MXp

The M'Xp-High*Light*Site Pris för bästa Preacher site 2005 förklaras härmed tilldelat följande outstanding website
O u t t a l k - P r e a c h e r s  C o r n e r.

M'Xp´s motivering för prisets utdelande:

Outtalk-Preachers Corner utses till 2005 års bästa Preacher site därför att denna website har en teknisk och innehållslig kvalitet som oöverträffat går utöver det hittills sjösatta - och predikade - Outtalk som hörts och skådats norr om Donau och dess himla- och azurblå. Innehållet är av en klass för sig med ett urval som hela tiden är på yttersta framkant avseende kommunikationskompetens i den svenska protestantiska-lutherska-katolska-ortodoxa kyrkoprovinsens alla kategorier av djup, bredd, höjd och längd.

Editor: Roger Arnfjell

Proffs på media och samverkan mellan media och personliga nätverk.
Han kan dessutom en hel del om bl.a.:

· Svensk kristenhet
· Ett otal andra sajter i egen och andras webmasteri
· Apostlagärningarna och principer för församlingsväxt
· 5 missuppfattningar när det gäller media
· Media och sociala nätverk
· Foto
· 5 faktorer för en lyckad internetsatsning
· Norrlandsturism
· Vågar vi se bakom skärmen? Om bruk och missbruk av Internet

Vänligen visitera värdig webbsite >> Outtalk-Preachers Corner

2005-05-31
/M'Xp

Fotnot:
Visst är det lite kymigt att en mikroföreteelse som M'Xp delar ut Pris till ett fullblodsproffs som Outtalk:s editor?! Men - Varför inte!
Också den minste uppstickaren - t.o.m. pensionerad - som knappt lärt html kunde ju utdela ett Award [eller vad det nu heter] vilket just nu bevisats möjligt. Du & jag växer och lär så länge vi vill - och kan. Q.E.D.

/DS

L u t h e r v ä c k e l s e   e l l e r   P i n g s t v ä c k e l s e …  

David Wilkerson om Väckelse
Ni har fastnat i tv-soffan och glömt de förlorade! - Gud säger till Sveriges kristna: 'Jag kan inte göra allt jag vill med er, eftersom vi är i otakt med varandra. Det beror inte på att ni har fallit i avfällighet eller ondska. Problemet ligger på en annan nivå: Sveriges kristna har gripits av apati och håglöshet…'

Läs >> om Wilkersons budskap

Väckelse & media
Roger Arnfjäll: om Pietisten:s & Aftonbladet:s prenumeranter, om EFS:s 13 miljon böcker, om "långa media" m.m. 
Se >> Outtalk-Preachers Corner

CENTRUM FÖR VÄCKELSE
I Finland finns ett Centrum för väckelse! Finska Missionssällskapet (FMS) - missionsorganisation i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, grundad 1859. 

Gå till >> Finland

Funderingar kring äkta och falskt
Eftersom en hel del blivit marknadsmässigt på väckelsefronten med en hel del charkuteriprodukter, alltså köttsligt, måste vi vaka över det som sveper fram och erbjuds på lättköpta vägar. Ett hjälpmedel är att ta tillvara tidigare erfarenheter. Läs om Jonathan Edwards och C.O. Rosenius m.fl

Läs >> fädernas checklistor

***

VEM FUNDERAR PÅ VÄCKELSE OCH FÖRNYELSE? PÅ REVIVAL & RENEWAL?

Själv gör jag det. Går och grunnar, och undrar… Hur är det egentligen? Finns det i Bibeln? - Jo, det gör det ju... Även om inte själva ordet "väckelse" förekommer. Så finns det en uppsjö av ord från Herren Gud om hur han vill väcka oss. "Om mitt folk ändå ville höra mig…", ropar HERREN till sitt folk i dess olydnad (Ps 81:14). Tänk bara på alla profeternas ord i ärendet, t.ex. "Detta är det folk som inte lyssnar HERRENS, sin Guds, röst…" (Jer 7:28).

Från första till sista kapitlet i Bibeln går den röda tråden om att "höra", men också att "inte höra", dvs olydnaden. Bibeln talar om synd och nåd. Denna bok - Den heliga Skrift - talar om väckelse från synd och om ett liv i förnyelse.

Bibeln talar inte om Matta al-Maskinväckelse, eller om G12-väckelse, eller JPII-väckelse, inte om Lutherväckelse, inte heller om Trosväckelse, inte om Schartauväckelse, inte heller om Pingstväckelse eller om Lutherväckelse, inte om Torontoväckelse eller Baptistväckelse eller om någon annan väckelse.

Bibeln talar om Guds egen väckelse i Guds församling. Herren vill ett andligt uppvaknande, ett väckande. Vad innebär detta väckande? Jo, det som de gammalkyrkliga predikanterna återkommer med i sin schartauanska tillämpning avseende de väckta. Att Herrens nåd ska få väcka syndare, leda dem till kors och försoning, till uppväckelse, omvändelse och pånyttfödelsens nya liv och där bevaras i nåden. Avsikten med väckelsen är det som följer ur Guds eget väckelsebudskap i Upp. 18:4-6. Att Guds folk drar ut ur Babylon och lever det nya livet med vetekornets hemlighet. Guds folk kan inte leva ett "beblandelsens" liv som i Daniels syn (Dan 2:42), men får ett "helighetens" liv enligt evangelisten Lukas (Apg 2:42).

/DS

Sundar Singh i Stora Missionshuset i Jönköping 1922

Tolk A.P. Franklin

Foto: SAM:s arkiv/Jfa

It is better to burn quickly and melt many souls than to burn slowly and melt none" - A quote from "Sadhu Sundar Singh" by Phyllis Thompson, 1992, OM Publishing, Bromley, Kent, UK. ISBN 1-85078-099-4

Barely hours before he intended to take his own life [only 15 years old], the young Sundar Singh had a dramatic vision of Jesus Christ. Immediately the emptiness and despair that had filled his heart was lifted, and his search for inner peace was over.
Despite opposition and rejection at home, he soon knew that he had to share his faith throughout the towns and villages of India, and beyond into the dangerous mountain regions of Tibet.
What better way than to put on the robes of a sadhu, and to take to the road with no guarantee of food or shelter, but with a passionate desire to live as his Master had done before him?
- Introduction to the book by Phyllis Thompson.

Over a century ago, on 3 September 1899, a Sikh mother gave birth to her youngest son in a remote village in the Punjab. He was born into the family of a landowner, wealthy enough by local standards, but of little importance in an India ruled by the British Raj. Those were the days when Indians were second-class citizens in their own country, when they could be ejected unprotesting from a railway carriage into which a European wished to deposit himself and his luggage. Hindus, Muslims and Sikhs alike had to accept the supremacy of the white man who was almost like a being from another world, a caste to himself, living apart from the masses in an out of the way Punjab village emerged a figure whose short life of less than forty years influenced not only multitudes in his own country, but also in the western world.
- Phyllis Thompson, Preface of the book about Sadhu Sundar Singh.

***

Sundar Singh föddes i Rampur, norra Indien, 1889, försvann på väg till Tibet 1929 och dödförklarad av indiska staten 1933.

***

Presentation Sundar Singh
Read more >> TheologyBooks.com

***
Sundar Singh i Göteborg, Gränna och Jönköping under året 1922.
"Överflödande liv" predikan i Gränna kyrka den 2 maj 1922: läs >> PREDIKAN Gränna kyrka

***
Saulus, Sundar Singh, William Booth
Tidningen Livsnära, Luthersk Inremission r f i Finland
Se text >> Livsnära, Finland

***

"Jag har Kristus"
Svaret till professorn
Källa >> Sam Wåhlin  UNDERVISNING Det finns ingen som Jesus >> Pingst

***

Geman site about Sundar Singh
Read in German >> Homepage Joss

***

Den Svenska kristenheten med all dess mångfald har tusen och åter tusen blivande unga pionjärer på väg ut i Guds rikes tjänst, här hemma i Sverige och ute i världen. Sverige har idag 1,1 miljon utrikes födda invånare, "invandrare", vilket också är ett tecken i kristenheten för att kyrkans Herre gett resursförstärkning i landet inte minst av många unga människor. Sadhu Sundar Singh är 15 år när han beger sig ut på Äventyr i Guds rike. Hemma i Indien. Till Himalaya. Tibet. Och 33 år gammal predikar han i Gränna, Jönköping och Göteborg och inspirerar till mission och till ett liv i utgivande. Svensk kristenhet har fostrat mången pionjär. I den långa raden kan nämnas en Birgitta, Olaus Petri, Emilia Petersen, Fredrik Franson, Elsa Brändström, Carl Olof Rosenius, Eva Spångberg, Henric Schartau, Hanna Ouchterlony.

Ute i landet finns det tusen och åter tusentals ädelstenar, unga män och kvinnor, ovetande om det som är framför eller redan med visionerna. Herren har en uppsjö lärjungar och pionjärer av vanligt och ovanligt slag på tillväxt och i vardande…

/DS

FÖRNYELSE… Väckelse

Begreppet "väckelse" hör hemma i kyrkohistorien, säger man. Andra menar att begreppet inte är relevant för andra än för protestantismens evangeliska/evangelikala. Faktum är att ordet "väckelse" inte har klangbotten i hela kristenheten. För ortodoxa, katoliker och svenskkyrkliga är begreppet "förnyelse" mera adekvat som uttryck för andlig längtan, andlig förnyelse och väckelse.

Av denna anledning är det befogat att språkmässigt tillåta varandra - beroende på hemvist - att använda det ena eller det andra begreppet, "väckelse" eller "förnyelse".  

***

Pingströrelsen - "väckelse"
1907 kan sättas som det år då pingstväckelsen kom till Sverige. Denna nya rörelse såg många som bönhörelse. På flera håll i vårt land hade man kring sekelskiftet bett om en väckelse för Guds folk och människors omvändelse. På bönekort, som spreds över hela landet, kunde man läsa böneorden: "Herre, sänd en väckelse och börja med mig!"

Bland dem som under året 1907 for till den norska huvudstaden för att lyssna till T. B. Barratt var den då 23-årige baptistpredikanten i Lidköping Lewi Pethrus. Han hade i Dagens Nyheter läst om Barrats väckelse i Oslo. Han svarade ja på Barratts frågor: "Vill du bli vad som helst för Jesus? Vill du göra vad som helst för Jesus? Vill du gå vart som helst för Jesus?" Lewi Pethrus vittnar: "Från den stunden var jag med i pingstväckelsen".
Läs >> om Lewi Pethrus

***

Några kyrkliga förnyelserörelser:
I Den svenska kristenheten finns alltså rörelser såsom Kyrklig förnyelse, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska Kyrkan och Oasrörelsen för förnyelse, evangelisation och enhet. 

***

1934 gav Fader Gunnar ut boken om "Kyrklig Förnyelse". I denna bok gavs mening och förnyelse åt vårt andliga arv. Under sin livstid hann han förverkliga många av sina drömmar. Han var med och startade arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) med allt vad det har betytt för högkyrkliga bekännare inom svenska kyrkan.
Läs om Gratia Dei >>  och f.Gunnar

aKF om  >>  förnyelse

"Det gäller hela tiden att hitta en rätt balans mellan tradition och förnyelse. Den församling, som inte vårdar "sina gamla" förlorar dem och den församling som inte söker nya sätt att utrycka "den tro som en gång för alla har överlämnats" når inga "nya" människor.
Utgångspunkten för all förnyelse är att varje församling, "där Guds ord rent och klart förkunnas och sakramenten efter Kristi instiftelse förvaltas," har allt som behövs för att vara kyrka."
Källa >>  Kalin

***

Oasrörelsen om förnyelse:
Oasrörelsens huvudord är "förnyelse, evangelisation och enhet på evangelisk  luthersk grund". Per-Olof Olsson, ordf., skriver OASBLADET Nr 1/2005: - HERRENS ELD! Skulle önska att den brann. Det finns problem med uttrycket "Herrens eld". Den kan blandas samman med vanlig mänsklig aktivitet. Man vill tvinga fram resultat genom att "elda på" massorna. Men det är en stor, stor skillnad mellan Guds eld och människans eld… Verklig förnyelse kommer endast från den sanne Förnyaren. Honom går det inte att ersätta. Bibeln ropar ut: "Vänta efter Herren!" Men vi drabbas lätt av frustrationer av att inget tycks hända och försöker skynda på Gud. Ibland engagerar vi s.k. säkra förkunnar-kort, sätter stor tilltro till olika växtkoncept… Jesus bad sina lärjungar att vänta tålmodigt tills Guds eld kom på pingstdagen… Vi vet genom bibelns rapporter att då den himmelska elden föll var det 120 personer som satts i brand. Vad händ med de andra 380? Kanske de inte kunde vänta… 
Se >> Oasrörelsens hemsida

***

EFS, Etiopien och väckelse
Vad hände då med de evangeliska församlingarna i Etiopien utan hjälp av missionärer. Det hände stora ting. Det blev väckelse i Etiopien i slutet av 30-talet. Och väckelsen kom att helt ledas av etiopiska pastorer och evangelister. Inte förrän 1943 kunde de första EFS-missionärerna återvända till Etiopien…Men väckelse spred sig som en löpeld och karismatiska yttringar visade sig. Mekane Yesus-kyrkan är en levande kyrka, där också många lekmän har stora uppgifter. 1866 kom de första EFS-missionärerna till Massaua i Eritrea. 1904 kom den förste EFS-missionären till Addis och in till Wollega, nu finns det 2 miljoner döpta medlemmar i Mekane Yesus-kyrkan. 1995 fanns det 477 präster, 987 evangelister och 23 EFS-missionärer. Vi gläds men yvs inte. Det är genom Guds nåd det har skett. Läs >> EFS historia

***

S:ta Eugenia om förnyelsen: 
- Vi skall inte så som folk i församlingen i Korint säga: "Jag hör till Paulus, jag är liberal och öppen och modern" eller "Jag hör till Kefas, jag står på den Helige Faderns sida, jag är traditionsmedveten och konservativ". Därmed hotar vi att splittra enheten i församlingen, i stiftet och i kyrkan. Det bör vara högt i taket i vår kyrka. Här behövs både trons förnyelse och trons förankring, både en Petrus och en Paulus. Med all rätt firar vi dem i en gemensam högtid, som våra lysande föredömen, därför att "de förenades i en och samma uppgift och förhärligades med en och samma segerkrans." Se >> S:ta Eugenia

***

Etiopiens ortodoxa kyrka är en av de äldsta kristna kyrkorna i världen och betraktades som statsreligion redan på 400-talet… Det pågår en väckelse inom den ortodoxa kyrkan, och särskilt stark är den bland ungdomarna. De erkänns inte och tas inte emot i sina församlingar, och många går till andra kyrkor. Läs >> Lutherhjälpen

***

Om ortodoxa kyrkans sobornost och väckelse:
Läs Per Åkerlund i Kyrkans Tidning 12/13 2005
>> text i debattartikel

