MXp

Bild: Carl Olof Rosenius Foto: SAM:s arkiv / JFA

Ernst och Hulda är missionärer som en följd av den folkväckelse som gick genom landet i tiden. Kända namn i denna folkväckelse varur Svenska Alliansmissionen växte fram är bl.a. Fredrik Franson, Th. Odencrantz, C.O. Rosenius samt Mormor på Herrestad.

Folkväckelsens stråk i svensk kyrkohistoria är rik i sin andliga topografi. Det finns många huvudspår. Begreppet 'Väckelse' tycks oftast vara förknippat med en person och ett namn. Vi kan nämna följande namn för att ge några exempel: Den heliga Birgitta, H. Schartau, L.L. Laestadius, C.O. Rosenius, Hanna Ouchterlony, J. Ongman, F. Franson, Mormor på Herrestad, Lewi Pethrus, Gunnar Rosendal. Vi kunde fortsätta med att göra listan fullständig, men en sådan lista skulle inte bara innehålla hela denna sida, utan ett stort antal sidor. Alla dessa enskilda personer, män och kvinnor, och deras liv vittnar om kyrkohistoriens väckelseskeenden.

Det fanns ytterligare ett namn som var väl känt på Strömsbergs gård i Ljungarum, där Ernst arbetade under åren 1909-1918. Ernst hade hört talas om Hans Henrik von Essen. Hans Henriks son Fredrik Jakob von Essen tog kom att år 1903 bli ägare av Strömsberg, som tidigare styrts under tre generationer von Strokirch, varav den siste var kammarherren Fredrik von Strokirch. Denne var släkt med Hans Henrik von Essen som vid ett flertal tillfällen kom att hålla möten på Strömsberg, dit alltså väckelsefolket i Ljungarum och Jönköping kom samman för att lyssna till det evangelium som Hans Henrik von Essen förkunnade.

Förkunnandet av Guds ord på Strömsberg var högtidsstunder för folket på Ljungarum liksom för Th. Odencrantz och missionsvännerna i Jönköpingsregionen. Den här bakgrunden öppnar givetvis dörren för Ernsts samtal om söndagsskola på herrgården med gamle Baronen, sonen till Hans Henrik, i samband med omvändelsen. Ernst hade ju söndagsskola i herrgårdens andra våning för barnen som levde i och kring Strömsberg. Fröken von Essen spelade tramporgel till söndagsskolsångerna.

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

När Ernst nu är på väg att lämna Jönköping för Afrika i mars 1948 är det inte att undra på att han gärna gör en sista vandring uppåt sitt föräldrahem på Vassnöden. Och inte bara går omkring Strömsberg och dess ägor. Han går också in för att samtala med gamle Barons son och ägare Thure von Essen och hans fru. Givetvis berörde Ernst trons område och gav den unge Baronen ett ord på vägen, innan han tog farväl och lämnade herrgården bakom sig - för sista gången som det senare skulle visa sig. För Ernst var givetvis Jönköping med Strömsberg något av en ögonsten. Det var synnerligen kärt för honom. Där hade han sina ungdomsår, där hade han upplevelsen av levande Gud i Himlabacken, där fanns en gammal väckelsetradition, förstärkt av inte minst Hans Henrik von Essen, född den 9 mars 1820 på Kavlås egendom och död den 2 juli 1894.

För sin familj och sina flickor Anna och Linnéa hade Ernst berättat om Hans Henrik och vad Gud hade gjort med honom. Gärna hade han mer än en gång delat vittnesbördet som gamle Baronens far Hans Henrik skrivit och predikat om. Böckerna "Några tilldragelser ur Baron Hans Henr. von Essens lefnad - meddelade av honom själf" del I-III, tryckta 1894-95 innehåller också skildringen av hans omvändelse som är ett starkt vittnesbörd om Guds nåd över baronen. Beskrivningen utgöres av kapitel XI "Min omvändelse" och återfinns i del I, sidan 63. 
 

