MXp

Foto: aarinfreephoto

Den saxiska staden Dresden lades i ruiner under andra världskrigets slutskede av de allierades bombflyg. 35.000 människor dödades på kort tid, många av dem civila och flyktingar. Vissa historiker menar att staden inte hade något militärt värde och att bombningarna var omotiverade.

Dresden var känt som Venedig vid Elbe på grund av sin fulländade stadsbyggnad och arkitektur. Bland dess pärlor stod särskilt barock-kyrkan Frauenkirche fram. Den förvandlades till en grushög under bombräderna.

Den kommunistiska regimen kom att låta kyrkan förbli en ruinhög med motiveringen att den skulle vittna om krigets vansinne. Efter återföreningen väcktes dock tanken att återuppbygga henne. Nu 60 år efter stadens förstörelse, kunde kyrkan återinvigas söndagen den 30 oktober 2005 efter ett mycket mödosamt och omsorgsfullt rekonstruktionsarbete som bekostats bl a genom frivilliga bidrag från en mängd länder inklusive de forna fiendestaterna USA, Storbritannien, det tidigare ockuperade Polen och från Israel.

Dresdens biskop Jochen Bohl säger att ett djupt sår som blött så länge nu kan börja helas. Han konstaterar att återuppbyggnaden är ett starkt uttryck för en anda av försoning mellan tidigare fiender. Tysklands president Koehler frågar retoriskt att borde inte östra Tyskland först och främst ha fått nya vägar och fabriker? Men en grupp medborgare från Dresden svarade honom att vi behöver något mer, och presidenten konstaterar: "Vi kan nu se att de hade rätt."

Källa: BBC 051030

Länk till kyrkan > kyrkan i Dresden

PJ

Vision Africa from Above FOTO: freefoto.com

Vi som bekänner oss som kristna vet att Sverige behöver Kärlekens budskap och Herre, Jesus Kristus.  Men finns ändå inte en viss risk för "navelskådande" om endast det egna landets andliga kris fokuseras?
- Borde vi inte lyfta blicken och se ut över världen?
- Borde vi inte försöka förena den nationella väckelsen med den nationella kallelsen som ligger UTANFÖR oss själva som individer och nation (kan inte nog understrykas och skrivas med stora bokstäver)?...

Dokumentären om Dag Hammarskiöld som visats en temakväll i svensk TV aktualiserar kristenhetens kallelse. Hammarskiöld drevs i sitt liv och sin gärning, som vi senare fått veta, av en stark känsla av kallelse att tjäna ett högre syfte, vi vågar säga en kallelse från Gud. Han mötte sitt öde i Afrika, i det Kongo som har kallats mörkrets hjärta. Vi känner historien om de ohyggliga lidanden och brott som begåtts i den del av världen mot Afrikas folk.

Dag Hammarskiöld tycks i slutet av sin gärning ha förstått den yttersta konsekvensen av Guds kallelse: att bära sitt kors och fullborda sitt uppdrag oavsett kostnaden för den egna personen. Att ytterst innebär Kärlekens budskap att offra sig själv, att utblotta sitt liv och sin själ, som vår Herre gjorde på ett kors. Detta gäller som ett profetiskt budskap för den svenska kristenheten. Vi måste för att nå fulländningen vara beredda att offra allt för Kärlekens budskap. Det är ju lätt att skriva, men hur gör vi? Ibland tror jag vi har svårt att se längre än våra korta näsor. Kärlekens arbetsfält är i själva verket enkla att se.

Temakvällen på TV handlade om FN och dess segrar och nederlag i arbetet för freden. Kongos lidanden och massmorden i Rwanda behandlas. Det är ingen tillfällighet. Det finns här en vädjan, en kallelse för alla som vill och kan med sitt hjärtas öra höra budskapet: Till Afrika! För Afrika! Afrika kallas ibland "Moderkontinenten". Beroende på vilken skapelseberättelse vi tror på, så visar i alla fall vetenskapen att människan har sitt ursprung någonstans på Östafrikas slätter varifrån hon under årmiljonerna har spridits till världens fyra hörn. Adam och Eva var Afrikaner, alltså är vi alla i grund och botten förenade med denna kontinents öden. Du får tro och tänka hur du vill i dessa frågor, vad som är viktigt är vad som sker I DAG och vad Anden säger till våran hjärtan I DAG. Afrika kan tolkas både bokstavligt och andligt/symboliskt. Det står för det andliga, själsliga och kroppsliga lidandet och nöden hos miljoner och åter miljoner medmänniskor världen över: i Syd, i Nord, i Väst och i Öst. Vi överdriver inte när vi säger att "Moderkontinenten" blöder: Andligt, själsligt och kroppsligt. Hur länge kan vi stå passiva och se på när en moder lider och dör? Och med likgiltighet inför hennes barns öden?

Afrika står också för ett löfte, ett hopp och en vision. Den om den återupprättade och helade modern (Kyrkan, Bruden, Jerusalem) som ger liv åt Livets barn. I den visionen kan vi se hela mänsklighetens förlossning. Sveriges andliga nöd bör därför kopplas till detta större perspektiv som inkluderar hela vår kontinents kallelse: Europa och Sverige måste hitta sitt öde utanför sig själva. Människor ropar efter en uppgift, att få älska och vara behövda samtidigt som världen är fylld av miljoner uppgifter som ropar efter utövare. Kyrkan har en kallelse att vara "arbetsförmedlare", och jag talar inte bara om den traditionella missionsuppgiften, utan något mycket mer vidsträckt: mänsklighetens helande till Kropp, Ande och Själ. Väckelsen når sin fulländning med den UTGIVANDE kärleken, annars kommer den snart slockna, och vi vill inget annat än fulländning, eller hur? Vi måste ut i Guds Rikes eviga syremättade atomsfär! Vårt öde är förenat med alla Guds folk! Endast då når vi fulländningen. Det är visionen om det Himmelska Jerusalem, dit alla folkens skatter skall föras! Något mindre får vi inte drömma om!
 
Orden "lokalt" och "globalt" har drabbat mig vid olika tillfällen som profetiska ledord för hur vi kan förstå och analysera vår nuvarande situation. De kristnas kallelse - "destiny" - är att tillsammans med alla människor av god vilja (se t ex Focolare-visionen), sträcka sig ut - världen - för ett helande av mänskligheten till själ, kropp och ande. Vi måste förstå kopplingarna, se helheterna mellan det allra minsta och det allra största. Och verka på livets ALLA områden, socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt, bara Gud och vår fantasi får sätta gränser. Och det hela gärna med ett underifrån-perspektiv: Guds galenskap att kalla det föraktade för sin sak, korsets dårskap, Guds vishet, "Sofia". Det innebär att sätta det viktiga i högsätet och vara för alla så begriplig och relevant som det bara går, för att vinna så många som möjligt (Paulus inställning). Det kan innebära att vi måste lägga åt sidan våra käpphästar - det finns inget egenvärde i att vara "stötestenar", vi skall vara Sanna - inte politiskt inkorrekta, det är något helt annat - och söka Guds tågordning för att finna vägen till människors hjärtan med Kärlekens budskap. Tack och lov är dagens människor kräsna, de kommer inte nöja sig med mindre än det bästa av det bästa. Vi skall samlas kring Eldhärden - "focolare" på italienska - i Guds Hus, Guds Brinnande Hjärta.

Skall vi göra som general Dallaire, befälhavare för FNs styrkor i Rwanda,  gjorde; - skildrat i dokumentären Skaka hand med Djävulen. Inför en publik av överlevande svarta Rwandier - som enligt de vita politikerna i det rika "Nord" ansågs vara av inget värde ekonomiskt, politiskt eller strategiskt och att de ändå var alltför många - tvingas han säga: "Jag general Dallaire, svek Rwandas folk i januari 1994". Denne store man tvingar sig att säga sanningen om sitt eget svek därför att hans samvete inte ger honom något val. Det är en sann kristen bekännelse. Ett budskap från Sanningens Ande.

Skall vi inför vår Herre en dag tvingas säga: Vi svek Kärlekens budskap? Vågar vi ta upp Hammarskiölds fallna mantel och söka vårt öde utanför oss själva och våga språnget för våra medmänniskor? Svaret kan bara Du och Jag ge.

General Dallaire säger i den nämnda dokumentären: Jag har skakat hand med djävulen, men om den yttersta Ondskan finns, måste då också inte den yttersta Godheten finnas? Generalens exempel visar att det är vår sak att välja vem vi vill tjäna.

LÄS MER om generalens berättelse: General Dallaire

/PJ

Strömmande liv - Foto: IAM

P A K I S T A N _ & _ M I S S I O N ...
- Reaktionär eller proaktionär kyrka…

I stället för blommor…
"I stället för blommor ge en gåva till kapellet i Abbotsberg" - avrundas dödsannonsen i Dagens tidning. En sån uppmaning är inte helt rumsren menar man. Begravningsentreprenörens samverkan med ortens Blomaffär gillar det inte. Andra intressenter reagerar likaså. Visserligen hade Karlsson gett mycket av sitt liv till kapellet i Abbotsberg, men ändå är det inte riktigt bra att låta bli blommorna…

På stan i DN
Dagens Nyheter har i sin bilaga På stan (051028) ett antal annonser för livet i huvudstaden. Sista sidan har Svenska kyrkan sin återkommande annons Hälsokontroll för själen. Inne i bilagan annonseras för konserter på ett utrymme av ytterligare en hel sida. Kyrkorna står på rad: Sofia kyrka, Fresta, S:t Jacob, S:t Matteus, Tyresö, Allhelgonakyrkan, Sabbatsbergs kyrka, Adolf Fredriks kyrka, Kungsholms, Gustav Vasa, S:t Göran, Ersta, Engelbrekt, Högalid, Immanuelskyrkan, Nacka, Österåker och Rudboda kyrka i Lidingö. Konserterna går inte av för hackor, vare sig repertoarer eller solister, körer, instrumentalister och orkestrar. 

Reaktionär eller proaktionär Kyrka…
Folk frågar sig undrande inför kyrkans aktiviteter är: Det var väldigt vad kyrkan satsar på konserter nu för tiden! Vilka enastående erbjudanden! Hur kan man klara sin budget och ekonomin med så helt billiga konsertbiljetter?
Vad är kyrkans uppgift? Ska hon vara reaktionär? Det vill säga agera utifrån de reaktioner som rör sig i opinionen eller ska hon agera innan alla andra tycker och tänker, med andra ord handla proaktivt?  

Kyrkan har en mission
Att se till att evangelium om Guds rike förs ut till alla folk. Att hela evangeliet ges till hela människan. Konserten är bra. Men det kan ju inte vara kyrkans mission att konkurrera med konsertmusikens arenor, och dessutom på ett sätt som liknar dödsannonsens "I stället för blommor…"
Missionen - Uppdraget - är Nådens Evangelium. Det är själens och evighetens djupaste behov det handlar om och inte det som riksevangelisten Roger Larsson citerar från en gammal prost: "Vi håller ju på att administrera förströelse, medan människor går under i andlig nöd och död!" 

Mission kostar skjortan
Kyrkans annonser i DN:s På stan kostar ungefär 250.000 kronor. I förrgår vädjar FN med ett nödrop om situationen i Pakistan genom Kofi Annan. Nationerna behöver ge mera. Kyrkan svarar dagen efter med att annonsera konserter i huvudstaden för 250.000 kronor. "I stället för blommor…" ger Svenska kyrkan till konserter i Abbotsberg.

Om exemplet med annonserna och Svenska kyrkan "dagen efter" FN:s nödrop för Pakistan är sorgligt och likt Döda havet, så finns det i kristenheten goda Oas-exempel på liv och mission. Ett sådant gott exempel är Svenska Alliansmissionen [SAM] & Erikshjälpen och deras samverkan i dagarna för de jordbävningsdrabbade inför vintern. Hundralapparna är viktiga. För 250.000 kronor skulle 1.000 jordbävningsdrabbade fått tält och tak över huvudet. Kostnaden för ett tält är 1200 kronor. I paketet som varje familj får ingår även filtar, liggunderlag, madrasser, husgeråd och en presenning, vilket kostar 400 kr. Så för att hjälpa en familj uppgår kostnaden till 1600 kronor.

Några länkar från kyrkan om hjälp till Pakistan just nu:
Först >> Röda Korset
>> Svenska Alliansmissionen
>> Erikshjälpen
>> Lutherhjälpen
>> Caritas
>> OM Intl och >> OM
>> ACT

Foto: BiblePictureGallery

O A S -  E L L E R -  D Ö D A -  H A V E T ?

Oas är ett "grönskande och bördigt område i öken... vid floder som rinner genom öknar finns flodoaser... oaser har mycket växlande växt- och djurliv...", enligt Nationalencyklopedin. Oas är en vattenkälla i öken… med en grundvattenström som porlar upp friskt levande vatten… Oasen är grönska, vila och liv mitt i världens ökens hetta och sandstorm. Den är en plats där själen får rekreation, andrum, nya krafter och nytt hopp…

Döda havet är ett hav utan vågor och en salthalt tio gånger högre än i vanligt havsvatten. Vägen dit sluttar eftersom det ligger kring 418 meter under den normala havsytan. Här är jordens lägsta punkt. Varje år sjunker vattenytan med över en halvmeter. Döda havet har inget utlopp. Vattnet är därför inte levande som i vatten där det finns både in- och utflöden. Om Döda havet.

Valet: Oas eller Döda havet?
Det är lätt att välja. Att välja vad man skulle vilja vara och likna med sitt liv, eller hur? Oas eller Döda havet… det kan också vara bilder för vad kyrkan och församlingen är. Är hon lik en Oas? Eller är sanningen att hon är lik Döda havet? En av mina goda vänner tar bilden med Döda havet -  och dess avsaknad av utflöde - som en illustration för hur ett församlingsliv utan mission är och kan bli. 

Kyrka är Mission
Att vara kyrka, det är mission. Eller du kan vända på det. Mission, det är kyrka. En sund kyrka och församling har utflöden av kärlek, av mission. Sanningen är att det tyvärr finns svarta fläckar kyrkogeografiskt, där vattennivån sjunker mer än en halvmeter för varje år som går. Varför, jo, därför att det saknas vattenflöden ut till dem som törstar efter livets vatten…

En Sökmotor ger med orden "Missionaries Senders" 178.000 träffar. En 'träff' hänvisar till en bok av Neal Pirolo. Boken finns översatt till svenska och är en guldgruva. Svensk titel "Att vara sändare".

Boken recenseras av Lisa Calvin, som skriver att när man talar om 'support' och 'mission', tänker man oftast bara på ekonomiskt stöd, och glömmer alla de många uppgifterna mission betyder, med bönen som kanske en av de viktigaste…

Församling är Mission. Alt. Mission  är Kyrka.

Frågan är:
Döda havet eller Oas...

Får man ställa en sådan fråga, undrar en och annan! Är den frågan bara snusförnumstig, eller rent av dum eller bara retorisk, eller...

En europeisk - en svensk - bild av Afrika... Den lilla zwasiska flickan sitter i ett emaljerat handfat... Men, vilken är boken som den lilla flickan håller i sina händer, tro? Kan det vara en ?.... Foto: SAM:s arkiv / Jfa

M I S S I O N … - V A D - Ä R - B E R Ä T T E L S E N ?

Dokumentären Ernst & Hulda är klar. Den är historien om två svenskar som ville mission. Ernst och Hulda är som två helt vanliga smålänningar både pionjärer för sin tid - Då - och inspiratörer för oss i dag - Nu.

Dokumentären är en del av svensk nutida missionshistoria. Rustorps säteri i Järstorps socken, torpet Vassnöden på Strömsbergs gård och hemmansägargården Ulfstorp i Norra Sandsjö socken är gårdar, socken- och ortsnamn där en ung man och en ung kvinna berördes av Gud och kallelsen i Guds rike.

Varje pojke och flicka, varje ung man och kvinna, är i Guds ögon en historia som i Guds ögon och plan är tänkt att vara och förverkliga en alldeles särskild Dokumentär. Ja, även varje äldre, gammal, man och kvinna omfattas av den himmelkska dokumentären, givetvis....

Den Dokumentär som i HQ [Huvudkontoret] hos Gud själv är planerad och uttänkt är en dokumentär om Guds egen kärlek till oss i Sverige eller varhelst vi lever och bor i världen. Dokumentären Herren har för varenda en av oss är ett liv i efterföljelse i en enda sak, i Mission. Utmaningen är att 'Vara budskapet' i mission om evig Nåd och evig Kärlek från Himlen…

KYRKA ÄR MISSION - MISSION ÄR FÖRSAMLING
Varje lärjunge är en dokumentär i och om mission. Var och en är involverad i detta uppdrag. Helhjärtade brinnande supporters, stödjare, förebedjare, ekonomiska resursskapare, inspiratörer, budbärare - och det i olika funktioner i olika led av missionen. Alla är inte direkta agenter som missionärer 'där ute' - kanske långt borta - men alla är missionens budbärare. Det är det Berättelsen handlar om…
Mission är inte en titel, en deltitel, i församlingens budgetarbete... Mission är församling. Mission är kyrka. Kyrka är mission. Församlingen är Mission.

Nästan klar i alla fall. Dokumentären omfattar 148 artiklar. Två appendix, dels om Huldas och missionens ardenner, dels om Ernsts och Annas Chevrolet m/1938. Där finns missionsföreståndare Anders Bengtssons Förord (146) och där är editors Epilog (145).

Fem artiklar nr (140) till och med nr (144) är utrymmen som under de närmaste veckorna eller månaderna ska fyllas av material som håller på att skapas i text och foto i Mpumalanga, regionen Transvaals aktuella namn.

BILDFRÅGOR
Gå till Ernst & Hulda. 
I väntan på utlovat material har artikelutrymmena 140-144 getts en del frågor för besökaren. Under artiklarna 140-141-142-143-144 finns det bilder från SAM's arkiv. Intill dessa bilder finns ett antal frågor.

Editor har givetvis svar på alla frågor. Men det vore högst intressant att få svar från dem som har kunskap om missionen i Machadodorp och i dess omnejd.

Skriv gärna ned de svarjust du har nere till höger på sidan; tryck på 'Kommentarer' och det fanns plats för dina svar.

De som kan svaren är få, men besökarna är många som med intresse kommer att läsa och lära av svaren…

Välkommen!
Dag Selander

Riverside Machadodorp Photo: Trina Mathesen, Machadodorp/Johannesburg

ENHETER  FÖR  HELHETEN

Devisen EN ENHET FÖR HELHET har församlingen Smyrna i Huskvarna som välkomstord på sin portal Kungsporten.

'En enhet för helhet' - det är ord som varje församling kunde ha som sin överskrift för sin lokala närvaro såväl som Den svenska kristenheten eller Kristi kropp globalt.

På skiftande sätt speglar Herrens lärjungar Himmelriket. Var och en bär sin individuella särart som barn i Fars familj. Vi värderar och speglar Herren som individer och som församlingar på skilda sätt. Men vi kompletterar varandra. Så visar en enhet hän mot en helhet. Enheterna tillsammans speglar Helheten i Guds rike.

Från kristenhetens skilda arenor och enheter har under senare tid bl.a. följande teman tonats ut som en symfoni för helheten:

    - Var budskapet! 
    - Såsom i himlen …
    - Vi vill göra Jesus känd, trodd och älskad…
    - Davids-Generationen…

:: Davids-Generationen - Generation X och den unga generation - har Kjell-Olof Nilsson tematiserat i flera ledare på Crossnet.

:: Vi vill göra Jesus känd, trodd och älskad - det är ord som SESG, Credo och Oasrörelsen  ofta använt och nu senast har de lyfts fram i Uppdrag Sverige bl.a. av Manfred Rusner i Evangeliska Frikyrkan.

:: Såsom i himlen… är ord som Lars Widerberg ofta delar med sig som en verklighet som Far i himlen vill i sin kristenhet; ord som finns med när han delar ett Väckelsens Manifest; se: del Nr 1 och: del Nr 2.

:: Var budskapet! De två orden är inkarnationen av Evangeliet. Vara budskapet - det är Mission - det är utmaningen Guds församling har lokalt hemma i Sverige och ute i världen enligt  Peter Magnusson.

Så ljuder tonen symfoniskt från Himlen tematiserat från enheter för helheten. Fyra skiftande uttryck och spegelbilder av Himlen och uppdraget. De kompletterar varandra, likt en enhet för helheten.

Ur Himlens perspektiv - från Far betraktat - vinklar och speglar vännerna Kjell-Olof, Lars, Magnus och Peter det som ligger på Guds hjärta och agenda idag…

:: Davids-Generationen… 
:: Såsom i himlen … 
::  Vi vill göra Jesus känd, trodd och älskad… 
::  Var budskapet!

EN ENHET FÖR HELHET Var och en såväl lärjunge som församling är en enhet för Helheten. Samtidigt är sanningen att vi är många... 

ENHETER FÖR HELHETEN - lärjungar såväl som församlingar och kyrkor i Den svenska kristenheten. 

Råslätts kyrka "Levande stenar"

M I S S I O N  --  H E M M A
   Anteckningar från seminarium
   med Peter Magnusson [OM] i Korskyrkan vid Vätterstranden.

MISSION HEMMA
Det ringer på dörren. Peter öppnar. Paret i dörren får svaret: "Har inte tid…". De har just frågat: "Har du tid en stund?". Dörren stängs. Peter är i tidsnöd och ovanligt stressad. Husets 6-åriga dotter frågar: "Vad ville dom?" - "De ville tala om Gud", svarar far i huset. "Men, pappa, VARFÖR talar du inte om Gud när dom vill?", är 6-åringens fråga som kommit att betyda mycket för flickans far under senaste 10-årsperioden.

Peter beskriver den egna boendemiljön, Råslätt i södra Jönköping. Alltsedan frågan 6-åringen ställde till Peter har han lärt en läxa. Ska han kunna vara heltidsengagerad i missionens sak, ledare för den nationella missionsorganisationen OM och undervisa och inspirera i Mission har han lärt sig något avgörande. Mission praktiserar och tränar man också hemma och i sin lokala miljö. Tjugo procent av sin arbetstid har fått sin styrelse att ställa upp på. På Råslätt har han ett lokalt engagemang bland diskriminerade, arbetslösa, sociala orättvisor och demokratifrågor. Han säger att troende kristna möts med respekt i dialoger med invånare med bl.a. ortodox och muslimsk bakgrund.

Mission är inte bara Mission där ute, långt borta. Mission börjar faktiskt när vi öppnar vår egen dörr för någon som gästar eller när vi går ut över tröskeln - ut i kvarteret. Alltså: Mission är hemma, och borta…

MISSIONSMODELLER

Traditionellt arbete


Klicka för större bild

Ett område som Råslätt har cirka 5.000 invånare med ett 50-tal nationaliteter och flera hundra etniska folkgrupper. Här finns tre muslimska sammanslutningar, flera moskéer, hindutempel, buddister, och flera olika religiösa grupper. Dessutom finns kristna kyrkor och traditioner från de flesta kyrkofamiljer i världen.
 
I Förortsområdet möts de boende av Församlingen och det skapas värdefulla sociala sammanhang. Kontakter uppstår. Möten kommer till stånd.

Traditionellt arbete med vissa kampanjer

Klicka för större bild

I detta förortsområde kan invånarna oftast reagera med motstånd när kampanjer, typ/korståg, undantagsvis arrangeras av aktörer utifrån. Församlingen i området undviker därför den typen eftersom det skapar negativa spänningar och upplevelser.

Arbete med MissionsVision 


Klicka större bild

Om och när Församlingen försökt sig på lokala aktiviteter med missionsinriktade aktioner, har detta också fått negativa reaktioner med motstånd som följd.

Kontextualiserat arbete


Klicka...

Ett av Församlingen anpassat arbete har också haft begränsad effekt.

HELA EVANGELIET TILL HELA MÄNNISKAN
Inom Svenska Alliansmissionen [SAM] har man sedan över ett decennium haft följande slogan "Hela evangeliet till hela människan" som rubrik för den yttre missionen. Dessa ord är en utmärkt rubrik för all mission. Därför kan orden få gälla hela uppdraget om Mission - den inre såväl som den ytrre missionen. HELA EVANGELIET TILL HELA MÄNNISKAN...  

V A R
B U D S K A P E T !

Förortsområdet förvandlas inifrån - genom att Församlingen lever i det sociala sammanhang hon finns. Saltet och ljuset i världen. Vi måste "vara budskapet!" Om vi är där - i samhället - förkroppsligas svaret på frågor. Vi har ett nätverk som är unikt i frågor som handlar om sociala behov, segregation, arbetslöshet. Det nätverket är unikt därför att vi oftast kan den svenska kulturen, det svenska språket, myndigheterna som polis och sociala kontakter. Vi kan vara budskapet inte så mycket genom vad vi säger som troende som genom det vi är. Det kan många gånger vara helt avgörande med en enkel fråga "Vill du att jag ska följa med dig?" Det kan få avgörande betydelse för en hel familj och mångas framtida liv i landet. Det kan också vara helt avgörande att veta hur att svara på frågan "Var bor ni?".
Att svara "Ljungarum" (sockennamnet) i stället för "Råslätt" (bostadsområdet).

PÅ FLYGPLANET
Peter ger ett exempel från flyget hem från Mellanöstern. Han och hans familj har med sig turkiskt bröd och lite annat att äta på planet. Man vet att det inte kommer att serveras något i den klass man flyger. Längst in intill fönstret sitter en man som får en bit av det bröd som bryts och delas familjen emellan. Mannen invid fönstret äter brödet. Peter ser efter en kort stund att mannen sitter och gråter! När Peter fått mannens förklaring, sitter också Peter och torkar tårar som strömmar ned för kinderna. Vad är det mannen sagt?

Detta är vad han berättar. - Jag är född i det land ni besökt och just lämnat. Min familj och jag bor i Danmark sedan åtta år tillbaka. Jag arbetar som läkare i Köpenhamn. Under alla dessa åtta år i Skandinavien har jag aldrig blivit bjuden eller hembjuden att dela bröd med någon… 

Peter illustrerar med detta exempel hur Evangelium blir levande. För en läkare på flyget hem till Köpenhamn. Relationer byggs så att evangelium blir verklighet för andra.

80 KVINNOR I INDIEN
Indiens kastlösa 'daliter' är ungefär 300 miljoner. OM International har sedan några år varit med om att bygga och starta skolor med andra hjälporganisationer. En ny framtid skapas för barn. En grupp som har det än svårare är kvinnorna. Peter ger ett exempel på en händelse under året vid et besök i Indien. Man har samlat ett 80-tal kvinnor i en stad. Till den här dagen är jurister och läkare engagerade för att tala om mänskliga rättigheter. Advokaterna delar med sig att de kan ställa upp som rådgivare när det kan behövas. Likaså de närvarande läkarna. Efter samlingen ber OM's ledare att kvinnorna ska samtala om vad de tycker att mötet gett dem och om de eventuellt ska återkomma med mera av samtalstillfällen. Kvinnorna samlas. De samtalar och har högljudda och livliga meningsutbyten. OM's ledare är konfunderade och undrar vad de kan ha på hjärtat. Peter berättar att två representanter för hela gruppen om 80 kvinnor tar till orda och redovisar kvinnornas reaktioner på dagens samling.   

Vilket gensvar gav dessa 80? Vad svarade de? Detta var det för OM's närvarande ledare med advokater och läkare häpnande svar som gavs dem: "Vi vill alla åttio få bli kristna…" Dessa kvinnor berättade sedan att de 80 aldrig någonsin tidigare hade mött denna sorts kärlek, omsorg och barmhärtighet. Deras samfällda reaktion var att det som getts dessa män och kvinnor som mött dem denna dag, det ville de alla få del av genom att också få bli kristna.

Alltså: De 80 kvinnorna i Indien hade fått möta ett antal vänner som själva var budskapet.

Koptisk ikon Bild: FreeStockPhotos.com

M  i  s  s  i  o  n   X  p   [M'Xp]

Bloggens alternativa adresser är två;

(1) den ordinarie adressen via  Webblogg.se

Bild: Sukkoth -  Talmud/Sukot - See Foot Note

Lövhyddohögtiden
18 oktober och en vecka framåt… Mera om högtiden > artikel Bed.nu.

Läs om judendomens helgdagar:

* Helgdagarna kring Sukkoth
* Sukkoth enligt Judiska Centret
* Ambassaden om helgdagar

----

Foot Note
Article Sukkoth- das Fest der Freude is written
by Dr.Michael Rosenkranz, in the website Talmud.de

 

A special Worthy Website Award...
is hereby given to YOUTHBLOG in UK from M'Xp in Sweden.

The blog presents itself with following text:
       Welcome to Youthblog! I tend to "post" every day about something to do with youth ministry and youth work or at least how I see the world as a youth minister. If you're looking for something specific then you can search in the right hand column of the main page, you can also click on "read by themes " on the main page and find stuff that way! You should, I hope, find something that'll encourage, challenge or inform you. If you don't then lob in a question by e-mail or by comment, I love having stuff that makes me think and I love any discussion that makes us better youth leaders, workers and/or ministers! There's also a developing Resources page where I hope you'll find some stuff you can use!

M'Xp recommend a Visit as soon as possible.

Why?

Answer: - Because of the David-Generation Importance! And because of the Swedish Friendship and love in the church of Sweden vs UK. Sending our blessing Greetings over the cold waters btw us...
 
Jonkoping SWEDEN 21st October 2005
Mission Xp [M'Xp]
Dag Selander
editor

Bild: BygdeBildDataBas

Kyrkan befinner sig i förändring. Nedan låter vi Kjell-Olof Nilsson med sina ledarartiklar på Crossnet.se spegla det som inte minst den unga generationen ser och reflekterar.

Kjell-Olof Nilsson och en av Crossnets medarbetare, Fredrik Hellström, har under senaste året haft en inspirerande serie artiklar i ämnet. Titta gärna in på Fredriks blog. Den återfinns på M'Xp:s Blogroll - om du scrollar ned en bit i vänstra spalten - under rubriken: Fredrik Hellström...

KYRKA I FÖRÄNDRING
av KJELL-OLOF NILSSON
[saxat ur Crossnet's ledare]
 
1. Ett genombrott för de femfaldiga tjänstegåvorna
Många upplever att den heltidsarbetande pastorn ofta har en omänsklig arbetsbeskrivning. Många pastorer och präster är idag också trötta och slitna. Det blir mer och mer tydligt att ingen församling skall ledas av en enskild pastor. Ledarskapssynen breddas nu på många platser och tonvikten läggs på mixen av tjänstegåvorna. Evangelister, lärare, herdar, profeter och apostlar arbetar ihop utifrån ett mer teambaserat ledarskap. Breddningen skapar en låghierarkisk rörelse i Kristi kropp, där enkelhet och relationer blir viktigare än titlar och logotyper.

2. Tältmakeriet accepteras och prioriteras
Fokus tycks åter ligga på det bibliska tältmakeriet. Med andra ord herdar finns inte bara bland de som har heltidstjänst. Läkare, föreningsmänniskor, företagare och andra som inte valt den traditionella pastorsrollen har snabbt fått förnyad acceptans i kroppen. Fäder med Abrahamshjärtan agerar på ett helt nytt sätt i Kristi kropp utöver nationen. Många som valt karriär upplever en förnyad delaktighet i församlingslivet och når nya människor genom sin position bland vardagens relationer.

3. Det allmänna prästadömet
Det känns som om vi kommer från en tid där 1 predikar inför 1000. Det känns som om vi är på väg in i en tid då istället 1000 predikar. Vad menar jag med det? Det känns som om Bibelordet om att vi alla är konungar och präster, håller på att etablera sig i takt med postmodernismens vindar. När ni möts har alla någonting att dela, det vill säga en församlingskropp, där fokus förskjuts från den centrala kyrkobyggnaden till hemmiljö. Kyrkan är först och främst församlingens människor och inte en byggnad med tillhörande administration. Pastorns roll blir mer att skickliggöra och supportera församlingsmedlemmarna i att nå sina vänner.

4. Predikandet blir samtal
Nya plattformar formas. Den fysiska plattformen i kyrkobyggnaden verkar avta i betydelse. Predikandet och undervisandet har blivit mer och mer diskussioner och samtal med vänner, på Internet och i hemmens cellgrupper. Morgondagens generation tycks inte lära först och främst i skolbänkar och kyrkobänkar utan de lär genom livets erfarenheter. Många signalerar att kyrkan står för envägskommunikation snarare än dialog, att man formar gemenskaper utan sann gemenskap. Allvaret ligger i att förstå att kyrkans strategier och strukturella uttryckssätt behöver förändras och anpassas. Tala och samtala är inte samma sak.

5. Ett genombrott för den lokala ortens enhet
På plats efter plats ute i vårt land diskuterar kyrkor från olika samfund nu lokalt om sammangående. Det går inte smärtfritt och det är ingen utifrån som driver på utvecklingen. Plötsligt bara sker det och samtalen är igång. I en tid då det apostoliska begreppet används som ett slagträ från två sidor i ett märkligt kyrkligt debatterande märker vi att det sant apostoliska verkligen är i rörelse. Riskerar vi att missa det apostoliska verket ute i våra städer medan vi debatterar? Det sant apostoliska verkar ha med enhet att göra, det sant apostoliska verkar tänka på staden och enheten mellan stadens kristna och det verkar ske utan att samfund och lokala församlingar riktigt hinner med att se det. Här behövs det dialog och coaching på församlingsnivå.

6. Människor söker Ordet
Behovet av Bibliskt förankrad undervisning är skriande. Överallt ropar unga och gamla efter undervisaning på basnivå. Alpha-konceptet gås igenom på plats efter plats av redan troende som tycker det är fantastiskt att få tag på de basala kristna grunderna. Vi riskerar missa att folket söker det andliga samtalet. Postmodernisterna kräver dock att få vara delaktiga i diskussionerna på ett helt nytt sätt. De vill inte ha färdiga sanningar. Vi måste våga lyfta samtalen utan att ta kontroll över vad som kommer ut ur dem.

7. Missionsatsningar i västeuropa och Sverige
Fortfarande tror många att vår tids stora församlingar finns i västvärlden och USA. Detta återspeglas i många kyrkors mission, den är oförändrad sedan 50 år tillbaka. Det handlar om Asien, Afrika och Sydamerika. I dessa tre världsdelar finns nu istället de riktigt stora församlingarna med hundratusentals medlemmar. Har vi missat det? 70-talisterna höjer rösten för korrigerade missionsbudgetar, vi måste satsa mest där vi är. Missionsfälten finns här och nu.

8. Ungdomspastorn blir erkänd som pastor
I många församlingar lever ungdomarna ett liv utanför den traditionella gemenskapen. De har byggt upp en egen kultur och träffas i kyrkan på helt egna tider. Det är ju bra så länge det finns en övergripande enhet i bygget. Signalerna från de unga tyder dock på att många platser inte riktigt har hittat detta. Man har fått en ny kyrka i kyrkan. Många ungdomspastorer är idag ledare för 20-30-åringar det vill säga vuxna människor. En ungdomspastor som är över 20-25 borde alltid benämnas pastor för att undvika byggen i bygget. Han/hon skall självklart sitta med i den överordnade ledningen. Endast då kan man långsiktigt se en utveckling där församlingskroppen hålls samman. Ungdomspastorstiteln skall inte vara ett sätt att skapa en klyfta mellan unga och gamla.

9. Kyrkan blir en motkultur istället för en subkultur
Det känns som om kyrkan rustar för att kliva ur sin subkultursmentalitet och kliva ut bland vanliga människor på riktigt allvar. En subkultur är när kyrkans kultur står bredvid det övriga samhället. Subkulturen karaktiseras av att den gör samma saker som den dominerande världsliga kulturen fast några år senare. Kyrkan blir en plats att bevara barn och ungdomar från världen. En värld de ändå förr eller senare måste konfronteras med. En motkultur är något mycket fräschare. En församling placerad mitt i världen men med ett helt annorlunda budskap. En kyrka som lever i världen men inte av den. Förföljelsetider ser ut att närma sig och kyrkan i Sverige tycks pressas ut från sin subkultur till ett liv i öppenhet där världen kan beskåda henne. Smärtsamt initialt men helt nödvändigt för folkväckelse på sikt.

10. Både unga och gamla vill vara kyrka och inte göra kyrka
Kyrkan såsom organisation tycks på många orter krampa. Kan det vara en förändringsprocess som också kan få goda följder? Kan det vara en förändring mot det biotopiska? Kan det vara en förändring från organisationens görande till organismens varande? Bibelns bilder av församlingen som en kropp med lemmar tycks implicera detta. Är det månne så att en medlem är en kroppsdel som är med och aktiv snarare än en person som fått ett medlemskort i sin brevlåda? Ja det håller vi nog alla med om. Kanske har vi administrerat för mycket? Kanske är det dags att vara kyrka och att bygga relationer på ett nytt sätt? När vi samlas kanske vi inte behöver en agenda utan behöver lära oss att vi själva är agendan med de tankar och processer vi bär med oss. Låt oss lyfta tanken i ödmjukhet. Människa på engelska heter ju exempelvis human beeing och inte human doing. Tack Jesus för det!

Någon har sagt att vi människor är som hästar, vi vill inte bli skrämda eller överraskade. Kanske skulle vi dock strategiskt våga se den förändringsprocess vi som kyrka befinner oss i.

---

KYRKA I FÖRÄNDRING (2)

Många frågar om den framväxande Emerging Church-kulturen och hur den kommer att påverka Sveriges församlingar. Någon nämnde också på vilket sätt samfunden är rustade för att stötta församlingar i den förändringsprocess som beskrivits i Crossnets ledare. Jag skall återge några förkortade frågeställningar och också svara kortfattat. Låt mig bara först göra klart att jag tror att det är förändringar av reformatorisk karaktär som kyrkan nu går igenom. Det finns ingen egentlig anledning att tro att merparten av strukturer, funktioner, organisationer, hierarkier och former skall bestå den process som nu verkar i kyrkan. Låt mig också göra klart att jag är helt övertygad om att mycket av de förändringar vi står inför är initierade av Gud.

1.Varför talas det så lite om att kyrkor måste arbeta med förändringsprocesser 2005?
Personligen tror jag att de nödvändiga förändringarna ofta är så stora att många inte vågar lyssna in Andens vind utan väljer att låta oro och rädsla driva dem. Man kör på ett tag till och enas om att läget är rätt bra ändå. Jag är den förste att erkänna att denna frestelse är svår att hantera. Det har funnits en oförlåtlig ignorans och en minimal krismedvetenhet bland pastorer och ledarskap i kyrkan de senaste 20 åren. Utifrån ett objektivt perspektiv talar siffrorna sitt tydliga språk. Kontroll har smugit sig in och Davidsgenerationen har helt enkelt tackat för sig många gånger.

Vi har lurats att säga att allt är väl, trots att matriklar och ungdomar talar ett helt annat språk. Nu riskerar vi att få en nätverkande församlingsrörelse som växer upp helt vid sidan av de traditionella församlingarna. Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att få av de ungdomar som lämnat kyrkans gudstjänstliv har lämnat tron på Gud. Vi måste få se kyrkor som ropar på hjälp och tar in stöd utifrån så att de kan vitaliseras och få en nystart. Framförallt måste vi som Kristi kropp ned på våra knän och gråta inför Gud över läget. Gud hjälp oss förstå allvaret och rädda oss du med Din nåd. Ske Din vilja med församlingarna inte vår.

2.Varför misslyckas ofta de kyrkor som vill förändra och vara relevanta?
Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet. Jag tycker att begreppet relevant är både attraktivt och farligt. Tyvärr ser vi många församlingar som kompromissar med helt fel saker i sin vilja att vara relevanta. Man närmar sig folket och världen genom att kompromissa med budskap snarare än med form och struktur. Jag vill skarpt varna för att kompromissa med budskapet, det kommer oundvikligen att utarma församlingar och leda till kraftlöshet. Det finns dock fortfarande massor av onödiga trösklar som kyrkan måste arbeta bort men de handlar oftast om struktur och konserverade metoder. Vi behöver mogna ledare som kan kliva ut i att konsulta och stötta församlingar i sitt arbete med att bli relevanta i sina uttryck.

Budskapet är radikalt och skall alltid så vara, helgelse och renhetsförkunnelsen har likaledes sin plats. Vi måste som kyrka bli fräschare, mer bibeltroende, mer Jesuscentrerade och mer tydliga. Samtidigt måste vi vara beredda att gå långt med anpassning av kyrkans uttryckssätt såsom gudstjänstliv.

3. När församlingar försöker efterlikna Hillsong eller G12 i Sydamerika blir det ju inte heller bra. Vad beror det på då?
Grundproblemet här är enligt mig att vi tror att vi kan kopiera något som fungerar på andra platser och flytta det till Sverige. Jag tror aldrig att Gud grundläggande behöver ge oss kopior av något. Han är mäktig nog att föda något unikt här och nu. Vi behöver församlingar som kan attrahera västeuropa och Sverige. Skall man hämta något är det ju värderingar och principer som skall hämtas inte strukturer, namn och modeller. Strukturer och verktyg är döda i sig själva. De är könlösa och kan användas till både goda och onda ändamål. Visst kan man få en så att säga gudagiven struktur men Guds församlings byggstenar är alltid först och främst relationer. Jag tycker inte det är ett gott tecken när vi börjar efterapa modeller och tror att det skall ge oss framgång. Vad är principerna bakom att G12 fungerar i Colombia? Leta efter de principerna det räcker om du frågar mig.

4. Är Emerging Church ytterligare en rörelse som kommer efter Alpha och G12?
Bland de som räknar sig till Emerging Church vill man inte tala om det som en struktur. Oftast används begreppet konversation. Det handlar om miljoner generation x-kristna som just nu deltar i en konversation ofta över Internet om församlingsförnyelse och en tredje reformation. Många deltar i låghierarkiska sammanhang som husförsamlingsnätverk. Jag skriver inte mer om det här. Jag har själv studerat Emerging Church-rörelsen sedan 1998 och hela Internet är fullt av material av förespråkare som Wolfgang Simson, Dan Kimball, Brian Mclaren och Frank Viola med flera.

5.Om en kyrka inte är vare sig byggnaden eller gudstjänsten vad är då kyrka?
För mig är definitionen av kyrkan enkelt uttryckt relationen och gemenskapen mellan oss som troende människor. Ett nödvändigt förbund instiftat av Gud för att vi som Guds folk skall kunna stötta och hjälpa varandra i resan mot att tillsammans bli lika Kristus. När vi är del av en kristen gemenskap och tillber Gud tillsammans är vi en del av kyrkan. Självklart kan vi sedan starta vad vi kallar lokala församlingar dvs registrerade organisationer med medlemsmatriklar men grundläggande är kyrkan i Stockholm alla de på Kristus troende i staden. Byggnaden är för mig bara just en byggnad. Självklart kan vi ha en byggnad där kyrkan träffas, ett hem eller en hyrd lokal, det är valfritt. Gudstjänsten är för mig vidare ett av kyrkans uttryck inte själva kyrkan. Kyrkans gemenskap kan uttryckas på många sätt genom små och stora samlingar. Det är mycket viktigt att se att unga människor idag tenderar att se kyrkan i ett vidare perspektiv än föräldragenerationen. Är familjen en kyrka? Kanske, där två eller tre är församlade är Gud mitt ibland dem. En möjlig församlingsdefinition i generation x. Jag uttrycker mig medvetet brett för att peka på hur den framväxande generationen kommer att resonera. Vi kan gilla det eller inte men det sker just nu medan jag skriver.

6. Hur skall man se på församlingsplantering och gamla församlingar?
Ja, det är svårt att exakt veta vad frågan syftar på men det är enligt mitt sätt att se det så här. Självklart skall vi aldrig värdera mellan gamla och nya sammanhang. De av Er som startat en församling vet hur snabbt den blir "gammal". Församlingsplantering är för mig en självklarhet, likaså att vi arbetar med att kontinuerligt uppliva äldre sammanhang. Däremot kommer det att bli viktigt strategiskt att kyrkan nu hittar en mer biblisk definition på vad en församling är. Det måste bli lättare att plantera församlingar, kontrollsystemen måste upphävas och ersättas med supporterande system. Väl fungerande stora cellgrupper och husförsamlingar måste snabbt få bekräftelse i sin kallelse och status att vara fullfjädrade fria kyrkor. De nya kyrkenheterna måste bli mindre, då elimineras också riskerna för felsteg med stora konsekvenser. Ej fungerande församlingsplanteringar dör snabbt av sig själva. Det måste bli enkelt att plantera och framförallt måste kontrollerande krafter bytas ut mot genuint supporterande resurser. Stöttningen kan ske genom att apostoliska resande team besöker och uppmuntrar färska planteringar. Utöver detta tror jag det är viktigt att proklamera inåt snarare än utåt i tidningar och med häftiga namn. Låt det poppa upp enkla församlingsplanteringar i våra städer på ett sätt som gör att bara Gud kan ha kontroll.

7. Blir det inte flummigt när man talar om att vara kyrka och inte strukturer osv?
Låt mig göra klart igen att jag absolut inte är emot strukturer. Jag har både studerat organisationslära och arbetat i flera år som managmentkonsult med strukturfrågor. Ingen kan säga att han/hon inte arbetar med någon metod i sitt församlingsledarskap. Även att ha kaos på sitt skrivbord är att arbeta utifrån en metod. Det handlar alltså inte om att vara emot metoder och verktyg. Det handlar bara om att ge dem sin rätta plats. Jag kan ha en fantastisk verktygsläda men det innebär inte nödvändigtvis att jag snickrar snygga villor, jag kan likväl använda dem till att begå inbrott i villor. Vi kommer även fortsättningsvis att se alla möjliga typer av kyrkor i det här landet och det tror jag är välsignat. Jag tror som jag skrivit tidigare på att skapa stöd åt församlingsledare så att de kan få se en församlingskropp ta form utifrån den struktur de fått av Herren. I många fall har vi inte kunnat hantera metoderna utan de spelar en felaktig roll. De kan också vara tvivelaktiga utifrån Bibeln, det vill säga vi har icke-bibliska principer i våra kyrkor. Om vi inte kan i ödmjukhet backa och se vårt felaktiga förhållningssätt till strukturer måste ibland Gud ordentligt förändra vår spelplan. Det är vad jag tror händer nu då vi ser en kraftig motreaktion mot våra traditionella församlingsstrukturer.

8. Vad tror ni om samfunden och deras situation och koll på vad som behöver göras för att stötta församlingarna framledes?
Det är ingen lätt fråga. Samfunden har i den värld jag ser en svår brottningskamp framför sig när det gäller att argumentera för sitt eget existensberättigande. Det finns mycket frågor i lekmannaledet och uppfattningen är som jag bedömer det att de centrala enheterna ännu inte hittat helt rätt. Det är svårt att generalisera men jag tror samfundens morgondag handlar om vilket ledarskap som väljes och vilka frågor som bearbetas. Självklart är varje central position en andlig nyckelposition. Hittar man inte rätt där resulterar det i att man arbetar med fel frågor. Idag hotar ekonomifrågor att ta över agendorna och man tenderar att bli alltför administrativ. För att samfundsledningarna skall kunna stötta sina församlingar på ett bra sätt krävs ett mod att inte likrikta stil och form. Tyvärr är min bild idag att landet skulle behöva ett femtiotal resande herdetjänster, coacher och mentorer för att hantera de behov som finns i de lokala församlingarna. Från mitt perspektiv är det bäst om många av dessa kan vara av samfundsfri karaktär dvs resa i olika sammanhang. Den vanligaste frågeställningen ute i landet rör sammangåenden mellan församlingar och det är ett skeende som måste leda till att även samfunden på sikt närmar sig varandra. Församlingarna ligger här steget före samfunden med sina samgåenden. På många platser får en kyrka flera samfundstillhörigheter vilket ytterligare tarvar att samfunden måste beskriva sina visioner och tilltal på ett övertygande sätt om de vill vara av betydelse även imorgon.

Det blev många och länga svar och självklart kan man ändå inte förklara mer än ytligt. Jag vill också tydligt poängtera att de förändringar som vi står inför inte egentligen har med olika generationer att göra. Det handlar mer om en inre generationsväxling eller ett inre paradigmskifte. En Davidsgeneration växer fram och även äldre personer kan bära på detta Davidshjärta. Självklart vet vi att det är viktigt att inte David tar på sig Sauls rustning inför striden mot Goliat. Den Davidsgeneration som nu växer fram måste ner i vattenbäcken och hitta sina egna släta stenar, hur obegripliga de än kan tyckas vara.

-------

Reflektion:
Davidsgenerationen är en nyckel när vi går en ny dag till mötes som kyrka och församling. Kristenheten i vårt land kan inte sitta kvar i fåtöljen - utan nu har en hel del rest sig upp och tar kallelsen på högsta allvar. Missionen att Gå ut... att göra alla folk till lärjungar.

Fler och fler av Davidsgenerationens äldre brinner för att få vara delaktiga att tända elden vidare. Eldstäderna i landet brinner och sänder nya lärjungar ut i nya uppdrag; de som går är unga; de som stöder är unga och äldre. Kyrkan har en vital del som lämnat allt talande och alla problem ... och går...

Om det saknas en plats i en kyrkbänk, så kan skälet vara att den lärjungen har gått. Hon har sett och förstått vad Herren vill med sin kyrka. Inte bara vänta... många går just nu ut i Mission. Inte bara i Uppdrag och Mission här hemma - många söker just nu vägarna till Afrika, till Mellanöstern, till Asien...

Dokumentären om Ernst & Hulda är inte bara en historisk tillbakablick. Den är en bild av det som just nu upprepas i Småland och övriga delar av landet - i Sandsjöbygden och Ljungarum och på hundratals andra platser i Sverige...

/DS

Bild: BygdeBildDataBas

Portalen Crossnet.se har en Ledare som skrivs av Kjell-Olof Nilsson. Under det senaste året har Ledaren bl.a. lyft fram Davidsgenerationen, den unga generationen. Här nedan möter vi en vinterdikt från December 2004 samt därefter texter om behovet av reformativa krafter.

VI BEHÖVER EN NY REFORMATION
av Kjell-Olof Nilsson

December 2004

Ett svagt rop hördes från Sverige. Från hennes djupa smärta det kom. Ett land bestulen på sin själ vilar tung och sargad än en gång.

Hennes ord är slut, hon tiger stilla. Var är mitt hopp, var är min Gud?
I djupet är hon sargad, hennes namn är Sverige utan kärleksbud.

Med korset i sin flagga hon stolt bekännelsen bar. Ett väckelsens folk
hon rymde. Ett ödmjukhetens fäste hon var.

Landskap utan kärlek. De breder ut sig med hast. Formar städer utan
tro med stoltheten som last.

Det talas om att förverkliga, människan inifrån. Ur detta sår det blöder.
Steg i blindo ett ondskans hån.

Egoism och njutning frodas i denna självförverkligandets vision.
Borta är ropen på hjälp, och frälsningens befriande kapitulation.

Där ligger hon Sverige utslagen och skör. Ett skådespel och arena för
en strid där ock troendes själar dör.

Girighetens hårda pålar slås ned vid varje gräns. Hon vrider sig i smärta
när familjens splittring i lagar bestäms.

Själar övervintrar, det har blivit så kallt utan hopp.
Sverige minns andra dagar då Elden värmde frusen kropp.

När Andens Eld slog likt blixtrar revor i Sveriges jord. Visst fanns det
fattigdom i kroppen men mat och värme från Guds Ord.

Hon kan ej glömma hur förr tid av nöd, fick vändas i tid av glöd.
Nu, Sverige tålmodigt väntar på nya rop, efter besökelsetid och Eldens dop.

Det är sent för kalla kroppar som fryser i vårt land. Låt oss om än
knogar vitnar hålla fast vid Herrens hand.

Om än vi ej förstå, vart Han oss leda vill. Släpp kontrollen
om Hans verk och våga lyssna till.

Hans varma stämma viskar att enhet i Hans kropp,
är den enda dörren till ett pånyttfött hopp.

Nyckeln är oundviklig och stavas ödmjukhet. Sverige vet det, där hon vilar,
hon sett det förr vända landets nakenhet.

Vid korsets fot vi måste falla ned med bönen för vårt land.
Gud sätt åter kursen på Ditt skepp till Sveriges hjärtas strand

SVERIGE BEHÖVER REFORMATORISKA KRAFTER
Många har den senaste tiden talat med mig om att det händer så mycket runt om dem att de inte vet hur de skall orientera sig. Det är lätt att tappa greppet om den personliga tron och smittas av denna tidsålder på ett sätt som snabbt gör vårt andliga tillstånd vacklande. Sekulariseringen trycker på i vårt samhälle och tumskruvarna dras åt på ett sätt vi inte upplevt på många år. Det finns tydliga krafter som vill avkristna Sverige och de rumstrerar till synes fritt bland lagböcker och riksdagsbås.

Jag skriver detta också väl medveten om fallande besöksstatistik, ledarskapskriser, misslyckanden och en sekularisering som accelererar i vårt land. Det finns inte mycket av omständigheter som talar för Guds rikes utbredande i Sverige. Vi kristna har inte ens initiativet, vi är knappt med och påverkar inriktningen för nationen.

Mitt i detta tycker jag mig höra ett himmelskt basunrop efter andlig enhet och maning till ödmjukhet över hela den kristna linjen. Jag känner bara att vi gemensamt måste slå fast att vi som kristenhet inte kommer att backa längre. Vår nation har slagit in på en linje som kommer att leda rakt ned i dekadensens kolkällare. Vi behöver en korsets reformation i landet.

Många som idag funderar över sin omgivning, oroligheter, trender och utveckling får svindel och tappar fotfästet. Människor som lever på randen till världen får allt grumligare andlig syn och allt svårare att förstå, bedöma och välja rätt. Vi som Guds folk måste förstå att den rörighet och förvirring vi ser och uppfattar också är den fysiska verkligheten. En fysisk verklighet som i sin tur speglar den än mer verkliga bakomliggande andliga.

Verkligheter fyllda av rasande krig, krig om Dig och Ditt liv. Verkligheter som måste förstås och hanteras. Kristna har allt för länge blundat för utveckling och förändring men också för att den upplevda förvirringen i kyrkor och förkunnelse skulle vara andlig. Vi behöver en våg av människor som rör sig mot Gud. Människor som väljer att falla mot Honom in i Hans goda famn. Bort från ofruktsamma diskussioner. Bort från kompromiss och lättja. Bort från individualism och trångsynthet. Bort från grumliga budskap om människans förmåga. Bort från vårt eget och kampen inom oss att prestera. Vänner vi har ingenting utom i Honom. Om Du skall minnas något av denna ledare så inse att Du inte har någonting utom det Du fått. Det handlar inte om just vår lilla kyrkas präktighet eller min egen rättfärdighet. Det handlar om Guds rättfärdighet. Din och min rättfärdighet är i Kristus.

Varför är det viktigt att inse sin egen litenhet? Jo låt mig få dela en av livets stora nycklar med Dig, därför att bara Din ödmjukhet övervinner satans attacker. Din ödmjukhet innebär att Din själ är böjd under Gud. Då står inte striden mellan Dig och fienden utan mellan Kristus och de attacker som kommer mot Dig. De gudfruktigas fäste är sann ödmjukhet.

I tider då biograferna visar Luther, har mitt inre bara väckts i en längtan efter tydliga reformatoriska inslag. Vad jag tror är nödvändigt är att vi som kristna gör anspråk på Sverige som en kristen nation. Det profetiska ropet efter Gud i vår nation, från ett enat ödmjukt folk, kommer att tränga in i folksjälen på nytt. Sverige och svensken tillhör Kristus. Låt oss gå ned på våra knän och be om frälsning för Sverige. Vi böjer oss inte för någon annan Gud

VEM SKALL EGENTLIGEN BYGGA VAD?
Vi kan fundera över och engagera oss mycket i detta att bygga Guds rike och Hans kyrka. Många undrar idag varför så mycket kraft går åt och varför det är så svårt att hitta de principer och modeller som kan ge oss en fungerande lokal församling. Kampen är tuff och kyrkorna i Sverige söker och letar efter svar på frågor om tillväxt och attraktionskraft. Denna ledare ger med fyra enkla formuleringar stöd för oss alla när vi engagerar oss i församlingsgemenskap och relationer.

Det är omöjligt att bygga Guds församling utan Honom som själv är den suveräne byggmästaren. Det är varje kristens genuina erfarenhet att det finns absolut inga mekaniska principer som kan ersätta relationen och beroendet av Honom. Allt sammanfattas i Hans egen kända formulering "Jag ska bygga min församling, (I will build my church)".

Min vän, Gud har sinnrikt sett till att hela processen är djupt förankrad i och kopplad till Honom själv.

Det finns enligt mitt sätt att se det fyra möjliga tolkningar av Jesu formulering ovan. Tre av dessa är ytterst allvarligt felaktiga och endast en är i linje med Kristi natur och sinnelag:

Detta betyder bara att vi i vår egen kraft och med våra oftast traditionsbundna metoder försöker att bygga vårt eget rike. Detta kan bara få ett förödande resultat, nämligen en människofokuserad och driven religiös kult. Kött bygger kött.

Denna tolkning är mycket allvarligare än den första den drar till sig och lockar människor som vill prestera och göra saker, aktivister och "doers". Detta fokus implicerar att människors kött kan bygga ande. Att mänskliga strategier och projekt kan bygga upp Guds rike. Resultatet är ofta det samma som under punkt ett men ur ett andligt perspektiv är detta oftast betydligt mer destruktivt. Med sin lätt triumfbetonade överton kan man med detta synsätt snart hamna i en närmast modern variant av häxkraft och magi. Detta därför att man försöker använda medel andra än Den Helige Ande för att uppnå andliga mål. Resultatet blir ofta ett kaos med trötta människor skadade av andlig manipulation.

Denna tolkning säger oss att Jesus använder sina resurser för nå våra målsättningar. Att ande bygger kött. Vi är Guds utvalda, det "enda rätta" samfundet eller den "enda rätta" församlingen blir lätt följdresonemang. Jesus har ju valt att välsigna och bygga vår kyrka. Här använder människor Gud för sina visioner och målsättningar. Kyrkan och dess vision kommer först före allt annat och däribland Guds universella kyrka bestående av alla kristna. Jesus förväntas hälla sin olja över vår eld och resultatet blir ofta bara ett temporärt mänskligt religiöst rike. Det finns en annan negativ följd av detta tänkande. Om inget händer och kyrkan inte växer måste detta ju vara Guds vilja eftersom sannerligen inget kan vara fel med oss.

Denna tolkning implicerar att Jesus själv är mästerbyggaren och att Han inbjuder oss att få vara med som medarbetare och bygga hans rike på hans sätt. Det här är ödmjukande eftersom det inte över huvudtaget understryker och fokuserar oss som det viktiga i byggandet. Här är det tal om ett andligt partnerskap med Jesus och Den Helige Ande som Senior Partners. Detta bygge kommer att bära Jesu stämpel av godkännande. Detta därför att Han själv gav mandatet att själv bygga sitt rike och därför att Hans andliga gener då är automatiskt invävda. Ande bygger ande. Endast genom Guds nåd kan vi förstå och uppskatta att bara Hans namn får ära för det som byggs. I eftertexten rullar bara ett namn till tacksägelse över all församlingsplanering och församlingstillväxt över denna jord och det är namnet över alla namn: Guds lamm.

-----

Reflektion
De saxade Ledarartiklarna från Crossnet.se fortsätter i nästa artikel i serien Enhet mr (18).

Kristenheten är mångfaldig och mångfacetterad och en rikedom i sin gestalt med alla olika traditioner och formationer. De bidrar alla att på skilda sätt spegla Herrens mångfald.

Det finns också i kristenheten av idag en formalism och religiös förlamning som är kvar vid det yttre och tycks sitta totalförlamad i sin soffa. Om någon skulle börja sakna en eller annan i sin kyrkas bänkar och dess sittplatser, så finns ett enkelt svar.

Många har redan gått.

Gått ut i Uppdrag och Mission som är kyrkans och kristenhetens kallelse och utmaning. Man har gått till olika behov som är föremål för Himlens omsorg och sorgebarn. Det kan vara hemma i storstan, eller i andra sammanhang i regionen. Det kan vara sammanhang utanför gränserna. - Dokumentären om Ernst & Hulda - på denna webbsida - är inte bara en historisk nostalgisk tillbakablick, den är en historia som pågår just nu. Det är individer och lärjungar som i hängivenhet och passion går med Herren i Hans Mission. De går... medan andra sitter i soffan. Det är ingenting att förvånas över. Herren är mitt ibland oss. Han tänder och sänder lokalt och globalt...

