MXp

V ä c k e l s e  -  K y r k a   &   f r i k y r k a

Den Svenska kristenhetens nationella och historiska huvudkategorier är Svenska kyrkan och frikyrkorna.

Docenten i kyrkohistoria Göran Åberg skriver i en artikel "Folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län" - i Väckelsens folk, Jönköping 1998, ISSN 0347-917x - att religionssociologen Margareta Skog i sina studier talar om kyrklighetsmått och kyrklighetstal, något som erhålles genom sammanläggning av måttet på frikyrklighet med kyrksamhetstalet i Svenska kyrkan. Störst kyrklighetsgrad efter kyrklighetsmått uppnås i Jönköpings län med Västerbottens län på andra plats.

Enligt Göran Åberg är orsaken till den kraftiga religiösa livaktigheten i Jönköpings län folkväckelsen på 1800-talet som till en början var inomkyrklig men så småningom alltmer blev frikyrklig. Åbergs artikel beskriver folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län från 1800-talet till idag.

Till folkväckelsens vägröjare i Jönköpings län hörde inte bara lekmän som Mormor på Herrestad [Göran Åberg utkommer senare under 2005 med ny bok om denna pionjär], Arvid i Sunnerbo, Johanna i Krokvadet, Katarina på Backen och många andra utan också ett antal andligt levande prästmän. De benämndes vanligen väckelsepräster, och av dessa nämner Åberg särskilt fyra präster, nämligen Jonas Sandell, Carl Johan Svalander, Per Pettersson och Håkan Sjögren.

Nedan återges en historisk summarisk exposé över folkväckelsen åren 1880-1930 av ett delvis åsyna vittne, nämligen Viktor Johansson, missionsföreståndaren för Svenska Alliansmissionen. Texten nedan är hämtad ur den återkommande serien "Månad efter månad" i missionstidningen Trosvittnet, årgång 1931 nr 10, sid 155-156.

***

V ä c k e l s e t i d e r, eller som Petrus kallar det, "tider av vederkvickelse", komma nu och då. Det har varit besökelsetider, då Guds Ande varit verksam, och fortsätter: Jönköping har som Kapernaum på Jesu tid varit upphöjd ända till himmelen. Detta är en Guds nåd, men därmed följer ett stort ansvar. Alltsedan 1840-talet har denna stad varit föremål för täta besökelsetider. År 1853 bildades Jönköpings missionsförening, som fick sitt säte här i staden. Ordet predikades av andligen levandegjorda präster och lekmän vid föreningens kvartalsmöten och dessemellan, och själar fördes från mörker till Guds underbara ljus. Så gick Guds verk framåt i stad och på landsbygd.

Så kom efter mången gång under tårar och troget såningsarbete de underbara väckelseåren 1876 och 1877, som berörde hela vårt land och flera andra länder och icke minst Jönköpings stad och län samt närliggande provinser. Gud hade sådana organ, som han fick bruka under denna tid. Ute i landsbygden uppstod riktiga läsarehärdar omkring troende präster, som gjorde gemensam sak med Jönköpingspredikanterna, såsom S. Henriks, då vice komminister i Gnosjö och en tid samtidigt vicepastor i moderförsamlingen Kulltorp. Västbo, Östbo och Mo härader besöktes kraftigt av denna genomgripande väckelse. Fiendskapen var stor mot prästen och alla som kom till tro. Tofteryd och Hagshult var en annan härd, där den andliga elden brann klar. I den förstnämnda socknen med sina då tvenne annex, Byarum och Bondstorp, var den gudfruktige Håkan Sjögren kyrkoherde. Till den sistnämnda socknen med moderförsamlingen Fryele kom pastor Karl Palmberg som vice komminister under ett år. Där blåste nu väckelsens vindar, vilka sträckte sig vida omkring, ja, i två à tre härader. Här och där i bygderna fanns det sålunda gudhängivna präster och predikanter som arbetade sida vid sida. Så kom högtiderna i Jönköping, kvartalsmötena, då dessa präster och predikanter hade stora skaror samlade. Det fanns då en enda järnväg som stod i förbindelse med Jönköping, nämligen Falköping-Nässjö. De flesta kom antingen åkande efter häst eller gående. För många var det flera mil att gå, men färden underlättades med samtal och sång. Vid dessa kvartalsmöten blev många vunna för Gud.