Bild Fredrik J. von Essen, allmänt kallad "Gamle baronen", son till Hans Henrik von Essen
Foto: i Britta Bäck-Karlssons, Jönköping, ägo 

"MIN OMVÄNDELSE"
- som den skildrats av  Hans Henrik  von Essen     
En person, som varit med på ett av min fars jaktpartier och visade mig särdeles stor bevågenhet, fastän jag aldrig sett honom förut, inbjöd mig att delta i en fågeljakt i Elfsborgs län, vilken skulle föranstaltas på det trevligaste sätt. Jag antog med tacksamhet den vänliga inbjudningen, och om en vecka möttes vi på bestämd ort tillika med ett par andra av hans vänner.

Jakten fortgick särdeles trevligt första dagen och morgonen av den andra, id et vackraste augustiväder. Värden var så vänlig och följde mig, och de andra herrarna gick för sig. Då vi skulle ladda våra gevär vid middagstiden, bad han mig ta av sin ammunition. Jag tyckte det var en ovanlig begäran, men gjorde efter hans önskan. Kort därefter satte jag mig i den starka solhettan att vila i skuggan av en tallbuske och la bössan över mina knän. Då min vän såg att det var skugga vid sidan, något bakom mig, satte han sig där och utropade: "Här är en skön skugga ochb gott att sitt!"

- - - I samma ögonblick fick min hund se något föremål och gjorde ett häftigt språng över mina ben, varvid hans fot trampade på bössans hane och skottet avlossades rätt in i bröstet på min vän, som liksom föll död i min famn.

O, ve! O, ve! - Tänk, vilken omätlig skillnad! Knappt en fjärdedels timme förut hade vi suttit vid hans frikostiga middagsbord, behagligt arrangerat i ljungen under ett träd, och samtalat mer eller mindre tanklöst om vanliga ting, utan den ringaste antydning om att levnadsminuterna var räknade för en av oss, den timmen.

"Ack, Herre, lär oss betänka att vi måste dö och vårt liv ett mål ha, på det att vi må förståndige varda!"

Att reda tankarna under nuvarande förhållanden förmådde jag inte. Jag höll min näsduk hårt över det förfärliga hålet, ur vilket en ström av blod framstörtade, och min andra arm uppbar huvudet. En vattendroppe var otänkbart att få, och snart började solen utan förskoning steka oss. Den sårade mannen jämrade sig gräsligt och bad fåfängt om vatten eller skugga.

Vilda tankar korsade varandra inom mig. Jag kunde inte reda för mig annat än att jag var en mördare, och då min arme vän bad mig hälsa sin moder, tänkte jag: "O, jag har dödat två!" - Och då han bad mig lämna en hårkedja, som dröp av hans blod, till hans fästmö, så tänkte jag: "Ack, jag har dödat tre!", och kastade ifrån mig dubbelbössan för att ej följa en satanisk böjelse att skjuta mig själv med det andra skottet. Nu började jag få paroxysmer av ett hemskt skratt.

Gud hade nu verkligen fått mig i den ställning, att jag tyckte mig vara den onde andens avbild, och en blick åt himmelen kunde denne uslingen aldrig mer våga. Det var samma tankegång som hos publikanen, då han slog sig för bröstet i förtvivlan, innan han framställde nödropet om misskund.

Emellertid är Herren trofast och håller sitt ord. "Jag är hart när dem, som ett förbråkat hjärta hava". - "Han hjälper oss i rätt tid, innan strömmarna fördränka oss", säger David i Psalm. 34:19, 124.

En helig stund inträdde. - Herren kom i det sakta vädret - fienden fick skynda att lösgiva sin fånge.

Min vän knäppte samman händerna och började långsamt bedja "Fader vår" med ett allvar i orden, som jag kände mig aldrig förut varit med om. Då jag efter honom uttalade de orden: "ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden", så vågade jag en tanke: "även i mitt hjärta". I ett ögonblick överväldigades jag av (som jag tyckte) en röst från himmelen: "Om du än är en mördare, så är min nåd och till även för dem".