/DS

… the power of God for the salvation of everyone who believes: first for the Jew, then for the Gentile… Rom 1:16

***

The Chosen People: Chosen for What?
Examining the Jewish Predicament in an Increasingly Hostile World
by A.Katz and C. Cohen

Our Rejection of God
If Scripture authenticates itself in the heart of every reader who loves and respects truth, must not our history as Jews reveal the tragic story of so cataclysmic a forfeiture as the rejection of God?
How far will this yet continuing rejection pursue us as misfortune, as the baleful reports of grisly tragedies in Israel, and rising anti-Semitism among the nations, now suggest? Losing our covenant consciousness as a people has not relieved us of its responsibilities, or its stated penalties. Moses included us, as with all previous generations of Jews, at Mt. Sinai:

Now not with you alone am I making this covenant and this oath [i.e., its blessings in obedience and its curses in failure], but both with those who stand here with us today in the presence of the Lord our God and with those who are not here with us today… (Deuteronomy 29:14-15).

According to Scripture, God yet waits for a future recognition from us that will come in the Last Days when we will rightly view our calamities in this covenantal context:

So it shall be when all of these things have come upon you, the blessing and the curse which I have set before you, and you call them to mind in all nations where the Lord your God has banished you, and you return to the Lord your God and obey Him with all your heart and soul according to all that I command you today, you and your sons, then the Lord your God will restore you from captivity, and have compassion upon you, and…will circumcise your heart and the heart of your descendants, to love the Lord your God with all your heart, and with all your soul, in order that you may live (Deuteronomy 30:1-3a, 6).

God's rejection of us can be remedied only by our return to Him.

It is apparent, considering our present condition, that this "circumcision" of our hearts is yet future. What is not apparent to us, and far removed from our secular consciousness, is the recognition of this word as actually being God's word. It shows that our disasters issue from a rejection of God, remedied only by our return to Him in genuine repentance! To this, virtually all the prophets testify:
For I will be like a lion to Ephraim, and like a young lion to the house of Judah. I, even I, will tear to pieces and go away, I will carry away, and there will be none to deliver. I will go and return to My place, until they acknowledge their guilt and seek My face; in their affliction they will earnestly seek Me (Hosea 5:14-15).

In the light of our predicament, are we now willing to look at that single most riveting Messianic prophecy, which gives every appearance of being rabbinically excluded, for obvious reasons, from all synagogue Haftorah readings: Isaiah 52:13-53:1-12? Should we not read it as if our life depended upon it?

Here are the words of the Prophet Isaiah:
Behold, My servant will prosper, he will be high and lifted up, and greatly exalted. Just as many were astonished at you, so his appearance was marred more than any man, and his form more than the sons of men. Thus he will sprinkle many nations, kings will shut their mouths on account of him; for what had not been told them they will see, and what they had not heard they will understand.
Who has believed our message? And to whom has the arm of the Lord been revealed? For he grew up before him like a tender shoot, and like a root out of parched ground; he has no stately form or majesty that we should look upon him, nor appearance that we should be attracted to him. He was despised and forsaken of men, a man of sorrows, and acquainted with grief; and like one from whom men hide their face, he was despised, and we did not esteem him.

Surely our griefs he himself bore, and our sorrows he carried; yet we ourselves esteemed him stricken, smitten of God, and afflicted. But he was pierced through for our transgressions, he was crushed for our iniquities; the chastening for our well-being fell upon him, and by his scourging we are healed. All of us like sheep have gone astray, each of us has turned to his own way; but the Lord has caused the iniquity of us all to fall on him.

He was oppressed and he was afflicted, yet he did not open his mouth; like a lamb that is led to slaughter, and like a sheep that is silent before its shearers, so he did not open his mouth. By oppression and judgment he was taken away, and as for his generation, who considered that he was cut off out of the land of the living, for the transgression of my people to whom the stroke was due? His grave was assigned with wicked men, yet he was with a rich man in his death, because he had done no violence, nor was there any deceit in his mouth.

But the Lord was pleased to crush him, putting him to grief; if he would render himself as a guilt offering, he will see his offspring, he will prolong his days, and the good pleasure of the Lord will prosper in his hand. As a result of the anguish of his soul, he will see it and be satisfied; by his knowledge the Righteous One, My Servant, will justify the many, as he will bear their iniquities. Therefore, I will allot him a portion with the great, and he will divide the booty with the strong; because he poured out Himself to death, and was numbered with the transgressors; yet He himself bore the sin of many, and interceded for the transgressors (Isaiah 52:13 - 53:12).

Of whom does this speak?
Jewish authorities have insisted that it describes the redemptive suffering of the Jewish nation itself. Certainly it is suggestive of much of our historical experience, and perhaps more ominously, that which is yet to come. But who is the "he" who is despised and forsaken of men, and the "we" who have hid our faces from him? Who is the "he" who bore "our" griefs, who was pierced through for "our" transgressions, crushed for "our" iniquities? Are we not the sheep who have gone astray, turning every one to our own way? Has not the Lord caused the iniquity of us all to fall on him?

Do consider that this prophecy was written seven centuries before the advent of the Galilean, Jesus of Nazareth, and even before the formation of the Roman Empire, whose distinctive execution through crucifixion this sufferer is evidently bearing (a look at Psalm 22 confirms this). Surely, in Isaiah 53, it could not be said of us Jews that we "…had done no violence, nor was there any deceit in his [our] mouth," since it was because of "the transgression of my people to whom the stroke was due" (v.8). Note the genius of the inspired Scriptures in that both the Prophets and the Psalms so plainly declare this event centuries before its time.

…when Thou shalt make his soul an offering for sin, he shall see his seed, he shall prolong his days, and the pleasure of the Lord shall prosper in his hand. He shall see of the travail of his soul, and shall be satisfied: by his knowledge shall My Righteous Servant justify many; for he shall bear their iniquities…because he hath poured out his soul unto death: and he was numbered with the transgressors; and he bare the sin of many, and made intercession for the transgressors (Isaiah 53.10b-12).
He "shall be satisfied" evidently signals this servant's life-after-death continuation! Indeed, everything hinges upon the resurrection of this Suffering Servant.

However unfamiliar this is to us, it is nevertheless, not "Christian," or gentile per se, but indisputably and Hebraically Biblical!

The logic of what we have been saying so far brings us now to a place considered 'out of bounds' for us as Jews.

Could our difficulty be, not the consideration of what we think to be an alien, novel and "goyish" New Testament, but our failure to perceive what had preceded it, what had actually been foretold in our own Hebrew Scriptures? Having failed in the first, a failure that yet prevails, must we not necessarily fail in the other? The unbroken continuum of the two Testaments is lost to us because we have not adequately embraced the first!

Are we not still refusing, now as then, even to consider the exhortation of the despised Galilean to his rejecting contemporaries to search the Jewish Scriptures, of which he himself said, "it is these that bear witness of me" (John 5:39)? He declared that if we had believed Moses, we would believe him, for Moses wrote of him (John 5:46). Could it be that our mounting tzuris (trouble) is again a consequence of that very same stubborn inconsideration?

How may we now be better able to consider the unfamiliar opening statement of the Gospel of John:
For the Law was given through Moses; grace and truth were realized through Jesus [the] Messiah (Christ in Greek, Y'Shua Ha Mashiach in Hebrew) (chap. 1:17).

Could it be that the Law's demands, requiring our complete observance, and by that very process, is intended to bring us before God in an acknowledged, broken dependency? This recognition would necessarily then precede the enablement given by the same God as a "gift" (grace) to those few who seriously seek righteousness with God through the Law, but necessarily fail to obtain it. Therefore the New Testament says,
He came to his own, and those who were his own did not receive him. But as many as received him, to them he gave the right [authority] to become children [sons] of God, even to those who believe in his name (John 1:11-12).

Paul, the Jewish apostle, brilliantly explicates the connection between the Law given through Moses and the grace that came through Jesus, in his Letter to the Romans,
…in order that the requirement of the Law [Torah] might be fulfilled in us, who do not walk according to the flesh [a rules-guided, human determination to fulfill divine commandments], but according to the Spirit…and those who are in the flesh cannot please God (Romans 8:4, 8).
For Paul, as for Jesus, the Law is holy and is not to be abrogated or annulled. Rather, Jesus says,
Do not think that I came to abolish the Law or the Prophets; I did not come to abolish but to fulfill (Matthew. 5:17).
Unhappily, much of historic Christianity has lost, rejected, or never understood, its continuity with its Hebrew roots. This, tragically, has served to discourage us as Jews from even considering the place of Jesus in our Jewish heritage.

What we would suggest now, though it flies in the face of our deepest Jewish prejudices, is that though the Church that historically bears his name has shamefully misrepresented him, the issue of this "messianic pretender" is, more than we are presently able to realize, the very issue of God. Life and death decided by one's own disposition toward him!

Never has so much hung, then, on the recognition of a single person!

The recognition of these truths, as well as their fulfillment to us, waits upon a bestowal of God's Spirit, Ruach, promised to us by the Prophets-the very medium of Divine revelation and empowerment for which our scholarly and rabbinical elites are an inadequate substitute! Therefore, Jesus mystified a sincerely inquiring Nicodemus, "a ruler of the Jews," when he said, Truly, truly, I say to you, unless one is born of water [the Word of God] and the Spirit, he cannot enter into the kingdom of God. That which is born of the flesh is flesh, but that which is born of the Spirit is spirit… You are Israel's teacher," said Jesus, "and do you not understand these things?" (John 3:5-6, 10).

Likewise, Jesus astonished the congregation at his own synagogue in Nazareth by reading the appointed text for that Shabbat from Isaiah 61:1,

The Spirit of the Lord is upon me, because He anointed me to preach the gospel [good news] to the poor. He has sent me to proclaim release to the captives, and recovery of sight to the blind, to set free those who are downtrodden, to proclaim the favorable year of the Lord (Luke 4:18-19).
And he, astonishingly concluded by saying, "Today this Scripture has been fulfilled in your hearing" (v.21). With this, he proclaimed the very inauguration and authorization of his messianic call!

Consider, if you will, that if it is true, as he himself consistently affirmed, that he was "sent of the Father," what must the consequence of his rejection be to a people who persist in rejecting him, as those to whom he was especially sent? What a slight to the Father whose voice, according to the record, came from heaven over the transfigured Messiah, "This is My beloved Son…hear ye him" (Matthew 17:5b). For what reason do we disclaim this account? Can this be a fulfillment of the inspired warning foretold us by Moses:

The Lord your God will raise up for you a prophet like me from among you, from your countrymen, you shall listen to him…and I will put My words in his mouth, and he shall speak to them all that I command him. And it shall come about that whosoever shall not listen to My words which he shall speak in My name, I Myself will require it of him (Deuteronomy 18:15,18b-19)?
What blessed provision have we also spurned in persisting in that same refusal to consider him who said, "I came that they might have life, and might have it more abundantly" (John 10:10b)

What true Pesach (Passover) can we have if he is, as John the Baptist proclaimed by the banks of the Jordan River, "Behold the [Paschal] Lamb of God who takes away the sin of the world!" (John 1:29b). Could John have been considering that:

…the life of the flesh is in the blood, and I have given it to you on the altar to make atonement for your souls; for it is the blood by reason of the life that makes atonement (Leviticus 17:11).
If there is no blood shed to atone for our sins, what valid Yom Kippur, required by the Law, remains to us after the destruction of the Temple, Priesthood, and Sacrifices?

This being so, can rabbinically determined "mitzvot," fasting, and a day's Yom Kippur synagogue attendance, be an acceptable substitute in the sight of God? Or are these merely expediencies, conceived by well-meaning men, upon the destruction of the Temple in 70 AD, which seemed to offer coherence and continuation for a now dispersed nation? In this, they also avoided the only other option, already chosen by tens of thousands of Jews, who understood the sacrificial death of Yeshua Ha Mashiach (Jesus the Christ) as God's once-and-for-all Yom Kippur. These same alternatives confront us today!

Jesus grieved, both as Messiah and Prophet, foreseeing the consequences that would befall us in our rejection of him. He foresaw prophetically not only the destruction of the Temple and the dispersal of the nation, but also the tragic events that would pursue us into the Diaspora.
And when he [Jesus] approached, he saw the city [Jerusalem] and wept over it, saying,

If you had known in this day, even you, the things which make for peace! But now they have been hidden from your eyes…and they will not leave in you one stone upon another, because you did not recognize the time of your visitation (Luke 19: 41-42, 44b).

This was the historical and critical point of disjuncture and departure from Biblical, Messianic Judaism.

Either the crucified Messiah was the once-and-for-all Atonement to which the Biblical sacrifices had pointed, and for which purpose he said he had come, or the Jewish nation is left with the cruel dilemma of the Mosaic requirement rendered inoperable by the destruction of the Temple and the dispersal of the priesthood. This continues as an unresolved issue to this day.

Surely, then, the Jesus who warned of our being liable for every idle word we speak would not lightly exclaim,
…for unless you believe that I AM He, you shall die in your sins [i.e., without necessary atonement] (John 8:24b).
Foreseeing the unspeakable anguish of such loss, as well as the prospect of terror of an endless torment, the divinely instructed apostle Paul proclaims,

The wages of sin is death [eternal and irremediable separation from God], but the free gift of God is eternal life in Yeshua Ha Mashiach Adonoi [Jesus the Christ, our Lord] (Romans 6:23).

Why, dear reader, if you have patiently borne with us thus far, should you not consider these things? What perceivable error do you find to justify rejecting them? However relativistic one's mindset, can God in His divine prerogative not insist upon a scandal of particularity centering in this One? What if that same One specifically fulfills the over 300 prophecies that speak of His birth, its time and location (Micah 5:2), and His suffering, rejection, death and resurrection (Isaiah 53), and His yet future and imminent return when, "…they will look upon me whom they have pierced" (Zechariah 12:10b)? And learn that "the wounds between Your hands" were "those with which I was wounded in the house of My friends" (Zechariah 13:6b)?

The New Testament confirms these prophetic themes when it declares,
…these [things] have been written that you may believe that Jesus is the Messiah, the Son of God; and that believing you may have life in His name (John: 20:31).
Yes, we know that "Judaism does not believe" that God has a Son. But with all due respect, may we ask, what is this Judaism? Is it some sacrosanct entity greater than God, or rather, a compendium of rabbinical opinion framed for two thousand years in conscious opposition to, and repudiation of, the messianic claims of Jesus? Let us be sure we do not invoke "Judaism" to sidestep our obligation as menschen (responsible individuals) to consider issues of truth for which we are eternally liable.

Are we so persuaded that our traditions' concept of God apprehends the full richness of biblical monotheism? What of a possible composite tri-unity, whose definition by men, must always be less than its ineffable glory? Might God not be One [Echad], even as we are, made in His image-body, soul and spirit-and yet be One?

Many of us who are formed in the Jewish tradition will have to consider the words of Him who was also the author of the renowned Sermon on the Mount: "Don't you know me…even after I have been among you such a long time? Anyone who has seen Me has seen the Father…and I and the Father are One" (John 14:9). He spoke repeatedly of having come from the Father, and that "He should depart out of this world to the Father…that He had come forth from God, and was going back to God" (John 13:1b, 3f). Ought this not to give one, as it has us, sufficient reason to re-examine one's conception of God?

Without question, if these things are true, it will turn one's world upside down. All our trusted categories, will necessarily be challenged. Except we be willing to bear that consequence, how shall our allegiance be ultimately tested in the foremost commandment to "love the Lord, our God, with all our heart, soul, mind and strength"?

Will you yourself not ask the God of Abraham, Isaac and Jacob about the crucial claims Jesus made for himself? Will you not choose to rise above that instinctive, historically-conditioned enmity to His name should they prove true? Scripture soberly informs us, "There is no other name under heaven that has been given among men, by which we must be saved" (Acts 4:12b). Will you not trust and test the Word of God by acting upon it?

For as the Scripture says,
Whosoever believeth on him shall not be ashamed. For there is no difference between the Jew and the Greek [Gentile]: for the same Lord over all is rich unto all that call upon him (Romans 10:11-12 AV).

Even the famous "doubting" Thomas, who said, "Unless I shall see in His hands the print of the nails, and put my finger into the place of His nails, and put my hand into His side, I will not believe" (John 20:25b), upon seeing the resurrected Christ, let out the astonished gasp, "My Lord and my God!" (v.28b)! Jesus, forsaking a once-and-for-all opportunity to squelch a preposterous and blasphemous exaggeration, acknowledged it as being perfectly appropriate to Himself, adding, "Blessed are they who have not seen, and yet have believed" (John 20:29b).

Someone wrote, "The climax of sin is that it crucified Jesus." Think on it. We, a people, who have but a scant consciousness of sin (what need for atonement then?) ought to ponder that God, knowing how sin disguises itself, became Himself our victim, in order to reveal, as nothing else could, the inexorable truth of our condition! Is it not significant and revealing that the best of Roman Law, coupled with the best of Jewish piety, put to a cruel death the long-awaited object of our faith? Tragically, not only were we too blind to recognize Him, but as a nation were sufficiently offended and threatened by Him, making His removal by death a necessity! As the Scripture says, "Like one from whom men hide their faces He was despised, and we esteemed Him not" (Isaiah 53:3).

What person or nation can be absolved from such sin as this? If this be so, what passage of time can in any way mitigate our personal and corporate guilt? Our defiant declaration, "His [Jesus'] blood be on us and on our children" (Matthew 27:25), has haunted us throughout our history more than we can know.
If He be the Son of God, "very God and very Man," as ancient creeds declare, we have committed an appalling sin. Not the sin of a failed moment's error, mind you, but rather the summation of all sin, chronic and ages old, and repeated again in a Judaism that, to this day, prefers the rulings of a rabbinical "elite," and of "ideas comfortably usable in modernity." Against this, ironically, stands the timeless Shema of Deuteronomy 6:4-6 that either defrocks Jesus as ultimate blasphemer, or shows Him to be the very One for whom, in the wisdom of God, the ancient creed was given! As our painful history testifies only too well, "Be assured your sins will find you out." (Numbers 32:23).

Have we been the "Cain" to this "Abel"-moved to murderous envy of a "Son" of the Father more virtuous than we, whose greater, altogether righteous sacrifice, accepted by the Father, leaves our own sacrifice unaccepted and unacceptable? (Genesis 4). Ours, the inept product of our own sweat and industry; His, the ultimate, acceptable blood-sacrifice, satisfying the Holiness of God, which cannot be placated for the terror of sin by anything mankind can humanly or religiously provide!

Have we, like Cain, become fugitives and vagabonds in the earth, hidden from the face of God, marked, but all too often not spared? The comparison is altogether too close to be comfortable! Ought we not be stricken with sorrow, seeing our likeness to that first murderer? May we not bear, ever so remotely, any resemblance to Cain's penalty! Better yet, "Whoever calls on the name of the Lord will be delivered [saved]" (Joel 2:32a).

But what does it say? The word is near you, in your mouth and in your heart, that is, the word of faith which we are preaching, that if you confess with your mouth Jesus as Lord, and believe in your heart that God raised Him from the dead, you shall be saved (Romans 10:8-10).
Thus, the Apostle Paul, Hebrew of the Hebrews, did not forsake his Jewishness. Nor do we, in proclaiming the good news of our Messiah,

For it is the power of God unto salvation to every one that believeth; to the Jew first, and also to the Greek (Romans 1:16b AV).

A Prayer:
Lord, grant mercy to me, the reader in this once-and-for-all moment. You know well how every power in the world, the flesh and the devil have conspired against You. Grant me, in this moment, a respite from all that has barred us, as Jews, from calling upon Your Name. Give me some measure of the same humility that You Yourself bore nakedly in that public shame on the Cross. Thank You for making this crisis of decision possible for me. In Yeshua's holy, and till now, untried name, I ask it. Save me. Amen.

*******************************

PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4

Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

… the power of God for the salvation of everyone who believes: first for the Jew, then for the Gentile… Rom 1:16

***

The Chosen People: Chosen for What?
Examining the Jewish Predicament in an Increasingly Hostile World
by A.Katz and C. Cohen

As Jews, one thing that makes us recoil is being called "chosen." It is something like the involuntary shudder that comes with the screech of chalk on a blackboard. After all, what has being chosen ever meant to us but trouble?
Better that the term had never been coined for all the good it has done us! Where does it come from anyway? Can't we be left alone to live like other people without the ominous overtones that have always dogged us? Chosen for what? Why give to those who instinctively don't like us yet further provocation and pretext for bitterness?

Perhaps you yourself, dear reader, are so reflecting even now. The litany of daily disasters with reports of suicide bombings and the increase of anti-Semitic episodes virtually everywhere in the world give us a heightened sense of dread. What will the end of all this be? Is this what it means to be a Jew? How long before we will be fearing for our children, or ourselves, that we will be singled out as Jews in the streets of America's cities and suburbs?

Already, Jewish leaders in England, France and Germany are exhorting their communities to learn another language, pack their bags and prepare to move again! Is the answer to be more assertive, more insistent on our rights as citizens, demanding that public officials guarantee our safety? Or is it to be found in supporting Jewish organizations monitoring the activity of hate groups, who have access to policy makers in government and influence in the media?

In former times of distress, our more religious kinsmen would sigh, "When Messiah comes…" How plaintive, if not pathetic, to make that an appeal now! That frail expectation saved no one in the Holocaust? how much less now? Can even the Chasidim, who daily gather up into plastic bags the body parts and grisly, severed members of nail-torn bomb victims, sustain such a hope? What real defense do we have when America's proudest commercial towers and, indeed, the very Pentagon itself are not exempt from attack? This vitriolic hatred, infecting even children, at first against "Zionists," and now Jews in every place, threatens us all.

Chosen indeed! If there is a God, where is He now?

From the vantage point of our historic and present Jewish life, the evidence of a living God does seem painfully sparse. If there is such a God, how are we to interpret or understand His apparent, palpable absence? Perhaps from a biblical perspective, one might even suggest that He has a controversy with us, or has withdrawn His Presence, in proportion to our own indifference and alienation from Him. This is a supposition which the Scriptures, of which we have characteristically little knowledge or interest, seem to suggest.
The very first chapter of the Book of Proverbs sends the chilling message that "because we refused the call of wisdom, she will even laugh at our calamity and mock when dread comes upon us like a storm;" and it will be too late because: "they hated knowledge, and did not choose the fear of the Lord…But he who listens to me [wisdom] shall live securely, and shall be at ease from the dread of evil" (v.20-33).

By and large, are we not Torah indifferent, preferring to bury ourselves in literature of entirely other kinds, as in the copious folds of a Sunday Times and the like-all of which uniformly espouse views antagonistic to faith? The very idea of divine authorship, that is, Scripture actually inspired by God, is contrary and offensive to our incredulous, secular minds. We instantly, matter-of-factly and self-evidently dismiss it out of hand-no discussion necessary.

Though the Hebrew prophets proclaimed "Thus saith the Lord," and Isaiah announced, in commencing his book, "The vision which he saw concerning Judah and Jerusalem," we are persuaded, together with our more liberal rabbis, that such are altogether stylistic devices and quaint rhetoric peculiar to the Bible as literature.

A remarkably candid statement about this unbelief to which we have come is found in a recent article by conservative rabbi and scholar, Alan J.Yuter, Etz Hayim?-Torah For Our Times: Conservative Judaism's Spiritual Response to Judaism's Canon (Midstream, May/June 2002). Etz Hayim is the recently published Torah commentary by a panel of the best scholars and rabbis of Conservative Judaism. Yuter describes Etz Hayim as:

The most ambitious non-Orthodox Jewish Bible Commentary ever written for synagogue use in the history of Jewry, but framed in a modern world view that appropriates ancient ideas that are comfortably usable in modernity (p.21).

In commending this new work, Yuter informs us,
As modernists who reject pre-modern dogma, Conservative Judaism assumes that the Torah's human language can, by definition, be no more than the work of human beings…creating stories that make religious statements. For Etz Hayim, the Torah is not history but pious, inspirational fiction…God as the hero of Scripture and as a mental and literary construct…God is no more than the power within us that makes for good, salvation, and redemption. There is thus a theological disconnect between the God of Hebrew Scripture, who "appears" as a real being in the Scriptural text, and the God idea of Etz Hayim's elite community (p.19 Emphasis and italics ours, here and throughout).

He goes on to say,
For… Conservative Judaism, holiness and sanctification are a mental mood and not the consequence of obeying the Divine command…Etz Hayim exhibits intellectual integrity, but without the religious faith that the classical tradition mandates…The Torah informs but does not command the autonomous moral conscience of the modern liberal Jew…Its religion is not the religion of the Talmud or Bible, but a modern world view that appropriates ancient ideas that are comfortably usable in modernity (p.20, 21).

Evidently, autonomous man, in his mood and disposition, considers himself to be the measure of all things. This asserts the God of Israel to be a figment of Man's imagination! It portrays the giants of our heritage as mere victims of delusion. What is staggering here is the "up-front" boldness, nay even a boasting, of these views. This is a proud, even arrogant, assertion of the primacy of man over God; of the superiority of an elite council of scholars whose intuited inspiration determines for us what is "comfortably usable" in modernity! As any even superficial assessment of Scripture will indicate-from the call of Abraham, the epochal suffering of Moses, to the Prophets and the Psalmists-not comfort, but obedience, if not sacrifice, has been the enduring motif of Biblical faith!

By making Man supreme, have we not laid ourselves open to assault on every side for the forfeiture of just that faith, inviting the very penalties of covenantal disobedience for which we were forewarned through Moses and the Prophets? How can we demand the protection of society from the anti-Semitic attacks that our own unbelief may have occasioned? Are we so thoroughly secularized as to be unable to see in our increasing calamities a divine cause? Can we not consider the fact that anti-Semitism pre-dates Christianity, and has haunted us in every place and time and nation as being perhaps the consequence of covenantal defection? Is it, in fact, the very evidence of that defection?

As Jews, the Chosen of God, the recipients of the tablets of the Law on Mt. Sinai, the descendants of the Patriarchs and heirs of the Prophets, should we not reasonably look first for an explanation for our distresses in a failed relationship with the God of our Fathers, before considering secular, social or political causes?

Are we aware of Moses' warnings in the book of Deuteronomy (31:29; 32:18 and following) in regard to covenantal failure? If we will not heed God's Word, must we not learn and be instructed, if it be true, through our bitter experience? As abiding as our distresses are, so evidently are the reality of God and the application of His word! What is this "modernity" to which all things must be submitted but the very golden calf of idolatry that has been our undoing from the very inception of our history as a people? Not only do we bow to it, but more so, are its creators and promulgators, corrupting others even as we ourselves are corrupted. Is this not perversely contradicting our call to be a "kingdom of priests" (Exodus 19:6) and a "light to the nations" (Isaiah 42:6)?

Every analysis and critique of "the Jewish predicament" will fall short if it does not factor in this inescapable call to the nations. Our purpose from the beginning was to be a witness of the One, True, Living God and Creator King to all the nations, and in all the nations. Ought we not to suffer proportionate retribution from that God for our willful failure?

If the biblical principle, "As the priests, so also the people" is valid, can't we then say, as Israel goes, so go the nations? Is it for our failure as a priestly nation that some measure of resentment, even unconsciously, is kindled against us among the nations? Only a biblically-formed mind could conceivably think this way! Contrary and offensive though it might be to our norms of thought, could such a view be closer to God's? Could we be held liable for our failure to align our thoughts with His? As we read in Isaiah 55,
For My thoughts are not your thoughts, neither are your ways My ways, declares the Lord (v.8).
For as the heavens are higher than the earth, so are My ways higher than your ways, and My thoughts than
your thoughts (v.9).

Our unbelief reiterates to the world the mocking taunt of Satan in the Garden of Eden: "Hath God really said?"
If denying His truth distorts reality, perverts life and damages all the processes of living, what judgment could issue from a God, so misrepresented, upon that nation privileged to make Him known? Certainly, God's continuing controversy with us, the Jewish people, is an index and a piece of His larger contention with all mankind; but the wider conflict likely awaits resolution first between God and "Israel, His son, His firstborn" (Exodus 4:22).

Can it be that our 'effectual atheism,' reflected in a liberally-oriented Judaism, springs from the absence of an actual experience of God by the Spirit? Or that our inability to experience God is, in itself, a judgment of God? A condition held for so long that it is now considered normative?

Those who reduce God to a "concept," have no God personally whom they can seek. One experience of God, as God, dissolves all our doubts! How shall we ever be able to understand, as did the Patriarchs and Prophets of our own faith, that which alone has rightly driven our entire Hebrew past: the actual, experiential knowledge of God as God?

What alternative, then, in its absence, but to reduce the God, who is Israel's glory, to no more than primitive anthropomorphisms, syncretism, and the influence of "other Near Eastern mythologies!" The passage of a people in flight from pursuing Egyptians, through a Red Sea opened by God, becomes the mere confluence of a movement of tides! Miracles are "explained," and predictive prophecy, robbed of its revelatory power, is dismissed through ingenious alterations in time-line dating!

If we are offended by the super-natural, how then can God be God?

Hadn't we better confront these issues on this side of eternity rather than on the other? Will we learn too late our God-rejecting error, when it will be unalterably fixed-eternally and without remedy? How shall we not be unspeakably ashamed for the triviality of a lifestyle that pores over stocks and bonds, or their equivalent, but omits the question of God Himself? For, as the Scriptures say,
The wicked, through the pride of his countenance, will not seek after God: God is not in all his thoughts. His ways are always grievous… (Psalm 10:4-5a).

Such a disposition renders God a negligible object, making the knowledge of Him irrelevant.
The problem is pride, the unduly exalted opinion of one's self!

A scholar of an earlier generation superbly comments on the above verses,
…[pride] is therefore impatient of a rival, hates a superior, and cannot endure a master. In proportion as it prevails in the heart, it makes us wish to see nothing above us, to acknowledge no law but our own wills, to follow no rule but our own inclinations. Thus it led Satan to rebel against his Creator, and our first parents to desire to be as gods. Since such are the effects of pride, such a Being as God, One who is infinitely powerful, just and holy, who can neither be resisted, deceived or deluded, who disposes according to his own sovereign pleasure, of all creatures and events, and who, in an especial manner, hates pride, and is determined to abase and punish it.

[Toward] such a Being, pride can contemplate only with a feeling of dread, aversion and abhorrence. It must look upon Him as its natural enemy…These truths torture the proud, unhumbled hearts of the wicked, and hence they hate that knowledge of God which teaches these truths, and will not seek it. On the contrary, they wish to remain ignorant of such a Being, and to banish all thoughts of Him from their minds. With this view they neglect, pervert, or explain away those passages of revelation which describes God's true character, and endeavor to believe that He is altogether such a one as themselves.

This commentator continues,

He [the unhumbled] never takes God or His will into consideration or consultation, to square and frame all accordingly, but proceeds and goes on in all as if there were no God to be consulted…no more than if He were no God; the thought of Him and His will sway him not. Such a God is not of their counsel, is not in the plot; nor is God in their purposes or advising; they do all without Him…all their thought is, that there is no God…[and] seeing there is no God or power above them to take notice of it, to regard or requite them, therefore they may be bold to go on.

Hence, what issues from such an individual-and he is legion-is the inevitable contagion affecting all his conduct and life as the Scripture says, "His ways are always grievous."

We have taken the liberty of inserting these lengthy quotes because they are so rare. Our own age is steeped in unbelief, so normative and unquestioned, as to taint the very air we breathe. To "seek after God" has rarely been commended to us. Indeed, who could do so? It would imply that there is a God who could be found, and who, being a Person, desires to be sought! Such a conviction would be enough to dismiss such an individual from polite society as clearly out of touch with "reality."
Yet, is this not the very neglect of God that Israel's own prophets have always protested to an unwilling nation? The covenant given at Mount Sinai, from which we have shrunk, is no icy piece of contractual formalism, but a covenant framed in love by the God who brought us out of Egypt, desiring to have us for His own:

Then Moses went up to God, and the LORD called to him from the mountain and said, "This is what you are to say to the house of Jacob and what you are to tell the people of Israel: 'You yourselves have seen what I did to Egypt, and how I carried you on eagles' wings and brought you to myself. Now if you obey me fully and keep my covenant, then out of all nations you will be my treasured possession. Although the whole earth is mine, you will be for me a kingdom of priests and a holy nation'" (Exodus 19:3-6 NIV).

Pause for a moment and ponder this promise. By its very nature, it requires a vital knowledge and love of God to keep it, which is why He needs to be continually sought! Psalms 25:14 makes it clear that the fear of the Lord is the condition for having the covenant revealed to us. How great our need for the "new" or everlasting covenant spoken of in Jeremiah 31:31-33 and Ezekiel 36:26-a covenant promising "a new heart" and "a new spirit;" a covenant under which God declares that He will write His law on our hearts!
As our distresses mount, how much more should we seriously ponder the word of God in the Psalms, where we are told that:
The Lord is a refuge for the oppressed, a stronghold in times of trouble. Those who know your name will trust in you, for you, Lord, have never forsaken those who seek you (Psalm 9:9-10 NIV).
At the time that this is written, Israelis are building a wall of separation between themselves and the Palestinian population, penalizing entire families of suicide bombers, re-establishing tight Israeli Defense Force governance over the territories in a powerful and dangerous military build-up. May we suggest that perhaps we, as a nation, ought instead to consider GOD?

To "know His name" is not a technical formula. It is to experience God in His essential attributes, an intimacy only available to those who seek Him! Can it be that the frustrating helplessness of a besieged Israel is the urgent wake-up call of God to an essentially God-rejecting nation?-who, according to His promise, will not forsake those who put their trust in Him.

However horrific the means, can our increasing predicament be understood as a mercy to save us from yet worse catastrophe?

As the Scripture has already informed us, the same writer tells us that when every other appeal fails, God's severity is yet His love!

If we read this verse [Psalm 9:10] literally, there is, no doubt, a glorious fullness of assurance in the names of God…The Lord may hide His face for a season from His people, but He never has utterly, finally, really, or angrily, forsaken them that seek him.
Lest we assume that personal, ethical morality can substitute for a relationship with God, this writer terrifyingly makes clear:

The moral who are not devout, the honest who are not prayerful, the benevolent who are not believing, the amiable who are not converted, these must all have their portion with the openly wicked in the hell which is prepared for the devil and his angels…The forgetters of God are far more numerous than the profane or profligate, and according to the very forceful expression in the Hebrew, the nethermost hell will be the place into which all of them shall be hurled headlong.

"The wicked will return to Sheol [hell], even all the nations who forget God," declares Psalm 9:17. As our writer concludes,

Forgetfulness seems a small sin, but it brings eternal wrath upon the man who lives and dies in it.
Such a willful forgetfulness is, as the Psalm says, wicked,
…for where the God of heaven is not, the lord of hell is reigning and raging; and if God not be in our thoughts, our thoughts will bring us to perdition.

The same "wicked," according to verse 3 of Psalm 10, bless "the covetous, whom the Lord abhors." And covetousness, this root of idolatry, which the tenth commandment condemns, serves to dull the conscience against God. At its heart lies the desire for riches and material acquisition, the desire to unduly possess and to obtain. Every reasonable observer of contemporary Jewish life will acknowledge that this is more descriptive of us than the desire for God-and has even become our distinctive. Indeed, truth to tell, it is likely its substitute or alternative!

Continues >> part 2

Ardennes Ajve 7382

HULDAS HÄST
Se: Artikel 148 - Appendix 2

En Islandsponny eller en vanlig svensk Nordsvensk häst användes inte av missionärerna på denna tid. Den ras som man valde inte minst i det bergiga höglandet i Machadodorp på 1700 meters höjd det var den gamla klassiska arbetshästen från Belgien, Ardennes.

Ardennerhästen var den häst som inte minst Hulda kom att lära sig använda från de första åren hemma hos missionärerna Wikström. I Dokumentären har vi mött Hulda vid ett flertal tillfällen i aktion med denna ardennerhäst.

Ernst Åström växlar över till Uno Isberg mot seger i stafetten 4x100
Foto: BygdeBildDatabas

Idrottslandslaget åkte till OS 1948 i London och kammade hem arton medaljer, varav sju i friidrott. Distansen 1500 meter vann Henry Eriksson på 3.49.8 med Lennart Strand på andra plats sex tiondels sekund efter.

Yngve - min klasskamrat - och jag är på väg till Idrottsplatsen. Det är sommar och sommaren efter OS i London, och friidrottstävlingar ett par stenkast hemifrån. Vi går den lilla stigen fyrahundra meter bortom Mejeriet mot Stenmyrvallen. Yngve och jag har gått ut andra klass - på Bergets B-skola - och snart börja tredje. Men nu ska det först bli stor Friidrottsgala.

Ernst Åström växlar som tredje man till Uno Isberg på sista sträckan och hemmaklubben BGoIF vinner 4x100 meter stafett. Dessförinnan har Arne Åhman hoppat inte över 15 meter, men 14.80, och vunnit trestegstävlingen. Han är tävlingarnas affischnamn. Arne Åhman vann ju OS-guldet i London året dessförinnan på 15.40.

Tanken vandrar lätt över tid och rum. Just nu femtioåtta år tillbaka och nästan tusen kilometer norrut.

Stafettlaget med Ernst Åström och Uno Isberg och de två andra tränade inte bara för träningens skull. Den tävlingens symbol utgörs av stafettpinnen. Stafettlagets mening är inte bara existens, inte bara att finnas som en tjusig ung kvartett, vältränad, snabb och beundransvärd. Meningen med stafettlaget är ju att tävla och att vinna. Det blir inga medaljer av att bara träna.

Tänker på kyrkan och församlingen och meningen med hennes skapelse. Vad är skälet till denna design? Inte bara att år efter år ägna sig åt träning i sina färdigheter och finna sig till rätta i kallelsen. Hon är inte designad för att bara existera. Nej, hon är designad för funktion. Den funktionen handlar om att i samordnad enhet fullgöra sin mission. Det uppdraget är inte att ständigt enbart ägna sig åt andlig narcissism, spegla sig i källans spegel och väntande på att hon en vacker dag ska vara väckt och funktionell.

Tänker på denna webbsidas vision - 'that they may be one'. Visionen är inte given för sin egen skull, utan för att kunna fungera i sin mission, i sitt uppdrag, på alla olika sätt i stor mångfald. Det handlar ju om lite mera än bara ett enkelt stafettlopp 4x100 meter. Det är mångt och mycket uppdraget består av.

Missionen och uppdraget kan inte vänta tills hela kristenheten är väckt. Missionen har pågått inte bara någon tid, den har pågått alltsedan den första lärjungakretsens tid. Från Jerusalem ut till Antiokia med fortsättning ut i det romerska riket, ut till alla kontinenter och alla dess folkgrupper. Guds sändning och mission gäller. Missionen i Guds rike handlar om Europa, Afrika, Mellanöstern, Asien, ja, hela världen.

Visionen och Missionen handlar inte om en långtidsparkering med ett stillastående. Visionen och Missionen handlar inte om stafettväxlar, hur hålla pinnen eller lämna över den. Det handlar inte bara om att få till rätt fart och rätt höjd i tre-stegs-hoppet likt Arne Åhmans harvande år efter år ända tills han en dag, en sommar fick till hoppet på 15,40 i London. Meningen med Missionen är inte existensen utan funktionen… Att gå ut och göra alla folk till lärjungar. 

Att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det kan inte vänta tills besökelsetiden gjort sitt över denna nation. Det vet också varje vaken lärjunge. Och det gläds hon över även om inte HELA kristenheten riktigt tycks se att det är genom att gå som man kommer framåt. Guds rike går framåt, där lärjungar lämnar sig själva för vandringen med Mästaren som går före med sitt hjärta och delar nöden i den värld vi är satta att dela hans mission och sändning. Ty så älskade Han världen, att ...

1954 - fem år senare - lämnade Uno Isberg och hans fru över en stafettpinne till en ung grabb vid hans  konfirmation i Bygdeå kyrka. Den växlingen blev sedan under flera år ett viktigt verktyg för levande Gud och nya upptäckter för tonåringen. Det var en liten blå andaktsbok, med text för varje dag. Bra växlat! Mot målet med missionen, Uno och Ann-Mari.    

/DS

Fotnot
- Idrottsplatsen med tävlingarna var Stenmyrvallen i Skinnarbyn, Bygdeå, och året 1949. Bygdeå Bilddatabas finns på BygdaNet.
- Den blå lilla andaktsboken är denna bloggs editor mycket tacksam för. Den stafettväxlingen blev ett välsignat verktyg för Herren. Han har många verktyg och verktygslådor för sitt folk.

DEATH IN THE CITY
FRANCIS A. SCHAEFFER
 

5 THE PERSISTENCE OF COMPASSION
 
We have already had a glimpse of the personal results to Jeremiah that the preaching of judgment brings. In Anathoth, the people said, 'Keep quiet or we're going to kill you.' The threats to his liberty were not idle, for we read in Jeremiah 20:2, 'Then Pashur smote Jeremiah the prophet, and put him in the stocks that were in the high gate of Benjamin, which was by the house of the Lord.' The first thing they did was to fasten him in the stocks. Poor Jeremiah, who has been preaching faithfully in the midst of this 'post-Christian' culture, finds himself in the stocks. But his punishment did not end there.
The stocks were not enough for him, so they put him in prison. 'For then the king of Babylon's army besieged Jerusalem: and Jeremiah the prophet was shut up in the court of the prison, which was in the king of Judah's house' (Jeremiah 32:2). Just as his prophecy is coming true, just as the king of Babylon is at the doors, just as the false prophets are being proved wrong, Jeremiah is put into prison, the prison that is in the king's house. Those who know the Doge's palace in Venice can picture this, because that palace contained the most important prison. Apparently it was the same here.
 
Later on in 33:1 Jeremiah is still in prison: 'Moreover the word of the Lord came unto Jeremiah the second time, while he was yet shut up in the court of the prison.' But even that was not the end. In Jeremiah 37:15, 16, we read, 'Wherefore the princes were wroth with Jeremiah, and smote him, and put him in prison in the house of Jonathan the scribe: for they had made that the prison. When Jeremiah was entered into the dungeon, and into the cells, and Jeremiah had remained there many days. . . .'
So they gradually increased the punishment - from the stocks, to a prison, to a dungeon. Finally, as we read Jeremiah 38:4 and 6, every one of us must be moved. For here is a man of flesh and blood like ourselves in a historic space-time situation with his own aspirations, and he is carted off and put into a dungeon. And now his very life is threatened: 'Therefore the princes said unto the king, We beseech thee, let this man be put to death: for thus he weakeneth the hands of the men of war that remain in this city.' That is, Jeremiah is not giving an optimistic answer; he is not saying that everything is going to turn out well
 
He is not saying that there is an easy solution; all we need is a little more technical advance to make the grade. He is cutting down their humanistic optimism, saying that they are under the judgment of God, and thereby weakening the people, undercutting their morale. 'For this man seeketh not the welfare of this people, but the hurt.' Of course it is not true. Jeremiah is wanting their real welfare. He is saying, 'You must be healed of the real disease, which is your revolt against God, and not merely of some superficial, external wound.' But that did not please the dignitaries.
 
So we read, 'Then Zedekiah the king said, Behold, he is in your hand: for the king is not he that can do anything against you. Then took they Jeremiah, and cast him into the dungeon. . . that was in the court of the prison: and they let down Jeremiah with cords. And in the dungeon there was no water, but mire: so Jeremiah sunk in the mire.'
The story would make vivid drama, but it is not merely a piece of theatre. Jeremiah, a man like ourselves, was put into the innermost dungeon where they put a rope around his arms and lowered him down into the mire. As he went down, he must have wondered: 'What are my feet going to touch?' He was not going to drown, but there was mud at the bottom, and as they let him down, he sunk, and he sunk, and he sunk, maybe to his knees, to his waist, to his arm-pits? We do not know, but he was there, there as a result of his faithful preaching of God's judgment to a 'post-Christian' world.
 
It is no small thing to stick with the message. It is easy to opt out. Both hippies and evangelicals can easily opt out into their own little ghetto, saying nice things to themselves and closing their eyes to the real situation that surrounds them. One can opt out in many ways. But if we really preach the Word of God to a post-Christian world, we must understand that we are likely to end up like Jeremiah.
We must not think that Jeremiah's trials were merely physical. They were psychological as well, for Jeremiah never saw any change in his own lifetime. He knew that seventy years later the people would return, but he did not live to see it. Jeremiah, like every man, lived existentially on the knife-edge of time, moment by moment; and like all of us, he lived day by day within the confines of his own lifetime.
 
Jeremiah was not just a piece of cardboard: he had a psychological life just as we have. How then was he affected?
There were times when Jeremiah stood in discouragement, overwhelmed by preaching the message of God faithfully to this culture and ending up in the stocks, the prison and the dungeon. In Jeremiah 15:10 we read, 'Woe is me, my mother, that thou hast borne me a man of strife and a man of contention to the whole earth! I have neither lent on usury, nor men have lent to me on usury; yet every one of them doth curse me.' I am glad Jeremiah said that, because I get discouraged too. And if you are being faithful in your preaching and not just opting out, in a culture like ours you too will experience times of discouragement.
And you say, how can a man of God be discouraged?
 
Anybody who asks that has never been in the midst of the battle; he understands nothing about a real struggle for God. We are real men. We are on this side of the fall. We are not perfect. We have our dreams, our psychological needs, and we want to be fulfilled. There are times of heroism as we stand firm and are faithful in preaching to men who will not listen. But there are also times when we feel overwhelmed.
In Jeremiah 20:14-18, we read one of the great cries of discouragement in the Bible, parallel to some of the cries of Job. But the intriguing thing is that neither Job, nor Jeremiah, nor David in the Psalms (where David often cried out to God, saying, 'Have you turned away your face forever, O God? Where are you?') - in none of these cases does God reprove His people as long as they do not turn from Him, nor blaspheme Him, nor give up their integrity in their attitude toward Him. There is no contradiction. It is possible to be faithful to God and yet to be overwhelmed with discouragement as we face the world. In fact, if we are never overwhelmed, I wonder if we are fighting the battle with compassion and reality, or whether we are jousting with paper swords against paper wind-mills.
 
So Jeremiah says in 20:14-18, 'Cursed be the day wherein I was born: let not the day wherein my mother bare me be blessed. Cursed be the man who brought tidings to my father, saying, A man child is born unto thee; making him very glad. And let that man be as the cities which the Lord overthrew, and repented not: and let him hear the cry in the morning, and the shouting at noontide; because he slew me not from the womb; or that my mother might have been my grave, and her womb to be always great with me. Wherefore came I forth out of the womb to see labour and sorrow, that my days should be consumed with shame?'
Jeremiah was discouraged because he was a man standing against a flood. And nobody who is fighting the battle in our own generation can float on a Beauty Rest mattress. If you love God and love men and have compassion for them, you will pay a real price psychologically.
 
So many people seem to think that if the Holy Spirit working, then the work is easy. Do not believe it! As the Holy Spirit works, a man is consumed. This is the record of the revivals; it is the record of those places in which God has really done something. It is not easy! As I stand and try to give out a message to the world at the cafe tables and in the universities, publicly and privately - it costs a price. Often there is discouragement. Many times I say, 'I can't go up the hill once more. I can't do it again.' And what is God's answer? Well, first it is important to know that God does not scold a man when his tiredness comes from his battles and his tears from compassion.
 
Jeremiah, we recall, was the weeping prophet. This has psychological depth as well as historical meaning. He is really the man weeping. But what does God expect of Jeremiah? What does God expect of every man who preaches into a lost age like ours? He simply expects a man to go right on. He does not scold a man for being tired, but neither does He expect him to stop his message because people are against him.
Jeremiah proclaimed the message to the very end. He was always against going down to Egypt for help. And, as the captivity came, he could have escaped to Babylon. Instead he stayed with the people of God to keep preaching the message even after the judgment had fallen. His people dragged him down to Egypt, and even there he continued to preach the same message, down in Egypt where he never, never wanted to go.
 
Jeremiah, then, provides us with an extended study of an era like our own, where men have turned away from God and society has become post-Christian. Now, before re turning to the book of Romans with which this book began, we should bring together what we have learnt from Jeremiah.
First, we may say that there is a time, and ours is such a time, when a negative message is needed before anything positive can begin. There must first be the message of judgment, the tearing down. There are times, and Jeremiah's day and ours are such times, when we cannot expect a constructive revolution if we begin by overemphasizing the positive message. People often say to me, What would you do if you met a really modern man on a train and you had just an hour to talk to him about the gospel? I would spend forty-five or fifty minutes on the negative, to show him his real dilemma - to show him that he is more dead than even he thinks he is; that he is not just dead in the twentieth-century meaning of dead (not having significance in this life) but that he is morally dead because he is separated from the God who exists.
 
Then I would take ten or fifteen minutes to tell him the gospel. And I believe this usually is the right way for the truly modern man, for often it takes a long time to bring a man to the place where he understands the negative. And unless he understands what is wrong, he will not be ready to listen to and understand the positive. I believe that much of our evangelistic and personal work today is not clear simply because we are too anxious to get to the answer without having a man realize the real cause of his sickness, which is true moral guilt (and not just psychological guilt feelings) in the presence of God.
But the same is true in a culture. If I am going to speak to a culture, such as my culture, the message must be the message of Jeremiah. It must be the same in both private and public discourse.
 
Secondly, with love we must face squarely the fact that our culture really is under the judgment of God. We must not heal the sickness lightly. We must emphasize the reality. We must proclaim the message with tears and give it with love. Through the work of the Holy Spirit there must be a simultaneous exhibition of God's holiness and His love, as we speak. We cannot shout at them or scream down upon them. They must feel that we are with them, that we are saying that we are both sinners, and they must know that these are not just god-words but that we mean what we say. They must feel in our own attitudes that we know we too are sinners, that we are not innately good because we have been born into a Christian home, attend an evangelical church or take some external sacraments.
 
There is in all of this a time for tears. It will not do to say these things coldly. Jeremiah cried, and we must cry for the poor lost world, for we are all of one kind. There is of course a sense in which there are two humanities, one saved, one lost. But the Bible also tells us that there is only one humanity; we all have a common ancestor and all have been made in the image of God. So I must have tears for my kind. But with the tears the message must be clear: our culture, our country, our churches have walked upon what God has given us, and thus all these are under the judgment of God.
It is my experience that giving the realistic message does not turn people off - if they feel real compassion in you. As a matter of fact, it is the other way. The real thinkers, the artists, understand the scream of modern man: 'There is something wrong with my culture. It is a dead end.'
 
Take, for example, the picture by Edvard Munch in which a man is screaming. Or listen to young people crying, 'It's plastic. Our culture is plastic.' The artists, the poets, the hippies and the yippies are screaming 'Something is wrong'. Modern man knows this, but no-one tells him why. It is up to Christians to do so: to point out what is wrong and to show modern man why he is hung up and why his culture is plastic.
Often Christians, young and old alike, have not faced the facts about their own countries - that they are under the judgment of God. Perhaps that explains why they are often without enthusiasm in their proclamation of the gospel, why they just give the crumbling wall a coat of paint.
 
Third, we must say that if we believe in truth, we must practise truth. We live in an age of Hegelian synthesis and relativism; men do not believe truth exists. How do we expect a world to take us seriously when we say we believe truth exists and then live in a relativistic way? I would re-emphasize this by quoting from the last appendix of my book The God Who is There (this repeats in a shorter form, 'The Practice of Truth', a speech I gave in Berlin at the Congress on Evangelism.)
'In regard to the first of the principles of which we spoke. . ., The full doctrinal position of historic Christianity must be clearly maintained, it would seem to me that the central problem of evangelical orthodoxy in the second half of the twentieth century is the problem of the practice of this principle. This is especially so when we take into account the spiritual and intellectual mentality which is dominant in our century. . . The unity of orthodox or evangelical Christianity should be centred around this emphasis on truth. It is always important, but doubly so when we are surrounded by so many for whom the concept of truth, in the sense of antithesis, is considered to b. totally unthinkable.
 
Moreover, in an age of synthesis men will not take our protestations of truth seriously unless they see by our actions that we seriously practice truth and antithesis in the unity we try to establish and in our activities. . . Both a clear comprehension of the importance of truth and a clear practice of it, even when it is costly to do so, are imperative if our witness and our evangelism are to be significant in our generation and in the flow of history. . . In an age of relativity the practice of truth when it is costly is the only way to cause the world to take seriously our protestations concerning truth. Cooperation and unity that do not lead to purity of life and purity of doctrine are just as faulty and incomplete as an orthodoxy which does not lead to a concern for, and a reaching out towards, those who are lost. . . All too often the only antithesis we have exhibited to the world and to our own children has been talking about holiness or our talking about love; rather than the consideration and practice of holiness and love together as truth, in antithesis to what is false in theology, in the church, and the surrounding culture.'
 
Remember the false prophets in Jeremiah's day saying, 'Peace, peace.' Can you imagine Jeremiah saying to them, 'We are all in one group because we all wear ecclesiastical coloured ties'? I can't; and he did not do it. And I firmly believe that this is one of the things we must understand in our days of desperate need when men no longer believe in truth. We cannot expect them to take seriously our belief in objective truth, if in our practice we indicate only a quantitative difference between all men who are in ecclesiastical structures or who use theological language. I do not mean that we should not have open dialogue with men; my words and practice emphasize that I believe love demands it. But I do mean that we should not give the impression in our practice that just because they are expressed in traditional Christian terminology all religious concepts are on a graduated, quantitative spectrum, that in regard to central doctrine no chasm exists between right and wrong.
 
Fourth, we must realize that to know the truth and to practise it will be costly. At times the price will be high in terms of your own family relationships. Often there is a tremendous pressure upon young Christians as they face' their non-Christian families. But the price is also high in society. You may not get the honour which you covet in the academic world, in the artistic world, in the professional world or even in the business world. The price may be high indeed.
 
Fifth, we must keep on preaching even if the price is high. There is nothing in the Bible that says we are to stop. The Bible says rather, 'Keep on, keep on'. We may think of Paul as he writes in 2 Corinthians 11:24-28, which we could paraphrase: 'I've been beaten by the Jews, I've been beaten by the Gentiles, I've battled the seas, I've known the wrath of men, and I've known the force of Satan.' Did Paul stop? Paul said, 'No, I want to come to Rome and preach the gospel there as well.' When Luther had begun his preaching, he received word about the first Protestant martyrs. Some monks had read his work, turned to his way of thinking, and were burned alive in the Grand Place in Brussels. The spot is still marked where they died. And the story is that when Martin Luther heard about it, he began to walk the floor and he said, 'I can't go on. I can't do it any more. Because of me other men are being killed. I can't go on.
Then as he wrestled with it, he understood that because it was truth, no matter what the cost to himself or anybody else, he must go on. Thank God, Martin Luther marched straight forward - and the Reformation went forward. Christianity is not a modern success story. It is to be preached with love and tears into the teeth of men, preached without compromise, without regard to the world's concept of success. If there seem to be no results, remember that Jeremiah did not see the results in his day. They came later. If there seem to be no results, it does not change God's imperative. It is simply up to us to go on, go on, go on, go on, whether we see the results or whether we don't. If you are not willing to go on, you have to ask yourself the question: Do I really believe Christianity is true or is my Christianity only an 'upper-storey' religious concept?
 
Our day is not totally unique. Time after time Christian cultures have thrown themselves away. Take, for example, the church of the apostle Thomas in India. It began to whittle away at the truth. So the church largely died. There are two ways to bring about such death: one is to compromise the truth and the other to have a dead orthodoxy. Both can equally grind down and destroy the message of a church in a generation, especially if the generation is hard.
Do we realize that in China at about the year AD 800 there were Christian churches in almost every single great city? Do we realize that there were hundreds of Christians in the Arabian peninsula just before Mohammed in AD 550? Why was it that Mohammedanism was able to rush over that country? Because of military force? No. When Mohammed came forward and looked at the Christians he said, 'There's nothing here.' And he was largely right. Mohammedanism started and swept that portion of the world. The same thing was true with the church in North Africa, and the primitive church in Armenia, in Georgia, in Gaul. In each of these places there was a Christian church and a growing Christian culture but the church collapsed. The pattern is clear: defection and then destruction.
 
And we as Christians today, what are we saying? We are saying that we want reformation and we want revival, but still we are not preaching down into this generation, stating the negative things that are necessary. If there is to be a constructive revolution in the orthodox, evangelical church, then like Jeremiah we must speak of the judgment of individual men great and small, of the church, the state, and the culture, for they have known the truth of God and have turned away from Him and His propositional revelation. God exists, He is holy, and we must know that there will be judgment. And like Jeremiah we must keep on so speaking regardless of the cost to ourselves.
The world is lost. The God of the Bible does exist. The world is lost, but truth is truth. So we cannot but keep on, keep on and still keep on.

DEATH IN THE CITY
FRANCIS A. SCHAEFFER
 

4 FORM AND FREEDOM IN THE CHURCH
 
We now come to the fourth consideration needed if the church is going to be what it should be, ready for what lies ahead in the years at the end of the 20th century. The first is the difference between being a cobelligerent and an ally. The second, the preaching and practice of truth, even if at great cost. The third, the practice of the orthodoxy of community within the true Christian groups and between true Christian groups. The fourth is the consideration of what form and what freedom the Bible gives in regard to the church as the church, or we could speak of it as the boundary conditions set forth in the New Testament on the polity of the church. Note that here we are not just speaking of Christian work in general but the church as the church - what is often spoken of today as the institutional organized church. Does it have a future?
 
The church of Jesus Christ is, of course, first of all the church invisible. It is the body of believers united by faith in Christ in the full biblical sense, whether or not they are members of an external organization. It includes the church today at war in the present world and the church of yesterday whose members are already at peace. It is the church universal. When Jesus said, "I will build my church" (Matthew 16:18), this was what he meant. And the writer of Hebrews, in 12:22-23, had the same thing in mind - the unity of the entire body of believers of all times and all places.
 
The visible church
But one of Jesus' remarks also points to the visibility of the church. In Matthew 18:17 Jesus says, "And if he shall neglect to hear them, tell it unto the church: but if he neglect to hear the church, let him be unto thee as a heathen man and a publican." So here we have already indicated the fact that the church is not only to be invisible, but visible as well. It would be meaningless to command to bring before the invisible church a brother in Christ with whom we have had a difference. There is an indication here that there is some structure to which we may bring our brother when we have had a falling out - a structure which makes a distinction between those in that structure and those out of it.
As we turn to the book of Acts we find this concept is immediately picked up and carried out very rapidly. Acts 13:1-2 concerns the group of Christians at Antioch. Antioch is a place of importance because it is the place where most church historians and exegetes feel that for the first time full Gentiles (not just "God fearers," Gentiles like Cornelius who believed but had not taken on the full Jewish rites) were reached by the Christian Jews.
 
The text begins: "Now there were in the church that was at Antioch. . ." Thus, here was a functioning local congregation called "the church". From here on the New Testament clearly indicates that churches were formed wherever some became Christians.
Salvation, as I have emphasized already, is individual, but not individualistic. People cannot become Christians except one at a time, and yet our salvation is not solitary. God's people are called together in community. Hence at Antioch individual Christians are not now acting individualistically; they are acting as a unit.
Not only the officers among the believing Jews but apparently the members at Antioch as well could not refrain from telling the good news to their Gentile neighbors. Manaen especially is singled out and called, according to the best translation, "Herod's foster brother". Here, then, is a member of the aristocracy who was a member of the church at Antioch.
 
This church covered the whole spectrum of society. It was as wide as the culture which it faced. Undoubtedly it had simple people in it, but it could also have Herod's foster brother. It had Jews, and it had Gentiles. It was, in fact, from the very beginning the ideal local church. It encompassed the whole spectrum of the surrounding society, including, furthermore, those who, like Herod's foster brother and a slave, could not come together in any other setting.
Similarly, you will notice that though they were not all "professional ministers" or "missionaries," yet they were all tellers. Christians felt a burden for being tellers into their own culture, and this is how the Gentiles became Christians here at Antioch. But also they felt a burden for sending Paul and Barnabas abroad.
 
In a sense we have a complete picture of what the local church ought to be: Individuals were becoming Christians, but not individualistic ones; the congregation covered the full spectrum of the society; the members were all tellers, not only at home but abroad. And when the Holy Spirit said that Barnabas and Saul should be sent on the first missionary journey, the members did not function only as individual Christians, but as a unit, as a church.
I am often asked, "Is the institutional church finished as we face the end of the 20th century?". My answer is very much No, for the church is clearly given as a New Testament ordinance until Christ returns. However, that is a very different thing from forgetting that the New Testament gives freedoms as well as forms as to what the institutional church may be like.
 
Let us consider what limits the New Testament places upon the institutional church; that is, what form the New Testament imposes. We have already dealt with the command for orthodoxy of doctrine and life and orthodoxy of community. Now we are thinking of the New Testament statements concerning the polity of the church as a church. The first of these is that local congregations are to exist and that they are made up of Christians.
 
The formation of local churches
If we look on in to Acts 16:4-5, we hear about the missionary journey upon which Paul and Barnabas had been sent from the church at Antioch. "And as they went through the cities, they delivered them the decrees for to keep, that were ordained of the apostles and elders which were at Jerusalem. And so were the churches established in the faith, and increased in number daily." As the missionary journey progressed, once more individuals were brought to salvation, but they soon joined together in a specific, observable structure, an organization with form. Throughout Paul's missionary journey we see a stress on the formation of churches.
In Romans 16:16 Paul writes, "Salute one another with an holy kiss. The churches of Christ salute you." The reference is to churches, not just the church. In 2 Corinthians 11:28, Paul refers to "the care of all the churches." Romans 16:34 contains some very instructive statements about the early churches that were formed. "Greet Priscilla and Aquila." (In Greek the word is Prisca, a term of fondness for Priscilla.) "Greet Prisca and Aquila my helpers in Christ Jesus: who have for my life laid down their own necks: unto whom not only I give thanks, but also all the churches of the Gentiles." It is not church, but churches; individual churches were formed.
 