***

Hela Den Svenska kristenheten lever mer eller mindre i längtan och förväntan efter förnyelse och enhet i den helige Ande; vare sig man talar om Förnyelse eller Väckelse.
   Bönen må vara att kyrkan i landet väntar och förbereds på det sätt som låter Herren själv få utföra sitt nådesverk genom sitt Ord och sin Ande…   
   Bönen är att Nådens Gud ville skänka sin kyrka ny nåd och ny kraft; och i nytt liv med ny enhet att fullgöra missionens gemensamma uppdrag…

/DS

Martin Luther - Lutherbilden

Den Svenska kristenheten har i sin historia ett icke ringa arv av lutherskt tänkande och evangelisk-luthersk tro. I vår tid är det en icke ringa del av landets troende som lever i och bär detta arv. En förvaltare av detta arv är stiftelsen Biblicum med bl.a. teologisk utbildning i Ljungby, sin tidskrift och stort arkiv med tidskriften från fyra årtionden samt ett antal inscannade böcker på nätet.
Läs om >>  Biblicum

***

Ett exempel på dessa inscannade böcker är "Lutherdomens första tid i Sverige" av Seth Erlandsson.
Läs >> inscannad bok

***

Från tidskriften Biblicum 1972 nr 1 läser man artiklar av bl.a. David Hedegård och Gustav Adolf Danell samt om Luthersk luthersk teologi och skriftsyn.
Läs >> årgång 1972 nr 1

*** 

Från arkivet hämtas tre artiklar om Luther och lutherbilden:

Birgit Stolt, professor i tyska språket, känd för sitt arbete "Språkblandningen i Luthers bordssamtal" (Luther och studenterna talade tyska och latin om vartannat), skriver i Svensk Teologisk Kvartalsskrift 66/1990 en artikel om dagens svenska bild av Luther. Artikeln bär rubriken: "Bister, mörk och sammanbiten: den svenska vrångbilden av Martin Luther"
Läs >> om lutherbilden

Birgit Stolt: Martin Luther, Människohjärtat och Bibeln. Bokförlaget Verbum, Box 15169, 10465 Stockholm.
Läs >> Birgit Stolt

Ragnar Holte, Luther och lutherbilden: en kritisk granskning, Proprius förlag, Stockholm 1984. 53 sid
Läs >>  Ragnar Holte  

/DS

Bild: SAM:s arkiv/Jfa

Martin Luther - Fredrik Franson

Texten nedan är mycket intressant. Den svenske "världsevangelisten" FREDRIK FRANSON skriver bl.a. om Martin Luther. Texten är hämtad från Fransons bok Himlauret. Om Franson och Himlauret, se fotnot nedan.

Det som bl.a. är intresseväckande är Fransons respekt visavi reformatorn och hur denne refererar till Luther som den auktoritet han varit i kyrkans historia. Den svenska kristenheten av i dag har i sin längtan efter enhet, väckelse och förnyelse inspiration att hämta från Fredrik Franson.

***

Reformatorn Martin Luther trodde - skriver F. Franson i slutkapitlets sista stycke i Himlauret - att Herren Jesus skulle komma någon påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.

Och ingen kan djupare än Luther gjorde längta efter denna dag. Se här några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i Adventet angående domedagen:

"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och ropa till vår Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från allt ondt, o, så låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund,
och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "Borde vi då icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till och i grund förgöra allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta
jemmerliga elände taga ett slut."

Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång, som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang.alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det dagliga bedjandet om Herrens tillkommelse, taga sig en särskild bönevecka hvarje år, tills Herren kommer, för att bedja derom. Påskveckan, uti hvilken den 69:de årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket passande.

Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag föreslå en sådan bönevecka påskveckan år 1898 att begynna redan
palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M. och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare, kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre och yngre, barnen icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.

Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall "den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för dem "bestämda kosten," Luk. 12:42, "deras mat," Matt. 24:45, om hans
tillkommelse, blifva satt öfver "alla hans egodelar."

Huru många af eder skola väl få den hedern!

Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke minst kraftigt bidraga äfven till väckelse, till inhöstandet af de sista kärfvarna.

Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:   Kom, Herre Jesus! Amen!

---

Källa:
Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson
Webbadress e-book: <gutenberg.org/files/15786/15786-8.txt>

FOTNOT:

Om Himlauret år 1897
Läs >> DAGEN-artikel om Franson

/DS

Foto: EMANUEL Kazakstan

V ä c k e l s e  -  m e d  l e v a n d e  s t r ö m m a r

***

Den första vattenströmmen är en text hämtad från en webbsajt med ett katolskt perspektiv i ämnet KEEPING REVIVAL ALIVE. Två av femton råd lyder: 

- Be orthodox
Emphasize the Bible, the teachings of the Church, and the power of the Holy Spirit and you will never go wrong. Do not neglect the teachings that are unpopular in our culture but allow God to present them through you in love.

- Be holy
Allow God to deal with you about your own sins, and with the help of the Holy Spirit and the sacraments, make appropriate changes in your attitudes and behaviours. When we are ultimately judged it is going to be based on what we did and not what we said. Allow your encounter with God to move you toward relationship with God

Se webbsidan >> Keeping revival alive

***

 
Den andra vattenströmmen finns i en undervisning från koptiska kyrkan av Shenouda III om den helige Ande:

Vetekornet bär livskraften inom sig, men denna kraft kommer inte till uttryck förrän de rätta omständigheterna ger det tillfälle att växa.
Om det möter dessa omständigheter, som jordmån, vatten, värme och ljus, kommer det att växa - annars förblir det som det är, utan förändring eller aktivitet. Ett annat exempel ser vi i atomernas kraft. Om denna kraft möter de rätta omständigheterna exploderar de och ger energi - annars förblir de som de är, inaktiva.

Läs undervisningen om Andens verk av >>  Shenouda III

***

En tredje vattenström finner vi på en alldeles vanlig församlings alldeles vanliga hemsida något så ovanligt som en särskild avdelning för Väckelse. Man skriver: "Historien innehåller många exempel på hur Gud förändrat hela bygder. På denna sida om väckelse kommer vi att samla texter och länkar av intresse kring detta ämne."

Läs hemsidan från Hällebergskyrkan om >> VÄCKELSE
 

/DS

V ä c k e l s e  -  F i s k a r ' n   &   p r ä s t e r n a

Stationsföreståndaren vid Dala Station (HSJ) E.G. Hjerpe (f. 1858) skriver i det svensk-amerikanska Veckobladet i januari år 1924:

***

Då jag i dag den 9 januari [1924] i Veckobladet fick se en predikan av J.P. Johansson, vanligen kallad "Fiskar'n", i Jönköping, fördes mina tankar tillbaka till den tid då Johansson var en verklig fiskare vid det på den tiden betydelsefulla bruket Ohs i Gällaryds socken, Småland. Vidare såg jag i tidningen, att Johansson fått sluta sin arbetsdag på jorden och ingå i den eviga sabbatsvilan. Då jag fick se denna predikan, kunde jag icke låta bli att läsa den, och den var värd att läsas många gånger om, emedan den innehåller det mest fria och gudomliga evangelium om Guds outgrundliga barmhärtighet och nåd till frälsning.

Vad som särskilt gör Johanssons minne dyrt och kärt för mig är att jag, samtidigt som han var fiskare vid Ohs järnbruk, också bodde där och tjänade mitt livsuppehälle som smeddräng vid bruket. Han var då en varmhjärtad och nitälskande kristen, som ofta vid läsaremöten föreläste ur Rosenii och Waldenströms skrifter för dem som ville samlas och lyssna. Jag var då en ung, glad, yr och oomvänd yngling, som icke hade något intresse i "läsarnas" liv och tillställningar. Jag hade dock en djup respekt för dessa människor och deras religion, men jag var mycket rädd för att komma i närmare beröring med dem. Hellre tog jag till flykten än att komma dem nära och inlåta mig i något samtal med dem i andliga ting. Ty jag kände att min ställning var ohållbar både i deras och mina ögon.

Min äldre broder Carl, i vars tjänst jag var, var en mycket intim vän med "Fiskar'n" och av samma sinne som han och jag vet, att de bad till Gud för mig; och en söndagseftermiddag i böneveckan 1874 hade "läsarna" ett möte i ett soldathemman, Svänamo, en fjärdingsväg från bruket [= 2672 meter, 1/4 mil enligt den gamla mätningen]. Av en oförklarig och osynlig makt drevs jag dit. Rummet, som mötet hölls uti, var icke synnerligen stort, men tämligen väl fyllt av människor. Bänkarna utgjordes av bräder, lagda på stolar och vid ett litet bord vid fönstret satt "Fiskar'n" för att föreläsa. De allra flesta närvarande var nog "läsare" eller rättare andligt sinnade människor. Det var ett heligt rum och en helig mark jag nu hade kommit in på.

Jag kan icke minnas vad Johansson läste, icke heller kan jag minnas de sånger, som sjöngs, men vad jag kan minnas och vad jag aldrig kan glömma är, att dessa människors anleten strålade av en fridfull fröjd och glädje. Jag kunde icke fatta hemligheten av deras lycka och sällhet, där jag satt på ett bräde icke långt från dörren. Men samtidigt fick jag ett styng i mitt hjärta, som om en pil hade skjutits genom mitt bröst, och jag kom i stor nöd och började i smyg torka bort de ymniga tårarna, som rullade utför mina kinder. Ingen sade något till mig och icke heller vågade jag låta förstå i vilken nöd jag var, utan så obemärkt jag kunde lämnade jag mötet, och med mitt kvalfyllda bröst styrde jag genom en djup skog mina steg mot hemmet. Vad som försiggick i mitt inre av kval och syndanöd under några dagar, tills jag fick frid med Gud och Andens förvissning om att jag var vett Guds barn, skall jag icke här relatera. Det blev emellertid en andlig pånyttfödelse till liv och frälsning [E.G.Hjerpe är då 16 år].

Från den tiden blev emellertid Johansson och jag de mest nära bröder. Med sitt glada, fyndiga och godmodiga sätt och sin djupa insikt i Guds ord var han mig till mycken hjälp och uppmuntran under mina första barnasteg på troslivets väg. Vi hade många saliga stunder tillsammans och fick många gånger tillsammans höra Guds ord och ta del i möten, såsom i Tofteryd, där den gudfruktige och Gud hängivne kyrkoherde Sjögren förkunnade frälsningens evangelium, likaså i Nydala, där den fromme komminister Pettersson var pastor och Fryele, då Karl Palmberg, som bodde i Hagshult, kom på besök för att nu icke tala om härliga möten, då Jönköpings kolportörer kom på besök.

Sedan det där läsaremötet i Svänamostugan, där "Fiskar'n" föreläste och där jag fick ett styng i hjärtat till frälsning, har det just nu i dessa dagar gått femtio år. Sålunda för mig ett femtioårsjubileum av mitt trosliv med Herren.

---

Den Svenska kristenheten har en myckenhet av erfarenheter av Guds nåd och besökelsetider, vilket "Fiskar'n", prästerna Sjögren, Pettersson, Karl Palmberg tillsammans med E.G. Herpe alla kunna vittna om.

Den senare särskilt från året 1874, då han som då var 16 år, ett antal år senare kom att verka som stationsföreståndare åren 1903-1921 vid Dala Station - 5 km från Stenstorp och 34 km från Hjo på linjen mellan Hjo och Stenstorp.

/DS

Foto: EMANUEL Kazakstan

BREVLÅDAN & DEN SVENSKA KRISTENHETEN

***

Tidskriften Omega nr 3- 2005 från OM.
OM står för Operation Mission [OM] som är en oberoende organisation som vill tjäna som samarbetspartner med alla samfund och kyrkor.

Se OM:s Visioner, Strategi och Målsättning >> Läs Vision & Mål

Vill du få Omega rätt hem i brevlådan utan att betala en spänn? OM:s tidning Omega kommer ut med 6 nummer varje år och innehåller spännande artiklar, information och bönematerial från hela världen. Den är så bra att vi ger bort en gratis prenumeration i ett helt år! Testa själv och känn efter hur det känns att få unika nyheter och perspektiv du inte hör om på de vanliga nyheterna. Gud gör saker i vår värld!

För 1 års gratis-prenumeration >> Varsågod!skriv här

***

Tidskriften DIAKRISIS 2 Mai 2005, Welcher Geist wird Europa bestimmen?
Institut-Diakrisis, Professor Peter Beyerhaus (med sommarboende i Småland Sverige), med intressanta artiklar och länkar.

Läs tidskriften både på engelska och tyska >> Diakrisis

***

Dagstidningen Världen idag nr 61 - om Prästerna i Hammarby
Läs om >>  Söderkisar - och bara i pappersupplagan om Livets Ords kristna skola som firar 20-årsjubileum, sid. 10, och om Elisabeth Karlsson - en av 2100 elever som gått skolan - och hennes Brud- och festbutik After Six i Uppsala sid 11.

***

Bland dagens e-post kommer från Intercessors Network: "Män - vårt största behov" av A.W Tozer. Här följer ett kort utdrag:
 

- I det läge församlingen befinner sig nu behövs män, rätt sorts män, modiga män. Man säger allmänt att vi måste få uppleva väckelse… hans Ande passar inte för de självupptagna.
…Vi behöver män som vågar offra sig i slagen om människosjälar, sådana som redan dött i förhållande till denna världens lockelse och tjuskraft. Sådana män står lediga och fria utan dragning till att utnyttja eller kontrollera de svaga och hjälplösa. De låter sig inte pressas att agera utifrån rådande omständigheter. Det enda tvång som driver dem kommer ur deras inre där Himlen råder… Denna obundenhet, denna frihet är nödvändig om vi ska kunna ställa profeter i våra talarstolar igen istället för de maskotar som nu tar upp utrymmet.
…Och när befriarna kommer - reformatorer, evangelister och profeter - kommer dessa att vara gudsmän, män med stort mod. De kommer att ha Gud på sin sida därför at de är noggranna med att vara på Guds sida. Sådana män kommer i sanning att vara döpta i Anden och genom deras arbete och vånda kommer han att döpa andra och sända den väckelse som under lång tid hindrats.
 

Lars Widerberg
Hela artikeln rekvireras gratis från Intercessors Network
Artikeln fås via e-post-adress >>  Intercessors.Network@comhem.se

***

Den Svenska kristenheten är en underbar och spännande organism i Herrens hage med dess växande enhet på djupet och bevarade olikheter i det yttre.

Ett signum är "Enhet och frihet". Ett annat signum är K.A. Rundbäcks yttrande från 1919: "Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund."

En alldeles vanlig dag kan också enbart dagens postgång utöver landet - från Ale till Övertorneå - illustrera mångfalden i landets kristenhet, eller hur…

/DS

SOKU <soku.org> Se: hemsida

SOKU - Syrisk Ortodoxa Kyrkans Ungdomsförbund i Sverige - hat utsetts till M'Xp:s HighLightSite våren 2005.

M'Xp:s motivering:
SOKU - som kristen ungdomssajt - har ett synnerligen rikt innehåll, med ett andligt djup, en bredd och en kvalitetsmässig höjd samt en aktualitet som gör sidan stor.

