MXp

***

RETORIK - Det talade ordet
Om retorikens kommunikation i IT-samhället

Del 2 av 3

Det allra första som ska ske i arbetet med att förbereda ett tal handlar om att "finna" eller "uppfinna" - invéntio - de argument som fungerar bäst inför en viss skara av åhörare i en viss fråga.

Den retoriska konsten är att använda språket som ett instrument för att förmedla ett budskap talaren har. Hur gör man för att övertyga? Det grundläggande sättet är att argumentera.

Den som talar och den som skriver gör alltid påståenden. Några exempel: "Bibeln är Guds Ord". Eller: "Kapitalismen är själviskhetens avgud". Eller: "Sverige är en nation i Norden". Det gäller alltså att finna och uppfinna argument för ett budskap. Talaren måste kunna stödja sina påståenden. Det gäller att finna argument och skäl och bevis för dessa. Då får vi satser som man accepterar som sanna eller sannolika. Man arbetar med två kategorier, det som förefaller åhörarna "säkert" respektive "osäkert/tvivelaktigt" och använder den förra för att reducera eller eliminera den senare.

I argumentationen finns en mångfald möjligheter att arbeta, t.ex. genom att vi måste påstå, fråga, vederlägga, analysera samt också imitera motståndare. Det viktigaste i argumentationen är dels bekräftelsen, dels vederläggningen. Först, talarens tes bekräftas, sedan en veder-läggning av motståndarens argument. Ett klassiskt exempel på argumentation är syllogismen, som innebär en logisk slutledning uppbyggd som två satser, "premisser", varur man härleder en tredje. Syllogismen har en "översats" som i regel uttrycker ett vidsträckt eller universellt omdöme - det är den typ av satser där man kan sätta in ord som "alla", "alltid", "ingen", "aldrig" osv. Exempel: "Alla människor är dödliga" (översats) - "Du är en människa" (undersats). Dessa två satser kallas "premisser", det som man "förutskickar". Av dessa följer nu med nödvändighet något tredje, ett påstående som man måste acceptera om man förut accepterat premisserna, en "konklusion" eller "slutsats". Alltså exemplets två första satser: "Alla människor är dödliga" (översats) - "Du är en människa" (undersats), varpå syllogismens tredje sats följer: - "Alltså är du dödlig" (slutsats).

Hur finner eller uppfinner man argumenten för att övertyga människor? Retoriken använder en bild: man beger sig i tanken till olika "ställen" eller "platser" för att undersöka om det finns något där som kan användas i detta speciella fall. I Om undervisningen i talekonst beskriver Quintilianus detta med en bild. Talaren är liksom en jägare eller fiskare och måste veta på vilka platser olika argument gömmer sig, "liksom allting inte lever på samma mark och land. Du finner inte fågeln eller villebrådet om du inte vet var de brukar födas och uppehålla sig, och vissa sorters fiskar tycker om slät botten medan andra vill ha klippor och stenar så att olika trakter och stränder har sina egna slags fiskar…"

För att hjälpa talaren i detta sökande efter argument utformade retoriken olika scheman eller lathundar. Ett av dem var en ramsa på sju ord som skolpojkar fick lära sig att rabbla - på latin förstås - i två tusen år: "Vem, vad, varför, var, när, hur, med hjälp av vad?" Genom dessa enkla men effektiva frågor kunde man snabbt analysera ett problem i dess olika aspekter och se vilka argument talaren kunde använda för sitt speciella syfte. - Låt oss nu anta att talaren väljer att b y g g a  u p p  s i n  a r g u m e n t e r i n g  f r å n  f r å g a n  "v e m?", från en person som har en viss beröring med just denna sak. Då finns det enligt retoriken särskilda loci communes (latin, "allmänna platser") som kan användas för att ge en fördjupad bild av just denna människa. Enligt Quintilianus kan man börja med att skildra denna individs börd eller härstamning, "för i regel tror man att barn är lika sina föräldrar och förfäder, och detta kan ibland vara orsaken till ett hedersamt eller klandervärt leverne." Därefter kan man pröva om individens nationalitet kunde användas som argument, eftersom sederna är olika hos skilda folk liksom lagar och seder i skilda samhällen. Individens kön kan ibland vara ett lämpligt argument, t ex inför en domstol, eftersom man "lättare tror att en man begått en stöld och en kvinna ett giftmord". Åldern kan också vara viktig, eftersom vissa handlingar passar samman med en viss levnadsålder. Man kan också undersöka om individens uppfostran, kroppsliga egenskaper och lycka här i livet kan ge några argument, likaså de själsliga egenskaperna. Slutligen kan man beakta individens yrke eller sysselsättning, tidigare gärningar och yttranden och avsikter eller planer i detta konkreta fall.