Det svarta blytunga moln, som hängt över min själ, försvann, och den oändligt blå himmelen hänförde mig. Jag hade aldrig förut fattat den sköna bilden, som David nyttjar i sin 103:dje psalm: "Så hög, som himmelen är över jorden, låter han sin nåd väldig vara över dem som frukta honom". Den azurblåa himlens ändlösa gräns ljusbeströdde mina tankar, och en förut okänd frid och fröjd skänktes mig, mitt det gräsliga elände som omgav mig. "Jesus dog för mördare, även för denne egenkäre högmodige, gudlöse varelse! Ja, Gud älskar också mig! Han gör den ogudaktige rättfärdig." - Sådana sköna tankar korsade nu varandra inom min själ, genom Guds helige Andes vittnesbörd.

På en gång slutade min väns jämmerrop, och han började tala till mig på ett främmande sätt, men med de kärleksfullaste ord: "Gud hade gjort allt så väl!" Han var så lycklig att nu få dö; hans enda bekymmer var för mig. Alla vänliga ord sökte han upp, för att jag inte skulle vara bedrövad. Han sade att plågorna nästan slutat och talade om hur gott han skulle få det i himmelen, där han hade sin skatt i Jesus.

Efter 2½ timmars förlopp kom äntligen några bönder. De "såg illa" på mig, men gjorde en provisorisk bår av grenar, varpå den döende mannen lades. Den långa vandringen till vårt kvarter var ofantlig pinsam. En läkare kom och förklarade, att han genast borde föras till lasarettet i Borås, en mil därifrån. Jag lät bädda i min vagn, där han lades, och stod just i begrepp att själv köra åstad med detta ödesdigra lass, under det väl 50 personer stod omkring vagnen och visade mig omilda blickar.

Då utropade min vän helt svagt, men tydligt: "Var är baron Essen?" Jag närmade mig. Då vände han sitt döende anlete till folket och sade: "Jag tar er alla till vittne, att baron Essen icke har någon del i min hastiga död". Därefter gjorde han en stark ansträngning att omfamna mig och sade: "Gud välsigne er!" - samt kysste mig med sina blödande läppar och dog i mina armar.

Dessa dyrbara avskedsord blev icke allenast friande för mig vid det urtima ting, som detta skott framkallade, utan i all framtid ett oändligt skönt minne, som förtagit kalken dess bitterhet.

---

Hans Henrik von Essens kapitel om "Min omvändelse" återfinns i Kapitel XI. Vad kan nästa kapitel XII ha för rubrik, tro…

Här ser vi kanhända en delförklaring till Ernsts kärlek till Jönköping och Strömsberg. Ernst återvände nästan alltid i sin förkunnelse och undervisning till orden "Den vägen".

Det tolvte kapitlets rubrik i Hans Henrik von Essens självbiografi är: "Den nya vägen"…


Bild: Här bor Ernst 1909-1918 Foto: Olle Johansson

MERA OM VÄCKELSE...

* Pietismen och herrnhutismen i 1700-talet
* Slaven Onesimos som döptes 1872 i Etiopien
*`En intressant artikel om media och väckelse av Roger Arnfjäll Mediamission
* Credo - Vision med bl.a väckelse... CREDO
* Väckelse och förnyelse Johanneskyrkan
* Församlingshemsida med Kategorin Väckelse Hällebergskyrkan
* Förkunnare om väckelse - kritik och lärdomar Sola Scriptura
* "Vi ser oss som en mötesplats som supportar allt arbete för väckelse": Portalen Crossnet
* Den svenska kristenheten i förnyade församlingar och sammanhang i trosrörelsen och den karismatiska vågen i alla kyrkor och samfund har en längtan efter att få ta del av nya nådestider i väckelse. Där finns också en rörelse - med delaktighet alltifrån frikyrkor till katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkogrenarna samt en rörelse i Svenska kyrkan och EFS som nu också verkar i såväl frikyrka som katolska och ortodoxa sammanhang - som i sin förnyelseinriktning lever i denna längtan, nämligen Oasrörelsen.