evangelist-, lärare- och bibelkvinnoutbildning. Vidare finge vi se och höra dem undervisa i söndags-, vardags- och industriskolor. Andra åter skulle vi finna ute på distriktsresor, husbesök, fängelse- och marknadsbesök eller ägnande sig åt tältverksamhet,m sjukvård, barnhemsverksamhet och tillsynen av jordbruk.

Guds ord sprids genom traktater, tidningar, söndagsskoltextböcker, textblad, planscher och kort, och talrika bibelspråksplakat klistras upp på husväggar i städer och byar. Vi har stor orsak till glädje över det stora antal av biblar, testamenten och delar av bibeln som vi lyckats sprida under denna 30-årsperiod. Hela antalet kan vi inte uppskatta, men under de senaste 10 åren har vi enligt inkommen statistik sålt 595.985 exemplar. Vi har enligt senaste statistik uppgifter om att Guds ord förkunnas av våra missionsarbetare på 25 huvudstationer, 12 bibelskolor, 1 sjukhus, 128 bistationer och 156 övriga predikoplatser. Vi har 92 församlingar med 6.350 nattvardsberättigade medlemmar. Hela antalet anhängare uppgick till 11.029.

Ernst har under stunden han suttit ned för att läsa i Emils 30-årshistoria fyllts av en stor tacksamhet till Herren för hans nåd med folken som får del av frälsningens evangelium. Han ber orden: "Amen, lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. Amen."

-  -  -

Hemåt går så Ernst bärandes Emils skrift och hälsningarna från missionssekreteraren till Hulda och Anna…

Vi lever i en tidsålder där Guds rike brutit in till oss från den kommande tidsåldern. Vi lever alltså i spänningsfältet mellan denna tidsålder och den kommande tidsåldern.

"Guds rike" är Skriftens uttryck för Guds herradöme och herravälde, där Herren regerar som konung. Detta "rike" heter på grekiska "basileía". "Konung" heter "basileús", som betyder "den som går före folket". Denne konung lärde oss adventsbönen: "tillkomme ditt rike" i både Guds rike "nu", och i Guds rike "ännu inte" fulländat, vilket sker efter domen och pånyttfödelsen av den nya jorden.

Vi lever alltså i skärningsfältet mellan två tidsåldrar, och tillhör dem båda samtidigt. Den kristne har en fot i båda lägren. Den nya tidsålderns uppståndelseliv har redan börjat med Kristus Jesus och det Guds rike som har kommit med honom, men samtidigt lever vi med den gamla tidsålderns närvaro som ännu inte upphört. Vi lever i spänningsfältet mellan det gamla och det nya. Vi har redan tagit emot barnaskapets Ande och är Guds barn, men samtidigt väntar vi på "Guds barns härliga frihet" (Rom 8:21-23), när Kristus kommer tillbaka. I Guds rike "nu" ges oss den helige Ande som representant för den gryende tidsåldern. Vi lever mellan två tidsåldrar, och tillhör dem båda samtidigt. Vi är både syndare och rättfärdiga på samma gång.

Balansen mellan tidsåldrarna och spänningen dem emellan består enligt Nya testamentet. Mellantiden mellan "nu" och "ännu inte", mellan Guds rike som kommit och Guds rike som ska komma, uppfylls av att den helige Ande bor i Guds folk. Andens utgjutande är den speciella välsignelsen i Guds rike och det viktigaste tecknet på att den nya tidsåldern börjat. Fastän Andens utgjutande bara är början till vårt arv av Guds rike, så är det dock en garanti för att alltsammans en dag ska bli vårt.

NT har tre bilder för att  undervisa om detta.

På detta sätt är den helige Ande både uppfyllelsen av löftet och löftet om uppfyllelsen: garantin för att Guds nya värld redan är här och på samma gång ett tecken på att denna nya värld ännu väntar på att bryta in. På detta sätt ser vi hur hoppets förbundsbåge skimrande lyser från Kristi första ankomst till hans förestående tillkommelse.