Så skapade retoriken en fast metod att skildra människans liv och karaktär, med hjälp av dessa loci communes. Och ständigt utgick man ifrån vad som föreföll åhörarna sannolikt, deras föreställningar om människors typiska egenskaper och samhällsförhållandena - eller deras opiniones för att använda den latinska termen. - "Opiniones" = opinionen, dvs den "mening" eller "åsikt" som en talare måste utgå ifrån även om den är ogrundad eller falsk; jämför uttrycket "den allmänna opinionen". - När man ska övertyga människor i en viss sak, måste man enligt retoriken utgå från och vädja till deras egna föreställningar om sig själva och verkligheten, deras "opiniones". Dessa kan objektivt sett vara föga välgrundade och genomtänkta eller helt felaktiga. Men för människorna förefaller de självklara eller åtminstone sannolika. Nuförtiden brukar man tala om en tids "myter". Det grekiska ordet mythos betydde ursprungligen "tal" eller "berättelse", t ex om forntiden eller gudarna. Men nu används ordet således för att beteckna ungefär detsamma som opiniones, föreställningar som är så allmänt kända och accepterade att de inte behöver formuleras i klartext och än mindre bevisas vara sanna. Tanken att dagens Sverige är ett ytterst jämlikt samhälle är en sådan opinio i retorikens mening. En annan är att svenskarna står närmare naturen än något annat folk.

Det finns en hel del samlingar av Loci communes (exempel på användbara argument) i våra bibliotek, somligt handskrivna samlingar, annat författat av olika lärde under titlar som Copia ("förråd"), Thesaurus ("skattkammare"), Cornucopia ("ymnighetshorn").

För utan argument kan man aldrig övertyga någon - det är den första principen i all retorik.

Enligt de gamla grekerna var argumentationen som de kallade logos bara ett av flera sätt att övertyga. Dessutom borde talaren försöka vinna och påverka åhörarna genom sin karaktär eller personlighet, ethos, och även genom de känslor som han avsiktligt försökte väcka hos åhörarna själva, pathos. - Den grekiska triaden logos - ethos - pathos kunde också beskrivas på annat sätt. Inventio dvs finnandet eller uppfinnandet av argument, är ju den första fasen vid förberedandet av ett tal. Med dessa argument vill man vädja till åhörarnas förnuft och kritiska omdöme. Detta kallades i retoriken att "undervisa", docere med den latinska termen. Vi talar ju fortfarande lite hånfullt om en alltför "docerande" stil.

Men i regel var detta inte nog för att övertyga. Man måste också försöka vissa sina åhörares intresse, välvilja och förtroende eller sympati. Detta kallades delectare, att "behaga". Cicero, vid sidan av Aristoteles och Quintilianus, den störste av retorikens lärare genom tiderna, använde ett annat ord, conciliare. Även det säger något högst väsentligt om just denna sida av talekonsten. Ordet betyder nämligen "att göra någon vänligt stämd", att rekommendera sig hos någon, göra någon till sin bundsförvant, medla, försona.

RETORIKENS ANDRA (2) DEL: - d i s p o s í t i o                      

Den andra fasen vid utarbetandet av ett tal, den andra delen av retoriken; här skapar talaren en viss ändamålsenlig "ordning" i sitt tal så att det successivt övervinner åhörarnas motstånd och leder dem till önskad  övertygelse.

Sedan man samlat en mängd tänkbara argument, måste man välja ut dem som synes mest ägnade att övertyga den publik man nå och vill påverka. Man måste finna ett sätt att steg för steg leda åhörarna just till denna övertygelse. Denna del av retoriken kallas disposítio. Vi talar ju fortfarande om "dispositionen" i en uppsats eller text, ännu en av de retoriska termer som lever kvar fast vi glömt ursprunget.

Inom retoriken studerade man hur skickliga talare och författare gick till väga, för att först (1) vinna åhörarnas eller läsarnas intresse, välvilja och förtroende, för att sedan (2) övervinna deras motstånd och invändningar samt slutligen (3) inpränta en viss övertygelse i deras medvetande och minne.

Utifrån dessa observationer av verkliga talares praxis uppställde man sedan en modell för det normala eller ideala talet som innehöll följande delar:

(I) Talets inledning, exordium, ansågs vara av oerhörd betydelse. Syften: att väcka intresse, att ange ämnet, att "vinna välvilja". Denna välvilja borde sedan genom hela talet fördjupas till ett sant förtroende. Ett sätt var att uttrycka sin respekt för åhörarna som självständiga och omdömesgilla individer och försäkra dem om sin vilja att ge dem den fullständiga och oförfalskade sanningen. Ett annat sätt var att välja språk och uppträdande som föreföll naturligt och sympatiskt.

