MXp

Väckelse - 'Rite vocatus' och Herrens vägar (5)

N.P. Madsen verkade som kyrkoherde i Kollerup-Hjortdal 1892-97, och blev den som startade Indre Mission (IM) i Fjerritslev. Läs om >> IM Fjerritslev

Väckelsen i Danmark har funnits inom statskyrkan som Grundtvigianismen för välmående fynska bönder och den pietistiska Indre Mission (IM) för jylländska västkustens fattiga fiskare. IM var en lågkyrklig väckelserörelse inom den Danske Folkekirke, påminnande om rörelser inom Svenska kyrkan som EFS och Bibeltrogna vänner. Indre Mission (IM) startade 1861 i Stenlille på Själland av bl.a prästen Vilhelm Beck.

Läs mera om >> Indre Mission

Den nye sockenprästen och Bitte Kristen, som N.P. Madsen berättar om  nedan får vara ett talande exempel på hur kyrkans Herre skänker nådes- och besökelsetid på det sätt och den tid han vill. Även när de vanliga vägarna inte riktigt fungerar. Och detta har vi också bevittnat i den svenska kristenhetens kyrkohistoria, och vi kan se det än i denna dag.

***

"R i t e    v o c a t u s"

"Jag kommer så väl ihåg Bitte Kristen från den tid, då det var trångt för Indre Missionen", skrev den för några år sedan hemgångne danske prästen N.P. Madsen. "Det hade kommit en ny präst till socknen, en präst som höll strängt på de kyrkliga formerna. Därför älskade han icke den verksamhet, som Bitte Kristen bedrev.
Hans verksamhet var för övrigt inte lätt att beskriva, ty han var litet av varje: missionär, kolportör och själasörjare. Han var för övrigt träskomakare till yrket, så det var endast på sina lediga stunder han bedrev predikoverksamhet. Kristen hade nämligen gamla dar fått sitt stora möte med Gud som gjorde honom till en salig människa, så salig att han inte kunde behålla det för sig själv.
Han måste ut. Och han började med att besöka sjuka och lidande, men hans verksamhet utvidgades hastigt. När han fick tillfälle därtill samlade han folk till bönemöten i en stuga eller loge. Då berättade han stilla och enkelt om hur gott det var att få komma till Jesus och få sitt skuldregister utstruket. Eller också gick han från hus till hus och delade ut traktater och talade med var och en, som han träffade, om det enda nödvändiga. Och han var nästan alltid välkommen, ty varhelst Bitte Kristen trädde in medförde han liksom en stråle av ljus, tröst och glädje med sig.

Men den nye prästen var inte glad åt Kristen eller hans verksamhet, vilken han nästan såg som en kyrklig oordning som stred både mot bibeln och den Augsburgska bekännelsen.
En dag lät prästen kalla honom till prästgården, och Kristen kom. Så snart han trädde innanför dörren till studierummet, gick prästen emot honom och sade i myndig ton: 'Säg mig, min gode man, är ni profet?' - 'Profet!' Kristen såg oförstående ut och bara stirrade på prästen. Han förstod inte vad han menade. 'Eller herde?' - 'Nej, herr pastor, jag är träskomakare till yrket.' - 'Eller lärare?' - 'Om jag är lärare, nej, jag en bara en enkel människa som aldrig har lärt något.' - 'Men varför har ni då tagit på er en herdes och lärares gärning?' - 'Vem har sagt det?' - 'Det säger alla. Ni predikar ju.' - 'Nej, herr pastor, det är jag för ringa till. Jag avlägger bara korta vittnesbörd, när jag får tillfälle till det.' - 'Ja, prat, ni utlägger ju Skriften offentligt i församlingen.' - 'Ja, efter min ringa förmåga.' - 'Men det har ni ingen rätt till?' - 'Varför det, herr pastor?' - 'För att det finns något, som heter 'rite vocatus'.' - 'Rite vo-, vad för något?' - 'Rite vocatus!' ropade prästen. 'Det står i Augsburgska bekännelsens Artikel XIV - och det betyder, att man är rätt kallad, det vill säga kallad av den kyrkliga myndigheten. Och är man inte det, får man inte undervisa offentligt. Men vem har kallat er, min gode Kristen?' - 'Det har Gud, herr pastor. I samma ögonblick jag blev fylld av Guds frid kunde jag inte låta bli att berätta för andra, hur lycklig jag blivit. Känner ni inte också till denna underbara glädje, detta inre tvång?' - 'Det hör inte till saken, vad jag känner,' svarade prästen. 'Men det får vara nog nu. Jag har kallat er hit för att varna er för att åstadkomma förvirring och oro i församlingen genom er verksamhet.' - 'Ja, herr pastor, Gud give att det kunde komma litet mer oro i församlingen, ty det verkar som om den sover.' Han fick inte tala vidare. Prästen öppnade dörren, och Kristen förstod att han skulle gå.

På vägen hem gick han och tänkte på den märkvärdiga 'rite vocatus'. I detsamma kom en gosse springande och ropande: 'Kristen, ni måste komma in till mor, ty hon håller på att dö.' Snart satt Kristen vid den döende kvinnans säng. Han fick nåd till att hjälpa den kämpande själen till Kristus. Strax innan hon slöt sina ögon för alltid, grep hon hans hand och sade med en strålande blick: 'Åh, Kristen, du kom som om du varit kallad av Gud!' Och Kristens ögon strålade i kapp med den döendes.

'Kallad av Gud', det är nog att vara rätt kallad."

---

Artikeln ovan är hämtad från en missionstidning år 1927.

---

Den Svenska kristenheten läser den svenska kyrkohistorien alltifrån den tid då evangeliet fördes till oss av Ansgar och våra katolska bröder. Hela kyrkohistorien fram till vår tid läser vi med tacksamhet, hjärtats glädje och ögonens tårar, därför att Herren alltid varit mäktig att föra sin vilja igenom. Han finner alltid på råd och vägar att gestalta sitt nådesrike…

/DS