MXp

Bild: SAM:s bildarkiv / Jfa

I dagarna är det allhelgonahelg och det är en vecka sedan Ernsts hjärta slutade slå. Hulda är på väg hem från gravgården. Hon har varit ute vid Ernsts grav och ordnat med blommorna som nu växer så vackert i trädgården. Anna har varit med och kört mor, och parkerar den svartblänkande bilen, Chevrolet m/1938, intill entrén med stenmuren, som far med sina afrikanska vänner och medarbetare lade i klassisk småländsk stil, åren strax före och efter 1930.

Väl komna in i huset bär det av till köksregionen där arbete väntar. Inne i köket är det full fart i det bageriarbete som nu görs av. Anna och Hulda hjälps åt med tårtorna som påbörjats. Sockerkaksbottnarna till fem tårtor gjorde Hulda i går kväll. Farmarens fru utanför Machadodorp, Anderssons goda vänner, och handlare Blume inne i stan (som i sin tur brukar komma med godsaker till julfesterna) har beställt tårtor.

De ska färdigställas och vara klara att köras ut till klockan sex. Anna har konditorkompetens efter praktik och arbete hemma i Jönköping. Nu gläder hon de vita vännerna runt omkring med sitt kunnande. Hon har många kunder. Före kvällen ska hon leverera den senaste beställningen och Hulda hjälper Anna med det hon kan göra. Fars köp av bilen är en välsignelse. Annas körkort gör det möjligt för Hulda att ta sig ut till dem som behöver besök för samtal och råd i olika livsfrågor.

Hulda är ensam som missionsföreståndare för distriktet. Årskonferensen ska utse medhjälpare åt Hulda. Till dess ansvarar hon för allt arbetet som Ernst och hon delat på hittills.

Arbetet på gården är inte ett arbete från 8 till 4, utan vittomfattande och mångahanda. Det finns ingen extratid avsatt för sörjande och sorg och hela den processen. Helt plötsligt är allt ansvar för Missionsstationen med alla dess uppgifter på Huldas axlar och väntar på att det ska skötas. Ernst är död. Nu är hon ensam. Allt det arbetet gör att Hulda plötsligt har mer än dubbelt så mycket att stå i nu när Ernst inte finns här, jämfört med tiden före den 22 september.

Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården. 

Arbetet går alltså vidare. Det hon nu arbetar med i denna nya situation är detsamma som varit tidigare, det är bara det att nu ska hon också söka axla Ernsts uppgifter. Det går ju inte helt och hållet, därför får David ansvara för det han kan och vill. Detta arbete som evangelisten får dela med Hulda under mer än ett halvt år blir också till nya erfarenheter som gör att han senare kommer att ha den mognad det krävs att vara pastor på Machadodorp.

Huldas arbete består i korthet av följande uppgifter:
* Hon har kontakterna med evangelisterna på distriktet, ansvarar för kvartalsmötenas planering, samtalar med evangelisterna när de kommer på besök. Hon delar deras och utposternas behov och söker finna lösningar med dem.
* Hulda tar hand om besökarna på stationen - klinikärenden, sociala insatser eller själavård - och ser till att lösa de behov som finns, eller låter evangelisten ta över det han kan bistå med.
* Hulda har hand kvinno0rverksamheten med regelbundna möten varje torsdag, ledda av egna ledare tillsammans med missionären.
* Hon har hand om "klassmötena" på söndagarna, under handlingar, bibelstudier, sociala karitativa besök ute i kraalerna, då Anna givetvis körde liksom vid alla andra tillfällen när avstånden var sådana att Hulda var glad för biltransport.
* Hulda har ansvaret för kliniken med sjukvården där och sjukbesök.
* Hon ansvarar för hushållet och matlagning på stationen och för trädgården.

Så går dagarna. Årskonferensen beslutar om att Hulda ska få hjälp på stationen. Den 1 april 1949 kommer Evert Nilsson och delar föreståndarskapet. Evert bor i den gamla bostaden. Det är till stor hjälp för Hulda att ha Evert på gården. Nu kan hon släppa hela huvudansvaret och man delar upp det, så att Hulda fortsätter med ansvar för kvinnoverksamheten, besöken från kraalerna, lokationen och trädgården.