Spänningen och balansen mellan denna tidsålder och den kommande tidsåldern, mellan Guds rike som kommit och Guds rike som ska komma, kan uttryckas enligt följande:

Till livet mellan tidsåldrarna hör - måhända - också Fridsrikets tid. Det betyder i så fall att vi kan se tre etapper av utvecklingen i Guds rike:

Under senare år har vi mötts av uttrycket New Age, samlingsnamnet för all nyandlighet. Inte minst inför millennieskiftet talade man om den nya tidsåldern som ska och som håller på att ersätta den gamla. Med den astrologiska terminologi man använder i dessa ockulta sammanhang ska Fiskens tidsålder ersättas av Vattumannens tidsålder. Det är nog ett tidstecken om något att man i New Age-rörelserna talar om en kommande tidsålder. New Age i sig som begrepp betyder ju Den nya tidsåldern. Detta nyandliga skeende är ett tidstecken tillsammans med andra tidstecken som talar om att tiden närmar sig för Jesu tillkommelse, när Människosonen kommer på himmelens skyar. I New Age talar man om en gammal tidsålder och den nya tidsåldern som är i vardande.

Bibeln talar om två tidsåldrar. Begreppet "tidsålder" heter på grekiska "aion" (jämför svenskans "eon"). Jesus talar om "denna tidsålder" och "den kommande tidsåldern". (Matt 12:32, Luk 20:34-36, Mark. 10:30, Luk 16:8) Aposteln har samma indelning, denna tidsålder och den kommande tidsåldern.

- Den här tidsålderns gud har förblindat de otrognas sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet. (2 Kor 4:4)

- Med denna kraft verkade han (Fadern) i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, över alla furstar och väldigheter, makter och herradömen, ja, över alla namn som kan nämnas inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. (Ef. 1:20.21)

"Denna tidsålder" (den gamla tidsåldern) varar fram till den slutliga domen, då "den kommande tidsåldern" (den nya tidsåldern) helt och hållet bryter igenom och Guds rike är fullbordat på den nya jorden.
Den kommande tidsåldern (den nya tidsåldern) bryter in i tiden vid Jesu första ankomst och hans födelse, död och uppståndelse, då Guds rike på ett föregripande blir närvarande med Jesus Kristus.

Enligt Skriftens undervisning för Guds rike "den kommande tidsåldern" in i historien såsom en försmak av det fullkomnade Gudsriket en dag i "den nya tidsåldern".

Frälsningen och förlossningen genom Kristus Jesus i den eskatologiska perioden från Jesu första ankomst till hans återkomst sker i tidens dimension, och inte i en högre värld. Det är Bibelns tidsålderstänkande.

-  -  -

Fotnot
"denna tidsålder" översätts i de flesta svenska bibelöversättningar med "världen"

Uppenbarelseboken intar en särställning bland NT´s böcker, eftersom den helt igenom är en profetisk bok. Dess inledning anger viktiga fakta om boken, "JESU KRISTI UPPENBARELSE den som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som kommer att ske inom kort. Han sände bud med sin ängel och visade det för sin tjänare Johannes. Det är han som här vittnar om Guds ord och om vittnesbördet från Jesus Kristus, allt vad han fick se." (Upp 1:1f, Giertz)

Den grekiska grundtextens första ord i Uppenbarelsebokens första vers är "uppenbarelse", 'apokálypsis'. Ordet som översatts till "uppenbarelse" betyder ordagrant ett "avslöjande" eller "avhöljande" av något som varit dolt. I NT är det Guds hemlighet, hans frälsningsplan, som funnits innan världens grund blev lagd, men genom Jesus Kristus blev den förverkligad och uppenbarad.

Bokens första vers anger bokens titel, ursprung och syfte. Uppenbarelseboken brukar också kallas Johannes Uppenbarelse, vilket också är Skriftens namn på boken. Dess egentliga och rätta namn enl. Upp 1:1 och dess tre första ord vore: "Jesu Kristi uppenbarelse". Ursprunget för uppenbarelsen är Gud själv, enl. 1:1. Han gav uppenbarelsen åt sin Son, Jesus Kristus. Uppenbarelsebokens ursprung är alltså absolut och gudomlig auktoritet, given av Gud Fader och förmedlad till Sonen, vilken i sin tur genom sin ängel förmedlat uppenbarelsen till Johannes.