SOKU i Den Svenska kristenheten:
Eftersom M'Xp har sin vision - That the may be one / Se >> About M'Xp / - för hela Den svenska kristenheten är det också naturligt för oss att ställa oss frågan om inte SOKU <soku.org> är bland de bästa kristna ungdomssajterna i Den svenska kristenheten, ja, kanske just den förnämsta och #1 just nu och hittills.

M'Xp:s önskan och bön är att SOKU:s webbsajt får inspirera och utmana alla andra kristna svenska ungdomssajter.

INNEHÅLL:
Förstasidan - Aktuell och utmanande, t.ex Att tro som apostlarna av Bo Giertz

Artiklar, föreläsningar

Länkar om bl.a. Bibeln och Kyrkor

Ta del av innehållet i >> Talmide

Tony Larsson (med bl.a. grekiska och hebreiska)

Besök >> Tony's hemsida

Och Yak, Tony's gode vän: >> Yak's hemsida

Shenouda III om Den helige Ande och hans verk i oss. Kunskapen att vilja dela pingstens gåva finns på många håll i världen och i Sverige, bl.a. hos den koptiske herden >> Shenouda III

/DS

Väckelse - Enhet & Matta al-Miskîn

Se tidskriften Pilgrim 2005/1 "Följ med och se" med artikeln "Utan slöja för ansiktet" av Matta al-Miskîn >> Nytt material

***

Matta al - Miskîn, en nutida ökenfader presenteras i tidskriften Skillnaden 2001 nr 2, Församlingen Betel i Helsingfors.

Fader Matta, eller Matteus den fattige, Matteus Stackaren, som hans arabiska namn betyder, hävdar med bestämdhet och bibelns och Jesu undervisning i ryggen att den splittrade nattvardsgemenskapen är den synd som håller Kyrkan bunden och oförmögen att fullfölja sin kallelse.

Yusuf Iskandir, som han hette, föddes i september 1919 i Benha i Nildeltat. Han utbildade sig till apotekare och etablerade sig i början av 1940-talet i Alexandria där han gjorde goda affärer tack vare kriget. Men Yusuf lyssnade mera till rösten av en som ropar i öknen än krigslarmet runtomkring. 40-talet var väckelsetider i den koptiska kyrkan och unga välutbildade kvinnor och män flockades kring öknens andliga ledare.

Se >> Tidskriften Skillnaden, Helsingfors

***

Tidningen Dagen ger en god introduktion till boken ENHET GER LIV av Matta AL-MISKÎN.

- Den gången för länge sedan, då var det Johannes Döparen som var profeten. I dag bärs budskapet fram av till exempel fader Matta, sa Peter Halldorf i presentationen av den nya rösten från öknen.
Både Samuel Rubensson, professor i religionshistoria i Lund, och Gunnel Vallquist, författare och ledamot av Svenska Akademien, hör till dem som uppmärksammat hans röst bland många andra.

Men varför är just Fader Matta värd att lyssna till? Vad har han att säga från sin egyptiska horisont, som skulle ha giltighet i ett vinterkallt och frostigt Sverige?
För Gunnel Vallquist, katolik sedan många år tillbaka, men även en brinnande ekumen, är svaret glasklart: det handlar om ekumenik.
- Vem kan föreställa sig Jesus säga: "Kom och ät, men inte ni och ni och ni", undrade Gunnel Vallquist.
 

- Den koptiska kyrkan är i dag en av de minsta och på många sätt en av de mest föraktade. Denna röst för enhet har dock ett ärende som inte bara berör de kristna. Nej, det här är ett ärende av global vikt, poängterade Samuel Rubenson:

- Frågan om kristenhetens enhet är en fråga om mänsklighetens räddning. Kyrkan är ju given att vara försonaren i världen. Men genom kyrkans brott mot Jesu ord kan vi inte fungera som försonare. Därför ser vi en värld fylld av våld, splittring och nöd.

Hela artikeln i Dagen 2001-03-02 >> Dagen/Inger Alestig

***

"Kristen enhet är ju trons viktigaste krav - ett krav som växer fram i vårt inre och tar tag i hjärta och känslor. Under tårar ber vi om enhet, därför att vi ber om Kristus. Vi vill leva ut enheten i ande och sanning, eftersom vi vill smaka Kristus, leva ut hans kärlek och uppleva mysteriet i hans enhet med Fadern - denna enhet som är själva den gudomliga kärlekens natur."

Om enhet: >> notis i Dagen

***

Biskop Anders Arborelius skriver i en recension av boken "Enhet ger liv":

Matta Al-Miskîn är munken, profeten, siaren i öknen som kallar alla kristna, inte minst herdarna - ordet kyrkoledare som man så ofta använder idag vill jag helst slippa ta i min mun - till omvändelse, bot och ånger.

Matta Al-Miskîns budskap i Enhet ger liv kan sammanfattas i en enda sats: fullkomlig eukaristisk gemenskap mellan de chalcedonensiska och icke- chalcedonensiska kyrkorna. I hans egen situation är det de koptisk-ortodoxa och grekisk-ortodoxa kyrkorna som åsyftas.

Men budskapets spjutspets är riktad till alla kristna kyrkor och samfund. Splittringen vid altarbordet är en skandal och ett motvittnesbörd.

"Men kyrkan kan inte, är inte lämpad för, och har inte ens Guds uppdrag att lyfta av den söndringens börda som plågar världen, så länge hon själv fortsätter att vara delad… Den grund våra österländska ortodoxa kyrkor vilar på är enheten, som naturligt flödar fram ur tron på gemenskapen, inte individualismen eller splittringen. Även om enheten, det vill säga nattvardsgemenskapens fullkomnande, med svårighet växer fram mellan de ortodoxa kyrkorna på grund av den långa skilsmässan och spåren av de politiska faktorer som styrde allt det som skedde under 400-talet och lade grunden till en anda av fiendskap, så är enheten kärnan i vår andliga, psykologiska, sociala, ja även teologiska natur. Ett av de grundläggande drag som kännetecknar den ortodoxa läran är fasthållandet vid tron på de heligas gemenskap" (sid. 43 - 44).
 

Förordet till Mattas bok är skrivet av en protestant, Samuel Rubenson, och efterordet av en katolik, Gunnel Vallquist.

Samuel Rubensons skriver: "Inget skarpsinne i världen kan ersätta helighet" (sid. 19). Och just här, på detta trappsteg, tror jag att det händer stora ting i vår tid och i vår miljö. I det fördolda, i det tysta, sakta men säkert. Öknens vishet finns mitt ibland oss. Också storstadsöknen kan blomstra. Helighet ger enhet…

Läs hela artikeln >> Anders Arborelius
 

---

Också Den Svenska kristenheten inspireras och utmanas sålunda av denne koptiske munk Matta al-Miskîn, hans liv med början i väckelse och enhetens eld som sedan brann in i vår tid och ut till nationerna och dess kyrkor - och dess herdar...

/DS

Väckelse - 'Rite vocatus' och Herrens vägar (5)

N.P. Madsen verkade som kyrkoherde i Kollerup-Hjortdal 1892-97, och blev den som startade Indre Mission (IM) i Fjerritslev. Läs om >> IM Fjerritslev

Väckelsen i Danmark har funnits inom statskyrkan som Grundtvigianismen för välmående fynska bönder och den pietistiska Indre Mission (IM) för jylländska västkustens fattiga fiskare. IM var en lågkyrklig väckelserörelse inom den Danske Folkekirke, påminnande om rörelser inom Svenska kyrkan som EFS och Bibeltrogna vänner. Indre Mission (IM) startade 1861 i Stenlille på Själland av bl.a prästen Vilhelm Beck.

Läs mera om >> Indre Mission

Den nye sockenprästen och Bitte Kristen, som N.P. Madsen berättar om  nedan får vara ett talande exempel på hur kyrkans Herre skänker nådes- och besökelsetid på det sätt och den tid han vill. Även när de vanliga vägarna inte riktigt fungerar. Och detta har vi också bevittnat i den svenska kristenhetens kyrkohistoria, och vi kan se det än i denna dag.

***

"R i t e    v o c a t u s"

"Jag kommer så väl ihåg Bitte Kristen från den tid, då det var trångt för Indre Missionen", skrev den för några år sedan hemgångne danske prästen N.P. Madsen. "Det hade kommit en ny präst till socknen, en präst som höll strängt på de kyrkliga formerna. Därför älskade han icke den verksamhet, som Bitte Kristen bedrev.
Hans verksamhet var för övrigt inte lätt att beskriva, ty han var litet av varje: missionär, kolportör och själasörjare. Han var för övrigt träskomakare till yrket, så det var endast på sina lediga stunder han bedrev predikoverksamhet. Kristen hade nämligen gamla dar fått sitt stora möte med Gud som gjorde honom till en salig människa, så salig att han inte kunde behålla det för sig själv.
Han måste ut. Och han började med att besöka sjuka och lidande, men hans verksamhet utvidgades hastigt. När han fick tillfälle därtill samlade han folk till bönemöten i en stuga eller loge. Då berättade han stilla och enkelt om hur gott det var att få komma till Jesus och få sitt skuldregister utstruket. Eller också gick han från hus till hus och delade ut traktater och talade med var och en, som han träffade, om det enda nödvändiga. Och han var nästan alltid välkommen, ty varhelst Bitte Kristen trädde in medförde han liksom en stråle av ljus, tröst och glädje med sig.

Men den nye prästen var inte glad åt Kristen eller hans verksamhet, vilken han nästan såg som en kyrklig oordning som stred både mot bibeln och den Augsburgska bekännelsen.
En dag lät prästen kalla honom till prästgården, och Kristen kom. Så snart han trädde innanför dörren till studierummet, gick prästen emot honom och sade i myndig ton: 'Säg mig, min gode man, är ni profet?' - 'Profet!' Kristen såg oförstående ut och bara stirrade på prästen. Han förstod inte vad han menade. 'Eller herde?' - 'Nej, herr pastor, jag är träskomakare till yrket.' - 'Eller lärare?' - 'Om jag är lärare, nej, jag en bara en enkel människa som aldrig har lärt något.' - 'Men varför har ni då tagit på er en herdes och lärares gärning?' - 'Vem har sagt det?' - 'Det säger alla. Ni predikar ju.' - 'Nej, herr pastor, det är jag för ringa till. Jag avlägger bara korta vittnesbörd, när jag får tillfälle till det.' - 'Ja, prat, ni utlägger ju Skriften offentligt i församlingen.' - 'Ja, efter min ringa förmåga.' - 'Men det har ni ingen rätt till?' - 'Varför det, herr pastor?' - 'För att det finns något, som heter 'rite vocatus'.' - 'Rite vo-, vad för något?' - 'Rite vocatus!' ropade prästen. 'Det står i Augsburgska bekännelsens Artikel XIV - och det betyder, att man är rätt kallad, det vill säga kallad av den kyrkliga myndigheten. Och är man inte det, får man inte undervisa offentligt. Men vem har kallat er, min gode Kristen?' - 'Det har Gud, herr pastor. I samma ögonblick jag blev fylld av Guds frid kunde jag inte låta bli att berätta för andra, hur lycklig jag blivit. Känner ni inte också till denna underbara glädje, detta inre tvång?' - 'Det hör inte till saken, vad jag känner,' svarade prästen. 'Men det får vara nog nu. Jag har kallat er hit för att varna er för att åstadkomma förvirring och oro i församlingen genom er verksamhet.' - 'Ja, herr pastor, Gud give att det kunde komma litet mer oro i församlingen, ty det verkar som om den sover.' Han fick inte tala vidare. Prästen öppnade dörren, och Kristen förstod att han skulle gå.

På vägen hem gick han och tänkte på den märkvärdiga 'rite vocatus'. I detsamma kom en gosse springande och ropande: 'Kristen, ni måste komma in till mor, ty hon håller på att dö.' Snart satt Kristen vid den döende kvinnans säng. Han fick nåd till att hjälpa den kämpande själen till Kristus. Strax innan hon slöt sina ögon för alltid, grep hon hans hand och sade med en strålande blick: 'Åh, Kristen, du kom som om du varit kallad av Gud!' Och Kristens ögon strålade i kapp med den döendes.

'Kallad av Gud', det är nog att vara rätt kallad."

---

Artikeln ovan är hämtad från en missionstidning år 1927.

---

Den Svenska kristenheten läser den svenska kyrkohistorien alltifrån den tid då evangeliet fördes till oss av Ansgar och våra katolska bröder. Hela kyrkohistorien fram till vår tid läser vi med tacksamhet, hjärtats glädje och ögonens tårar, därför att Herren alltid varit mäktig att föra sin vilja igenom. Han finner alltid på råd och vägar att gestalta sitt nådesrike…

/DS

***

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz

Chapter 11 - Israel in Flight

Though an intelligent people, secular Jews are, for the most part, biblically illiterate.  That is our sad condition.  We have little or no idea of what the prophets say about us as a nation, or our call as a nation, or even our centrality in God's whole salvation history.
There is, however, a portion of scripture in the book of Amos, repeated in many other places, that describes world Jewry coming to a condition of final extremity.  It will, from that account, be a crisis of such proportions as to eclipse the Holocaust of Nazi-Germany. It is not, this time, going to be confined to Europe; every nation will experience it and be implicated.  There will not be a single nation exempt from witnessing the drama of this Last Days' extremity of the Jewish people.  God is going to allow horrendous calamity to fall upon us as Jews.  It will be a judgment of such a severity that the majority of Jews now alive in the world will not survive. When the smoke clears, as it will, God will have for Himself a surviving remnant as an Israel for His name.  We know that God is not interested in numbers; He shucks off the indifferent and the God-rejecters, and at the end of the age, which also marks the introduction of His millennial glory, there will be two remnants that stand for God before the nations, namely, a redeemed Israel and a true, overcoming remnant people of God, predominantly Gentiles, who were also the instruments toward Israel's final and enduring redemption.

The Prophetic Testimony
The prophetic scriptures are difficult insofar as they do not follow on from each other in a linear fashion.  In the wisdom of God, there are no systematic line-upon-line statements to make it easy for us to understand them.  We need, therefore, to be apprehended by the implicit pattern rather than by a methodical, chronological approach.  When read in a certain light, the prophets, both minor and major, all speak of this one theme: Israel's Last Days' judgment, dispersal into the nations, wilderness wandering, restoration, return and exaltation.  God has been prolific concerning this testimony and making clear, contextually, that it is yet future and will conclude the age.  Paradoxically, we as the Church have so little awareness or knowledge of this coming drama that it is just not part of our present consciousness.  Our view of the place of Israel in the end-time scenario is lacking in direct proportion to our knowledge of God and His ways, because the two things go hand-in-hand.
The prophet Amos is known as a Minor Prophet, not because his message is less significant, but because it is not as voluminous as that of the Major Prophets like Isaiah and Jeremiah.  But all that is in Amos' writings is altogether related to everything that the Major Prophets understood and stated about the issue of Israel in the Last Days.
Behold, the eyes of the Lord God are upon the sinful kingdom, and I will destroy it from the face of the earth; Nevertheless, I will not totally destroy the house of Jacob, declares the Lord (Amos 9:8a).
God does not mince words as we do.  There is no disguising the intent of His heart and purpose.  When He uses the terminology sinful kingdom, He means it in its literal sense, but despite this, God is going to redeem the remnant of this sinful nation.  It is not because we have any qualification in ourselves, or any deserving that commends us to God's mercy.  Mercy, by its very definition and nature, is something that issues out of God Himself towards an object that is totally undeserving, or it would not be mercy.  Mercy is what God is in Himself, and the greatest demonstration of who He is will be directed to a people totally undeserving of it, namely, a sinful nation.