Paul continues, "Likewise greet the church that is in their house." Aquila and Priscilla were then in Rome. But when they were in Asia, as we learn in 1 Corinthians 16:19, they also had a church in their home. Apparently wherever Priscilla and Aquila went, people were saved and a church was then started. It is interesting, however, that the church was in their home.
Lightfoot says that there were no church buildings as such before the third century. Since Lightfoot made that statement, however, archaeologists have found a most interesting place in Rome. Roman houses - unless they were the great mansions - were relatively small. What archaeologists found was a place with the facade of two houses still untouched, but with the internal walls torn out to make a larger room. And from everything that was found there, the archaeologists believe that this was a church building. This structure is dated at the end of the second century. But whether one accepts Lightfoot's beginning in the third century, or whether one dates it at the end of the second century, it really makes no difference.
There is no biblical norm as to where and where not the church should meet. The central fact is that the early concept of the church had no connection with a church building. The church was something else: a group of Christians drawn together by the Holy Spirit in a place where they worked together in a certain form, a form which we will examine as we go now through various verses in the New Testament.
 
1 Corinthians 4:17 and 7:17 also give the most clear statements that one could have that churches were considered as churches and not just as an abstract or invisible concept. Individual churches were formed as people became Christians and these were definite, specific entities.
In 1 Corinthians 11:18, we have a note which is unhappy, and yet which is surely encouraging for us. "First of all when ye come together in the church, I hear that there be divisions among you; and I partly believe it." It is unfortunate and yet it is encouraging to us that already at this early time we find troubles and problems in the church. The church is not a church building, mind you, but a congregation of believers. And this congregation of believers was not perfect because there is nothing perfect in a fallen world. And Christians are not perfect until Jesus comes. So while there is discipline in the church, this does not mean that something is held aloft as an ideal totally beyond our imagination and our experience. This is not a picture of a perfect congregation, but it is a congregation made up of Christians.
 
Right up to the year 100 (if you take the book of Revelation as having been written then) John, writing under the inspiration of the Holy Spirit, directs the book of Revelation to individual churches. Hence, up to the end of the New Testament, individual churches existed and were important enough for letters to be addressed to them. The picture is clear. As Paul moves over the Roman Empire, as Aquila and Priscilla move over the Roman Empire, as other Christians move over the Roman Empire, individuals are saved and local congregations are organized. And this, I believe, is a pattern that holds for the church till Jesus comes.
 
The first biblical norm, then, is that there should be churches made up of Christians. Not to have such churches would be contrary to this norm.
Second, it seems clear that these congregations met together in a special way on the first day of the week. Though there are not many references, they do seem definite: Consider 1 Corinthians 16:2 and Acts 20:7. Each first day of the week they met as a statement that "He is risen, He is risen indeed!"
But let us notice that no specific time of the day is given as a norm. The day is set; the time of the day is left totally open.
 
Local church polity
The letters of Paul and the book of Acts indicate something of the specific form these congregations took. We know, for example, that the churches had offices. Acts 14:23 reads, "And when they had ordained [or appointed) them elders in every church, and had prayed with fasting, they commended them to the Lord, on whom they believed." Scholars have discussed how these elders were chosen; I personally think that there is no clear indication. But there simply is no doubt of the fact that there were elders. The church did not sit there as a group of believers with no form. The third norm, therefore, is that there are to be church officers (elders) who have responsibility for the local churches. Missionaries on missionary journeys produced not only individual Christians, but also churches with officers.
 
Elders and deacons
As one reads the New Testament, a rather detailed picture begins to emerge - the church begins to take on dimension and life. There is, for example, the remarkable passage (Acts 20:17-37) which describes Paul saying good-by to the church at Ephesus, a church he dearly loved and where he had spent so much time. He did not want to go to the city itself, where he knew he would be forced to stay longer, so he went to the seaport of Miletus, about 30 or 40 miles from Ephesus, and asked the elders to meet him there.
 
Paul then addressed this statement to them in the 28th verse: "Take heed therefore unto yourselves, and to all the flock, over the which the Holy Ghost hath made you overseers, to feed the church of God, which he hath purchased with his own blood." Notice how the elders are given a double charge. They are to watch out for those who will bring in false doctrine. They are called upon to exert discipline, but they are not only to be like a court, as if this is their only or their chief function. They are also to feed the flock. They have a responsibility to see that the church is not anemic. The elders are not to forget either side: Both are necessary.
They must see that the Word of God is brought to the church so that, on the one hand, false doctrine and false life are kept out (or if they arise, that discipline is applied) but, on the other hand, that the church does not dry up like an old pea in a pod.
They are to feed the church by the Word of God. This surely has the concept of teaching, but the use of the word feed carries more with it; it implies that the church is to live. The officers have a responsibility for maintaining real life in the church.
 
Paul implies in 1 Timothy 5:17 that there were two kinds of elders: "Let the elders that rule well be counted worthy of double honour, especially they who labour in the word and doctrine." Here, then, is an indication that in the early church some elders gave special attention to preaching and teaching. That is, there are elders who are especially committed to preaching and teaching the people, as it is expressed here, "labour in the word and in doctrine."
In addition to elders, there are also deacons. Acts 6: -6 makes clear that they were the men who were to care for the distribution of gifts to meet the material need. The fourth norm, then, is that there should be deacons responsible for the community of the church in the area of material things. If the practice of community in the church were being taken as it should be, this would be no small task! They would indeed need to be men of the Spirit, as were the first deacons. Consider, for example, what this would mean when poorer blacks from ghetto joined a more wealthy "middle-class" or "upper-class" congregation.
 
Discipline
The fifth norm is that the church is to take discipline seriously. 1 Corinthians 5:1-5 is one example among many which calls for careful discipline , based on the principle of the purity of the visible church in doctrine and in life. The New Testament stresses such purity, for the church is not to be just like an amoeba so that no one can tell the difference between the church and the world. There is to be a sharp edge. There is to be a distinction between one side and the other - between the world and the church, and between those who are in the church and those who are not.
Paul writes, "It is reported commonly that there is fornication among you, and such fornication as is not so much as named among the Gentiles, that one should have his father's wife. And ye are puffed up, and have not rather mourned, that he hath done this deed might be taken away from among you. For I verily, as absent in body, but present in spirit, have judged already, as though I were present, concerning him that hath so done this deed. In the name of our Lord Jesus Christ, when ye are gathered together, and my spirit, with the power of our Lord Jesus Christ, to deliver such a one unto Satan. . ." The simple fact is that discipline in the church is important. For a church not to have discipline in life and doctrine means that it is not a New Testament church on the basis of the New Testament norms.
 
Qualifications for office
The sixth norm is that there are specific qualifications for elders and deacons. Not only does the Bible set forth the offices of the church but it also describes the kind of men who should hold these offices. The qualifications for elders and deacons are given in two places - 1 Timothy 3:1-13 and Titus 1:5-9. These give what the elders and deacons should be like. The church has no right to diminish these standards for the officers of the church, nor does it have any right to elevate any others as though they are then equal to these which are commanded by God himself. These and only these stand as absolute.
In Titus 1:5 Paul writes, "For this cause left I thee in Crete, that thou shouldest set in order the things that are wanting [left undone], and ordain elders in every city, as I had appointed thee." So, although churches had been formed, the situation was still incomplete. The form was not yet full because elders had not yet been appointed or ordained. So Titus is to take care of what has been left undone; he is to bring this church up to the level of the form that the New Testament church should have.
 
The first church council
Form did not end with the local church. Acts 15 shows that these churches were not entirely separated one from the other. Representatives from individual churches at a time of real crisis met together in Jerusalem in what has often been called the Jerusalem Council. The issue was crucial: how a man is to be saved (Acts 15:1). It was a major doctrinal question bearing on the problem of the Judaizers who were saying that a man must be saved not only by faith in Christ but also by the addition of the Jewish ceremonial law: "Certain men which came down from Judaea taught the brethren, and said, Except ye be circumcised after the manner of Moses, ye cannot be saved." So they met together as office bearers (verse 6) in a formal way.
First of all, there was discussion (verses 7-12). The Authorized Version calls it "disputing," but this implies the wrong tone. There was much questioning, much discussion, but not what we would call disputing. Verse 7 reads, "And when there had been much questioning, Peter rose up, and said unto them, Men and brethren, ye know how that a good while ago God made choke among us. . ." What follows is Peter's testimony in the situation. Afterwards, "all the multitude kept silence, and gave audience to Barnabas and Paul, declaring what miracles and wonders God had wrought among the Gentiles by them" (verse 12).
 
Hence, on the question of salvation there is discussion and testimony first by Peter and then by Barnabas and Paul. It would seem from the 13th verse that a kind of moderator is also present here: "And after they had held their peace, James answered, saying, Men and brethren, hearken unto me." There is very little detail as to the exact form here, but the general picture is clear. Somebody - James, the half brother of Christ - draws the discussion together and relates it to Scripture (verses 15-17) - the basis of the church's authority.
Their solution was not merely something they generated out of themselves. It was rooted in Old Testament Scripture, in this case, Amos. James quotes, "After this I will return, and will build again the tabernacle of David, which is fallen down; and I will build again the ruins thereof, and I will set it up: that the residue of men might seek after the Lord, and all the Gentiles, upon whom my name is called, saith the Lord, who doeth all these things [or who maketh these things of old]".
So here we find a meeting, a moderator, an appeal to Scripture and a conclusion. It does seem to me therefore that the seventh norm is that there is a place for form on a wider basis than the local church.
I would add as the eighth biblical norm that the two sacraments of baptism and the Lord's Supper are to be practiced.
 
Form and freedom
Now it is important to realize two things here. First, these are the New Testament form commanded by God. These norms are not arbitrary - they are God's form for the institutional, organized church and they are to be present in the 20th century as well as any century. Second, there are vast areas which are left free. There is form and there is freedom.
Someone may feel that something else is clearly commanded beyond the eight norms I have given. Others may question whether one of these is really a norm. But do not let us get bogged down at this point. My primary point as we prepare for the end of the 20th century is, on the one hand, that there is a place for the institutional church and that it should maintain the form commanded by God, but, on the other hand, that this also leaves vast areas of freedom for change.
It is my thesis that as we cannot bind men morally except with that which the Scripture clearly commands (beyond that we can only give advice), similarly, anything the New Testament does not command in regard to church form is a freedom to be exercised under the leadership of the Holy Spirit for that particular time and place. In other words, the New Testament sets boundary conditions, but within these boundary conditions there is much freedom to meet the changes that arise both in different places and different times.
 
I am not saying that it is wrong to add others things as the Holy Spirit so leads, but I am saying that we should not fix these things forever - changing times may change the leading of the Holy Spirit in regard to these. And certainly the historic accidents of the past (which led to certain things being done) have no binding effect at all. It is parallel to the evangelical church being bound by middle-class mores and making them equal with God's absolutes. To do this is sin.
Not being able, as times change, to change under the Holy Spirit is ugly. It is the same in regard to church polity and practice: In a rapidly changing age like ours, an age of total upheaval like ours, to make non-absolutes absolute guarantees both isolation and the death of the institutional, organized church.
It seems clear to me that the opposite cannot be held, namely that only that which is commanded is allowed. If this were the case, then, for example, to have a church building would be wrong and so would having church bells or a pulpit, using books for singing, following any specific order of service, standing to sing, and many other like things. If consistently held in practice, I doubt if any church could function or worship.

DEATH IN THE CITY
FRANCIS A. SCHAEFFER
 

(3) THE MESSAGE OF JUDGMENT
 
As we have seen, Jeremiah was speaking to an age very much like our own. He is called the 'weeping prophet', for we find him crying over his people. And his attitude must be ours: we must weep over the church as it has turned away and weep over the culture that has followed it.
Jeremiah himself was born in Anathoth, a village just north of Jerusalem, and he died probably in his early sixties in Egypt. He did not have an easy life. In Hebrews 11:36, 37 we read 'And others had trial of cruel mockings and scourgings, yea, moreover of bonds and imprisonment: They were stoned, they were sawn asunder.' As you investigate, you can locate certain people in the Bible who went through all but one of the persecutions outlined in Hebrews 11. You do not find anybody who was sawn asunder. Tradition, however, tells us that after the Jewish nation was taken over by the Babylonians, some of the Jews carried Jeremiah down into Egypt, precisely where he did not want to go and where he told them not to go. The tradition (which may or may not be true) goes further and says that they put him in a hollow log and sawed through it. This might be what the writer of Hebrews is referring to. In any case, Jeremiah's life, which we will look at in more detail, was not an easy one.
 
His message was not an easy one either. We learn what that basic message was in Jeremiah 1:10: 'See, I have this day set thee over the nations and over the kingdoms, to root out, and to pull down, and to destroy, and to throw down, to build, and to plant.' Notice the order. First, there was to be a strong negative message - and then the positive one. But the negative message was primary. It was to be a message of judgment to the church which had turned away and to the culture which flowed from it. Judah had revolted against God and His revealed truth; and God says that Jeremiah's message was to be basically a message of judgment.
I believe the same message is to be ours today. Christianity is not romantic, not soft. It is tough-fibred and realistic. And the Bible gives us the realistic message that Jeremiah preached into his own day, a message I am convinced the church today must preach if it is to be any help in the post-Christian world.
 
Let us not be surprised at the world's reaction. The Bible makes it plain that this message is going to be poorly received by a church and by a culture in revolt. We read in Jeremiah 1:18, 19, 'For, behold, I have made thee this day a defenced city, and an iron pillar, and brasen walls against the whole land, against the kings of Judah, against the princes thereof, against the priests thereof, and against the people of the land. And they shall fight against thee; but they shall not prevail against thee; for I am with thee, saith the Lord, to deliver thee.' In other words, God says, 'This is the type of ministry you are going to have, Jeremiah.' So if you are a Christian looking for an easy ministry in a post-Christian culture where Christians are a minority, you are unrealistic in your outlook. It was not to be so in Jeremiah's day, and it cannot be so in a day like our own.
 
Jeremiah then turns to analyse the various ways in which his culture was turning away from God. He focuses on a number of faults: the inadequacy of a merely external religion, the general apostasy of the church, a few specific sins, and the tendency to search for meaning and security apart from the God who is there.
Jeremiah points out that although there was plenty of external religion, that was not what God wanted. We read, for example, in Jeremiah 6:20, 'To what purpose cometh there to me incense from Sheba, and the sweet cane from a far country? Your burnt-offerings are not acceptable, nor your sacrifices sweet unto me.' There was plenty of sacrifice, but it was no good. They were functioning in the wrong way with the wrong motivation and the wrong propositions. So God said, 'What good is your religion to me?' The point is the same in Jeremiah 7:4, 'Trust ye not in lying words, saying, The temple of the Lord, The temple of the Lord, The temple of the Lord.' In other words the people said, 'Is not the temple of the Lord with us? Then all will be well!' But God brought down His hands in anger and said, 'I do not care anything about your temple once you have turned away from my revealed truth. Once you have done this, you can have the temple there, but it does not mean a thing to me.'
 
So it is in our own generation. The fact that there is much religion means nothing to God and does nothing to remove His judgment. The new theology or the compromises that one finds sometimes even in some so-called evangelicalism remove the real thing that makes religion acceptable to God. As we saw in Lamentations, the Jews had turned away from the revelation of God, and when men turn away from the propositional revelation of God, it destroys the acceptability of their worship to God. We are not jousting over abstract theological terms. We are dealing with a question of believing God and believing His revealed truth.
 
Jeremiah, however, goes further in 7:10, 'And come and stand before me in this house, which is called by my name, and say, We are delivered to do all these abominations?'
That is, 'You come into the temple and then you go away and say, "Now I can do anything I wish. I can live the hedonistic life."' But God says through Jeremiah, 'Not so. Mere external religion means nothing to me.' In 9: 5 we find the same emphasis: 'Behold, the days come, saith the Lord, that I will punish all them which are circumcised with the uncircumcised.' They were circumcised, but what did it amount to? Nothing in the sight of God unless it was rooted in the truth of the revelation of God. The external forms alone mean nothing to God.
 
But through Jeremiah, God says more than this. Jeremiah speaks out expressly against apostasy. Here is a hallmark of our generation, one that shows the church today has been infiltrated by the relativism of the Hegelian concept of synthesis: since the thirties more and more the church has ceased to use the word 'apostasy'. It is easy to use the word in a hard and harsh way. That is wrong, of course. Nevertheless, on the basis of the Word of God, there is such a thing as apostasy, and when we see a real turning away from God, we are not faithful to the Word of God unless we call it what it is.
Through Jeremiah God speaks in strong, strict, even shocking terms about it: 'They say, If a man put away his wife, and she go from him, and become another man's, shall he return unto her again? shall not that land be greatly polluted? but thou hast played the harlot with many lovers' (Jeremiah 3:1). And then he gives the invitation, 'Yet return again to me, saith the Lord.' But the invitation is rooted in accepting the fact that what had been done before was real apostasy.
 
The picture in which the invitation is given is highly significant. Throughout Scripture God continually says, 'You are my bride.' For the church of God to turn away is spiritual adultery, apostasy. One must be careful not to use the word proudly, harshly, without love, without tears; but there is a proper way. The picture is repeated in Jeremiah 3:6: 'The Lord said also unto me in the days of Josiah the king, Hast thou seen that which backsliding Israel hath done? she is gone up upon every high mountain and under every green tree, and there hath played the harlot.' The Jews were turning away to false gods. But turning away to false theology is equal to turning away to false gods. Whenever the church of Jesus Christ turns away from the living God and His propositional truth, she is playing the harlot.
In Jeremiah 3:9 we find the same: 'And it came to pass through the lightness of her whoredom, that she defiled the land, and committed adultery with stones and with stocks.'
 
Therefore, in a post-Christian world and in an often post-Christian church it is imperative to point out with love where apostasy lies. We must openly discuss with all who will listen, treating all men as fellow men, but we must call apostasy by its proper name. If we do not do that, we are not ready for reformation, revival and a revolutionary church in the power of the Holy Spirit.
We are all too easily infiltrated with relativism and synthesis in our own day. We tend to lack antithesis. There is that which is true God, and there is that which is no god. God is there in opposition to His not being there. That is the big antithesis. And there are antitheses throughout His revelation, from Genesis 1 on. There is that which is given which is antithetical to its opposite. When we see men ignore or pervert the truth of God, we must say clearly - not in hate or anger - 'You are wrong'.
 
Jeremiah not only speaks against religious apostasy, but also against specific sins. This is likewise imperative in a generation such as our own. So God says, in Jeremiah 5:7, 8, 'How shall I pardon thee for this? thy children have forsaken me, and sworn by them that are no gods.' That is the religious side again. But note the effect of the affluent society: 'when I had fed them to the full, they then committed adultery, and assembled themselves by troops in the harlots' houses.' They used their affluence for sin. Does that sound familiar? Consider modern dramas, novels, films, painting, sculpture. In the midst of the affluent society often the artist's answer is a call to the hedonistic life.
 
Jeremiah continues in 5:8: 'They were as fed horses in the morning.' If a horse is well fed, says Jeremiah, it turns to sexual things. So he says that is the way you are in your affluent society, O Jews. And that is the way you are, O affluent United States and northern European Reformation countries, turning from the Reformation faith. 'They are as fed horses in the morning: every one neighed after his neighbour's wife.' Think of the novels today, such as John Updike's The Couples, which express this escape into an adulterous community.
Many young people say to me, 'Why shouldn't I take to drugs when the generation before me finds its escape in alcohol and adultery?' They are completely right. One is as bad as the other. It will not do for a society that lives on adultery and alcohol to turn then to those who would carry it a step further and act as though there is a qualitative difference between the two. There is only a quantitative difference. The church which does not speak of the sins of the last generation is in no position to speak against the sins of this generation.
 
When the church does not speak against sin in the post-Christian world, it does not follow God's example through Jeremiah as to what its message should include. External religion, apostasy, sexual sins - and lying. That too Jeremiah speaks about. In Jeremiah 9:2 we read, 'Oh that I had in the wilderness a lodging place of wayfaring men; that I might g leave my people, and go from them! for they be all adulterers, an assembly of treacherous men.' And in the fifth verse, 'And they will deceive every one his neighbour, and will not speak the truth: they have taught their tongue to speak r lies, and weary themselves to commit iniquity.' God is also concerned about men speaking truth.
Men no longer believe that there are absolutes, and more and more it has become the accepted thing not to speak the truth. The business contract is not honoured if a way can be legally found around it. The employer does not honour his promise. The employee responds in kind. As men have turned away from God, who alone gives a basis for absolutes in truth, men have become untruthful and hypocritical with each other.
 
The phrase 'a plastic culture' relates well to this. It fits. Ours is a plastic culture, and often ours is a plastic church. Men are simply carrying on by memory. They are living only by habit, not because they have a firm, rational, Christian base for their actions, and it is indeed ugly. It is so easy to see this hypocrisy and ugliness in both culture and church that we should not have had to wait for the present generation to tell us. The church should have been saying this for years. The beauty is gone if we continue to do even the right things once the base which produced these is gone.
We live in a day when truth is worn down in the philosophy of our generation. This is so not just in the chairs of philosophy, but in the places where living philosophy is being beaten out now, and we cannot expect truth to be torn down either in the university or in the arts without a result in the practice of society.
 
But Jeremiah speaks for God and says, 'I'm not only speaking against sexual sin; I'm speaking about cutting down the force of truth.' In 9:8 he says, 'Their tongue is as an arrow shot out; it speaketh deceit: one speaketh peaceably to his neighbour with his mouth, but in his heart he layeth wait.' It is easy for both the orthodox and the liberal church to talk of love and yet live without it. And it is easy for the modem generation outside the church to do the same.
The hippies, too, often use the word love, but they have left Haight-Ashbury a desert. Drawn by the cry of 'love', many a flower child has been exploited and sucked empty for life by the time she is fourteen. Both inside the church and outside the church to use the word 'love' and other peaceable words in order to deceive is simply exploitation. God spoke to Jeremiah against such falsehood and exploitation. And if the church is not speaking in strong terms against both the apostasy and the sins of our own day, we are not ready to see any sort of revolutionary movement into a tough generation. Our generation is properly sick of god-words.
 
Jeremiah also speaks against looking to the world for help. In his day this was very specific. It was looking to Egypt and other great nations for protection against Babylon. In 2:18 we find Jeremiah saying, 'And now what hast thou to do in the way of Egypt, to drink the waters of Sihor? or what hast thou to do in the way of Assyria, to drink the waters of the river?' That is, 'What are you doing looking to Egypt? What are you doing looking to Assyria? Why don't you look to God?' For Jeremiah it was a literal Egypt. Our Egypt is the world and the world's cleverness. We cannot expect a tough generation sick and tired of the glib and the plastic to take the church seriously if it uses the world's way. As Jeremiah says in 2:36, 'Why gaddest thou about so much to change thy way? thou also shalt be ashamed of Egypt, as thou wast ashamed of Assyria.'
 
Or again in 37:7, 8 Jeremiah says, 'Thus saith the Lord, the God of Israel; Thus shall ye say to the king of Judah, that sent you unto me to inquire of me; Behold, Pharaoh's army, which is come forth to help you, shall return to Egypt into their own land. And the Chaldeans shall come again, and fight against this city, and take it, and burn it with fire.'
'Are you looking to the world for help?' God asks. It is going to fail. You are going to be ashamed. The church that says there is truth in a generation of relativism, a church that says God is there, when the new theology turns religion into mere psychology - such a church must demonstrate that it really believes God is there. We must look directly to God for help. As Hudson Taylor used to say, it must be the Lord's work done in the Lord's way.
 
So what then is the message Jeremiah gave to the Jews? Was it a light message? What he said was, 'You are going on to utter destruction because you have turned away from God and because you will not repent. The God who works in history is going to bring upon your culture utter destruction.' And so he writes in 1:4, 'Then the Lord said unto me, Out of the north an evil shall break forth upon all the inhabitants of the land.' And in 5:15, 'Lo, I will bring a nation upon you from far, O house of Israel, saith the Lord: it is a mighty nation, it is an ancient nation, a nation whose language thou knowest not, neither understandest what they say.' The whole book is full of such prophecy. Utter destruction is coming upon your whole culture, utter destruction.
 
What we need are new John Bunyans to point out what occurs when men turn to Vanity Fair. When men turn away from God, the city becomes the city of destruction. In 9:11, 'And I will make Jerusalem heaps, and a den of dragons; and I will make the cities of Judah desolate, without an inhabitant.' In 21:4, 'Thus saith the Lord God of Israel; Behold, I will turn back the weapons of war that are in your hands.' To our generation God says, 'O nation, O culture, do you think because of the knowledge you now have, a knowledge that is separated from what is really there (the universe in which there is a supernatural as well as a natural, in which everything is not merely economic cause and effect), do you think you can build weapons that will meet your need? No,' says God, 'these things are going to turn as a sword in a weak man's hand, and it is going to cut the man who holds it. You are trusting in increased technology. The technology will destroy you.' Until we hear men preaching with this kind of contemporary courage, we cannot expect the church to be taken seriously.
 
'I will turn back the weapons of war that are in your hands, wherewith ye fight against the king of Babylon, and against the Chaldeans, which besiege you without the walls, and I will assemble them into the midst of this city. And I myself will fight against you with an outstretched hand and with a strong arm, even in anger, and in fury, and in great wrath. And I will smite the inhabitants of this city, both a man and beast: they shall die of a great pestilence. And afterward saith the Lord, I will deliver Zedekiah king of Judah, and his servants, and the people, and such as are left in this city from the pestilence, from the sword, and from the famine, into the hand of Nebuchadrezzar' (Jeremiah 21:4-7).
Our generation needs to be told that man cannot disregard God, that a culture like ours that has had such light and then has deliberately turned away stands under God's judgment. God is a God of grace, but the other side of the coin of grace is judgment. If God is there, if God is holy (and we need a holy God or we have no absolutes), there must be judgment.
 
Do you really believe He is there? Why is there so much unreality among evangelicals, young and old? What is the final reality? The final reality is that God is really there. The Bible is what it is because the God who exists has spoken it in propositional, verbalized form. But does your Christianity end with something less than God who is there? In your learning, your teaching, your living, do you believe He is there? Do you really believe He is there, or are you only living in some sort of sociological belief? If He is really there and if He is a holy God, do you seriously think that God does not care that a country like our own has turned from Him? There is only one kind of preaching that will do in a generation like ours - preaching which includes the preaching of the judgment of God.
 
- - - - - - -
 
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 
Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

***

DEATH IN THE CITY
FRANCIS A. SCHAEFFER
 

PREFACE
This book is based upon a series of lectures given at Wheaton College, Illinois, 30 September-4 October 1968. I have not attempted to remove all the marks of the lecture form.
It is imperative in our generation to bring historic Christianity into contact with twentieth-century man and his intellectual and cultural questions. This was the theme of my two earlier books Escape From Reason and The God Who Is There. But these answers must be firmly related to exposition of Scripture and it is this which the present volume seeks to do.
In addition we must demonstrate that the Personal-Infinite God exists, an aspect covered by my wife in her book L'Abri. All these elements must be kept together as a unity. To separate them would grieve the Holy Spirit and sever the link with modern man.
May God grant us reformation, revival and constructive revolution in the orthodox, evangelical church.
FRANCIS A. SCHAEFFER
 
 
1. DEATH IN THE CITY
We live in a post-Christian world. What should be our perspective as individuals, as orthodox Christians, as those who would claim to be Bible-believing? How should we look at this post-Christian world and function as Christians in it?
This book will try to answer these questions. I will begin by asserting a proposition concerning the basic need of the orthodox church in our post-Christian world. Then I will consider that proposition in the biblical context of the books of Romans, Lamentations and Jeremiah. Throughout we shall look at the situation we face in the modern world and the perspective we must have as Christians in that world.
The proposition is concerning reformation and revival. This is the basic need of the orthodox, evangelical church in our moment of history.
 
The church in our generation needs reformation, revival and constructive revolution.
At times men think of the two words 'reformation' and 'revival' as standing in contrast one to the other. But this is a mistake. Both words are related to the word 'restore'.
Reformation refers to a restoration to pure doctrine; revival refers to a restoration in the Christian's life. Reformation speaks of a return to the teachings of Scripture; revival speaks of a life brought into its proper relationship to the Holy Spirit.
The great moments of church history have come when these two restorations have simultaneously come into action, so that the church has returned to pure doctrine and the lives of the Christians in the church have known the power of the Holy Spirit. There cannot be true revival unless there has been reformation, and reformation is not complete without revival.
Such a combination of reformation and revival would be revolutionary in our day - revolutionary in our individual lives as Christians, revolutionary not only in reference to the liberal church but constructively revolutionary in the evangelical, orthodox church as well.
We need to be those who know the reality of both reformation and revival, so that this poor dark world may have an exhibition of a portion of the church returned to both pure doctrine and Spirit-filled life.
 
The latter portion of the first chapter of Romans speaks of man as he is, and two verses tell how he came to be in that position. Romans 1:21, 22 states, 'Because that, when they knew God, they glorified him not as God, neither gave thanks; but became vain in their reasoning.' It is important that we follow the Greek here with the word 'reasoning' and not 'imagination' (as the Authorized Version renders it), because the emphasis is not on what our generation uses the word 'imagination' to express, but on what it calls 'reasoning'. What is involved here is in men's thinking, in that which is cognitive, in thought processes, in comprehension. Thus, they 'became vain in their reasoning, and their foolish heart was darkened. Professing themselves to be wise, they became fools.'
When the Scripture speaks of man being thus foolish, it does not mean he is only religiously foolish. Rather, it means that he has accepted a position that is intellectually foolish not only in regard to what the Bible says but also in regard to what exists, the universe and its form, and the 'mannishness' of man. In turning away from God and the truth which He has given, man has thus become foolishly foolish in regard to what man is and what the universe is. He is left with a position in which he cannot live, and he is caught in a multitude of intellectual and personal tensions.
 
Such is the biblical position regarding man. And if we are going to begin to think of reformation and revival, we must have the same mentality God has concerning the position of man.
The Scripture tells us how man came into that situation:
'Because that, when they knew God, they glorified him not as God, neither gave thanks'; therefore, they became foolish in their reasoning, in their comprehension, in their lives. This passage relates to the original fall, but it does not speak only about the original fall. It speaks of any period where men knew the truth and deliberately turned away from it.
Many periods of history could be spoken of in this way. From the biblical viewpoint there was a time when the ancestors of the people of India knew the truth and turned away, a time when the ancestors of the people of Africa knew the truth and turned away. This is true of people anywhere who now do not know the truth. But if we are looking across the history of the world to see those times when men knew the truth and turned away, let us say emphatically that this is exhibited nowhere in history so clearly in such a short expanse of years as in our own generation.
 
We who live in the northern European culture, including America and Canada, have seen this verse in our generation carried out with desperate strength. Men of our time knew the truth and yet turned away, turned away not only from the biblical truth, the religious truth of the Reformation, but turned away from the total culture built upon that truth, including the balance of freedom and form which the Reformation brought forth in northern Europe in the state and in society, a balance which has never been known anywhere in the world before.
Having turned away from the knowledge given by God, man has now lost the whole Christian culture. In Europe, including Britain, it took many years; in the United States only a few decades. In the United States in the short span from the twenties to the sixties we have seen a complete shift. Of course not everyone in the United States in the twenties was a Christian, but in general there was a Christian consensus. Now that consensus is completely gone. Ours is a post-Christian world in which Christianity, not only in the number of Christians but in cultural emphasis and cultural result, is now in the absolute minority. To ask young people to maintain the status quo is folly. The status quo is no longer ours. In the last four decades the change has come in every portion and in every part of life. If in the twenties you had distributed a questionnaire in a place like Columbus Circle in New York, you would have found that most of the people may not personally have been Christians, but they at least would have had an idea of what Christianity was. Trafalgar Square about 1890 would have been the same. But if today you distributed a questionnaire in these places, you would find that almost every man you asked would have little or no concept of true Christianity.
 
When we begin to think of them and preach the gospel to them, we must begin with the fact that they have no knowledge of biblical Christianity. But it is more than this, for the whole culture has shifted from Christian to post-Christian.
We cannot take this lightly. It is a horrible thing for a man like myself to look back and see my country and my culture go down the drain in my own lifetime. It is a horrible thing that forty years ago you could move across the United States and almost everyone, even non-Christians, would have known what the gospel was. A horrible thing that thirty to forty years ago our culture was built on the Christian consensus and now we are in an absolute minority.
 
As Christians in this period of history we are faced with some crucial questions, the first one being this: What is to be our perspective as we acknowledge the post-Christian character of our culture? Referring to Romans 1:21-22 again we read: 'Because that, when they knew God, they glorified him not as God, neither gave thanks; but became vain in their reasoning, and their foolish heart was darkened. Professing themselves to be wise, they became fools.' Verse 18 tells us the result of man's turning away from and rebelling against the truth he knows: 'For the wrath of God is revealed from heaven against all ungodliness and unrighteousness of men, who hold the truth in unrighteousness.' Man is justly under the wrath of the God who really exists and who deals with men on the basis of his character, and if the justice of that wrath is obvious concerning any generation, it is our own.
There is only one perspective we can have of the post-Christian world of our generation: an understanding that our culture and our country is under the wrath of God. Our country is under the wrath of God. Northern European culture is under the wrath of God. It will not do to say how great we are. It will not do to cover up the difference between the consensus today and the consensus of a Christian world. The last few generations have trampled upon the truths of the Reformation and all that those truths have brought forth. And we are under the wrath of God. This is the perspective we must have if we are going to understand what reformation, revival and a true constructive revolution will mean.
What, then, should be our message in such a world - to the world, to the church, and to ourselves?
 
We do not have to guess what God would say about this because there was a period of history, biblical history, which greatly parallels our day. That is the day of Jeremiah. The book of Jeremiah and the book of Lamentations show how God looks at a culture which knew Him and deliberately turned away. But this is not just the character of Jeremiah's day of apostasy. It is my day. It is your day. And if we are going to help our own generation, our perspective must be that of Jeremiah, that weeping prophet Rembrandt so magnificently pictured weeping over Jerusalem, yet in the midst of his tears speaking without mitigating his message of judgment to a people who had had so much yet turned away.
In Jeremiah 1:2, 3, we are given the historic setting in which Jeremiah spoke. 'To whom the word of the Lord came in the days of Josiah the son of Amon king of Judah, in the thirteenth year of his reign. It came also in the days of Jehoiakim the son of Josiah king of Judah, unto the end of the eleventh year of Zedekiah the son of Josiah king of Judah, unto the carrying away of Jerusalem captive in the fifth month.'
 
Here is Jeremiah rooted in history, during the reign of the last five kings before the nation was carried into the Babylonian captivity.
The Bible puts its religious teaching in a historical setting. It is quite the opposite of the new theology and existential thought, quite the opposite of the twentieth century's reduction of religion to subjective projection. Scripture relates true religion to space-time history which may be expressed in normal literary form. And that is important, because our generation takes the word 'religion' and turns it into something which is no more than psychological or sociological.
The Bible also has another emphasis. Not all that occurs in space-time history is explainable on the basis of natural cause and effect, for example, economic, military and psychological forces. Most modern men explain all of history this way, but the Bible does not. The Bible says that there is a true significant space-time history which God has made. Of course, history must be understood to be partially a product of the economic forces, of the flow of cultural thought, of military power, and so forth. If we were to study Jeremiah in detail, we would see various forces present: the great countries, Egypt on one side, Babylon on the other - tremendous external and internal forces. But history is not to be explained only on this basis. For a holy and a loving God really exists, and He works into the significant history which exists. He works in history on the basis of His character, and when His people and their culture turn away from Him, He works in history in judgment.
We must understand that the 'Christian culture' of Jeremiah's day was disintegrating into a 'post-Christian culture'. The holy God was dealing with that culture according to His character. Historical results were not just a product of chance, nor merely of mechanical, economic and psychological forces. It was God working into that history as His people turned away from Him.
In Lamentations 1:1 Jeremiah speaks of the city of Jerusalem: 'How doth the city sit solitary, that was full of people!' Jerusalem, a city which used to be close to God, has been changed by the choice of significant men. They have turned away from Him when they knew Him, and now their city is under siege. There is death in the city.
 
Furthermore, in Lamentations 1:9, Jeremiah says with brilliant realism: 'Her filthiness is in her skirts.' God's betrothed - this people and their total culture - has become filthy in her skirts. She is filled with spiritual adultery, and God says, 'Her filthiness is in her skirts; she remembereth not her last end.' This last phrase is tremendous: she does not remember her last, her final, end.
Two factors are involved. She has forgotten what her end will be if she turns from God, but, even more fundamental, she has forgotten her purpose as a nation she has forgotten her relationship to God. She has forgotten what was recorded in the Pentateuch, that the chief end is to love God. She has forgotten her purpose as the people of God. She has even forgotten the purpose of man. For man is not just a chance configuration of atoms in the slip-stream of meaningless, chance history. No. Man, made in the image of God, has a purpose - to be in relationship to the God who is there. And whether it is in Jeremiah's day, or in our own last three generations, the effect is the same. Man forgets his purpose and thus he forgets who he is and what life means.
It was my generation and the generation that preceded me that forgot. The younger generation is not primarily to be blamed. Those who are struggling today, those who are far away and doing that which is completely contrary to the Christian conscience, are not first to be blamed. It is my generation and the generation that preceded me who turned away. Today we are left not only with a religion and a church without meaning, but we are left with a culture without meaning. Man himself is dead.
Jeremiah says this of God's people who turned away in his day: 'Her filthiness is in her skirts; she remembereth not her last end; therefore she came down wonderfully: she had no comforter.' Because the Jewish nation did not remember the purpose of its existence, it came down wonderfully. The people could not find a comforter.
 
What marks our own generation? It is the fact that modern man thinks there is nobody home in the universe. Nobody to love man, nobody to comfort him, even while he seeks desperately to find comfort in the limited, finite, horizontal relationships of life. But it does not work - in his art, in his music, or anywhere else. In his literature, in his drama, it does not work. In the sexual act, in human relationships, he finds only the devastatingly sterile and the dreadfully ugly.
The Jews had tried Egypt; they had tried Babylon, but there was no comfort, for the true Comforter was gone. In pornography, hedonism, and much else our generation has tried a thousand Egypts and a thousand Babylons. But men have come down wonderfully because they have forgotten who man is and what his final purpose is. The true Comforter is gone.
 
But in Lamentations 1:11, Jeremiah continues: 'All her people sigh, they seek bread; they have given their pleasant things for meat to relieve the soul.' 'To relieve the soul' may be translated 'to make the soul come again'. In a city under siege, these Jews were physically starving; they were giving everything for bread.
Today most men in the West are not physically starving. In fact many in America and Europe are suffocating in the stench of a completely affluent society. But, no matter what their philosophic and intellectual system is, men, being made in the image of God, have human hungers that need to be satisfied. To some the major need is intellectual; they must have answers. So they look into existential philosophy and linguistic analysis. But there is no final answer there. Other people have a deep longing for beauty. So they try to produce beauty out of their own fallenness and self-expression of fallenness. But the final answer and true comfort are not there.
 
A hunger for beauty. A hunger for answers. Still other men are hungry for moral realities. Many modern sociologists, for example, are troubled by the lack of a firm basis for moral and social form. How is man to find firm categories to distinguish social good from social evil? They try relativism, the concept of social contract, and various types of totalitarianism, and comfort slips through their fingers.
And many men are hungry for love, for God has made man to love. So our generation has turned to sex as a fulfilment of the need for love in the human heart. But it does not work. I have known couples who have talked half through the night and for many nights. What for? Because, being consistent in their non-Christian world, they were seeking some kind of human relationship in trying to find just one sentence that they could say and could exhaust together to begin to have meaningful human contact. But being finite they failed. So man cries out, 'I am starving.'
The hand of God is down into our culture in judgment and men are hungry. Unlike Zeus whom men imagined hurling down great thunderbolts, God has turned away in judgment as our generation turned away from Him and He is allowing cause and effect to take its course in history. God can bring His judgment in one of two ways: either by direct intervention in history or by the turning of the wheels of history. Often it is the peripheral blessings that flow from the gospel, when freed from the Christian base, which then become the things of judgment in the next generation.
 
One may consider, for example, freedom. It is the results of the Reformation in the northern European world which gave us a balance of form and freedom in the area of the state and society: freedom for women, freedom for children, freedom in the area of the state under law. And yet, when once we are away from the Christian base, it is this very freedom, now as freedom without form, that is bringing a judgment upon us in the turning wheels of history.
As the wheels of history turn, our generation feels, as Proust said, the 'dust of death' upon everything. And as he feels the transitoriness of the present life, he tries either to elongate it or, through all kinds of strange and devious devices, to give hope for life after death. Thus we find a strange thing: men who are naturalists and yet seek seances with those who have died. In men like Ingmar Bergman we find a denial of the existence of God but a growing interest in demonology. As the Jews of Jeremiah's day were hungry for bread and had no comforter, our post-Christian world is hungry in state and society and in the individual longings of the heart, for it too has turned in our own day from the only sufficient Comforter.
Therefore, if we are going to understand anything about reformation, revival and real constructive revolution in our own hearts and in the evangelical church, if we are going to start thinking about it and praying for it, we must be realistic. The place to begin is to understand that we live in a post-Christian world. Because man has turned from God, there are hungers on every side. There is death in the polis.
There is death in the city.

*** 
 
Concerning Jerusalem
by T. Austin-Sparks
 
Reading: Nehemiah 1:1-11
 
In Ezra and Nehemiah which are really two halves of a whole, and they form one narrative, there is a sense in which the whole can be gathered up in three representative and symbolic things which are found there in Jerusalem, namely, the Altar, the House and the Wall. We may say that these three things represent Jerusalem, for when you come to look at the exercise of heart in Ezra and Nehemiah, it had its outworking and its expression almost, if not entirely, in connection with those three things. There were other phases and features but they were all directed toward these three things, the altar, the house and the wall.
These three occupied their attention and their energies and so we may say that that is what is meant by Jerusalem, and it was a matter of concern for Jerusalem as gathered up in those three things. And when you ask for the spiritual and New Testament meaning of Jerusalem, the answer undoubtedly is that Jerusalem represents the inclusiveness and fulness of Christ.
We might trace that right through the Word to very great profit. It is not our intention to do so at the moment, but if you are in need of a little bit of work with the Word at any time, I would suggest to you that you study Jerusalem in that light: the inclusiveness and fulness of Christ. And if you want to hasten your study to a swift conclusion, start in Revelation, for there the new Jerusalem, the heavenly Jerusalem is undoubtedly the fulness of Christ.
 
When Nehemiah made his enquiry he learned of the state of ruin in which Jerusalem was. The altar was gone, the house had been destroyed, and the wall was broken down, until Ezra returned, replaced the altar, rebuilt the house, but still there was an imperfect representation of Christ there, and conditions were, therefore, unsatisfactory and heartbreaking. The altar gone; that resulted in spiritual defeat, for the altar was put in its place because fear was upon the people because of the peoples round about, so that the altar became the occasion of the removal of their fear, the symbol of security, safety, deliverance, victory, but the altar gone, spiritual defeat follows. The house destroyed; then the heavenly life and fellowship and fulness of the Lord's people have gone, for the house comes in after the altar, as a heavenly thing, by way of the cross, as that in which the Lord's people have their fellowship and their fulness in heavenly life. The wall broken down; then the testimony of the fulness of Christ to the world has gone, and Jerusalem is in ruins and the Lord's testimony in its fulness as represented thereby is non-existent.
 
The result amongst the Lord's people is a state of servitude, of that which represents a state of subjection to world powers, dishonour, that is, a loss of dignity, shame and reproach. And further, schism and strife amongst the Lord's people, for this book reveals a good deal of that amongst the Jews at Jerusalem and round about. And then poverty; terrible poverty. You read it through again and find how it was almost impossible for them to make ends meet. These are the consequences of an altar gone, and a house destroyed, and a wall broken down. They are always the consequences of that which is typified thereby. In a word, when the cross in the fulness of its meaning, is out of place, then there is spiritual defeat amongst the Lord's people. When the house, the truth of the House of God, the church, the Body of Christ has been overlooked, or ignored, or not apprehended and applied, the result is that the heavenly life and heavenly fellowship, and heavenly fulness have gone. And when the wall, the testimony of the Lord's fulness to His people, is broken down, then there is nothing to show to the world, the testimony to the world is destroyed.
 
The result for the Lord's people is that they are brought into a state of servitude, and this is by far the greater condition of Christian people today than the opposite. Christianity is in servitude to the world. It is almost going on its hands and knees to the world to allow it to exist. It is doing everything it can in order to get the favour of the world; it is in servitude, it is paying its tithes to the world. Whenever you see a notice or an advertisement about a sale, a whist drive or a bazaar, or something like that, you know that there there is servitude to the world, you know that the whole thing is in bondage to the world, you know that that thing cannot maintain itself in God, it can only maintain itself by going to the world, and it is having to beg its very life from the world; so much so that many Christian people are coming to feel that it is far too expensive to belong to a church, there are so many things to pay for. Oh, the shame of that, the reproach to the Lord, the indignity, the dishonour. And what about the strife and the schism amongst the Lord's people; and the spiritual poverty; that so few have anything to give of spiritual wealth and means and riches, to others. This is because the cross, in all its meaning of full victory and deliverance is not in its place.
 
The altar has gone. It is because the great truth, the reality of the House of God, the Body of Christ is not in operation; that leads to strife, that leads to division and schism, that leads to spiritual poverty. What is the opposite of spiritual poverty in this connection? Why, an assembly constituted on the principles of the Body of Christ in which everybody has something to give. The opposite of that is a congregation, with only one man preparing something day after day to give to the people, and if that man should fall sick there is not a soul in the congregation who can take the service or give a message, so they must rush round to find a preacher: the whole congregation is in spiritual poverty without a fragment of food to give. That is because the truth, the great truth of the House of God is not in operation. Get that truth in and all God's people are priests, and you all have something to give. Are you in the good of the truth of the House of God? Have you got spiritual riches and wealth? That is Jerusalem as the Lord wants it to be: the fulness of Christ.
 
And then the wall follows, and the wall is the outward circumferential expression of what is inside. That is, within the wall is the fulness of Christ, and the testimony of Christ as full satisfaction to His people is given out to the world; this is the testimony to the world that in Christ is full satisfaction. That is Jerusalem. And that was Nehemiah's concern, and Ezra's concern for Jerusalem, as they represented the complete meaning of Jerusalem in the cross, and the house of God and the testimony to the nations of the fulness of Christ, by His cross in His House. But here it was not so; the world was in the ascendency and Jerusalem was submerged. The people of God were spiritually divided and scattered.
 
Now what we have here is the recovery, and Ezra and Nehemiah dealt with that whole state of things to recover the fulness of the Lord's testimony in Jerusalem, and what they recovered was typically, the fulness of Christ. And that is the end time concern of the Lord which He would put into the heart of an instrument in relation to His Coming again. A real concern for the recovery of the fulness of Christ, God's testimony in Christ to His inclusiveness and fulness. What, again, is that fulness of Christ? It is the victory of His death as represented by the altar, the cross. The victory of Christ's death. We do not enlarge upon that very much at the moment but we must see that inasmuch as that altar in Jerusalem was the symbol of deliverance from, and safety in the presence of the enemies round about, the cross, the death of the Lord Jesus is the deliverance of His people from the power of darkness, the tyranny of the Devil, the forces of evil, and becomes the ground of their security even when the enemy is raging round.
 
The death of Christ is our victory. The testimony to the cross is that in His death He triumphed. The mighty, mighty power in Christ's death to destroy death and him that had the power of death, that is the Devil. We want to let the full weight of that fall upon our hearts, "...that through death he might destroy him that had the power of death, that is, the devil; and deliver them who through fear of death were all their lifetime subject to bondage". His was a death, a Satan-destroying death, a delivering death from the power of the Devil. That is the cross, the altar. We need to ask the Lord to give us for ourselves the true inward understanding and knowledge of the power of Christ's death as the means of deliverance from Satan and death, and the "fear of death". "...and deliver them who through fear of death were all their lifetime subject to bondage". He delivered through death. That is the first aspect of the fulness of Christ as revealed in His cross.
 
Then the power of His resurrection as represented by the House of God, or the Body of Christ, because it is the Body of Christ and the House of God which becomes the repository of the truth and power of His resurrection. The House is the result, as we have seen, of the cross. The Body of Christ comes into being through the cross, as the immediate issue of the cross, and into that Body He comes in the power of His resurrection; in the upper room in resurrection life and power He is found immediately in the midst. "...came Jesus and stood in the midst", and that represents for all this dispensation, the nature of the church. It is that in which Christ in the power of His resurrection, is dwelling, is residing. That is Jerusalem. That is the fulness of Christ as seen in the House.
 
And then the testimony of His sufficiency to His people as represented by the wall. The Lord is sufficient for His people, and it was at that that Nehemiah was aiming, to bring the people within the walls and say to them that the Lord was sufficient for them. And through all the conflict, all the trial and the difficulties and the perplexities and the upsettings which are seen in the course of the reconstructing of that wall, the one continuous note of optimism, praise and glorying on the part of Nehemiah was concerning the sufficiency of the Lord for the whole situation. He inspired the people with that and so in six months the whole work was finished because the people had a mind to work. They had that mind because Nehemiah inspired them with his own confidence in the Lord's sufficiency, and all without came to recognise that those they had called "these feeble Jews" had got a resource of fulness which was more than that of men, the fulness of the Lord; and that was the testimony outward to the fulness of Christ.
 
So Ezra and Nehemiah recovered typically, that which represented the fulness of Christ. And we apply that of course to see that that is what the Lord is seeking to do at an end time. Always the recovery is more difficult than the original constructing. When a thing has been lost it is always more difficult to get it back than it was to originally establish it. We come to the book of the Acts and we see the thing coming in in life, spontaneously, in power. It was withstood, it was fought against, but there it stood in all its original glory and power and splendour. But it has been lost, and to recover always represents a very much greater task. So we find this book represents the difficulty of recovery. We are coming to see what those difficulties are in a moment. And then, recovery is not only marked by difficulties which are natural to a loss of position, but the recovery is also fraught with the opposition of every conceivable satanic device. If the Devil was behind the loss of the testimony we may be quite sure he will withstand its recovery with every means at his command. These are the two things which come up so fully in the book of Nehemiah: the difficulties of recovery from the inside and the withstanding of the enemy from the outside.
 
Let us look at some of these difficulties, the difficulties of recovery. There is one phrase which indicates an initial difficulty for Nehemiah. As he went round in his secret personal investigation by night, having told no one, personally and secretly exercising himself over this whole matter, one phrase which is used about the situation is this: "...there is much rubbish", and that is always a characteristic of recovery. You do not have that in the same sense in the original setting up or constituting, you have more or less a clear way for your new thing, but when it is renewing a thing you find that in the meantime a good deal of rubbish has accumulated, and in the place where the wall once was, now there is much rubbish. And remember that that wall stands to represent the clear definition of what is of God and what is not of God. It defines the point where what is of God ends and what is not of God begins, but it is a clear mark by division.
Now when Nehemiah came to the place which was once marked so definitely, so precisely, so clearly and you could say: "God's things end there, and the world's things begin there, and that wall divides between clearly", that very place which was once the clear mark of definition and division and separation has on it all kinds of rubbish. That is, the clear definition has gone, you do not know where what is of God's things end and what is of the world begins. There is such an overlapping and intermixture, such a confusion, such a mess that the clear definition is lost. "...much rubbish".
 
It might be dangerous to try and apply that exhaustively - but man, even religiously, has put a very good deal upon what once represented God's clear line of demarcation that even Christian people do not know where they are today. Man has constructed his own interpretations of Christianity and of truth, brought in his own systems and has confused things so much that you really do not know unless you have clear discernment such as Nehemiah had, what is of God and what is not of God. There are multitudes of good, honest, sincere Christian people who really are in the most awful fog as to what is of God and what is not of God religiously. Man's religious systems have brought about that confusion and multitudes of honest people believe with all their heart that the thing that they are in is of God, and it is just possible for them to get such an awakening to see the whole thing was man-made and not of God at all. "...much rubbish".
 
Paul was one of those. Reflect upon his past life, privileges, inheritances which he at one time believed were so utterly and absolutely of God, for him, and that he really was in God's will. He came to a time and he said: "The things which were gain to me, those I counted loss for Christ". "...for whom I suffered the loss of all things, and do count them but refuse, that I may gain Christ"; and yet he was so devoted to all that as a traditional religious system in which he at one time was living as out from God, which had now become merely an outward thing of forms and external laws. He believed, nevertheless, that it was all of God until the light shone, until he saw that in comparison with the fulness of Christ it was refuse. It is a strong word that he uses; the word he uses is "stuff to be flung to the dogs". Saul of Tarsus throwing his Judaism to the dogs! He did it when he saw Christ.
 
You can never come out of the rubbish until you see Christ. Ask the Lord to reveal to you the fulness of Christ and you will find things which have gripped and held you become as mere refuse, stuff to be flung to the dogs. There was much rubbish in the place which once represented a clear line of division between what was of God and what was not of God; confusion, mixture. I shall not attempt to apply that more thoroughly.
The Lord will have to show us by revelation, what the rubbish is, but there is the simple statement and it contains a truth, and you and I will really have to ask the Lord to show us even in religious matters, where man ends and God begins, or where God ends and man begins, so that we shall be delivered from everything that man has imposed or added upon what is of God, and we shall be able to get right down to foundations, the rubbish being removed: and there is a very great deal of ecclesiastical rubbish about in these days that must go.
That is a real difficulty in recovering the full testimony of the Lord Jesus. It is the longstanding systems of man religiously, the traditions of men, that which man has brought into Christianity and said: "This is of God". To get a full testimony to the Lord Jesus you come up against that very truly and very severely, and you find that people are met with the great obstruction of their inheritances and their acceptances before they can get right into the fulness of the Lord Jesus. It takes a long time to clear that rubbish away - it does.
 
Then the second thing was their past history which would tend to be a ground of great discouragement, even despair, and throw them into a state of inertia, paralysis. They would look back over the past and they would say: "Yes, the good old days, they will never come back, we cannot expect to have things again as they were; they are gone for ever." "What is the good of trying to recover?" You find plenty of people today who, in the face of a divinely inspired effort to recover the fulness of the testimony of Christ in His Body, will say: "Oh yes, but there have been many things like that in the past centuries, a good many people have tried that and it has always failed". "So-and-so led a movement like that, and another time there was another thing that said that was its object, and there have been plenty of attempts along that line but history shows they do not succeed and one after another they break down; what is the good?"
You see there is a history, and a bad history of the church, and there are plenty of people today who fall into despair and say: "Well, the only thing is for us to live as individual believers and never have anything corporate, and try and be personally faithful to the Lord". That is a counsel of despair. It is quite contrary to the Lord, that. We are not thinking of a great world movement, of a great public thing, but if it can only be in a company of a dozen that the Lord has some real fulness of realization of His end, that is the contradiction to all these counsels of despair, and that is God's answer to the work of the Devil. And do you think that it is right for us to sit down and tell the Lord that He started to do a thing and the whole thing has been spoiled and it is no use Him trying to do it?
 
"Lord, at the beginning Your plan, Your way was to have Your full thought and desire as represented by little companies here and there; things went wrong, Your object was spoiled, the Devil came in and upset it, and it is quite impossible for You to realize any such idea or ideal." Are you prepared to thrust that upon the Lord? Not a bit. Nehemiah will not accept that, and Nehemiah represents the spirit of an end time movement and says: "Well, if it only be in a small company here and there and somewhere else, God can have that which satisfies His heart, and if God's heart satisfaction is to be realized in that way then it is our business and we must not be discouraged by past history."
 
We recall movements in past days which were great movements, blessed movements and represented something very rich for the Lord and then were upset and arrested and so we say: "Well, it is no use our attempting anything, the same result will follow." That is contrary to the spirit of Nehemiah. A Nehemiah instrument repudiates all such arguments and counsels, and says: "Although the thing has failed a thousand times, God is still able to do that upon which He has set His heart" - and the answer at long last to all the work of the Devil, will be that God has that which He has set His heart upon. God cannot be defeated. When you and I get to glory and we see what God has got there, we shall say: "This is that upon which the Lord set His heart; here it is..." "It seemed to us as though it had become non-existent and quite impossible; it looked to us as though the enemy had destroyed the whole thing - but here it is." God will answer the whole works of the Devil and have finally that which He has set his heart upon. Are we with Him in that faith and confidence? What He will have at long last, He can have at least in a measure now in small representations here and there, His own desire and thought. The conditions are such that if you listen to the pessimist you will never attempt anything along that line; if you listen to those who talk of "the good old days" which can never come again, you will be paralysed.
 
The third difficulty - men in the flesh are so much in possession. Men in the flesh have taken possession of the Lord's territory and the Lord's things. Do we not find ourselves up against difficulties like that? The difficulty of religious vested interests of so many people; their office and their position and their reputation and their name and their a thousand other things. Man has got in God's way and in God's place, and so you find yourself up against those personal interests of so many people in the work of the Lord, that the recovery of the full testimony of the Lord Jesus is made exceedingly difficult. Nehemiah found that.
 
We see the conditions in this book were that there were those there who had taken possession and who had position and they arrested the activities of Nehemiah, the nobles and others. Well now, we come up against that thing. You are out to have something which is wholly of the Lord and you find people in the way, men and women in the flesh making difficulties. The necessity so often is for the Lord to break the man or to put them out. Is not that the difficulty?
They have got hold, they are running this thing, this is their work, it circles round them, they were the founders of it and it lives and it dies with them. Now if you want something of the universality of Christ, the pre-eminence of Christ, which has no place for man but which place is wholly occupied by the Lord Jesus, either those men and women in the flesh have got to be smashed, ground to powder, or else the Lord has got to put them out or else He can do nothing - and that is a difficulty always in recovery.
 
And the fourth thing was the impoverishment of the Lord's people: the domination of the world. Nehemiah found such an impoverishment amongst the people at Jerusalem. That represented for him a very great difficulty to recover the testimony. We have referred to the domination of the world, and therefore, the resultant impoverishment of the Lord's people. These two things always go together. We know it from experience, that if the world has a place in our lives, or in what is called the church, spiritual impoverishment will be found there, spiritual poverty. When the world is ruled out absolutely and Christ is all and in all, there are always the riches of Christ, there is always the means of God to carry on.
We have often said that when we go down to Egypt the Lord lets us take the responsibility for carrying things on. When we repudiate Egypt and put our confidence in the Lord and make Him our resource He takes the responsibility for carrying on. And that is a testimony true to life. We, without any boasting at all, or rejoicing or glorying in the flesh, are able to bear our witness very, very definitely to that.
 
There was a time in our history when we went down into Egypt, when we had to draw our resources from the world to carry on what we called the church work. There was a blessed time in our history when the Lord gave us to repudiate Egypt and to stop the whole programme of appeals to the world along any line whatever, and turn to Him and give Him His place, and from that day to this He has supported us and carried on, and we have lacked nothing; but more, we are a constant amazement to others as to where the resources come from. That is no boast in the flesh, I do not want it to sound like that; it is a testimony, and it is given to reinforce the truth of what we are saying.
The ability which the Lord gives to do much more for others when He has His full place is amazing. Then you are not going cap in hand to the world, you have got something to give to the world, you have the knowledge of the fulness of Christ and your walls are up, your testimony outward is established and you need not draw from the world for anything, but you have got something to give to the world and the world is in poverty in comparison. But here was impoverishment because the Lord had not His full place and the walls were down. But that is a difficulty always.
 
We have not touched the satanic side of this recovery but we can leave that till later. The Lord just give us that clear perception, apprehension to see what His thought is and to have the positive note. I feel that we need to recognise the value of a positive note. We are not going to denounce this and that and have the negative note all the time, we must have that positive side of things that because we have got what we have, by sheer comparison others may be compelled to see that their position is not a right one. Not because we say they are wrong, not because we are always preaching that they are wrong but because they have to see without anything that may come from our lips, that we have got the secret. That is the way of effectiveness. We have got the secret, and the secret is the Lord Himself. May the Lord lead us into His fulness, the fulness of Christ our full satisfaction.
 
 
*******************
 

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

Logotype Focolare.se - Webbadress till svenska hemsidan: se längst ned

F o c o l a r e  -  C h i a r a  L u b i c h

Med särskild glädje presenterar denna website M'Xp Focolare-rörelsen med dess svenska hemsida: <focolare.se> vilken som underrubrik har Jesu egna böneord "Att alla må vara ett".

