MXp

Bild: Vassnöden, husgrunden för bostadshuset  Foto: Dag Selander

Den 21 september var Ernst den humoristiske och gode maken och fadern i hemmet, och den faderlige ledaren och rådgivaren för de infödda, skriver Axia Gustafsson till Trosvittnet, och fortsätter:

Den 22 september skulle han aldrig mer resa sig från sin bädd. Ett försök gjordes med påföljd att hjärtat nekade arbeta och en förtvivlad maka fann honom, just då han utandades sin sista suck. Inte ett ord av farväl, hans ande hade redan flyttat högre upp.

I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit."

Den 23 september fördes han till sitt sista vilorum på Machadodsorps gravgård. Skaran var stor som  var med. En stor grupp från staden vittnade om hur avhållen Ernst var. Den infödda församlingen var rikligen representerad.

I de inföddas vackra kyrka, fortsätter Axia Gustafsson, stod kistan placerad. Den var prydd och omgiven av blommor och hela kyrkan doftade av vita och gula liljor, och mimosaträdens grönska lyste i kyrkans hörn. Allt andades helig stillhet och himmelsk frid.

Först hölls en minnes- och tacksägelsegudstjänst i kyrkan som leddes av missionär Gideon Wikström. Med hänsyn till den internationella publiken användes såväl svenska som engelska och zulu.
Gudstjänsten inleddes med den svenska sången "Säll är den själ, som i Herren funnit förlossning och frid", varefter Wikström påminde om den hemgångne kamratens livsgärning. Andra talare var missionärerna K.A. Hjelm och Johan Karlsson samt Ernsts trogna evangelist och högra hand David Nhlapo. Den sistnämnde uttalade församlingens sorg men också tack för vad den vite läraren varit för dem. En för tillfället sammansatt kör sjöng den underbara sången "Ej missräkning finns i himlen" och den infödda församlingen gav sin avhållne lärare en sista hälsning genom en avskedssång på zulu. Skolbarnen från den närbelägna lokationen hade också samlats och stämde upp en hymn utanför kyrkan, då begravningsföljet vandrade till gravgården.

I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit." Vi kunde inte tro vad våra öron hörde, berättar missionär Johan Karlsson till missionsvännerna hemma i Sverige torsdagen den 7 oktober 1948 när Trosvittnet nr 41 utkom. Han skriver vidare:

Han var ju här för inte alls längesedan, och vi hjälpte honom att lära sig bilkörningens mysterier. Och i måndags kom hans dotter Linnéa hit, och allt var då gott och väl hemma. Och bara ett par korta dagar därefter var han gången till det land, varifrån ingen återvänder. I dag leva vi människor - i morgon är vår plats i familjekretsen, i kamratkretsen, i människogemenskapen tom. Lycklig den som i likhet med vår hänsovne broder icke levat för sig själv utan för dyrbara människosjälar och för utbredandet av Guds rike.

Ty det gjorde han. Det kan gott sägas, då vi nu stå tysta och gripna vid hans bår, att det arbete, Gud lagt i hans händer, det älskade han. Vi som kände honom väl, vi vet hur han under sin krafts dagar for land och rike omkring för att leda svarta, vilsegångna människor till människornas Frälsare. Hans cykel stod sällan stilla i cykelboden. Bland hyddornas folk trivdes han. Han blev mångas vägvisare till ett ljusare och högre mål än förfädernas andars rike. Hans speciella begåvning var evangelistens. Hans predikan var drastisk och fylld av bilder från de inföddas eget liv. Språket kunde han och han hade tillägnat sig mycket av de inföddas talesätt. Därför blev hans predikan oftast fängslande. Av de svarta var han omtyckt, och det visade sig vid begravningen, då kapellet i Machadodorp kunde fyllas mitt på vardagen utav skaror som ville följa sin lärare, fader och broder till hans sista vilorum.