Boken är adresserad till de sju församlingarna i Mindre Asien, "Salig den som får läsa upp och saliga de som får lyssna till orden i denna profetia och som tar vara på vad där står skrivet. Ty tiden är kort. Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd vare med er och frid från Honom som är och som var och som skall komma." (Upp 1:3-4, Giertz)                                                                         

(2) Att "förstå" Jesu Kristi uppenbarelse
Vi kan inte förstå Uppenbarelseboken som vi förstår vilken skrift som helst. Att somliga säger sig tycka att boken är svår att förstå, det är helt i sin ordning. Den uppenbarelse som Jesus Kristus förmedlar till sin församling i alla tider, den går inte att förmedla enbart med ord. Därför har Herren förmedlat sin uppenbarelse, sina avslöjanden, mestadels med bilder och visioner.
 
Johannes och vi får ta emot bokens budskap i syner, och vi vet att en bild ibland säger mer än 1.000 ord, som man brukar säga. Herren ger i boken sju syner, vilka i sin tur innehåller sju underavdelningar av bilder. Låt oss tänka oss dessa syner (visioner som är levande rörliga bildsviter och med ljudillustrationer) i form av 7 bilder på storbildsskärm med vardera 7 underavdelningar med bilder. Lägg därtill att bildsviterna inte följer en kronologisk ordning, utan går som mönster in i varandra. Samtidigt finns det ett framåtskridande i tid genom bokens budskap skildrade i alla dess bilder.

Det är inte att undra på att alla inte tycker att boken är lätt att "förstå". Boken är som ett konstverk, vars bild och budskap en betraktare tar till sig efter hand, med hjälp av kunskap och eftertanke. Jesu Kristi uppenbarelse tar vi till oss som läsare med hjälp av övrigt Guds ord avseende tolkning och med hjälp av Andens ljus, precis som vid all annan Bibelläsning.
 
Bokens komposition har följande utformning:

1. synen: Kallelsevision med de sju sändebreven / 1:9-3:22 
2. synen: Sigillen / 4:1-8:1 
3. synen: Basunerna / 8:2-11:18 
4. synen: Visionen av Antikrist / 11:19-14:20  
5. synen: Vredesskålarna / 15:1-16:21
6. synen: Visionen av Babylons fall / 17:1-19:10
7. synen: Visionen av fulländningen / 19:11-22:5

Sju syner ser vi i boken, därtill sju visioner som underavdelningar till respektive huvudsyn. Skeenden och händelsemönstren går in i varandra. Och samtidigt ett framåtskridande. Herren ger sin uppenbarelse i gudomliga bilder för att ge oss ett särskilt budskap, men också så att vi inte ska kunna pricka av en tidtabell i ett eskatologiskt schema.

1. Författarens egen tid och församlingens tidsålder - Kap. 1-3
2. Ändens tid - Kap. 4-19   
3. Fridsriket och evigheten - Kap. 20-22  

(3) Uppenbarelsebokens budskap
Uppenbarelseboken är "Jesu Kristi uppenbarelse" som han fått av Fadern för att förmedla till sin församling genom Johannes på Patmos. Den är Jesu egna kompletterande utläggning av sitt eskatologiska tal i Matt. kap. 24-25. I bokens 404 versar hänvisar han till GT i 278 versar. Uppenbarelseboken refererar till profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel och Sakarja. Den anspelar 35 gånger på Moseböckerna.

Budskapet Herren har med sin uppenbarelse skulle förenklat uttryckt kunna sägas vara tvåfaldigt:

1. Herren har världshistorien och dess utveckling under fullständig kontroll,

2. Lammets seger över Vilddjuret och ondskan i varje avseende här i tiden och under ändens tid.

Från kapitel till kapitel ser vi hur avgörande Jesu seger på Golgata är. Den profetiska sista boken är en rapport om seger inför morgondagen och framtiden.