På 1880-talet, då Svenning Johansson var predikant i stadsmissionsföreningen, som hade sitt säte i Gamla missionshuset, vilket då ägdes av Jönköpings missionsförening, berättade en gammal trovärdig medlem i denna förening följande: "Under tre års tid var det väckelse sommar såväl som vinter. Vi samlades aldrig till ett möte, då icke en eller flera överlämnade sig åt Herren."

Under dessa här nämnda väckelsetider tillgick det ej riktigt såsom nu. I regel hölls det ej några eftermöten för bekymrade, utan dessa lämnades uteslutande åt Guds Ande. Skarorna samlades, hörde, väcktes och sökte sig ofta i sin ensamhet till korset. Genom korsets predikan kom de till frid och fick frälsningsvisshet. Och så blev det andliga genombrottet uppenbart både för vänner och fiender. Dessa frälsta blev levande vittnen, var de gick fram. "De som trodde hans ord, de sjöngo hans lov."

Väckelsearbetet under de senaste fem årtiondena [1880-1930] har bedrivits något annorlunda. Ordet har predikats, och så har man inbjudit de bekymrade till eftermöte. Man har gått omkring i bänkarna och samtalat med själar. De som velat överlämna sig åt Herren ha fått böja knä och själva bekänna sina synder högt. Så ha de nu frälsta blivit erinrade om löftesorden, att den som bekänner, honom varder det förlåtet. Eller ock har man bjudit bekymrade att träda in i en liten sal och där handlat sammalunda.

Detta omslag när det gäller sättet kom nog över hit från England och Amerika genom Frälsningsarmén och även genom vår yttre missions grundläggare missionär F. Franson, då han första gången kom hit på 1880-talet och höll väckelsemöten i många av vårt lands städer. Efter predikan for han som en brinnande pil fram i bänkarna och manade synder att böja sig för Gud och bekänna sina synder. Han uppmanade Guds barn att på detta sätt deltaga i eftermötena och föra själar till Kristus. Denna metod, om man så får kalla det, har nog slagit igenom i alla samfund. Man vill genom predikan kasta ut noten och genom eftermöte draga in den, ja, gärna ock räkna fiskarna. Och göres detta vid Jesu fötter, så bevaras man även i ödmjukhet, även om fiskarna äro etthundrafemtiotre. Under väckelsetider sjöng man ofta en sång, vars kör ljöd så här:

"O, huru ljuvligt att se,
att ett notdrag kan ge,
fiskar etthundrafemtiotre".

Båda sätten har Herren använt sig av, men i det senare fallet har nog många misstag begåtts, och man har ej alltid letts av Herrens Ande. Dock har det säkerligen bringat rika skördar in i Guds lada. Det öppna framträdandet har stärkt den svage, och det har gått lättare att bekänna, att man vill tillhöra Herren. Detta tillvägagångssätt har många gånger förargat, men ofta ha dessa som förargats blivit gripna genom samtalet och kommit till Herren.

Det heter ju ock i bröllopsbjudningen till sist: "Gå ut och nödga dem att komma in, på det att mitt hus må bliva fullt".

Jönköpings stad har även på detta århundrade haft sina kraftiga besökelsetider. År 1907 på vintern, då pastor W. Gilén verkade i Stora missionshuset, samlades stora skaror kväll efter kväll, och det troddes att närmare tvåtusen begärt förbön. Själv var jag vittne till, hurusom kväll efter kväll lilla salen vid eftermötena fylldes av gråtande och bedjande själar. Även sedan denna tid hava smärre väckelser uppstått, men trots all andlig verksamhet, har det vilat något av trötthet över det hela, detta emedan man ej fått se någon synbar frukt.

---

Den Svenska kristenheten har i sin historia erfarenhet av Herrens besökelsetider och tider av vederkvickelse i såväl kyrka som frikyrka. Dessa tider handlar inte om någonting vi kan vänta i repris, utan de är unika nådesutgjutanden över församlingar på ett unikt sätt i olika sammanhang. Det är Guds nåd som utgjuts där Guds Ord får göra sitt nådesverk till vederkvickelse. Den svenska kristenheten av idag ser demografiskt helt annorlunda än den vi möter i kyrkohistorien. Nu finns en bredd och en mångfald kyrkor av inhemska och invandrade efterföljare till Kristus Jesus, kyrkans Herre.

/DS