Israel's Predicament
Something of present-day Israel's predicament must come into the Church's spirit and understanding.  Israel's moral condition is deteriorating daily.  Has it ever been heard of in modern Jewish history that Jews should be violent towards themselves or others?  Historically, we have been the objects of violence; it has been visited upon us, but it has been contrary to our nature as a people to visit violence upon others.  Jews in the Diaspora are usually quiet and unobtrusive, but certainly not violent.  That all changed with the events leading up to the establishment of the state of Israel in 1948.  In fact, is it not the use or threat of violence that preserves the state today and keeps her from the onslaught of its enemies?  Tragically, a 'Never Again' mentality compels the necessity of violence as a justified means of self-preservation. 
But God's pronouncement is eternally binding, 
Cursed is the man who trusts in mankind and makes flesh his strength… Blessed is the man who trusts in the Lord and whose trust is the Lord (Jer.17:5,7).
Present-day Israel cannot be called a blessed nation.  How can it be when she does not know her God or trust in Him?  She hopes in herself and in her own strength.  And there is a painful, daily revelation of something that Jews ought to have seen historically, namely, that we have no special distinctive in ourselves.  We may have thought we had some distinctive, and wanted to demonstrate it to everyone by having our own nation, and thereby show the Gentile world what a Jewish nation is like.  It would not be corrupt and violent like the Gentile nations; rather, it would be a nation distinguished by its elevated morals and ethics.  In fact, it would be everything we have been unable to demonstrate in the past half century.
And yet, Israel has a unique call to be the blessed nation that one day will be the very locus of the kingdom of God in the earth.  It is not unlike God taking the murderer Paul, whose name was then Saul, and making him the chief apostle of the Church.  God takes the worst and makes of it the best, and He is going to do the same thing with an entire nation.  This nation will be the 'Paul' of the millennial age.  They will have an apostolate to the nations.  It is critical that we begin to elevate our understanding from merely personal salvation to that of a national salvation.  Whatever the world is suffering in pornography, filth, corruption and defilement will be no more when Jews, bearing the Life and holiness of God, will be the moral mouthpieces of God.  They will bring to the nations that priestly ministry that was Israel's calling from the first.
If we are going to be the remnant Church that will be used to obtain this on Israel's behalf, then we must identify with this drama and understand the mystery of it as being the essential logic of our faith.  Paul calls it a 'mystery,' and that mystery is the chosen means by which God is glorified.  In other words, God would not have had as much glory, as much honor and as much credit if He had taken a people who showed themselves to have attributes and distinctions of a spiritual kind that He could employ.  He is much more glorified when "He takes beggars off the dung heaps and makes them to sit with princes" (Psalm 113:7-8).  The issue is the glory of God forever, and it is evidently going to take the least likely candidate: a sinful kingdom.
...and I will destroy it from the face of the earth (Amos 9:8b).
How are we equipped to understand a God who will utterly destroy it in His judgment?  Do we know or even want to know a God who is that severe?  If we do not know God as Judge, as Paul knew Him as Judge, then our lives will show it through a tendency toward indulgence and a generally slack attitude.  Our lives will be commonplace and predictable, because what is lacking is His fear.  One of the greatest provisions God has given to instill in us the knowledge of His fear has been the testimony of His judgments towards Israel.  How are we going to respond when we see God destroy this sinful nation, especially when we have an inadequate understanding of what we think God's nature to be?  We are going to witness tremendous fatalities, but God will save a remnant that He will elect and appoint unto salvation, because He is the God who will elect.  It will be a demonstration of His mercy; for He will elect whom He will elect.

The God Who Makes Alive
At the heart of the redemptive nature of God is His unerring propensity to allow His creation to be brought into death in order that He may raise it up into a newness of life.  He slays, but He makes alive.  This most especially glorifies Him.  Have we made our peace with that?  Why should we stagger over it?  Is it so great a thing for God to raise the dead?  Are we not here as believers precisely because He has?  Since He has raised Jesus, are we not encouraged to believe that He will raise us also?  After the Lord's return, we believe, therefore, that that which concludes the age is the resurrection of the survivors of an entire nation out of the 'death' of God's Last Days' judgment upon them, as we shall later be seeing in our examination of Ezekiel 37.

The reason many are opposed to the view that present Israel must come into death in order to be raised up, is because it is a reflection of our own unwillingness to see, for ourselves, the same necessity for death and resurrection in our own Christian lives.  We have only subscribed to resurrection as doctrine.  In the deeps of our hearts, where we really live our lives, we believe more in progressive improvement than we know, for ourselves as the Church, and for Israel; we are more humanistic than we would recognize or admit.  Those who want to see present Israel made better and improved will accuse us of being anti-Semitic and opposed to Israel.  Will we be able to bear the reproach of that?  It is ironic that those who have the greatest love and prophetic burden for Israel, waiting for the true fulfillment, will have this accusation come against them!  To patiently bear this accusation is, in itself, a suffering unto death.
Israel will not be adopted, so to speak, as the holy nation where the kingdom of God will have its location and its expression, except out of a transformed and transfigured resurrection Life.  Only in that condition can it bless all the families of the earth.  It is the whole, final logic and outworking of what was put into time and history with the death and resurrection of Jesus Christ Himself.

Israel's Afflictions
Can we believe in a God who will destroy, yet, who is also the God of love?  Many of us are going to be offended by such a God because we have never allowed for His judgments in our own lives.  Or, when those judgments have come, we have not rightly understood them.  We have, instead, attributed them to men or other factors like the economy, but we have not understood the principle of God's judgment to be the underlying basis of adversity, crisis and death.
...Nevertheless, I will not totally destroy the house of Jacob, declares the Lord. For behold, I am commanding, and I will shake the house of Israel among all nations, as grain is shaken in a sieve, but not a kernel shall fall to the ground (Amos 9:8f-9).

God's Last Days' dealing with world Jewry is a final extremity of sifting through all the nations.  In our opinion, there will not be a nation on the face of the earth exempt from this process.  In fact, one peculiarity about the Jewish people is that there is hardly a nation in which Jews are not to be found now.  We have been cast out into the nations as judgment, and just as flour is sifted to get the impurities out, God will do that with an entire nation.  He is going to do it through the nations and in the nations, and "not a kernel [of the remnant] shall fall to the ground" (Amos 9:9f).
We need to grasp something of the depth and tenacity against believing that resides in Jewish hearts, and how far God has to go with cynical and God-rejecting men to bring them to a place of understanding and faith.  That is why it is going to take an enormous display, particularly in a time of affliction, to demonstrate that God is in the midst of our calamity and that nothing less than calamity and uprooting is sufficient to bring us to the true knowledge of Him.  The failure to rightly interpret the past Holocaust as judgment has robbed us of that knowledge, and needs, therefore, to be repeated again.
All the sinners of My people will die by the sword, those who say, "The calamity will not overtake or confront us" (Amos 9:10).
The determining factor that will identify those who are opposed to God, and who refuse His salvation, will be these words coming from their lips: "The calamity will not overtake or confront us."  Unfortunately, that is likely a description of the majority of present world Jewry.  Refusing in past calamities to recognize the hand of God, we will continue to refuse to recognize it in our present calamity, thinking that somehow we can avoid what will be coming upon us.  This sifting through the nations, as the judgment and wisdom of God, is going, at the same time, to bring us into contact with a people prepared to receive us.  Only such a Church will be equipped to explain the prophetic understanding, while, at the same time, extending mercy in our time of calamity.
No nation will be exempt from the demonic outpouring of the Last Days.  It will bring a global hatred into every government and people against the Jew.  The only portion of mankind that will have any compassion for this people, utterly degraded and made despicable, will be His Church.  This compassion will, in turn, itself identify who, in fact, the true Church is.  But why, then, should we extend ourselves for a people whom the world will then come to despise and blame for everything?  Jews have always been the scapegoat for the failures in the nations.  Why should we, as the Church, have an attitude other than what the world has?  Why should we have a concern and compassion?  Why should we be willing to extend ourselves, especially when it means we would be putting our own necks on the line?  Is it not because we have obtained mercy?  This would certainly require the grace of God, expressed in our deep identification with Him in His love for that despised nation, no matter how abhorrent their condition might be (Zeph. 2:1).  The mark of God's Last Days' Church is that they will be so in union with their God that His love is their love, His seeing is their seeing and His compassion is their compassion.

The Witness of the Church
It is little wonder that Jews have historically been untouched by the Church's witness.  To what charismatic conference could we have invited them where they would have done anything more than yawn?  In the Lord's wisdom, Jews are tough critics, and they are not going to be impressed as easily as we are impressed.  There is something in the Jew, despite their unbelief, that is uncanny when it comes to the thing that is authentic.  They see right through our Christian phoniness.  They will not be impressed by any demonstration less and other than the reality of Jesus Himself, manifest in His people.
We have to be ruthlessly honest and admit that we are presently nowhere near the condition that this kind of scenario requires.  We do not have that kind of compassion for each other, let alone for Jews.  We cannot presently speak a word that raises the dead.  We have trouble even mustering the faith to pray for someone's cold and sniffles.  We are going to have to become a people that can bear the weight of the assault that will come to us physically, morally and spiritually.  Jews will be in a completely upturned and uprooted condition.  Their mouths will be full of invective and hatred against what has happened to them at the hands of Gentiles construed as 'Christian.'  We are going to have to take that onslaught, but it will have to be like 'water off the proverbial duck's back.'  That means there needs to be a deep, sanctifying work in the people of God, the Church, which needs to begin now because it is not likely to be obtained hastily in that final moment.

The Tabernacle of David
Here is what is at stake:
In that day I will raise up the fallen booth of David, and wall up its breaches; I will also raise up its ruins, and rebuild it as in the days of old (Amos 9:11).
The phrase, in that day, does not mean a twenty-four hour period of time; rather, it is better understood as the period of time that encompasses the final dealing of God in the Last Days.  Here, we have God bringing us into the whole theocratic context of the faith and His purposes.
To begin with, the raising up of the Booth or Tabernacle of David has absolutely nothing to do with the restoring of 'Davidic worship,' tambourine banging or Israeli melodies, though it has come to mean that in some expressions of contemporary church life.  This is a faulty exegesis, because the context is clearly a reference to millennial government. God is not going to go through all of this elaborate life and death agony of an entire nation, its greatest numbers dying by the sword, having been hunted and pursued in a Nazi-like terror, in order to introduce Jewish dancing to our church services!  The very fact that we think along these lines is a statement of our immaturity and triumphalistic attitude, elevating the Church over Israel, not understanding God's literal intent for that nation.  This is the conceit about which Paul warned us in Romans 11.  Rather, we contend, the Tabernacle of David is the theocratic government of God, His rule and reign over His creation.  It is the statement of the house of God, the government of God, and the authority of God that will come again to this people in the day that He sifts them, restores them and establishes with them His rule. It is called the Tabernacle of David because it is where His rule and its character must center.  There needs be someone descended from David to sit eternally on the throne of David, or there will be no 'Davidic' theocracy.
When God establishes His sanctuary in Jerusalem, His dwelling place, His Tabernacle and His residence, it will also be the seat of His government.  How anxious are we for that government?  Are we longing for a "new heaven and a new earth, wherein righteousness dwells"?  Are we satisfied with human governments, administrations and programs that are supposedly going to not only end poverty, but also change the moral condition of the nations?  What a frail expectation that is!  There is only one answer to any hope we might have had for peace and stability, and there always was only one answer: the theocratic rule of God Himself.  'Theo' means God.  Theology is the study of God.  Theocracy is the government of God, perfect, righteous, holy and true, and it will not come until the nation of Israel is itself first restored.  God will restore Israel because these prophetic scriptures must be fulfilled:
And in the days of those kings the God of heaven will set up a kingdom which will never be destroyed, and that kingdom will not be left for another people; it will crush and put an end to all these kingdoms, but it will itself endure forever (Dan. 2:44).
The law will go forth from Zion, and the word of the Lord from Jerusalem.  And He will judge between the nations, and will render decisions for many peoples; and they will hammer their swords into ploughshares, and their spears into pruning hooks.  Nation will not lift up sword against nation, and never again will they learn war. (Isaiah 2:3f-4).
We must not spiritualize the clear and literal statements of God.  Nations will hammer their swords into plowshares and never again will they learn war.  That means the unspeakable billions of dollars expended in armaments, one of the principal industries of the United States, as also other nations, will no longer be required, and the fruit of the earth and of men's labors can be directed to the benefit of mankind and not to its destruction.  Nations will never again learn war, but only when the law of the Lord goes forth from Zion.  But there has got to be a Zion out of which it goes forth.

