MXp

Anna har många stunder när hon tänker på åren som liten, då hon inte orkade som andra barn. Alla gånger hon blev efter och inte orkade med som de andra i skolan eller med lillasyster Linnéa.

Hon minns åren med Anders och Linus. Anders som större som boxades och slogs med Linus, lillasyster. Hur det snart nog var Linus som nästan kunde klå upp Anders fast hon var två år yngre. Särskilt efter fars död kom Anna att pendla mellan sin barndoms orkeslöshet på grund av hjärtåkomman och hans död och att hans brast.

Hon tänker på hjärtat, sitt hjärta, som man ofta kan göra som hjärtpatient. Man blir så fixerad vid det ibland. Man kan få och kan ha sån ångest - hade hon hört sägas - för att hjärtat ska stanna eller gå sönder, så man kan börja bli rädd för att somna till en alldeles vanlig nattsömn. Lite så kände hon allt ibland. Men det var så gott med mor.

Hennes fasta trygghet under åren hade varit en sådan glädje. Att dessutom kunna få utveckla det hon tyckt vara så roligt under barnaåren - att få vara med mor och baka hennes goda bullar och kakor. Att hon kunde få arbeta hos konditorn i Jönköping och att få lära grunderna. För att sen nästan kunna få vara som en riktig konditor hemma i Machadodorp, det var en sån glädje för Anna. Hon är så glad över att hon kunde ta körkort, och kunna göra det varken mor eller far kunde, nämligen köra fars Chevrolet, och få köra mor till alla sina missionsuppdrag. Ja, det var nästan, tänkte hon, som jag själv får vara missionär med mor därute på fältet.

Så går tankarna i Johannesburg för Anna medan hon blir allt svagare och en dag får flytta hem till Far i Himlen vars hjärta utgjutits i kärlek till henne till frälsning, till tro och hopp, till evig salighet. Hon visste - Anna - vad ett hjärta är. Hur beroende vi är av dess helhet. Hur beroende vi är av Faderns hjärta och hans kärlek, som sargats i en död med en ålder i samma årsgrupp som hon själv, i 30-årsåldern; Jesus blev ju också inte heller äldre än jag, Anna, omkring trettio.

Mor Hulda är 71 när Anna dör. Hemma i Sverige hade Hulda i tankarna att flickorna skulle ha svarta kläder ifall hon skulle få hembud. Nu har hon följt sin Ernst till graven ute på Machadodorps gravgård. Dessutom sin dotter Anna också dit ut till gravgården i Machadodorp 1959. Det fanns plats för henne invid Ernst i graven, nu vilar Anna där vi sin fars sida. En mors sorg vid sitt barns frånfälle är tungt för hennes hjärta. Huldas tårar har under livet på ett sätt tagit slut, men ändå inte; hennes tårar och snyftningar hör hon själv, - nästan förebrår sig för detta, när hon ju i stället bara borde vara glad med Anna för att hon äntligen fått komma hem. Och slippa detta onda och alla prövningar hon haft på grund av sin hjärtåkomma.

Hulda läser orden om "Gråt inte":
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor.

Hulda känner det som hon är i Nain. Jesus är också i Machadodorp, i Johannesburg, och här hemma i Sävsjö. Hulda lämnade Afrika året efter Annas död. Åkte hem till sin bror Sigurd till vilken hon nästan haft en mors förhållande. En dag i april 1960 kom hon hem, denna gång med flyg och landade ute på Torslanda flygplats. Det var en enklare tur än detta med dessa ångare och dessa båtturer hon rest med tidigare och som tagit över en månad att resa. Nu var det enklare, men ovant och verkligen sjögång värre än på stora vida havet med dessa väldiga lutningar vid starten. Gott var det att snart gick över, så det blev ingen sjösjuka för Hulda när hon fick flyga hem till Sverige och Sävsjö. Fredagen den 29 april står det att läsa i Trosvittnet Nr 18/1960 så hon själv kan läsa det hemma i Sävsjö:

"Afrikamissionärer på sverigebesök". Torsdagen den 21 april kom till Torslanda från Sydafrika missionärerna Hulda Andersson, Bror och Birgit Alvekrans med barnen Elisabeth och Lena samt missionär Elin Karlsson. Fru Hulda Andersson har varit verksam i Sydafrika och där utfört en trogen missionsgärning i cirka 40 år. Senaste perioden har varat i tolv år. Under denna tid har hon fått vara med om att säga farväl både till sin make, missionär Ernst Andersson, och dottern Anna, vilka båda har flyttat hem till Herren. Fru Andersson uttryckte vid ankomsten till Torslanda sin stora glädje över att än en gång få besöka det kära hemlandet. På frågan, 'Hur länge hon stannar', svarar hon: "Åtminstone ett år. Min dotter Linnéa och hennes make, doktor Lennart Karlsson, vill ha mig tillbaka till Sydafrika igen så fort ske kan… Missionärerna välkomnades på Torslanda av förutom släktingar och vänner missionssekreterare Arvid Almquist och pastor Torgny Svensson.