Han var också en god kamrat. Det anderssonska hemmet var känt för sin gästfrihet. Han var glad, då någon av kamraterna kom för att antingen hälsa på eller om någon i förbifarten tittade in. Förr i världen, då bilarna och motorcyklarna ej var så vanliga, brukade han alltid då någon reste förbi Machadodorps järnvägsstation komma ner i tidig morgonstund med en korg innehållande kaffe och hans frus goda kakor. Vi, han och jag, tog våra första stapplande steg på missionärens väg i Piet Retief under Hjelms goda överinseende. Under den tiden var vi mycket tillsammans, i ur och skur, i praktiskt arbete, såväl som i vittnesbördets tjänst. Alltid var han glad. Han hade förunnats en god portion av humor. Vi kamrater minns honom med tacksamhet och glädje och saknar honom.

Machadodorp var en del av hans livsverk. Och där i den lilla kyrkogården fick han läggas till ro. Varför så snart vet vi inte. Men vi som tro veta att Guds vilja är god. Gud ville det så. Stilla, vilande som ett trött barn i skymningen, låg han på sista viloläger. Man kunde nästan spåra ett leende över de i döden stelnade dragen.

Pastor Coetze från Boerkyrkan sade i sitt anförande vid graven att han hoppades att någon skulle komma och upptaga hans mantel. Det grep mig. Det arbete som han började, med sin hand i Guds hand, ska fortsättas till Jesus kommer.

Vid graven finns också Gideon Wikström och hans ord var bl.a. dessa:
- Den enkle hemgångne brodern var en missionär i sin gärning; han levde för de inföddas väl och sparade sig aldrig. För oss var han en god kamrat, förtal fann hos honom ingen jordmån. Det framstår som mycket märkligt för både hans missionärsvänner och alla svarta vänner att han skulle få komma tillbaka till Afrika just för att dö. "Gud tillät honom ej att dö i Sverige", har de infödda sagt. "För oss gav han sina krafter och bland oss skulle hans stoft vila."

Inför avresan till Afrika den 11 mars tidigare i år med tåg genom Europa och med Toscana till Durban hade Hulda också packat med svarta kläder till Anna och Linnéa - både klänningar och hattar. Machadodorp var ju ett litet samhälle med få affärer, men i samband med Ernsts begravning dessa dagar säger Hulda att hon trodde att hon skulle dö först. Tonåringarna talar sinsemellan om dessa hennes inköp i Jönköping. Linnéa sa:
- Det kallar jag att vara redo.

Inför vetskapen om att mfundisi Andersson hade dött förberedde man sig på utstationerna för att kunna ta sig in till Machadodorp och vara med om begravningen. Stadens styrande och representanter bland affärsmännen ville också komma och delta i gudstjänsten den dagen begravningen skulle ske. Långt utanför Machadodorp fanns en gamma man som bad sina närmaste vänner och grannar:
- Jag vill se missionären innan jag dör.
Mycket riktigt när dagen infann sig, kom ett följe bärande på den gamle mannen, som burits milvis.

Vid den här tiden råder apartheidförordningarna. Vid Ernsts begravning tycks det vara så att de sattes ur spel denna dag av Machadodorp's borgmästare och styrande myndigheter. Alla skulle få följa med och vara med i kyrka och på gravgården. David Nhlapo, evangelisten på Machadodorp och Ernst och Huldas högra hand, hade en alldeles speciell funktion denna dag. Han satte sig upp till häst och red intill kistan och begravningsbilen. De svarta gick med till gravgården de två kilometrarna från kyrkan. Under det att detta begravningståg rörde sig sakta framåt sjöng man hela tiden vandrande, alla svarta och vita tillsammans, efter kistan i begravningsbilen, och David ridande till häst intill. Det är en mycket märklig syn som blir till en himmelsk stråle in i det sydafrikanska systemet av apartheid.
 
Synen av människorna påminner Hulda och tonåringarna i sina dimensioner om begravningståget i Nain som mötte och förenades med lärjungagruppen med Jesus, Mästaren, i spetsen och hans möte med änkan i Nain. Det var i Nain orden "Gråt icke!" sades.