MXp

Anna och Linnéa med Ernst & Hulda sommaren 1947 hos Emy och Arthur Emanuelsson, Fiskebäcks friförsamling, SAM, Fiskebäck. Dottern Inger var fem år och minns besöket.
Fotot: i dottern Ingers gift Karlsson ägo, V. Frölunda.  

INFÖR RESAN
Ernst får rapporter om Olle Fast, en yngre blivande missionär som antagits som Svenska Alliansmissionens missionskandidat för Afrika.

Rapporten meddelar att denne unge man nu gjorde militärtjänst för att sedan komma ut på Afrikafältet. Det gladde Ernst som träffat Olle Fast i somras. Olle hade deltagit vid ett ungdomsläger på Dagstorp, då Ernst hade bibelstudier över temat "Den vägen". Precis hemkommen från språkstudier i London och Leicester från augusti 1947 gjorde nu Olle Fast sin rekryttjänstgöring. Tanken de delat förra sommaren var att de skulle ses på Afrikafältet nästkommande år, kanske redan nästa sommar.

Snart skulle Olle Fast komma att verka som missionär i Machadodorp från 1951 i maj, inom alltså enbart tre år från nu. - Nu när Ernst på väg gläds han så över vetskapen om att kunna få arbeta tillsammans med Folke Carlsnäs, en ny förstärkning som så gladde inför utresan och som varit Ernsts så välsignade vikarie under krigsåren i Machadodorp.

AVFÄRDEN JÖNKÖPING
Mars månad - dags för utresa till Sydafrika. Datumet 11 mars närmar sig. Ernst ock Hulda ser fram emot att få komma till kallelselandet igen. Linnéa sa: "Det är värre för oss tonåringar men pappa sade bestämt ifrån 'Mina flickor ska följa med.'" Flickorna satt mången stund min sin mor och far och sökte få dem att tillåta att de fick stanna kvar i stan, där de så trivdes med skolan, sina vänner och gemenskapen i Stora Missionshuset. De senaste fem åren hade för Anna och Linnéa varit en så betydelsefull och välsignad tid i deras tonårstid.
 
En dag när Linnéa mötte Gunnar Fjellstad, pastor i Stora Missionshuset, frågade han henne om han fick skriva in Linnéa som medlem, "Då har du ett andligt hem när du kommer till Sverige igen." Och så blev det.

Nu packades trälådor. Anna hade sina uppgifter med Hulda och Linnéas uppdrag av Ernst var att med svart målarfärg måla namn och adress på alla lådorna. Adressen: Machadodorp syntes med stora svarta bokstäver. 

Så kom avskedet från släkt, vänner och missionsvänner och missionsledningen. Jönköpings Järnvägsstation var packad med folk som ville vinka av missionärsfamiljen Andersson. Tårarna strömmade nedför tonåringarnas ansikten. Men i Hulda och Ernsts hjärtan var glädjen obeskrivligt stor över att efter den långa tiden hemmavid få komma ned till livet och arbetet för Guds rike.

TILL DANMARK OCH GENOM TYSKLAND
Tågresan till Danmark var snart till ända. Först Malmö och så ångfärjan Malmöhus med övernattning i Köpenhamn. Tåget som för genom Europa heter "Northern Express". Det är gott om plats i tåget. Det var sotigt och svart i vagnarna. Dricksvatten fanns inte att få på tåget. Längs uppehållen vid stationerna hoppade Ernst av för att skaffa vatten till de medhavda dricksflaskorna. Vid gränsstationen Padburg fick de gå igenom ett flertal kontroller och så gick tåget vidare genom det sönderbombade Tyskland. Här fick de se alldeles hemska syner. Ruinstäder var vad som fanns kvar. Husen stod där som svarta skelett. Inga fönsterrutor utan allt verkade totalt utblåst, och ändå tycktes det finnas människor i dessa ödelagda städer. Här och var såg Ernst och de övriga i familjen någon eller några som sakta gick omkring som sökte de efter något. Hela familjen var mer eller mindre paralyserad av den syn som utspelades mil efter mil. Allra svårast var att vid uppehållen längs järnvägen mötas av skrik och rop från alla hungriga barn som tiggde om att få något att äta. Hulda och hennes Anna och Linnéa hade med Ernst sett mycken nöd under decennierna, men här tycktes det som om särskilt Hulda och hennes flickor med sitt kroppsspråk nära varandra visade att gränsen var nådd för hur mycket de orkade se. Det man kom att göra nu var att bedja, bedja till livets och barmhärtighetens nåderike Fader om förbarmande över alla nödlidande barn och deras mödrar som de såg timme efter timme på resan.