Uppenbarelsebokens syfte kan enligt Ivan Hellström i boken " Förstår du vad du läser?" sammanfattas i följande tre satser:

1. Uppenbarelseboken vill hjälpa församlingen att rätt förstå sin situation.
2. Uppenbarelseboken vill rusta församlingen till att leva för Herren.
3. Uppenbarelseboken vill trösta församlingen genom att visa på Guds rikes seger.

Jesu Kristi uppenbarelse, som förmedlas genom Johannes, innehåller också direkta ord där Jesus själv talar. Första gången han direkt talar är i 1:8 "Jag är A och O, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige." Därefter möter vi hans direkta ord på följande ställen: 1:11, 1:17c-3:22, 16:15, 22:7, 12-13, 16, 20b. Till sist möter vi i Upp 22:7, 12, 20 att Jesus tre gånger säger: "Se, jag kommer snart."

Fotocollage i Svenska Alliansmissionen genom hundra år av Fritz Hägg. Längst ned till vänster en vy från Stadsparksberget, till höger Stora Missionshuset. Längst ned i mitten i egen oval vaktmästaren N.N. Pettersson. Styrelseledamöter: 18 personer. Predikanter: 16. [Se namn i fotnot nedan]
Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Bland flickorna ute i Ljungarums socken har det under sommaren spritts att det har flyttat in en liten flicka. Som i dagarna är 19 månader gammal, och heter Anna. Och att hon är född i Afrika. Och att hon är så söt. Och att hennes mamma och pappa är missionärer i svartaste Afrika. Och att de är hemma i Sverige något år för att vila ut efter nästan tio år ute bland vilda djur, svarta afrikaner och de mest fantastiska strapatser. Och att hon bor på andra våningen i Ljungarums Missionshus uppe på höjden. 

Efter skolans slut på dagarna brukar därför en del flickor - särskilt i åldrarna åtta till tretton - gå förbi missionshuset på höjden för att eventuellt få se om hon är ute på gården. Och… det är hon allt. Det är så spännande att se en riktig afrikansk flicka, fast hon ju är svenska och vit, men ändå en riktig afrikansk liten flicka… 

Några tonåringar har kommit att bli riktigt hemma på gården hos mamma Hulda och lilla Anna. En av dem heter Britta och hon har lovat att vara piga och titta till Anna medan Ernst och Hulda ska vara med och berätta om Afrika och missionen vid kvartalsmötet i Stora Missionshuset lördag-söndag den 18-19 oktober. Britta är 15 år och har med sig sin storasyster Märta och de får vara pigor för nästan två hela dagar denna oktoberhelg.

Bild: Anna Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Ernst och Hulda tar farväl av pigorna och vinkar till Anna som vinkar tillbaka. Lilla Anna är trygg och så glad över att få vara tillsammans med Britta som hon mött så många gånger under sina första tre månader i Sverige. De går iväg vid 17-tiden, eftersom Svenska Alliansmissionens kvartalsmöte börjar klockan 19. Inledningen med bibelläsning och bön har missionsföreståndare Viktor Johansson hand om. Huvudtalare denna första kväll på lördagen var Ernst och predikanten Eric Hertz. Ernst talade om "Evangelium som en Guds kraft till frälsning", det evangeliet är De goda nyheterna varigenom de infödda blir förvandlade, upprättade och får nytt liv och bli nya människor. Ernst predikar på sitt karakteristiska sätt och medryckande sätt. Zulufolkets åhörare attraherades av Ernsts bilder och tog till sig evangeliet som förvandlar. De berördes av hans raka enkla förkunnelse om Vägen, som ofta var Ernsts huvudtema. Vägen bort. Vägen hem. Omvändelsens väg. Efterföljelsens väg. De svarta visste vad kristen tro var när de lyssnat till Ernsts förkunnelse. Det är Vägen som förde till Himlen. Det är Vägen som Jesus visade och gav. Det är Korsets och försoningens väg. Ernst kunde zuluspråkets klickljud som ingen annan kunde. Det hördes att det var Ernsts klickljud. En del av de svarta som var med i början av Ernsts förkunnargärning i Piet Retief kommer ihåg särskilt en gång när Ernst talade om Jesu andra ankomst, och han hänvisade till Uppenbarelseboken. Ernst sa: "Det står skrivet i Paraplyet…" Och man tittade på varann och log kärleksfullt emot Ernst under de första åren som oftast är en tid av språkliga missförstånd. Ordet för 'Uppenbarelseboken' och 'Paraply' på zulu är varandra mycket lika, därav blev det som det blev den gången.


