MXp

Vännernas samfund

Historia och teologi
Kväkarna organiserades till ett fast samfund vid mitten av 1600-talet i England. För sin vägran att använda vapen, betala skatt till statskyrkan och lyfta på hatten för överhögheten utstod det blodiga förföljelser. Många kväkare flydde till kväkarkolonin Pennsylvania där religionsfrihet för alla samfund infördes. Till Norden kom kväkarna redan på 1600-talet, men fick fast fäste först 1814 i Norge. I Sverige fick kväkarna rätt att lämna statskyrkan 1937.

Läs mera >> om deras historia

Grundaren
Sextonhundratalets England var ett land i inbördeskrig och jäsning. Där fanns ett livligt sökande på det sociala såväl som det politiska och religiösa området. George Fox (1624 - 1691) brukar räknas som kväkarrörelsens grundare. I 20-årsåldern ägnade han flera år åt ett ångestfyllt religiöst sökande, innan han år 1647 fann att han kunde möta Kristus i sitt eget inre, utan behov av präster eller andra mellanled. Den inställningen har sedan dess kännetecknat kväkarna, och för George Fox betydde det en vändning till ett liv av mycket aktiv förkunnelse. Efter fem år skedde det stora språnget framåt för hans rörelse, som kom att kallas kväkare men egentligen heter Vännernas samfund. "Kväkare" (Quakers på engelska = de som darrar eller skakar) är ett öknamn som det finns olika förklaringar till.

Det område i bergsdistriktet i norra England där Fox först vann stora anhängarskaror kallas bland kväkarna fortfarande "1652 Country". Detta år hade Fox på berget Pendle Hill en vision av ett stort folk som skulle samlas. Senare samma år predikade han på ett annat berg, Firbank Fell, och vann då flera tusen nya anhängare. Tiden tycktes vara mogen för den nya rörelsen. Bland dem som berett den religiösa grunden kan man nämna religiösa mystiker som mäster Eckehart och de radikala vederdöparna som uppstod i tyskspråkiga områden under reformationen.

Läs mera >> kring Fox

SVENSKA KVÄKARE

De första kväkarna som tillhörde vår linje blev medlemmar av Londons årsmöte under 1920- och 30-talen. 1935 (enligt anteckningarna i medlemsförteckningen) bildade de svenska Vännerna ett eget årsmöte oberoende av England och Norge, och det första årsmötet avhölls på Viggbyholmskolan. Detta årsmöte erkändes därpå av regeringen som ett självständigt kristet samfund, med rätt för medlemmarna att lämna statskyrkan.
Det kan noteras att denna självständighet understöddes av Svenska kyrkan genom ärkebiskopen Erling Eidem - i klar kontrast till de förföljelser som statskyrkan dessförinnan gjort sig skyldig till. Det finns beskrivet hur Eidem kom och besökte gruppen för att höra varför man ville lämna statskyrkan: "Och ärkebiskopen stannade lyssnande i flera timmar, innan allt blev färdigsagt. Då gav han oss sin välsignelse." Detta har också medfört att många medlemmar tillhört, och fortfarande tillhör, denna vidsynta kyrka: i Sverige är dubbelt medlemskap möjligt.
De kväkare som bildade det svenska årsmötet trodde på fred, demokrati och jämställdhet mellan könen. Man kan få en känsla för de stämningar som entusiasmerade den unga gruppen genom följande lilla stycke ur deras ansökan om ett eget samfund:

I en tid då en djup klyfta uppstått mellan kristendom och demokrati, representerar Vännernas samfund en innerlig enhet dem emellan. Vi tro oss därför ha ett särskilt ärende till andligen hemlösa människor, som efter historiska erfarenheter inom någon av de stora folkrörelserna, t. ex. arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, finna sig främmande inom en patriarkalisk samfundsform.

Emilia Fogelklou och andra kvinnor
I den lilla gruppen (25 stycken) fanns en stor andel kvinnor, bland dem må man särskilt nämna Emilia Fogelklou som kom att inspirera många. Hennes livsöde och insats är på många sätt typiska för de svenska kvinnliga Vännerna vid denna tid. Hon föddes i ett välbärgat hem med en vidsynt far som kostade på döttrarna en god utbildning. Emilia utbildade sig först till lärarinna och gick sedan vidare till akademiska studier. Som första kvinna i Sverige avlade hon en teologie kandidat-examen. Hennes teologiska produktion kom med åren att bli tämligen omfattande, och redan på grund av detta kan hon räknas till sin tids svenska kulturelit. Ordet teologi har en knastertorr klang, men Emilias teologi vilade på en självupplevd grund. Som mystiker är hon enastående i det svenska årsmötet. Hennes beskrivning av sitt möte med Gud är en av våra mest älskade texter:

Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne - fast det dröjde länge - var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud.

Läs mera >> Sverige och kväkarna

/DS