MXp

ÖSTERNS ORTODOXA KYRKA

En verklig pärla är boken "Den ortodoxa kyrkan" av rysk-ortodoxe teologen Nicolas Zernov (1898-1980). Den utgavs av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1955 med förord av Göran Fahlström. Denna svenska upplaga lär oss nordbor mer om den ortodoxa - och särskilt den ryska - kyrkan.

Vi svenskar i allmänhet har inte lätt att begripa och förstå så värst mycket om den ortodoxa kyrkan. Vad vi i allmänhet känner till är att det finns många olika slags ortodoxa kyrkor. Syrisk-ortodoxa, serbisk-ortodoxa, grekisk-ortodoxa och rysk-ortodoxa kyrkorna är några av alla olika nationella ortodoxa kyrkor vi känner till namnet.

För en Kristen Medel-Svensson är boken en guldgruva att ösa ur till en djupare förståelse av Österns Ortodoxa Kyrka, vilket är den korrekta benämningen på det vi vanligtvis kallar "den ortodoxa kyrkan". 

Nicolas Zernov skriver: - Splittringen mellan Kristi efterföljare har alltid varit till anstöt för människor och en synd mot den Helige Ande. I vår tid är den faktiskt ännu skadligare än tidigare, därför att den är en förnekelse av själva den mission, som kyrkan är kallad att utföra i den moderna världen, och som nationerna väntar på.

Enheten håller på att bli en tvingande nödvändighet, men vägen till detta mål är ännu dold i fördomarnas och misstänkliggörandets dimmor. De kristna förlamas av sitt slöa accepterande av splittringen, fortsätter Zernov. Allvarsord men nog alltför sanna inte bara för femtio år sedan…

Dock, säger han, finns det bestämda tecken som tyder på att århundradens fiendskap inom den splittrade kristenheten håller på att ge vika för en ny, vänskaplig anda och för strävan efter ömsesidig förståelse. Och den framgång som enhetsplanerna får på missionsfälten visar klart att de kristna i dag - åtminstone på en del håll - söker komma ifrån kapplöpningen efter själar och allvarligt strävar efter att få slut på den nuvarande splittringen.

Förhållandet mellan olika protestantiska konfessioner - skriver Zernov - har blivit bättre; men den djupa avgrund, som skiljer Roms kyrka från reformationskyrkorna, finns alltjämt. Och den starka motsättning mellan Österns och Västerns kristna, som förgiftat deras liv det sista årtusendet, är långt ifrån övervunnen.

Nicolas Zernov berör också förhållandet mellan Nordens och Rysslands kristna. Att kristendomen togs emot ungefär samtidigt och att en viss förbindelse fanns i början. Men att de gick åt var sitt håll, ryssarna följde den bysantinska traditionen och nordborna under Roms ledning. Att man bekänner sig till samma kristna tro och att som lemmar i samma kropp ha ansvar för varandra har helt fallit i glömska.

I Västern handlar, känner och tänker en kristen såsom enskild individ, skriver Zernov. I Östern känner sig en kristen först och främst som medlem av en stor familj. Västern föredrar klara koncisa formler; man är logisk och analytisk. I Östern betraktar man kristen tro mera såsom liv än som lära; man har misstro mot alltför fint uttänkta definitioner.

Romarkyrkan har sitt hemvist bland de latinska folken, olika former av protestantism finns hos de anglosachsiska, germanska och nordiska folken, och den ortodoxa kyrkan har sin härd i Östern. Nicolas Zernov säger: - Detta vill med andra ord säga, att samma kristna utsäde frambragt olika frukter på de olika områdena på jorden. Men i stället för att det skulle betyda härlighet och rikedom för de kristna, har gåvornas mångfald blivit en stötesten och orsak till strid och oenighet. Gud har skapat denna värld både till enhet och olikheter, och kyrkan måste - såsom en återspegling av den gudomliga ordningen - vara trofast mot denna syn.

Innan man kan diskutera ämnen som påvens ofelbarhet, frågan om 'filioque', det trefaldiga ämbetet, sola gratia, barndopet eller olika spörsmål om nattvardsläran, måste man ge sig i kast med att få bort andra hinder. De aktuella hindren är följande:

a) De splittrade kristnas motvilja och misstro mot varandra,

b) Bristande tilltro till möjligheten av enhet,

c) Förkastande av andra konfessioners sakrament.

Var befinner vi oss idag femtio år senare? Räcker det med intellektuell behandling av skiljaktigheterna innan ånger och försoning gjort sitt?

Det som kan få ett försoningsarbete att blomma är, skriver Zernov, ett radikalt förkastande av likriktningen såsom en helt felaktig idé. Här torde Sverige med sin hållning av homogenitet vara ett absolut memento.

Tillbaka till enheten! - det är Nicolas Zernovs slutmaning. Enheten kräver en kärleksfull och grundlig förståelse av de andra konfessionerna. Och de medlemmar av kyrkan som hört kallelsen att ge sina liv åt försoningsarbetet, förtjänar att kallas den kristna enhetens missionärer. Deras uppgift är att så långt det är möjligt sätta sig in i andra konfessioners liv och arbete och på det sättet bli enande band mellan de splittrade kristna. 

Nicolas Zernov var förutom teolog och forskare också grundare av Brödraskapet St. Alban och St. Sergius.
>> Fellowship of St Alban & St Sergius

Läs om >> Brödraskapets historia

Läs också Andrew Walker, Professor of Theology, Kings College, London. A Chapter from "Living Orthodoxy in the Modern World" >> professor Andrew Walker

---

Den Svenska kristenheten har ett och annat seminarium kvar att hämta hem från Österns ortodoxa kyrka i utmaningen som finns i 'sobornost' och den givna enhetens gåva…

/DS