(II) Efter exordium följde narratio, som var en "berättelse" som skulle ge bakgrunden, för-historien, de yttre omständigheterna till den fråga man ville behandla.

Narratio - klar, tydlig, sannolik; behövde inte vara sann; kort. Quintilianus menade att man redan här borde utså "frön" inför den kommande argumenteringen. Det byggs alltså upp en fond av intresse, välvilja och förtroende hos åhörarna. Talets början kan ses som en trappa (:Kurt Johannesson): första steget - heter intresse, andra steget välvilja, tredje steget förtroende. Åhörarna måste förmås att börja gå uppför denna trappa. Först efter tredje steget kan och bör man framföra sitt påstående, sin tes eller sitt yrkande.

(III) Själva yrkandet eller tesen kallades proposítio. Vi använder fortfarande termen för regeringens förslag i olika frågor till riksdagen, "propositionerna"

(IV) Så följer talets huvuddel, argumentátio, argumentationen. Den kunde innehålla två element: dels borde man anföra de argument som tycktes "bevisa" eller "bekräfta" den framlagda tesen, dels kunde man "vederlägga" de invändningar som redan gjorts eller kunde tänkas mot tesen.

(V) Till sist följer talets avslutning: dess perorátio eller conclúsio. Här gör talaren en kort sammanfattning av sina viktigaste teser och argument, recapitulátio. 

Dispositio bygger helt på psykologiska observationer och erfarenheter. Dispositio vill visa vad alla skickliga talare redan vet, nämligen att man först måste vinna åhörarnas allmänna intresse, välvilja och förtroende, och förbereda deras tankar och känslor, innan man presenterar den tanke eller det krav som måste väcka deras förundran, oro eller motstånd. Och när man väl framlagt sin kontroversiella tes, då måste man omedelbart framlägga klara, övertygande "bevis" för att den faktiskt erbjuder den enda och nödvändiga lösningen av den ödesfråga som förenar talaren och hans åhörare.

Detta är alltså det väsentliga i dispositio: att utforma talet eller texten så, att den steg för steg leder åhöraren mot målet, en bestämd övertygelse.

RETORIKENS TREDJE (3) DEL: - e l o c ú t i o                      

Detta är tredje fasen vid utarbetandet av ett tal, också den tredje delen av retoriken, där argumenten som samlats under inventio och ordnats under dispositio ska få en sådan språklig form att de verkligen kan övertyga åhörarna genom sin klarhet och uttryckskraft.

Vilket är det mest berömda talet från 1900-talet? Kanske det som hölls av Martin Luther King i Washington den 28 augusti 1963 - I have a dream. Varför lyssnade de 250.000 åhörarna så spänt den dagen framför Lincoln memorial? Svaret är förstås att det berodde på vad King sade - men också hur han uttryckte sitt budskap. - Hur att uttrycka budskapet. - Om just detta handlar den tredje av retorikens fem delar, elocútio. Man kan översätta detta latinska ord med "vältalighet" eller "skön stil". Men detta sköna är inget självändamål - det är effekten, förmågan att övertyga som är det väsentliga.

Detta är det svåraste i talekonsten skriver Quintilianus. För inventio och dispositio krävs det bara klokhet och erfarenhet av livet. "Men om du inte kan uttrycka allt som du föreställt dig i dina tankar, om du inte kan visa och bära fram det till åhörarna, ja då är all tidigare möda överflödig, det är som att låta ett svärd förbli nedstucket i sin skida." Detta kräver "konst".

Vari består denna konst? Grundtanken är denna: Det finns alltid ett enkelt och normalt sätt att uttrycka en viss sak. Men ibland måste en talare eller författare söka ett helt annat uttryck för denna sak, för att tvinga människor att lyssna och för att övertyga dem. Stora talare har just denna förmåga, vilket Quintilianus vill visa med exemplet Cicero:

Genom ett konstfullt och utsmyckat språk kan en talare vinna sina åhörares gunst, och inte bara de lärdas utan hela folkets lov. Så kämpade Cicero med vapen som var både tunga och blixtrande när han skulle försvara Cornelius. Han kunde ha nöjt sig med att informera domaren och bara använt ett nyttigt, rent och klart språk. Men skulle det romerska folket då ha visat sin beundran med bifallsrop och handklappning? Nej, det var det sublima och storslagna, glansen och värdigheten i hans talekonst som framtvingade detta dånande bifall. Den som hade talat på vanligt sätt och likt alla andra skulle aldrig ha mött ett så oerhört gensvar.

Det är i retorikens lära om "troperna" (a) och "figurerna" som språket kommer till sitt skönaste och renaste uttryck. I alla tider har man känt bildens makt. Martin Luther Kings tal I have a dream är just en ström av bilder. Inom retoriken räknar man sådana bilder till "troperna". Låt oss först se på retorikens lära om troperna.