The Restoration of Israel
And the ransomed of the Lord will return and come with joyful shouting to Zion, with everlasting joy upon their heads.  They will find gladness and joy, and sorrow and sighing will flee away (Isaiah 35:10).
The sorrow and sighing is the painful process of this sifting.  The everlasting joy upon their heads is the end of their tribulation forever.  It is their final suffering, their final sifting and their final refining.  Their government comes, their kingdom comes and the King comes who alone is a descendant of the son of David and who can occupy that throne,
That they may possess the remnant of Edom and all the nations who are called by My name, declares the Lord who does this (Amos 9:12).
Not just Edom or the Arab nations; all Gentile nations will be affected and come under the government of God, when that Tabernacle is restored with the restoration of the nation.  The word possess is better understood as meaning to influence and govern.  God's promises and covenants that were made to the patriarchs to "bless all the families of the earth" are at stake; but it rests on God's ability to first restore Israel to Himself and to their Land in the Last Days.  God will magnify His purposes in grace, all the more with a nation that does not know nor desire to see the fulfillment of the things that are spoken of it, and, as a secular nation, are even ignorant of the promises that God has made.  The chapter ends with a totally millennial statement:
Behold, days are coming, declares the Lord, when the plowman will overtake the reaper and the treader of grapes him that sows seed; when the mountains will drip sweet wine, and all the hills will be dissolved. Also I will restore the captivity of My people Israel, and they will rebuild the ruined cities and live in them (Amos 9:13-14).
The ruined cities will have come through the destruction and satanic fury poured out upon them in the literal land of Israel.  The cities of today: Haifa, Jerusalem, Tel Aviv, Tiberias, etc, will be made waste.  That means that there is a history or an experience of destruction, devastation and calamity right up to the inauguration of the millennial age.  The last thing in the experience of Israel is devastation and ruined cities, for the first thing that is to be rebuilt and restored in the Millennium are those same devastated places.  The first act in their return is the rebuilding of them, and they will never again be forced out.
I will also plant them on their land, and they will not again be rooted out of their land which I have given them, says the Lord your God (Amos 9:15).
The tragedy is that many are citing this verse now about present Israel.  They have ignorantly neglected what must precede it.  First the suffering, then the glory.  First the dispersion, then the return.  It has not yet happened.  What we call present Israel is only the preliminary for the desolations that must immediately precede the advent of the kingdom.
The restoration of Israel will usher in the millennial kingdom, and with it, the millennial blessing.  Before the harvest is gathered, seed is planted; abundance and blessedness will abound in the earth.  The millennial blessing is not merely the continuation of things as we now know them; "the whole creation groans and suffers the pains of childbirth…waiting eagerly for our adoption as sons" (Rom. 8:21,23), the millennial age, the blessedness and abundance which God intended.  We have lost, or never had, as the contemporary Church, a millennial expectation.  We are not even eternally-minded and therefore living in a substandard Christian way.  Living in the very anticipation of the eschatological expectation must affect our present life and walk now.  It is intended to give us a different kind of incentive and a different kind of hope.  It is a hope that has a particular power that affects practical things; it animated the first church and the saints of that generation.  It has ever been this blessed hope set in the context of this coming, this kingdom and this millennial glory, Israel's restoration. 
Our indifference and disinterest in Israel, as the Church, reveals how little we do, in fact, honor His name and His Word, and how little we look for it to be fulfilled by His bringing this people back to Himself and to the Land.  How jealous are we for the Word going forth to the nations?  In fact, in the millennial age, the nation that will not come up to that place to celebrate and worship Him on the Feast of Tabernacles will suffer a curse (Zech. 14:17-19).  That is how specific God is, and our unwillingness to surrender to the specificity of God, and our offense at the scandal of what He has chosen reveals our true condition.  Have we really surrendered to God's sovereignty and choice?  We have thoughts and opinions of our own, but the Church of the Last Days, who are His remnant, will choose what He chooses and rejoice in it.  If we understood God, we would know why He chooses an insignificant hill like Mt. Zion.  It is for the same reason He was born in a stable, and for the same reason that He died outside the camp on the dung heap.  He chooses what the world despises, and what the world exalts and honors, He condemns.  He will always choose the foolish things.  That is why He has chosen us!  Through the foolish thing that we are as the Church, He is going to fulfill His millennial destiny, both for the Church and for Israel.
Israel is our finishing school; she compels us to be what we always ought to have been and have never had the stimulus or provocation in our conventional church life to be.  That is why Paul could say at the end of Romans chapter 11, "Oh, the depth of the riches both of the wisdom and knowledge of God.  Who has been His counselor?"  Paul was staggered when he saw this.  And until we see it as Paul did, and cry out joyously in the same way, have we yet seen it?

E f r a i m   S y r i e r n

För Österns ortodoxa kyrka intar Efraim Syriern en speciell plats som kyrkans lärare från 300-talet.

***

Efraim med tillnamnet Syriern (Mor Afrem Suryoyo) föddes år 303 i Nsibis, Tur 'Abdin. I sin ungdom stod Efraim under inflytande av biskop Jakob i Nsibin som var verksam 308-338. Det finns också uppgifter om att han skulle diakonvigts av självaste Helige Basilius den store (en av den tidiga kristna kyrkans största fäder).

Mor Efraim Syriern är också känd som "den Helige Andes harpa", "Den syriska kyrkans helgon och sol", "Den störste poeten". Han undervisade vid Akademin i Edessa, där han var verksam som teologisk lärare i bibelvetenskap (Mfasqono) och började också framträda som hymndiktare. Mor Efraim uppvisade också betydande insikter i filosofi, astronomi och andra världsliga vetenskaper.

Mor Efraim och en stor del av invånarna utvandrade västerut, till romerskt territorium, framför allt till Edessa. Han dokumenterade händelsen i diktform, Kromonitho Nsibonoyto (Carmina Nsibina eller "Nsibins sång"), som numera utgör en värdefull historisk källa och Contra Julianum (riktad mot Julianus Avfällingen).

Efraim blev kvar i Edessa resten av sitt liv där han också fortsatte sin undervisning, författade kommentarer till olika bibelböcker och fortsatte sin fantastiska hymndiktning. Av hymnsamlingar från den här tiden bör man nämna de viktiga hymnerna De Fide, som är riktade mot arianerna och belyser Efraims treenighetslära, vidare olika hymner för kyrkoåret, särskilt olika fastetider och påsk.

---

Läs om den svenske professorn Sten Hidal i Lund och hans avhandling om bibelutläggningen hos Efraim Syriern. - Läs mera om >> Sten Hidal & Efraim

---

Enligt traditionen levde Mor Efraim som eremit utanför staden Edessa. Han blev dock aldrig prästvigd utan enbart diakon och vägrade uppgraderas till munk med orden: "Jag förtjänar inte en sådan hög post inom prästerskapet." Mor Efraim vördades redan från början av den syriska kristenheten, en vördnad som har fortsatt genom åren. Länge närmast okänd i väst blev han också uppskattad här i takt med att hans skrifter blev utgivna. 1920 upphöjdes han av påven Benedictus XV till kyrkolärare, "doctor ecclesiae" och har då samma titel som Augustinus och Thomas av Aquino. Den syrisk ortodoxa kyrkan firar hans åminnelse första lördagen av fastan.

Efraims författarskap var oerhört omfattande och har till största delen bevarats till vår tid. Mor Efraim skrev enbart på syriska, men verken översattes till de andra språken också. Han kunde med största sannolikhet också grekiska.
Han producerade en stor rikedom av teologisk litteratur som kan indelas i tre gruppar: bibelkommentarer, hymner och prosaskrifter.
Hymnerna är den ojämförligt största delen av Efraims skrifter. Diktkonsten där varje vers är accentuerad (betonad) på sju betoningar kom senare och än idag att kallas "den efraimiska".

Läs mera om >> Mor Afrem

***

När Efraim Syriern tänkte på Bibeln sa han: "Det är vattenkällan som släcker din törst, inte din törst som tömmer källan".

Berättelsen om den etiopiska hovmannen uppmanar oss att komma med vår törst, att öva ett förhållningssätt, som innebär att våga fråga förutsättningslöst. Att gå till Ordet med förväntan, rent av längtan, skriver Bibelsällskapet om Den >> etiopiske hovmannen

Den Svenska kristenheten har mycken inspiration och lärdom att hämta från den syriska kyrkans guldålder och Efraim Syriern som liknade Guds ord med 'livets träd', en 'skatt' och en 'källa':

"Gläd dig över att du besegrats; sörj inte över att Gud har övervunnit dig.    Den som törstar gläder sig när han dricker och han sörjer inte över att han inte kan tömma källan.
Källan bör besegra din törst - inte din törst källan."

/DS

The presence of the Father   #01

 
I always beseech the God of our Lord Jesus Christ - the Father most glorious - to give you a spirit of wisdom and penetration through an intimate knowledge of Him.
Eph 1:17 Weymouth

 
A praying man will by his prayerful stance be brought into the presence of the Father. A praying man is carried, by the fundamental function of prayer itself, carried into the embracing arms of the Father. Prayer opens the realm of fatherhood. Prayer is no less but a returning to the Father. In the simplicity of the dynamics of prayer man will find the full force of living, existence at its edge. Prayer holds the answer to the most profound existential questions. In prayer the mystery of life is to be found, its explanation as well as its reverential blessedness.

 
The kneeling man, the kneeling Christian, has found grace to make the necessary turn and to take the only possible position in which the true glory of fatherhood is recovered. The Spirit of penetration uses man's waywardness and distress to clarify and necessitate the absoluteness and majesty of God, the Father. Darkness is but the point of beginning on a journey into the heart of the Father. Blessed are the poor in spirit, for to them belongs the Kingdom of the Heavens. The poet states perfectly to the point: "God is always before". God is the initiator, God is there and He is not silent. God speaks penetratingly about fatherhood. He cares for children of grace. His heart is already open. Ours need to melt and to reform.

 
Helplessness and distress provokes a turning for home. Without penetrating experiences of the lack and loss of fatherhood there will be no miracle returning home to find the Father waiting, no tears of relief, no glory, no true glory. The grain of wheat lies ready to spring forth in glorious growth unto harvest in every obstacle, in every difficulty, in every impossibility.

 
Every man carries the art of prayer in his heart, deep down in his innermost being. Every man will find his own personal school of prayer prepared for him, specially designed by the Spirit of wisdom and penetration. The apparent absence of the Father forces each one of us into a personal path of pursuit, the very real sense of a deficiency of the functions of fatherhood drives us to ask for fathers to come. The Father will answer by taking us by the hand on a journey into His heart.

 
Lars Widerberg

V ä c k e l s e  -  K y r k a   &   f r i k y r k a

Den Svenska kristenhetens nationella och historiska huvudkategorier är Svenska kyrkan och frikyrkorna.

Docenten i kyrkohistoria Göran Åberg skriver i en artikel "Folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län" - i Väckelsens folk, Jönköping 1998, ISSN 0347-917x - att religionssociologen Margareta Skog i sina studier talar om kyrklighetsmått och kyrklighetstal, något som erhålles genom sammanläggning av måttet på frikyrklighet med kyrksamhetstalet i Svenska kyrkan. Störst kyrklighetsgrad efter kyrklighetsmått uppnås i Jönköpings län med Västerbottens län på andra plats.

Enligt Göran Åberg är orsaken till den kraftiga religiösa livaktigheten i Jönköpings län folkväckelsen på 1800-talet som till en början var inomkyrklig men så småningom alltmer blev frikyrklig. Åbergs artikel beskriver folkväckelse och frikyrklighet i Jönköpings län från 1800-talet till idag.

Till folkväckelsens vägröjare i Jönköpings län hörde inte bara lekmän som Mormor på Herrestad [Göran Åberg utkommer senare under 2005 med ny bok om denna pionjär], Arvid i Sunnerbo, Johanna i Krokvadet, Katarina på Backen och många andra utan också ett antal andligt levande prästmän. De benämndes vanligen väckelsepräster, och av dessa nämner Åberg särskilt fyra präster, nämligen Jonas Sandell, Carl Johan Svalander, Per Pettersson och Håkan Sjögren.

Nedan återges en historisk summarisk exposé över folkväckelsen åren 1880-1930 av ett delvis åsyna vittne, nämligen Viktor Johansson, missionsföreståndaren för Svenska Alliansmissionen. Texten nedan är hämtad ur den återkommande serien "Månad efter månad" i missionstidningen Trosvittnet, årgång 1931 nr 10, sid 155-156.

***

V ä c k e l s e t i d e r, eller som Petrus kallar det, "tider av vederkvickelse", komma nu och då. Det har varit besökelsetider, då Guds Ande varit verksam, och fortsätter: Jönköping har som Kapernaum på Jesu tid varit upphöjd ända till himmelen. Detta är en Guds nåd, men därmed följer ett stort ansvar. Alltsedan 1840-talet har denna stad varit föremål för täta besökelsetider. År 1853 bildades Jönköpings missionsförening, som fick sitt säte här i staden. Ordet predikades av andligen levandegjorda präster och lekmän vid föreningens kvartalsmöten och dessemellan, och själar fördes från mörker till Guds underbara ljus. Så gick Guds verk framåt i stad och på landsbygd.

Så kom efter mången gång under tårar och troget såningsarbete de underbara väckelseåren 1876 och 1877, som berörde hela vårt land och flera andra länder och icke minst Jönköpings stad och län samt närliggande provinser. Gud hade sådana organ, som han fick bruka under denna tid. Ute i landsbygden uppstod riktiga läsarehärdar omkring troende präster, som gjorde gemensam sak med Jönköpingspredikanterna, såsom S. Henriks, då vice komminister i Gnosjö och en tid samtidigt vicepastor i moderförsamlingen Kulltorp. Västbo, Östbo och Mo härader besöktes kraftigt av denna genomgripande väckelse. Fiendskapen var stor mot prästen och alla som kom till tro. Tofteryd och Hagshult var en annan härd, där den andliga elden brann klar. I den förstnämnda socknen med sina då tvenne annex, Byarum och Bondstorp, var den gudfruktige Håkan Sjögren kyrkoherde. Till den sistnämnda socknen med moderförsamlingen Fryele kom pastor Karl Palmberg som vice komminister under ett år. Där blåste nu väckelsens vindar, vilka sträckte sig vida omkring, ja, i två à tre härader. Här och där i bygderna fanns det sålunda gudhängivna präster och predikanter som arbetade sida vid sida. Så kom högtiderna i Jönköping, kvartalsmötena, då dessa präster och predikanter hade stora skaror samlade. Det fanns då en enda järnväg som stod i förbindelse med Jönköping, nämligen Falköping-Nässjö. De flesta kom antingen åkande efter häst eller gående. För många var det flera mil att gå, men färden underlättades med samtal och sång. Vid dessa kvartalsmöten blev många vunna för Gud.

På 1880-talet, då Svenning Johansson var predikant i stadsmissionsföreningen, som hade sitt säte i Gamla missionshuset, vilket då ägdes av Jönköpings missionsförening, berättade en gammal trovärdig medlem i denna förening följande: "Under tre års tid var det väckelse sommar såväl som vinter. Vi samlades aldrig till ett möte, då icke en eller flera överlämnade sig åt Herren."

Under dessa här nämnda väckelsetider tillgick det ej riktigt såsom nu. I regel hölls det ej några eftermöten för bekymrade, utan dessa lämnades uteslutande åt Guds Ande. Skarorna samlades, hörde, väcktes och sökte sig ofta i sin ensamhet till korset. Genom korsets predikan kom de till frid och fick frälsningsvisshet. Och så blev det andliga genombrottet uppenbart både för vänner och fiender. Dessa frälsta blev levande vittnen, var de gick fram. "De som trodde hans ord, de sjöngo hans lov."

Väckelsearbetet under de senaste fem årtiondena [1880-1930] har bedrivits något annorlunda. Ordet har predikats, och så har man inbjudit de bekymrade till eftermöte. Man har gått omkring i bänkarna och samtalat med själar. De som velat överlämna sig åt Herren ha fått böja knä och själva bekänna sina synder högt. Så ha de nu frälsta blivit erinrade om löftesorden, att den som bekänner, honom varder det förlåtet. Eller ock har man bjudit bekymrade att träda in i en liten sal och där handlat sammalunda.

Detta omslag när det gäller sättet kom nog över hit från England och Amerika genom Frälsningsarmén och även genom vår yttre missions grundläggare missionär F. Franson, då han första gången kom hit på 1880-talet och höll väckelsemöten i många av vårt lands städer. Efter predikan for han som en brinnande pil fram i bänkarna och manade synder att böja sig för Gud och bekänna sina synder. Han uppmanade Guds barn att på detta sätt deltaga i eftermötena och föra själar till Kristus. Denna metod, om man så får kalla det, har nog slagit igenom i alla samfund. Man vill genom predikan kasta ut noten och genom eftermöte draga in den, ja, gärna ock räkna fiskarna. Och göres detta vid Jesu fötter, så bevaras man även i ödmjukhet, även om fiskarna äro etthundrafemtiotre. Under väckelsetider sjöng man ofta en sång, vars kör ljöd så här:

"O, huru ljuvligt att se,
att ett notdrag kan ge,
fiskar etthundrafemtiotre".