Hemma i Småland är Hulda hemma, men hjärtat har hon dock i Sydafrika med sin dotter Linnéa och hennes make Lennart och barnbarnen. Men hemma i Sverige finns hennes bror som hon vill stödja och ge omsorg äldre som han är. Redan när Hulda åkte till Amerika 1917 var det svårt för henne att märka Sigurds, hennes brors, väldiga saknad. Under åren har hon hela tiden sökte vara för honom ett särskilt stöd. Hemmavistelsen i Sävsjö hör till stor del samman med denne sin älskade bror. Det var lite av känslan från Betania hon bar på, den där hemkänslan och syskonens frändskap mellan Marta, Maria och Lasarus. Det kände hon av i sitt förhållande till Sigurd.

Dagarna och månaderna går. Tiden går så fort upp i åren. Rätt vad det är har almanacksbladen på väggen hemma i Sävsjö året 1965 och det är januari. Nu har Hulda bestämt sig. Nu kan hon inte längre vara till nytta hemma, då väntar nästa ansvarsområde. Så var Hulda. Plikten framför allt - och i prioriterad rätt ordning. Kärleken till den som behövde hennes uppmärksamhet fick alltid komma i första hand. Så hade det alltid varit för Hulda. Dem som stod henne nära upptäckte denna fullkomligt unika läggning och karaktär i hennes personlighet där barmhärtigheten regerade och nöden i kallelse avgjorde var inriktningens mål fanns. Nu hade tiden kommit. Tillbaka hem till Sydafrika.

Torsdagen den 4 februari 1965 är hon på väg till Jönköping för ett avskedssamkväm på vägen tillbaka till Afrika. På väg dit var hon på besök hos sin systerdotter i hennes hem. Där drabbas hon efter någon timmes samvaro av hjärnblödning. Hon förs i ambulans till Jönköpings lasarett och på lördagens kväll får hon hembud och det blir inget 'Take off' från Torslanda, utan hon hämtas i stället så fint och så ljuvligt av himlens änglar hem till fadershemmet.

Sorgen efter Hulda drabbar nu dottern Linnéa, hennes familj, samt släktingar i Sverige, främst brodern i Sävsjö och syster i Fredriksdal. Minnesrunorna som nu skrivs innehåller bl.a. följande rader:

Hulda Andersson avled i en ålder av närmare 77 år. Hon var en självuppoffrande och självutgiven missionär, som gjorde sitt bästa för både arbete och människors väl. Hon beskrives dessutom som en mycket god maka och mor, som gedigen kristen, ivrig bedjare och läsare.

Gideon Wikström skriver:
En lång och strävsam arbetsdag är slut, och den trötta själen har fått vila. Gladlynt, ung och fylld med arbetslust kom hon till Afrika för 45 år sedan och vann snart allas bevågenhet genom sitt självförsakande och arbetsvilliga väsen. Hjälpvillighet på alla områden var väl det mest framträdande draget i hennes liv. Bekvämlighet och egna fördelar på ett eller annat sätt var för henne främmande. Hon var och förblev en tjänarinna i det ordets fulla bemärkelse, lycklig och glad i sitt utgivande för andra hela sitt liv igenom.

Icke mindre var detta fallet i hennes arbete bland de svarta. Ibland kunde man kanske tycka att hennes goda och för de svarta ömmande hjärta drev henne att gå för långt i sin hjälpsamhet. Ibland kunde hon avstå från något hon så väl själv behövde, för att därmed hjälpa någon svart.

Vid Machadodorp missionsstation där hon utfört det mesta av sitt livsverk blir sorgen allmän och djup, då meddelandet om hennes frånfälle blir känt, och många, många skall där välsigna minnet av "inkosikazi" och tacka Gud för henne. Hon och hennes tidigare hemkallade make kompletterade här varandra på ett sällsynt sätt, och många gånger ställdes hjälpen till de svarta framför hemmets egna behov. Men lyckliga var de i sin gärning.

Vi hennes kamrater i Afrika tackar Gud för vad Hulda betytt för oss personligen och för vad hon verkat i det tysta, utan tanke på erkännande. I denna sin självförgätenhet och uppoffring för andra kvarstår hennes liv i vårt minne som ett ständigt manande exempel.

Begravningen ägde rum i N. Sandsjö, den socken där hon föddes och växte upp, och på dess kyrkogård finns graven till minne av Hulda.

Den 19 februari 1965 läser man i Småland, i Sandsjöbygden och Jönköping i dödsannonsen:

 

Missionären
Hulda
Andersson 
född den 8 maj 1888 
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.

Jönköping och White River den 6 febr. 1965

Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen

Jesus sade till henne:

Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
 Joh. 11:25