Webbsidan och bloggen Mission Xp [M´'Xp] har också dessa ord - Att alla må vara ett - som vision i sin adress till hela Den svenska kristenheten.
M'Xp´s editor minns med innerlig tacksamhet mötet med Focolare på 70-talet. Det var fascinerande att möta andras tankar nedlagda i hjärtan hos flera lärjungar i tiden. Det var som en förälskelse detta möte med Focolare. Det betydde välsignelser för studenten att möta Focolares tankar kring elden, eldhärdar, värmen, livet med och i Honom som är Livet, Sanningen och Vägen…

Focolarerörelsen är en katolsk lekmannarörelse som spridits till kristna från alla kyrkor. Den kom till under andra världskriget i Italien. Chiara Lubich heter en ung kvinna i Italien som med sina vänner grips av Guds kärlek. De väljer honom som sitt livs ideal.

När Focolarerörelsen sprids utanför Italien möter man även andra kristna som med glädje anslöt sig. Så kom man att börja tala om en "livets ekumenik" i vilken katoliker, ortodoxa, reformerta, anglikaner och evangeliskt-lutherska bekännare upplever att man tillhör ett och samma Guds folk, och att man är på väg mot den fulla enheten.
 
Rörelsen av idag omfattar flera miljoner människor över hela världen. Utifrån radikaliteten i den kristna kärleken söker rörelsens medlemmar bidra till enhet i enlighet med Jesu bön: "att de alla skall bli ett" (Joh 17:21). 
 
Det finns ett tjugotal focolarebyar runt om i världen som vittnar om ett samhälle baserat på den kristna kärleken. Inom ekonomi, politik, media och i andra samhällssektorer många fått nytt ljus över kallelsen i det egna yrkeslivet liksom för en förnyelse av vetenskaperna.
 
Till Sverige kom Focolare 1966. Man möts tillhörande olika kyrkor för att dela erfarenheter kring det levda ordet - vuxna, barn, ungdomar och familjer. Man engagerar sig också i olika sociala projekt. I Stockholm finns två focolarekommuniteter.
 
En bibelkommentar som utkommer varje månad utges, 'Ord att leva', och en liten tidskrift, 'Enad Värld'. Den internationella officiella hemsidan Focolare.

---

Focolare-rörelsen beskrivs väl i Lidingö församlingsblad; se: presentation; Utdrag ur artikel av Peter Grimheden, läkare och aktiv i Focolarerörelsen i Stockholm.

Biskop Jonas Jonsson presenterar Focolarerörelsen i boken "Vänner kallar jag er. En resa till Ecumene" Se: Vatikanradions recension.

Man möter också Focolare som en rörelse i Samverkan - Se AKKS' Nyhetsbrev januari 2004
Om: AKKS.

Om Lekmannarörelsen Focolare.se. - Den svenska hemsidan.

Affischen Uppdrag Sverige 8-10 april 2005 Göteborg

Rapport från fältet
Se kort reflektion längst ned efter EFK-mailet
/DS

---

UPPDRAG SVERIGE

Vid en Rådslagsupptakt i Kungsporten, Jönköping, presenterades Uppdrag Sverige.  Evangeliska Frikyrkan [EFK] har som ett av de samfund som deltar i Uppdrag Sverige under september månad antagit följande viljeinriktning:

Uppdrag Sverige är ett uttryck för den andliga situation som råder i nationen, dels sekulariseringen, dels den längtan som finns om förändring.
Uppdrag Sverige är inte ett nytt projekt, utan en gemensam väg framåt i Bön och Arbete för förändring i Sverige. Uppdrag Sverige har en hemsida sedan i början av året inför en första konferens. Se hemsidan som kommer att uppdateras allteftersom: Webbsidan.

Inför den konferensen som hölls i Göteborg skrev några av kyrkornas ledare några rader inför samlingen den 8-10 april 2005.

Göran Zettergren, missionsföreståndare, Svenska Missionskyrkan:
- Vi behöver många mötesplatser där vi kan utmana varandra att gå in i det som är vårt uppdrag som kyrkor och samfund i vår tid. Vi är inte till för oss själva utan för människor som söker en tro på Jesus Kristus Denna konferens kan bli ett viktigt bidrag!

Anders Sjöberg, missionsföreståndare, EFS:
- Intill jordens yttersta gräns, står det i apostlagärningarna. För att nå dit har vi även ett uppdrag inom vårt lands gränser. Denna konferens hjälper oss att se det och gå ut i det. Om du kan - kom och var med!

Hasse Kjellgren, kommendör, ledare för Frälsningsarmén i Sverige & Lettland:
- Uppdrag Sverige är ett gudagivet namn! Det heter inte Uppdrag Kyrkan, eller Uppdrag egen Utveckling! Det är Sverige som är Guds Uppdrag till oss! Må Guds Ande ge väldig kraft åt konferensen - för människors skull!

Lennarth Hambre, missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan:
- Att hjälpa människor att presentera evangeliet på ett sådant sätt att det blir begripligt och attraktivt - det är Uppdrag Sverige.

Läs vad EFK skriver om "Sverige som missionsland".

Konferensen Uppdrag Sverige i Göteborg var en utrustningskonferens för enskilda och församlingar som vill leda andra till tro, möta behov och finna konkreta arbetssätt för att uttrycka Guds Rike.

Uppdrag Sverige vill genom gedigen undervisning och goda konkreta exempel hjälpa oss att se och leva nära våra medmänniskor så att Gud får göra det som ligger på hans hjärta.

Evangeliska Frikyrkan är initiativtagare tillsammans med så många som nio andra av de stora samfunden.

---
Utdrag ur e-mail från EFK:

Det har blivit dags för uppstart av EFKs Rådslag om Evangelisation alias Uppdrag Sverige. Först ut är Huskvarna, tätt följt av Malmö och Göteborg nästa vecka. Träffarna börjar kl 18:30 med fika och samtalen håller på till ca 21:00. Datumen är som följer:

18 okt Huskvarna Kungsporten, Kungsängsvägen 25.
19 okt Malmö Immanuelsförsamlingen, Köpenhamnsvägen 3.
1 nov Linköping Ryttargårdskyrkan, Djurgårdsgatan 97.
2 nov Örebro Mötesplatsen, Järnvägsgatan 28 B, kv.
3 nov Stockholm Elimkyrkan, Storgatan 26.

15 nov Luleå Korskyrkan, Genvägen 38.
16 nov Örnsköldsvik Elimförsamlingen, Nytorgsgatan 2.
17 nov Gävle Korskyrkan, Valbogatan 35.

VÄLKOMNA!
Manfred Rusner & Leif Isaksson

---

REFLEKTION
UPPDRAG SVERIGE nio (9) samfund i ryggen.
Rapporten ovan är en rapport från EFK's aktuella aktion med sin viljeinrikning uttryckt i tre satser ovan.
De övriga samfunden håller på med sina UPPDRAG SVERIGE och vi får följa utvecklingen på fronterna.

UPPDRAG SVERIGE - uttalar man från EFK's sida är inte ännu ett nytt Projekt. Tack och lov för det! Som jag personligen uppfattar detta initiativ är det ett sätt att i samråd med församlingarna ute i landet verka i den nöd som landet Sverige befinner sig i, men med den fantastiska utmaning som kristenheten och dess församlingar har i den helige Ande.

UPPDRAG SVERIGE är ett tecken i tiden, när det profetiskt från många håll i landet sägs: Nu får det vara nog! Nu behöver vi gå samman, stå samman i kärlek i Andens enhet. Vi behöver uppmuntra varandra på de frontavsnitt vi var och en har i landet, från Ale till Övertorneå, från Allianskyrkan i Söder med Adventister och Anglikaner till Österns Assyriska Kyrka och Östlaestadianerna i Norr.

UPPDRAG SVERIGE - är kanske ett av bönesvaren i dessa dagar för en samling i hela Den svenska kristenheten. Min reflektion är att här är Katolska kyrkan, Livets Ord, Ortodoxa kyrkan, Pingströrelsen, Svenska kyrkan och alla andra kyrkor med de första nio samfunden gemensamma aktörer med sina respektive traditioner i respekt för varandra. Men - med ett gemensamt mål för ögonen. Sverige behöver en förvandling. Sverige behöver också därför en förvandlad svensk kristenhet som lever i ny kärlek inbördes.

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.

Foto: i Linnéa Karlssons ägo

Missionsföreståndaren för Svenska Alliansmissionen, Anders Bengtsson, riktar sig här nedan i sitt Förord till Dokumentären särskilt till den unga generationen att låta sig inspireras och utmanas av Ernst och Hulda.



The Swedish Alliance Mission´s Director Anders Bengtsson writes below about the Documentary and asks the young generation to follow the missionary pioneers.

Dag Selander
M'Xp editor 

Machadodorp missionsstation Foto: Eivor Jele 1996

ERNST och HULDA
by Anders Bengtsson
Missionsföreståndare

På väg hem mot Vassnöden, efter ett möte i Stora Missionshuset i Jönköping den 23 mars 1918, möter Ernst Andersson Guds kallelse att bli missionär i Afrika. Den stjärnklara kvällen blev startpunkten för två generationers missionsinsats i södra Afrika.

Att få följa Ernst och hustrun Huldas livsresa från Småland till utmaningarna i Sydafrika är en minst sagt spännande upplevelse. Generöst bjuds vi in att ta del inte bara av allt som rör arbetet i missionens tjänst utan också till vardag och fest med familjen, som utöver mor och far består av flickorna Anna och Linnea.

Att läsa om missionspionjärernas arbete är både spännande och gripande. Mycket är sig likt och ändå så olikt dagens rapporter från missionsländerna.

Uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar är ännu inte slutfört och Herren som gav oss uppdraget och en gång kallade Ernst och Hulda är den samme.

Hur skulle Ernst och Hulda ha reagerat inför dagens situation med 25 miljoner hiv-smittade i södra Afrika?
Vad hade de gjort för alla barna som lämnas föräldralösa när aids varje år skördar över 2 miljoner människor?

Jag vet inte hur deras program skulle ha sett ut, men drivna av Guds kärlek skulle de varit engagerade till hundra procent, det vet jag. Låt dig inspireras och utmanas av Ernst och Huldas liv.

Fråga Jesus, han som kallade dem, vad han vill med ditt liv.

The Swedish Alliance Mission is a Swedish church denomination with work in 17 countries. Main areas of work are Bible translation, literacy, evangelisation, church planting and leadership development in co-operation with sister churches and other ecumenical partners. The Swedish Alliance Mission also works together with national partners in village development, work in slums and with HIV/Aids.
address: The Swedish Alliance Mission, Box 615, SE - 551 18 Jönköping, Sweden
phone: +46 (0)36 30 61 50, fax: +46 (0)36 30 61 79.

Utsikt över Västgötaslätten från Hunneberg. FOTO: Cykelturist.com - Erik Carlsson & Eric Salomonsson

E N H E T  -  B Ö N   O M   V Ä C K E L S E

Förnyelse, Vederkvickelse, Besökelsetid eller Väckelse - ja, vad vi än må benämna den Guds nåd vi längtar efter att förändra kyrka, församling och nation, det är Nåd det handlar om. Den kommer inte av program, inte av analyser, inte av något "av kött", utan som svar på bön i den Andens enhet som stavas Krist-enhet.

Från BÖNEHUS NORDEN, Intercessors Network, hämtas nedanstående artikel av Lars Widerberg, vilken just beskriver vägen och nyckeln till Himlens förrådshus. Därifrån vill Far i Himlen i sin kärlek få ge.

/DS

***

ETT BEDJANDE SOM STRÄCKER SIG EFTER VÄCKELSE
 
Ett gott liv, ett alltigenom gott liv levs i takt med skapelsens ändamål.
Ett gott liv, ett alltigenom gott liv står mättat av Kristi närhet och fullhet.

Att väcka, att be om uppvaknande och väckelse innebär ett ihållande arbete för att föra hjärtan i harmoni med livet och dess inre vittnesbörd.

Att väcka är att vandra livets egen väg. Att leva väckt är att söka den renhet, öppenhet och ärlighet som livet själv erbjuder.

Livets egen rytm strävar efter harmoni, efter Kristus. Skapelsen riktar sin längtan mot detta. Att väcka är att föra det levande i harmoni med livet.
 
Det väckta bedjandet, det bedjande som förmår att öppna för Faderns närhet, för hans omsorg och värme, är ett bedjande som lär sig tjäna enligt skapelsens inriktning. Ett sådant bedjande låter sig vänjas vid Herrens väg. Ett sådant bedjande sträcker sig efter allt detta goda som borde kunna få rum bland människor, dessa evigt bestående värden som gör Himlens boningar till himmel och som skulle kunna häva det jordiskas bittersmak. Det bedjande sinnet lär sig tjänandets, biståndets och omsorgens väg. Dess väg är den beredvillighet som fridens evangelium ger. Dess utgångspunkt är korsets, vilket eliminerar det mänskligas eviga och sorgliga tendens att hävda sak och skaffa fördel. Väckelsens bedjande är ett avskalat bedjande, vilket låter Gud vara Gud. Det tjänar skapelsens inriktning.
 
Mänsklig frihet och fullhet nås innanför de ramar som Skaparen fastlagt. Tankens klarhet och renhet, livets enhet, dess integritet formas i det utrymme som Faderns välbehag utgör. Frukten från kunskapens träd - den skenbara rätten att leva och besluta oberoende av Gud, som om man vore kompetent att hantera tillvaron som Gud - håller det obalanserade livets rot.
I Faderns ansikte ser vi ljus, inget annat än ljus, inget annat har utrymme, inte ens en skugga. Hans väsen är oföränderligt, av evighet, evigt bestående. Hans sed är evig sed, hans sätt och sinne omvandlas inte. Han förblir.

Av detta följer att hans väsen också är orubbligt, heligt. Denna helighet, denna okränkbarhet, detta omutbara hör samman med hans existens. Därför kan han älska, älska fullt ut och hett. Han besitter de kvalitéer i vilka faderskapet tar gestalt. Allt han gör är rätt och sant, han har kraft nog att värna sin skapelse, han är den som tar sig an det som är litet och värnlöst, och han saknar inte kapacitet att stå emot den högmodige. De som hungrar efter hans rättfärdighet, efter att hans rättsinne ska komma till uttryck, dessa ska bli mättade.
 
Mänskligt, andligt uppvaknade leder till färd in i insikten om Herrens herravälde, till ett närmade till hans tron, till att förstå hans konungsliga position, till att sättas i funktionell relation till den livets lag som Anden verkar och styr efter. Den väckta människan har sett och tagit till sig att Herren Jesus har svärd i mun, Upp 1:16.

Mänskligt, andligt väckande låter Herren hävda sin sak. Korset uttrycker och talar slutgiltigt om det skilje som råder mellan det som kan höra till Gud och det som lämnats åt förgängelse.
Gud tolkar man inte. Gud formar man inte efter egen fason. Hans ljus kan inte fångas. Faderns ljus förmedlar liv, vad därutöver är är död. Faderns ljus definierar skapelsens ram och dess mening. Faderns ljus bär Himlens härlighet, alla står i avsaknad av denna tills omvändelsen begynner vara ett spirande faktum. Utan detta uppvaknande, inget liv; utan detta väckande, ingen godhet; utan denna livets regel, ingen fullhet. Vem räcker till i detta. . .
 
Väckelse innebär att söka vara i takt med skapelsens ändamål. Väckelse innebär att sträcka sig efter Faderns erbjudande om fullheten i Kristus. Väckelse innebär att tacka ja till Faderns fostran. Väckelse innebär att göras medveten om Faderns ram för skapelsens intention och innehåll. Väckelsens kärna och oundgängliga "måste" är därför ett återvändande, ett helhjärtat omvändande. Väckelsen söker efter en Guds begynnelse, söker oupphörligen nya sådana begynnelser.

Den uppvaknande människan ställs inför Guds skandalösa krav på ett uppbrott från det som är, från det som är omhuldat, från det som ter sig passande och som accepteras av de många, från sådant som heter trend och från samtidens kulturella grupptryck. Abraham är de väcktas fader, trons fader, uppbrottets djärve förelöpare.
 
Väckelse är en maning om uppbrott. Uppvaknandet ger kraft till att skilja sig från odugligheterna. Väckelse innebär dristighet att söka det som är gott när de många fröjdar sig över det som saknar denna kvalité. Väckelse är att bestämma sig för ett återvändande när hopen rusar allt längre bort från det värdefulla livet.
Att våga börja bära på dessa eviga värden, sammanfattade i Kristus, tillhör väckandets inre väsen. Att bära dessa, av Gud bestämda och förmedlade värden ligger i gudstjänstens och gudstjänandets sanna natur. Omvändandet och Andens nedläggande i våra inre av dessa eviga värden förmedlar möjlighet till en mognad, en innerlighet och en värme utan vilka tjänandet bland de små och sargade i alla avseenden är verkningslöst. Var och en som låter sig föras framåt i detta växande blir till ett verkligt andligt vittnesbörd. Mognandet säger sitt utan de många orden och åthävorna. Den andliga mognaden utgör Guds eget tilltal, Guds egen utsaga, till allt och alla. Ingen undgår ett sådant ord.
 
Väckelse är en produkt av det inre livets stillhet och harmoni. Väckelse är en produkt av den andligt mognande människans tjänareställning. Väckelse är en produkt av att dessa som kallas "de stilla i landet" förblir formbara, lyhörda och låter sig föras samman av Guds Ande till gudstjänst, ett tjänande inför Gud där han som Skapelsens Herre och frälsare förkunnas, upphöjs och hyllas. Väckelse låter det inre livets helgd och stillsamma styrka stå som vittnesbörd mot det yttre livets självhävdelse. Ett sådant tystlåtet, gemensamt, vittnande blir också till kraftigaste ord i andefurstars värld, Ef 3:10. Bedjandet på dessa områden behöver inget annat än vår obändiga obenägenhet att sitta bland bespottare eller att ens träda in på syndares väg, Ps 1.

Uppvaknandet, vakenheten och viljan till uppbrott utgör för oss alla de förnämsta redskap till att freda och fria varandra när ogudaktigheten söker erövra vårt och våra. Om kränkningarna av Guds eviga värden kommer genom ett brukande av sådant som specifikt hör samman med dessa värden följer upprättelse och helande genom ett rättsinnigt användande av dessa ting. Väckelse som Guds väg skändar man, vårt svar är att söka dess verkliga innehåll och låta Gud få sin väg för livets skull.
 
Väckelse är att komma till insikt om att Gud älskar nog mycket för att fortsätta att ta sig an sin skapelse, för att återföra den till ursprungsintention. Väckelsens mirakel är att ingen lämnas oberörd i sin synd, den skapar alltid väg för upprättelse. Den kärlek som låter skapelsen lämnas vind för våg efter alla köttets nycker vet inget, alls inget om honom som har svärd i mun. Gud orkar bära de storas trots, och han förmår släcka det. Gud bor också hos dem som är förkrossade och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan; Jes 57:15. De stilla i landet är Herrens maktbas, så länge dessa förblir små.
 
Detta är skrivet till tröst och kraft åt dessa stilla och små i en liten väckelsebygd på västgötaslätten inför ett besök av en gruvligt modern förkunnare vid namn Gardell.

Kära vänner, låt det stilla prästsinnet vara vittne mellan er och denne. Ta er an Guds sak, den verkliga väckelsen. Denna sak hanteras endast med djupaste hunger efter rättfärdighet. Den alltillräckliga bönen är en gemensam väntan inför Skaparen, Herren, han som ger liv åt dem som öppnar för honom.
Saliga är de saktmodiga, de som låter Andens frukt mogna. Detta sinnelag, prästsinnet, vittnar i de mäktigaste boningar.

Väckelse - att återvända när hopen rusar bort.

Väckelsens natur - att återvända till skapelsens ursprung, till dess grund, till dess ram.

Herren ger sig inte med mindre än att finna ett litet sammanhang där han får frihet att uppenbara Kristus, och sålunda sammanfatta alla dessa evighetens värden.

Låt oss be om sådana sammanhang och sådan uppenbarelse.

Mera att läsa:
ETT VÄCKELSENS MANIFEST
- HAB 3:1 Vår utgångspunkt och vägen framöver Av Lars Widerberg.
Åtta sidor gedigen text - sänds på begäran som ordinär e-post-text eller som MS WORD-fil via e-post.

Inför ett samtal pastorer emellan om värderingar och övertygelser, som man delar och som är tydliga i den dimension av den helige Andes liv, som vi sträcker oss emot... innebär följande översikt - av Jack W. Hayford - en bas och grund för goda överläggningar och bön för fördjupad enhet i Herren. 

VÄRDERINGAR  FÖR   RELATIONER 

Vi behöver inse att det finns många andra värderingar än dem vi är förtrogna med som vi också behöver möta.

1. Nådefull - Mild, bekräftande, ömsesidig uppbyggelse (1 Kor 13:4-7)

2. Transparent - Ödmjuk och mild men öppenhjärtig och rakt på sak (1 Joh 1:5-9)

3. Förtroendeingivande - Tro det bästa, vägra misstänksamhet. Dela öppet tvivel och oro (Fil 2:1-8)

1. Tillbedjan & lovsång - som söker mötet med Gud när vi öppet i det offentliga prisar och upphöjer Honom (Psalm 100, Jes 6)

2. Passion - som söker det överflödande livet i Anden. Strömmar av levande vatten efter att ha druckit från Hans frälsnings källa (Joh 7)

3. Lärjungaskap - som överför Kristi kraft i tjänsten genom tro och gudfruktig karaktär (Joh 14:12,21, 1 Kor 12:1-8, Gal 5:22-23)

4. Personlig bön - som vandrar ödmjukt inför Gud (1 Petr 5:6-7) som får löften genom tro, och tror att Guds Ord är levande och verksamt (Mark 11:22-24, Hebr 4:12)

5. Aktiv förbönstjänst - som bryter ned fästen i stället för att falla för andlig passivitet (Matt 11:12, Luk 16:16, Ef 6:10-18)

Läs mera om
Biografi Jack W. Hayford

Svärtinge kyrka - 1995 blev Svärtinge egen församling i Östra Eneby - Svärtinge pastorat. 
Bild: svenskakyrkan.se/norrkoping/kyrkor_svartinge

I Sverige finns klosterlivet i många olika förgreningar. Där i all dess mångfald finns en myckenhet av profetiskt gestaltat liv som inte syns eller hörs, men som vi har som en oas eller trädgård att besöka emellanåt - för inspirationens skull. Där har Den svenska kristenheten underbart porlande vårbäckar som strömmar likt profetiska vattendrag. De är exempel på kristenhetens kallelse att visa på profetiska alternativ i sättet att leva och vara.

Syster Marianne från Alsike kloster ger ett vittnesbörd om det Salt vi är kallade att vara som kyrka i samhället. Hon ger 7 råd om ett rättfärdigt kristenliv i vårt samhälle utifrån söndagens texter om "Samhällsansvar".
Råden är bl.a.: - Att inte låta sig skrämmas till att inte vittna i domstolar, - Att värna om främlingen och visa gästvänlighet, - Att inte sprida falska rykten, - Att inte ta emot mutor…

SvT skriver i en programtablå: - Denna söndag - den tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet - har som tema "samhällsansvar". Texterna berättar om rättvisa i samhälleliga frågor, särskilt om den svages situation. Syster Marianne Nordström från Alsike kloster utanför Uppsala har varit nunna i mer än femtio år. Under de senaste tjugofem åren har inte minst hennes engagemang för flyktingar fokuserats. I samtalet med Pether Broman talar de om politik och tro i dagens Sverige.
- Hör och se i SvT syster Marianne och hennes 7 (sju) råd.

Det finns ett stort antal kloster i Den svenska kristenheten som är oaser och källflöden med inspiration bl.a. om Den svenska kristenhetens profetiska kallelse.

* Lista på Kommuniteter och kloster i Svenska kyrkan.

* Vidare finns det Ortodoxa kloster.

* Det finns också en pentekostal/ortodox kommunitet i Bjärka Säby.

* Samt till sist de kloster vi allra först tänker på när vi hör ordet 'kloster' i Sverige, nämligen alla Katolska kloster.

First page of Tyndal´s New Testament - Picture: BiblePictureGallery

F  Ö  R  F  Ö  L  J  E  L  S  E    &    V  Ä  L  S  I  G  N  E  L  S  E  R  

FÖRFÖLJELSE & VÄLSIGNELSER - Detta kände Stefanus till. - Stefanus (Apg 7-8:8) visste något om efterföljelsens kostnader ... Därför vet också vi i dag något om de välsignande förutsättningarna, och känner till vad som är kostnaden...

- Jag ser en "rädslans ande utan like" över Ert land men samtidigt en enorm andlig längtan… Detta uttalande kommer från Johan Candelin, från grannlandet Finland och ofta gäst i Sverige - inte minst som talare i Oas-rörelsen - som under många år ägnat tid och kraft år den förföljda kyrkan i världen.

Nedan en text som är en hälsning till Sverige som Johan Candelin gett i ett OAS-sammanhang.

***

INTERVJU MED JOHAN CANDELIN
- Om tillståndet i Sverige

ATTACKER I 3-STEGSPROCESS
Utgående från vad jag ser av väckelse och förföljelse i världen i dag verkar det som om alla attacker mot biblisk kristendom skulle ske i en trestegsprocess: desinformation - diskriminering - förföljelse. Det första steget är att man använder uttryck som "fundamentalist", "Trångsynt", "motståndare mot det ena och det andra" osv. Detta är en sorts hjärntvätt av allmänheten. Nästa steg blir att man inte kan få vissa tjänster eftersom man ju är något av detta jag just nämnde. Jag ser tydliga mönster i Sverige av denna process. Massmedia spelar ofta en avgörande roll eftersom många kyrkliga ledare i Sverige verkar tro på en fyra-enig Gud: "Fadern-Sonen-Anden och Den Heliga Allmänna Opinionen".

- HUR SER ATTACKERNA UT KONKRET?
Jag tror att man kommer att göra allvarliga försök att begränsa Bibelns trovärdighet och användning och framställa Bibeln som en bok som "sprider hat mot sexuell minoritet" eller "förespråkar våld" eller "hotar mänskliga rättigheter". Man kommer antagligen att säga att den därför "är skadlig för barn". Massmedia kommer sedan att i intervjuer ropa på avståndstaganden från Bibeln på än den ena punkten efter den andra. Man erkänner Bibelns kulturella betydelse men gör allt för att varna människor att tro på Bibeln och handla efter Bibelns uppmaningar. Man vill ha en "sekulariserad" Bibel.

Samtidigt finns en djup längtan hos många efter en radikal, modig, kärleksfull och sann bekännelse till Jesus och Guds Ord och en övertygelse om att Gud handlar och talar i dag. Det lilla jag delade med mig nyligen vid en OAS-samling gav den starkaste respons jag någonsin fått i mitt liv. Det tyder på en väldig längtan! Det finns därför en potentiell möjlighet till en stor väckelse, men den har som alltid ett pris. En del av det priset är vårt rykte. Därför skall vi ge bort vårt rykte åt Jesus så fort som möjligt! Vi är då i gott sällskap. Jesus hade ju också dåligt rykte!

FYRA RÅD SOM INTE BARA GÄLLER OAS-RÖRELSEN
Utan även hela Den svenska kristenheten

- Vilka råd skulle Du då ge oss?

1. Öppna alla dörrar till den lidande och växande kyrkan i världen i dag. Det finns bröder och systrar som har det 10 gånger värre och som ser sina kyrkor fyllas av människor som kommer till tro i stora mängder. Vi har mera att lära från Kina än från Hollywood. Dessa brinnande kristna finns i t.ex. Kina, Indien, Indonesien, Egypten, Sri Lanca, Pakistan, Nigeria, Cuba etc. Bjud gärna in någon till OAS-samlingarna!

2. Se ingen människa som fiende när attackerna blir starkare. Vår kamp är inte en kamp mot kött och blod. Vi är kallade att älska alla människor utan undantag. Nåden, sanningen och kärleken är våra vapen (inte institutioner och massmedia ).

3. Se noga till att den karismatiska förnyelsen inte blir självupptagen och inåtvänd utan medmänniskoupptagen och utåtvänd. Då blir den relevant för samhället. Just under press behöver vi använda de andliga gåvorna frimodigare än någonsin förr. Man kunde säga att vi de närmaste fem åren behöver finna vägen till "lejongropskarismatik".

4. All väckelse kommer som en följd av Ordets förkunnelse och bön. Oasrörelsen kunde tillsammans med andra rörelser ordna kurser i hur man förkunnar "Guds ord till svenska folket i dag" så att det väcker, oroar, kallar synd för synd och visar på Jesus. Vi behöver tränas på nytt och på nytt i "väckelseförkunnelse". Tänk om det kunde utbildas fem brinnande evangelister i varje Stift i Svenska Kyrkan! Och förresten: varför skulle man inte kunna göra det?

Jag tillönskar Er alla i Sverige Guds rika välsignelse. Jag ser både en "rädslans ande utan like" över Ert land men samtidigt en enorm andlig längtan och många som ber. Jag tror, att Gud kommer att verka kraftfullt mitt i stormen och att Han i sin nåd vill använda OAS-rörelsen!

MORE to read:

Johan Candelin Picture: WEA 

* Director for World Evangelical Alliance Religious Liberty Commission - World Evangelical Alliance WEA.  He is Goodwill Ambassador.

TRE FÖRSAMLINGAR I ÖSTERGÖTLAND samlas i Bankekinds kyrka. Ny nåd - över Bankekind  - Ny nåd & Nya ord och Nya språkrör.

'Påkristning'
Till leda har det talats om avkristning i Sverige. En helg under sommaren i Bankekinds kyrka delar Elisabeth Sandlund med sig av bl.a. en verbal innovation, nämligen ordet 'påkristning'… Smaka på ordet. Ett bra ord. Ett ord som motvikt mot allt det negativa som ligger i användandet av ordet "avkristning" Hon sa: - Det pågår en påkristning i Sverige. Läs mera om helgen i Bankekinds kyrka utanför Linköping.
 
Elisabeth Sandlund, omvänd likt Henric Schartau under en nattvardsgång, får en att få upp ögonen också för vad Herren gör i ett land där Hans ordinarie språkrör skulle höras, men inte hörs. Mina tacksamma tankar går åt alla dessa nyupprättade språkrör sedan årtionden. Det är språkrör som kompletterar de ordinarie som alltmer tystnat och mer eller mindre är borta. Herren tycks i sin allvisa nåd gjort - det han gjort under hela Kyrkohistorien - nämligen kallat, utrustat och använder nya språkrör.

Vilka kan det vara?
Elisabeth Sandlund är ett mycket bra exempel. Sedan finns det sedan 20-25 år på den offentliga arenan ett antal journalister, media, radio och TV, vilka berörts av Guds gode Ande. Och de är utomordentliga språkrör i en mängd olika samhällsfunktioner. Alltifrån landshövdingar till poeter; de lystrar till namn som Mats Svegfors, Göran Greider. De heter Carin, Elisabeth, Siewert, Rikard och Göran o.s.v.
Där finns företagsledare, idrottsfolk, läkare, docenter och professorer; tänker på namn som Gunnar, Ebba, Niklas, Sven, Carola, Kjell-Olof o.s.v.
Framför allt handlar det om den nya unga generationen vars namn är Lena, Karl, Ulli, Fredrik, Sara, Lars, Emma, PO, Virre, Nicke, Linn,  Jacoub, Zarai, Chris, Anna, Gebre o.s.v.

Nya ordet "påkristning" och nya Språkrör… Undrar hur Bankekind, sockenkyrkan med hemmasocknen från sommarhelgen har det? Vad säger kyrkvärdarna? Vad säger biskop Martin?  Vad säger de tre församlingarna kring Bankekind? Och alla nya Språkrör - från de senaste decennierna med de allra nyaste - förstår de värdet och vikten av att hålla sig ajour med sändningarna? Ser de hur viktiga de är i Mästarens händer, han som har så många krossade och tappade lerkärl att sopa upp, plocka upp och göra nya?

DET ÄR 'PÅKRISTNING'. Inte avkristning... Vi ber för Sverige.

F   o   t   n   o   t

MERA
OM BANKEKIND

Bankekinds härad är beläget söder om Åkerbo och öster om Hanekinds härader och med östgräns mot norra Tjust i Småland. Den nordligaste delen; socknarna Vårdsberg, Askeby och Örtomta samt delar av Bankekinds (eller Svinstads) socken är huvudsakligen slättbygd med spridda kullar eller backar. Längre mot söder ändras landskapet; åsar och höjder och mellan dem dalar och långsträckta sjöar. Två större åar, Vårdsbergsån (eller Svinstadsån) och Örtomtaån rinner mot norr ut i sjön Roxen. Huvudnäring var åkerbruk med boskapsskötsel. Skogsbruket var inte utan betydelse. Mer omfattande industriell verksamhet bedrevs i Åtvids och Värna socknar, de övriga var rena jordbrukssocknar.

Vårdsberg: socknen består huvudsakligen av slätt. Huvudnäringar var åkerbruk med boskapsskötsel och brännvinsbränning. De flesta hemmanen ägdes av bönder. Några få gårdar lydde under herresäten i andra socknar. Ett säteri fanns i Vårdsbergs kyrkby.

Huvudnäringen i Bankekind (senare Svinstad) var åkerbruk med boskapsskötsel. Brännvinsbränningen var i avtagande. Tre kvarnar och två sågar fanns. Större delen av hemmanen lydde under säterier inom eller utom socknen. Här fanns också livgrenadjärer.

Se: Demografiska fakta Umeå universitet/Databas.

Bild: Bygdeå kyrka i flodens tid - Källa: BildDataBas; se: BygdaNet

Kyrkohistorien berättar om nådestider av vederkvickelse och förnyelse. Den klassiska reformationen [re-formatio] innebär alltid något av de "vederkvickelse" (=omvändelse, återvändande, vila) och "shalom" (=frid, frälsning, helhet, hälsa). Besökelsetider - det har alltid varit tider av vederkvickelse. Under perioder av folkväckelse har dess vägröjare burit på Guds nöd för själar, städer och byar. Väckelsetider har oftast alltid föregåtts av sociala, moraliska och andliga nedgångs-, ja, förfallsperioder i kyrkohistorien.

Besökelsetiderna har med nådesutgjutanden över församlingar kommit med förnyelse och frid över enskilda och församlingar i stad efter stad, i by efter by, samt påverkat delar av hela nationer.

Över nationen Sverige har mängder av profetiska budskap och löften uttalats av Herrens tjänare under de senaste hundra åren. Stora delar av Den svenska kristenheten har en längtan efter att få se ett förvandlat land. 

Mirjam Tesfai, från Asmara i Eritrea, var år 1986 med sin man Jacob Tesfai i en av församlingarna på Västkusten i Svenska kyrkans missions projekt Mission-i-Retur. Vid en bönesamling delade hon en bild. Hon såg en flod, en forsande flod som i de väldiga vattenmassorna förde med sig skräp och bråte och smuts. Vännerna som var samlade med henne hade inga svårigheter att följa henne i sin beskrivning av bilden, eftersom vi alla väl kände till Örekilsälven och dess höga vatten som till och med raserat tomter längs älven och orsakat ras och akut fara till liv och lem.

Vårfloden från barndomens kyrka i Bygdeå (se bilden ovan) väcker inte bara minnen. Nedanför den kyrka som fanns på kyrkberget redan "på hösten 1169" rinner Storbäcken - eller "Kanal'n" - ut i fjärden Sundudden i Kvarken och Bottenhavet.

När vårfloden var som högst, då var arealen från västra kyrkbergssidan till Hammar'n som ett Skinnarbyns innanhav. Och minde om bärnstenshandeln mot skinnvarorna under riktigt gammal tid, som kantor och skollärare magister Gösta B. Lundquist undervisade och skrev om. Utsikten från den gamla komministergården ut över vattnet och kyrkan på berget påminde om den medeltida ön på vilken den gamla kyrkan låg grundad och till vilken man tog sig via fjärden med båt.

Vårfloden väcker inte bara spännande minnen utan har också en hälsning likt den som vår eritreanske vän delade med kyrkfolket på 80-talet. Floden minner om syndens skräp och bråte som måste i dagen, innan det kan bli tider av vederkvickelse. Innan det blir vår och förnyelse och verklig förändring i den kristenhet och kyrka som idag tycks närmast handlingsförlamad, paralyserad, av alliansen med denna världen.    

Att Den svenska kristenheten i stort är inte bara döende utan tydligen också död eftersom det saknas liv och frukt förstärks också av hon allt oftare går i armkrok med denna tidsålders tänkesätt och med den allmänna opinionen i fråga efter fråga. Snart är det så, att den enskilde lärjungen som låter Bibels ord och ordningar ha företräde framför opinionen, den personen är i både kyrka och samhälle 'persona non grata'. Den personen räknas inte längre som samhälleligt acceptabel. Är den personen inte bara lärjunge och enskild kristen utan också språkrör för kyrka och församling - såsom präst, pastor eller äldste - då är det fara på taket. Den personen blir anmäld till olika instanser för samhälleliga åtgärder. Personen mals inte sällan ned i opinionens mediakvarn.  

Nationen befinner sig i stort under alla rödfärgade markeringar angivandes lägsta lågvattengräns. Nivåerna är underskridna alla de alarmtecken som uttrycker kris på område efter område. Läget är i andligt avseende total kris i det land som utåt hade ett rykte om sig att vara ett föregångsland som nation på sociala och samhälleligt avgörande sektorer.

Bild: Bygdeå kyrka i vinterköld -- Källa: BildDataBas; se: BygdaNet

Kyrkohistorien har en hel del att säga om vilka förutsättningarna har varit för besökelse- och nådestider med väckelse. De tiderna för nåd, vederkvickelse, besökelse, reformation och nådesutgjutanden, de har alla mer eller mindre alla föregåtts av mycket svåra nedgångstider i socialt, moraliskt och andligt avseende. De förutsättningarna finns just nu i fullt mått. Vem som helst kan göra ett enkelt fältstudium av nyhetsrapporterna - ta bara tre dagar - och flödet av våld, ondska och övergrepp individuellt och kollektivt gentemot medborgarna i landet för att få en klar helhetsbild för hur det verkligen står till i Sverige idag. Låt oss be för Sverige. Låt oss uppmuntra varann att 'avsätta tid' för bön. Guds Ande vill mobilisering. 

Vi behöver inga analyser. Nu gäller bönen: - Rena mig med elden från Din Ande. Rena mig och gör mig mer lik Dig. Låt mig då från allt som är mitt eget. Använd mig Gud som Du vill.

Inget orent öga kan se Guds härlighet. Herren säger: Lyft blicken. När världen runt omkring dör, då administreras förströelse i kyrkan. Det som förhindrar vederkvickelsens och nådens tider är splittringen i Den svenska kristenheten. Enheten i Kristi kropp saknas. I staden och landet vill Herren ett enda: att ge av sin kärlek som får strömma ut till det ofrälsta, till dem som går en evig död till mötes. Han vill stoppa den färd som går som på räls rakt ut i ett stup - med döden som följd. Men profeterna ropa Frid, frid, frid, allt står väl till! Vilka profeter? De falska ropar som bekant 'Allt står väl till', lyssna inte på dessa fanatiker som håller på med sin s.k. klassiska kristna tro, sin bibeltro och intolerans, lyssna inte på dessa mörkmän! Det är de falska profeternas evangelium.

Vi behöver Fridens band. Den som tjänar friden förstör inte friden. Vi behöver inte fridsförstörare utan fridsreparatörer. Vårt behov i landet är fridens band i hemmen och församlingarna, i Sveriges land. Men präster och pastorer kommer oftast samman i sina samlingar att göra något av sina program i stället för att vara någon i Kristus Jesus vår Herre. Man drar tillsammans för att man har livet i Jesus Kristus tillsammans och vill lyssna till hans direktiv för vad som är hans vilja och plan.

Respekten för varandra, det är nyckeln till den andliga enheten i Kristi kropp. Prästerna i svenska kyrkan är enligt sin prästvigning VDM, Verbi Divini Minister, dvs. 'Det gudomliga Ordets tjänare'. Alla Herrens tjänare har detta gemensamt.

Var finns glädjen, hänförelsen och kraften i den helige Ande som de som står utanför kyrka och församling och troserfarenheter kan känna igen som helt och hållet äkta, autentiska? Det som är dött måste begravas. Nyckeln till andligt genombrott i staden och i socknarna är att vi söker Herren och står enade tillsammans. Tala väl om varandra. Vi har inte fått mandat att tala dom över varandra. Skilj på sak och person - i frågorna som verkar åtskiljande. Älska och stå samman även med den du inte kan dela de teologiska trossatserna. Vi är kallade att verka i försoningens ämbete.

Enheten är desto mera viktig som sann och verklig kristenhet står inför förföljelsetider. Sådana tider är sommartider i Guds rike. Nu gäller det för allt Guds folk att älska sanning, helighet och renhet. Mången stad och socken i Sveriges land har en historia om väckelse. Det är historia. Det Herren har på sitt hjärta är Nu. Detta Herrens Nu, det är Besökelse- och nådestid. Lågvattenmärkena nedåt är passerade på snart sagt samtliga livets områden i vårt samhälle och kyrkan tycks i stort vara medlöpare i denna färd mot djupet.

Have a look... [Why not push the Picture?] - In an email sent from the Magazine Touchstone you can read about exciting issues in the Christianity and the surrounding society and world.

M'Xp
Dag Selander

***

F r o m   T o u c h s t o n e    

We are pleased to announce that Anne Barbeau Gardiner has agreed to become a contributing editor for the magazine.  She has been one of the most active writers we have (she’s had book reviews in the Sept. and Oct. issues with others coming up in the Dec. and Jan./Feb. issues, and two or three features coming soon).  Her past contributions can be found here

She is a professor emerita of English at John Jay College of the City University of New York. A leading scholar in her field of 18th century literature (in which there is, she reports, a rapidly growing interest in Divine providence and even the argument from design), she is the author of a widely praised scholarly work, Ancient Faith and Modern Freedom in John Dryden’s The Panther and the Hind.  She is a member of various organizations, including the scholarly ones in her field and the University Faculty for Life and the Fellowship of Catholic Scholars.

READERS GROUPS
Online discussions are ongoing on William Murchison’s Vanishing Sea of Faith and J. Budziszewski’s Designed for Sex.  Please enrich the discussion by posting your comments on the Treaders page.  Link: Readers Group

We are pleased to announce that all of the primary articles from the July/August 2004 issue of Touchstone have been posted to our online archive.  This issue was titled, “Darwin’s Last Stand?” and had several articles on Darwinism, naturalism, and intelligent design.  The issue was so popular that it sold out very quickly and we are still getting regular requests for the issue, so that we decided to post the contents earlier than we would normally have done.  Link: have a look

Touchstone: A Journal of Mere Christianity Touchstone

PO Box 410788

Chicago, IL 60641

773.481.1090

Från The European Prophetic College hämtas nedanstående artikel om den profetiska dimensionen. Författare är Lars Widerberg. 
Material från Prayer Operation fås via följande e-adress: Intercessors Network

/DS 

***
 
FROM THE PROPHETIC DIMENSION

Formulating vital questions
 
When the ungodly proudly strut about, what can the plain man do?
Amidst the oppression of the poor, what can the kind-hearted man do?
 
The prophetic arena is one of words which cannot be altered. The time of oppression is a time of prophetic inquiry, a time of giving oneself to the necessary work of reasoning. The gathering together of ungodly constellations and gangs signals a time of prayer and probing beyond the regular and standardised format.
 
Such a time of corruption will bring the godly man to his Zarephath - the place of refinement. There he will, together with other likeminded men and women, become a true Tishbite - a resource, a man of true understanding, someone who knows how to ask, how to pray, how to secure answers and insight, how to apprehend a word as a piece of silver from the Throne.
The prophetic dimension is the realm of radical understanding. A man belonging to this region of reality is a man who prepares himself for superior and outstanding endeavours and exploits to be able to reach conclusions regarding the obtaining of a recovering of the Glory of the Lord.
 
A revival, one which would answer real needs of a straying nation, equals radical measurements and efforts according to a radical understanding of Gods ways of grace and judgment. A revival is a drastic break with what is for the sake of becoming what one is meant to be. Revival work is a struggle for words and articulated and intelligible expressions of what belongs to the heavenly realm. "The prophets, who prophesied about the grace that was to be yours, carefully researched and investigated this salvation."
 
If the Church, which is God's chosen nation, fails to be radically sacred, the world will become radically profane.

In a crystal clear vision John saw and recognized the saints who had been slaughtered because of their desire to stay true to the word and the penetrating salvation connected to the same word. As they were continuing in their requesting consolation and requiring judgment they were given proper clothing for the realms beyond time and tears, fine white linen, a white robe, the very righteousness of their High Priest, Saviour and King, Jesus Christ.
They were given Life as the final answer to all those perplexing and penetrating answers.
 
To the degree of asking, and inquiring we are given words, not as an expression of oratory skills or of verbosity, but words which carries Life. This acquirement follows prophetic investigation for the sake of securing radical salvation.
May we all be involved in matters related to reality and authenticity.
 
Words in use: 1 Kings 17:10, Ps 12, Isa 40:1, 1 Pet 1:10, Rev 6:9

S  P  E  C  I  A  L   
FOR ALL SWEDISH-AMERICANS
IN UNITED STATS

Greetings from Sweden and M'Xp with pictures from a Sweden into real winter...
See and Read >> About 911 and >> to be Alert

And... the real Special Greeting we send you with the Documentary about Ernst & Hulda - Welcome visiting them during their lives in St Paul Minnesota, UK, Sweden and RSA... You will find the Articles >> here

Den svenska kristenheten är föremål för förbön i denna stund från det himmelska Tronrummet. Jesu Kristi kyrka över hela jorden och vi i Sverige "kan" och känner väl till bönens ordalydelse, i den Översteprästerliga förbönen:

Om vi verkligen vill höra sanningen om hur det står till - från Himlen sett - så finns det svar för den som har öron. Innehållet i det svaret kommer från ett krossat hjärta och från Far i Himlen som är i kval och vånda inför den diagnos han har ställt inför det andliga tillståndet i Den svenska kristenheten… Den diagnosen är närmast ett besked om hur många dagar som ännu av nåd kan ges alls…

Ett Herrens lille springbud - ibland sittandes på sin gunghäst - står där ute och ropar det högsta han kan. Det ekar över socknens fält och genom kvarteren skallar det: Lyssna. Ropet är ett rop om att det är fråga om liv eller död. Bröder och systrar, det står inte alls väl till. Enheten är ingen enhet som Herren vill ha. Vi behöver få del av en frälsande nåd från Himlen. I dag - inte imorgon. Utan idag, vi behöver nåd. Vi behöver omvändelse.  I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan…

Enheten är trasig och sönder och därmed är Herren sårad själv och sargad. Oenheten har skadat och blockerat. Oenheten har varit förfinat raffinerad. Så många har gått förbi kristna bröder och kristna systrar så många gånger utan att se den andre. Det har verkat som den ene inte sett, men det har i verkligheten varit så att man medvetet låtsas ingenting se, bara sett bröder och systrar som luft. Så många, så många, så många har fått kniv- och sylvassa stick i sina innersta väsen som handlat om att inte vara accepterad, inte vara godkänd, vara IG-stämplad och ungefär om inte O-stämplad så i alla fall K-märkt. Den här oenheten har så fryst enhetens band som heter Fridens band. Det är köld, det är kylskåp inte bara i den svenska nationens folksjäl, utan än värre rakt in i Den svenska kristenheten som skulle vara genomblödd av Kristi kropps hjärtas kärlek i kraft av Lammets blod på Golgata.

- Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.

Bibeln talar om att förlåta andra. Och att Fadern också då förlåter oss. Men hur många ska man behöva förlåta. Det tycks ju aldrig ta slut. Detta med att somliga kristna bröder och systrar har lite skilda nivåer; är det A- och B-lag, eller? Hur ska man kunna förlåta alla dessa attitydförnedringar.

- Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom." Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro."

Vi behöver alltså "mer tro" för att kunna klara ut situationen av blockeringar.

- Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser.

Aposteln Paulus skriver:
- Om en viss person har orsakat sorg, så är det inte mig han har bedrövat, utan er alla i viss mån - för att inte säga för mycket. Det räcker med den bestraffning han har fått av de flesta. Nu bör ni i stället förlåta och trösta honom, så att han inte alldeles går under i sin djupa sorg. Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek. När jag skrev till er, var det också för att få veta om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Ty det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort för er skull, inför Kristi ansikte, för att vi inte skall bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till.

Vi vill - i Den svenska kristenheten - inte i oenheten låta oss bli överlistade av Satan, nej, inte alls. Hans avsikter känner vi till.

- Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
- Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra.

Josef visste vad det vill säga att vara utfryst, och inte accepterad, ja, nära nog till döds… Hur bemöter han dem som sålde och förkastade honom genom att slänga honom i brunnen? Jo, när han mötte sina bröder efter år, då var detta hans förlåtande attityd och han visade en barmhärtighet som inte var av denna världen, men från Himlen.

- Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd.

Josef som sålts och svikit och inte accepterats av sina bröder möter sina bröder senare i livet med en kärlek som går utöver mänsklig förmåga, det var nåd given av Herrens godhet.

- Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er… Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd.

Förlåtelse följs av godhet, en andra mil och mer änd娅

Vi blir alla kränkta. - Ordet "kränkt" kommer av tyskans 'krank', som betyder 'försvagad', även 'att gå över gräns'. Man talar om kränkning av luftrum. Vi kan kränkas verbalt, känslomässigt, kanske även fysiskt. Detta kan innebära att vi behöver konfrontera den som är involverad i detta kränkande, även för motpartens skull. Vi kan tänka på Paulus o Silas i Apostlagärningarna,

- De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss.

Ibland behöver vi hjälp från nån neutral för att se vad i våra reaktioner som kommer av kränkningen och vad som är "spöken i garderoben" och vad som är våra omständigheter (trötthet, stress tex ). Vem har inte överreagerat på grund av stress och trötthet och då missar man…

Men vi kränker lätt tillbaka och då är båda sidor "offer", och då sker en låsning.

Förlåtelse innebär oftast en process. Många av oss har intalats att det bara är ett beslut och nåt vi bekänner med munnen så är det bra. Men ofta är det en process: - Jag vill vilja - jag vill - jag börjar göra det…

Att förlåta ytligt blir istället lätt att stänga inne vilket leder till instängd ilska och bitterhet. Bitterhet kommer från samma ord som bita och betyder vass - som en kniv vass åt båda hållen - skadar mig själv mest och alla mina relationer.

Ibland behöver man även när man släppt taget och gett fri - förlåta igen och igen- allra mest inom familjen, föräldrar, syskon - vi träffas ju igen och beteenden finns där som gör det svårt.

Flera gånger kommer vi till punkter där vi får inse att 'Jag går förlorad i bitterhet och måste släppa taget. Då sätts jag fri samtidigt som den andre sätts fri och vår relation kan börja helas även om det tar tid.'

Däremot kan vi inte stå still, antingen sluter vi inne och kvävs eller går vi åt rätt håll. Till slut behöver jag förlåta vad som än gäller den andre, men försoning kräver aktivt handlande från båda sidor. Ibland kanske vi kan lägga ner det som varit ibland behöver man reda ut ordentligt åtminstone vissa delar. Jag kan inte ta på mig ansvaret för försoning själv men för en förlåtande inställning. Genuin återvunnen samhörighet.

Förlåt - ordet kommer från det fornordiska 'forlat', eftergift, överge, lämna. Jämför "forgive for" lika med 'completly, given'.

Grekiskan har ett ord för 'förlåta' som betyder att 'skicka iväg, lössläppa, befria, frige'.

'Försona' av grekiskans ord för 'utbyta, utjämna, förvandla från fiendskap till vänskap, återställa, förlika, tillbaka'.

Svenskans ord handlar om 'fritaga från straff & skuld, gottgöra, bota från brott'.

'Försoning' - det kräver aktivt handlande från båda parter, förlåtelse kan en part ge, men försoning kräver två. Man kan inte ta på sig något om försoning inte kan ske - bara om jag själv inte vill förlåta.
Försoning kräver också att alla tar ansvar för vad man gjort. Förlåtelse utan försoning kan ta längre tid och vara mycket jobbigare särskilt om man fortsätter bli sårad.

Aposteln undervisar om att vi gärna får bli arga och rent av fyllas av vrede och ilska men…

- Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede och ge inte djävulen något tillfälle. Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver. Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.

Den svenska kristenheten behöver en ny Andens enhet - den enheten får hon genom Honom som ensam kan ge Fridens band. Vår delaktighet i denna Herrens process mitt ibland oss, den går via de två processerna: dels förlåtelsen, dels försoningen, verk som Anden verkar efter upplysning och omvändelse i Nådens verk…

---

Fotnot
Undervisningen om Förlåtelse & Försoning ovan är hämtad från predikan i Råslättskyrkan av Peter Magnusson i Råslätts Församlingsgemenskap söndagen den 18 september 2005.

Photo: shippinglists.museum.vic.gov.au

T     O    S    C    A    N    A    -    Where is the Ocean liner?

From Genoa, Italy, the swedish missionaries Ernst n' Hulda Andersson with their daughters, Anna and Linnéa, left the port for Durban, RSA, in March 1948. According the facts found was the name of the Ocean liner: TOSCANA. 

This website Mission Xp [M'Xp] has a Documentary about missionaries, Ernst and Hulda Andersson and their family. They came from Smaland in Sweden and gave their lives for the people living in Transvaal, Mpumalanga, and Machadodorp 1920 to 1960. See: the Documentary.

The problem has been to find that Ocean Liner Toscana.  

F A C T S   F O U N D
The facts found are these:
TOSCANA  1944-1946  9442 
Built in 1923 as SAARBRUCKEN for Norddeutscher Lloyd, Bremen, 1935, sold to Italia Flotte Riunite, Genoa renamed TOSCANA, Toscana 1923.

Saarbrucken, 1935 purchased from North German Lloyd renamed Toscana, 1940 converted to Hospital ship, 1946 reverted to owners, 1962 scrapped. 9,442
1944 requisitioned managers became BI, 1948 returned to her owners, 1962 scrapped.

Comments
Originally built as the "Saarbrücken" for Norddeutscher Lloyd Line, she featured a "corrugated side" hull design which gave her a very distinctive appearance with a bulge amidships, just above the waterline. Sold to the Italian Government in 1935 and transferred to the Lloyd Triestino Line. Served as a Italian hospital ship during the Second World War.

In 1947, she returned to Lloyd Triestino to be refitted for 136 1st-class and 700 3rd-class passengers to serve in the Australian emigrant trade. She was renamed "Toscana", before entering service on the Trieste-Melbourne-Sydney route, in January 1948. Her route via the Suez included regular stops at Aden, Colombo and Port Said, where thousands of Greek-born Egyptian emigrants boarded for resettlement in Australia.

Withdrawn and broken up for scrap at Genoa in Feb 1962.

Q U E S T I O N by Mission Xp [M'Xp]:
Which was the Ocean liner Toscana goin'  from Genoa to Durban March 1948? We haven't found that Ocean Liner. The picture above can not be the right Toscana for this specific trip which brought the family Andersson to South Africa.

Are there any answers to receive from the seven Seas & professionals there or out in Cyber space?

Jonkoping in Sweden 12/10/2005
With best regards


Dag Selander
Editor
Contact: E-Address

 

HULDAS HÄST
En Islandsponny eller en vanlig svensk Nordsvensk häst användes inte av missionärerna på denna tid. Den ras som man valde inte minst i det bergiga höglandet i Machadodorp på 1700 meters höjd det var den gamla klassiska arbetshästen från Belgien, Ardennes, dvs en ardenner. 

Ardennerhästen var den häst som inte minst Hulda kom att lära sig använda från de första åren hemma hos missionärerna Wikström. I Dokumentären har vi mött Hulda vid ett flertal tillfällen i aktion med denna ardennerhäst. 

---

Fotnot
Bilden ovan - Ajve 7382 - var född 1934 hos Bernhard Gustafsson i Tåstorp, Falköping. Hans far var den från Belgien importerade Ajax de la Cour 4728. Moder var Verdi 32833. Ajve såldes vintern 1937 till Johan Ullberg på Lassegården i Öttum där han stod som stambeskällare till sin död 1949. Exteriört var Ajve en harmonisk häst med goda rörelser. Han var en mycket god förärvare och inte minst skänkte han sin avkomma en synnerligen god konstitution. Han blev far till ett stort antal utmärkta döttrar och 42 stamboksförda söner. Bland sönerna var Monte-Bello 8278, Ajdrik 8484, Ajmon 8694 och Apiro 9064 de förnämsta.
 

Ardennerhästen har sitt ursprung från Ardennernas högland, beläget i sydöstra delen av Belgien, i gränstrakten mot Rhenlandet, Luxemburg och Frankrike. De första ardennerhästarna* infördes till Sverige 1873, då den framstående hippologen, greve C. G. Wrangel, importerade tre hingstar, Husar, Faro och Railleur, till ett värmländskt hingstbolag.

ERNSTS BIL INKÖPT 1948

När Ernst återkom med familjen till Machadodorp efter kriget i april 1948, inköptes denna Chevrolet m/1938.

Anna kom senare efter hans död att bli bilens användare och körde bl.a. Hulda till alla möten runt om i det vida distriktet.

Missionär Olle Fast köpte sedan bilen 1952 och Hulda talade då om att bilen "var som ny", eftersom Ernst verkligen hade lagt ned mycket arbete på bilen. Olle Fast säger idag att bilen var ett mycket gediget fordon välsignat som den var då Ernst - efter tankning och bilköpet av farmaren - lagt händerna på den och välsignat den.

Fotnot
Bilden ovan med tillstånd av:
George H. McDowell, Wichita, Kansas - Carnut.com

Missionsföreståndaren för Svenska Alliansmissionen, Anders Bengtsson, riktar sig här nedan i sitt Förord till Dokumentären särskilt till den unga generationen att låta sig inspireras och utmanas av Ernst och Hulda.

The Swedish Alliance Mission´s Director Anders Bengtsson writes below about the Documentary and asks the young generation to follow the missionary pioneers.

Dag Selander
M'Xp editor   

ERNST och HULDA
by Anders Bengtsson
Missionsföreståndare

På väg hem mot Vassnöden, efter ett möte i Stora Missionshuset i Jönköping den 23 mars 1918, möter Ernst Andersson Guds kallelse att bli missionär i Afrika. Den stjärnklara kvällen blev startpunkten för två generationers missionsinsats i södra Afrika.

Att få följa Ernst och hustrun Huldas livsresa från Småland till utmaningarna i Sydafrika är en minst sagt spännande upplevelse. Generöst bjuds vi in att ta del inte bara av allt som rör arbetet i missionens tjänst utan också till vardag och fest med familjen, som utöver mor och far består av flickorna Anna och Linnea. 

Att läsa om missionspionjärernas arbete är både spännande och gripande. Mycket är sig likt och ändå så olikt dagens rapporter från missionsländerna.
Uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar är ännu inte slutfört och Herren som gav oss uppdraget och en gång kallade Ernst och Hulda är den samme.

Hur skulle Ernst och Hulda ha reagerat inför dagens situation med 25 miljoner hiv-smittade i södra Afrika? Vad hade de gjort för alla barna som lämnas föräldralösa när aids varje år skördar över 2 miljoner människor? 

Jag vet inte hur deras program skulle ha sett ut, men drivna av Guds kärlek skulle de varit engagerade till hundra procent, det vet jag.

Låt dig inspireras och utmanas av Ernst och Huldas liv.
Fråga Jesus, han som kallade dem, vad han vill med ditt liv.

---

F A C T S
Swedish Alliance Mission

The Swedish Alliance Mission is a Swedish church denomination with work in 17 countries. Main areas of work are Bible translation, literacy, evangelisation, church planting and leadership development in co-operation with sister churches and other ecumenical partners. The Swedish Alliance Mission also works together with national partners in village development, work in slums and with HIV/Aids.

address: The Swedish Alliance Mission, Box 615, SE - 551 18 Jönköping, Sweden
phone: +46 (0)36 30 61 50, fax: +46 (0)36 30 61 79
e-mail: Info SAM

Dokumentären om Ernst & Hulda har varit - också för mig som deras dotter, Linnéa – likt en resa gjord en gång. När resans väg görs igen efter många år är det ändå en ny resa med nya upptäckter…

Mina minnen, kunskaper och erfarenheter har jag delat med mig till dokumentärens författare, som i sin research fått fram uppgifter om mina föräldrar som jag inte känt till. Att läsa de över 140 artiklarna har för mig inneburit att jag fått upptäcka många okända fakta om min egen mor Hulda och men egen far Ernst.

Det är med obeskrivlig tacksamhet först till Gud och så till mina föräldrar Ernst och Hulda som jag vid genomläsningen av Dokumentären på nytt erinras om att jag fick förmånen att växa upp i ett kristet och inte minst missionärshem. Att vara missionärsbarn har sina plus och minus, men plussidan är ändå det som mest fyller mig med så stor och obeskrivlig tacksamhet.