Exempel: Höga visan 4:1-3. "Dina ögon är duvor…" - detta kallas inom retoriken "metafor". Det grekiska ordet betyder att något bärs eller förs från en plats till en annan. Här "bärs" nu ordet "duvor" från sin vanliga normala plats till en annan där det inte alls hör hemma. Nyss en fågel - så plötsligt det milda ljuva uttrycket i den älskades ögon. - Metaforen kan vara ett substantiv, ett verb eller adjektiv. Vi kan säga "Det var ett upprört möte, fast snart hade stormen blåst över" men också "Han stormade fram i diskussionen" eller "Jag avskyr sådana stormiga möten".

"Ditt hår är likt en hjord av getter…" Detta kallas inom retoriken en "liknelse" - på latin similitudo. Här utsäger man klart att man vill jämföra två vitt skilda ting - i metaforen är ju denna jämförelse underförstådd.

En tredje form är "allegorin", en berättelse eller bild där olika detaljer ska tolkas, eftersom de tillsammans uttrycker en tankegång.

Metaforen, liknelsen och allegorin bygger alltså på en jämförelse mellan ting som egentligen tillhör vitt skilda världar. Därför måste tanken ta liksom ett språng över en avgrund, och det är detta språng som fascinerar människor.

"Metonymierna" är en annan typ av troper. Tanken är att det vanliga namnet för en viss sak kan synas intetsägande, grått, slitet i en viss situation. Då kan man i stället välja ett annat namn som framhäver en särskild omständighet eller egenskap hos denna sak. "Metonymi" = "namnbyte" på grekiska. Det nya namnet kan beteckna den person som uppfunnit, skapat, äger eller behärskar en viss sak - i stället för saken själv. Vi kan säga "Hon älskar Strindberg" och menar då att personen älskar att läsa litteratur författade av Strindberg. Vi kan säga "Hitler anföll Polen" i stället för att räkna upp de sextio divisioner och två luftflottor, tillsammans en miljon man, som överskred den polska gränsen den 1 september 1939. Vi kan säga "Enligt Einstein" fast vi egentligen menar "Enligt den teori inom fysiken som först uppställdes av Einstein". - I samtliga fall har vi här lyckats förvandla något abstrakt, vagt eller främmande till något konkret, klart och välbekant, något man tycker sig se och känna igen: judiskt plirande ögon över ett par hängande mustascher, Führern med sin hängande lugg framför ett väldigt bord med kartor, diktaren vid sitt skrivbord…

Exempel på andra uttryck: "Han har en skarp hjärna" - "Bussarna strejkar i dag" - "Vi tog oss ett glas" - "Washington har tagit hem sin ambassadör" - "Kreml tiger" .

"Synekdoke" - man låter en del representera det hela, därför också det latinska uttrycket pars pro toto, "delen i stället för det hela". Man kan säga "under mitt tak" i stället för "i mitt hus".  Denna trop använder skickliga journalister ofta. En DN-journalist skriver 24/6-88 om Ingvar Carlsson på valturné i Norrland att man ofta får se honom sitta ensam längst fram i turnébussen - men bara för att han lätt blir åksjuk - och alltid äter vad som bjuds, "bär tillbaka sin bricka, går tillbaka med den tomma läskedrycksflaskan han bjudits på i affären" osv. Avsikten är att vi "ska lära känna hela saken av en liten del" som det heter i de retoriska läroböckerna: av dessa små, till synes obetydliga detaljer ska vi lära känna Ingvar Carlssons anspråkslösa men också pliktmedvetna personlighet. Detta är ett oerhört effektivt sätt att påverka och övertyga. Journalisten påstår ju inget själv, rapporterar bara vad han eller hon sett, och överlåter så åt läsarna att själva dra "sina" slutsatser.

Även politiker kan denna konst. I september 1986 kritiserade exv LO:s ordf Stig Malm byråkratiseringen inom den offentliga sektorn och använde följande formulering: "Man måste flytta över dem som idag skickar bruna fönsterkuvert till mig och talar om vilken färg jag ska ha på mitt staket vid sommarstugan till långvården."

Varför använder man dessa troper? Svaret är enkelt. När människor tycker att språket är banalt, slitet och intetsägande, upphör de att lyssna. När människor finner att en sak är abstrakt, vag eller främmande, skjuter de den ifrån sig, med olust eller likgiltighet: "Det där angår mig inte…" - Det är då talaren eller författaren måste söka efter ett annat uttryck i stället för det vanliga… "Byråkrati" och "frihet" är något stort och vagt, men ett brunt fönsterkuvert och ett staket kan man se, ta på - det är den avgörande skillnaden.