Dagarna går. Arbetet förflyter med sina rutiner under veckorna, söndagarna och mötena. Anna är Huldas närmaste medarbetare som den som kör till och från alla möten och samlingar på utstationerna, och också den som Hulda under bilresorna delar tankar och böneämnen med.

Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.

Åren går. Kliniken är kanske den stora förändringen. Nere i stan finns nu praktiserande läkare från 50-talet och mottagningar så att kliniken på Machadodorp nu är mera som en distriktsköterskemottagning ute på landet; nu vänder man sig i allt större utsträckning till läkarmottagningen inne i stan. Omläggningar och enklare vård är vad Hulda står för.

Så flyttar Evert Nilsson 1951 Barberton. I hans ställe kommer missionär Olle Fast 1951.

På gården finns ett s.k. Evangelistrum med 3-5 bäddar för evangelister som kommer till huvudstationen i skilda ärenden. Där finns garage och verkstad.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.

Det är missionskonferens för de svenska missionssällskapen och dess missionärer i White River 1953. Hulda var ansvarig för mat och förplägnad. Hon visste vad som gällde och vilka förutsättningarna var. Allt var planerat och förberett och medarbetare ansvariga. Dock uppkom en situation när några ville hjälpa till och hade idéer och tankar kring matsal och förläggning, och man framförde dessa sina idéer till Hulda med frågan:
- Vad säger du Hulda?
- Jo, jag säger att jag har sagt mitt, blir Huldas svar. Ett svar som måhända skulle användas i ledarskap litet oftare med tanke på alla stormötesdiskussioner som kan komma upp. Hulda var chef och ansvarig och visste vad som gällde. Det hade hon meddelat sin stab. Men några hade tydligen haft värmeslag eller sovit. Då är svaret välgörande, "Jo, jag säger att jag har sagt mitt".

Hulda fyller 65 år den 8 maj 1953 och missionsföreståndare Enock H. Skooglund skriver bl.a.: "Då nu fru Andersson med årens rätt avgår ur aktiv tjänst, ville vi i Svenska Alliansmissionen säga henne ett varmt tack för en nitisk missionsgärning på vårt missionsfält i Sydafrika. Må hennes återstående år bli ljusa och fyllda av uppgifter som Herren säkert ger henne i sin tjänst, icke minst som förebedjare."

Hulda har alltså fyllt 65 år. Enock H. Skooglund har önskat henne ljusa dagar. Dock året som kommer, 1954, det blir ett tungt år för Hulda. Det är året då Anna får känna av sina hjärtbesvär och var riktigt sjuk. Hulda och Anna flyttar in i det gamla "uthuset", reparerat av Evert Nilsson under hans tid på gården.

Hulda är sedan årtionden bland sina missionärskamrater - i synnerhet bland de yngre - känd som "tant Hulda". Skälet till det är att Hulda alltid var den man kunde vända sig till. Det kom inte sällan till situationer på Afrikafältet då man åkte till henne och delade sina behov. Och Hulda fann på råd. Det kunde gälla det som avhandlas i bönekammaren, goda råd i svåra sammanhang eller praktiska omständigheter. Hulda fann alltid osjälviskt på råd. Hulda blev därför "tant Hulda". Det är konferens och det uppstår en situation där man behöver en missionär för placering ute på en missionsstation, och någon föreslår:

- Låt oss rådfråga "tant Hulda", hon finns ju ännu kvar på Machadodorp, kanske hon kunde hjälpa oss!

Hulda får situationen presenterad och hon ombeds fundera på om hon inte kunde tänka sig att anta denna tänkta placering…
Hulda behöver inte tänka, utan hennes svar blir:

- Har man kommit dit där man kan gå, så går man inte tillbaka dit där man måste krypa!

Här hemma på missionsstationen, nu i gamla bostaden, bor nu Hulda och Anna tills januari 1955.

Nu flyttar mor och dotter till en lägenhet med moderna bekvämligheter i Johannesburg, den lägenhet som Linnéa haft.

Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.