MXp

Vision Africa from Above FOTO: freefoto.com

Vi som bekänner oss som kristna vet att Sverige behöver Kärlekens budskap och Herre, Jesus Kristus.  Men finns ändå inte en viss risk för "navelskådande" om endast det egna landets andliga kris fokuseras?
- Borde vi inte lyfta blicken och se ut över världen?
- Borde vi inte försöka förena den nationella väckelsen med den nationella kallelsen som ligger UTANFÖR oss själva som individer och nation (kan inte nog understrykas och skrivas med stora bokstäver)?...

Dokumentären om Dag Hammarskiöld som visats en temakväll i svensk TV aktualiserar kristenhetens kallelse. Hammarskiöld drevs i sitt liv och sin gärning, som vi senare fått veta, av en stark känsla av kallelse att tjäna ett högre syfte, vi vågar säga en kallelse från Gud. Han mötte sitt öde i Afrika, i det Kongo som har kallats mörkrets hjärta. Vi känner historien om de ohyggliga lidanden och brott som begåtts i den del av världen mot Afrikas folk.

Dag Hammarskiöld tycks i slutet av sin gärning ha förstått den yttersta konsekvensen av Guds kallelse: att bära sitt kors och fullborda sitt uppdrag oavsett kostnaden för den egna personen. Att ytterst innebär Kärlekens budskap att offra sig själv, att utblotta sitt liv och sin själ, som vår Herre gjorde på ett kors. Detta gäller som ett profetiskt budskap för den svenska kristenheten. Vi måste för att nå fulländningen vara beredda att offra allt för Kärlekens budskap. Det är ju lätt att skriva, men hur gör vi? Ibland tror jag vi har svårt att se längre än våra korta näsor. Kärlekens arbetsfält är i själva verket enkla att se.

Temakvällen på TV handlade om FN och dess segrar och nederlag i arbetet för freden. Kongos lidanden och massmorden i Rwanda behandlas. Det är ingen tillfällighet. Det finns här en vädjan, en kallelse för alla som vill och kan med sitt hjärtas öra höra budskapet: Till Afrika! För Afrika! Afrika kallas ibland "Moderkontinenten". Beroende på vilken skapelseberättelse vi tror på, så visar i alla fall vetenskapen att människan har sitt ursprung någonstans på Östafrikas slätter varifrån hon under årmiljonerna har spridits till världens fyra hörn. Adam och Eva var Afrikaner, alltså är vi alla i grund och botten förenade med denna kontinents öden. Du får tro och tänka hur du vill i dessa frågor, vad som är viktigt är vad som sker I DAG och vad Anden säger till våran hjärtan I DAG. Afrika kan tolkas både bokstavligt och andligt/symboliskt. Det står för det andliga, själsliga och kroppsliga lidandet och nöden hos miljoner och åter miljoner medmänniskor världen över: i Syd, i Nord, i Väst och i Öst. Vi överdriver inte när vi säger att "Moderkontinenten" blöder: Andligt, själsligt och kroppsligt. Hur länge kan vi stå passiva och se på när en moder lider och dör? Och med likgiltighet inför hennes barns öden?

Afrika står också för ett löfte, ett hopp och en vision. Den om den återupprättade och helade modern (Kyrkan, Bruden, Jerusalem) som ger liv åt Livets barn. I den visionen kan vi se hela mänsklighetens förlossning. Sveriges andliga nöd bör därför kopplas till detta större perspektiv som inkluderar hela vår kontinents kallelse: Europa och Sverige måste hitta sitt öde utanför sig själva. Människor ropar efter en uppgift, att få älska och vara behövda samtidigt som världen är fylld av miljoner uppgifter som ropar efter utövare. Kyrkan har en kallelse att vara "arbetsförmedlare", och jag talar inte bara om den traditionella missionsuppgiften, utan något mycket mer vidsträckt: mänsklighetens helande till Kropp, Ande och Själ. Väckelsen når sin fulländning med den UTGIVANDE kärleken, annars kommer den snart slockna, och vi vill inget annat än fulländning, eller hur? Vi måste ut i Guds Rikes eviga syremättade atomsfär! Vårt öde är förenat med alla Guds folk! Endast då når vi fulländningen. Det är visionen om det Himmelska Jerusalem, dit alla folkens skatter skall föras! Något mindre får vi inte drömma om!
 
Orden "lokalt" och "globalt" har drabbat mig vid olika tillfällen som profetiska ledord för hur vi kan förstå och analysera vår nuvarande situation. De kristnas kallelse - "destiny" - är att tillsammans med alla människor av god vilja (se t ex Focolare-visionen), sträcka sig ut - världen - för ett helande av mänskligheten till själ, kropp och ande. Vi måste förstå kopplingarna, se helheterna mellan det allra minsta och det allra största. Och verka på livets ALLA områden, socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt, bara Gud och vår fantasi får sätta gränser. Och det hela gärna med ett underifrån-perspektiv: Guds galenskap att kalla det föraktade för sin sak, korsets dårskap, Guds vishet, "Sofia". Det innebär att sätta det viktiga i högsätet och vara för alla så begriplig och relevant som det bara går, för att vinna så många som möjligt (Paulus inställning). Det kan innebära att vi måste lägga åt sidan våra käpphästar - det finns inget egenvärde i att vara "stötestenar", vi skall vara Sanna - inte politiskt inkorrekta, det är något helt annat - och söka Guds tågordning för att finna vägen till människors hjärtan med Kärlekens budskap. Tack och lov är dagens människor kräsna, de kommer inte nöja sig med mindre än det bästa av det bästa. Vi skall samlas kring Eldhärden - "focolare" på italienska - i Guds Hus, Guds Brinnande Hjärta.

Skall vi göra som general Dallaire, befälhavare för FNs styrkor i Rwanda,  gjorde; - skildrat i dokumentären Skaka hand med Djävulen. Inför en publik av överlevande svarta Rwandier - som enligt de vita politikerna i det rika "Nord" ansågs vara av inget värde ekonomiskt, politiskt eller strategiskt och att de ändå var alltför många - tvingas han säga: "Jag general Dallaire, svek Rwandas folk i januari 1994". Denne store man tvingar sig att säga sanningen om sitt eget svek därför att hans samvete inte ger honom något val. Det är en sann kristen bekännelse. Ett budskap från Sanningens Ande.

Skall vi inför vår Herre en dag tvingas säga: Vi svek Kärlekens budskap? Vågar vi ta upp Hammarskiölds fallna mantel och söka vårt öde utanför oss själva och våga språnget för våra medmänniskor? Svaret kan bara Du och Jag ge.

General Dallaire säger i den nämnda dokumentären: Jag har skakat hand med djävulen, men om den yttersta Ondskan finns, måste då också inte den yttersta Godheten finnas? Generalens exempel visar att det är vår sak att välja vem vi vill tjäna.

LÄS MER om generalens berättelse: General Dallaire

/PJ