Båda sätten har Herren använt sig av, men i det senare fallet har nog många misstag begåtts, och man har ej alltid letts av Herrens Ande. Dock har det säkerligen bringat rika skördar in i Guds lada. Det öppna framträdandet har stärkt den svage, och det har gått lättare att bekänna, att man vill tillhöra Herren. Detta tillvägagångssätt har många gånger förargat, men ofta ha dessa som förargats blivit gripna genom samtalet och kommit till Herren.

Det heter ju ock i bröllopsbjudningen till sist: "Gå ut och nödga dem att komma in, på det att mitt hus må bliva fullt".

Jönköpings stad har även på detta århundrade haft sina kraftiga besökelsetider. År 1907 på vintern, då pastor W. Gilén verkade i Stora missionshuset, samlades stora skaror kväll efter kväll, och det troddes att närmare tvåtusen begärt förbön. Själv var jag vittne till, hurusom kväll efter kväll lilla salen vid eftermötena fylldes av gråtande och bedjande själar. Även sedan denna tid hava smärre väckelser uppstått, men trots all andlig verksamhet, har det vilat något av trötthet över det hela, detta emedan man ej fått se någon synbar frukt.

---

Den Svenska kristenheten har i sin historia erfarenhet av Herrens besökelsetider och tider av vederkvickelse i såväl kyrka som frikyrka. Dessa tider handlar inte om någonting vi kan vänta i repris, utan de är unika nådesutgjutanden över församlingar på ett unikt sätt i olika sammanhang. Det är Guds nåd som utgjuts där Guds Ord får göra sitt nådesverk till vederkvickelse. Den svenska kristenheten av idag ser demografiskt helt annorlunda än den vi möter i kyrkohistorien. Nu finns en bredd och en mångfald kyrkor av inhemska och invandrade efterföljare till Kristus Jesus, kyrkans Herre.

/DS

M A R T I N   L U T H E R - O C H  V A T I K A N E N 

Reformationens Martin Luther och hans betydelse är vida större än mången i förstone föreställer sig.

1) Katolskt material ur Frågespalt/fader Daniel

En intressant läsning erbjuder fader Daniel ur sitt katolska perspektiv, när han i sin Frågespalt ger Karina ett omfattande material om Luther och Reformationen åren 1517-1555.
   Bland materialet märks ett utdrag ur ett tal som kardinal Willebrands höll vid Lutherska Världsförbundets femte generalförsamling 15 juli 1970:

- Ingen kan i dag förneka att Martin Luther var en djupt religiös personlighet som ärligt och osjälviskt sökte efter evangeliets budskap. Ingen kan förneka att han - trots de stora bekymmer som han förorsakade den katolska kyrkan och hennes ledning, vilket man i sanningens namn inte kan släta över - bevarade en ansenlig mängd rikedomar från den gamla katolska tron. Andra Vatikankonciliet har också tagit upp en rad krav som framförts av Martin Luther som bidrar till att åtskilliga aspekter i den kristna tron och i troslivet kommer till bättre uttryck i dag. Trots allt som ännu skiljer oss åt är det en källa till stor glädje och till hopp att kunna ge uttryck för detta…

Läs Frågespalten >> med fader Daniel

2) Utdrag ur artikeln TANKAR OM EKUMENIK IDAG av Carl Gustaf Stenbäck

i Oasbladet nr 2/2005

Dåvarande dekanen vid teologiska fakulteten i Milano professor Raniero Cantalamessa som deltog i den karismatiska konferensen i Kansas City 1976 välsignades vid det tillfället av helig Ande på ett nytt sätt och kunde säga efteråt: "Förr kände jag väl till Jesus, men nu känner jag honom som min Herre och Frälsare" (citat från församlingsafton i St. Lundby, Gråbo). I början av 1980-talet blev dekanen och professor Raniero Cantalamessa utsedd till påvens predikant och själasörjare. "Under en hel adventsperiod", berättar Cantalamessa för Carl Gustaf Stenbäck, "predikade jag för påven endast ur Martin Luthers skrifter".

Under åren har vi mötts på olika kontinenter, katoliker, ortodoxa, anglikaner, presbyterianer, lutheraner, pingstvänner m.fl och har blivit vänner för livet, skriver den lutherske prästen Carl Gustaf Stenbäck. Murar har raserats även om skiljaktigheter naturligtvis finns kvar. - När vänskap uppstår försvinner fördomar och därmed en del murar.

Se Oasrörelsen i Sverige >>  som utger Oasbladet

/DS

VÄCKELSE - är det bibliskt? - eller är det bara ett frikyrkligt påfund?

Är begreppet "väckelse" ett bibliskt begrepp? Som ord finns det inte i Bibeln. Men hur är det med begreppets innehåll, finns det bibliskt belägg för att Herren Gud vill det som begreppet står för?

Eller är det bara ett frikyrkligt romantiskt förgånget i historien som står för ett skimmer av nostalgi?

Eller finns det något från Herren själv i hans hjärta för kyrkan?

Är begreppen "reformation", "förnyelse" och "omvändelse" något som står för en verklighet som kyrkans Herre vill?

Är det något som de gamla traditionella kyrkorna i Sverige, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan kan bejaka?

Vill kyrkans Herre förnyelse, omvändelse, reformation, ja, väckelse i enskilda kristnas liv och i kyrkors liv?

Den Svenska kristenhetens representanter i samfund och kyrkodelar från alla läger svarar nog 'Ja' på den frågan, eller ...

/DS

Fotnot
Det finns plats för Kommentarer som synes nedan…

Väckelse - vägens diken

Vägen har (hade i alla fall förr) alltid två diken.

Det gäller också den kyrkohistoriska företeelse som vi kallar "väckelse".

Väckelsens två diken i nutid heter å ena sidan lagiskhet och å den andra sidan en laglöshet, där man rör sig helt utanför Guds Ords uppenbarelse.

Aposteln Judas beskriver i sitt brev hur vi ska bevaras från felsteg och villoläror (Judas brev v. 17-25):

1) Kom ihåg vad som är förutsagt,

2) Bygg på tro,

3) Be i Anden,

4) Håll er kvar i Guds kärlek.

Det handlar om att alltså leva nära Gud.

Judas vet vad Jesus har sagt: "Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek".

Aposteln Judas känner också mycket väl till orden "lär dem att hålla allt vad jag befallt dem".

Väckelsens väg är att vandra vägen Herren givit i balans mellan Nåden och att hålla hans bud. Att hålla sig kvar i Guds kärlek - det är att hålla Jesu bud.

/DS

Bild: den första Pingstdagens väckelse med eld

KÄRLEKSSTIGEN… står det på skylten. Söderut syns Skålabro; från norr Strömsberg har vi nyss gått, och långt bort i väster kan Råslätt skönjas. Rolf Söderberg vill att vi ska stanna upp vid aspträdet här vid skylten med texten "Kärleksstigen". Vad har han att berätta? Jo, det handlar om aspen och tändstickor.

Planteringen av asp har skett för tändsticksfabrikationen i Jönköping. Bröderna Johan och Carl Lundström började 1844-45 tändstickstillverkning i Jönköping. Kemiprofessor Gustav Pasch i Stockholm uppfann säkerhetständstickan och fick patent på den 1844.
Varför tändstickan är gjord av asp beror på dess egenskaper. Asp är hållbart, stickan går inte så lätt av. Asp innehåller inte kåda och brinner med klar och jämn låga. Asp är poröst, vilket göra att stickorna lätt suger upp smält paraffin.

En enda aspstock räcker till 370.000 tändstickor. Med dagens moderna maskiner får man fram 1400 stockar asp per dag.
- Hur många tändstickor blir det per dag? Svar: 518.000.000 tändstickor framställs per dag, 518 miljoner stickor!

Läs om Tändsticksmuséet
>> aspstockens tändstickor

Säkerhetständstickan är alltså en svensk uppfinning - av kemiprofessorn Gustav Pasch.

***

Denna dags vidare Walk n' Talk funderar jag kring den här uppfinningen från 1841 det slog gnistor kring, och hur Gustav Pasch tänkt och experimenterat och till sist hittat lösningen. Den Svenska kristenheten har - liksom alla annan kristenhet - en kallelse att vara Staden på berget, Ljus & Salt, en organism som ska återspegla Honom som är Världens Ljus. Detta är uppdraget. Slår det gnistor av Tro, gnistor av Hopp och gnistor av Kärlek i Den Svenska kristenheten? Ja, det slår gnistor av eld, ljus, nåd, tro, hopp och kärlek i Sveriges kyrka. Var händer detta? Det händer på många håll i Sveriges land i dag.

I väckelsemötet med LP-vännerna och i högmässan i Svenska kyrkan. I den ortodoxa liturgin och baptistmötet. I metodistkyrkans gudstjänst och nestorianska gudstjänsten. I Celebration med Vineyard och EFK- och SAM-mötet. I Katolska mässan och Trosrörelsens möte. I Missionskyrkan och Pingstkyrkan. I EFS och FA. I klostret och BV. I Missionsprovinsen och Mekane Yesus. I Lutherska Bekännelsekyrkan och Anglikanska kyrkan.

Samtidigt vilar en stilla förväntan - likt duvans skygga beroende av stillhet inför att slå sig ned i det duvotänkta trädet - inför hur Herrens Nåd kanske skulle kunna få manifesteras i en helt ny art av Väckelserörelse för vår tid. Det finns förväntan och förhoppning hos mången bedjare i Den Svenska kristenheten, alltifrån Ale till Övertorneå…

Hur var det nu? ... 518.000.000 stycken tändstickor tillverkas per dag i Jönköping. Det åstadkommer mycken eld, värme och ljus på en enda dag. Skulle inte Kyrkans Herre kunna åstadkomma att det slår nya gnistor om Hans egen kyrka…

/DS

MARTIN LUTHER DÅ...

OCH VÅRT BEHOV AV REFORMATION NU...

Material om Martin Luther är närapå obegränsat rörande reformationen, biografier och lutherforskning. Av den anledningen ges ett kort urval som startförslag för den som vill läsa mera om reformatorn.  

***

Luther och stormen - Luther och bläckhornet - Luther och de 95 teserna… Detta och mycket mera finns att läsa på webbsidan ,,EIN FESTE BURG IST UNSER GOTT". Webbsidan kan läsas förutom på tyska, på engelska, nederländska, spanska, ungerska, polska, finska. Förutom historia finns bl.a. legender, anekdoter och länkar.  
Se >> Vår Gud är oss en väldig borg

***

Martin Luther presenteras av Föreningen Logos i Österbotten, Finland, i ett Lutherbibliotek under uppbyggnad; där finns f.n. följande böcker:

Huspostillan, Stora Galaterbrevskommentaren, Om den trälbundna viljan, Om en kristen människas frihet, Företal till Romarbrevet

Se Logos-mappen:
>> Luther-texter

***

Ett stort antal länkar på engelska finns på Reformation Guide
>> se länkarna

***

Den lilla katekesen
>> Luthers lilla katekes

***

Uppsala universitet/Luther >> Uppsala

***

Lunds universitet/Luther >> Lund

***

Martin Luther Universität Halle-Wittenberg (tyska/engelska) >> Wittenberg

***

Kyrkohistoriskt sett utgör Martin Luther - med sina begränsningar och med verk vi önskar vore ogjorda - ett exempel på behovet av reformation i kyrka och kristenhet.

Ett annat exempel är den heliga Birgitta.

Den Svenska kristenheten av i dag har behov av reformation på många sätt och på många olika fält, i synnerhet som den är så mångfacetterad. Reformation handlar bl.a. om att gå till källorna. Re-formatio innebär alltid något av de bibliska begreppen "vederkvickelse" (=omvändelse, återvändande, vila) och "shalom" (=frid, frälsning, helhet, hälsa).

Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna…

Den Svenska kristenhetens olika delar såväl som enhet har behov av reformation i djupaste biblisk mening. Därför ber vi kyrkans Herre om "vederkvickelse" och "shalom" - med enhet och väckelse i kristenheten.

/DS

Bland samfunden i Sverige är det Evangeliska Frikyrkan [EFK] och de ortodoxa kyrkorna som ökar i svensk kristenhet enligt en aktuell rapport i tidningen Dagen 050520.

"Evangeliska frikyrkan sticker ut i jämförelsen av frikyrkor i Sverige och är det enda som visar på en positiv medlemsutveckling under de senaste tjugo åren. Det visar religionssociologen Margareta Skogs årliga mätning av samfunden som redovisas i det senaste numret av tidskriften Tro och liv. Mellan åren 1985 och 2004 har de flesta samfund blivit mindre."

---

"Den största ökningen står dock de ortodoxa och österländska kyrkorna för. En anledning till det är att kyrkorna ökar i takt med invandring från den ortodoxa världen."

Läs mera om religionssociolog Margareta Skogs rapport från Tro och Liv i:
>> Dagen ed.050520

Vad vi behöver veta är dock:

• Vilka kyrkor ingår i Margareta Skogs Rapport?
• Finns de fria lutherska kyrkorna med?
• Vineyard? 
• Trosrörelsen?
• Alla mindre kyrkor och rörelser?

---

Kyrkan i Sverige tar del av den aktuella rapporten och gläds med Evangeliska Frikyrkan och de ortodoxa kyrkorna. Frågan är också Om och/eller Vad Den Svenska kristenheten kan ta till sig av denna undersökning? Kan en rapport som denna innebära mementon, reflektioner, inspiration och behov av egna analyser av våra kyrkors status?

/DS

ÖSTERNS ORTODOXA KYRKA

En verklig pärla är boken "Den ortodoxa kyrkan" av rysk-ortodoxe teologen Nicolas Zernov (1898-1980). Den utgavs av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1955 med förord av Göran Fahlström. Denna svenska upplaga lär oss nordbor mer om den ortodoxa - och särskilt den ryska - kyrkan.

Vi svenskar i allmänhet har inte lätt att begripa och förstå så värst mycket om den ortodoxa kyrkan. Vad vi i allmänhet känner till är att det finns många olika slags ortodoxa kyrkor. Syrisk-ortodoxa, serbisk-ortodoxa, grekisk-ortodoxa och rysk-ortodoxa kyrkorna är några av alla olika nationella ortodoxa kyrkor vi känner till namnet.

För en Kristen Medel-Svensson är boken en guldgruva att ösa ur till en djupare förståelse av Österns Ortodoxa Kyrka, vilket är den korrekta benämningen på det vi vanligtvis kallar "den ortodoxa kyrkan". 

Nicolas Zernov skriver: - Splittringen mellan Kristi efterföljare har alltid varit till anstöt för människor och en synd mot den Helige Ande. I vår tid är den faktiskt ännu skadligare än tidigare, därför att den är en förnekelse av själva den mission, som kyrkan är kallad att utföra i den moderna världen, och som nationerna väntar på.