Bild: missionären Ernst Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Men nu predikar Ernst på svenska. Och han gör det på sitt sätt, eldigt och med iver. Det fanns ett drag av eld i hans förkunnelse som brann och satte hjärtan i brand. Ernst hade fått gåvan att använda språket som medel för det Evangelium som är en Guds kraft till frälsning. Han hade en hel del av det som kunskap i retorik handlar om. Inte vältaligheten i sig med alla språkliga finesser, men talekonst. Uttrycket retorik kommer ju från det grekiska språkets ord för 'talare'. I boken Retorik (322 f Kr) skrev Aristoteles att "retorik är konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga", dvs. retorik är konsten att övertyga.
 
Förutom Ernst talade också Eric Hertz. "Jag har behag till barmhärtighet" var hans budskap denna första kväll.

Söndagen började med möte 10.30. Britta och Märta kom upp till Missionsbostaden klockan 09, då Ernst och Hulda begav sig iväg. Stora Missionshuset är fullsatt. Man sjunger "Lyft den högt, den vita fanan med et röda korset på", ty det var ju den yttre missionens möte. Många missionärer var närvarande. De arbetade i Kina, Indien och Sydafrika. Huvudtalare är rektor Knut Landgren från Svenska Bibelinstitutet i Östertälje. Missionssällskapets ordförande stadsfogde K.A. Rundbäck inledde, varefter missionär W. Dreier och dr Enok Hedberg talade, innan rektor Landgren predikade. "Ingen är god utan Gud allena" (Mark 10:17ff) var texten han predikade över. Från krigets år 1915 tog han bilden: "Då världskriget utbrutit, var det en man som gick förbi en troende stenarbetare och sade till denne: 'Nu har mörka tider inbrutit, och friden kommer nog att för alltid borttagas från jorden.' Den troende arbetaren svarade: 'Om än himmel och jord omvälves, så fruktar jag intet ont; ty Gud är min klippa och min del evinnerligen.' Då vi genom tron på Jesus upplevat Guds godhet och makt, känna vi oss oändligt trygga trots stormarna på
jorden."

Bild: missionären Hulda Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Eftermiddagens möte började kl 15.30 och leddes av missionsföreståndare Viktor Johansson. Lokalen var till trängsel fullsatt. Missionärer från Kina, Mathilda och Filip Andersson, och från Indien, A.J. Selin, berättade och talade om sina erfarenheter. Och Hulda berättade så på sitt speciella sätt - varmt, innerligt och skakande sakligt - om det fält som hon med Ernst representerade på det stora fält som Machadodorp utgör.

Kvartalsmötets sista möte var förlagt till Soldathemmet. Där talade Carl Wilson och missionärsparet Myrberg och rektor Landgren vid mötet som började klockan 20.

