MXp

Missionärsparet Ernst och Hulda Foto: SAM:s arkiv / Jfa

---

- SOM DU FÖRSTÅR är det mycket tomt efter Ernst, saknaden är större än man kan fatta. Om jag gråter dag och natt kommer han inte tillbaka.

De svarta har sett en vit mans begravning, en missionärs t.o.m. Somliga går och ber till förfäderna, andra tänder ljus och låter dem brinna natt och dag så länge den döde är ovanför graven. Nu fick de se - inte bad vi till Gud för den döde, ej heller tände vi ljus och satte vid hans kista. Jo, det kanske inte var den sista begravningen här, man vet ej vems tur det blir härnäst. Må vi alla vara redo för den dag som inte dröjer, dagen när Människosonen kommer.

På denna station har vi en mycket bra evangelist, han predikar och ser i bibelns ljus, jag har så mycket hjälp av honom. Du skulle ha hört hur han predikade om frälsningens väg så man kunde bäva. Våren har kommit och blommorna står i full blom, potatisen blommar och grönsakerna är fina; har inte sett om majsen har kommit upp än. Evangelisten satte potatis och majs åt mig.

---

        Texten ovan är ett utdrag ur brev som Hulda skriver till en av sina väninnor tre veckor efter Ernsts plötsliga död, den 22 september 1948. Notera hur hennes brev uttrycker evighetshopp, missionärsskapet som ensam ansvarig är redan påbörjat, det praktiska vardagsarbetets gilla gång samt hur hon gläder sig inför den kommande nya våren. Texten ger en underbar skildring av den förunderliga missionär som Hulda är. Sorgens förlamning och chock har inte kunnat hålla henne i sitt grepp. Livet med dess utmaningar och uppgifter - kallelsen - går alltså mycket snart vidare för Hulda. Kanske hennes tidiga sorger i föräldrahemmet efter lillasyster och far gjort henne skickad att möta döden på det sätt som hin tydligen gör vid Ernsts död. 

Det är alltså sorg hemma i Machadodorp. Hustrun Hulda tillsammans med Anna och Linnéa är plötsligt utan förvarningar i sorgens omskakande verklighet. Änka och faderslösa tonåringar står i förstone förlamade inför dödens faktum. Ernst har under sömnen lämnat sina käraste i familjen och på stationen, alla de kära svarta runt omkring i det stora Machadodorp-distriktet, sina missionärsvänner på afrikafältet samt alla missionsvänner hemma i Sverige.

Hulda och tonåringarna har givetvis sina frågor. - Hur ska det nu gå, när Ernst, när far, inte längre är med oss? Givetvis fanns det tunga frågor och tankar - också för Hulda.

På kvällen den första sorgens dag sitter Hulda med tonåringarna vardagsrummet i soffan invid hörnfönstren. Intill gnistrar det lätt från den öppna spisen som värmer. Brasan har David, evangelisten, tänt upp innan han gick till sin lya.

Här sitter de tre intill varandra och nära och tysta. Alla underbara vänner har på afrikanskt sätt omslutit med sin närvaro hela dagen, de har varit med och gråtit med de sörjande, tagit hand om köket. Omslutit sorgens sörjande som bara afrikaner kan. Nu är det stilla. Alla har gått hem till sitt, men sagt: Vi kommer tidigt i morgon och delar gråten och ensamheten. Stilla och tyst i den afrikanska natten sitter de nu ensamma, en mor och hennes tonåringar, 17 och 19 år. Hulda... Anna... Linnéa...

Efter en timme eller mer har man börjat samtal sakta och tyst som man ville ta hänsyn till att far Ernst kunde vakna av deras samtal…

Linnéa berättar om drömmen hon hade för en kort tid sedan.
- Så här var det, liksom viskar Linnéa, och Hulda och Anna ser och hör…
- Jo, jag hade en dröm om fars begravning. Det är kanske en månad sedan, kanske mer än så. Och plötsligt, när jag vaknar - förskräckt och väckt… av drömmens svåra smärta jag upplevde, då satt far vid sängen. Han hade förstås hört min belägenhet. När jag vaknar - gråter jag tydligen hejdlöst. Men far sitter där. Och jag blir så förundrad över hans levande närvaro där han sitter vid min sida och säger med den varma omtänksamma rösten som bara är fars:
- Varför gråter du?
- Visst är det en underbar dröm och händelse som säger oss att även om vår far inte längre är hos oss, så är vår himmelske Far vid vår sida och säger sitt eviga och varma:
- Varför gråter du? Gråt inte! Han, far, är hemma hos mig nu. Det har änglarna sett till. De har fört honom hem…

Samma dag läser mor Hulda med Anna och Linnéa ur 'Stilla stunden' där betraktelsens rubrik och text är Gråt icke…