Enheten håller på att bli en tvingande nödvändighet, men vägen till detta mål är ännu dold i fördomarnas och misstänkliggörandets dimmor. De kristna förlamas av sitt slöa accepterande av splittringen, fortsätter Zernov. Allvarsord men nog alltför sanna inte bara för femtio år sedan…

Dock, säger han, finns det bestämda tecken som tyder på att århundradens fiendskap inom den splittrade kristenheten håller på att ge vika för en ny, vänskaplig anda och för strävan efter ömsesidig förståelse. Och den framgång som enhetsplanerna får på missionsfälten visar klart att de kristna i dag - åtminstone på en del håll - söker komma ifrån kapplöpningen efter själar och allvarligt strävar efter att få slut på den nuvarande splittringen.

Förhållandet mellan olika protestantiska konfessioner - skriver Zernov - har blivit bättre; men den djupa avgrund, som skiljer Roms kyrka från reformationskyrkorna, finns alltjämt. Och den starka motsättning mellan Österns och Västerns kristna, som förgiftat deras liv det sista årtusendet, är långt ifrån övervunnen.

Nicolas Zernov berör också förhållandet mellan Nordens och Rysslands kristna. Att kristendomen togs emot ungefär samtidigt och att en viss förbindelse fanns i början. Men att de gick åt var sitt håll, ryssarna följde den bysantinska traditionen och nordborna under Roms ledning. Att man bekänner sig till samma kristna tro och att som lemmar i samma kropp ha ansvar för varandra har helt fallit i glömska.

I Västern handlar, känner och tänker en kristen såsom enskild individ, skriver Zernov. I Östern känner sig en kristen först och främst som medlem av en stor familj. Västern föredrar klara koncisa formler; man är logisk och analytisk. I Östern betraktar man kristen tro mera såsom liv än som lära; man har misstro mot alltför fint uttänkta definitioner.

Romarkyrkan har sitt hemvist bland de latinska folken, olika former av protestantism finns hos de anglosachsiska, germanska och nordiska folken, och den ortodoxa kyrkan har sin härd i Östern. Nicolas Zernov säger: - Detta vill med andra ord säga, att samma kristna utsäde frambragt olika frukter på de olika områdena på jorden. Men i stället för att det skulle betyda härlighet och rikedom för de kristna, har gåvornas mångfald blivit en stötesten och orsak till strid och oenighet. Gud har skapat denna värld både till enhet och olikheter, och kyrkan måste - såsom en återspegling av den gudomliga ordningen - vara trofast mot denna syn.

Innan man kan diskutera ämnen som påvens ofelbarhet, frågan om 'filioque', det trefaldiga ämbetet, sola gratia, barndopet eller olika spörsmål om nattvardsläran, måste man ge sig i kast med att få bort andra hinder. De aktuella hindren är följande:

a) De splittrade kristnas motvilja och misstro mot varandra,

b) Bristande tilltro till möjligheten av enhet,

c) Förkastande av andra konfessioners sakrament.

Var befinner vi oss idag femtio år senare? Räcker det med intellektuell behandling av skiljaktigheterna innan ånger och försoning gjort sitt?

Det som kan få ett försoningsarbete att blomma är, skriver Zernov, ett radikalt förkastande av likriktningen såsom en helt felaktig idé. Här torde Sverige med sin hållning av homogenitet vara ett absolut memento.

Tillbaka till enheten! - det är Nicolas Zernovs slutmaning. Enheten kräver en kärleksfull och grundlig förståelse av de andra konfessionerna. Och de medlemmar av kyrkan som hört kallelsen att ge sina liv åt försoningsarbetet, förtjänar att kallas den kristna enhetens missionärer. Deras uppgift är att så långt det är möjligt sätta sig in i andra konfessioners liv och arbete och på det sättet bli enande band mellan de splittrade kristna. 

Nicolas Zernov var förutom teolog och forskare också grundare av Brödraskapet St. Alban och St. Sergius.
>> Fellowship of St Alban & St Sergius

Läs om >> Brödraskapets historia

Läs också Andrew Walker, Professor of Theology, Kings College, London. A Chapter from "Living Orthodoxy in the Modern World" >> professor Andrew Walker

---

Den Svenska kristenheten har ett och annat seminarium kvar att hämta hem från Österns ortodoxa kyrka i utmaningen som finns i 'sobornost' och den givna enhetens gåva…

/DS

Martin Luther och rättfärdiggörelsen genom tron

Martin Luther publicerar 1520 "Kyrkans babyloniska fångenskap" där han hävdar att påvedömet har hållit kyrkan fången i 1000 år och korrumperat tro, moral och ritualer. Påven Leo X fördömer Martin Luther för kätteri på 41 punkter och stämplar honom som den romersk-katolska kyrkans fiende. Efter den påvliga encyklikan bränns Luthers skrifter i Rom. Följande år blir Luther bannlyst men bränner offentligt Leo X:s bulla "Exsurge Domine" i vilken påven kräver att Luther ska ta tillbaka sina kätterska åsikter bland annat om rättfärdiggörelse genom tron allena.

Luther och Skriftens auktoritet
"Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdånigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära. " (Stora Galaterbrevskommentaren) 

Läs Frågor & Svar i  >> CREDO

Rosenius om Luther >> i Pietisten.com

Katolska svar om Luther >> Fråga prästen

Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran >> Svenska kyrkan

Anders Arborelius om deklarationen >> Katolik.nu

Kyrkliga Förbundet för evangelisk >> luthersk tro

---

Den Svenska kristenheten - i hela sin kyrkliga bredd av tradition och dogm - har både ett och annat att lära från kyrkohistoriens kapitel om påvedöme och lutherdom - oavsett den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran, också oavsett samfundstillhörighet…

/DS

 
 
Spirit of Christ
by Andrew Murray
 

Chapter 16
The Holy Spirit and Missions

 
Now there were at Antioch, in the church that was there, prophets and teachers. As they ministered to the Lord and fasted, the Holy Ghost said, Separate me Barnabas and Saul for the work whereunto I have called them. Then, when they had fasted and prayed, and laid their hands on them, they sent them away. So they, being sent forth by the Holy Ghost, went down to Seleucia. Acts 13:1-4.
 

It has been rightly said that the Acts of the Apostles might well have borne the name, The Acts of the Exalted Lord, or, The Acts of the Holy Spirit. Christ's parting promise, 'Ye shall receive power when the Holy Ghost is come upon you; and ye shall be my witnesses, both in Jerusalem and in all Judea and Samaria, and unto the uttermost parts of the earth,' was indeed one of those Divine seed-words in which is contained the Kingdom of heaven in the power of an infinite growth, with the law of its manifestation, and the prophecy of its final perfection.
In the Book of the Acts we have the way traced in which the promise received its incipient fulfilment, on its way from Jerusalem to Rome. It gives us the Divine record of the coming and dwelling and working of the Holy Spirit, as the Power given to Christ's disciples, to witness for Him before Jews and heathens, and of the triumph of the name of Christ in Antioch and Rome as the centres for the conquest of the uttermost parts of the earth. The book reveals, as with a light from heaven, that the one aim and purpose of the descent of the Spirit from our glorified Lord in heaven to His disciples, revealing in them His presence, His guidance, and His Power, is to fit them to be His witnesses even to the uttermost parts of the earth. Missions to the heathen are the one object of the Mission of the Spirit.
 

In the passage we have as our text we have the first record of the part the Church is definitely called to take in the work of missions. In the preaching of Philip at Samaria, and Peter at Caesarea, we have the case of individual men exercising their function of ministry among those who were not of the Jews under the leading of the Spirit. In the preaching of the men of Cyprus and Cyrene to the Greeks at Antioch we have the Divine instinct of the Spirit of love and life, leading men to open new paths where the leaders of the Church had not yet thought of coming. But this guidance of the Spirit in separating special men was now to become part of the organization of the Church, and the whole community of believers is to be educated to take its share in the work for which the Spirit specially had come down to earth. If the second of Acts is of importance as giving us the induement of the Church for her Jerusalem or home mission work, the thirteenth is of no less interest as her setting apart for definite foreign mission work. We cannot sufficiently praise God for the deepening interest in missions in our days. If our interest is to be permanent and personal, if it is to be a personal enthusiasm of love and devotion to our Blessed Lord and the lost He came to save, if it is to be fruitful in raising the work of the Church to the true level of Pentecostal Power, we must learn well the lesson of Antioch. Mission work must find its initiative and its power in the distinct and direct acknowledgment of the guidance of the Holy Spirit.
 

It has often been remarked that true mission work has always been born of a revival of religious life in the Church. The Holy Spirit's quickening work stirs up to new devotion to the Blessed Lord whom He reveals, and to the lost to whom He belongs. It is in such a state of mind that the voice of the Spirit is heard, urging the Lord's redeemed to work for Him. It was thus at Antioch. There were certain prophets and teachers at Antioch, spending part of their time in ministering to the Lord and fasting. With the public service of God in the Church they combined the spirit of separation from the world and of self-sacrifice. Their Lord was in heaven; they felt the need of close and continued intercourse, waiting for His orders; they understood that the Spirit that dwelt in them could not have free and full scope for action except as they maintained direct fellowship with Him as their Master, and entered as much as possible into the fellowship of Christ's crucifixion of the flesh. 'They ministered to the Lord and fasted: such were the men, such was their state of mind and their habit of life, when the Holy Spirit revealed to them that He had chosen two of their number to a special work, and called upon them to be His instruments in separating them, in presence of the whole Church, for that work.
 

The law of the Kingdom has not been changed. It is still the Holy Ghost who has charge of all mission work. He will still reveal His will, in the appointment of work and selection of men, to those who are waiting on their Lord in service and separation. When once the Holy Spirit in any age has taught men of faith and prayer to undertake His work, it is easy for others to admire and approve what they do, to see the harmony of their conduct with Scripture, and to copy their example. And yet the real power of the Spirit's guiding and working, the real personal love and devotion to Jesus as a Beloved Lord, may be present in but a very small degree. It is because a great deal of interest in the missionary cause is of this nature, that there has to be so much arguing and begging and pleading on lower grounds with its supporters. The command of the Lord is known as recorded in a book; the living voice of the Spirit, who reveals the Lord in Living Presence and Power, is not heard.
 

It is not enough that Christians be stirred and urged to take a greater interest in the work, to pray and give more: there is a more urgent need. In the life of the individual the indwelling of the Holy Spirit, and the Presence and Rule of the Lord of Glory which He maintains, must again become the chief mark of the Christian life. In the fellowship of the Church, we must learn to wait more earnestly for the Holy Spirit's guidance in the selection of men and fields of labour, in the wakening of interest and the seeking of support: it is in the mission directly originated in much prayer and waiting on the Spirit that His power can specially be expected.
 

Let no one fear, when we speak thus, that we shall lead Christians away from the real practical work that must be done. There is much that needs to be done, and cannot be done without diligent labour. Information must be circulated; readers must be found and kept; funds must be raised; prayer-meetings must be kept up; directors must meet, and consult, and decide. All this must be done. But it will be done well, and as a service well-pleasing to the Master, just in the measure in which it is done in the power of the Holy Spirit. Oh that the Church, and every member of it, might learn the lesson! The Spirit has come down from heaven to be the Spirit of Missions, to inspire and empower Christ's disciples to witness for Him to the uttermost parts of the earth.
 

The origin, the progress, the success of missions are all his. It is He who wakens in the hearts of believers the jealousy for the honour of their Lord, the compassion to the souls of the perishing, the faith in His promise, the willing obedience to His commands, in which the mission takes its rise. It is He who draws together to united effort, who calls forth the suitable men to go out, who opens the door, and prepares the hearts of the heathen to desire or to receive the word. And it is He who at length gives the increase, and, even where Satan's seat is, establishes the cross, and gathers round it the redeemed of the Lord.
Missions are the special work of the Holy Spirit. No one may expect to be filled with the Spirit if he is not willing to be used for missions. No one who wishes to work or pray for missions need fear his feebleness or poverty: the Holy Spirit is the power that can fit him to take his divinely appointed place in the work. Let every one who prays for missions, and longs for more of a missionary spirit in the Church, pray first and most that in every believer personally, and in the Church and all its work and worship, the power of the Indwelling Spirit may have full sway.
 

'Then when they had fasted and prayed, they sent them away. So they, being sent forth by the Holy Ghost, went down to Seleucia.' The sending forth was equally the work of the Church and of the Spirit. This is the normal relation. There are men sent forth by the Holy Spirit alone; amid the opposition or indifference of the Church, the Spirit does His work. There are men sent forth by the Church alone ; it thinks the work ought to be done, and does it, but with little of the fasting and praying that recognises the need of the Spirit, and refuses to work without Him. Blessed the Church and blessed the mission which the Spirit originates, where He is allowed to guide, and where the blessing is waited for from Himself alone. Ten days praying and waiting on earth, and the Spirit's descent in fire: this was the birth of the Church at Jerusalem. Ministering and fasting, and then again fasting and praying, and the Spirit sending forth Barnabas and. Saul: this was at Antioch the consecration of the Church to be a Mission Church. In waiting and prayer on earth, and then in the power of the Spirit from the Lord in heaven, is the strength, the joy, the blessing of the Church of Christ and its missions.
 

May I say to any missionary who reads this in his far-off home, Be of good cheer, brother, the Holy Spirit who is the Mighty Power of God, who is the Presence of Jesus within thee, the Holy Spirit is with thee, is in thee. The work is His: depend on Him, yield to Him, wait for Him; the work is His, He will do it. May I say to every Christian, be he director, supporter, contributor, helper in prayer or in any other way, in the great work of hastening the coming of the Kingdom.
 

Brother! be of good cheer. From that time of waiting before the Throne, and that baptism there received, the first disciples went forth until they reached Antioch. There they paused, and prayed, and fasted, and then passed on over to Rome and the region beyond. Let us from these our brethren learn the secret of power. Let us call on every Christian who would be a mission friend and mission worker to come with us and be filled with the Spirit whose is the work of missions. Let us lift up a clear testimony that the need of the Church and the world is believers who can testify to an indwelling Christ in the Spirit, and prove it too. Let us gather such together in the antechamber of the King's Presence, the waiting at Jerusalem, the ministering and fasting at Antioch; the Spirit does still come as of old in power, He does still move and send forth; He is still mighty to convince of sin and reveal Jesus, and to make thousands fall at His feet. He waits for us: let us wait on Him, let us welcome Him.
 

O God! Thou didst send Thy Son to be the Saviour of the world. Thou didst give Him power over all flesh, that He should give eternal life to as many as Thou hast given Him. And Thou didst pour out Thy Spirit upon all flesh, commissioning as many as received Him to make known and pass on the wondrous blessing. In the Love and Power in which Thy Spirit was sent forth, He likewise sends forth those who yield themselves to Him, to be the instruments of His Power in glorifying Thy Son. We bless Thee for this Divine and most glorious salvation.
 