Sent på söndagskvällen kommer makarna hem till Missionshusets andra våning. De smyger sig in i den tysta lägenheten där Britta somnat i soffan intill Annas säng. De väcker Britta tyst och tackar henne för hennes insats som barnpiga för Anna. Hulda frågar: "Hur har det gått?" och får till svar: "Så bra, så underbart det har varit att få vara med Anna. Hon är ju världens godaste lilla varelse. God natt och tack!" Och Britta går hem till Västerviken. Ernst och Hulda sitter länge denna sena kväll och natt och samtalar om livet och alla dess glädjeämnen i Guds rike och mötena med alla missionärer och alla missionsvänner i Stora Missionshuset… 

Käll- och litteraturförteckning finns under Förordet till serien Ernst & Hulda

M'Xp
editor

Bild: Munksjön, Jönköping Foto: Förlaget NORDISK KONST Stockholm Vykort i Britta Karlsson-Bäcks ägo
Vid Vätterstranden reser sig tornet på Kristine kyrka. 3-400 meter österut ligger Stora Missionshuset. Här uppe i kvarteren finns SAM:s expedition, dit Ernst återkommer regelbundet i olika ärenden. Ljungarums Missionshus - där man bor - är beläget i bildens högra nederkant.

---

Nere på Missionsexpeditionen träffar Ernst varje vecka medarbetarna för yttre missionen och missionssekreteraren Emil Johnson. Ernst är mån om att följa rapporterna från Machadodorp.  Samtidigt är det snart dags för oktober månads kvartalsmöte, då han och Hulda ska medverka.

Denna vecka har det kommit nyheter. På expeditionen läser Ernst den korrekturlästa texten för nummer 44 av Trosvittnet som ska lämnas till tryck samma dag. Det har kommit brev från Arne Höyland som daterats 28 augusti i Machadodorp. Nyheterna är av det mindre goda slaget.

Ernst läser texten med allvarlig min. Det syns att han är bekymrad där han stående vid redaktören Efr. Palmqvists skrivbord läser texten som är på väg till tryckeriet:

Bild: Zulu-krigare Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Medan nu de flesta av expeditionspersonalen är samlad kommer ett flertal frågor om det som hänt på utstationen. Ernst delar med sig av det han känner till; det blir till en slags briefing för att tala stabsspråk, eftersom just staben sitter samlad. Ernst orienterar vännerna runt bordet:

- Kyrkornas splittring har snart nått över alla gränser i Sydafrika. Man säger ju som ni vet att det ska finnas uppemot ett hundra trettio etiopiska kyrkor, som alla var och en vill stå fullt självständiga. Och som ni ju väl vet talar man om 'etiopiska' kyrkor eftersom den etiopiske hovmannen betraktas som den förste kristne afrikanen. Många av de här kyrkorna har vidunderliga namn. Hulda och jag har hört talas om bl.a. följande kyrkor: "Den apostoliska troskyrkan i Zion", "Amalikakyrkorna", "Konung Melkisedeks av Salem kyrka", "Guds i Kristi heligas kyrka", "Uppståndelsefolket" och "Nazarenerna" m.fl.

- Har du, Ernst, haft den här typen av sammanstötningar med grupper som Höyland skriver om?

- Nej, det har vi inte alls behövt vara med om.

- Inte heller på någon av utstationerna?

- Nej.

- Vad känner du mera till om alla dessa s.k. Zionister från det du hört talas om från din position i Machadodorp och hela det stora fältet som ju innefattar väldiga avstånd geografiskt och där du varit ute och sett och hört så mycket under er första period där nere?

- Vad jag har förstått har det aldrig uppstått några läroskiljaktigheter som lett till splittringar. Mest har det tydligen varit fråga om de inföddas strävan till självständighet och oavhängighet. Det handlar givetvis i grunden om rasmotsättningen mellan de svarta och de vita. Vidare om missionärernas kyrkotukt som uppfattas som ett otillbörligt ingripande i de inföddas egna kulturella seder och mönster. De svarta har också velat hävda sig, den personliga ärelystnaden och en önskan att fritt förfoga över kyrkoegendom, med andra ord även ett uttryck för släkt- och klanledarnas traditionella makt som hotats av missionen.

- Vad tror du om utvecklingen för Zionisterna?

- Åtskilliga av dessa församlingar står tydligen lågt i religiöst och sedligt avseende. Det finns säkert knappast om vilken det kan sägas att den lämnar ett bidrag till den sydafrikanska kristendomens sunda utveckling. Av vad man kan se just nu är utsikterna för en nationalkyrka inte gynnsamma.