Jag minns när vi kom hem ifrån skolan i byn och hade blivit kallade med öknamn. Då var Huldas kommentar: ”Om hatten inte passar, ta den inte på.” Oh, vad det visa rådet har hjälpt mången gång!

Ernst var mycket förtjust i sina flickor – Anna och Linnéa – och vi satt ofta i hans knä, men en gång sa han att han var trött och jag var för tung.

Den gyllene regeln gällde hemma. ”Allt vad I viljen att människorna skall göra er, det skall ni göra dem”. En annan regel – ”Löna aldrig ont med ont utan ont med gott”. Jag minns även när klassmamman på flickskolan i Jönköping var sjuk. Då ville Hulda att jag skulle köpa en blomma till henne, även om jag inte tyckte det.

Vi var på avskedssamkväm på ungdomshemmet i Jönköping inför resan 1948. Ernst höll avskedstal. Han sade: "Kanske finns det mera ax att plocka därborta." Efter begravningen när vi tre - mor, Anna & jag - var ensamma frågade jag Hulda om hon trodde att Ernst hade hunnit plocka några ax. Det kunde hon ej svara på. Detta Ernsts sätt att uttrycka sig med bilden av axen och skördetid illustrerar så väl hans största önskan i livet, nämligen att vinna människor för Gud.

 

 [ Klicka för större bild ]
Bild: Fiskebäck sommaren 1947

Jag var nog inte alltid Guds bästa barn och Ernst och Hulda hade sina bekymmer om mig. Ännu finns det många kanter som behöver slipas och Gud är inte färdig med mig än. Det är snart sjuttiofem år sedan den 8 Mars 1931, då mina ögon såg dagens ljus uppe på andra våningen hemma i Missionshuset på Ljungarum.

Det allra viktigaste var en vers vi hörde ständigt: ”Sök först Guds rike och Hans rättfärdighet, så skall allt detta andra tillfalla eder.” Nu för tiden verkar det vara tvärtom; att först söka allt det andra och glömma Guds rike och hans rättfärdighet. Så mycket av världen vill leda oss bort ifrån det allra viktigaste här i livet - att lära känna Gud, att ta emot Guds förlåtelse, att leva för och tjäna HONOM JESUS.

 [ Klicka för större bild ]
Bild: Inför utresan till Machadodorp 1932

HÄLSNING TILL DIG SOM LÄSER
Min förhoppning och bön är att den som läser Dokumentären inte bara tänker på att det var två små enkla Guds barn som hörsammade Hans kallelse och gick till ett främmande land med bud om Hans frälsning, utan ser att Gud kan använda varje litet oansenlig kärl i Hans vingård.

Du som läser dessa rader må vara tonåring eller du må vara äldre – själv är jag fortfarande en som lär och utmanas av Missionens Herre Jesus – kanske du är den som Han söker just nu för uppdrag i Guds rike.

White River, Mpumalanga, i Sydafrika den 17 november 2005

Linnéa Karlsson
Ernst och Huldas dotter
Välkommen att skriva.
Linnéas e-postadress.

***

Linnea’s husband Lennart Karlsson shares a couple of memories:

- Two memories of Ernst. We were living in Middelburg. Ernst arrived in the late afternoon after having cycled the 100 odd kilometres from Machadodorp. It was still a gravel road with lots of small stones which were not too kind to the bicycle tyres. He had had a number of punctures. I just remember how wet his shirt was from perspiration. He made light of the effort in cycling this distance.

About a month before he died I was out with Ernst for a driving lesson. After just a little while he indicated that he was tired and that we should return home. I think I was the last person outside of the family to see him before he died.

There are many jokes about mothers-in-law. Hulda was certainly did not fit in with any of these caricatures. During the time she stayed in our home she was certainly in the background as regards 'family business'. Never a comment about the children and their rearing. Always willing and there when needed.

Fotnot
Linnéa Karlsson har tillsammans med sin man Lennart Karlsson verkat i missionens sjukvårdsverksamhet i Sydafrika - Svenska Alliansmisisonen [SAM]. White River är en plats som förknippas med deras tjänst. Inför ett hundraårsjubileum har professor Lennart Karlsson skrivit "WHITE RIVER 100 YEARS, The Swedish connection in  medical care".
/DSr

Denna sida är tills vidare en plats för Kommentarer. Sidan är tänkt som extra utrymme för kommande publicering. - För kontakt med Editor e-adress

Välkommen! Skriv alltså gärna en rad eller några rader här nedan genom att klicka på ordet 'Kommentarer'

Detta foto Gallery innehåller bilder från missionsstationen som det ser ut idag.


Foto: Linnéa Karlsson

Så ser det uttjänade "uthuset" ut i dag fotograferat från sidan.


Foto: Linnéa Karlsson

Här är den första missionsbostaden sedd från framsidan. På den gamla goda missionärstiden såg det litet annorlunda ut; där fanns en myckenhet av träd vilka nu är borttagna. Huldas klängrosor finns inte helelr kvar. 


Foto: Linnéa Karlsson

Missionärsbostaden av i dag; dahlior, alla träd, blommor, jordgubbsplantor... minns Linnéa och saknar när hon besöker sitt gamla hem
 

Foto: Linnéa Karlsson

Missionärsbostaden sedd från vägen.


Foto: Linnéa Karlsson

Kyrkan som Ernst byggde. Används numera som kontor...

Foto: Linnéa Karlsson - Skolan


Foto: Linnéa Karlsson - Skolan

Bilderna visar skolan. Vi gick i afrikaansk skola, mitt emot Posten. Klassrummet syns till höger på övre bilden och till vänster på den nedre bilden.


Foto: Linnéa Karlsson

Mr Blums affär där Rita hjälpte till under skollovet när hon var tonåring.


Foto: Linnéa Karlsson

Linnéa berättar: - Snoek´s affär där vi barn brukade gå ifrån skolan tvärs över gatan och få karameller. Mamma hade bra kontakt med ägarna, familjen Snoek, och de var snälla emot oss. Deras son och svärdotter hade en farm strax utanför och fru Snoek kom varje lördag med mejerivaror till Hulda och Anna.

Bild: N. Sandsjö kyrka & kyrkogården där begravningen av Hulda ägde rum
Foto: N. Sandsjö hembygdsförening


What a friend we have in Jesus,
 all our sins and griefs to bear!
 What a privilege to carry
 everything to God in prayer!
 O what peace we often forfeit,
 O what needless pain we bear,
 all because we do not carry
 everything to God in prayer.

Anna har många stunder när hon tänker på åren som liten, då hon inte orkade som andra barn. Alla gånger hon blev efter och inte orkade med som de andra i skolan eller med lillasyster Linnéa.

Hon minns åren med Anders och Linus. Anders som större som boxades och slogs med Linus, lillasyster. Hur det snart nog var Linus som nästan kunde klå upp Anders fast hon var två år yngre. Särskilt efter fars död kom Anna att pendla mellan sin barndoms orkeslöshet på grund av hjärtåkomman och hans död och att hans brast.

Hon tänker på hjärtat, sitt hjärta, som man ofta kan göra som hjärtpatient. Man blir så fixerad vid det ibland. Man kan få och kan ha sån ångest - hade hon hört sägas - för att hjärtat ska stanna eller gå sönder, så man kan börja bli rädd för att somna till en alldeles vanlig nattsömn. Lite så kände hon allt ibland. Men det var så gott med mor.

Hennes fasta trygghet under åren hade varit en sådan glädje. Att dessutom kunna få utveckla det hon tyckt vara så roligt under barnaåren - att få vara med mor och baka hennes goda bullar och kakor. Att hon kunde få arbeta hos konditorn i Jönköping och att få lära grunderna. För att sen nästan kunna få vara som en riktig konditor hemma i Machadodorp, det var en sån glädje för Anna. Hon är så glad över att hon kunde ta körkort, och kunna göra det varken mor eller far kunde, nämligen köra fars Chevrolet, och få köra mor till alla sina missionsuppdrag. Ja, det var nästan, tänkte hon, som jag själv får vara missionär med mor därute på fältet.

Så går tankarna i Johannesburg för Anna medan hon blir allt svagare och en dag får flytta hem till Far i Himlen vars hjärta utgjutits i kärlek till henne till frälsning, till tro och hopp, till evig salighet. Hon visste - Anna - vad ett hjärta är. Hur beroende vi är av dess helhet. Hur beroende vi är av Faderns hjärta och hans kärlek, som sargats i en död med en ålder i samma årsgrupp som hon själv, i 30-årsåldern; Jesus blev ju också inte heller äldre än jag, Anna, omkring trettio.

Mor Hulda är 71 när Anna dör. Hemma i Sverige hade Hulda i tankarna att flickorna skulle ha svarta kläder ifall hon skulle få hembud. Nu har hon följt sin Ernst till graven ute på Machadodorps gravgård. Dessutom sin dotter Anna också dit ut till gravgården i Machadodorp 1959. Det fanns plats för henne invid Ernst i graven, nu vilar Anna där vi sin fars sida. En mors sorg vid sitt barns frånfälle är tungt för hennes hjärta. Huldas tårar har under livet på ett sätt tagit slut, men ändå inte; hennes tårar och snyftningar hör hon själv, - nästan förebrår sig för detta, när hon ju i stället bara borde vara glad med Anna för att hon äntligen fått komma hem. Och slippa detta onda och alla prövningar hon haft på grund av sin hjärtåkomma.

Hulda läser orden om "Gråt inte":
Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor.

Hulda känner det som hon är i Nain. Jesus är också i Machadodorp, i Johannesburg, och här hemma i Sävsjö. Hulda lämnade Afrika året efter Annas död. Åkte hem till sin bror Sigurd till vilken hon nästan haft en mors förhållande. En dag i april 1960 kom hon hem, denna gång med flyg och landade ute på Torslanda flygplats. Det var en enklare tur än detta med dessa ångare och dessa båtturer hon rest med tidigare och som tagit över en månad att resa. Nu var det enklare, men ovant och verkligen sjögång värre än på stora vida havet med dessa väldiga lutningar vid starten. Gott var det att snart gick över, så det blev ingen sjösjuka för Hulda när hon fick flyga hem till Sverige och Sävsjö. Fredagen den 29 april står det att läsa i Trosvittnet Nr 18/1960 så hon själv kan läsa det hemma i Sävsjö:

"Afrikamissionärer på sverigebesök". Torsdagen den 21 april kom till Torslanda från Sydafrika missionärerna Hulda Andersson, Bror och Birgit Alvekrans med barnen Elisabeth och Lena samt missionär Elin Karlsson. Fru Hulda Andersson har varit verksam i Sydafrika och där utfört en trogen missionsgärning i cirka 40 år. Senaste perioden har varat i tolv år. Under denna tid har hon fått vara med om att säga farväl både till sin make, missionär Ernst Andersson, och dottern Anna, vilka båda har flyttat hem till Herren. Fru Andersson uttryckte vid ankomsten till Torslanda sin stora glädje över att än en gång få besöka det kära hemlandet. På frågan, 'Hur länge hon stannar', svarar hon: "Åtminstone ett år. Min dotter Linnéa och hennes make, doktor Lennart Karlsson, vill ha mig tillbaka till Sydafrika igen så fort ske kan… Missionärerna välkomnades på Torslanda av förutom släktingar och vänner missionssekreterare Arvid Almquist och pastor Torgny Svensson.

Hemma i Småland är Hulda hemma, men hjärtat har hon dock i Sydafrika med sin dotter Linnéa och hennes make Lennart och barnbarnen. Men hemma i Sverige finns hennes bror som hon vill stödja och ge omsorg äldre som han är. Redan när Hulda åkte till Amerika 1917 var det svårt för henne att märka Sigurds, hennes brors, väldiga saknad. Under åren har hon hela tiden sökte vara för honom ett särskilt stöd. Hemmavistelsen i Sävsjö hör till stor del samman med denne sin älskade bror. Det var lite av känslan från Betania hon bar på, den där hemkänslan och syskonens frändskap mellan Marta, Maria och Lasarus. Det kände hon av i sitt förhållande till Sigurd.

Dagarna och månaderna går. Tiden går så fort upp i åren. Rätt vad det är har almanacksbladen på väggen hemma i Sävsjö året 1965 och det är januari. Nu har Hulda bestämt sig. Nu kan hon inte längre vara till nytta hemma, då väntar nästa ansvarsområde. Så var Hulda. Plikten framför allt - och i prioriterad rätt ordning. Kärleken till den som behövde hennes uppmärksamhet fick alltid komma i första hand. Så hade det alltid varit för Hulda. Dem som stod henne nära upptäckte denna fullkomligt unika läggning och karaktär i hennes personlighet där barmhärtigheten regerade och nöden i kallelse avgjorde var inriktningens mål fanns. Nu hade tiden kommit. Tillbaka hem till Sydafrika.

Torsdagen den 4 februari 1965 är hon på väg till Jönköping för ett avskedssamkväm på vägen tillbaka till Afrika. På väg dit var hon på besök hos sin systerdotter i hennes hem. Där drabbas hon efter någon timmes samvaro av hjärnblödning. Hon förs i ambulans till Jönköpings lasarett och på lördagens kväll får hon hembud och det blir inget 'Take off' från Torslanda, utan hon hämtas i stället så fint och så ljuvligt av himlens änglar hem till fadershemmet.

Sorgen efter Hulda drabbar nu dottern Linnéa, hennes familj, samt släktingar i Sverige, främst brodern i Sävsjö och syster i Fredriksdal. Minnesrunorna som nu skrivs innehåller bl.a. följande rader:

Hulda Andersson avled i en ålder av närmare 77 år. Hon var en självuppoffrande och självutgiven missionär, som gjorde sitt bästa för både arbete och människors väl. Hon beskrives dessutom som en mycket god maka och mor, som gedigen kristen, ivrig bedjare och läsare.

Gideon Wikström skriver:
En lång och strävsam arbetsdag är slut, och den trötta själen har fått vila. Gladlynt, ung och fylld med arbetslust kom hon till Afrika för 45 år sedan och vann snart allas bevågenhet genom sitt självförsakande och arbetsvilliga väsen. Hjälpvillighet på alla områden var väl det mest framträdande draget i hennes liv. Bekvämlighet och egna fördelar på ett eller annat sätt var för henne främmande. Hon var och förblev en tjänarinna i det ordets fulla bemärkelse, lycklig och glad i sitt utgivande för andra hela sitt liv igenom.

Icke mindre var detta fallet i hennes arbete bland de svarta. Ibland kunde man kanske tycka att hennes goda och för de svarta ömmande hjärta drev henne att gå för långt i sin hjälpsamhet. Ibland kunde hon avstå från något hon så väl själv behövde, för att därmed hjälpa någon svart.

Vid Machadodorp missionsstation där hon utfört det mesta av sitt livsverk blir sorgen allmän och djup, då meddelandet om hennes frånfälle blir känt, och många, många skall där välsigna minnet av "inkosikazi" och tacka Gud för henne. Hon och hennes tidigare hemkallade make kompletterade här varandra på ett sällsynt sätt, och många gånger ställdes hjälpen till de svarta framför hemmets egna behov. Men lyckliga var de i sin gärning.

Vi hennes kamrater i Afrika tackar Gud för vad Hulda betytt för oss personligen och för vad hon verkat i det tysta, utan tanke på erkännande. I denna sin självförgätenhet och uppoffring för andra kvarstår hennes liv i vårt minne som ett ständigt manande exempel.

Begravningen ägde rum i N. Sandsjö, den socken där hon föddes och växte upp, och på dess kyrkogård finns graven till minne av Hulda.

Den 19 februari 1965 läser man i Småland, i Sandsjöbygden och Jönköping i dödsannonsen:

 

Missionären
Hulda
Andersson 
född den 8 maj 1888 
har hastigt fått uppbrottsorder
efter ett verksamt liv.
I ljust och tacksamt minne bevarad av oss,
syskon, övrig släkt och många vänner
samt Svenska Alliansmissionen.

Jönköping och White River den 6 febr. 1965

Linnéa och Lennart
Karlsson
Barnbarnen

Jesus sade till henne:

Jag är uppståndelsen och
livet.
Den som tror på mig
han skall leva, om han
än dör.
 Joh. 11:25

Bild: SAM:s bildarkiv / Jfa

I dagarna är det allhelgonahelg och det är en vecka sedan Ernsts hjärta slutade slå. Hulda är på väg hem från gravgården. Hon har varit ute vid Ernsts grav och ordnat med blommorna som nu växer så vackert i trädgården. Anna har varit med och kört mor, och parkerar den svartblänkande bilen, Chevrolet m/1938, intill entrén med stenmuren, som far med sina afrikanska vänner och medarbetare lade i klassisk småländsk stil, åren strax före och efter 1930.

Väl komna in i huset bär det av till köksregionen där arbete väntar. Inne i köket är det full fart i det bageriarbete som nu görs av. Anna och Hulda hjälps åt med tårtorna som påbörjats. Sockerkaksbottnarna till fem tårtor gjorde Hulda i går kväll. Farmarens fru utanför Machadodorp, Anderssons goda vänner, och handlare Blume inne i stan (som i sin tur brukar komma med godsaker till julfesterna) har beställt tårtor.

De ska färdigställas och vara klara att köras ut till klockan sex. Anna har konditorkompetens efter praktik och arbete hemma i Jönköping. Nu gläder hon de vita vännerna runt omkring med sitt kunnande. Hon har många kunder. Före kvällen ska hon leverera den senaste beställningen och Hulda hjälper Anna med det hon kan göra. Fars köp av bilen är en välsignelse. Annas körkort gör det möjligt för Hulda att ta sig ut till dem som behöver besök för samtal och råd i olika livsfrågor.

Hulda är ensam som missionsföreståndare för distriktet. Årskonferensen ska utse medhjälpare åt Hulda. Till dess ansvarar hon för allt arbetet som Ernst och hon delat på hittills.

Arbetet på gården är inte ett arbete från 8 till 4, utan vittomfattande och mångahanda. Det finns ingen extratid avsatt för sörjande och sorg och hela den processen. Helt plötsligt är allt ansvar för Missionsstationen med alla dess uppgifter på Huldas axlar och väntar på att det ska skötas. Ernst är död. Nu är hon ensam. Allt det arbetet gör att Hulda plötsligt har mer än dubbelt så mycket att stå i nu när Ernst inte finns här, jämfört med tiden före den 22 september.

Det som gör arbetet genomförbart och inte totalt omöjligt är att det finns en medarbetare på gården som heter David Nhlapho, evangelisten som varit Ernsts och Huldas "högra hand". Hulda tackar Gud för denna Guds omsorg att nu dessa veckor ha skolat in en medarbetare som denne man och broder. Han är en välsignelse för Hulda och Anna och för allt arbete på gården. Hulda har någon att rådfråga, någon att be om hjälp, någon att förlita sig på i den nya livssituationen att vara ensam och att vara änka, när Ernst inte längre finns till hands som stöd och beskyddare. Likaså är det en extra trygghet för Anna att också ha denne tjänare David på gården. 

Arbetet går alltså vidare. Det hon nu arbetar med i denna nya situation är detsamma som varit tidigare, det är bara det att nu ska hon också söka axla Ernsts uppgifter. Det går ju inte helt och hållet, därför får David ansvara för det han kan och vill. Detta arbete som evangelisten får dela med Hulda under mer än ett halvt år blir också till nya erfarenheter som gör att han senare kommer att ha den mognad det krävs att vara pastor på Machadodorp.

Huldas arbete består i korthet av följande uppgifter:
* Hon har kontakterna med evangelisterna på distriktet, ansvarar för kvartalsmötenas planering, samtalar med evangelisterna när de kommer på besök. Hon delar deras och utposternas behov och söker finna lösningar med dem.
* Hulda tar hand om besökarna på stationen - klinikärenden, sociala insatser eller själavård - och ser till att lösa de behov som finns, eller låter evangelisten ta över det han kan bistå med.
* Hulda har hand kvinno0rverksamheten med regelbundna möten varje torsdag, ledda av egna ledare tillsammans med missionären.
* Hon har hand om "klassmötena" på söndagarna, under handlingar, bibelstudier, sociala karitativa besök ute i kraalerna, då Anna givetvis körde liksom vid alla andra tillfällen när avstånden var sådana att Hulda var glad för biltransport.
* Hulda har ansvaret för kliniken med sjukvården där och sjukbesök.
* Hon ansvarar för hushållet och matlagning på stationen och för trädgården.

Så går dagarna. Årskonferensen beslutar om att Hulda ska få hjälp på stationen. Den 1 april 1949 kommer Evert Nilsson och delar föreståndarskapet. Evert bor i den gamla bostaden. Det är till stor hjälp för Hulda att ha Evert på gården. Nu kan hon släppa hela huvudansvaret och man delar upp det, så att Hulda fortsätter med ansvar för kvinnoverksamheten, besöken från kraalerna, lokationen och trädgården.

Dagarna går. Arbetet förflyter med sina rutiner under veckorna, söndagarna och mötena. Anna är Huldas närmaste medarbetare som den som kör till och från alla möten och samlingar på utstationerna, och också den som Hulda under bilresorna delar tankar och böneämnen med.

Det Paulus och Lukas var för varandra under missionsresorna på den tidens långa sjöresor, det är Hulda och Anna för varandra i dessa missionsresor till lands. Stunderna på färd är ofta också stilla stunder med heliga samtal både horisontellt och vertikalt. Anna har sina besvär och sina begränsningar genom sitt hjärtfel, men hon gör en sannskyldig missionstjänst vid Huldas sida som en tjänarinna på många sätt som det kanske inte skrivs om i Trosvittnet men har noterats i Tronrummet där uppe hos Far i Himlen.

Åren går. Kliniken är kanske den stora förändringen. Nere i stan finns nu praktiserande läkare från 50-talet och mottagningar så att kliniken på Machadodorp nu är mera som en distriktsköterskemottagning ute på landet; nu vänder man sig i allt större utsträckning till läkarmottagningen inne i stan. Omläggningar och enklare vård är vad Hulda står för.

Så flyttar Evert Nilsson 1951 Barberton. I hans ställe kommer missionär Olle Fast 1951.

På gården finns ett s.k. Evangelistrum med 3-5 bäddar för evangelister som kommer till huvudstationen i skilda ärenden. Där finns garage och verkstad.
Ernst och Huldas gamla bostad, "uthuset", tjänstgör som klinik, den s.k. gamla kliniken, i vilken Olle bor första åren.
Sedan finns det s.k. Kontoret med två rum, där Olle har sina böcker och sitt kontor.
Så finns där Gästhyddan och nya missionärsbostaden, som stod färdig 1938, i vilken Hulda med Ernst och flickorna alltså bodde i under tiden från 1938 fram till 1939 då de var hemma i juli, samt från 1948 fram till 1954, då Olle Fast och hans Lotten flyttade in efter bröllopet det året.

Det är missionskonferens för de svenska missionssällskapen och dess missionärer i White River 1953. Hulda var ansvarig för mat och förplägnad. Hon visste vad som gällde och vilka förutsättningarna var. Allt var planerat och förberett och medarbetare ansvariga. Dock uppkom en situation när några ville hjälpa till och hade idéer och tankar kring matsal och förläggning, och man framförde dessa sina idéer till Hulda med frågan:
- Vad säger du Hulda?
- Jo, jag säger att jag har sagt mitt, blir Huldas svar. Ett svar som måhända skulle användas i ledarskap litet oftare med tanke på alla stormötesdiskussioner som kan komma upp. Hulda var chef och ansvarig och visste vad som gällde. Det hade hon meddelat sin stab. Men några hade tydligen haft värmeslag eller sovit. Då är svaret välgörande, "Jo, jag säger att jag har sagt mitt".

Hulda fyller 65 år den 8 maj 1953 och missionsföreståndare Enock H. Skooglund skriver bl.a.: "Då nu fru Andersson med årens rätt avgår ur aktiv tjänst, ville vi i Svenska Alliansmissionen säga henne ett varmt tack för en nitisk missionsgärning på vårt missionsfält i Sydafrika. Må hennes återstående år bli ljusa och fyllda av uppgifter som Herren säkert ger henne i sin tjänst, icke minst som förebedjare."

Hulda har alltså fyllt 65 år. Enock H. Skooglund har önskat henne ljusa dagar. Dock året som kommer, 1954, det blir ett tungt år för Hulda. Det är året då Anna får känna av sina hjärtbesvär och var riktigt sjuk. Hulda och Anna flyttar in i det gamla "uthuset", reparerat av Evert Nilsson under hans tid på gården.

Hulda är sedan årtionden bland sina missionärskamrater - i synnerhet bland de yngre - känd som "tant Hulda". Skälet till det är att Hulda alltid var den man kunde vända sig till. Det kom inte sällan till situationer på Afrikafältet då man åkte till henne och delade sina behov. Och Hulda fann på råd. Det kunde gälla det som avhandlas i bönekammaren, goda råd i svåra sammanhang eller praktiska omständigheter. Hulda fann alltid osjälviskt på råd. Hulda blev därför "tant Hulda". Det är konferens och det uppstår en situation där man behöver en missionär för placering ute på en missionsstation, och någon föreslår:

- Låt oss rådfråga "tant Hulda", hon finns ju ännu kvar på Machadodorp, kanske hon kunde hjälpa oss!

Hulda får situationen presenterad och hon ombeds fundera på om hon inte kunde tänka sig att anta denna tänkta placering…
Hulda behöver inte tänka, utan hennes svar blir:

- Har man kommit dit där man kan gå, så går man inte tillbaka dit där man måste krypa!

Här hemma på missionsstationen, nu i gamla bostaden, bor nu Hulda och Anna tills januari 1955.

Nu flyttar mor och dotter till en lägenhet med moderna bekvämligheter i Johannesburg, den lägenhet som Linnéa haft.

Det är en helt ny värld för Hulda i denna nya ombonade miljö. Och Hulda behöver detta nya boende efter den senaste tiden. Och Anna med sin hjärtsjukdom har nära till hjärtsjukvård i Johannesburg. Hulda är så glad och tacksam för denna möjlighet. Hon tackar Gud för hans omsorg om de sina.   

Vårt behov i Den svenska kristenheten idag är väckelse genom omvändelse om skänker en ny enhet i Kristi kropp, och så kan nytt liv ges från Himlen via den kyrka han skapat för att vara Kristi kropp med nåd och upprättande kärlek till nödens människor i Sveriges land.

Bakaträdens ljud... För att träda in i denna fas av reformation och nytt liv i kyrka och församling kan vi lära oss av David och hans erfarenheter i det krig han hade att kämpa. Vi behöver som David lära oss att lyssna till marscherandet i bakaträden.

2 Sam 5:20ff - Så kom David till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. Han sade: "HERREN har brutit ner mina fiender inför mig, så som vatten bryter fram." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim. Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem. Men filisteerna drog upp än en gång och spred sig i Refaimdalen. När David då frågade HERREN, svarade han: "Du skall inte dra dit upp. Gå runt dem bakifrån och kom över dem från det håll där bakaträden står. Så snart du hör ljudet av ett marscherande i bakaträdens toppar, skall du genast rycka fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig för att slå filisteernas här." Och David gjorde som HERREN hade befallt honom. Han slog filisteerna och förföljde dem från Geba ända till Gezer.

Vi behöver lägga av alla mänskliga analyser till varför väckelsen uteblivit och lära oss himlens insikt utifrån en ny egen hjärte-relation till Herrens eget hjärta. I den närheten kan vi på ett nytt sätt se hur det står till i kyrka och församling. Det är driftsstopp och inget händer; annat än uppehållande av verksamhet och administration av förströelse om än sockrad och smyckad såsom vore det både andligt, bibliskt och sant. Men församlingen är ju döende, livlös och ger ingen frukt. Hur står det till med den andliga fertiliteten? Hjälper programmen som ges av samfund och kyrkor via stiftsadjunkter och konsulenterna? Vi behöver nya levande öron och höra vad profeten Haggai har att säga också oss i Sverige just nu.

Hagg 2:16ff - Lägg nu noga märke till det som sker, från denna dag och framöver! Innan man lagt sten på sten till HERRENS tempel, hur var det då? Om någon kom till en sädesskyl som skulle ge tjugo mått, gav den endast tio, om någon kom till vinpressen för att ösa upp femtio kärl, gav den endast tjugo. Jag slog er med sot och rost och alla era händers verk med hagel, och ändå vände ni er inte till mig, säger HERREN. Lägg noga märke till det som sker från denna dag och framöver, från den tjugofjärde dagen i nionde månaden, från den dag då grunden lades till HERRENS tempel. Finns någon säd ännu kvar i kornboden? Nej, och varken vinstocken eller fikonträdet, varken granatträdet eller olivträdet har ännu burit någon frukt. Men från denna dag skall jag välsigna."

Läs och studera gärna A Wallis och vad han skriver om väckelsen.

Kommentar om det andliga tillståndet i landet, från en M'Xp-besökare som heter Daniel:
- Härom sistens tog M'Xp upp det faktum att delar av det svenska prästerskapet är icke-troende. För mig är det solklart. Den som förnekar Fadern och/eller Sonen är en icke-kristen, en hedning. Oavsett om personen besitter pastors- eller prästkappa, eller ingen kappa alls! Så här klart skulle jag inte uttrycka mig på webben. Mången tål ju inte höra Sanningen... Det skadar inte att de "upplysta" (och rödskäggiga?) svartrockarna får känna på motstånd! För ett antal år sedan hände det i Tyskland - det var nog på 70-talet - att en ledare av vid en teologisk fakultet avsattes. Det var en teologiprofessor som deklarerade offentligen att han inte trodde på Gud. Hans överordnade sammankallade ett styrelsemöte där han fråntogs undervisningsrätten! Utmärkt handlat, eller hur?

Daniel hade fastnat för Biskoparnas och prästernas otro som M'Xp lyft fram genom en text av              Simon Ådahl "Jag tänker be för Sverige".
En av textens versar lyder:

                    Tiden den är mogen, och nu ska det ske!
                    Har du kvar din tro, så ropa och be.
                    Det känns som en eld som blir till brand.
                    Det är Sveriges enda hopp.  

Texten ger en utmärkt bild av nöden i Sverige just nu - och är en bön i sång och musik vilken förenar i gemensam bön...

Ytterligare en annan kommentar kommer från en annan akademiker:

Den klassiska kristna tron bör lyftas fram: konsekvens, sammanhängande lära, varaktighet, tydlighet, höga anspråk, holism, fundament, tradition och livskraft. Förena det med en levande personlig tro och vi får något som inte går av för hackor! Några stora utmaningar ligger i hur den personliga moralen behandlas (typ sexualiteten, läggning, familjeliv) samt i frågan om skapelsen. Där behövs kraftsamling bland teologer och troende för att reda ut begreppen. Allt mer viktigt blir också budbäraren för budskapets genomslag: trovärdighet och konsekvens är särskilt viktiga i dagens klimat.

Båda kommentarerna ger uttryck för att folket ute på golvet inte delar den teologi som sägs vara sanning men inte är det, utan bara lögn. Och detta är förödande för livet. Där blir andlig död och förruttnelse en följd. Ansvar kan och bör utkrävas. Det kommer att utkrävas på Den stora dagen. Men också idag måste sanningen sägas: Det står inte rätt till i Guds församling idag. Det räcker inte med 'Frid, frid, frid' i tid och otid och allt tal om fundamentalism, eller den kristna högern, eller biblicister, eller vad det nu är för antipropaganda man använder mot dem som vill hålla sig till Guds ords sanning och trons radikalitet. 

Utöver jorden går idag världshistoriens största väckelse, skriver Johan Candelin. Allting började med att tolv män gick ut och vittnade och idag är en tredjedel av jordens befolkning döpta till Kristus. Ändå vet vi inte hur stora skaror Herren egentligen har. Vi ser inte alla, men Gud ser oss alla. Ordet kyrka är inte alltid synonymt med Guds rike. Men Guds rike är utbrett och stort och kan vara så mycket större än vi kan se.
I Lettlands huvudstad, Riga, hölls vid ett tillfälle i en luthersk katedral en altarandakt av en gästande evangelist som inbjöd till att ta emot Jesus som sin frälsare. Det var direktsändning i TV. Tyst förväntan rådde en stund efter inbjudan. Så reser sig Lettlands president med fru och går fram till altaret och ger sina liv åt Jesus och ber om syndernas förlåtelse. Därefter fortsatte folk att strömma till förbön och överlåtelse. Cirka 500 personer gav sina liv åt Gud den kvällen.

Ingenting kan stoppa evangeliet. 70 000 personer om dagen blir frälsta nu i vår tid. Länder som är stängda för evangelium får budskapet på de mest kluriga sätt. Kärleken är uppfinningsrik, som bekant. Över Nordkorea släpps ballonger, som singlar ner från ovan över folket med frälsningserbjudandet i Joh. 3:16. I ett område i Kina där ingen förkunnat evangelium hade någon hört i något media talet om Livets bok. Nu ville man också där ha sina namn skrivna i denna Livets bok, så det blev en namninsamling. Man sände sedan listorna till den trakt varifrån man talat om Livets bok, och skrev: "Vi vill också ha våra namn skrivna i Livets bok. Här följer en lista på 10 000 namn." Det enda ställe där kyrkan går bakåt är i Europa. Folket här läser och ser på TV alla nyheter som serveras och så tror man att man vet vad som händer idag i världen. Men det är inte sant! Det händer så mycket mera och helt andra saker än nyheterna förmedlar.

Läs bibeln! Där ser ni vad som händer. Du har väl inte bara läst utsidan så du inte förstår vad Anden säger till församlingarna? Anden vill öppna budskapet för oss så att vi börjar säga när vi läser: "Vad betyder det här för oss nu?"

Det mesta som händer i världen idag handlar om vem som ska få makten. Vem utövar makten hos oss? Är det Jesus eller den onde som har makten i våra länder, våra församlingar, i våra liv?

Vi bjuder in till vårt hjärtas finrum, men där bakom finns ett litet mörkrum och så finns där ytterligare ett litet rum med en tron, lämpligt stor för dig själv. Där sitter jag och du på våra hjärtetroner och avgör viktiga saker och beslut. Men när vi gör så, lever vi i uppror mot Gud, mot Honom som bar törnekronan. När du tar av dig din härskarkrona så kommer den törnekröntes seger att tillräknas dig.

In i Guds rike kommer vi inte genom att bli bättre mänskor. Syndernas förlåtelse är den makt vi har tillgång till. Jag sade åt amerikanerna förra veckan när jag var där; "Kom ihåg, kom ihåg, kom ihåg att makten inte utgår från vita huset, utan från vita tronen!"

Till den som vill något med sitt andliga liv säger jag:
- Kasta din hemmagjorda härskarkrona och låt Jesu törnekrona bli din maktsymbol och din kraftcentral!

Många är oroliga för hälsan, för barnen och för framtiden. Men det är bara en sak som skall oroa dig och det är, att du får det rätt ställt med Jesus. När det sker, så ordnar nog det övriga sig också, för då har Han redan tagit hand om ditt liv, avslutar Candelin en predikan i Oasrörelsens regi.

Ska situationen förändras i Sverige och i staden behöver Herrens Ande få tag i ditt hjärta. Inte att du ska ha koll på Anden och det andliga, det är fr.a. vi präster och pastorer specialister på. Det måste läggas ned inför korset om det ska hända något i den kyrka som finns i hela landet och har representanter från Ale kommun till Övertorneå kommun. Det måste bli ett slut på det andliga spelet; det som är så likt Trivial Pursuit med ett kunskapskrävande frågesportsliknande spel, där man förutom rent allmänbildande frågor har frågor av ryktes/myt-karaktär och som man omöjligt kan veta svaret på. Kallelsen att vara Försoningens ämbetsbärare är något helt annat än det som försiggår i församlingen liv typ/TP, Trivial pursuit…

Foto: Levande stenar - Råslätts kyrka, Jönköping

U T E B L I V E N    V Ä C K E L S E    I    S T A D E N    &    I    S V E R I G E

Frågan om den uteblivna väckelsen i Sverige har varit på tapeten i årtionden. Levande stenar eller döda stenar? - det är frågan.

Om inte dessa talar, säger Jesus, så ska stenarna ropa. Vilka är det som ropar idag? Vi hör ropen på löpsedlarna varje dag. Varje dags Rapport, Aktuellt och Dagens Eko är överfyllda mediakanaler med ropen från nödens offer.

Miljoner - kanske 5-6 miljoner - i Sverige, ensamma, små, barn, övergivna mödrar, utslagna, drabbade mänskosjhälar av alla slag. Det handlar inte om några få som ropar. Miljoner själar i Sverieg ropar ut sin nöd och landets kris. Vad är denna kris för slags kris? Den andligt vakne vet att det är en andlig kris.

I flera års tid har jag bett för Sverige - säger Johan Candelin vid samling med OAS-rörelsen -  eftersom jag ingen annanstans i världen har sett en sådan ande av rädsla att bekänna Jesus som den enda vägen till Gud, den enda sanningen om Gud och det enda eviga livet.

Samtidigt har jag, fortsätter Candelin, ingenstans sett en sådan längtan efter väckelse, förnyelse och radikal kristendom. För att komma in i väckelsen tror jag att Gud vill visa "4L"-vägen och jag tror att de som vandrar den kommer att vara i "väckelsens och hatets centrum".

L # 1: LYSSNA!
Ni är i Sverige kallade att lyssna in vad Anden säger! Anden talar säkert på olika sätt till Er men det finns en "andens synkronisering" i allt detta. Det kommer Ni att märka i framtiden. Stäng öronen för allt vad de säger som ifrågasätter Bibelns absoluta auktoritet. Lyssna till vad gud säger till Sverige.

L # 2: LITA 
Det kommer allt svårare tider då desinformation och diskriminering (till bl.a. tjänster) används av själafienden för att hindra väckelsen och då Bibel på vissa områden blir förbjuden som norm i dag. Jesus gick genom samma sak. "Han är besatt av en ond ande" sade man om honom. "Han umgås med prostituerade och syndare". Samma desinformation kommer allt mera i Sverige. När man baktalar dig för Jesu skull är du i gott sällskap: nämligen med Jesus själv. Precis samma sak händer överallt i världen i dag där väckelsen går fram och 70 000 människor kommer till tro på Jesus som sin personliga Frälsare. Aldrig har kyrkan varit så dynamisk och aldrig så hatad som i dag! Väckelsen har nämligen alltid ett pris och vi får den inte på rea i dag heller.

L # 3: LYDA 
Om vi slutar att lyda vad Anden säger hör vi snart inte mera vad Gud säger till oss. Biskop Bo Giertz sade en gång till mig att orsaken till varför så många präster i Sverige är rädda för nådegåvorna är att någon i församlingen då kunde avslöja vad prästen gör på fritiden. Gud är fortfarande helig. Vi kan inte ersätta: "Helig, Helig, Helig" med " Trevlig, Trevlig, Trevlig är Herren Sebaot". Synd är fortfarande synd även om majoriteten av Sveriges folk skulle förneka det och om vi inte lyder genom att bekänna synden i vårt liv och uppmana hela församlingen att göra det kommer vi att bli andligt hörselskadade mycket snart.

L # 4: LIDA 
Det kommer alltmera en tid av "lidande för Kristus" i Sverige. En stark ande av "bara Jesus"-hat finns redan. Då gäller det att hålla ihop med alla i Sverige som tar Kristi smälek på sig oberoende av samfund och församling. Det blir en sorts "gulagekumenik" som vi inte har sett tidigare där ingen behöver lämna sitt andliga hem men alla behöver få en ny attityd av kärlek till "de andra". Men samtidigt gäller det också att älska och göra gott mot dem som rasar mot Jesus. Vapnet är ju kärlek och Guds Ande! Vi behöver inte lobba för sanningen. Sanningen står på egna ben. Den står på samma ben som en gång förde Sanningen längs de dammiga vägarna i Galileen. Han är vårt hopp. Han skall ge väckelsen. Vårt hopp ligger inte i det faktum att människan har gått på månen utan att Gud i Jesus Kristus har gått på jorden. Var därför vid gott mod och be om större frimodighet än någonsin i Sverige och be för alla dina kolleger i den lidande och segrande kyrkan i världen i dag! Välkommen med i den!

Johan Candelin flaggar för 4 viktiga Ledord:
LYSSNA, LITA, LYDA, LIDA. Han säger att han bett för Sverige av en särskild anledning. Vilken är anledningen? Låt oss ta vara på vår finländske broders omsorg och kärlek som anger orsaken. Nämligen, "eftersom jag ingen annanstans i världen har sett en sådan ande av rädsla att bekänna Jesus som den enda vägen till Gud, den enda sanningen om Gud och det enda eviga livet".

Samtidigt har han "ingenstans sett en sådan längtan efter väckelse, förnyelse och radikal kristendom". Vem i Sverige är inte benägen att hålla med om hans uttalande!?

För att vi ska komma in i väckelsen tror han Gud vill visa "4L"-vägen. Han tillägger att de som vandrar den kommer att vara i "väckelsens och hatets centrum".

De stråk av enhet mellan kyrkor och samfund på ett nytt sätt och som många känner av i dagens svenska kristenhet är som dofterna från en stor och festlig söndagsmiddagsmeny och dess kök. Det är dofterna som Guds Ande låter en och annan ana här och var ute i landet, alltifrån Ale kommun till Övertorneå kommun. Men det är bara doften…

Vad som ligger närmast på väg till väckelsen i Sverige och i staden går över omvändelsens altare och korsets väg. Guds egen Ande har en sak på sitt hjärta för Sverige idag. Det är att resa upp en förstenad och döende kristenhet som har alltför mycket av religiöst spel och religiösa program i sina gudstjänster som bara är en variant av julaftonens Kalle Anka.

Varje verkligt hungrande och ropande själ i Sverige som längtar efter levande Gud har det inte lätt i Sverige idag. Han möter i de allra flesta kyrkor idag bara religiösa program som i all sin prydlighet är förutsägbara, även om där finns en andlig vokabulär, som dock strålar av gudaktighetens guldskimmer, men inte av levande Gud. Det Guds egen Ande och Guds hjärta ropar efter idag är den kyrka han kallat att vara hans Levande kropp, Kristi kropp, med "ande och liv".

Sverige av idag är i en andlig kris och en andlig förödelse som aldrig förr. Vi har en begynnande enhet, vi har en begynnande ny artighet inför varandra, men grunderna är bara polityr och fernissa. Herren vill radikalitet. Dokumentären om Ernst & Hulda i Sydafrika - här på denna website - är ett exempel och en hälsning till Sverige i all sin enkelhet. På vilket sätt? Det finns ett enda svar som kan beskriva dessa båda Svenska Alliansmissionens missionärer, och det är ordet "radikalitet". De gav sina liv som levande offer på altaret; deras liv fick bli det bränsle som blev till eld. Den elden, den hänförelsen fick Herren göra och ge till tusentals oh åter tusentals afrikanska själar i Mpumalanga, f.d. Transvaal, under decennierna från 1925 och framåt. 

Det är en sak på Guds hjärta till Sverige:

O_m_v_ä_n_d_e_l_s_ e   

Låt oss studera kapitlen hos herden Amos på nytt 'i en tid som denna'. Hos Amos har vi väckelseläsning...

Prästen och biskopen och pastorn ville jag ödmjukt få inbjuda till gemensamt delande av orden hos Malaki 2:6-7, med det profetiska "Men" från 2:8-9. Här finns uppdaterad profetiskt fokus från Faderns hjärta. Som Verbi Divini Minister - VDM - vilket editor också är vigd att vara, dvs. 'Det gudomliga Ordets tjänare', läser profettexterna inte som en spegel över andra i Sverige, utan läser orden mera som profeten Daniel. Läser texterna inkluderande landets nöd, prästerliga kollegor, hela situationen av kris i denna tid.

Foto: i Linnéa Karlssons ägo

Machadadorp den 29 februari 1949. Hulda skriver brev; hem till en väninna; några rader ur brevet lyder:
- Linnea har nu börjat på sjukhuset i Middelburg, hon går prov i 3 månader. Vi har någorlunda hälsan, hemskt tomt är det efter Ernst. Evert Nilsson skall komma hit och hjälpa mig med arbetet, han gifter sig i slutet av året.

Linnéa, Huldas dotter, berättar: - Efter pappas död var vi tre vuxna på en missionärslön. Men missionen skickade också två löner för sista kvartalet. När jag började på sjukhuset med min utbildning skickade jag halva min lön till mamma och Anna under 1949.
- Hulda var kvar i Machadadorp och arbetade först med Evert och Lisa Nilsson sedan flyttade de till Barberton och Olle Fast, 1950, kom som ogift. Olle och Lotten gifte sig 1954 -sedan var både i Machadadorp.
- Anna tog körkort. Pappa hade köpt en 1938 års modell Chevrolet men hade inte tagit körkort. Lennart Karlsson hade försökt lära honom men han orkade inte. När han köpt denna bilen av en kristen farmare fyllde han den med bensin och nedbad Guds välsignelse över bilen. Anna körde Hulda till utstationerna på söndagarna.

- Januari 1955 flyttade Hulda och Anna till vår lägenhet i Johannesburg. Vi flyttade till Durban där Lennart skulle göra sin AT-tjänst. Där fick vi en möblerad lägenhet på ett missionssjukhus. Hulda och Anna fick ha våra möbler det året. Lägenheten hette Checkers Mansions, Smith Street, Hillbrow, Johannesburg.

Så berättar Linnéa Karlsson med sin flyhänta berättargåva. Denna hennes egna kompirmerade och laddade summering om tiden efter sin fars död 1948 lämnar Linnéa hösten 2005 veckorna före återresan - efter ett halvår i Bankeryd - White River, RSA, där makarna Linnéa och Lennart Karlsson bl.a. ägnar mycken tid åt att inspirera organisationer att stödja alla som drabbas och drabbats av HIV/AIDS. Lennart Karlsson har nämligen producerat ett nytt program att användas i kampen mot AIDS.

Missionär Olle Fast - senare förestånadre på Machadodorp - berättar: - Den gamla missionsstationen finns inte längre. Husen har sålts men står fortfarande kvar och vittnar om en missionens tid. Församlingen på huvudstationen och ute i distriktet finns kvar ledda av afrikaner. Ledningen av hela Afrika-fältet överlämnades till afrikaner 1974, fast flera av oss missionärer var kallade att stanna kvar i olika uppgifter. Jag vill peka på en del händelser. I boken Bland Sydafrikas stammar, tryckt 1949 av SAM i Jönköping skriver Folke Carlsnäs och Johan Karlsson om Machadodorp missionsstation och om Ernst Andersson.


Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Däri framgår att när Ernst och Hulda åkte hem 1939 för vila efter ytterligare en sjuårsperiod, fanns förutom arbetet vid huvudstationen 24 utposter. För en kort tid var då stationen utan vit missionär, tills Carlsnäs med maka flyttade dit i början av 1941. September 1946 trädde Gideon Wikström in som tillfällig föreståndare när Carlsnäs återvände till Sverige. Snart nog fick Wikström återuppta arbetet i Barberton som då blev utan missionär. När missionär Andersson med familj återvände till fältet i april 1948 fick han omedelbart i uppdrag att träda in i sin forna arbetsteg. Hans arbetsdag blev dock helt kort, fortsätter Folke Carlsnäs i boken Bland Sydafrikas stammar, ty i slutet av september samma år kallades han till högre tjänst. Hans hjärta orkade ej med som förr att arbeta i dessa höga regioner. Hans grav därnere på den solstekta sluttningen i Machadodorp vittnar om hans utgivande verk på missionsfältet. - Senaste årskonferensen gav missionär Evert Nilsson i uppdrag att från den 1 april 1949 överta föreståndsarskapet av denna station och därvid vara behjälplig tills vidare för Ernst Anderssons efterlämnade maka Hulda Andersson. Till Machadodorp hör för närvarande [1949] 35 utstationer, sju avlönade evangelister och ett stort antal frivilliga medarbetare. [Under Hanna Svenssons och Eivor Samuelssons föreståndarskap på tid senare omfattar distriktet 45-50 utstationer.]

Åter till Olle Fast: - Så långt Bland Sydafrikas stammar och Carlsnäs och uppgifterna från 1949. Evert Nilsson kom alltså till Machadodorp när Ernst flyttade hem… Och senare 1951 kom jag dit när Nilssons flyttade till Barberton. Lotten och jag firade sen bröllop i Machadodorp 1954 och stannade där tills i slutet av 1958, då Aina och Stig Bergman efterträdde oss när vi reste till Sverige.


Bild: Evangelisten Elias Foto: SAM:s arkiv/Jfa

M E R A   O M   M I S S I O N
För ytterligare studium av missionen i Sydafrika hänvisas till ett par böcker författade av missionär Olle Fast.

Biskop V.S. Zulu, The Alliance Church in South Africa, skriver: Författaren av denna bok, rev. Olle Fast, föddes i Sverige och var mesta delen av sitt liv i tjänst som missionär i Sydafrika tills han pensionerades. Han har arbetat inom alla sektorer i kyrkan inklusive ungdomsverksamheten. Vid sidan om att vara missionär, förkunnare och bibellärare har han ådagalagt författandets gåva. I sin första bok OFF THEY WENT har han gett en översikt över Svenska Alliansmissionen och dess mission, som kom att bli grunden för Alliance Church in South Africa.

Efter att ha skrivit OFF THEY WENT slog han sig inte ner och vilade på sina lagrar. Han riktade sin blick bakåt i tiden, såg det innevarande och blickade mot framtiden och influerades av den helige Ande att sammanställa sitt livs alla vittnesbörd för oss att ta del av och göra oss modiga inför tidens prövningar. Därför boken MY TESTIMONY.

Både unga och äldre uppmanas att läsa denna bok för sin andliga tillväxt, avslutar biskop V.S. Zulu.  

OLLE FASTS MISSIONSBÖCKER:
* OFF THEY WENT Essays reflecting the work of the Swedish Alliance Mission in South Africa and Swaziland 1901-1974, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 1995
* MY TESTIMONY, by Olle Fast; Living Way Publishers, Middelburg, RSA, Gartone Press, 2001.

KONTAKTA gärna Svenska Alliansmissionen för information om mission och litteratur.

Missionsföreståndaren Enock H. Skooglund skriver en vecka efter Ernst död i Trosvittnets nr 40 torsdagen den 30 september om Ernsts död. Just när Svenska Alliansmissionens styrelse onsdagen den 22 september avslutat sitt sammanträde kommer ett telegram från Afrika att han samma dag drabbats av hjärtslag och dött. Om Ernsts födelseplats framkommer att han föddes på en lägenhet under Strömsberg. Edvard och Hanna flyttade mycket snart denna hans födelse med äldre syskon ut till Järstorps socken och Rustorps, där Ernst levde sina första 16 år.

Om Ernst säger missionsföreståndaren att han var "en ödmjuk och försynt broder men en själavinnare. Han sparade icke vare sig sin motorcykel eller sig själv utan for som en stormvind genom sitt vidsträckta område före att nå människosjälarna med livets evangelium. Under sin vistelse i hemlandet reste han glad i hågen och stundom med humoristiskt leende ut i bygderna för att tala om Gud stora verk 'där borta i Afrika'. I sin predikan var han ingen exeget men vittnade om frälsningen i Kristus på ett okonstlat och ofta gripande sätt."

I N   M E M O R I A M

Fritz Hägg, ordförande i SAM, skriver i samma nummer följande nekrolog:
Med missionären Ernst Andersson gick ur tiden en äkta missionärssjäl. Han levde helst undanskymd, gjorde icke något väsen av sig, men i sin vandel kom han ändock att peka på missionens Herre på ett sätt som drog människor till honom. Han sade sig själv var den minste av alla Herrens tjänare, men enstämmiga vittnesbörd från fältet, där han under olika perioder verkade för de svartas omvändelse och välfärd, har endast det allra bästa att säga om honom. Och skall en missionärs uppgift och arbete bedömas efter den hjälp, han kunnat lämna åt nödställda hedningar, så står Ernst Andersson högt på rangskalan.

Han var blid och försynt till sitt väsen och även i hemlandet vann han som trogen och anspråkslös tjänare månget hjärta. I Jönköpings evangeliska missionssällskap, vars missionär han ville vara, bevaras ett ljust och vackert minne av den så hastigt bortryckte, på sin post stupade missionären.
Hans familj, makan och tvenne döttrar som bara för några månader sedan följde honom ut på den sista resan till Afrika, stå nu utan hans stöd, saknande hans omtanke och varma hjärta. I saknaden står en stor vänkrets också vid sidan av det missionssällskap, han givit det bästa av sin livskraft.

---

Fritz Häggs karakteristik av Ernst låter oss med klarhet upptäcka att han tillsammans med sin Hulda hade ett gemensamt drag i sina personligheter och det var att de talade allra tydligast och mest kraftfullt genom sina gärningar, förutom de individuella dragen; Hulda med sina typiska kraftfulla nästan aforistiska uttryck; Ernst var i sin förkunnargärning den brinnande talaren som kunde fängsla och övertyga såsom just evangelisten kan.

Bild: Vassnöden, husgrunden för bostadshuset  Foto: Dag Selander

Den 21 september var Ernst den humoristiske och gode maken och fadern i hemmet, och den faderlige ledaren och rådgivaren för de infödda, skriver Axia Gustafsson till Trosvittnet, och fortsätter:

Den 22 september skulle han aldrig mer resa sig från sin bädd. Ett försök gjordes med påföljd att hjärtat nekade arbeta och en förtvivlad maka fann honom, just då han utandades sin sista suck. Inte ett ord av farväl, hans ande hade redan flyttat högre upp.

I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit."

Den 23 september fördes han till sitt sista vilorum på Machadodsorps gravgård. Skaran var stor som  var med. En stor grupp från staden vittnade om hur avhållen Ernst var. Den infödda församlingen var rikligen representerad.

I de inföddas vackra kyrka, fortsätter Axia Gustafsson, stod kistan placerad. Den var prydd och omgiven av blommor och hela kyrkan doftade av vita och gula liljor, och mimosaträdens grönska lyste i kyrkans hörn. Allt andades helig stillhet och himmelsk frid.

Först hölls en minnes- och tacksägelsegudstjänst i kyrkan som leddes av missionär Gideon Wikström. Med hänsyn till den internationella publiken användes såväl svenska som engelska och zulu.
Gudstjänsten inleddes med den svenska sången "Säll är den själ, som i Herren funnit förlossning och frid", varefter Wikström påminde om den hemgångne kamratens livsgärning. Andra talare var missionärerna K.A. Hjelm och Johan Karlsson samt Ernsts trogna evangelist och högra hand David Nhlapo. Den sistnämnde uttalade församlingens sorg men också tack för vad den vite läraren varit för dem. En för tillfället sammansatt kör sjöng den underbara sången "Ej missräkning finns i himlen" och den infödda församlingen gav sin avhållne lärare en sista hälsning genom en avskedssång på zulu. Skolbarnen från den närbelägna lokationen hade också samlats och stämde upp en hymn utanför kyrkan, då begravningsföljet vandrade till gravgården.

I telefonen hördes postmästare Freuch's röst: "Er missionär Andersson har plötsligt avlidit." Vi kunde inte tro vad våra öron hörde, berättar missionär Johan Karlsson till missionsvännerna hemma i Sverige torsdagen den 7 oktober 1948 när Trosvittnet nr 41 utkom. Han skriver vidare:

Han var ju här för inte alls längesedan, och vi hjälpte honom att lära sig bilkörningens mysterier. Och i måndags kom hans dotter Linnéa hit, och allt var då gott och väl hemma. Och bara ett par korta dagar därefter var han gången till det land, varifrån ingen återvänder. I dag leva vi människor - i morgon är vår plats i familjekretsen, i kamratkretsen, i människogemenskapen tom. Lycklig den som i likhet med vår hänsovne broder icke levat för sig själv utan för dyrbara människosjälar och för utbredandet av Guds rike.

Ty det gjorde han. Det kan gott sägas, då vi nu stå tysta och gripna vid hans bår, att det arbete, Gud lagt i hans händer, det älskade han. Vi som kände honom väl, vi vet hur han under sin krafts dagar for land och rike omkring för att leda svarta, vilsegångna människor till människornas Frälsare. Hans cykel stod sällan stilla i cykelboden. Bland hyddornas folk trivdes han. Han blev mångas vägvisare till ett ljusare och högre mål än förfädernas andars rike. Hans speciella begåvning var evangelistens. Hans predikan var drastisk och fylld av bilder från de inföddas eget liv. Språket kunde han och han hade tillägnat sig mycket av de inföddas talesätt. Därför blev hans predikan oftast fängslande. Av de svarta var han omtyckt, och det visade sig vid begravningen, då kapellet i Machadodorp kunde fyllas mitt på vardagen utav skaror som ville följa sin lärare, fader och broder till hans sista vilorum.

Han var också en god kamrat. Det anderssonska hemmet var känt för sin gästfrihet. Han var glad, då någon av kamraterna kom för att antingen hälsa på eller om någon i förbifarten tittade in. Förr i världen, då bilarna och motorcyklarna ej var så vanliga, brukade han alltid då någon reste förbi Machadodorps järnvägsstation komma ner i tidig morgonstund med en korg innehållande kaffe och hans frus goda kakor. Vi, han och jag, tog våra första stapplande steg på missionärens väg i Piet Retief under Hjelms goda överinseende. Under den tiden var vi mycket tillsammans, i ur och skur, i praktiskt arbete, såväl som i vittnesbördets tjänst. Alltid var han glad. Han hade förunnats en god portion av humor. Vi kamrater minns honom med tacksamhet och glädje och saknar honom.

Machadodorp var en del av hans livsverk. Och där i den lilla kyrkogården fick han läggas till ro. Varför så snart vet vi inte. Men vi som tro veta att Guds vilja är god. Gud ville det så. Stilla, vilande som ett trött barn i skymningen, låg han på sista viloläger. Man kunde nästan spåra ett leende över de i döden stelnade dragen.

Pastor Coetze från Boerkyrkan sade i sitt anförande vid graven att han hoppades att någon skulle komma och upptaga hans mantel. Det grep mig. Det arbete som han började, med sin hand i Guds hand, ska fortsättas till Jesus kommer.

Vid graven finns också Gideon Wikström och hans ord var bl.a. dessa:
- Den enkle hemgångne brodern var en missionär i sin gärning; han levde för de inföddas väl och sparade sig aldrig. För oss var han en god kamrat, förtal fann hos honom ingen jordmån. Det framstår som mycket märkligt för både hans missionärsvänner och alla svarta vänner att han skulle få komma tillbaka till Afrika just för att dö. "Gud tillät honom ej att dö i Sverige", har de infödda sagt. "För oss gav han sina krafter och bland oss skulle hans stoft vila."

Inför avresan till Afrika den 11 mars tidigare i år med tåg genom Europa och med Toscana till Durban hade Hulda också packat med svarta kläder till Anna och Linnéa - både klänningar och hattar. Machadodorp var ju ett litet samhälle med få affärer, men i samband med Ernsts begravning dessa dagar säger Hulda att hon trodde att hon skulle dö först. Tonåringarna talar sinsemellan om dessa hennes inköp i Jönköping. Linnéa sa:
- Det kallar jag att vara redo.

Inför vetskapen om att mfundisi Andersson hade dött förberedde man sig på utstationerna för att kunna ta sig in till Machadodorp och vara med om begravningen. Stadens styrande och representanter bland affärsmännen ville också komma och delta i gudstjänsten den dagen begravningen skulle ske. Långt utanför Machadodorp fanns en gamma man som bad sina närmaste vänner och grannar:
- Jag vill se missionären innan jag dör.
Mycket riktigt när dagen infann sig, kom ett följe bärande på den gamle mannen, som burits milvis.

Vid den här tiden råder apartheidförordningarna. Vid Ernsts begravning tycks det vara så att de sattes ur spel denna dag av Machadodorp's borgmästare och styrande myndigheter. Alla skulle få följa med och vara med i kyrka och på gravgården. David Nhlapo, evangelisten på Machadodorp och Ernst och Huldas högra hand, hade en alldeles speciell funktion denna dag. Han satte sig upp till häst och red intill kistan och begravningsbilen. De svarta gick med till gravgården de två kilometrarna från kyrkan. Under det att detta begravningståg rörde sig sakta framåt sjöng man hela tiden vandrande, alla svarta och vita tillsammans, efter kistan i begravningsbilen, och David ridande till häst intill. Det är en mycket märklig syn som blir till en himmelsk stråle in i det sydafrikanska systemet av apartheid.
 
Synen av människorna påminner Hulda och tonåringarna i sina dimensioner om begravningståget i Nain som mötte och förenades med lärjungagruppen med Jesus, Mästaren, i spetsen och hans möte med änkan i Nain. Det var i Nain orden "Gråt icke!" sades.

Missionärsparet Ernst och Hulda Foto: SAM:s arkiv / Jfa

---

- SOM DU FÖRSTÅR är det mycket tomt efter Ernst, saknaden är större än man kan fatta. Om jag gråter dag och natt kommer han inte tillbaka.