SCHWEIZ
Nästa gränsstation var Basel där de efter att ha passerat tullen fick bada och vila ut över natten, en natt som gav god vila men med många bilder av krigets fasor… Redan vid sjutiden nästa morgon fortsatte resan genom ett fagert vinterlandskap i Schweiz. Det var ett vitt landskap som tycktes fritt från världskrigets fasor. Det man läst om landet med sina alper och alla hundratals kyrkor i de branta sluttningarna, alla de mäktiga tunnlarna, allt var en imponerande paradox till den första delen av tågresan som de hade bakom sig. Om färden uppåt bergen hade gått sakta, så gick den desto fortare nedför ned mot Italien där gränsstationen Schiaso snart passerades. Redan kl 01 på natten var man sedan framme i den högintressanta gamla staden Venedig. Kanalerna och gondolerna var så pittoreskt för de småländska ögonen som sett mycket men inte dessa vyer. De var närmast lyriska i upplevelsen att få åka gondol från järnvägsstationen och tåget till hotell Luna där de fick övernatta till dess det var dags för färden till Genua.

Resan genom Europa var en resa på fyra dagar. Men det var en resa som blev till en mardrömmens färd genom ett Europa som nyss varit i full brand. Synen av andra världskrigets skador och härjningar etsade sig fast i resenärernas sinnen. Bilderna från kupéfönstret var inte en serie vackra naturbilder i färg genom ett tidigare så vackert Europa, nej det var som en diabildserie i svart/vitt hela vägen. Det var med sorg i hjärtana Ernst & Hulda med Anna och Linnéa och alla övriga resenärer bevittnade krigets ödeläggelse åren 1939-1945. Det skulle än dröja några år innan krigets förkolnande brandrester fått ge vika för ett nytt landskap i Europa…

Dagen kom när de gick ombord på den italienska ångaren TOSCANA som skulle föra Anderssons till Durban. Först var det att stå i kö under cirka fyra timmar i hamnen och passera något dussintal kontroller, innan det äntligen var dags att få gå ombord. Klockan var väl närmare midnatt innan de installerat sig i en bra hytt. Maten var givetvis slut för dagen. Hungriga och trötta efter allt denna dag var dock tröttheten det faktum som gjorde sänggåendet i hyttens kojer lätt.

Den första natten ombord blev kort, för redan vid femtiden började avgångssignalerna ljuda och klockan sex ångade skeppet ut på Adriatiska havet. Farväl Italien! De sista förtöjningarna med Europa var lossade. Nu hade den verkliga Afrikaresan börjat. Snart ligger Medelhavet framför och Adriatiska havet blir mindre och mindre i ett blått dis långt borta. Medelhavet ligger framför och bortom det Afrika, alla fyras mål. På något underligt sätt känner också Anna och Linnéa att det - efter alla förtvivlans tårar hemma på Järnvägsstationen i Jönköping och veckorna före den 11 mars - börjar bli lite spännande att komma till Machadodorp. Det var också "hemma", började båda två känna inom sig. Tonåringarna hade en hel del gemensamma tankeutbyten kring dessa sina upplevelser hemma i Sverige och detta med "hemma" i Afrika. Saknaden efter klasskamraterna i skolan och vännerna i Stora Missionshuset, den saknaden den fanns där, och tonåringarna ägnade mycken tid åt inbördes reflektion och tröst och framtida planer om Sverige och vännerna…

Så är det snart dags för en ny natt. Ombord råder ett högröstat stojande och ett väsen som gör Ernst och Hulda undrande inför hur det ska mäkta med detta människornas leverne i sus och dus som påbörjats i full skala. De samtalar om "den tidsålders väsende" och ogudaktighetens liv och herradöme över den oomvända människonaturen. Av några trosfränder de mött i matsalen förstår de att här är det viktigt att se om sitt hur och ha låst omkring sig och se upp för tjuvar som tycks härja. Det är gott för familjen att kunna konstatera att de trots allt har några trosfränder på båten som de kan dricka kaffe tillsammans med och ha bönegemenskap med.

MEDELHAVET
Resan över Medelhavet är händelselös. Bergen på Kreta påminner dem om aposteln Paulus och hans besök på ön och hans äventyr i vattnen söder om Italiens sydkust. Han hade storm, men Anderssons slapp stormen. Man kommer snart till Port Said och den arabiska polisen kommer ombord och undersöker alla och allt. Alla judar ombord hade beordrats att inställa sig hos befälet. Stackars folk, skulle det inte räcka med det som hänt dem före och under kriget, tänkte och sa Ernst till Hulda och vännerna ombord. I hamnen pågår hela natten en livlig kommers. Ingen fick lämna båten utan handelsmännen kom över i mindre båtar upp ombord och sålde alla sina varor. Den natten blev det ingen ro eller vila att tala om.