- Det du, Ernst, redovisar det stämmer överens med de rapporter vi samlat in under senare tid och bekräftar våra kunskaper på ett utmärkt sätt, avslutar missionssekreteraren och samtalet avslutas med att
Emil Johnson leder i en bön för situationen som blivit i mötet med Zionisterna.

Innan Ernst lämnar Missionsexpeditionen, planerar och informerar man Ernst en stund inför kvartalsmötet i oktober. När Ernst tar farväl och lämnar vännerna på SAM-expeditionen ber man honom hälsa hem till Missionshuset och Hulda och lilla Anna.

Bild: Norra Sandsjö badet Foto: Sandsjöbygdens hemsida

Ernst och Hulda gläds över den svenska sommaren, deras andra sommar detta år 1930. Hemma på andra våningen i Missionshuset har de nu kommit i ordning och gjort sig hemmastadda.

Lilla Anna börjar lära sig att ta sig upp i korgstolen hon fått av Britta. Köket har all utrustning som behövs. Bostaden är möblerad. Allt tack vare alla goda och omtänksamma missionsvänner. Ernst och Hulda upplever att tillvaron här i Ljungarum är en verklig skänk från himlen.

Allting är så nytt. De har blivit så välsignade av all kärlek och allt tjänaresinne de mött. Det är något alldeles extra för Ernst att också kunna notera hur Hulda får del av så många uttryck för kärlek dessa dagar. Och att det är människor i hans hemtrakt och hans miljö som visar henne all denna godhet. Clara har för henne blivit som en storasyster och vän.

Eftersom Ljungarums Missionsförening tillhörde Bankerydskretsen hade man ingen egen pastor, och föreningen var så tacksam att kunna räkna med att Ernst predikade i Missionshuset de dagar som han inte var ute och predikade som resepredikant. I vaktmästarbostaden där de nu bodde hade Hilma från Bogla bott tills hon slutat. Därför fick Ernst med Hulda göra en del av bestyren som vaktmästare. Eldning och städning var några av uppgifterna som sköttes på frivillig väg. Kristin i Fagerhult var en av dem som hjälpte till.

På SAM:s expedition gjordes under första veckorna reseturerna upp. Ernst gladdes över att få planera in dessa turer och dessutom få sitta ned och samtala och rapportera från fältet tillsammans med missionssekreterare Emil Johnson, missionföreståndare Viktor Johansson och någon gång var också missionssällskapets ordförande stadsfogde K.A. Rundbäck med i samtalen. Förutom resepredikantens uppdrag hade Ernst också många möten med missionsföredrag ute i missionshusen runt omkring i norra delen av Småland.

Bild: Ljungarums Missionshus interiör Foto: i Britta Karlsson-Bäcks ägo

Missionshuset gästades av resepredikanter eller någon av övriga ortens förkunnare som predikade. Annars predikade missionsförsamlingens ordförande "Patron" Eriksson eller Gustaf Bäck. De som brukade komma och predika var Zettergren, Em. Abrahamsson, E. Andersson Junestam, Calle Pontus Abrahamsson, Lelky eller Frykzén. Det var med särskild glädje Ernst gick trappstegen ned från andra våningen till kyrksalen med uppmaningen ovanför plattformen och talarstolen. Orden passade väl in på Ernsts förkunnelsegåva som evangelist: "Bered dig att möta din Gud".

Söndagsskolan i Missionshuset började klockan 3 e.m. om söndagarna. Ansvaret för den hade Ernst Andersson Junesten och hans döttrar tillsammans med Gustaf Bäck och Sven Svensson.

Denna Ernsts och Huldas andra sommar hemma i Sverige är fylld av många och berikande möten hemma i socknen och ute i Jönköpingsregionen. Förkunnelsen om syndernas förlåtelse till omvändelse och tro och evangeliums upprättelse och frälsning är lika angeläget hemma i Sverige som ute på missionsfältet i Afrika. Det är deras kallelse och deras glädje varje ny nådedag.

När man skulle gå till Stora Missionshuset från