De svarta har sett en vit mans begravning, en missionärs t.o.m. Somliga går och ber till förfäderna, andra tänder ljus och låter dem brinna natt och dag så länge den döde är ovanför graven. Nu fick de se - inte bad vi till Gud för den döde, ej heller tände vi ljus och satte vid hans kista. Jo, det kanske inte var den sista begravningen här, man vet ej vems tur det blir härnäst. Må vi alla vara redo för den dag som inte dröjer, dagen när Människosonen kommer.

På denna station har vi en mycket bra evangelist, han predikar och ser i bibelns ljus, jag har så mycket hjälp av honom. Du skulle ha hört hur han predikade om frälsningens väg så man kunde bäva. Våren har kommit och blommorna står i full blom, potatisen blommar och grönsakerna är fina; har inte sett om majsen har kommit upp än. Evangelisten satte potatis och majs åt mig.

---

        Texten ovan är ett utdrag ur brev som Hulda skriver till en av sina väninnor tre veckor efter Ernsts plötsliga död, den 22 september 1948. Notera hur hennes brev uttrycker evighetshopp, missionärsskapet som ensam ansvarig är redan påbörjat, det praktiska vardagsarbetets gilla gång samt hur hon gläder sig inför den kommande nya våren. Texten ger en underbar skildring av den förunderliga missionär som Hulda är. Sorgens förlamning och chock har inte kunnat hålla henne i sitt grepp. Livet med dess utmaningar och uppgifter - kallelsen - går alltså mycket snart vidare för Hulda. Kanske hennes tidiga sorger i föräldrahemmet efter lillasyster och far gjort henne skickad att möta döden på det sätt som hin tydligen gör vid Ernsts död. 

Det är alltså sorg hemma i Machadodorp. Hustrun Hulda tillsammans med Anna och Linnéa är plötsligt utan förvarningar i sorgens omskakande verklighet. Änka och faderslösa tonåringar står i förstone förlamade inför dödens faktum. Ernst har under sömnen lämnat sina käraste i familjen och på stationen, alla de kära svarta runt omkring i det stora Machadodorp-distriktet, sina missionärsvänner på afrikafältet samt alla missionsvänner hemma i Sverige.

Hulda och tonåringarna har givetvis sina frågor. - Hur ska det nu gå, när Ernst, när far, inte längre är med oss? Givetvis fanns det tunga frågor och tankar - också för Hulda.

På kvällen den första sorgens dag sitter Hulda med tonåringarna vardagsrummet i soffan invid hörnfönstren. Intill gnistrar det lätt från den öppna spisen som värmer. Brasan har David, evangelisten, tänt upp innan han gick till sin lya.

Här sitter de tre intill varandra och nära och tysta. Alla underbara vänner har på afrikanskt sätt omslutit med sin närvaro hela dagen, de har varit med och gråtit med de sörjande, tagit hand om köket. Omslutit sorgens sörjande som bara afrikaner kan. Nu är det stilla. Alla har gått hem till sitt, men sagt: Vi kommer tidigt i morgon och delar gråten och ensamheten. Stilla och tyst i den afrikanska natten sitter de nu ensamma, en mor och hennes tonåringar, 17 och 19 år. Hulda... Anna... Linnéa...

Efter en timme eller mer har man börjat samtal sakta och tyst som man ville ta hänsyn till att far Ernst kunde vakna av deras samtal…

Linnéa berättar om drömmen hon hade för en kort tid sedan.
- Så här var det, liksom viskar Linnéa, och Hulda och Anna ser och hör…
- Jo, jag hade en dröm om fars begravning. Det är kanske en månad sedan, kanske mer än så. Och plötsligt, när jag vaknar - förskräckt och väckt… av drömmens svåra smärta jag upplevde, då satt far vid sängen. Han hade förstås hört min belägenhet. När jag vaknar - gråter jag tydligen hejdlöst. Men far sitter där. Och jag blir så förundrad över hans levande närvaro där han sitter vid min sida och säger med den varma omtänksamma rösten som bara är fars:
- Varför gråter du?
- Visst är det en underbar dröm och händelse som säger oss att även om vår far inte längre är hos oss, så är vår himmelske Far vid vår sida och säger sitt eviga och varma:
- Varför gråter du? Gråt inte! Han, far, är hemma hos mig nu. Det har änglarna sett till. De har fört honom hem…

Samma dag läser mor Hulda med Anna och Linnéa ur 'Stilla stunden' där betraktelsens rubrik och text är Gråt icke…

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

Imorgon söndag är det dags för kvartalsmöte. Det är nio år sedan Ernst var med om det senaste. Det vilar en förunderlig förväntan i Ernst hjärta och sinnen. Hulda med sin och omsorg ser hur Ernsts själ brinner efter att få möta alla sina evangelister. Hon ger honom lugn och styrka inför alla kära möten med dessa medarbetare som nu kommer. Omfamningarna är många och samtalen varma.

Idag lördag startar "inhlanganiso", sammanträde, i kyrkan. Alla evangelisterna i distriktet har kommit samman för att diskutera gemensamma frågor, samt avge rapport från sina arbetsfält. Nästan alla har kommit på cykel, en del redan igår på fredagskvällen och har övernattat i evangelistrummet på missionsstationen. Mkatshwa, som skadades under tiden han arbetade vid järnvägen har kommit med tåg.

Ernst tillsammans med Folka Carlsnäs och Nhlapho läser vardera ett inledningsordn ur Guds Ord. Man samlas i inledande bön samt alla hälsas välkomna. Mfundisi läser textorden ur profeten Malaki kapitel 2:

Efter Ernsts inledande förkunnelse om synd och nåd och Vägen riktar han sig särskilt till Folke Carlsnäs med varma ord av tacksamhet för vad han betytt under åren i hans frånvaro. Sedan berättar Ernst om läget i krigets Europa och om situationen i Sverige. Om alla svårigheter och all nöd i det av kriget nedbrända Europa. Om allt som hänt i koncentrationslägren i förföljelsen och utrotningen av judiska folket. Evangelisterna lyssnar som bara zulufolket kan göra när nöden och döden kläs i berättelsernas rika orddräkter och symboler.

Därefter är det dags för rapporterna. Evangelisterna berättar om arbetet på sina utposter. Kvartalsmötesplatserna är mellan 45-50 i hela Machadodorpsområdet. Rapporterna handlar om både glädje och sorg, framgångar och motgångar, dop och barnvälsignelser.

När alla har berättat klart följer "izindaba", problem, viktiga frågor. Evangelisterna inhämtar varandras råd hur de ska hantera olika situationer som har uppstått i arbetet.

Lördagseftermiddagen ägnas åt bibelstudier och på kvällen är det väckelsemöte i kyrkan då evangelisterna medverkar.

Söndagsförmiddagsgudstjänsten är en stor högtid. Den fulltoniga sången, de med fantasifulla bilder och liknelser kryddade predikningarna avlöser varandra. Barnvälsignelse och nattvardsfirande ingår, och inte minst offergången är en syn att skåda. Med storvulna gester bärs kollekten fram under sång och dans.

Ernst och Hulda med flickorna sitter tillsammans med Folke Carlsnäs och hans familj på bänken. Deras ansikten lyser av tacksamhet till Gud över den nåd som bevisats dem under mötet och alla församlingsmedlemmarna som kommit samman.

Så är kvartalsmöteshelgen över för denna gång. Evangelisterna vänder hemåt med biblar, sångböcker och kristen litteratur att sälja på sina utposter och en ny kvartalsmötesplan i bagaget.

***
DAVID NHLAPHO - Evangelist på huvudstationen
Senare pastor i Machadodorp. En reslig man, med glimten i ögonvrån. Öppen, ärlig och framför allt mycket klok. Aktad av alla, vit och svart, missionär och boer.

Johan Karlsson skriver om honom i Trosvittnet: " En enastående klok karl, som har båda fötterna på jorden, men ändå dväljs i Guds rymder. Han rycks sannerligen inte med av tidens strömningar som brusar fram i Guds rike i dessa de yttersta tider. När ett ord faller från talarens läppar, som han tycker om, nickar han med hela huvudet och ser sig snabbt omkring liksom för att utröna om andra lyssnare träffats på ett liknande sätt."

En ung kvinnlig missionär - Eivor Samuelsson, senare gift med Moses Jele, stationerad i Machadoddorp - förundrades många gånger, när han kom för att berätta hur han hanterat församlingsmedlemmarnas känsliga frågor.
"Varför sa eller gjorde du så?" frågade missionären förundrad.
"Abantu, Nkosazana, abantu" svarade han med glimten i ögonvrån.
"Folk är folk" var kontentan av svaret och det betydde rätt och slätt: "Kulturen. Det är kulturen bland vårt folk." Svårare var det inte. Men så svårt var det.

***
JOHANNES JELE - Evangelist i Slaaihoek
En fryntlig gammal man med vitt hår och skägg och ett porlande skratt. Kvick i rörelserna och alltid med på noterna. Slaaihoek var den plats som Ernst kallade "djupa dalen". Utanför den vitkalkade kyrksalen hade Johannes hängt upp en järnbit, som han slog på med en metallstång när det var dags att göra sig redo för söndagsgudstjänst. Ljudet hördes långt i den djupa dalen. Det var nog inte en enda gudstjänst utan att Johannes föreslog sång nr 55 i sångboken "Icilongo levangeli", Evangelietrumpeten.

Igazi lemihlatshelo
Yonke yabaJuda
Lalingeluqed´´uvalo,
Lingesus´ukona.

Sången handlar om Jesus och hans korsdöd, syndaförlåtelse och renhet. Johannes ledde själv sången med en otrolig inlevelse. Han var inte där i kyrkan längre, i anden stod han vid Jesu kors.

***
ANDREAS MAFUYEKA - Evangelist i Kalkloof
Mafuyeka kom ursprungligen från Mozambique. I sin ungdom arbetade han i asbestgruvan i Kalkloof. Han blev frälst under den här tiden och blev så småningom evangelist. Ingen hade ett sådant bildspråk som han. En gång talade han om den rike mannen och beskrev hur han hade klätt upp sig. Han hade så mycket kläder och smycken på sig att det bara var ett par ögon som syntes till slut.

En annan gång predikade han över texten i Ef. 4:7 "Ge inte djävulen något tillfälle" I zulubibeln står det: "Ge inte djävulen någon plats". För att illustrera texten berättade han följande: " Det var en man som hette Ngolovane (skottkärra). Han hade ett hus som han ville sälja, men han hade ett förbehåll. En spik som satt på väggen i vardagsrummet skulle fortfarande tillhöra honom efter försäljningen. Köparen tyckte inte att det var ett orimligt krav. Vad betydde en spik, så länge han ägde hela huset. Den nye ägaren flyttade in. Efter ett tag kom Ngolovane på besök. När han gick lämnade han ett åsnelår på spiken. Det var ju hans spik och han gjorde vad han ville med den. Tiden gick - åsnelåret ruttnade och förpestade hela huset. Den nye ägaren kallade på Ngolovane och bad honom ta bort det ruttna åsnebenet.

En lång diskussion illustrerad av Mafuyeka utspann sig mellan de två, husägaren och spikägaren. Det hela slutade med att den nye ägaren flyttade ut och den gamle flyttade in igen. Kontentan var att om man ger djävulen den allra minsta plats, så övertar han snart hela en persons liv.

Machadodorp Pastor David Nhlapho
Carolina  Evangelist Paulos Mhlanga
Belfast  Evangelist Paulos Mahlangu
Kalkloof (Badplaas) Evangelist Andreas Mafuyeka
Dullstroom Evangelist Daniel Motha
Waterval Boven Evangelist Joseph Mdluli
Hemlock  Evangelist Jacob Mkatshwa
Slaaihoek  Evangelist Johannes Jele

S L U T O R D   O M    E V A N G E L I S T E R N A
Det som varit och är Ernsts viktigaste uppgift på Machadodorpsfältet, det är att kalla, utbilda, träna och sända evangelisterna ut bland alla byar, kraaler, mindre orter och utstationer; att där vara Guds ambassadörer - ett av Hulda´s favorituttryck. Ernst hade under de första åren på Piet Retief av K.A. Hjelm lärt kanske det allra viktigaste för en missionär. Den så viktiga kompetensen att inspirera och att delegera så att evangelisterna på sina givna ansvarsområden verkligen kände mfundisis fulla förtroende.

Missionären - det visste Ernst - har en stor och avgörande roll för Guds rikes utbredande på missionsfältet, men han visste och visade att det helt avgörande för morgondagens kristenhet på fältet handlar om att det finns evangelister, brinnande i anden och med herdens omsorg. Evangelisternas betydelse för Guds rikes framgång med själars frälsning och mognande är helt avgörande. Därför är Ernst fylld med jublande tacksägelse över att ha fått möta dem igen efter nio års frånvaro på grund av att Andra världskriget förhindrade honom och Hulda att återvända tidigare.

KÄLLA
Text och material från Eivor & Moses Jele, i perspektiv från 1950-60-talen

Bild: Frälsningsarmén vapensköld

Den 23 mars 1918 går jag uppför Markavägen hemåt torpet Vassnöden. Natthimlen välver sig över mig med sin oändliga rymd. Stjärnorna är desamma som när Abraham såg dem - för inte så länge sen i evighetsperspektivets mått mätt.

Lämnade Ridhuset bakom mig. Det var som allting var upp-och-ner-vänt. Jag hörde, såg eller kände ingenting annat än Herrens egen närvaro i mitt innersta. Vad är det som händer inom mig? Kvällen är sen. Vaknar till medvetande i den svagt lutande backen uppåt. Känner igen mig. Uppe på backkrönet lyser månhimlen svagt. Stannar upp. Vänder blicken uppåt. Vilar efter den hastiga marschtakten jag tydligen haft. Andningen i den kalla kvällsluften syns som den är ansträngd. Jag andas som hade jag sprungit halvmilen hit. Men det harv jag väl inte… Jag vet. Det enda jag vet är att mitt hjärta och mina tankar är starkt påverkade, mina känslor är som vore jag upphetsad av jag vet inte vad… Pulsen är kraftig. Andningen likaså. Nu är jag förlorad… Men bara, förlorad i evighetens rymd där mina ögon och mina sinnen bara ser, ser, spanar och tittar runt i i det kosmos som kan ses av en ensam man i en mörk skogsbacke mitt i natten med Strömsbergs herrgård en knapp kilometer meter bakom och en sängplats på Vassnöden fem minuter framåt uppåt…

Nu hör och ser jag med den gnistrande stjärnkupolen som fond Herren själv. Han talar till mig. De orden talas i mitt hjärta och i mitt sinne så tydligt och så klart som ingen människas tal och ord hörts i mitt liv hittills. Tiden måste ha upphört. Det måste ha gått någon eller några timmar medan tiden upphörde. När jag reser mig för att fortsätta min vandring hem till sängen, så finner jag mig sittande på vänster sida om Markavägen som jag har nedanför mig halvannan meter. Till vänster står min gamla kära Stora En som jag skojat med under åren jag passerat den där står ensam och reslig. Hon har stått där som en ung stilig kvinna som en drottning som alltid stått och väntat på mig, Ernst, alltid på väg men ofta med ett ord eller två till denna skogens lilla speciella drottning som ingen annan än jag hade kontakt med…

Vad är det jag hörde den här natten i Himlabacken?
Det kan jag inte citera som jag citerar ur Bibeln eller från David Livingstone eller dagstidningen Bantu World. Ord från Herren själv är - som jag hittills förstått det - ord som inte går att exakt återge. Det är ord och maningar som är större och nästan outgrundligt rika, eftersom de är komna ur evigheten. Det jag kan berätta om, det är att jag i mitt hjärta hör Herren själv mana mig att följa honom, leva med honom och gå till Afrika som missionär. Det som exakt sades från Den Högste det är skrivet på mitt hjärtas tavla och förvaras där.

På kvällen den 23 mars 1918 hör jag Guds ord förkunnas på Armén. Där är det fullt med folk, mest unga bröder och systrar, men också många äldre.

Bibeltexten för kvällen är hämtad ur 2 Kor 5:17-21 i den nya bibelöversättningen från 1917:

Alltså, om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit!
   Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete.
   Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.
   Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.
   Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.

Jesus är det centrala
Jesus helar och upprättar. Himlen lystrar inför Jesusnamnet. Vill du bli lik Jesus? Människor i Jönköping är förlorade, med ångest. Förebedjare tar på sig människors nöd.

Det är bara det äkta som gäller. Omvändelse, syndabekännelse och förlåtelse. I kraft av mitt ämbete tillsäger jag dig syndernas förlåtelse. Tid för försoning och andligt genombrott. TRO är din segerkraft. Jag var i Bergen i Norge och mötte Arméns folk där de satt alla prydligt klädda i sina uniformer. Delade en övertygelse om att Gud denna kväll skulle hela sju personer i lokalen, och att en cancersjuk skulle bli frisk. Inget annat än strama norska nunor mötte mig inför mina norska vänners uppsyn inför denne evangelist från Sverige. Så steg en gammal och av värk krökt frälsningsofficer på främsta bänken upp och sade: Roger Larsson från Sverige har nog för liten tro. Det är ju som otro. Jag tror det ska bli åtta (8) som ska bli helade ikväll. Nu, äntligen, lossade smilbanden och glädje och applåder spreds bland bänkarna med officerare och soldater tillsammans med alla andra som var samlade i den lilla trånga byggnaden.

Grunden
Jesu Kristi försoningsgärning i Jesu liv, död och uppståndelse är fundamentet för vår kristna tro. Anden faller på blodets grund. Det står inte 'Eld och Blod' på Arméns fana utan 'Blod och Eld'! Andlig sundhet, nådegåvor, alla gåvor och tjänster, allt är underordnade Kristi blod. Hans försoningsblod är grunden för vår andliga tjänst.

Frustration över utebliven väckelse finns hos många. Jesus vill försona och lösa hårdheten här i denna stad. Kännetecken på förebedjare - röjer undan med andlig auktoritet i Jesu namn. När vi tillåter den helige Ande att rensa oss så blir vi ett redskap för Jesus själv.

I en kyrka 1½ mil utanför Linköping kommer en liten pojke fram och säger: "Jag vill bli frisk" Ett halvår senare kommer den lille fram i gången ända fram till mig och säger: "Jag blev frisk." Vi ska se något nytt tack vara ett Jesus är verksam. Människor får höra: Var botad. Din dotter ska bli frisk. Jönköping skall se Guds härlighet. Folket skall omvända sig till Gud. Du har lovat att när vi söker dig, skall du låta din rättfärdighet regna över oss.

Hörde en prost yttra sig om det dystra andliga läget i Sverige och i många kyrkor: "Det handlar mest bara om att administrera förströelse." Vi måste bli försonade från att ingen väckelse kommer genom religiös verksamhet. Försoning ger andligt genombrott. Självbilden måste försonas med Gud och hans rike.

Väckelse i staden
Det andliga genombrottet, Apg 10. Tro och Kristi rättfärdighet, 1 Petr 1:18. Paulus - försoningen: ett kors; Johannes - försoningen: Guds lamm; Petrus - försoningen: lösepenningen.
Förlåtelse av synd och skuld. Kristus har betalt din skuld och satt dig fri. Försoning och andligt genombrott kommer av att jag är försonad med Gud. Utmaning mot mörkrets makter i denna stad. Kristus för folket i Jönköping.

Om du vill att eld ska falla i församlingen, så får vi krypa upp på altaret och be att Guds eld förtär allt mitt eget och det som inte är av Gud.

Wesley: "Jag sätter mig själv i brand, och människor kommer för att se hur jag brinner." Om inte vi själva är förkrossade, vilka ska då vara det? Genombrottet kommer till dem som inte följer egna ambitioner men söker Herrens syfte och vill göra Guds vilja. Kristi apostel sänd med frid, Titus 1:1-5.

Denna stad är fylld av människor som inte känner Jesus. Vi ska se med kärlek och tala väl om varandra. Väckelsen ska börja i församlingen. Elden - W. Booth. Elden faller inte på tomma altaren. Det måste finnas offer på altaret. Vill du bli eld måste du bli Guds bränsle.

Elia Eldsprofeten. En ung kristen generation rusar fram och är hungriga efter Gud. Där är det andliga ledarskapet i den nya generationen. Elia - lade ved och ett villigt offer på altaret. Innan han bad om eld och regn. På altaret jag offrar. Möt elden på knä.

Jag gick fram till podiet med en del andra som var med på mötet. Ber: Mitt hjärta och min själ har Herren denna mitt livs kväll berört och vänder mig upp och ned i alla avseenden. Mina knän och mitt liv ligger på botbänken och jag ber: O, Herre, tack för ditt ord, din himmelska stråle in i mitt liv, tack för ditt livgivande ord. Förlåt min synd. Rena mig. Låt min kropp och själ vara det offer du vill ha på ditt altare. Må ditt blod förvandla mitt liv. Du känner mitt innersta. Du vet vad kan. Jag är helt hjälplös och mitt liv tycks rinna mig ur händerna. På födelsedagen imorgon lägger jag tjugofem år bakom mig. Herre, jag vill inte fortsätta som jag gjort. Låt ett nytt liv få fylla mig…

Tårarna strömmar… - Hoppar över Strömsbergsbäcken och förbi allén och så plötsligt är jag sittande på Markavägen. Har just hört att jag fått en kallelse. Men inte en krisorder som det kunde komma inför krigsutbrottet 1914. Nu var det en kallelse att lämna landet för Afrika, som jag drömt om sen jag var liten pojke och läste om David Livingstone…

Foto: Samfälligheten Jönköping

E  P  I  L  O  G
Texten ovan består av en dröm och Ernst egna tankar kring den. Ernsts berättelse om sin dröm är något som han kan ha berättat någon gång under det första halvåret på tegen hemma på missionsstationen för sina nära och kära.

Ernst berättar från S/S Toscana natten den 23 mars. Den dagen var det exakt 30 år sedan hans nya liv började i det som var hans omvändelse i Himlabacken. Den dagen sökte Fadern honom på nytt och Ernst gav sitt hjärtas gensvar på kallelsen när hans söktes i Guds kallelse och utmaning att gå ut som missionär. Natten den 23 mars på Toscana kan drömmen ha drömts. Platsen för kvällens möte kan ha varit Stora Missionshuset, men förmodligen Frälsningsarmén intill Ridhuset. Den kvällen den 23 mars säger källorna nämligen att Ernst var dels i Missionshuset, dels på Armén. Berättelsen ovan är hämtad från Armén.

Predikans innehåll i drömmen är hämtad från evangelisten Roger Larsson, en predikant som gästar Frälsningsarmén i Jönköping 87 år senare. Förkunnelsens innehåll är i mångt och mycket detsamma, och till stora delar just det Ernst hörde den kvällen - trots att det var en annan förkunnare år 1918 jämfört med 2005.

Handelsträdgården och pannrummet på Strömsberg, där Ernst gick förbi i februari 1948 i samband med vandringen upp förbi Den stora enen i Himlabacken och till torpstället Vassnöden. Foto: Dag Selander

Ernst och familjen är åter hemma i Machadodorp på tegen. Mötena med alla vänner runt om i distriktet i alla församlingar och på alla utposter tar sin början nu i april månad. Det är märkliga möten Ernst får göra från första stund. Vännerna på stationen hemma, och i Lokationen intill, och alla vännerna nere vid järnvägsstationen, i affärerna och centrala tätorten.

Alla är så glada över att Ernst och hans familj är tillbaka. Alla uttrycker på sitt individuella sätt 'sia bonga' - 'vi tackar Gud' för att Mfundisi är tillbaka igen. Samtalen är många. Och det är så mycket man vill berätta om hemma i Machadodorp. Släkten, barnen som växt, de som dött och blivit sjuka, de som flyttat och inte minst allt det som Missionens Herre själv utfört av nåd. Han har gett nya erfarenheter av levande Gud. Eftersom afrikanen har en så välsignat gudagiven gåva att berätta får Ernst - som vanligt - liksom Hulda i sina respektive möten med alla gamla och nya vänner ta sig den tid som behövs för att lyssna till alla målande berättelser.   

Ernsts vilja att själv få träffa och höra vännerna ute på utstationerna löser han under den första tiden genom att låta alla evangelisterna komma till huvudstationen för att lämna utförliga och ingående rapporter om vad som hänt, hur det är idag samt vilka behoven är framöver i respektive distriktsområde. De samtalen tar tid och evangelisterna har många långa överläggningar, där också bönen och mfundisi's råd och uppmuntran får ett välsignat och rikligt utrymme. På det sättet får Ernst den översikt han behöver om det andliga tillståndet.

Det som är en stor tillgång för Ernst efter återkomsten är att han på ett helt annat sätt än tidigare nu har ett team på stationen. Sedan tidigare har han evangelisten David Nhlapo hemma på Machadodorp. David har under åren vuxit i sin tjänst och sitt kunnande med ett stort tjänaresinne och är Ernsts och Huldas högra hand. Dessutom stannar ju Folke Carlsnäs kvar. Därför har Ernst nu en grupp tillsammans med övriga medarbetare som tillsammans utgör ett mycket gott ledningsteam. 

Hulda ger en liten bild av ankomsten när hon skriver hem till Sverige den 27 april 1948. Hon skriver till en väninna om att hon känner sig hemma i Machadodorp, med orden "Vi kom hit ändå, för min del gör det detsamma var jag är på jordklotet, men jag vill inte resa tillbaka till Sverige ändå." Det kan tolkas som att hennes egentliga hemland trots allt är Sydafrika. Om båtresan med Toscana skrev hon att det inte var någon lustresa. Det illustrerar hon nästan som en jordnära småländsk bondmora skulle göra. Det draget av att vara småländskt jordnära var också hennes realistiska hållning till vardag och livet i stort. Hon beskriver dessa sina upplevelser med smör och mjölk, "Smöret fick man köpa, inte en droppe mjölk på en hel månad." Hemma i Machadodorp är det som i N. Sandsjö och på Vassnöden. Här finns dessa basprodukter att få, och det genom evangelisten. "Nu får vi mjölken gratis utav en evangelist - han har två kor som mjölkas. Jag köper bara foder till kon."

Det som också betyder mycket för hela familjen, inte minst för flickorna, är detta att missionärsfamiljen Karlsson möter det första de sätter fötterna på hemmastationen i Machadodorp. "Vi fingo ett varmt mottagande; bäddade sängar, mat för många dagar. Johan Karlssons pojkar, Lennart och Birger mötte med bil vid stationen." Bättre start kunde det inte ha blivit för familjen. Karlssons familj och Anderssons delade ju sista tiden hemma i centrala Jönköping.

Bilen kör Johan Karlssons son Lennart, som i Jönköping ett antal timmar övningskört med Ernst för att han skulle kunna få med sig ett svenskt körkort. De tränande och körde i Jönköping, men Ernst hann inte bli klar med sitt körkort före resan hem till Afrika den 11 mars. Men det hindrar inte Ernst från att köpa en begagnad stor amerikanare som stod på grusgångens rundel framför missionsbostaden i Machadorp. Inte med ringa stolthet gjorde Ernst vid tillfälle små lovar av beundran för sin egen införskaffade och stora glänsande automobil, Chevrolet av årgång 1938. Ernst, som vandrat och småsprungit i backar och dalar, som cyklat och en kort tid haft sin mc Harley Davidson men som förvärrade hans njuråkomma, har nu en egen bil. Den ska komma att bli till stor glädje och nytta i hans kallelse på det stora vida Machadodorp-distriktet med en yta nästan som Gotland.

Snart är vintern här efter att månaderna maj och juni passerats… det är en behaglig temperatur för en nordbo med vintern som kulminerar nu under juli och augusti månader. Det enda som saknas är trädgårdens alla fruktträdsfrukter, grönsakerna och rotfrukterna. Men det är inte så mycken tid för sådant detta första halvår för Ernst, och för Hulda. Den mesta tiden går åt att samtal med evangelister, medarbetare och enskilda församlingsmedlemmar. Det är en så spännande och underbar tid för Ernst och Hulda att få vara här igen…

Bild: Dave Cartoons

E  N  H  E  T     &     O  M  V  Ä  N  D  E  L  S  E
 
- Vad betyder 'omvändelsen' för Enheten i Den svenska kristenheten?
- Har 'omvändelse' med Kyrkans enhet att göra?
- Kan 'omvändelsen' ha någon betydelse alls i de frågorna om 'enhet'?
- 'Omvändelse', det är väl något individuellt, medan enheten är något kollektivt - och hör väl således inte samman?
- 'Omvändelse' och 'Enhet' är väl skeenden som inte enbart är Herrens eget verk, eller...?

Låt oss gå till Bibeln och se om den hjälpa oss på traven. Den kan ge måhända ge en start på frågan om 'omvändelsen' och dess eventuella samband med enheten i Den svenska kristenheten.

Liknelsen om 'Den återfunne sonen' kan vara en lämplig text, i Lukas evangelium kapitel 15, versarna 11-32. Vad säger den texten om begreppet 'omvändelse'? Jesus ger en gedigen undervisning enligt Lukas under temat: 'Återfinnande och dess glädje'. Hur många föreläsningar Jesus har och hur många kompletterande seminarier samt hur omfattande undervisningen är i tid och rum, det framgår inte. Vad som framgår mycket tydligt, det är att 'Återfinnandet' är huvudtemat.

Anledningen till undervisningen framgår också med önskvärd tydlighet. Tidens tongivande och auktoritativa religiösa ledare menar att Jesus är ute och cyklar, när han umgås med det samhällsskikt som står utanför deras godkända sociala normer. Han kunde inte de socialantropologiska förutsättningarna som de själva däremot behärskade. Man umgicks bara inte med "syndare".

Jesus ger ett antal exempel på 'Återfinnande'. Först ett 'förlorat får' - ett (1) bland hundra (100) får i en hjord. Sedan om ett (1) 'förlorat silvermynt'  av tio (10). Till sist om en (1) 'förlorad son' av två (2) söner. Alltså: en herde förlorar ett får, en kvinna förlorar ett mynt, en far förlorar en son, varefter i de tre exemplen herden, kvinnan och fadern söker efter förlusterna på var sitt sätt. Återfinnandet och återseendets glädje beskrivs storartat i liknelsen om 'Den återfunne sonen', Luk 15:20b-24, där faderns sökande under år inleds med att han stående och spejande ute på farstutrappan upptäcker sin son kommande och fadern skyndar emot sin son. Fest och glädje beskrivs i alla tre exemplen på 'Återfinnande'. 
  
Vems 'Återfinnande' handlar det om? Herdens, kvinnans och faderns återfinnande. Det är de som är subjekt. Det förlorade är objektet för subjektets sökande och väntan på återfinnande.

Texten om 'Den återfunna sonen' kan sägas vara en illustration som Jesus ger om begreppet 'omvändelse', som är en omvändelse från synden till Herren. På grekiska är ordet 'metánoia' i sin ursprungliga mening = att tänka om/vända helt om. Det är ett givande studium att leta vidare i både Gamla och Nya testamentet efter ordet 'omvändelse'.

Vad är 'Omvändelse'?
1) Är det en handling av Herren ensam?
2) Är det en handling av människan som syndat?
3) Är det en handling som utförs tillsammans av både Herren och syndaren?

Enligt Jesu undervisning i Lukas 15 om 'Den återfunna sonen' är det trots allt ett skeende som utförs av Fadern. Han har med sin kärlek kallat på sin son i hans hjärta och tanke. Sonen har efter långt tid av ett liv i synd dragits av faderns kärlek och sagt Ja i sina tankar och sin vilja att återvända till sin kärleksfulla far. Svaret är alltså enligt Bibelns beskrivning att 'omvändelse' är ett verk av Herren som kallar och drar förlorade syndare till sig. Det som hör till människan är att hon svarar Ja eller Nej på kallelsen och Andens dragande. Med andra ord är det första svarsalternativet det som är bibliskt.

Emellanåt har man i kristenheten en tro som innebär att det är människan själv som står för omvändandet, vilket inte är relevant med att allt är gjort. De goda nyheterna är att Herren står för omvändelsen, liksom för varje fortsatt nytt lärjungasteg. Det är det som är Nåd, det är det som är de Goda nyheterna att Herren står för 100% av frälsningsverket, och den förlorade själen och syndaren behöver inte ens stå för en nanoprocent av Nådens 100%.

Okey, men så detta med omvändelsen och enheten… Vad, När och Hur är att säga om omvändelsens relation till enheten i kristenheten?

Frågan om 'Omvändelse' och 'Enheten' i kristenheten är ännu inte besvarad. Nej, men det behövs inte många ord för att peka på ett samband. Vi ser textens beskrivning av den hemmavarande sonen och hans avoghet till faderns kärlek till den återfunne, som ju faktiskt råkar vara dennes egen bror. Avund och synd skiljer brödernas gemenskap och är tydligen bruten i den hemmavarande sonens relation till fadern. Det behövs omvändelse för också Den hemmavarande sonen, som ju också har fått och på nytt igen får höra att "allt ju också är hans".

Var och en som varit med om en själs omvändelse, den vet något om glädjen det blir i himlen. Personligen kan jag vittna om detta denna dag. Samtala med omvändelsens mottagare är bland det finaste som finns att få tala om. Tårar rinner. Glädjen är där helt förvandlande. Det är ett nytt liv som börjat. Ungefär som min goda vänner från Libanon-Syrien som under dygnet har fått en ny liten svensk grabb på 3500gram. Så nytt. Det finns likheter mellan omvändelsens själaglädje och Jakobs pappaglädje. Nytt liv i båda fallen. Nytt hopp med omvändelsen. För den själ det berör och som förvandlas med alla omständigheter med helt nya livsmöjligheter. För änglarna i himlen. För alla nära berörda vänner och släktingar. För hela kristenheten egentligen innebär en (1) själs omvändelse ett nytt Herrens under, ger ett nytt vittnesbörd om hur Herren är Nådens Gud, närvarande och förvandlande.

Men den som allra först skulle nämnts, men sparats till sist. Det är den enorma glädjen omvändelsen innebär för Fadern själv hemma i Tronrummet. Hans hjärta har fått sin älskades svar Ja och undret fick han utföra. Undret glädje som pulserar kärlek från Faderns hjärta till den omvända själens hjärta. Omvändelsen var inget som den omvände själv gjorde eller utförde, utan den är ett uttryck för ett nytt kärleksförhållande i Herrens väldiga nåd. Ett nytt kärleksförhållande mellan ett Du & ett jag. Därmed ytterst till samglädje för alla du och jag, Faderns alla barn.

Omvändelsen &- Enheten hör samman som blodet med hjärtat... 
Hör omvändelsen samman med enheten i kristenheten? Ja, visst! Svaret ligger givet hos Honom som alltid är Subjektet i Guds rikes Evangelium. Må vi bedja och upphöja Honom för alla hans under. Psaltaren 147 är några ord som beskriver vår tacksamhet, eller hur? Må vi bedja och åkalla honom som är omvändelsens Herre, Nådens Herre och väckelsens Herre. Ty, omvändelsens nåd och mysterium är samtidigt lika med Väckelsens under, nåd och mysterium.

Foto: IAM

E  V  A  N  G  E  L  I  U  M     H  U  G  G  E  T     I     S  T  E  N

'Mose tavlor' finns det mycket att säga om. På sökmotorn Google ges 363 träffar för sökorden <Mose tavlor>, och 433 träffar för <"Moses Tables">.

Se t.ex. Förbundstavlorna i Bibelillustrationerna av Gustav Doré.

Eller litterärt när Torgny Lindgren skriver om Nåden i romanen "Dorés Bibel" enligt den intervju som Ingalill Mosander gör med honom i AB att bokens budskap står att läsa på sidan 146 och lyder:

Nåden har ingen lag.

  -Det som bär oss genom livet är nåden, denna hemlighetsfulla kraft som den religiösa människan uppfattar som gudomlig. Det finns ingen regelbok för nåden, den är oförutsebar. Det här är teologi och obegripligt för moderna människor.

Den svenska kristenheten mognar och växer i tro - i både 'fides qua' och 'fides quae' - och har därmed också med Guds ord nycklar att tolka tiden och tidens tecken. Det är en profetisk kallelse hon har för en värld i förvirring och kaos. Det finns möjligheter att söka finna alternativa förslag till svar i Guds eviga ord och den givna uppenbarelsen - med en ödmjuk hållning att inte alltid ha säkra eller alla svar, men vilja och kunna visa på alternativ som världen utan tro inte alls ser.

Det finns grund, fäste och fundament givna i urkunder som getts åt kyrkan att förvalta. Det finns pusselbitar att lägga samman och att dela i tiden, där många börjar stå såsom "rådlösa vid havets strand". Det finns ett profetiskt ord givet Guds församling. För att vi ska fungera som kyrkans Herre vill, behöver vi påminnas om grunden vi har. Den är fast grundad på Golgata. Den är fast som förbundets tavlor givna åt Mose. Det är nåden som författaren Torgny Lindgren talar om. Gud är en Gud som regerar med nåd.

Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning… Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (Joh 1:14, 16-17)

Evangelisten Johannes citerar 2 Mos 34:6-7 då han om Sonen säger att han var "full av nåd och sanning". Versarna är så centrala att de citeras och anspelas på gång efter annan i Bibeln, inte mindre än omkring 40 gånger! Orden kan jämföras med sammanfattningar av evangelium som vi har i t.ex. Joh 3:16. Orden i 2 Mos 34:6-7 uttalas av Herren till Mose när han kommit upp på berget för att ta emot bekräftelsen på att förbundet blivit nytt, 2 Mos 34:6, HERREN ropade:

"HERREN! HERREN! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet."

Versarna är för judendomen något av en trosbekännelse om Guds väsen. Rabbinerna brukar, enligt Göran Larsson i boken Uppbrottet, tala om "Guds tretton egenskaper" (se texten med antalet egenskaper man där finner). Egenskaperna talar om barmhärtighet och förlåtelse men också om straff. Därför delas de tretton egenskaperna upp i två mått: barmhärtighetens mått och domens mått. En likartad tanke uttrycks också när det sägs att Gud både är nådig och rättfärdig. Ordet "nåd", 'chesed', förekommer två gånger efter varandra i texten. Enligt en rabbinsk tolkningsregel finns det aldrig onödiga upprepningar i Bibeln. Varje ord har en djup mening. Om ett ord upprepas på det sätt som sker här, enligt Göran Larsson, kan det inte ha exakt samma innebörd på båda ställena. Om man läser noggrant, finner man skillnad i nyanserna mellan de båda sätt på vilka "nåd" omtalas.

I första fallet, är det en Guds egenskap som har med nuet att göra. Det är en nåd som förverkligas för Israel vid Sinai berg och senare under ökenvandringen och den fortsatta historien.

I det andra fallet, är "nåden" något som utlovas och bevaras för framtiden, "för tusenden". Uttrycket kan beteckna ett stort antal i allmänhet. Här kan det syfta på framtida släktled och rent allmänt på en stor mängd människor som kan innefatta också andra folk än Israel.

I Joh 1:14 citerar Johannes 2 Mos 34:6, när han säger om Sonen, att han var "full av nåd och sanning". Med honom är fullbordans tid inne. Det innebär att också det som var utlovat för framtiden nu blivit verklighet. Därför säger han i 1:16 att vi har fått del av den "fullhet" som innebär "nåd och åter nåd"; det vill säga "nåd" två gånger!

Göran Larsson fortsätter med att påminna om att evangelisten Johannes som den judiska skriftlärde han är, så måste han givetvis tänka på upprepningen av ordet "nåd" i 2 Mos 34:6-7. Där ges det ena "nåd" åt Israel i och med "lagen". Det andra "nåd" utlovas för framtiden. I vers 17 förklarar Johannes på vilket sätt nåden har kommit i dubbelt mått:

Ty - genom Mose gavs lagen, d.v.s. en "nåd" (= "nåd nr 1"), och - nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (= "nåd nr 2").

Vers 17 lyder enligt grundtexten och SFB:
"Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus."

Enligt de flesta översättningarna lyder versen: "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus."  Översättningarna har med detta lilla ord "men", vilket inte alls finns i grundtexten.

Det ordet "men" har lett till en av de mest vantolkade ställena i Bibeln. Man har helt felaktigt förutsatt att versen beskriver en motsättning mellan Mose och Jesus och mellan "lagen" och "nåden och sanningen". Men, versens "nåd nr 1" och "nåd nr 2" innebär alltså, enligt Göran Larsson, att Gud nu uppfyllt också den aspekt av 2 Mos 34:6-7 som var utlovad för framtiden. Här finns alltså inte minsta antydan till motsättning mellan lagen och nåden. Fullbordan behövdes inte därför att det gamla var dåligt utan därför att det inte var färdigt. Måttet var ännu inte fullt. Gud hade ännu mera att ge.
   
Om vi inte är redo att lyssna till Mose sång, kommer Lammets sång att ljuda falskt ibland oss - som så ofta i historien. I varje fall förlorar den sin bibliska "fullhet". Den fullheten innehåller "nåd och åter nåd", förmedlade till Israel och världen genom Mose och Jesus. Johannes delar nämligen helt och fullt den bibliska och judiska synen att "lagen" är nåd, eller: Lagen är evangelium!

De bibliska förbundstavlorna som Mose fick ta emot är en bild för hur evangelium är hugget i sten. Nåden är grundad i urberget, i klippan Kristus. Med hjälp av detta - måhända en eller annan menar alltför omfattande - referat från professor Göran Larsson må en stormklocka få ljuda. Skälet är att en inte ringa del av kristenheten förmåtts tro att allt står väl till med allt som s.k. vetenskaplig teologisk forskning presenterar. Sanningen är väl den att s.k. vetenskaplig teologi inte alltid är kongruent med teologi som är kyrkans egen vid de egna fakulteterna hemma i Sverige och utomlands. 

En lekman - såsom en vanlig teologie kandidat - kan med ett eget lackmustest i detta avseende påvisa att fallstudier under fyra decennier ger klara belägg för att små stormklockor må ljuda. Resultaten från år av tester visar att när Guds Ord och Bibeln tolkas utifrån modernismens IKEA-teologi - d.v.s. den teologi som plockar ihop de delar som passar opinionen - kommer också de profetiska funktionerna att vara ur absolut funktion. 

Därför flaggas för att allt Guds ord, både Gamla och Nya testamentet, behöver få vara i funktion för att nådens hela evangelium ska kunna ges i fullt mått. Allt Bibelns ord som de kanoniska skrifterna innehåller behöver få genljuda som det evangelium Herren bestämt ska förkunnas, innan han återkommer på himmelens skyar. Och för att Guds församling ska kunna fungera profetiskt från Ale till Övertorneå.  

* Fotot längst upp med stenblocken kallade 'Mose tavlor' är fotograferade nyligen i Abisko Canyon.

* De latinska orden 'fides qua' och 'fides quae' är använda termer i dogmatiken. 'Fides qua' är den tro som man tror med, d.v.s. den personliga subjektiva tron i hjärtat. 'Fides quae' är den tro som man tror på, d.v.s. de läromässiga grunderna som Guds ord undervisar om.

* Se John Hurt´s HTML Bible
med en hel del Free Download Software bland mycket annat just Gustav Doré's Bibelillustrationer. John Hurt Online Bible.

* 'IKEA-teologi' är ett uttryck myntat av författaren och journalisten Tomas Dixon. "Kännetecknande för bibelkritiken är att den gjort Bibeln till en IKEA-möbel: man köper den nedmonterad och bara de delar man vill har." Modernitetens bibelsyn är likt en IKEA-produkt.

Foto: Aarinfreephoto.com,  DSC01832.jpg

E N   P R O F E T I S K   S L O T T S D R Ö M

Under loppet av några dagar har vindilar av den himmelska enhetens stråk kommit emot mig.  Med en värme och närvaro som gör att jag anar att de är tecken. De är som E-cards från HQ i Tronrummet [se: Apk kap. 4]. Adresserade till inte bara editor utan - tror jag - till hela Den svenska kristenheten.

Kanske är också Slottsdrömmen nedan till alla vänner och trons syskon i hela Den svenska kristenheten. Det gyllengula kuvertet har en lång adresslista:

Till/ Svenska kyrkan, Pingströrelsen, Österns assyriska kyrka, Missionskyrkan, Missionsprovinsen, Ortodoxa kyrkan, Livets Ord, Katolikerna, EFK, SAM, Baptisterna, Synoden, Metodisterna, Gammalkyrkligheten, Cellkyrkan, Laestadianerna, EFS, MBV, SSB, Lutherska Bekännelsekyrkan, aKF, Vineyard, Missionsprovinsen, Frälsningsarmén och Anglikanerna. - Ja, i den svenska kristenheten börjar vi allt mera lära oss att vi är många och olika. Dessutom många flera än just de tjugofem nämnda vid namn. 

Nedan publiceras ett av stråken, en av hälsningarna från Himlen. En av dessa vindilar med himlens enhetsstråk är en dröm. Notera drömmens poesi och övernaturliga stråk av kärlek och kallelse till allt Guds folk från Faderns eget hjärta…

Jag gick i ett galleri, och kom in i ett slags enorm slottssal som också hade drag av ett slottskapell, där fanns fantastiska målningar på väggarna.

Stämningen var liksom i Greta Garbos film Drottning Kristina, tänk de miljöerna. Det var som mörk varm sammet. Kandelabrar brann på borden och längs väggarna.

Där var ett himmelskt gästabud, helgonen, de rättfärdiga, de frihalsade satt vid enorma bord i salar utan slut, och genom salarna strömmade en kärlekens värme som hette välkommen hem.

Och där fanns alla de älskade och vi var bjudna till bords med hjärtats gömda längtan. Det var en evig inbjudan som inte hade något slut, ett oändligt djup i Guds hjärta, alla förenade i en levande kropp.

Men i drömmen förstod jag... att vi alla måste gå vår speciella väg, ... följa vår kallelse, ... följa Vägen för att komma till den salen, det levande huset.

_______________________________________________________________________________________

F  O  T  O  G  A  L  L  E  R  I
M  A  C  H  A  D  O  D  O  R  P                                
Foto: Eivor Jele, f. Samuelsson


Nya missionärsbostaden Foto: 1999

Till vänster på bilden är missionsstationens Gästhydda. Rakt bakom Gästhyddan finns en stor fruktträdgård. 

Den nya missionärsbostaden har vid den kortsida vi ser på bilden en veranda till vänster och vardagsrummet till höger bakom det fönster vi ser.

Rummen på vänster sida bakom verandan är två sovrum, hall, ett badrum och entré.
Rummen på höger sida är vardagsrummet och bakom det matsal samt köket.

I förgrunden från fotografens position finns en stenmur anlagd av Ernst på svenskt/småländskt sätt, liksom rakt bakom huset bortom entrén där också en stenmur är lagd.

Till vänster om Gästhyddan och fruktträdgården ligger kyrkan parallellt med  missionärsbostaden, byggd i skiffer.

Till höger om missionärsbostaden finns odlad mark på tomten.

Bortom missionärsbostaden, längst ut till vänster finns den berömda ute-kokplatsen som användes vid alla matlag för upp emot hundratals matgäster vid kvartals- och årskonferenser. Där borta låg också i rad de gamla husen, inklusive den första missionärsbostaden.

Nedanför dessa gamla första hus i dalgången gick tågen till Carolina och Piet Retief bl.a Längst ner i dalen rinner också en liten flod.

Bakom den position fotografen har för sitt foto finns alltså stenmuren och ingång samt eucalyptusträd till vänster och en "rondell" med parkering för gästande besökare. Och från vänster till höger ytterligare bakom fotografen får vägen mellan  Machadodorps centrum (åt vänster c:a 1 km) och mot Lokationen (till höger c:a ½ km).


Första missionärsbostaden
Foto 1972

Kvinnor kapar ved till kvartalsmöte
Foto 1964

Hanna Svensson framför en av Ernsts stenmurar

Om Hulda berättade Hanna, enligt Eivor Jele, en gång om att Ernst & Hulda haft besök på stationen och de gästade skulle i väg med tåget. Dessa kommer i väg för sent, men hinner lyckligtvis ändå med tåget som genom ett under. Huldas speciella slagfärdighet i sitt uttryckssätt illustreras av hennes kommentar om denna incident: "De som har tur behöver inget vett!"

En annan gång vid en missionskonferens - också en bild förmedlad av Hanna - när missionärsfruarna har haft en egen samling och man har berättat om sina respektive män i något avseende, alla har berättat i mycket positiva ordalag. Hulda är sist i tur att säga och berätta något om sin man och då ska hon bl.a. ha sagt: "Var och en tycker om sitt skräp..." Omdömet och värderingen kan tyckas fyrkantig, men till Huldas läggning hörde några komponenter som gjorde att hennes ord både vägde tungt och förstärkte omgivningens respekt. Till dessa karakteristika i hennes väsen var sanning, kärlek och saklighetnågra huvuddrag, vilka presenterades av Hulda i aforismens och axiomets förpackning. 

Kyrkan med sina väggar av skiffer
Systern till höger är fotografen Eivor Jele. Foto 1964 

Kyrkan från insidan - Kvinnomöte
Foto 1970-talet

---

FOTNOT
Foto  och fotograf för Galleriet: Eivor Jele, f. Samuelsson. Fotona tagna under åren 1963-68 (då Eivor var föreståndare med Hanna Svensson på Machadodorp), 1969- 1972 samt vid ett besök i Afrika 1999. 

Bild: samma varg - närmare, och i rörelse... Foto: Mats-Åke Renström

(7)  E  N  H  E  T  -  A  N  D  L  I  G    B  E  R  E  D  S  K  A  P  S  P  L  A  N

- Faran över, eller?

- Behövs alls någon beredskap?
- Vad för slags beredskap eller krisplansberedskap är det fråga om i Den svenska kristenheten, kan fler än en ju undra?

Har synd, omvändelse och väckelse fortfarande relevans... Det är där frågan om grunderna och gränserna står - och väntar på svar... här och var...
 
Enligt vargateologin 'Nej' - enligt Herdeteologin 'Ja'.

BÖN:

- HERREN ÄR MIN HERDE...                            HERREN ÄR VÅR HERDE ...

Bild: September 2005 i Dalarna Foto: Mats-Åke Renström - se Fotnot

(6)  E  N  H  E  T   -   D  E  T    D  U  B  B  L  A    B  E  S  K  Y  D  D  E  T

Kristus Jesus undervisar om 'Enhet' genom två särskilda och kända uttryck i Johannes evangelium, kapitel 10.

"Jag och Fadern är ett" - det är det ena uttrycket; det andra är:
"En hjord och en herde". Herren Jesus undervisar om att fåren, som lyssnar till Honom är kända av Honom och att de 'följer mig' och ger det fantastiska löftet om det dubbla beskyddet: '…ingen ska rycka dem ur min hand' och … inte heller ur 'min Faders hand'. "

"Jag och Fadern är ett". Detta är en enhet av evigt gudomligt slag, vilket manifesteras i ett bevarande som är i Jesu och Faderns händer.

Enheten är i Herrens egen enhet. Den är bevarande genom både Herdens "min egen" hand och av "min Faders hand". Det dubbla beskyddet ges kristenheten av Fridens Gud som har två händer som omsluter fåren och hjorden.

'Vargen' är enligt Herdens undervisning den som river fåren och skingrar hjorden. Kyrkohistorien har många exempel på denna skingrande funktion. Herrens vilja är: 'en hjord och en herde'.  

Måtte inget få rycka någon enda bort… Måtte ingen negligera vargens list och närvaro mitt i vårt landskap… Måtte Herrens egen Ande visa vägen och fokus i Nådens evangelium…

Oss följer ju Herden, vi känner hans röst. O Jesus, bliv när oss, bliv när oss alltfort, och sköt oss och bär oss, som, alltid du gjort. Ja, amen, din trohet skall bringa oss fram. Lov, pris, tack och ära, vår Gud och vårt Lamm!

F O T N O T
Lage Jonsson - revisor i Umeå - är förmedlare av fotot ovan och jaktkamrat med upphovsmannen till fotot.[Lage Jonsson och editor är båda födda på Bygdeå mejeri i Skinnarbyn; Lage är inte sällan hemma på Bygdeåborg] 

Mats-Åke Renström - fotografen och jägare - har varg hemma på sina marker. Han har gjort nio varg-observationer under september 2005, på en area om 5500 ha i Svärdsjö, Dalarna.

Debatten om vargens vara eller inte vara i Sverige har sina förespråkare beroende bl.a. på var man har sitt så kallade "särintresse". Att denna blogg har med vargbilden innebär inget ställninstagande i frågan för eller emot vargjakt. Skälet är förstås att fotot är en utmärkt illustration till Jesu undervisning i Johannes evangelium, kapitel 10, om Den gode herden, fåren och...- just det - vargen. 

Vad denna webbsidas editor konstaterar i sammanhanget är att vargen finns, och att varg också finns i ett andligt bibliskt perspektiv; den är inget sagoväsen eller enbart en litterär skapelse oavsett Bultmanns mytologiseringsprojekt och den teologiska modernismen och dess avfärdande av vargens reella andliga existens. Men detta är en annan fråga, fast förstås ett särintresse i tidens alla majoritetsströmningar...

 
Bild: BiblePictureGallery.com

SUEZKANALEN
Nästa förmiddag började färden genom Suezkanalen, där man mötte en mängd båtar; från många av Europas större sjöfartsländer som England och Holland, men även uppifrån Finland, Danmark och Sverige. Här var Afrika på ena sidan och Asien på den andra. Kontinenterna så nära vår reling på ömse sidor. En märklig upplevelse. Öknen syntes så långt man såg. Vinden var varm och längs kanalen syns militärfordon och tanks i full rörelse. Man får också se arabernas förläggningar och en hel del flyg. Suez passeras. Småstaden som fått ge kanalen sitt namn är kanalens södra  slutstad. Nu ligger Röda havet framför med sin historia och de minnen det föranleder de bibliskt kunniga resenärerna. Där ses Sinai berg och man tänker på förbundet som slöts med Israels folk. Det är som att vara på biblisk mark, eller bibliskt vatten…

RÖDA HAVET
En ny dag. Det tar tid att gå genom Röda havet, fyra långa dygn. Stojandet och skrikande ombord fortsätter helt i linje med "denna tidsålders väsende", men Ernst & Hulda lider av detta syndens liv ombord. Tonåringarna Anna och Linnéa mår också illa av detta uppenbara syndens liv ombord; så tydligt hade de nog aldrig blivit vittnen till denna världens sätt att vilja leva. De upplever det livet ombord mer och mer motbjudande, och börjar redan längta efter att få komma "hem" till Machadodorp.

Fosterlands-Stiftelsens första missionärer landade 1866, berättar Ernst för familjen, på väg till Gallafolket, när de går in till kaj i Massaua. Nu ser man för första gången de svarta afrikanerna, alla barfota. Somliga av de mycket fattiga kom också till dem som finns ombord på båten för att tigga. De flesta är magra, mycket magra, och somliga halta och lytta. Här hade alla ombord tillstånd att gå i land. Uppehållet i hamnen innebar att man lastade och lossade hela natten. På morgonen klockan 6 lämnar man kajen. Ännu är det timmar kvar på Röda havet, innan man närmar sig Indiska Oceanen. Oceanångaren lämnar sundet och efter att ha lämnat Adenbukten möter friska vindar från det öppna havet.

INDISKA OCEANEN
Mogadiscio närmar sig och ute på rampen lämnar man av ett antal passagerare, vilka hissades i bur ned till en båt som kom från hamnen för att transportera dessa passagerare in till kaj. Snart ute på Indiska Oceanen. Många är sjösjuka på grund av att den "gropiga" sjön ute till havs blir till normala oceanmässiga vågor typ/mindre hus emellanåt. Oceanångaren Toscana är ju inte precis som en fiskebåt från Fiskebäck eller Gränna utan ett stabilt fartyg med sitt tonnage på 14.000 ton, men stötarna och krängningarna gör den sjöovane liggande till kojs. Flera än Annika och Linnéa tog någon eller några dagars sängliggande läge ombord under den mera oceanmässiga sjögången.

EKVATORN & ZANZIBAR
Det dygn när nu Toscana passerar ekvatorn är det vanligt förekommande att man låter passagerare som inte tidigare "gått över linjen" få döpas. Vid fyratiden kom Neptunus - näcken - med sitt följe för att ta så många som möjligt med sig i djupet. Fullt påklädda kastades ett antal offer intvålade i en stor bassäng på båten. Ett grovt skämt och otrevligt att alls behöva vara ombord, det var mångas reaktioner, inte minst från familjen Andersson. Efter tre veckor ser man staden Mombasa och får under några timmar promenera på fast mark. Tanganyika och dess kust passeras. Här ligger Zanzibar. Ernst berättar om Zanzibar, slavhandeln och om Livingstone. Det lyser om Ernst när han berättar om hur Herren berört hans hjärta under tidiga år och hur hans unga pojksinne gripits av denna märklige missionspionjär i Afrika. Här bedrevs den ruskiga slavhandeln. Slavarna samlades upp, bands vid pålar, sammankedjades och föstes som djur ombord på slavskeppen till okända länder till nya lidanden. Detta "Afrikas öppna sår" offrade Livingstone sitt liv för. Till denna kust från det inre av landet bar infödingar hans döda kropp som balsamerats för att föras vidare till England. På den plats där slavarna brukade bindas står nu en kyrka.

DRAMATIK OMBORD
Det här året är det också mycket av svårigheter ombord på Toscana. Malaria, tyfoid, nervfebern, och olika epidemier gör att flera av resorna blir till svåra dramatiska upplevelser för många med många dödsfall ombord; medresande läkare och sjuksköterskor får resor de inte riktigt tänkt sig - fyllda med många svåra utmaningar. Med också dessa omständigheter som ett latent hot och påtaglig verklighet gläds alla sig över att en dag, en tidig morgon, få se land. Och närma sig oceanresans mål, Durban.    

DURBAN 17 APRIL
Ernst skriver till vännerna på SAM:s expedition att han och hans familj lyckligt nått fram efter en ganska stormig resa. Nästan en hel månad fick familjen vara på havet, varför det kändes skönt att äntligen vara framme. Det är underbart att Gud bevarar och för till den hamn, dit hans barn äro på väg. Vid detta laget äro väl Ernst Andersson och hans hustru i gång med missionsarbetet igen. Gud signe dem i deras arbete, som de nu på nytt ha fått upptaga efter de ganska många åren i hemlandet, skriver SAM i Trosvittnet.
 
HULDA SKRIVER HEM
I brev från Hulda i Genoa läser en väninna hemma i Sverige - brev daterat den 16 mars 1948- bland annat dessa korta informationer från Italien: "Vatten ha vi haft hela resan men vi har bara fått mat en gång. Gott vi hade litet med oss. Nu sitter vi på hotellrummet."

Från Machadodorp skriver Hulda hem till Sverige den 27 april 1948: "Vi kommo hit ändå, för min del gör det detsamma var jag är på jordklotet, men jag vill inte resa tillbaka till Sverige ändå. Det är ingen lustresa på den båten - Toscana. Smöret fick man köpa, inte en droppe mjölk på en hel månad. Nu får vi mjölken gratis utav en evangelist -han har två kor som mjölkas. Jag köper bara foder till kon. Vi fingo ett varmt mottagande; bäddade sängar, mat för många dagar. Johan Karlsson's pojkar, Lennart och Birger mötte med bil vid stationen."

HEMMA I MACHADODORP
Nu fortsätter verket med evangeliets sådd på den stora åkerteg som Machadodorps distrikt blivit under åren. Evangeliets förkunnelse fortsätter med hjälp av Mfundisi Andersson som på nytt får predika om ett av de första viktiga zuluorden han lärde var det om K.A. Hjelm, 'mvana', lammet, Guds lamm och om vikten av  'ukusindiswa' - att bli frälst. Det är vännerna ute på fältet idag så oändligt glada för, och oftare än någonsin får Ernst höra tacksamhetens lov - 'SIA BONGA', vi tackar…

---

Fotnot
Resan från Genua till Durban följer resrouten beskriven av Henning Karlsson, Sydafrika tur och retur, HF:s förlag, Götabro, Hardemo, 1949, sid 5-22.

Anna och Linnéa med Ernst & Hulda sommaren 1947 hos Emy och Arthur Emanuelsson, Fiskebäcks friförsamling, SAM, Fiskebäck. Dottern Inger var fem år och minns besöket.
Fotot: i dottern Ingers gift Karlsson ägo, V. Frölunda.  

INFÖR RESAN
Ernst får rapporter om Olle Fast, en yngre blivande missionär som antagits som Svenska Alliansmissionens missionskandidat för Afrika.

Rapporten meddelar att denne unge man nu gjorde militärtjänst för att sedan komma ut på Afrikafältet. Det gladde Ernst som träffat Olle Fast i somras. Olle hade deltagit vid ett ungdomsläger på Dagstorp, då Ernst hade bibelstudier över temat "Den vägen". Precis hemkommen från språkstudier i London och Leicester från augusti 1947 gjorde nu Olle Fast sin rekryttjänstgöring. Tanken de delat förra sommaren var att de skulle ses på Afrikafältet nästkommande år, kanske redan nästa sommar.

Snart skulle Olle Fast komma att verka som missionär i Machadodorp från 1951 i maj, inom alltså enbart tre år från nu. - Nu när Ernst på väg gläds han så över vetskapen om att kunna få arbeta tillsammans med Folke Carlsnäs, en ny förstärkning som så gladde inför utresan och som varit Ernsts så välsignade vikarie under krigsåren i Machadodorp.

