MXp

Dokumentären om Ernst & Hulda har varit - också för mig som deras dotter, Linnéa – likt en resa gjord en gång. När resans väg görs igen efter många år är det ändå en ny resa med nya upptäckter…

Mina minnen, kunskaper och erfarenheter har jag delat med mig till dokumentärens författare, som i sin research fått fram uppgifter om mina föräldrar som jag inte känt till. Att läsa de över 140 artiklarna har för mig inneburit att jag fått upptäcka många okända fakta om min egen mor Hulda och men egen far Ernst.

Det är med obeskrivlig tacksamhet först till Gud och så till mina föräldrar Ernst och Hulda som jag vid genomläsningen av Dokumentären på nytt erinras om att jag fick förmånen att växa upp i ett kristet och inte minst missionärshem. Att vara missionärsbarn har sina plus och minus, men plussidan är ändå det som mest fyller mig med så stor och obeskrivlig tacksamhet.

Jag minns när vi kom hem ifrån skolan i byn och hade blivit kallade med öknamn. Då var Huldas kommentar: ”Om hatten inte passar, ta den inte på.” Oh, vad det visa rådet har hjälpt mången gång!

Ernst var mycket förtjust i sina flickor – Anna och Linnéa – och vi satt ofta i hans knä, men en gång sa han att han var trött och jag var för tung.

Den gyllene regeln gällde hemma. ”Allt vad I viljen att människorna skall göra er, det skall ni göra dem”. En annan regel – ”Löna aldrig ont med ont utan ont med gott”. Jag minns även när klassmamman på flickskolan i Jönköping var sjuk. Då ville Hulda att jag skulle köpa en blomma till henne, även om jag inte tyckte det.

Vi var på avskedssamkväm på ungdomshemmet i Jönköping inför resan 1948. Ernst höll avskedstal. Han sade: "Kanske finns det mera ax att plocka därborta." Efter begravningen när vi tre - mor, Anna & jag - var ensamma frågade jag Hulda om hon trodde att Ernst hade hunnit plocka några ax. Det kunde hon ej svara på. Detta Ernsts sätt att uttrycka sig med bilden av axen och skördetid illustrerar så väl hans största önskan i livet, nämligen att vinna människor för Gud.

 

 [ Klicka för större bild ]
Bild: Fiskebäck sommaren 1947

Jag var nog inte alltid Guds bästa barn och Ernst och Hulda hade sina bekymmer om mig. Ännu finns det många kanter som behöver slipas och Gud är inte färdig med mig än. Det är snart sjuttiofem år sedan den 8 Mars 1931, då mina ögon såg dagens ljus uppe på andra våningen hemma i Missionshuset på Ljungarum.

Det allra viktigaste var en vers vi hörde ständigt: ”Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder.” Nu för tiden verkar det vara tvärtom; att först söka allt det andra och glömma Guds rike och hans rättfärdighet. Så mycket av världen vill leda oss bort ifrån det allra viktigaste här i livet - att lära känna Gud, att ta emot Guds förlåtelse, att leva för och tjäna HONOM JESUS.

 [ Klicka för större bild ]
Bild: Inför utresan till Machadodorp 1932

HÄLSNING TILL DIG SOM LÄSER
Min förhoppning och bön är att den som läser Dokumentären inte bara tänker på att det var två små enkla Guds barn som hörsammade Hans kallelse och gick till ett främmande land med bud om Hans frälsning, utan ser att Gud kan använda varje litet oansenlig kärl i Hans vingård.

Du som läser dessa rader må vara tonåring eller du må vara äldre – själv är jag fortfarande en som lär och utmanas av Missionens Herre Jesus – kanske du är den som Han söker just nu för uppdrag i Guds rike.

White River, Mpumalanga, i Sydafrika den 17 november 2005

Linnéa Karlsson
Ernst och Huldas dotter
Välkommen att skriva.
Linnéas e-postadress.

***

Linnea’s husband Lennart Karlsson shares a couple of memories:

- Two memories of Ernst. We were living in Middelburg. Ernst arrived in the late afternoon after having cycled the 100 odd kilometres from Machadodorp. It was still a gravel road with lots of small stones which were not too kind to the bicycle tyres. He had had a number of punctures. I just remember how wet his shirt was from perspiration. He made light of the effort in cycling this distance.

About a month before he died I was out with Ernst for a driving lesson. After just a little while he indicated that he was tired and that we should return home. I think I was the last person outside of the family to see him before he died.

There are many jokes about mothers-in-law. Hulda was certainly did not fit in with any of these caricatures. During the time she stayed in our home she was certainly in the background as regards 'family business'. Never a comment about the children and their rearing. Always willing and there when needed.

Fotnot
Linnéa Karlsson har tillsammans med sin man Lennart Karlsson verkat i missionens sjukvårdsverksamhet i Sydafrika - Svenska Alliansmisisonen [SAM]. White River är en plats som förknippas med deras tjänst. Inför ett hundraårsjubileum har professor Lennart Karlsson skrivit "WHITE RIVER 100 YEARS, The Swedish connection in  medical care".
/DSr