AVFÄRDEN JÖNKÖPING
Mars månad - dags för utresa till Sydafrika. Datumet 11 mars närmar sig. Ernst ock Hulda ser fram emot att få komma till kallelselandet igen. Linnéa sa: "Det är värre för oss tonåringar men pappa sade bestämt ifrån 'Mina flickor ska följa med.'" Flickorna satt mången stund min sin mor och far och sökte få dem att tillåta att de fick stanna kvar i stan, där de så trivdes med skolan, sina vänner och gemenskapen i Stora Missionshuset. De senaste fem åren hade för Anna och Linnéa varit en så betydelsefull och välsignad tid i deras tonårstid.
 
En dag när Linnéa mötte Gunnar Fjellstad, pastor i Stora Missionshuset, frågade han henne om han fick skriva in Linnéa som medlem, "Då har du ett andligt hem när du kommer till Sverige igen." Och så blev det.

Nu packades trälådor. Anna hade sina uppgifter med Hulda och Linnéas uppdrag av Ernst var att med svart målarfärg måla namn och adress på alla lådorna. Adressen: Machadodorp syntes med stora svarta bokstäver. 

Så kom avskedet från släkt, vänner och missionsvänner och missionsledningen. Jönköpings Järnvägsstation var packad med folk som ville vinka av missionärsfamiljen Andersson. Tårarna strömmade nedför tonåringarnas ansikten. Men i Hulda och Ernsts hjärtan var glädjen obeskrivligt stor över att efter den långa tiden hemmavid få komma ned till livet och arbetet för Guds rike.

TILL DANMARK OCH GENOM TYSKLAND
Tågresan till Danmark var snart till ända. Först Malmö och så ångfärjan Malmöhus med övernattning i Köpenhamn. Tåget som för genom Europa heter "Northern Express". Det är gott om plats i tåget. Det var sotigt och svart i vagnarna. Dricksvatten fanns inte att få på tåget. Längs uppehållen vid stationerna hoppade Ernst av för att skaffa vatten till de medhavda dricksflaskorna. Vid gränsstationen Padburg fick de gå igenom ett flertal kontroller och så gick tåget vidare genom det sönderbombade Tyskland. Här fick de se alldeles hemska syner. Ruinstäder var vad som fanns kvar. Husen stod där som svarta skelett. Inga fönsterrutor utan allt verkade totalt utblåst, och ändå tycktes det finnas människor i dessa ödelagda städer. Här och var såg Ernst och de övriga i familjen någon eller några som sakta gick omkring som sökte de efter något. Hela familjen var mer eller mindre paralyserad av den syn som utspelades mil efter mil. Allra svårast var att vid uppehållen längs järnvägen mötas av skrik och rop från alla hungriga barn som tiggde om att få något att äta. Hulda och hennes Anna och Linnéa hade med Ernst sett mycken nöd under decennierna, men här tycktes det som om särskilt Hulda och hennes flickor med sitt kroppsspråk nära varandra visade att gränsen var nådd för hur mycket de orkade se. Det man kom att göra nu var att bedja, bedja till livets och barmhärtighetens nåderike Fader om förbarmande över alla nödlidande barn och deras mödrar som de såg timme efter timme på resan.

SCHWEIZ
Nästa gränsstation var Basel där de efter att ha passerat tullen fick bada och vila ut över natten, en natt som gav god vila men med många bilder av krigets fasor… Redan vid sjutiden nästa morgon fortsatte resan genom ett fagert vinterlandskap i Schweiz. Det var ett vitt landskap som tycktes fritt från världskrigets fasor. Det man läst om landet med sina alper och alla hundratals kyrkor i de branta sluttningarna, alla de mäktiga tunnlarna, allt var en imponerande paradox till den första delen av tågresan som de hade bakom sig. Om färden uppåt bergen hade gått sakta, så gick den desto fortare nedför ned mot Italien där gränsstationen Schiaso snart passerades. Redan kl 01 på natten var man sedan framme i den högintressanta gamla staden Venedig. Kanalerna och gondolerna var så pittoreskt för de småländska ögonen som sett mycket men inte dessa vyer. De var närmast lyriska i upplevelsen att få åka gondol från järnvägsstationen och tåget till hotell Luna där de fick övernatta till dess det var dags för färden till Genua.

Resan genom Europa var en resa på fyra dagar. Men det var en resa som blev till en mardrömmens färd genom ett Europa som nyss varit i full brand. Synen av andra världskrigets skador och härjningar etsade sig fast i resenärernas sinnen. Bilderna från kupéfönstret var inte en serie vackra naturbilder i färg genom ett tidigare så vackert Europa, nej det var som en diabildserie i svart/vitt hela vägen. Det var med sorg i hjärtana Ernst & Hulda med Anna och Linnéa och alla övriga resenärer bevittnade krigets ödeläggelse åren 1939-1945. Det skulle än dröja några år innan krigets förkolnande brandrester fått ge vika för ett nytt landskap i Europa…

Dagen kom när de gick ombord på den italienska ångaren TOSCANA som skulle föra Anderssons till Durban. Först var det att stå i kö under cirka fyra timmar i hamnen och passera något dussintal kontroller, innan det äntligen var dags att få gå ombord. Klockan var väl närmare midnatt innan de installerat sig i en bra hytt. Maten var givetvis slut för dagen. Hungriga och trötta efter allt denna dag var dock tröttheten det faktum som gjorde sänggåendet i hyttens kojer lätt.

Den första natten ombord blev kort, för redan vid femtiden började avgångssignalerna ljuda och klockan sex ångade skeppet ut på Adriatiska havet. Farväl Italien! De sista förtöjningarna med Europa var lossade. Nu hade den verkliga Afrikaresan börjat. Snart ligger Medelhavet framför och Adriatiska havet blir mindre och mindre i ett blått dis långt borta. Medelhavet ligger framför och bortom det Afrika, alla fyras mål. På något underligt sätt känner också Anna och Linnéa att det - efter alla förtvivlans tårar hemma på Järnvägsstationen i Jönköping och veckorna före den 11 mars - börjar bli lite spännande att komma till Machadodorp. Det var också "hemma", började båda två känna inom sig. Tonåringarna hade en hel del gemensamma tankeutbyten kring dessa sina upplevelser hemma i Sverige och detta med "hemma" i Afrika. Saknaden efter klasskamraterna i skolan och vännerna i Stora Missionshuset, den saknaden den fanns där, och tonåringarna ägnade mycken tid åt inbördes reflektion och tröst och framtida planer om Sverige och vännerna…

Så är det snart dags för en ny natt. Ombord råder ett högröstat stojande och ett väsen som gör Ernst och Hulda undrande inför hur det ska mäkta med detta människornas leverne i sus och dus som påbörjats i full skala. De samtalar om "den tidsålders väsende" och ogudaktighetens liv och herradöme över den oomvända människonaturen. Av några trosfränder de mött i matsalen förstår de att här är det viktigt att se om sitt hur och ha låst omkring sig och se upp för tjuvar som tycks härja. Det är gott för familjen att kunna konstatera att de trots allt har några trosfränder på båten som de kan dricka kaffe tillsammans med och ha bönegemenskap med.

MEDELHAVET
Resan över Medelhavet är händelselös. Bergen på Kreta påminner dem om aposteln Paulus och hans besök på ön och hans äventyr i vattnen söder om Italiens sydkust. Han hade storm, men Anderssons slapp stormen. Man kommer snart till Port Said och den arabiska polisen kommer ombord och undersöker alla och allt. Alla judar ombord hade beordrats att inställa sig hos befälet. Stackars folk, skulle det inte räcka med det som hänt dem före och under kriget, tänkte och sa Ernst till Hulda och vännerna ombord. I hamnen pågår hela natten en livlig kommers. Ingen fick lämna båten utan handelsmännen kom över i mindre båtar upp ombord och sålde alla sina varor. Den natten blev det ingen ro eller vila att tala om.

Bild: BiblePictureGallery.com

- Vi äro mycket tacksamma för att båtbiljett erhållits för missionärerna Ernst och Hulda Andersson till Sydafrika. Den 11 mars avresa de från Jönköping och följa samma resroute som Karlssons och Stavmans. - Det såg ett slag litet hotande ut, då det dröjde med utresetillstånd. Samma dag som vi skulle annullera biljetterna kom tillståndet från ministeriet i Pretoria. Deras båda döttrar Anna och Linnéa åtfölja dem till Sydafrika. Må vi bedja Herren om Hans beskyddande hand över deras resa, står det att Läsa i Trosvittnet i februari 1948.

Ernst har under åren hemma i Sverige åkt runt och förkunnat nådens evangelium som resepredikant i hundratalet missionsförsamlingar. Den sista gången han predikar i Sverige - ska det senare visa sig - sker söndagen före utresedagen den 11 mars.

På affischerna ute i Ljungarum och Jönköping står att läsa:

Ernst hade som de flesta av sina missionärskollegor lärt sig en hel del om predikandets svåra men ädla konst. Ernst fick sina kunskaper på Kortebo, Vaggeryd och i Glasgow samt av K.A. Hjelm i Piet Retief. Men så hade han också läst om och av Fredrik Franson i missionslitteraturen och i tidningsartiklar. Ernsts hjärta hade satts i brand den 23 mars 1918 och underhållits i hjärtebrand under åren och inte minst av inspirationen från Fredrik Franson. Ernsts sätt att predika var evangelistens sätt. Enkelt och rakt. Korsets förvandlande kraft och uppståndelsens förvandling gick ut ur evangelium som har kraft till frälsning.

Budskapet var evangeliskt och illustrativt med utmaningar om helgelse för dem som behövde höra om "den vägen", och omvändelse till "den rätta vägen" för dem som behövde höra det. Han berättade också denna söndag om sina äventyr i Afrika. Om de under som levande Gud gjort för de svarta, och också visat sitt Majestät för den enkle svenske pojken från torpet Vassnöden på Strömsberg. Han levde med de svarta. Ibland ute på sina långa resor var han tvungen att sova under öppen himmel med en sten som huvudgärd mitt ibland vilda djur och uppenbara faror, men hur Gud bevarat honom alla gånger.

Mötet i Ljungarums missionshus var speciellt. Det var många tårar som fälldes och många omfamningar som tog tag i sinne i hjärta i flera dagar. Men missionsvännerna fortsatte sin vardag sin kärlek till missionens Herre och utförde sin del av missionsverket i en regelbundenhet i bön, brev, paket och ekonomiska uppoffringar.

---

Sent på kvällen denna söndag sitter Ernst hemma ensam vid lampans sken och har läst sin Bibel. Hans tankar har gått till kyrkoherden i Kristine Oscar Ödqvist, komministrarna Henrik Ekberg, Per Pleijel och hjälpprästen Gaymon Henricsson… Tänkte på att han varit inne på pastorsexpeditionen i Kristine och hälsat under veckan som gått.

... Så kom Ernst att tänka på några gamla anteckningar från 1919. Han hade hittat en artikel från 1898, tryckt av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, den lilla årsboken Folkkalender Frideborg. Anteckningarna hade han läst om igen under vintern och tänkte nu på några bilder som fastnat för hans inre seende. Han erinrar sig att artikeln började med att konstatera att katolska kyrkan klandrar oss protestanter att vi inte har några helgon. Men det har också i den protestantiska kristenheten funnits fromma och helgade personligheter i alla tider, enligt artikelförfattaren, som fortsätter, minns Ernst… Även vår svenska kyrka har ägt och äger ännu sådana medlemmar, både bland präster och lekmän, vilkas åminnelse är förtjänt att leva i välsignelse, och det är sådana helgon, Kristi kyrka behöver. Så, - tänker Ernst - sedan kom en intressant reflektion: - Som bekant är vi svenskar allt för ofta försumliga i att taga vara på det goda vi hava, och ännu mera obenägna att 'utbasunera' det samma. Därför medan andra kyrkosamfund äger mängder av levnadsteckningar över framstående medlemmar, så har vår kyrkliga litteratur i detta hänseende länge varit mycket fattig. Och många bortgångna lutherska kristna har blivit glömda, vilkas minnen dock väl förtjänat att upptecknas och bevaras åt efterkommande.

Ett namn som nämndes var Lars Rosengren som var född i byn Rosen i Arbrå socken i Hälsingland. Under hela sin barndom var "lille Lars" oftast mycket sjuklig. - Att Ernst kom att fästa sig vid denne lille Lars hade ju också sin förklaring i att deras Anna föddes med hjärtsvaghet. - Ernst tar fram de gamla anteckningarna och läser… - Rosengren klarade med möda skolgången vid Hudiksvalls läroverk. Prästvigdes den 15 december 1833 och fick under tjugo år flytta omkring som extraordinarie präst. Flyttade från plats till plats. Luther säger: "När Gud vill af en människa göra ett dugligt redskap åt sig, slår han först armar och ben af henne." Han var dels pastorsadjunkt, dels vice pastor, i Husby-Långhundra, Sånga och Skå, Adelsö, Mo och Regnsjö, Voxna, Enånger och Njutånger, Våla, Hedesunda och Arbrå. Under tjänsetiden i Sånga och Skå, åren 1834-39, öppnades hans hjärta för Herrens Ande. Han insåg att han, fastän renlärig och from, hittills varit andligen död och, själv blind, en "de blindas ledare". Han kom i väckelsen till djupt själsbekymmer och andens fattigdom, men flyde i ånger och bön till Jesus, flitigt läande Guds heliga ord.

Åren gick. Ännu vid 48 års ålder var han obefordrad, sökte tjänster men kom aldrig på förslag. Ett av skälen var att han ansågs såsom "läsare". Slutligen blev han dock 1855 vald till komminister i Trefaldighetsförsamlingen i Uppsala, i "Bondkyrkan" eller "Lillkyrkan". Hit kom människor ur alla samhällsklasser för att höra honom: professorer och studenter, borgarfolk och fattigstugugummor. Hemligheten av den dragningskraft Rosengren utövade låg däri, säger en av hans minnestecknare, att han helt ville tjäna sin Herre, talade ur hjärtat och framförde sina tankar på ett mycket enkelt, folkligt språk. Därjämte hade han ett ganska originellt framställningssätt som gjorde att han t.ex. ibland kunde vända sig till någon enskild åhörare. Så bl.a. hände det sig en söndag att på orgelläktaren befann sig, jämte organistens dotter som tjänstgjorde för fadern, en ung ingenjör, bekant i organistens familj. De unga tu samspråkade under predikan, men väcktes ur sin angenäma sysselsättning av Rosengren som från predikstolen ropade: "Du främling, där på orgelläktaren, tyckes ej veta att du är i Guds hus." - En annan gång utropade han, när några personer under predikan reste sig upp i bänkarna för att gå ut: "Vänta lite! Ty nu kommer det bästa!"

Själv brukade Rosengren säga om sina predikningar i Uppsala: "Jag har nog också haft min mission. När jag kom till Uppsala, läste alla predikanter sina predikningar från papperet; endast sådana män som Wieselgren och Fjellstedt vågade tala utan konsept. Och en stor hop präster menade, att en extemporerad predikan icke vore någon 'riktig' predikan, utan endast 'passade för kolportörer'; fastän alla verkliga Guds människor, från apostlarna intill våra dagar, plägat extemporera. Men när även jag började så göra, och när man såg att det lyckades, försökte sedan flere den saken."

Ernsts ögonlock är nu så nedtyngda av trötthet efter den senaste veckans arbete med att packa och förbereda inför Afrikaresan att han somnar med sina gamla anteckningar från 1919…

---

Ernst hade haft en god predikoutbildning, formell och informell, under sina första år, sedan förgylld av erfarenheter och naturliga gåvor ärvda från far Edvard och mor Hanna, och från den helige Andes Högskola…

 Läs om Soldathemmet

Sista året 1947 fram till mars 1948 bor Ernst och Hulda med flickorna i en lägenhet hos fru Granell på Vintergatan 3.

Nu är familjen i färd med att lämna Jönköping för att resa till Machadodorp. Det är därför på sin plats med en kort presentation av Soldathemmet, här på Artillerigatan, där de nu bott från hösten 1943 till 1947.

Den kristna soldatmissionen härleds från 1877 då föreningen "Soldaternas Vänner" i Stockholm bildades. Soldathem uppfördes så småningom vid allt flera regementen ute i landet. Tidigt insåg man behovet av samarbete mellan de organisationer som bedrev soldatmission, och år 1899 bildades Soldaternas Vänner, i vars centralstyrelse prins Oscar Bernadotte var ordförande under många år.

Soldathemmet och dess historia med sin byggnad på Artillerigatan i Jönköping går tillbaka till år 1915. Dessförinnan var Soldathemmet förlagt till Skillingaryd där det fanns från 1899, efter att Jönköpingskretsens Ynglingaförbund (senare SAU) vid sin årsstämma 1898 beslöt om soldathemsverksamhet i Skillingaryd.

Då Skillingarydsregementet - I 12 - flyttades till Jönköping uppfördes alltså ett Soldathem här, sedan man 1911 köpt lämplig tomt i hörnet av Freds- och Rocksjögatorna. Årskonferensen 1914 godkände styrelsens inköp och soldathemsbygget startade. Invigningen den 20-21 februari 1915 förrättades av prins Oscar Bernadotte. Den drivande i detta projekt var missionsmannen Viktor Johansson, som också kom att med makan Hulda verka som soldathemsföreståndare under 15 år.

Huvudverksamheten i Soldathemmet handlade om att ge soldaterna på regementet andlig omsorg. Denna verksamhet var mångsidig och erbjöd soldaten många förmåner. Där erbjöds en fridfull tillflyktsort undan kasernlivets buller såväl som "ädel förströelse och ett gott kamratskap". Genom tidningarna får man där veta nyheter hemifrån, och man har tillfälle att i stillhet skriva brev till nära och kära. Huvuduppgiften i soldatmissionens verk är dock att ge frälsningens ord till landets manliga ungdom. Förbundet Soldaternas Vänner anger ändamålet med verksamheten i följande ordalydelse: "Verksamheten förnämsta syfte bör vara ett föra soldaten under inflytande av evangelium såsom en Guds kraft till frälsning för var och en som tror."

Under ett av åren, som Ernst var hemma i Sverige under krigstiden, nämligen 1941 hade de olika soldathemmen ute i landet över 3½ miljoner besökare. Möten och samkväm med religiöst program hölls i stort antal, 3.639, med över 225.000 deltagare. Carl Wilson, efterträdare som soldathemsföreståndare till Viktor Johansson från 1/10 1930, berättar om en artillerist och några rader ur dennes brev. Han hade blivit omvänd till Gud genom förkunnelsen på Soldathemmet. "Det lilla fälttestamente, som jag fick motta ur din hand på soldathemmet i Jönköping för litet sedan, följer mig i fält. Varje dag som går blir det alltid någon stund ledig, så jag kan läsa i den gyllene lilla boken."

Svenska Alliansmissionen kom att under åren få tillgång till ett antal lägenheter här på Soldathemmet för sina hemvändande missionärer och deras hemmavistelse inför nästa missionsperiod. Ernst och Hulda med Anna och Linnéa bor alltså här tills 1947, då Johan Karlsson och hans familj kommer och flyttade in på Soldathemmet.

Det talade ordet - det muntliga ordet - det är världens effektivaste sätt för kommunikation. Detta gäller inte minst i IT-samhällets höghastighetstempo och högteknologiska utveckling. Talekonsten är därför viktigare i dag än någonsin under historien. Här nedan följer tio enkla regler för talaren, vilket varje människa är ämnad till och utrustad för, mycket mera genialt än också kommande uppfinningar inom informationstekniken eller varhelst tekniken utvecklas.

1. Du måste ha något att säga! Du ska veta mer än åhörarna. Samla fakta. Gör klart för dig om du ska underhålla, informera eller övertyga. Ibland vet man för mycket om ett ämne. Även då krävs det en rejäl förberedelse.

2. Glöm inte att varje gång är unik! Ett tal som fungerade bra på ett ställe fungerar inte garanterat lika bra på nästa. Hur många ska du tala inför? Befattningar? Intressen? Fördelning män - kvinnor? Lär dig lyssna på människor innan du talar till dem. Se världen som de ser den.

3. Start och landning är det svåra! En talare har oerhört kort tid på sig för att övertyga åhöraren att han ska lyssna vidare. Pessimister talar om nio sekunder, optimister om fyrtiofem. Ge alla lust att lyssna! Aktivera! Skapa förtroende och vi-känsla. Avslutningen är sista chansen att inpränta budskapet.

4. Allt ska vara enkelt - för den som lyssnar! Experter behöver inte tala som experter för att verka trovärdiga - såvida de inte talar till experter. Det är svårt att förenkla, men det är värt väldigt mycket!

5. Var konkret - gör allting "fattbart"! Undvik det abstrakta! Ge ofta exempel; bilder och berättelser ur levande livet. Skickliga talare har en rik repertoar av talande exempel.

6. Vädja till förnuftet och känslorna! Underskatta aldrig dina åhörare. Att tala är att argumentera, inte bara att tycka. Kom också ihåg att alla styrs av sina känslor och att den viktigaste känslan är rädsla. Lyft fram det åhörarna är rädda för och erbjud en lösning.

7. Bjud på dig själv, så vinner du förtroende! Visa att "det här är jag, det här är min övertygelse". Då känner folk sig trygga. Politiker som Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt behärskade detta. De bjöd alltid på sig själva när de talade.

8. Läs inte högt, tala fritt och levande! Risken med ett manuskript är att man läser högt ur det. Det blir monotont. Man tappar kontakten med publiken. Talspråket har en helt annan variation och intensitet. Preparera manuskriptet med markeringar för betoning och paus. Var känslig för stämningar.

9. Tala med ord, ögon och händer - med hela ditt jag! Inledningen är viktig. Se först ut över publiken och var tyst tills du har allas uppmärksamhet. Då börjar du. Håll kvar ögonkontakten, fånga in hela publiken med blicken. Var naturlig men bjud på dig själv med gester.

10. Alla är rädda för att tala. Men rädslan kan bli lust och spänning! Skådespelaren Frej Lindqvist vill i stället för rampfeber tala om resfeber och talar om den som en kär gammal kompis. "Idag skulle det vara en katastrof om ångesten inte infinner sig", hävdar han.

---

De 10 råden ovan är råd formulerade av professorn i retorik Kurt Johannesson

***

Del 3 av 3

Jesus använder bilder i sin undervisning i mycket stor utsträckning

Bilderna är alltså också ett medel att "undervisa" med, docere. Olof Palme i Almedalen 1985: han ville bevisa att en ny borgerlig regering skulle medföra en ekonomisk katastrof för Sverige. "Beviset" var att det svenska budgetunderskottet ökat till 90 miljarder under de sex år Sverige haft borgerliga regeringar. Hur skulle detta bevis göras påtagligt? Palmes talskrivare Klas Eklund föreslog en stapel av 100-sedlar.

Palme utvecklade idén till en stor allegori:

… det är ohyggligt mycket pengar, så det är väldigt svårt att förklara hur mycket det är. Men om man tänker sig att man delade upp dom här 90 miljarderna i tusenlappar. Jag har räknat ut att… nej, i hundralappar. Tusen hundralappar, det är ungefär 10 cm. En miljard hundralappar, då är man uppe i en mil upp i luften. Men 90 miljarder i hundralappar, det motsvarar ungefär en stapel 9 mil rakt upp i luften. - Det var budgetunderskottet. Jag har tänkt på att om man la den där stapeln på marken i stället för att låta den gå rakt upp i luften, då skulle det borgerliga budgetunderskottet i hundralappar, det skulle inte bara räcka till Klintehamn och Burgsvik, det räckte till Hoburgen och en bit ut i vattnet. - Det där har vi börjat så småningom förbättra, genom en hårdför budgetpolitik. Jag har räknat ut att i år så räcker den där hundralappsbunten ungefär till Näs kyrka, och sakta drar vi oss mot Klintehamn. Men vi går vidare under fältropet "Tillbaka till Almedalen" - "Balans i statens affärer"!

Bilder tillåter att oerhört mycket sägs med ett enda eller ett fåtal ord. 1940 tillträdde Churchill som premiärminister i England. I ärlighetens namn kunde han inte lova annat än att otaliga av hans landsmän skulle stupa under de kommande åren och att alla skulle få ett mycket fattigare och dystrare liv. Det är inte så roligt att säga. - Då tillgrep Churchill den berömda frasen:

"I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat."

Det är en rad metonymier där effekten eller följden får ersätta sakerna själva. Och märkligt nog kunde han väcka hopp och en sorts entusiasm med detta i grunden dystra budskap. Så stor är ibland språkets makt.

Med troperna kan man således göra språket mera konkret, mer bildmässigt. Så långt retorikens lära om "troperna".

Avsnittet om elocutio innehåller också retorikens lära om "figurerna" (b). Gränsen mot troperna är något oklar, vissa retoriker säger att även troperna är en sorts figurer. Termen kommer av det latinska figura. Det betyder "yttre form, gestalt" liksom den grekiska motsvarigheten schema. Det är således den som ska varieras och anpassas, för att talaren ska nå sitt syfte att övertyga.

När retorikerna undervisade om detta, valde man ofta ut en enda sats och lät sina elever variera den. I Vossius´ Elementa rhetorica - den lilla lärobok som användes under 200 år i svenska trivialskolor och gymnasier - fanns det 61 variationer av satsen "Har man bara en fast förtröstan, finner man förvisso hjälp." I en av tidens stora läroböcker De copia demonstrerade Erasmus över 100 variationer av satsen "Ditt brev har behagat mig mycket".

Variationsövningarna har två grundprinciper. En innebär att man försöker utveckla satser eller uttryck så att de får en rikare och mer konstfull form, amplificátio = "utvidgning, förstoring, stegring". Men man kan också gå den andra vägen: förkorta, förtäta, pressa samman de språkliga uttrycken. Många gånger kan sådana korthuggna uttryck fängsla åhörarna lika mycket som de översvallande rika.
 
Ordfigurerna, på latin figurae verborum, vill visa hur man kan ställa samman de enskilda orden så att språket får en ny spänning, rytm och klang. Många av dessa ordfigurer bygger på upprepningens princip. Det gör språket mer rytmiskt, ungefär som musik. Man kan upprepa enskilda ord, eller vokaler och konsonanter - detta kallas som bekant assonans och allitteration - liksom hela fraser eller syntaktiska mönster.

Ett mycket effektivt sätt är att inleda en rad satser eller fraser med samma ord. Detta kallas "anafor". Om man i stället avslutar en rad satser med samma ord, blir detta "epifor". Den övertygande kraften i Kings I have a dream kommer naturligtvis från bilderna, men också från de virtuosa upprepningar som hela tiden stegrar textens intensitet och känslostyrka. Redan i inledningen inleds fyra satser med "Hundra år senare…", alltså fyra anaforer. När hans sedan ska hamra in nödvändigheten av att avskaffa segregationen låter han fyra satser börja med orden "Nu är tiden kommen att…" - Orden som är ihågkomna framför andra är: "Jag har en dröm…", vilka upprepas anaforiskt nio gånger. Innehållet i de nio "drömmarna" varieras starkt för att inte bli tröttande, bl a genom korthet eller rikedom av bilder.

Bland ordfigurerna finns också "paronomasi" = dvs man ändrar något eller några ljud inom ett visst ord för att bilda ett nytt ord, t ex "svångremspolitik" - "svängrumspolitik"…

Tankefigurer Denna stora grupp handlar om hur man kan väcka intresse för själva ämnet och skapa en spänning eller dialog mellan sig och åhörarna.

Ett sätt är att beskriva en sak eller berätta en händelse så åskådligt och levande att åhörarna plötsligt tycker sig vara på platsen och uppleva detta med sina fem sinnen. Det fanns ett antal stående övningar i all retorikundervisning, s k progymnasmata. En av dem är just descriptio, en beskrivning där ögat leds från detalj till detalj, med häpnad och beundran, men där man även försöker fylla övriga sinnen med ljuva och överraskande intryck. Figuren som sådan kallas evidéntia, "åskådlighet". (Advokater har alltid kunnat denna konst, för att åhörarna ska tycka sig se blodet, höra skriken, gråten - och övertygas att så, just så måste det ha gått till.)

Ett annat sätt att engagera åhörarna är "antitesen". Här påvisar man - eller konstruerar - en slående motsats mellan två ting eller begrepp. Det är ett sätt att ordna, förenkla och förklara en verklighet som annars kunde förefalla åhörarna oklar och förvirrande. Det kan också vara ett sätt att dramatisera verkligheten, framställa den som en kamp som rasar just nu och som rör även åhörarnas liv och framtid. Och därför måste de välja sida, gå med i striden. Ex "folk-hemmet", bilden som Per Albin Hansson valde i riksdagens remissdebatt 1928; mot folkhemmet står klassamhället han fördömde. (Jfr Gorbatjov, "det gemensamma huset".)

Varianter av antitesen: några konstfulla varianter av antitesen, där man använder sig av två begrepp som man spegelvänder eller formar till en "kiasm" (den grek. bokstaven X). Ex John F Kennedy tillträdestal 1961: "And so, my fellow Americans: ask not what your country can do for you - ask what you can do for your country."

Ytterligare en variant kallas på grekiska oxýmoron. I termen förenas två ord som betyder "skarpsinnig" och "dum" (alltså ungefär "klokdum"). Egentligen är det omöjligt att säga så, antingen är man klok eller dum, de två begreppen utesluter varandra. Men nu sätter man sig över logikens regler och säger "bitterljuv", "fulsnygg", "en talande tystnad" osv. Det mest beundrade och citerade i Churchills tal efter El Alamein var ett oxymoron som han sedan spegelvände: "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

En annan figur är "sentensen". Det är en sats som ska fastslå en allmängiltig sanning om hur livet är eller borde vara. Genom sin avvikande, säregna form ska sentensen antyda att det finns lagar, regler som gäller i alla tider - och det är dem talaren vill stödja sig på även i detta enskilda fall. En variant är ordspråket eller det folkliga talesättet. Åhörarna ska här ana en visdom och erfarenhet som samlats genom sekler och som slipats av till dessa egendomliga uttryck. Förr var sentenser och ordspråk ett av de viktigaste retoriska medlen. (Tegnér: ägde en unik förmåga att forma sentenser! Koll: Bibl.!)

En annan figur är "frågan" eller interrogatio. Den kan ha en märklig makt över åhörarna. Om en talare formulerar en "retorisk fråga" och låter den sväva i luften, börjar vi ofrivilligt, omedvetet treva efter ett svar på denna fråga. Därmed tvingas vi engagera oss i frågan, därmed börjar vi också föra ett eget tal i vårt inre. Detta är det främsta syftet för varje talare eller författare. För det är av detta inre tal som människor låter övertyga sig - i tron att de själva kommit till denna insikt.

En talare kan också låtsas vara osäker hur han ska börja eller sluta, eller hur han bäst ska uttrycka en viss sak. Denna figur kallas dubitátio = "tvekan".

Man kan också börja tala, men plötsligt avbryta sig för att "korrigera" sin egen formulering och ge en bättre, corréctio.

Att låtsas förstummad av inre rörelse kallas på grekiska aposiópesis. Talaren avbryter sig plötsligt mitt i en sats för att visa att han är alltför upprörd, fylld av blygsel, smärta osv för att fullfölja det tänkta yttrandet.

Talaren kan också vända sig bort från den egentliga publiken för att rikta sina ord till någon annan; det kan vara historien, fosterlandet osv som lyssnar. Figuren kallas "apostrof".

Man kan också låta någon - t ex någon historisk person, eller erkänd auktoritet på något område - hålla ett tal i sitt eget ställe. Ett sådant fingerat tal kallas på latin sermocinátio. Här bör själva språket återspegla just denna persons ethos och auktoritet - det är ju den man nu vill ta till sin hjälp.

Att låta en historisk person tala kallas också ethopoéia, Ex är Olof Palmes tal över Tage Erlander, där han låter denne tala från sjukbädden och försvara det starka samhället.

Det är ännu djärvare att låta fosterlandet, dygder, idéer eller livlösa ting hålla sådana tal. Denna figur kallas prosopopéia. Mycken klassisk svensk poesi består egentligen av sådana tal, från Stiernhielms Hercules till Johan Olof Wallins Dödens ängel. - I en berömd dikt av Stagnelius heter det:
Vad suckar häcken? Vad nordans storm som i tallen gnyr? Vad viskar bäcken, där genom dalen han sakta flyr? Vad talar solen? där över polen hon majestätisk går?… Och naturen svarar då: Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala: O människa, statt upp ur din nesliga dvala och höj dig till urlivets riken igen!

Om man ska lära sig att tala och skriva har den viktigaste vägen varit imitatio. Det förstår man genom att betrakta färdigheterna inom musikens område. Övningarnas betydelse för kunnandet. - Skicklighet i elocutio ernås genom bl a teori, praktik, imitatio. 

RETORIKENS FJÄRDE (4) DEL: - m e m ó r i a                      

Detta är fjärde fasen vid utarbetandet av ett tal, också den fjärde delen av retoriken, som handlar om teknik att bevara det funna, ordnade och språkligt gestaltade materialet "i minnet", så att man kan tala utan att vara bunden eller beroende av ett manuskript.

Vad är ett "tal"? Det är frestande att se det som en "text", men ett tal är alltid något annat, och något mera.

Bl a är det en mental process. Som börjar i samma ögonblick som en talare vet att han ska möta en viss publik. Redan då börjar tankar och fraser lagras, bearbetas och sammanställas i hans minne. Ibland fästs de på papper, eller i datorn, - också de några typer av minne.

Så är ögonblicket inne när talaren står inför sina åhörare. Då inleds liknande processer i deras inre. Mycket glider bara förbi, men vissa fraser, bilder eller känslor stannar kvar i åhörarnas minnen. Och där tolkas de nu, anpassas, förvrängs genom lyssnarens tidigare minnen och lagras med dem. Detta är den egentliga effekten av ett tal.

Så är minnet en förutsättning både för talandet och för lyssnandet. Därför gjorde också retoriken läran om minnet, memória, till den fjärde delen av talarkonsten.

Kyrkofadern Augustinus, lärare i retorik innan han omvändes till den kristna tron. I sina Bekännelser berättar han en episod från den tid han undervisade i talekonst i Kartago. En dag gick en av hans studenter fram och tillbaka på torget i staden, med sina skrivtavlor och skrivstiftet i handen, och förberedde ett tal som han skulle hålla i skolan. Försjunken i dessa tankar fick han se en man som rusade ut ur ett hus och försvann. Nyfiken gick han in i huset, hittade en yxa som mannen tydligen glömt - och ertappades där av torgpolisen. För det var en tjuv som flytt sin väg. Med mycken möda lyckades den arme studenten nu övertyga polisen och den hotfulla folkmassan att han var oskyldig till tjuvens dåd. - Denna ögonblicksbild visar hur en talare under antiken förberedde sig: med pennan eller skrivstiftet i hand. På detta sätt kunde han lättare minnas argumenten och deras rätta ordning liksom de viktigaste fraserna.

Men när man under antiken gick upp i en talarstol fick man inte ha något manuskript med sig. Varför? Quintilianus ger det svar som var självklart under antiken och som borde vara det även i dag. Om en talare ständigt tittar i ett manuskript, "avbryts den framåtskyndande rörelsen, han hejdar sig i talet som därför blir knaggligt och ojämnt".

Hur kan man tala utan manuskript? Det enklaste sättet är naturligtvis att skriva ett tal och sedan lära sig det utantill. Men även då är det viktigt, påpekar Quintilianus, att "vi uttalar det som är bäst ägnat att binda och fängsla på ett så ledigt och obundet sätt, så att det tycks som om vi söker oss fram, överväger och tvekar". Detta borde många av dagens talare besinna. De står och läser högt ur färdigskrivna manuskript, mekaniskt och monotont. Men man kan faktiskt lära sig att framföra ett skrivet tal så att åhörarna upplever det som ett spontant, sökande och levande talspråk.

Ibland har man inte tid att skriva ut tal ord för ord. Då ska man försöka befästa själva saken, frågorna i sitt minne, säger den klassiska retoriken. Men språket, orden och fraserna får man improvisera. Då måste man "extemporera", tala utifrån den ingivelse som man får "i stunden", ex tempore på latin.

Kan man öva upp och förbättra sitt minne? Det var en stor stridsfråga i antikens talarskolor. Somliga menade att det fanns en särskild minneskonst. Enligt legenden skulle den grekiske poeten Simonides ha skapat denna konst. Den innebar att talaren skapade ett antal "platser", loci, i sin fantasi. Det kunde vara ett landskap, en gata men ännu hellre ett hus eller palats med dess förgård, hall, olika sovrum osv. När han sedan förberedde sitt tal, placerade han sedan olika föremål i vart och ett av dessa rum. Det kunde vara ett ankare, ett svärd, en kvinna med krona eller brudslöja, en kropp nersmord med blod eller färg - inte något vanligt eller banalt utan hellre något märkligt, löjligt eller rent av motbjudande som aktiverade minnet. Var och en av dessa föremål hörde samman med något han borde bahandla i sitt tal. När han sedan framförde detta, vandrade han så att säga från rum till rum i detta fantasins palats och upptäckte dessa sällsamma föremål. Och varje gång ropade de liksom till honom: "Nu måste du tala om detta!"

Synen är alltså det mäktigaste av våra fem sinnen, därför kan denna Simonides fantasimodell fungera. Därför ska en talare alltid använda sig av bilder för att fängsla och övertyga.

RETORIKENS FEMTE (5) DEL: - á c t i o                      

Detta är femte fasen vid utarbetandet av ett tal, också den femte delen av retoriken, som består i själva framförandet av ett tal, där röstens skiftande bruk, olika ansiktsuttryck och gester liksom kroppens hållning och kläderna ska stå i samklang med orden och framhäva såväl deras innehåll som talarens karaktär. (Jämför orden "aktör" och "agera".)

Demosthenes ansågs vara den störste av antikens vältalare. En gång frågade man honom vad som var viktigast i hela talekonsten. Man hade väl väntat sig argumenten, möjligen dispositionen eller kanske stilen. Men han svarade: framförandet. Och när man frågade honom vad som kom på andra eller tredje plats, upprepade han lika bestämt: framförandet.

I retorikens femte och sista del brukar man först behandla "uttalet", pronuntiátio, och sedan fortsätta med gesterna och kroppen. Vi tror oss ju ha upptäckt "kroppsspråket" i vår lysande, moderna värld. Men det mesta har redan sagts, för två tusen år sedan och i de gamla retoriska läroböckerna.

Rösten är talarens viktigaste instrument, liksom flöjten eller skalmejan (gammalt träblåsinstrument i Asien; herdepipa) för en musiker, en liknelse som alltid återkommer under antiken. Därför måste talaren vårda detta instrument. En skolad röst är smidig, böjlig, stark, fast, mjuk, klar och ren. När man talar ska man eftersträva en sorts jämnhet. - Därför talpedagogernas verksamhet. - Också rösten ska användas likt tankar och ord med variation, varietas. Vidare bör man göra sammanhanget klarare genom ett omsorgsfullt bruk av pauser, både kortare och längre. Rösten ska också återspegla alla de känslor som talaren vill väcka hos åhörarna.

Talaren talar också med kroppen. Cicero skriver i De oratore, "Om talaren": "Till varje rörelse i människors sinnen hör ju av naturen ett särskilt uttryck i ansiktet, ett tonfall, en gest. Hela människokroppen med alla dess anletsdrag och tonfall liknar därför strängarna på en harpa, och ljuder när olika sinnesrörelser slår an dem." - Enligt retoriken är ansiktet den mest vältaliga delen av kroppen, och där särskilt ögonen. Av kroppens övriga lemmar är händerna viktigast. (Se: särskilda Kopior av händernas gester och kroppsspråk.) Utan dem är allt tal som stympat och förlamat, skriver Quintilianus: "Använder vi dem inte för att kräva, utlova, åkalla, uppgiva, hota, bönfalla, uttrycka vår avsky och fruktan, fråga, förneka, visa vår glädje, sorg, tvekan, skuld och ånger eller för att ange storlek, mängd, antal och tid?" Alla nationer och folk har sina egna språk som bara de förstår, "men detta synes mig vara det språk som alla människor har gemensamt."

Från 1400-talet kom intresset för retoriken att få ett nytt uppsving med renässansen och reformationen inte minst med tanke på att man hittade en fullständig handskrift av Quintilianus´ stora verk i ett tyskt kloster - år 1416 av Poggio i St Gallen. Så kom det sig att man inom teater, politik och kyrka ägnade allt mera tid åt grundliga studier i retorikens erfarenheter. Teaterns termer "aktör" och "agera" hämtas från retorikens actio. Politikerna lär sig grunderna för sin argumentation. Predikanterna lär om bl a exordium, och en ny retorisk teori kom till, predikokonsten eller "homiletiken", efter det grek ordet homilia = "förtroligt samtal". Denna fick en enastående betydelse med de kringvandrande predikanterna under medeltiden, munkarna, reformationens förmerade intresse och nit för Guds ord och Ordets förkunnelse. Ingen litterär eller retorisk genre torde ha påverkat alla samhällsklasser genom tiderna, i deras föreställningar om världen, livet och språkets rätta bruk, som just predikokonsten. Ändå ägnas denna väldiga genre och de stora predikanterna sällan ett ord när man ska skriva kulturens eller litteraturens historia.

I frikyrkans värld började man också utbilda sina predikanter med predikosamlingar och handledningar. Hit hör boken Pastorn hemma och i kyrkan av C H Spurgeon, 1884. Här ägnas flera kapitel åt predikantens "Ställning och åtbörder" (Se Kopia gester).

De politiska talarna lärde om agitation och konsten att tala. Exx August Palm, Kata Dalström, Fabian Månsson. En handledning heter Talaren och debattören av Zeth Höglund, en översättning från tyskan, 1913.

Retoriken av idag TV-och bildmedia har aktualiserat talekonsten och utvecklat behovet av att på nytt ta till vara retorikens lagrade kunskaper. Exempel: Ronald Reagan, Olof Palme, Gösta Bohman, Torbjörn Fälldin, Sven Stolpe, Vilhelm Moberg, Herbert Tingsten, Bo Giertz, Lewi Petrus - Bill Clinton, Alf Svensson, Gudrun Schyman.

Författaren Torgny Lindgren, som på gammaldags sätt skriver sina romanmanuskript för hand, säger apropå IT och ordets kommunikation: "Ge mig en långsam dator så jag hinner tänka".

***

RETORIK - Det talade ordet
Om retorikens kommunikation i IT-samhället

Del 2 av 3

Det allra första som ska ske i arbetet med att förbereda ett tal handlar om att "finna" eller "uppfinna" - invéntio - de argument som fungerar bäst inför en viss skara av åhörare i en viss fråga.

Den retoriska konsten är att använda språket som ett instrument för att förmedla ett budskap talaren har. Hur gör man för att övertyga? Det grundläggande sättet är att argumentera.

Den som talar och den som skriver gör alltid påståenden. Några exempel: "Bibeln är Guds Ord". Eller: "Kapitalismen är själviskhetens avgud". Eller: "Sverige är en nation i Norden". Det gäller alltså att finna och uppfinna argument för ett budskap. Talaren måste kunna stödja sina påståenden. Det gäller att finna argument och skäl och bevis för dessa. Då får vi satser som man accepterar som sanna eller sannolika. Man arbetar med två kategorier, det som förefaller åhörarna "säkert" respektive "osäkert/tvivelaktigt" och använder den förra för att reducera eller eliminera den senare.

I argumentationen finns en mångfald möjligheter att arbeta, t.ex. genom att vi måste påstå, fråga, vederlägga, analysera samt också imitera motståndare. Det viktigaste i argumentationen är dels bekräftelsen, dels vederläggningen. Först, talarens tes bekräftas, sedan en veder-läggning av motståndarens argument. Ett klassiskt exempel på argumentation är syllogismen, som innebär en logisk slutledning uppbyggd som två satser, "premisser", varur man härleder en tredje. Syllogismen har en "översats" som i regel uttrycker ett vidsträckt eller universellt omdöme - det är den typ av satser där man kan sätta in ord som "alla", "alltid", "ingen", "aldrig" osv. Exempel: "Alla människor är dödliga" (översats) - "Du är en människa" (undersats). Dessa två satser kallas "premisser", det som man "förutskickar". Av dessa följer nu med nödvändighet något tredje, ett påstående som man måste acceptera om man förut accepterat premisserna, en "konklusion" eller "slutsats". Alltså exemplets två första satser: "Alla människor är dödliga" (översats) - "Du är en människa" (undersats), varpå syllogismens tredje sats följer: - "Alltså är du dödlig" (slutsats).

Hur finner eller uppfinner man argumenten för att övertyga människor? Retoriken använder en bild: man beger sig i tanken till olika "ställen" eller "platser" för att undersöka om det finns något där som kan användas i detta speciella fall. I Om undervisningen i talekonst beskriver Quintilianus detta med en bild. Talaren är liksom en jägare eller fiskare och måste veta på vilka platser olika argument gömmer sig, "liksom allting inte lever på samma mark och land. Du finner inte fågeln eller villebrådet om du inte vet var de brukar födas och uppehålla sig, och vissa sorters fiskar tycker om slät botten medan andra vill ha klippor och stenar så att olika trakter och stränder har sina egna slags fiskar…"

För att hjälpa talaren i detta sökande efter argument utformade retoriken olika scheman eller lathundar. Ett av dem var en ramsa på sju ord som skolpojkar fick lära sig att rabbla - på latin förstås - i två tusen år: "Vem, vad, varför, var, när, hur, med hjälp av vad?" Genom dessa enkla men effektiva frågor kunde man snabbt analysera ett problem i dess olika aspekter och se vilka argument talaren kunde använda för sitt speciella syfte. - Låt oss nu anta att talaren väljer att b y g g a  u p p  s i n  a r g u m e n t e r i n g  f r å n  f r å g a n  "v e m?", från en person som har en viss beröring med just denna sak. Då finns det enligt retoriken särskilda loci communes (latin, "allmänna platser") som kan användas för att ge en fördjupad bild av just denna människa. Enligt Quintilianus kan man börja med att skildra denna individs börd eller härstamning, "för i regel tror man att barn är lika sina föräldrar och förfäder, och detta kan ibland vara orsaken till ett hedersamt eller klandervärt leverne." Därefter kan man pröva om individens nationalitet kunde användas som argument, eftersom sederna är olika hos skilda folk liksom lagar och seder i skilda samhällen. Individens kön kan ibland vara ett lämpligt argument, t ex inför en domstol, eftersom man "lättare tror att en man begått en stöld och en kvinna ett giftmord". Åldern kan också vara viktig, eftersom vissa handlingar passar samman med en viss levnadsålder. Man kan också undersöka om individens uppfostran, kroppsliga egenskaper och lycka här i livet kan ge några argument, likaså de själsliga egenskaperna. Slutligen kan man beakta individens yrke eller sysselsättning, tidigare gärningar och yttranden och avsikter eller planer i detta konkreta fall.

Så skapade retoriken en fast metod att skildra människans liv och karaktär, med hjälp av dessa loci communes. Och ständigt utgick man ifrån vad som föreföll åhörarna sannolikt, deras föreställningar om människors typiska egenskaper och samhällsförhållandena - eller deras opiniones för att använda den latinska termen. - "Opiniones" = opinionen, dvs den "mening" eller "åsikt" som en talare måste utgå ifrån även om den är ogrundad eller falsk; jämför uttrycket "den allmänna opinionen". - När man ska övertyga människor i en viss sak, måste man enligt retoriken utgå från och vädja till deras egna föreställningar om sig själva och verkligheten, deras "opiniones". Dessa kan objektivt sett vara föga välgrundade och genomtänkta eller helt felaktiga. Men för människorna förefaller de självklara eller åtminstone sannolika. Nuförtiden brukar man tala om en tids "myter". Det grekiska ordet mythos betydde ursprungligen "tal" eller "berättelse", t ex om forntiden eller gudarna. Men nu används ordet således för att beteckna ungefär detsamma som opiniones, föreställningar som är så allmänt kända och accepterade att de inte behöver formuleras i klartext och än mindre bevisas vara sanna. Tanken att dagens Sverige är ett ytterst jämlikt samhälle är en sådan opinio i retorikens mening. En annan är att svenskarna står närmare naturen än något annat folk.

Det finns en hel del samlingar av Loci communes (exempel på användbara argument) i våra bibliotek, somligt handskrivna samlingar, annat författat av olika lärde under titlar som Copia ("förråd"), Thesaurus ("skattkammare"), Cornucopia ("ymnighetshorn").

För utan argument kan man aldrig övertyga någon - det är den första principen i all retorik.

Enligt de gamla grekerna var argumentationen som de kallade logos bara ett av flera sätt att övertyga. Dessutom borde talaren försöka vinna och påverka åhörarna genom sin karaktär eller personlighet, ethos, och även genom de känslor som han avsiktligt försökte väcka hos åhörarna själva, pathos. - Den grekiska triaden logos - ethos - pathos kunde också beskrivas på annat sätt. Inventio dvs finnandet eller uppfinnandet av argument, är ju den första fasen vid förberedandet av ett tal. Med dessa argument vill man vädja till åhörarnas förnuft och kritiska omdöme. Detta kallades i retoriken att "undervisa", docere med den latinska termen. Vi talar ju fortfarande lite hånfullt om en alltför "docerande" stil.

Men i regel var detta inte nog för att övertyga. Man måste också försöka vissa sina åhörares intresse, välvilja och förtroende eller sympati. Detta kallades delectare, att "behaga". Cicero, vid sidan av Aristoteles och Quintilianus, den störste av retorikens lärare genom tiderna, använde ett annat ord, conciliare. Även det säger något högst väsentligt om just denna sida av talekonsten. Ordet betyder nämligen "att göra någon vänligt stämd", att rekommendera sig hos någon, göra någon till sin bundsförvant, medla, försona.

RETORIKENS ANDRA (2) DEL: - d i s p o s í t i o                      

Den andra fasen vid utarbetandet av ett tal, den andra delen av retoriken; här skapar talaren en viss ändamålsenlig "ordning" i sitt tal så att det successivt övervinner åhörarnas motstånd och leder dem till önskad  övertygelse.

Sedan man samlat en mängd tänkbara argument, måste man välja ut dem som synes mest ägnade att övertyga den publik man nå och vill påverka. Man måste finna ett sätt att steg för steg leda åhörarna just till denna övertygelse. Denna del av retoriken kallas disposítio. Vi talar ju fortfarande om "dispositionen" i en uppsats eller text, ännu en av de retoriska termer som lever kvar fast vi glömt ursprunget.

Inom retoriken studerade man hur skickliga talare och författare gick till väga, för att först (1) vinna åhörarnas eller läsarnas intresse, välvilja och förtroende, för att sedan (2) övervinna deras motstånd och invändningar samt slutligen (3) inpränta en viss övertygelse i deras medvetande och minne.

Utifrån dessa observationer av verkliga talares praxis uppställde man sedan en modell för det normala eller ideala talet som innehöll följande delar:

(I) Talets inledning, exordium, ansågs vara av oerhörd betydelse. Syften: att väcka intresse, att ange ämnet, att "vinna välvilja". Denna välvilja borde sedan genom hela talet fördjupas till ett sant förtroende. Ett sätt var att uttrycka sin respekt för åhörarna som självständiga och omdömesgilla individer och försäkra dem om sin vilja att ge dem den fullständiga och oförfalskade sanningen. Ett annat sätt var att välja språk och uppträdande som föreföll naturligt och sympatiskt.

(II) Efter exordium följde narratio, som var en "berättelse" som skulle ge bakgrunden, för-historien, de yttre omständigheterna till den fråga man ville behandla.

Narratio - klar, tydlig, sannolik; behövde inte vara sann; kort. Quintilianus menade att man redan här borde utså "frön" inför den kommande argumenteringen. Det byggs alltså upp en fond av intresse, välvilja och förtroende hos åhörarna. Talets början kan ses som en trappa (:Kurt Johannesson): första steget - heter intresse, andra steget välvilja, tredje steget förtroende. Åhörarna måste förmås att börja gå uppför denna trappa. Först efter tredje steget kan och bör man framföra sitt påstående, sin tes eller sitt yrkande.

(III) Själva yrkandet eller tesen kallades proposítio. Vi använder fortfarande termen för regeringens förslag i olika frågor till riksdagen, "propositionerna"

(IV) Så följer talets huvuddel, argumentátio, argumentationen. Den kunde innehålla två element: dels borde man anföra de argument som tycktes "bevisa" eller "bekräfta" den framlagda tesen, dels kunde man "vederlägga" de invändningar som redan gjorts eller kunde tänkas mot tesen.

(V) Till sist följer talets avslutning: dess perorátio eller conclúsio. Här gör talaren en kort sammanfattning av sina viktigaste teser och argument, recapitulátio. 

Dispositio bygger helt på psykologiska observationer och erfarenheter. Dispositio vill visa vad alla skickliga talare redan vet, nämligen att man först måste vinna åhörarnas allmänna intresse, välvilja och förtroende, och förbereda deras tankar och känslor, innan man presenterar den tanke eller det krav som måste väcka deras förundran, oro eller motstånd. Och när man väl framlagt sin kontroversiella tes, då måste man omedelbart framlägga klara, övertygande "bevis" för att den faktiskt erbjuder den enda och nödvändiga lösningen av den ödesfråga som förenar talaren och hans åhörare.

Detta är alltså det väsentliga i dispositio: att utforma talet eller texten så, att den steg för steg leder åhöraren mot målet, en bestämd övertygelse.

RETORIKENS TREDJE (3) DEL: - e l o c ú t i o                      

Detta är tredje fasen vid utarbetandet av ett tal, också den tredje delen av retoriken, där argumenten som samlats under inventio och ordnats under dispositio ska få en sådan språklig form att de verkligen kan övertyga åhörarna genom sin klarhet och uttryckskraft.

Vilket är det mest berömda talet från 1900-talet? Kanske det som hölls av Martin Luther King i Washington den 28 augusti 1963 - I have a dream. Varför lyssnade de 250.000 åhörarna så spänt den dagen framför Lincoln memorial? Svaret är förstås att det berodde på vad King sade - men också hur han uttryckte sitt budskap. - Hur att uttrycka budskapet. - Om just detta handlar den tredje av retorikens fem delar, elocútio. Man kan översätta detta latinska ord med "vältalighet" eller "skön stil". Men detta sköna är inget självändamål - det är effekten, förmågan att övertyga som är det väsentliga.

Detta är det svåraste i talekonsten skriver Quintilianus. För inventio och dispositio krävs det bara klokhet och erfarenhet av livet. "Men om du inte kan uttrycka allt som du föreställt dig i dina tankar, om du inte kan visa och bära fram det till åhörarna, ja då är all tidigare möda överflödig, det är som att låta ett svärd förbli nedstucket i sin skida." Detta kräver "konst".

Vari består denna konst? Grundtanken är denna: Det finns alltid ett enkelt och normalt sätt att uttrycka en viss sak. Men ibland måste en talare eller författare söka ett helt annat uttryck för denna sak, för att tvinga människor att lyssna och för att övertyga dem. Stora talare har just denna förmåga, vilket Quintilianus vill visa med exemplet Cicero:

Genom ett konstfullt och utsmyckat språk kan en talare vinna sina åhörares gunst, och inte bara de lärdas utan hela folkets lov. Så kämpade Cicero med vapen som var både tunga och blixtrande när han skulle försvara Cornelius. Han kunde ha nöjt sig med att informera domaren och bara använt ett nyttigt, rent och klart språk. Men skulle det romerska folket då ha visat sin beundran med bifallsrop och handklappning? Nej, det var det sublima och storslagna, glansen och värdigheten i hans talekonst som framtvingade detta dånande bifall. Den som hade talat på vanligt sätt och likt alla andra skulle aldrig ha mött ett så oerhört gensvar.

Det är i retorikens lära om "troperna" (a) och "figurerna" som språket kommer till sitt skönaste och renaste uttryck. I alla tider har man känt bildens makt. Martin Luther Kings tal I have a dream är just en ström av bilder. Inom retoriken räknar man sådana bilder till "troperna". Låt oss först se på retorikens lära om troperna.

Exempel: Höga visan 4:1-3. "Dina ögon är duvor…" - detta kallas inom retoriken "metafor". Det grekiska ordet betyder att något bärs eller förs från en plats till en annan. Här "bärs" nu ordet "duvor" från sin vanliga normala plats till en annan där det inte alls hör hemma. Nyss en fågel - så plötsligt det milda ljuva uttrycket i den älskades ögon. - Metaforen kan vara ett substantiv, ett verb eller adjektiv. Vi kan säga "Det var ett upprört möte, fast snart hade stormen blåst över" men också "Han stormade fram i diskussionen" eller "Jag avskyr sådana stormiga möten".

"Ditt hår är likt en hjord av getter…" Detta kallas inom retoriken en "liknelse" - på latin similitudo. Här utsäger man klart att man vill jämföra två vitt skilda ting - i metaforen är ju denna jämförelse underförstådd.

En tredje form är "allegorin", en berättelse eller bild där olika detaljer ska tolkas, eftersom de tillsammans uttrycker en tankegång.

Metaforen, liknelsen och allegorin bygger alltså på en jämförelse mellan ting som egentligen tillhör vitt skilda världar. Därför måste tanken ta liksom ett språng över en avgrund, och det är detta språng som fascinerar människor.

"Metonymierna" är en annan typ av troper. Tanken är att det vanliga namnet för en viss sak kan synas intetsägande, grått, slitet i en viss situation. Då kan man i stället välja ett annat namn som framhäver en särskild omständighet eller egenskap hos denna sak. "Metonymi" = "namnbyte" på grekiska. Det nya namnet kan beteckna den person som uppfunnit, skapat, äger eller behärskar en viss sak - i stället för saken själv. Vi kan säga "Hon älskar Strindberg" och menar då att personen älskar att läsa litteratur författade av Strindberg. Vi kan säga "Hitler anföll Polen" i stället för att räkna upp de sextio divisioner och två luftflottor, tillsammans en miljon man, som överskred den polska gränsen den 1 september 1939. Vi kan säga "Enligt Einstein" fast vi egentligen menar "Enligt den teori inom fysiken som först uppställdes av Einstein". - I samtliga fall har vi här lyckats förvandla något abstrakt, vagt eller främmande till något konkret, klart och välbekant, något man tycker sig se och känna igen: judiskt plirande ögon över ett par hängande mustascher, Führern med sin hängande lugg framför ett väldigt bord med kartor, diktaren vid sitt skrivbord…

Exempel på andra uttryck: "Han har en skarp hjärna" - "Bussarna strejkar i dag" - "Vi tog oss ett glas" - "Washington har tagit hem sin ambassadör" - "Kreml tiger" .

"Synekdoke" - man låter en del representera det hela, därför också det latinska uttrycket pars pro toto, "delen i stället för det hela". Man kan säga "under mitt tak" i stället för "i mitt hus".  Denna trop använder skickliga journalister ofta. En DN-journalist skriver 24/6-88 om Ingvar Carlsson på valturné i Norrland att man ofta får se honom sitta ensam längst fram i turnébussen - men bara för att han lätt blir åksjuk - och alltid äter vad som bjuds, "bär tillbaka sin bricka, går tillbaka med den tomma läskedrycksflaskan han bjudits på i affären" osv. Avsikten är att vi "ska lära känna hela saken av en liten del" som det heter i de retoriska läroböckerna: av dessa små, till synes obetydliga detaljer ska vi lära känna Ingvar Carlssons anspråkslösa men också pliktmedvetna personlighet. Detta är ett oerhört effektivt sätt att påverka och övertyga. Journalisten påstår ju inget själv, rapporterar bara vad han eller hon sett, och överlåter så åt läsarna att själva dra "sina" slutsatser.

Även politiker kan denna konst. I september 1986 kritiserade exv LO:s ordf Stig Malm byråkratiseringen inom den offentliga sektorn och använde följande formulering: "Man måste flytta över dem som idag skickar bruna fönsterkuvert till mig och talar om vilken färg jag ska ha på mitt staket vid sommarstugan till långvården."

Varför använder man dessa troper? Svaret är enkelt. När människor tycker att språket är banalt, slitet och intetsägande, upphör de att lyssna. När människor finner att en sak är abstrakt, vag eller främmande, skjuter de den ifrån sig, med olust eller likgiltighet: "Det där angår mig inte…" - Det är då talaren eller författaren måste söka efter ett annat uttryck i stället för det vanliga… "Byråkrati" och "frihet" är något stort och vagt, men ett brunt fönsterkuvert och ett staket kan man se, ta på - det är den avgörande skillnaden.

***

RETORIK - Det talade ordet
Om retorikens kommunikation i IT-samhället

Del 1 av 3

Den svenske professorn i retorik Kurt Johannesson har skrivit ett par klassiska svenska verk i ämnet, "Svensk retorik från Stockholms blodbad till Almedalen", 1983, och "Retorik eller konsten att övertyga", Stockholm 1990. Från det senare verket är nedanstående text ett slags kompendium över det som satts som rubrik Retorik - Det talade ordet; om retorikens kommunikation i IT-samhället.

Låt oss alltså - oavsett var vi som individer har vår verksamhet och funktion eller om vi upplever oss själva som talare eller inte - ta vara på reflektioner och kunskap från en av landets främste på området. Varför är detta något för den som inte har talandet till yrke? Det finns åtminstone två viktiga skäl, enligt min mening.

För det första - vi är skapade till människor med förmågan att kommunicera, "samtal" och "tala", i ett socialt sammanhang, även om vi så skulle sitta som ensamma trappistmunkar i Norrlands urskog.

För det andra - vi lever i dag en internetvärld som alltmer utgör vardagens och arbetets hjälpmedel, där vi får ett allt större behov av att kunna och lära om det skrivna och muntliga språket.

Låt oss då övergå till att ta del av professor Kurt Johannessons kunskaper i ett av undertecknad här och var kommenterat utdrag nedan.

Eget ordspråk:
Gåvan given att kommunicera är vida mycket mer än ordspråkets talande silver och tigandets guld…    

Bemödandet att sammanfatta Johannessons bok i retorik har sin främsta drivfjäder i IT-samhällets utveckling, där det muntliga och skriftliga språket kan - skriver "kan" - komma på undantag i ett samhälle som tenderar att tappa bort gamla ABC som att läsa, skriva och tala.

Med önskan om ett par goda givande retorikpass med professor Kurt Johannesson.

Definition av begreppet retorik
Begreppet retorik används om vältalighet, talekonst, talarkonst; uttrycket retorik betyder alltså 'talandets konst'. Ordet retorik härleds från det grekiska språkets ord 'rhetor' = "talare".
Aristoteles skrev i boken Retorik (322 f Kr) att "retorik är konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga"; hans definition av retorik summariskt uttryckt är att 'retorik är konsten att övertyga'.

IT-samhället och kommunikation
IT-samhället med sin informationsteknologi revolutionerar och globaliserar samhället med teknikens nya möjligheter för kommunikation. Man talar om ett nytt samhälle, IT-samhället, som är en ny era, där man lämnat industrisamhället bakom sig. Där man år 2000 lever i ett övergångsstadium mellan industrisamhället och IT-samhället. Vi genomlever - säger man - ett paradigmskifte in i det nya samhället. Man talar också om den nya ekonomin. Vad är denna ekonomi i IT-samhället? Den nya ekonomin är ingenting annat än IT-teknologins möjliggörande av den snabba och globaliserade kommunikationen av marknadernas internet-handel via nätet. Med andra ord är den nya ekonomin ingenting nytt, annat än att informationsteknologin som medel erbjuder en revolutionerande ny snabbhet att göra affärer.
   Den tekniska kommunikationen är revolutionerande. Men den gamla klassiska kommunikationen 'det talade ordet' är trots allt fortfarande överlägset all teknik. Därför är det i detta IT-samhällets utveckling mer än någonsin av vikt att ta till vara retorikens 2000-åriga kunskap och erfarenhet. Detta är nödvändigt inte minst när det ibland tycks finnas en övertro på informationsteknologin i sig i IT-samhällets begynnande utveckling. Helt enkelt av det skälet att IT och informationsteknologin ingenting annat är än en ny teknik, en teknisk landvinning för kommunikation människor och nationer emellan i ett nytt globalt perspektiv.

Corax av Syracusa (femte århundradet f.Kr) anses vara den som skrev den första grekiska avhandlingen i ämnet retorik. Han indelade retoriken i fem delar: proem, narrative, arguments, subsidiary remarks, peroration. - Corax och hans arbeten hade betydelse för demokratins genomförande på Syracusa 466 f.Kr.

Sofisterna, den filosofiska skolan, hade under ett sekel (450-350 f.Kr) monopol på den högre undervisningen med ämnena moral, politik, retorik och grammatik. - Portalfiguren var Protagoras från Abdera (ca 480-411 f.Kr), vars grundprincip "människan är alltings mått", införde begreppet relativitet i tänkandet vilket kom att verka upplösande på alla vedertagna normer. Vissa forskare har kallat honom "antikens Kant" eftersom han understryker det dubbeltydiga i alla företeelser; sanning och lögn, gott och ont, det är blott olika sidor av samma sak. Protagoras gjorde undervisning i tänkande och talarkonst till ett yrke.

Aristoteles (384-322 f.Kr), Platons elev och efterföljare, retorikens fader, skrev avhandlingen 'Retorik' (322 f.Kr). Först lärjunge och sedan lärare vid Platons Akademi. En tid lärare för Alexander den store. - Retoriken kom att spela en allt större roll och får i Isokrates (436-338 f.Kr) sin teoretiker och store propagandist. Han uppträdde dock inte som talare utan som författare av fingerade tal. Linjen från de första sofisterna, Protagoras och Gorgias, till honom är uppenbar. Retoriken kom att spela en roll liknande romanens i modern tid.

Snart fanns det talarskolor i alla grekiska städer. Retorik blev ett obligatoriskt ämne för varje bildad grek. Romarna övertog läroböckerna och idealet. Retoriken blev en språngbräda mot Romarrikets högsta ämbeten, såsom i Ciceros fall.

Quintilianus, f. ca 35 i Calagurris Spanien - d. i Rom ca 100. Romersk advokat. Författare till Institutio oratoria, ett verk om 12 böcker; skrevs på två år och publicerades ca 95. Verket är ett klassiskt handboksverk i retorik, och med stor betydelse i pedagogikens historia genom att framhäva individualitetens och intressets roll. Verket fick verklig spridning under renässansen och reformationen efter upptäckten 1416 av den kompletta texten, av en Poggio i St Gallen.

Kyrkofadern Augustinus gick liksom många kristna i dessa retorikskolor. Augustinus var lärare i retorik före sin omvändelse.

Under två årtusenden kom ämnet retorik - fram till 1800-talets slut - att finnas med på det svenska skolschemat. I de s k trivialskolorna - Sverige under åren 1649-1850, också benämnda "allmänna lägre läroverk" - undervisades i tre (trivium =  Ordet "trivium" av latinets ord för "tre vägar") ämnen, nämligen  grammatik, dialektik och retorik.

LITTERATUR

Klassiska böcker i ämnet retorik är:
Aristoteles, Retorik,
Quintilianus, Institutio oratoria, samt
Vossius, G J, Elementa rhetorica. Läroboken av Vossius användes under två hundra år i svenska skolor, en bok som visar vilka retoriska kunskaper svenska författare från 1600- till 1800-talet ägde, likaså deras publik. (1990 har Vossius´ bok nyöversatts av Stina Hansson och kan rekvireras från Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborg.)    

Övrig litteratur:
Dixon, Peter, Rhetoric, London 1971
Fafner, Jörgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. Köpenhamn 1982
Johannesson, Kurt, Svensk retorik från Stockholms blodbad till Almedalen. 1983. Samme författare, Retorik eller konsten att övertyga, Stockholm 1990
Lindhardt, Jan, Retorik, Köpenhamn 1975
Åsberg, Christer (red.), Retoriska frågor, Stockholm 1995

Agitation - av latinets agitáre = "häftigt uppröra", t ex begär och passioner hos enskilda eller massan. Uttrycket har fått en positiv innebörd, "väcka medvetande".

Anafór - upprepning av samma ord i början av två eller flera satser, led eller verser. (Jämför epifór, upprepning av samma ord i slutet av en sats eller en vers.)

Argumentátio - den del av ett tal eller en text där man framlägger olika skäl eller bevis för sin tes.

Conclúsio - avslutning eller avrundning av ett tal, en sats eller en period. (Jfr perorátio)

Demagog - egentligen = "folkledare". Brukar beteckna talare och skribenter som försöker uppeggga massan eller den breda publiken genom att i en viss fråga vädja till dess lidelser och begär i stället för fakta, förnuft och allmängiltiga värden.

Dócere - talarens strävan att "undervisa", upplysa, informera sina åhörare med fakta och argument och genom dessa vädja till deras förnuft, erfarenhet och kritiska sinne.

Elegántia - förening av renhet och klarhet i språket.

Eloquéntia - "vältalighet" eller det språk som mest effektivt övertygar en given publik i en given situation och fråga.

Epifór - upprepning av samma ord i slutet av en sats eller en vers. (Jfr  anafór)

Éthos - den karaktär eller personlighet som en talare vill tillskriva sig själv för att vinna sina åhörares intresse, välvilja och förtroende.
 
Evidéntia - "åskådlighet" som en talare försöker ge sin framställning, t ex genom en utförlig detaljerad beskrivning av ett händelseförlopp eller en person, för att åhörarna ska uppleva sig som en sorts ögonvittnen.

Exórdium - talets "inledning" som ska antyda ämnets art och talarens ethos.

Ex témpore - när man inte kan förbereda tal utan måste improvisera det "i stunden" eller ögonblicket.

Figur - på latin figúra, när det vanliga och normala uttrycket för en företeelse byts mot ett mer konstfullt eller konstlat uttryck för att stegra intresset, framhäva vissa egenskaper eller skapa större åskådlighet och känsloladdning.

Hyperból - en medveten och demonstrativ överdrift i uttryckssättet.

Litotés - medveten och demonstrativ "underdrift" i uttryckssättet. (Motsats till hyperból)

Metafor - en figur där ett ord "överförs" till något som det naturligen inte hör samman med och därför måste förstås som en bild.

Narrátio - en "berättelse" som ger en klar, åskådlig och sannolik skildring av något, särskilt den bakgrundsteckning som skulle komma efter exordium som den andra delen av ett väl komponerat tal.

Perorátio - talets avslutning som i regel innehåller en recapitulátio eller "återuppräkning" av talets viktigaste punkter samt en sista, ofta känslomässig appell till åhörarna.

Prosopopéia - grek, tal lagt i munnen på abstrakt väsen, idé, livlöst föremål osv

Syllogísm - logisk slutledning uppbyggd som två satser, "premisser", varur man härleder en tredje.

 Trop - 'trópos' av grekiskan, egentligen "vändning"; i retoriken olika typer av uttryck som ersätter de "normala" eller "naturliga", t ex metaforen.

De latinska orden nedan, som uttrycker retorikens fem delar, betyder: "inventio" = uppfinning,
"dispositio" = ordning,
"elocutio" = framställning, språk,
"memoria" = minne,
"actio" = agerande, utförande.

             
1. Inventio Den första fasen vid utarbetandet av ett tal och därmed den första delen av retoriken, där man försöker "finna" eller "uppfinna" de argument som synes bäst ägnade att övertyga en viss publik i en viss fråga

2. Dispositio Här skapar talaren en viss ändamålsenlig "ordning" i sitt tal så att det successivt övervinner åhörarnas motstånd och leder dem till önskad övertygelse.

3. Elocutio Här ska de argument som samlats under invéntio och ordnats under disposítio få en sådan språklig form att de verkligen kan övertyga åhörarna genom sin klarhet och uttryckskraft.

4. Memoria En teknik att bevara det funna, ordnade och språkligt gestaltade materialet i "minnet", så att man kan tala utan att vara bunden eller beroende av ett manuskript.

5. Actio Själva framförandet av ett tal, där röstens skiftande bruk, olika ansiktsuttryck och gester liksom kroppens hållning och kläderna ska stå i samklang med orden och framhäva såväl deras innehåll som talarens karaktär (jfr orden "aktör" och "agera").

JESUS ÄR VÄGEN, SANNINGEN & LIVET I ETT SAMHÄLLE PRÄGLAT AV TOLERANS OCH PLURALISM
av Joop Strietman

Time´s Magazine som är en av ett par mycket kända publikationer i Amerika hade häromåret en artikel med rubriken "Sexuell frihet" om mitt hemland Holland. Den skildrar att det är lagligt att använda droger och att få dödshjälp. Det är alltså Holland som går före att visa vägen för hela Europa. I artikeln visas ett foto på en prostituerad i ett skyltfönster, där hon alltså bjuder ut sin kropp. I Holland är prostitutionen idag ett lagligt yrke. Om man går till en prostituerad, så måste man också betala skatt.

- Min fråga är "Vad är det som pågår i våra samhällen?"   

Den kristne sångaren Cliff Richard skrev en underbar sång till Millennieskiftet. Han tonsatte Fader vår och sjöng den. En text från Bibeln som han satte musik till. I radio och TV i England vägrade man att spela denna sång ur hans nyutkomna CD. Men till sist hade hans millenniesång och denna CD sålts i så många exemplar att sången kom att bli den populäraste och nummer 1 på hittlistorna. Då var man tvungen att spela den i radio och TV. Jag berättade det här för min son och han sa: "Vi har sett i Holland var Cliff Richard är på hittlistorna! Radiokommentatorerna hemma i Holland sa: 'I England var han totalt ignorerad och fast han inte spelades i radio eller TV blev han ändå Nr 1. Nu ska vi i Holland lyssna till hans Millenniesång.'"

Alla kände alltså till det som hände i vårt land. Men detta är vad som händer med de kristna i Europa. En professor i sociologi vid universitetet i Rotterdam skriver i en artikel om begreppet 'tolerans' att en TV-kommentator hånat Cliff Richard och kallade honom "mannen med ett kristet hundhuvud", vilket professorn kommenterar med orden: "Om hånandet hade uttryckts med orden 'ett judiskt hundhuvud', hade uttrycket varit för svagt." Men när det gäller de kristna i dagens samhälle är det så att man kan använda nästan vilka ord som helst för att håna och angripa de kristna.

Religion är populärt i vår tid, men Jesus som Guds Son är inte populärt. Vi lever i en tid när religionen är populärt och intressant och det är Okey att tala om Jesus. Men om du tror att han är mer än en läromästare känner sig människor besvärade. Detta innebär att kristen tro blir impopulär i vår postmoderna tid. Man anklagar de kristna för att vara exklusiva, d.v.s att andra utesluts. Därför om vi har sett Guds ansikte i Jesus Kristus och om han regerar i himlen, då är detta ett exklusivt budskap, som gör anspråk på att alla andra religioner är falska. Och då anklagas kristna för att vara arroganta.

Låt mig påminna om att Jesus själv säger: "Jag är vägen" och detta sägs 2000 år senare, så kan vi vara fullkomligt övertygade om att Jesus är vägen. Vi har läst det här kända uttalandet "Jag är vägen, sanningen och livet" och för en stund ska vi reflektera över detta välkända citat.

Först av allt måste vi säga att det är ett mycket positivt uttalande. Vi lever i en tid när många människor har förlorat meningen i livet. Och man är ärliga när man säger det. Och man känner sig nästan fördömda så som man lever. Livet är som att vara instängd i en låda med ingen väg ut ur denna låsta position. "Du har din sanning. Jag har min sanning. Det finns ingen absolut sanning." Men så kommer Jesus och han säger: - Det stämmer inte! Jag är sanningen.

Sedan livet; många är så missbelåtna med livet. Man vill till och med ta sitt eget liv, så att man slipper leva. Så kommer Jesus och han säger: - Gör inte det! Jag är livet. Detta är ett oerhört starkt positivt uttryck i vår tid. Men det är också ett exklusivt uttryck. Det var tillräckligt och nog egentligen för Jesus att säga: - Jag är vägen. Men sedan lägger han också till för att göra det ännu tydligare: - Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Så Jesus gör det kristallklart. Han säger: "Jag är vägen" och det finns ingen annan väg. Så det är ett exklusivt påstående. 

Det andra vi vill beröra är hur vi tacklar påståendet att vi är arroganta när vi hävdar denna exklusivitet i Jesus. Vi vet att hans efterföljare sagt samma sak. Aposteln Petrus säger: "Hos ingen annan [nämligen, Jesus] finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12). Och aposteln Paulus säger detsamma: "Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus" (1 Tim 2:5). Under alla århundraden har kyrkan sedan förkunnat att Jesus är den enda vägen.

För det tredje finns det i Jesu påstående ytterligare något som är viktigt för oss att förstå. Jesus säger "Jag är". Han själv i sin egen person är allt vad vi behöver. Inte bara hans ord, inte bara vad han själv gjort, men han som person kommer till oss och säger: - Jag i mig själv är vad du söker. Här kommer vi verkligen till hjärtat i vad den kristna tron är. Kristen tro handlar inte om religion. Kristen tro handlar om Någon. Denne någon är Jesus Kristus - han som person och Guds Son. Då vi löser Bibeln finner vi att det handlar om evigt liv, som betyder att känna Jesus Kristus. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3). Evigt liv är att känna Jesus Kristus. Evigt liv är inget som inträder när du dör, utan när du ger ditt liv till Jesus. Då får du evigt liv - redan här och nu.

Jag kommer ihåg att jag som ung grabb frågade min pastor: "Det är svårt att föreställa sig vad 'evigheten' är. Att ha varit där i ett hundra tusen år t.ex och så ska man fortsätta ytterligare ett hundra tusen år. Sedan en miljon år. Sedan två miljoner år. Det finns inget slut. Blir det inte uttråkande?" Då säger pastorn så här: "Kanske vi behöver evigheten för att glädja oss åt Jesus i en hel evighet för att förstå den och uppskatta Jesus Kristus och hans underbara storhet."

Detta är vad Bibeln säger: Detta är evigt liv att de ska lära känna Jesus Kristus. Det är så underbart att känna honom. Det finns så mycket att lära känna i honom. Han är så underbar, så kärleksfull, helig och kraftfull. Han är en så underbar person. Att lära känna honom tar en hel evighet. Att inte lära känna honom är att vara död. Du ser i Bibeln vad Evangelium är. Om jag skulle fråga er: "Vad är Evangelium för något?" Vad skulle du då säga? Du kan säga det i ett anda ord "Evangeliet är Jesus."

Det är också så som Paulus uttrycker det: "Jag påminner er om det evangelium jag har förkunnat för er, som jag fick del av att Jesus Kristus..." (1 Kor 15:1). Då talar han om Jesus Kristus. Evangelium är i sig själv Jesus. De goda nyheterna är en person. Inte någonting, det är Någon. Och att predika evangelium är att introducera Jesus Kristus. Det är vad vi skulle göra. Vi skulle vara hans vittnen. Vi ska vara entusiaster i Jesus. Att tala med andra människor om Jesus - det är evangelisation.

När man sedan frågar aposteln Paulus vad det är som betyder något för dig, då säger han i Filipperbrevet: - "Målet för mitt liv är att lära känna Jesus Kristus, och att lära känna hans uppståndelses kraft, och att leva i gemenskapen och dela hans lidanden. Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig framåt mot det som ligger framför mig." Han vill lära känna Jesus mer. - Är det din bön varje dag? - Är det min bön varje dag: "Herre Jesus, hjälp mig att lära känna dig lite mer idag." Det är vad kristen tro betyder och innebär. Jesus säger: "Jag är vägen, sanningen och livet." Det handlar alltså allt om Jesus. Det är när vi känner och bekänner Jesus som samfund och kyrkor kommer i andra hand - och Jesus först. När vi blir entusiastiska över Jesus, då blir andra ting mindre viktiga. När vi lär känna Jesus Kristus, då vill vi också att andra ska få lära känna honom.

Nu återkommer jag till den värld som vi lever i, och den värld som jag lever i Holland... Vad i all världen har hänt med vårt samhälle egentligen? Ordet "tolerans" är mycket populärt i vårt samhälle. I ett uppslagsverk står det så här om ordet "tolerans": - Tolerans betyder att bemöta andra människor med respekt.

Det är helt okey att ha olika övertygelser. I vårt samhälle behöver vi inte hålla med om allt. Vi respekterar varandra med de övertygelser vi har. I Holland har man inte kvar den betydelsen, när det gäller "tolerans". För några år sedan skrev en tidning i Holland så här om begreppet 'tolerans': "Idag innebär 'tolerans' att det är ett krav från majoriteten till den kulturella minoriteten att minoriteten nu måste tolerera varje slags beteende, även om det är helt i motsats till egen övertygelse och ens egen religiösa tro."  Detta nya tänkande grundar sig på två grundsatser som vi måste förstå. Den första grundpelaren: - I vårt samhälle är inte folk längre övertygade om att det finns en absolut sanning.

En holländsk politiker yttrade: "Jag tror inte på att det finns en klar standard och norm som inte kan förändras. Med andra ord, jag tror inte på regler och normer som gäller för all evighet, utan de kan förändras." Allt är öppet för debatt och förändring. Det är vad de flesta tror i vårt samhälle. Det finns alltså ingen absolut sanning.

För det andra, de tror att man bestämmer själv. Men när man nu legaliserat dödshjälp i Holland, så hördes följande politiska kommentar: "Det är inte Gud utan människan själv som har livet i sin hand. Så jag bestämmer själv. Även när jag vill dö." Hälsoministern i Holland föreslog att man ska ge en tablett till alla äldre människor som de kan ta och själva besluta när de vill göra slut på sitt liv. Det här har alltså gått väldigt djupt i samhällets tänkesätt. Det finns ingen sanning. Jag beslutar och bestämmer själv hur jag vill leva och ha det. Du kanske kan uttrycka det här på många olika sätt, men det kommer alltid fram till samma slut.

Detta tänkande har lett fram till vad man kallar ett pluralistiskt samhälle. Pluralism är Europas nya religion. Det är idén att det finns sanning i allt, eller som en holländsk politiker uttryckte det: "De olika intryck som vi får ta emot för våra moraluppfattningar är likvärdiga."

Så oavsett om du har dina intryck från Bibeln, Koranen, Mein Kampf av Adolf Hitler, eller från Usama bin Laden, så är det allt lika och värda respekt. Det är vad pluralismen undervisar. I ljuset av detta har evangelisation blivit som en smaklös form av arrogans i mänskors ögon. Hur vågar de kristna ens påstå att de har sanningen? Det finns ju så många vägar till Gud. Någon sa: "Varje religion, varje värderingssystem, varje livsstil, varje övertygelse om sanningen är likvärdigt." Det finns ingen rangordning. Allt är likvärdigt när det gäller sanningen. Din sanning och min sanning är likvärdiga. Allt är relativt. Som kristna måste vi förkasta ett sådant tänkande - åtminstone av tre skäl.

För det första utifrån en intellektuell ståndpunkt, därför att hur man säga som ett absolut att det inte finns något absolut. Det är motsägelsefullt i sig självt. I ett par skrivelser till holländska politiker har jag ställt frågan: "Hur kan ni vara så säkra på att det inte finns något absolut?" Svaret är ju givet, de har heller inte svarat. Men detta är ett dilemma.

Det andra skälet: Man måste också förkasta detta tankesystem av praktiska grunder. Det är inte sant att vi inte kan anlägga samma moraliska värderingar på en brottslig handling som t.ex på moder Teresas arbete i Calcutta. Det går inte att värdera likvärdigt. Om vi röjer undan all etisk standard, kommer alternativet att bli kaos. En indisk evangelist kom för studier vid universitetet i Oxford. En av studenterna kom till denne indier en dag och sa: "Vad jag inte tycker om när ni evangelister predikar är att ni säger att det finns en absolut sanning." De samtalade om detta och indiern sa: "Om jag i min predikan skulle tagit en nyfödd baby och skurit sönder detta lilla barn för att illustrera min ståndpunkt, skulle du då säga att det var fel eller rätt att göra så?" Då sa studenten: "Som mänsklig varelse skulle jag säga att jag inte tycker om det, men ur filosofisk synpunkt skulle jag ge utrymme för ett sådant handlande." Det är deras dilemma.

Det tredje skälet: Naturligtvis måste vi förkasta uppfattningar som strider mot vad Bibeln säger. Vi vet från Bibeln att Gud inte accepterar vilket handlingsmönster som helst. Jag tror att detta är så viktigt att förstå. Många av oss lever i ett fridfullt samhälle och många av oss vet inte vad som pågår vid universiteten i Stockholm och Amsterdam. Våra unga blir indoktrinerade med detta tänkande att det inte finns något absolut och att alla sanning är relativ. Det är skrämmande att tänka på framtiden; då skräms jag. Folk reagerar mycket negativt mot alla tankar att Jesus Kristus är vägen eller att Bibeln är Guds Ord. Det är okey att säga att Jesus är en källa till inspiration. Det är okey att säga att Bibeln är en fin bok. Men det är inte acceptabelt att säga att Bibeln är Guds uppenbarelse. Detta tänkande försvagar de unga vid våra samhällens studiecentra. Det har uppkommit genom att den äldre generationen har tagit bort grunderna till hur man handskas med att också kunna säga nej till allt det som kan förstöra livet. De unga har ingen anledning idag till att säga nej till alkohol eller droger eller nej till fri sex eller till våld, nej till att ljuga. De unga har ju lärts: "Varför inte? Sanningen är ju relativ. Du har din sanning. Jag har min sanning. Låt mig göra som jag vill." Den unga generationen håller på att förstöra sig själv. Vi har tagit bort grunden för dem att kunna säga nej.

Det kan vara som när jag på radio lyssnade på en intervju med en discjockey vid ett house-party hemma i Holland. Discjockeyn var så entusiastisk över dessa houseparties: "Du tar droger, dansar hela natten. Allt är möjligt." När reportern frågar vad detta kan betyda, svarar discjockeyn: "Vi dansar hela natten igenom. Vi har pornografi på storbild. Vi har lifesex mitt på scenen. Jag tycker om dessa fester, därför allt är tillåtet och möjligt." När han sedan utfrågas vidare sa han till slut att om man skulle våldföra sig på en flicka som är för ung, skulle det ha varit lite för mycket för honom också. - Hur många gränser är inte undanröjda! Att göra våldtäkt på en flicka som är för ung, det är att gå lite för långt! Detta är vart vårt samhälle är på väg, enligt denna radiointervju. Det är så här många unga lever ute i samhället. Och det därför att sanningen sägs vara relativ. Alla gör som man själva tycker och känner är rätt. De unga idag är inte förberedda på att kunna säga om någonting är rätt eller fel.

En professor Simon i USA skriver att av hans studenter är bara en av fem beredd att säga att vad nazisterna gjorde var fel. De tänker: "Vem är jag att kunna påstå något sådant?" Det beskriver väl vart vi är på väg; i USA, i Holland, i Sverige. När jag talade om detta tänkande - avseende tolerans och pluralism - på skeppet Doulos, då jag var på Filippinerna, sa koreanerna att detta tänkande också finns vid universiteten i Korea. När jag frågar mina vänner från Indien: "Känner du igen detta tänkesätt?", svarar de: "Så klart, vi har detta tänkande också i Indien!" Vet du varifrån det kommer? Det är relativismen från hinduismen. Det har påverkat hela det västerländska tänkandet. Indierna säger: "Ni har fått det från oss i Indien." Det är viktigt för oss att förstå detta.

De som är äldre behöver be för våra unga idag än mera. Vidare att vi ska göra vårt bästa att förstå de unga. Tala med dem. Hjälpa dem att hitta rätt i vårt samhälle, där man indoktrineras med tankar som är helt motsatta Bibelns.

Till sist: - Är du inte arrogant om du säger att du har sanningen? Många säger så här till mig: - Vad säger dom till dig när du säger att du har sanningen? Mitt råd: Göm dig så snart som möjligt bakom Jesus och vad han säger, så fort du får frågan! Det är inte jag som påstår detta. Det är Jesus själv som säger att han är vägen och sanningen. Han är antingen en galning - eller ett psykiatriskt störd som behöver vård - eller så är han den störste lögnare som världen känner till - eller så är han den han påstår sig vara. Jag säger att jag har studerat hans liv och kommit fram till att han är den han säger sig vara. Här har du Bibeln. Läs själv. Och bilda dig din egen uppfattning.

Låt oss alla vara entusiastiska över Jesus. Han är en sån underbar person. Han har gett dig allt du behöver. För några dar sedan hade jag en begravningsgudstjänst. Många timmar hade jag talat med föräldrarna till ett 1-årigt barn som just dött, en son elva månader. Pappan var en av mina bästa vänner. När man går igenom det, då förstår man vad Gud gick igenom. Han gick så långt att han gav sin son att dö för oss. Vilken underbar Gud och Frälsare vi har. Låt oss fortsätta att tala om honom. Låt oss fortsätta att söka och tjäna honom, tills den dag vi ska stå ansikte mot ansikte inför honom.

Fotnot:
Joop Strietman: f.d. regionledare i OM/Europa och bosatt i Holland; artikeln ovan är översatt till svenska av Hans Ström, Smålandsstenar.

***

---
 
What I'm praying for this Rosh Hashana
By CHAIM STEINMETZ
 
May the year, and its curses, come to an end. This terse talmudic statement represents a sentiment we all feel about the coming New Year. We hope to put last year's calamities behind us and look forward to a better future.
It seems one of the curses of the past year has been homelessness. In addition to Hurricane Katrina's terrible death toll there is also a continuing crisis of nearly a million people who are homeless. In Darfur, hundreds of thousands of refugees have fled an ongoing genocide. And, in the aftermath of the Asian tsunami, perhaps as many as five million people were left homeless.
 
These horrific events require serious action from each and every one of us. We must figure out how to remedy last year's curses.
Homelessness in particular is a curse Jews are familiar with. We call it exile. Exile is not an archaic historical occurrence; it is part of our current events. In the last half-century alone Jews have had to take flight multiple times. Exile is a large part of Jewish history.
Along with hundreds of thousands of other Holocaust survivors my mother left Europe to start a new life in a safe place, the United States. More recently Jews have fled the Soviet Union, Syria and Ethiopia, as well as other locales. I recently met a Jew who had to leave Venezuela to flee the Chavez regime.
 
THERE IS a debate among theologians and historians about the meaning of exile. To some, exile is a black hole in history: It is an unwholesome state, and the years spent in exile are historically meaningless. Redemption is the only part of Jewish history that really matters.
Other thinkers take a different view. To them, exile is the furnace in which Jewish identity has been forged. They understand that exile is a crisis but they recognize that the challenges of exile have helped Jews cultivate a gritty resilience and profound sense of social justice.
Their understanding of exile is based on the belief that every crisis contains the potential for renewal and transformation.
 
Indeed, the connection between crisis and renewal is one of the messages of the Rosh Hashana Torah reading. Immediately after the Akeda, the binding of Isaac, we are told about the birth of Rebecca, Isaac's future wife. The Midrash explains that this reference indicates that the Akeda crisis provoked a serious personal transformation.
Isaac had nearly died. While he was under the knife he became aware that he was a 37-year-old man who had neglected marriage and family. He resolved to immediately find a bride, who later turned out to be Rebecca. The crisis he underwent reminded Isaac that he must grab hold of life, and that he could no longer be the diffident bachelor, slowly awaiting the right woman.
 
The message of these last few verses of the Rosh Hashana Torah reading is this: The New Year is not merely a fresh beginning, a time to forget the past year's curses and crises. Rather, it is a time to reflect on how to use past crises to teach us the lessons of future renewal.
Rabbi Yehuda Leib Alter of Gur compares all suffering to birth pangs; within the very suffering lies the possibility of rebirth and renewal.
While an awareness of the productive side of crisis is extremely useful, my message is not directed at the people of Asia or Darfur or New Orleans. For these victims, right now is the time for action, not reflection. What they need are homes, not sermons.
 
MY MESSAGE is directed at another homeless crisis, one that specifically affects the Jewish people: disengagement from the Gaza Strip.
Politics aside, disengagement was traumatic. The withdrawal included the negative images most frequently associated with exile: families were forced out of their homes, and the synagogues left behind were defaced and destroyed.
These emotional scenes, mixed together with nasty political debates, are potentially disastrous. Israel has a homeless crisis of its own, for the aftermath of the Gaza evacuations has left a country divided between orange and blue, religious and secular. The question the Jewish world has to ask itself is this: Will we use the Gaza crisis as a springboard to renewal?
 
One of the great lessons of exile is the importance of Jewish unity. In exile Jews recognized that we were best off when we pulled together, despite differences. Countries, and people, without a sense of unity are bound to fall apart.
This Rosh Hashana I'm praying that we will be able to move past last year's curses and crises. In particular, I am praying that we, the Jewish people, will remember the importance of unity. And that, with God's help, all of us - orange and blue, Left and Right, religious and secular - will find a way to renew our bonds.
 
The writer is the spiritual leader of Tifereth Beth David Jerusalem in Montreal and a member of Edah, which gives voice to the ideology and values of modern Jewish Orthodoxy.
 
 
 
ROSH HASHANAH
Origins
By Amy J. Kramer
 
Rosh Hashanah, which literally means the head of the year, commemorates the anniversary of the creation of the world. It is celebrated on the first and second days of the seventh Hebrew month, Tishri. Depending on the solar calendar, Rosh Hashanah occurs in September or October.
Rosh Hashanah, when all living things are judged, is often referred to as the beginning of the Jewish New Year. However, the Hebrew month of Nissan, in which Passover is celebrated, is the first month of the Jewish calendar.
Rosh Hashanah is actually only one of four symbolic Jewish new year celebrations. The Talmud identifies these as:
Nisan: The Hebrew month of Passover marks the birth of the Jews as a free nation. It was also the symbolic new year day for kings.
Elul: The Hebrew month preceding Rosh Hashanah was the symbolic new year for tithing animals, an ancient form of giving tzedakah, or charity;
Shevat: The Hebrew month of the holiday, Tu Bishvat, was the symbolic new year for trees.
Tishri: The Hebrew month of Rosh Hashanah, was the symbolic anniversary of the creation of the world.
 
The commandment to observe Rosh Hashanah is found in the second and third books of the Torah, the five books of Moses:
In the seventh month, in the first day of the month, shall be a solemn rest unto you, a memorial proclaimed with the blast of horns, a holy convocation... and you shall bring an offering made by fire unto the Lord. Leviticus 23:24-5
In the seventh month, on the first day of the month, you shall observe a holy day; you shall not work at your occupations. You shall observe it as a day when the shofar is trumpeted. Numbers 29:1
 
The first two days of Tishri were not called Rosh Hashanah until Talmudic times. Jewish leaders of the day may have been reluctant to promote large celebrations around a fall new year because moon festivals were common among pagan religions. Many Near Eastern religions, for example, celebrated divine coronation festivals in the Fall.
By the fourth century, B.C.E., when the Jews returned from Babylonian exile to build the second temple, Rosh Hashanah was well established. By the time of the Mishnah, the codification of Jewish oral tradition, Rosh Hashanah had developed a more serious tone. Now, having suffered the loss of the second temple, Rosh Hashanah emphasized the anniversary of creation, and of G-d as judge, dispensing mercy or justice to those who do or do not repent their sins.
 
The Torah refers to Rosh Hashanah as Yom Teruah, the day of sounding the shofar, the traditional ram's horn. It is also called Yom Ha'Din, the day of judgement as well as Yom Hazikaron, the day of remembering. Yom Hazikaron is a reference to the patriarch Abraham who offered his only son, Isaac, to G-d as proof of his obedience. As the result of his readiness to sacrifice Isaac, G-d caused a ram to appear and be killed instead. According to Jewish tradition, this sacrifice is believed to have occurred the first of Tishri.
Today, aside from liturgical additions and literary interpretations made by poets during the Middle Ages, the customs, traditions, mood and spirit of Rosh Hashanah remain basically unchanged.
 

ROSH HASHANAH
Religious Meaning
By Amy J. Kramer
 
Rosh Hashanah, the first of the Jewish High Holy Days, is unlike other religious, ethnic or cultural New Year celebrations.
For example, the first of January, the most famous of all new year celebrations, is marked each year by elaborate parties, music, food, countdowns till midnight and toasting. And, while Jews around the world celebrate New Year's Eve and New Year's Day, there is an awareness that the celebration is not their own. It is, rather, something adopted, separate from the deeply personal and awesome meaning of Rosh Hashanah.
Rosh Hashanah is unique because it is both serious and festive. It is a time of spiritual renewal through prayer and deep personal reflection. It is also a time for families and friends to get together, make amends, ask each other's forgiveness and strive to make the next year better. Most important, it is the recognition of G-d as king and judge over all living things. It is also the realization that our behavior toward G-d and each other, is literally weighed and judged and ultimately sealed for life or death at the close of Yom Kippur, the Day of Atonement.
 
Fortunately, according to our sages, there is a way to reverse a bad decree. An arduous, spiritual journey is undertaken requiring three key elements:
Teshuvah, repentance;
Tfiloh, prayer; and
Tzedakah, charity.
This journey, which is different and varies in difficulty for everyone, traditionally begins in Elul, (September in the English calendar) the Hebrew month preceding Rosh Hashanah.
Teshuvah, tfiloh, and tzedakah, may sound relatively easy, but they are not. The rabbis understood this, and to assist Jews everywhere, they designed a kind of road map, with the first of Elul as the starting gate, and the tenth of Tishri, Yom Kippur, as the finish line.
In between, there are many turns and twists and hurdles to jump. If you make it to the end with a pure heart and few false turns, you may cross the finish line and win the big prize: Divine forgiveness and inscription in the Book of Life.
 

ROSH HASHANAH
Laws and Customs
By Amy J. Kramer
 
Your spiritual journey begins in Elul, the Hebrew month preceding Rosh Hashanah which is usually the beginning of September.
During Elul it is custom to blow the shofar, the ram's horn, in the synagogue, during weekday services. The shofar, the most visible symbol of Rosh Hashanah, is a reminder of the animal that was sacrificed in place of the patriarch, Isaac. (See Heroes & Villains)
Shofar: The ram's horn undergoes a special cleaning process where it is treated and hollowed to produce three basic sounds:
Teki'yah, a single blast;
Teru'ah, a series of three short blasts; and
Shevarim, a series of short, staccato blasts.
 
Long ago, the shofar was used to herald important events like the new moon and the start of holidays. It was also used to call the Isrealites to war. However, between Rosh Hashanah and Yom Kippur, the wail of the shofar, both plaintive and stirring, is designed to awaken the heart of every Jew, no matter how old, to repentance and a closer relationship with G-d.
Greetings: During Elul, Jews everywhere wish each other Shanah Tovah, a good year; or Le-shanah tovah tikatevu, may you be inscribed for a good year. Between Rosh Hashanah and Yom Kippur, it is customary to add Le-Shanah tovah tikkateivu ve-tehateimu, may you be inscribed and sealed for a good year.
New Year's Cards: The tradition of giving and receiving New Year greetings, written or oral, is another way Jews express good wishes for the coming year. New Year cards or letters are an excellent means of reconnecting with family and friends far and near. Many families use this time of year to catch up with each other and let friends and relatives know about some of their most significant achievements and upcoming events.
 
Remembering the Dead: Many families use this time of year to visit the grave sites of loved ones. There is the feeling in Judaism that the thoughts or prayers of the deceased can intercede on behalf of the living. This belief is particularly important between Rosh Hashanah and Yom Kippur, when every little bit helps.
Slichot: As the month of Elul draws to an end, an important series of prayers is begun the Saturday night before Rosh Hashanah called Slichot, which means forgiveness. Usually beginning around midnight, these prayers, which describe the 13 merciful attributes of G-d, are meant to prepare oneself for the upcoming holiday. The prayers, usually recited at the synagogue, are repeated daily, just before sunrise until Rosh Hashanah. It is also customary this month to recite Psalm 27 during prayer services.
 
The Lord is my light and my salvation; whom shall I fear? The Lord is the stronghold of my life; of whom shall I be afraid? When evildoers came upon me to eat up my flesh, even mine adversaries and my foes, they stumbled and fell.
This psalm pleads with G-d to help us before our enemies and illustrates our faith in G-d as our savior.
 
Hatarat Nedarim: Among traditional circles, the practice of hatarat nedarim, the absolution of vows, is observed. One person asks three others to act as their bet din, or religious court. In turn, each of the four asks the other three to act as their bet din. The point of this ritual, which can be found in the siddur, or prayer book, is to come before G-d on Rosh Hashanah without any baggage, free of unfulfilled promises and vows that could be held against you.
 
Candle Lighting: Finally, it is Erev Rosh Hashanah, the eve of the holiday, and at sunset, with family gathered at home, Rosh Hashanah is welcomed with the lighting of two candles.
Two blessings are receited:
First blessing: Baruch ata adonai, eloheynu melech ha'olam, asher kiddishanu be'mitzvotav ve'tzivanu, le'hadlik ner shel (shabbat) v' yom tov.
Note: If Rosh Hashanah begins erev shabbat, on Friday night, light the holiday candles first and then say the blessing for Shabbat.
Blessed are You, O Lord our G-d, King of the universe, Who has sanctified us with His commandments, to light the candle of this hold day.
Second blessing: Baruch ata adonai, eloheynu melech ha'olam, she-he-chiyanu, ve'kiy'manu, ve'higianu la'zman hazeh.
Blessed are You, O Lord our G-d, King of the universe, who has kept us in life, and has preserved us, and enabled us to reach this season.
 
Kiddush: A special kiddush, a blessing usually said over wine or grape juice, is recited before Sabbath and holiday meals. This special blessing differs slightly from other holidays and is usually chanted with a special melody. It emphasizes Rosh Hashanah as the beginning of creation, the day of rememberance, and the day of shofar blowing.
Challah: Challah is a traditional Jewish bread. Unlike the Sabbath, when it is customary to make a bracha, or blessing, over two, twisted loaves, on Rosh Hashanah, the blessing for bread, is made over two round challah loaves.   One reason is that a round challah symbolizes a crown, a reminder of the kingship of G-d, the holiday's most important theme. Another explanation is that the round shape is a symbol of the circle of life and our hope that our lives will continue without end.
Some bake their challah with a ladder on top as a reminder that G-d decides who will ascend and descend the ladder of life. A lesser known custom is baking challah in the shape of a bird as described in Isaiah: 31:5 As hovering birds, so will the Lord protect Jerusalem.
Apples and Honey: Of the many popular foods eaten during Rosh Hashanah, few are more anticipated than the dipping of apples into honey. On Rosh Hashanah, the honey, which is eaten raw, is spread on challah instead of salt, which is used on Sabbath and other Holiday festivals. Many families set aside a silver or special container in which to place the honey.
During the High Holidays, many cooks make a special effort to make recipes with honey, such as honey cakes or tzimmes, a sweet stew. During kiddush, a special blessing is recited before and after the apples are dipped into honey.
 
First Blessing: Baruch ata adonai eloheynu melech ha'olam, bo-rey, pri, ha'etz.
Blessed are you, O Lord our G-d, King of the universe, Who creates the fruit of the tree.
Second Blessing: Yehi ratzon mi'lfanecha adonai eloheynu ve'elohey avoteynu, she' tehadesh aleynu shanah tovah u'metukah.
May it be your will, O Lord our G-d, and G-d of our fathers, to renew unto us a happy and sweet year.
Hiddur Mitzvah: It is custom to set the holiday table with one's finest, from the table linen and flowers, to dishes and glass ware. Families often buy new clothes for each other and wear them the eve of Rosh Hashanah. This custom is derived from an important Torah principle, called Hiddur Mitzvah, to enhance the act or ritual, which simply means taking the extra time and effort to make what you are doing more beautiful and special.
 
Therefore, Kiddush, recited over wine, is made over your most special, treasured goblet, something you keep all year and may only take out on Sabbath and holidays. The two, traditionally round challot, an egg or white bread, may rest on a special board or silver tray and are covered with a special embroidered cloth or with something you or your children have made.
Likewise, the blessings for apples and honey are made using a special honey dish, only used on Rosh Hashanah. In the spirit of hiddur mitzvah, you may want to use non-drip creamed honey or flavored honey, like cinnamon, for a special touch. Or, try various seasonal apples, like Winesap, Gala, Red Delicious, Jonathan, Stayman, Cortland and McIntosh, for delicious honey dipping.
 
New Fruits: In Sephardic households, Jews of Mediterranean and Middle Eastern descent, often begin their holiday meal with a whole fish, including the head, as a wish for prosperity, fertility and good luck in the coming year. Other Sephardic Jews serve covered baskets of fruit so nobody knows what is inside, just as nobody knows what the new year will bring.
This custom spread to other Jews around the world and we now wait until Rosh Hashanah to make blessings on new, or unique fruits. Figs, kumquats, persimmon, kiwi, Asian pear, pomegranates, and papaya, are examples of fruits not usually used during the year. The blessings on new fruits are traditionally recited the second night of Rosh Hashanah.
 
Special Foods: Another unique, cooked dish eaten on Rosh Hashanah is tzimmes, which literally means a mixture, and is made from carrots, cinnamon, yams, prunes and honey. The carrots are traditionally cut in the shape of coins, another symbol of wealth for the new year. It is customary, however, to avoid eating nuts since the Hebrew letters of the word egoz, or nut, have the same numerical value as the Hebrew word for sin.
Tashlich: The afternoon of the first day of Rosh Hashanah it is customary to perform a ritual known as tashlich. The ritual involves walking to a river or any body of water and reciting specific prayers.
The prayer is accompanied by either the emptying of one's pockets or the tossing of bread crumbs, symbolizing the casting-off of our sins, which are carried away by the water. If the first day occurs on the Sabbath, tashlich is postponed until the second afternoon of Rosh Hashanah..
 
Tashlich is based on the following biblical passage:
You will cast all their sins into the depths of the sea, and may You cast all the sins of Your people, the house of Israel, into a place where they shall be no more remembered or visited or ever come to mind. Micah 7:18- 20
The Synagogue: Next to home, the synagogue is the most important place on Rosh Hashanah. Over the next two days, the entire community will spend the majority of time praying at the synagogue or temple.
Dress & Decorum: Services tend to start a little earlier in the morning and tend to run later into the early part of the afternoon. Traditionally, married men wear a kittel, a white, ankle-length robe over their clothes as a symbol of purity. Married women, in traditional synagogues, wear a head covering, like a hat. Everyone davens, or prays, from a special siddur called a machtzor, a special prayer book containing all relevant Torah readings and tfilot, prayers, for both days of Rosh Hashanah.
There should be little talking on either side of the mehitzah, a physical barrier, like a curtain, Orthodox synagogues use to separate men and women over the ages of twelve and thirteen. The entire congregation should be focused on prayer, and should be listening intently to the chazan or shaliach tzibur, which can be the rabbi or any member of the congregation considered devout enough to lead special portions of the service.
 
Central Prayers: Three central prayers dominate the davening on Rosh Hashanah:
Avinu Malkaynu,
Unetaneh Tokef, and the
Musaf Amidah.
Repetition of Avinu Malkaynu, our Father, our King, occurs throughout the prayers for Rosh Hashanah and Yom Kippur. It is an emotional and highly melodic song dating between the second and sixth centuries. The prayer lists 44 admissions of guilt for which we ask G-d's forgiveness. All but the final four are chanted silently.
Unetaneh Tokef, usually sung solo by the cantor or shaliach tzibur, is a dramatic hymn written by a rabbi in the Middle Ages who was tortured for refusing to convert of Christianity. In it, he vividly describes the moment in which each individual is judged. At this time in the service, the entire congregation is silent, as the prayer is chanted slowly.
 
On Rosh Hashanah our destiny is written; at the end of Yom Kippur it is sealed. Who shall live and who shall die? Who by fire and who by water?
The Musaf Amidah, also known as the service for the sounding of the shofar, is divided into three blessings:
Malchiot, rulership, proclaims G-d's eternal power over all the earth;
Zichronot, memory, stresses the history of the Jewish people; and
Shofarot, blowing of the shofar, links the shofar to imporatant past events like the giving of the Torah at Mt. Sinai and to the future, when at the time of the Messiah, the shofar will be heard again.
Each blessing is centered around ten verses, three from the Chumash, the five Books of Moses; three from Ketuvim, writings; and three from Nevi'im, prophets; and one again from the Chumash. They all reflect three of the most significant themes of Judaism.
The acceptance of G-d as King of the Unviverse.
The fact that G-d punishes the wicked and rewards the good.
The belief that G-d revealed Himself at Mt. Sinai and will do again in the Messianic times.
Torah Readings: The Torah readings for Rosh Hashanah, include the birth of Isaac on the first day, and the sacrifice of Isaac, on the second. Haftarot, readings following the Torah portion, include the birth of the prophet Samuel from Shoftim, the Book of Judges; and parts of the Book of Jeremiah on the second.
The themes of birth after barrenness, deliverance after exile, and rescue from sacrifice are the main themes of these readings.
 
Days In between Rosh Hashanah and Yom Kippur
Days of Awe: Also known as the Ten Days of Repentance, these are the ten days between Rosh Hashanah and Yom Kippur. In Hebrew, they are called Aseret Yemay Tshuvah, and offer another chance for spiritual renewal.
Fast of Gedaliah: On the third day of Tishri, Jews observe a minor fast known as the Tzom Gedaliah, the fast of Gedaliah. This commemorates the assassination of Gedaliah, the last governor of Judea following the destruction of the first temple, in 586 B.C. His death marked the end of Jewish rule and led to the Babylonian exile of the Jewish people. It is one of four fast days relating to the destruction of the temple.
 
Shabbat Shuvah: The Sabbath between Rosh Hashanah and Yom Kippur is called Shabbat Shuvah, the Sabbath of Return. Besides its special haftorah, this Sabbath is usually marked in synagogues with a lengthy Davar Torah, or sermon, about repentance. This custom started in Eastern Europe when rabbis spoke twice a year - once on Shabbat Shuvah, and once on Shabbat Hagadol, the great Sabbath, which takes place one week before Passover.
 

Jewish Year 5766: sunset October 3, 2005 - nightfall October 5, 2005
Jewish Year 5767: sunset September 22, 2006 - nightfall September 24, 2006
Jewish Year 5768: sunset September 12, 2007 - nightfall September 14, 2007
 
*******************************

Intercessors Network
Lars Widerberg

Intercessors.Network@Comhem.se

Bild: Carl Olof Rosenius Foto: SAM:s arkiv / JFA

Ernst och Hulda är missionärer som en följd av den folkväckelse som gick genom landet i tiden. Kända namn i denna folkväckelse varur Svenska Alliansmissionen växte fram är bl.a. Fredrik Franson, Th. Odencrantz, C.O. Rosenius samt Mormor på Herrestad.

Folkväckelsens stråk i svensk kyrkohistoria är rik i sin andliga topografi. Det finns många huvudspår. Begreppet 'Väckelse' tycks oftast vara förknippat med en person och ett namn. Vi kan nämna följande namn för att ge några exempel: Den heliga Birgitta, H. Schartau, L.L. Laestadius, C.O. Rosenius, Hanna Ouchterlony, J. Ongman, F. Franson, Mormor på Herrestad, Lewi Pethrus, Gunnar Rosendal. Vi kunde fortsätta med att göra listan fullständig, men en sådan lista skulle inte bara innehålla hela denna sida, utan ett stort antal sidor. Alla dessa enskilda personer, män och kvinnor, och deras liv vittnar om kyrkohistoriens väckelseskeenden.

Det fanns ytterligare ett namn som var väl känt på Strömsbergs gård i Ljungarum, där Ernst arbetade under åren 1909-1918. Ernst hade hört talas om Hans Henrik von Essen. Hans Henriks son Fredrik Jakob von Essen tog kom att år 1903 bli ägare av Strömsberg, som tidigare styrts under tre generationer von Strokirch, varav den siste var kammarherren Fredrik von Strokirch. Denne var släkt med Hans Henrik von Essen som vid ett flertal tillfällen kom att hålla möten på Strömsberg, dit alltså väckelsefolket i Ljungarum och Jönköping kom samman för att lyssna till det evangelium som Hans Henrik von Essen förkunnade.

Förkunnandet av Guds ord på Strömsberg var högtidsstunder för folket på Ljungarum liksom för Th. Odencrantz och missionsvännerna i Jönköpingsregionen. Den här bakgrunden öppnar givetvis dörren för Ernsts samtal om söndagsskola på herrgården med gamle Baronen, sonen till Hans Henrik, i samband med omvändelsen. Ernst hade ju söndagsskola i herrgårdens andra våning för barnen som levde i och kring Strömsberg. Fröken von Essen spelade tramporgel till söndagsskolsångerna.

Foto: SAM:s arkiv / Jfa

När Ernst nu är på väg att lämna Jönköping för Afrika i mars 1948 är det inte att undra på att han gärna gör en sista vandring uppåt sitt föräldrahem på Vassnöden. Och inte bara går omkring Strömsberg och dess ägor. Han går också in för att samtala med gamle Barons son och ägare Thure von Essen och hans fru. Givetvis berörde Ernst trons område och gav den unge Baronen ett ord på vägen, innan han tog farväl och lämnade herrgården bakom sig - för sista gången som det senare skulle visa sig. För Ernst var givetvis Jönköping med Strömsberg något av en ögonsten. Det var synnerligen kärt för honom. Där hade han sina ungdomsår, där hade han upplevelsen av levande Gud i Himlabacken, där fanns en gammal väckelsetradition, förstärkt av inte minst Hans Henrik von Essen, född den 9 mars 1820 på Kavlås egendom och död den 2 juli 1894.

För sin familj och sina flickor Anna och Linnéa hade Ernst berättat om Hans Henrik och vad Gud hade gjort med honom. Gärna hade han mer än en gång delat vittnesbördet som gamle Baronens far Hans Henrik skrivit och predikat om. Böckerna "Några tilldragelser ur Baron Hans Henr. von Essens lefnad - meddelade av honom själf" del I-III, tryckta 1894-95 innehåller också skildringen av hans omvändelse som är ett starkt vittnesbörd om Guds nåd över baronen. Beskrivningen utgöres av kapitel XI "Min omvändelse" och återfinns i del I, sidan 63. 
 

Bild Fredrik J. von Essen, allmänt kallad "Gamle baronen", son till Hans Henrik von Essen
Foto: i Britta Bäck-Karlssons, Jönköping, ägo 

"MIN OMVÄNDELSE"
- som den skildrats av  Hans Henrik  von Essen     
En person, som varit med på ett av min fars jaktpartier och visade mig särdeles stor bevågenhet, fastän jag aldrig sett honom förut, inbjöd mig att delta i en fågeljakt i Elfsborgs län, vilken skulle föranstaltas på det trevligaste sätt. Jag antog med tacksamhet den vänliga inbjudningen, och om en vecka möttes vi på bestämd ort tillika med ett par andra av hans vänner.

Jakten fortgick särdeles trevligt första dagen och morgonen av den andra, id et vackraste augustiväder. Värden var så vänlig och följde mig, och de andra herrarna gick för sig. Då vi skulle ladda våra gevär vid middagstiden, bad han mig ta av sin ammunition. Jag tyckte det var en ovanlig begäran, men gjorde efter hans önskan. Kort därefter satte jag mig i den starka solhettan att vila i skuggan av en tallbuske och la bössan över mina knän. Då min vän såg att det var skugga vid sidan, något bakom mig, satte han sig där och utropade: "Här är en skön skugga ochb gott att sitt!"

- - - I samma ögonblick fick min hund se något föremål och gjorde ett häftigt språng över mina ben, varvid hans fot trampade på bössans hane och skottet avlossades rätt in i bröstet på min vän, som liksom föll död i min famn.

O, ve! O, ve! - Tänk, vilken omätlig skillnad! Knappt en fjärdedels timme förut hade vi suttit vid hans frikostiga middagsbord, behagligt arrangerat i ljungen under ett träd, och samtalat mer eller mindre tanklöst om vanliga ting, utan den ringaste antydning om att levnadsminuterna var räknade för en av oss, den timmen.

"Ack, Herre, lär oss betänka att vi måste dö och vårt liv ett mål ha, på det att vi må förståndige varda!"

Att reda tankarna under nuvarande förhållanden förmådde jag inte. Jag höll min näsduk hårt över det förfärliga hålet, ur vilket en ström av blod framstörtade, och min andra arm uppbar huvudet. En vattendroppe var otänkbart att få, och snart började solen utan förskoning steka oss. Den sårade mannen jämrade sig gräsligt och bad fåfängt om vatten eller skugga.

Vilda tankar korsade varandra inom mig. Jag kunde inte reda för mig annat än att jag var en mördare, och då min arme vän bad mig hälsa sin moder, tänkte jag: "O, jag har dödat två!" - Och då han bad mig lämna en hårkedja, som dröp av hans blod, till hans fästmö, så tänkte jag: "Ack, jag har dödat tre!", och kastade ifrån mig dubbelbössan för att ej följa en satanisk böjelse att skjuta mig själv med det andra skottet. Nu började jag få paroxysmer av ett hemskt skratt.

Gud hade nu verkligen fått mig i den ställning, att jag tyckte mig vara den onde andens avbild, och en blick åt himmelen kunde denne uslingen aldrig mer våga. Det var samma tankegång som hos publikanen, då han slog sig för bröstet i förtvivlan, innan han framställde nödropet om misskund.

Emellertid är Herren trofast och håller sitt ord. "Jag är hart när dem, som ett förbråkat hjärta hava". - "Han hjälper oss i rätt tid, innan strömmarna fördränka oss", säger David i Psalm. 34:19, 124.

En helig stund inträdde. - Herren kom i det sakta vädret - fienden fick skynda att lösgiva sin fånge.

Min vän knäppte samman händerna och började långsamt bedja "Fader vår" med ett allvar i orden, som jag kände mig aldrig förut varit med om. Då jag efter honom uttalade de orden: "ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden", så vågade jag en tanke: "även i mitt hjärta". I ett ögonblick överväldigades jag av (som jag tyckte) en röst från himmelen: "Om du än är en mördare, så är min nåd och till även för dem".

Det svarta blytunga moln, som hängt över min själ, försvann, och den oändligt blå himmelen hänförde mig. Jag hade aldrig förut fattat den sköna bilden, som David nyttjar i sin 103:dje psalm: "Så hög, som himmelen är över jorden, låter han sin nåd väldig vara över dem som frukta honom". Den azurblåa himlens ändlösa gräns ljusbeströdde mina tankar, och en förut okänd frid och fröjd skänktes mig, mitt det gräsliga elände som omgav mig. "Jesus dog för mördare, även för denne egenkäre högmodige, gudlöse varelse! Ja, Gud älskar också mig! Han gör den ogudaktige rättfärdig." - Sådana sköna tankar korsade nu varandra inom min själ, genom Guds helige Andes vittnesbörd.

På en gång slutade min väns jämmerrop, och han började tala till mig på ett främmande sätt, men med de kärleksfullaste ord: "Gud hade gjort allt så väl!" Han var så lycklig att nu få dö; hans enda bekymmer var för mig. Alla vänliga ord sökte han upp, för att jag inte skulle vara bedrövad. Han sade att plågorna nästan slutat och talade om hur gott han skulle få det i himmelen, där han hade sin skatt i Jesus.

Efter 2½ timmars förlopp kom äntligen några bönder. De "såg illa" på mig, men gjorde en provisorisk bår av grenar, varpå den döende mannen lades. Den långa vandringen till vårt kvarter var ofantlig pinsam. En läkare kom och förklarade, att han genast borde föras till lasarettet i Borås, en mil därifrån. Jag lät bädda i min vagn, där han lades, och stod just i begrepp att själv köra åstad med detta ödesdigra lass, under det väl 50 personer stod omkring vagnen och visade mig omilda blickar.

Då utropade min vän helt svagt, men tydligt: "Var är baron Essen?" Jag närmade mig. Då vände han sitt döende anlete till folket och sade: "Jag tar er alla till vittne, att baron Essen icke har någon del i min hastiga död". Därefter gjorde han en stark ansträngning att omfamna mig och sade: "Gud välsigne er!" - samt kysste mig med sina blödande läppar och dog i mina armar.

Dessa dyrbara avskedsord blev icke allenast friande för mig vid det urtima ting, som detta skott framkallade, utan i all framtid ett oändligt skönt minne, som förtagit kalken dess bitterhet.

---

Hans Henrik von Essens kapitel om "Min omvändelse" återfinns i Kapitel XI. Vad kan nästa kapitel XII ha för rubrik, tro…

Här ser vi kanhända en delförklaring till Ernsts kärlek till Jönköping och Strömsberg. Ernst återvände nästan alltid i sin förkunnelse och undervisning till orden "Den vägen".

Det tolvte kapitlets rubrik i Hans Henrik von Essens självbiografi är: "Den nya vägen"…


Bild: Här bor Ernst 1909-1918 Foto: Olle Johansson

MERA OM VÄCKELSE...

* Pietismen och herrnhutismen i 1700-talet
* Slaven Onesimos som döptes 1872 i Etiopien
*`En intressant artikel om media och väckelse av Roger Arnfjäll Mediamission
* Credo - Vision med bl.a väckelse... CREDO
* Väckelse och förnyelse Johanneskyrkan
* Församlingshemsida med Kategorin Väckelse Hällebergskyrkan
* Förkunnare om väckelse - kritik och lärdomar Sola Scriptura
* "Vi ser oss som en mötesplats som supportar allt arbete för väckelse": Portalen Crossnet
* Den svenska kristenheten i förnyade församlingar och sammanhang i trosrörelsen och den karismatiska vågen i alla kyrkor och samfund har en längtan efter att få ta del av nya nådestider i väckelse. Där finns också en rörelse - med delaktighet alltifrån frikyrkor till katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkogrenarna samt en rörelse i Svenska kyrkan och EFS som nu också verkar i såväl frikyrka som katolska och ortodoxa sammanhang - som i sin förnyelseinriktning lever i denna längtan, nämligen Oasrörelsen.