O our God! we stand amazed, and abased, at the sloth and, neglect of Thy Church in not fulfilling her Divine commission; we are humbled at our slowness of heart to perceive and believe what Thy Son did promise, to obey His will and finish His work. We cry to Thee, our God! visit Thy Church, and let Thy Spirit, the Spirit of the Divine Sending forth, fill all her children.
 

O my Father! I dedicate myself afresh to Thee, to live and labour, to pray and travail, to sacrifice and suffer for Thy Kingdom. I accept anew in faith the wonderful gift of the Holy Spirit, the very Spirit of Christ, and yield myself to His indwelling. I humbly plead with Thee, give me and all Thy children to be so mightily strengthened by the Holy Spirit that Christ may possess heart and life, and our one desire be that the whole earth may be filled with His glory. Amen.
 
 
 
The previous fifteen chapters are available on request  -  EPC@Comhem.se
 
 

*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

INTERVJU MED LUTHER

Martin Luther, vill Du säga något om dina tidiga år?
- Jag föddes den 10 november 1483 och kommer från en bondesläkt. Min far blev en tämligen välbärgad bergsman. Skolan gick jag i Mansfeld, Magdeburg och Eisenach. 1501 började jag viduniversitetet i Erfurt. Fem år senare blev jag magister och till slut filosofie dr. Sen började jag studera juridik.

Hur var Ditt förhållande till den katolska kyrkan?
- Bibeln lästes bara på latin, så det kunde folk i allmänhet inte läsa. Den bild av Gud som kyrkan förmedlade var att Gud var en sträng domare och att vi skulle göra goda gärningar allra helst gå i kloster, leva fattigt, späka oss och göra pilgrimsfärder. Jag blev ju själv munk.

Ja, vill Du berätta.
- Min far var helt mot det. Jag blev skrämd av åskan vid ett tillfälle som slog ner alldeles i närheten. Då lovade jag S:ta Anna att bli munk. 1505 blev jag antagen som munk i Augustinerklostret i Erfurt. Där fastade jag, vakade och bad och plågade mig nära till döds. Som väl var fanns Staupitz där. Han påminde mig om syndernas förlåtelse och Guds kärlek. Jag blev lärare i Wittenberg och predikant vid klosterkyrkan samtidigt som jag höll på med min teologiska examen.

Du fick göra en viktig resa till Rom.
- Ja, det hade blivit strid inom augustinerorden och jag blev en av de två utvalda som skickades till Rom för att få hjälp att lösa konflikten. Jag hade stora förväntningar inför resan till Rom och väntade mig att se och lära mycket om den kristna tron. Tyvärr blev jag djupt besviken. Kyrkan var nersjunken i sedeslöshet och pengabegär. Men jag vill ändå säga, att jag inte vill ha den resa ogjord. Samtidigt som jag kröp upp för Pilatus trappa och bad jag Fader Vår på varje trappsteg. Men inom mig hörde jag de orden "Den rättfärdige ska leva av tro."

Vad var det som gjorde att Du började gå emot kyrkan?
- Jo, det var påven Leo X som behövde pengar och startade avlatshandel. Kurfursten Albreckt av Main hade försäljningsrätt och skickade ut Tetzel till att sälja avlat. Man kunde alltså köpa syndernas förlåtelse för pengar och en del av de pengarna skulle gå till det nya kyrkobygget i Rom. Levde man i månggifte kunde man få förlåtelse för 10 dukat. Kyrkstöld och mened 9 fick man betala 9 dukat för, mord 8 dukat, trolldom 2 dukat. Tetzel var t.o.m. så fräck så han sa: "När myntet i kistan klingar sig själen ur skärselden svingar."

Vad kunde Du göra åt det?
- Den 31 oktober 1517 spikade jag upp 95 teser. Det var påståenden som jag ville ha diskuterade. Dagen därpå skulle det delas ut avlat till dem som deltog i firandet av Wittenbergs slottskyrkas invigning. Jag spikade upp teserna på porten till slottskyrkan.

Kan Du säga något om vad Du skrivit i teserna?
- I den första stod det: Då vår herre och mästare Jesus Kristus säger: Gör bot o.s.v., så menar han därmed, att de troende hela liv måste vara en botgöring. Sen vände jag mig mot att straffen efterskänktes för pengar istället för genom bot och ånger.

Hur gick det med disputationen?
- Det blev ingen disputation.

De tog dig inte på allvar.
- Nej, kyrkans representanter tänkte väl att det är ju bara en liten munk i en liten stad i Tyskland. Men efter en tid skickade påven Cajetanus för att häkta mig och föra mig till Rom, men då kom kurfursten till min hjälp och de lyckades inte med det.

Kyrkan såg Dig tydligen som en farlig fiende.
- Ja, jag hävdade ju att Bibeln är det enda rättesnöret för vår tro och att den står över både påve, kyrkomöten och kyrkofäder.

Hur försökte kyrkan lösa det problemet, för detta blev ju känt genom att Du kunde utnyttja boktryckarkonsten.
- Ja, det blev en del disputationer. Sen reste Johan Eck, som var god vän med Tetzel, för att få mig bannlyst av påven. Det lyckades han med och mina skrifter brändes. 1520 brände jag offentligt bullan och det väckte uppseende.

Ditt framträdande i Worms måste varit dramatiskt, en av historiens höjdpunkter.
- Kejsarens talesman Johan von Eck begärde först få veta om jag erkände att jag författat böckerna som var framlagda. Sen ville han veta om jag återkalla deras innehåll eller inte.

Vad sa Du?
- Jag sa ja på den första frågan och så begärde jag uppskov på den andra frågan och jag fick en dags betänketid.

Ja, och då var det torsdagen den 18 april 1521. Vad svarade Du då?
- Jag sa, att det var tre slags skrifter: 1. Om tro och seder - som också motståndarna godkände 2. Mot påvedömet och papisterna som skadar de troendes samveten. 3. Mot enskilda personer som befrämjade det romerska tyranniet. Jag erkände att jag varit för skarp i tonen, men innehållet kunde jag inte ta tillbaka. Men var det så att jag påstod något orätt i någon av böckerna, så bad jag dem att påpeka det. Då skulle jag själv vara den förste att bränna upp dem. De begärde ett rakt svar av mig, om jag ville återkalla min lära eller inte. Jag sa: "Om ers majestät och furstarna då vill ha ett enkelt svar, så vill jag ge det utan krus och krumbukter. Blir jag inte överbevisad genom den heliga Skrift eller genom klara grunder, för jag tror varken på påven eller kyrkomötena, då de ofta har misstagit sig och motsagt sig själva, så kan och vill jag inte återkalla, eftersom jag inte kan stå till svars med det inför mitt samvete. Här står jag och kan inget annat. Gud hjälpe mig! Amen!"

Ja, och nu var Du fågelfri.
- Jag fick 21 dagar på mig för att sätta mig i säkerhet och det var på väg från Worms som kurfursten Fredrik den Vise skickade ut fem ryttare som rövade bort mig och förde mig till Wartburg, där jag fick möjlighet att översätta Bibeln.

Vad säger Du om dopet.
- Det är tre saker som vi bör veta om dopet: först och främst att det är stiftat av Gud och därför bör hållas högt i ära. Det skulle nog, även om det är ett yttre ting . . . Även om vi inte hade annat än dessa ord: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn", så måste vi ändå ta emot och lyda dem som en Guds instiftelse. Men nu har vi inte bara Guds bud och befallning utan också löftet. Därför är dopet ännu mycket härligare än vad Gud annars har bjudit och förordnat. Det är över huvud taget så fullt av tröst och nåd att himmel och jord inte kan fatta det. Men det krävs en del för att tro detta. För felet är inte skattens, utan felet är att vi har så svårt att fatta och hålla fast den. Och därför har varje kristen nog med att lära sig att förstå dopet. Han måste alltid sträva efter att orubbligt tro vad det utlovar och ger, nämligen seger över död och djävul, syndernas förlåtelse, Guds nåd samt Kristus och den helige Ande med alla hans gåvor.

Är det viktigt med barndop?
Om vi inte blev döpta när vi var barn, så skulle betydligt färre låta döpa sig. Vi ser ju hur vi föraktar predikan och nattvarden. Men om prästen gav var och en en daler så skulle kyrkan bli för trång. Nu ger Herren oss detta för intet. När du blir döpt får du inte ett öre av prästen, du får ingenting materiellt, men du får det eviga livet himmelsfärd, evigt barnaskap i evig glädje och fröjd, utan sorg och elände - det får du här!

Vi har dopundervisning eller som det också kallas konfirmationsundervisning i församlingarna. Du har ju skrivit Lilla Katekesen, som kyrkans undervisning än idag bygger på, kan Du säga något om den?
- Jag är teolog och har i många slags faror läst den heliga Skrift och har gjort en del erfarenheter. Men trots detta känner jag mig inte så stor och märkvärdig, att jag inte dagligen för mig själv ber ur katekesen, det vill säga Tio Guds bud, Trosbekännelsen och Fader vår. Jag stannar inför detta med hela mitt hjärta och rabblar inte upp orden utan tänker noga efter vad varje ord vill säga. För Ordet har vi fått från Gud för att vi - som 5 Mos. 6:7 säger - skall inskärpa det och öva oss i det. Utan denna dagliga övning börjar våra hjärtan att rosta så att vi själva går under.

Hur ser Du på Bibeln då?
- Bibeln ensam är den rätte härskaren och mästaren över all jordens skrifter och läror... Kyrkan kan inte bestå om man inte oupphörligt övar och driver Guds ord.

Du nämner kyrkan. Vad utmärker egentligen kyrkan?
- Det finns ett tecken, nämligen dopet, brödet och framför allt evangeliet. Dessa tre är de kristnas kännetecken och märken. Där dopet, brödet och evangeliet finns - alldeles frånsett platsen och människorna - där är utan tvivel också kyrkan.

Många gånger ser det ut som om det var slut med kyrkan och det har det säkert gjort många gånger förr också och det är underligt att det fortfarande finns en kyrka. Hur ser Du på detta?
- Det är inte vi som kan uppehålla kyrkan. Våra förfäder kunde det inte heller, och våra efterkommande kan inte heller göra det. Utan det är han som har gjort det, gör det och kommer att göra det och som säger: "Jag är med er alla dagar intill tidens ände" (Matt. 28:20).

Du har någon gång sagt att om kyrkan förlorar läran om rättfärdiggörelsen, så är den inte längre någon kyrka. Vad går den ut på?
- Med det som vi kallar läran om rättfärdiggörelsen, menar vi, att vi är återlösta från synden, döden och djävulen och har gjorts delaktiga av det eviga livet, inte av oss själva utan genom hjälp utifrån, genom Guds enfödde Son, Jesus Kristus.

---

Intervju: Mats Giselsson

Det var på sommaren 1897. Jag hade på våren kommit från U.S.A. för att på hösten tillträda min plats som predikant i Skövde missionsförsamling. Under midsommarhelgen deltog jag i Helgelseförbundets konferens på Torp i Nerike. Där sammanträffade jag med Fredrik Fransson, som då för tillfället besökte Sverige. Jag kände honom tidigare från Sverige och hade sammanträffat med honom åtskilliga gånger i Chicago.

Men intet möte hade gjort ett sådant intryck på mig som detta nu vid Torp. Fransson sökte med sin bön och sitt öga efter en man, vilken likt honom själv kunde i Alliansmissionens intresse resa jorden runt och väcka intresse för missionens heliga sak. Kanske ansåg han mig äga någon förutsättning för en dylik gärning. Aldrig skall jag glömma hans ivriga fråga: Är du förlovad? Hans syntes vara glad över att jag kunde säga, att så ej var förhållandet. Så framlade han sin plan för mig. Jag skulle resa till Kina, Japan, Indien samt över Stilla havet till U.S.A. Därifrån till Sydamerika och tillbaka till Europa, besöka Afrika, Zululandet, Abessinien, Palestina och Spanien och genom Frankrike och Tyskland till Sverige igen och så därifrån samma tur i omvänd riktning. Då jag nämnde, att jag redan lovat att komma till Skövde, sade han helt kategoriskt: De få ta en annan. Jag skall skriva till dem, så du blir löst från ditt löfte. - Då jag nämnde om mitt föräldrahem och de plikter, detta kunde medföra, blev svaret lika bestämt. Det gäller att för Jesu skull övergiva fader, moder, hem och allt. Då jag ännu stod tvekande, sade han: Kom låt oss ha en bönestund tillsammans. - Det är egentligen den bönestunden, som är mitt djupaste minne.

Vi gingo in i ett rum för oss själva. Dörren stängdes, och vi böjde våra knän. Jag fick höra en världsmissionär bedja. Aldrig har jag hört en liknande bön. Jag lyssnade, gripen i mitt innersta. Han bad, under det att tårar rullade ned för hans kinder. Samma missionsplan, som han förut skisserat för mig, följde han i sin bön med en noggrannhet och en sakkännedom, som kom mig att häpna. Han gick från land till land, från missionsstation till missionsstation och till stationernas utposter. Han nämnde missionärerna och deras infödda medhjälpare vid namn. Han kände allt och allas behov. På en plats behövdes en ny station, på en annan ett nytt tak på den de hade. På en annan plats behövdes skolverksamhet och förstärkning av arbetskrafter. PÅ en annan plats behövdes förhållandet med myndigheterna att ordnas. Några behövde särskild hjälp i sina språkstudier. Andra hade andra olika behov. Allt, allt, allt lades fram inför Gud i brinnande, ja, av Kristi kärlek flammande bön. Intet studium har kunnat ge mig en så överskådlig missionskunskap som denna världsmissionärens bön skänkte mig.

Hur länge Fransson bad, kan jag ej säga. Man har helt enkelt ingen klocka i en dylik stund. Men vad jag vet var, att vi stego båda upp med tårfyllda ögon och slöto varandra i famn. Likaså vet jag, att jag aldrig glömmer den bönestunden. Jag hade sett och känt en världsmissionärs hjärta glöda. Jag har hört mången under tårar bedja för sin församling, för sitt eget och för det särskilda missionssällskapets missionsfält. Här fick jag höra en, som bad för all mission på alla fält. Det födes ej många dylika män. Deras kallelse gör dem måhända verklighetsfrämmande  för mycket, som vi tycka är så betydelsefullt. Men de äro män, som sett världen avspeglas i Jesu ögon. De ha sett den köpt åt Gud genom Kristi blod. De behärskas av den enda passion, att Gud skall få igen sin förlorade värld. -

---

Artikeln om Fredrik Franson skrev pastor Fritz Petersson i Sv. Mbl. 1925.

Bilden på Franson från Evangeliska Östasienmissionen EÖA
>> Fredrik Franson

---

Fredrik Franson föddes 17 juni 1851 i Pershyttan, Närke, och dog den 2 augusti 1908 i Idaho Springs, Colorado.

Läs mera om Franson på följande webbsidor:
- SAM
>> Svenska Alliansmissionen

Tidningen Dagen
- Eskil Albertssons recension
>> Eldprofeten

- History Mission
>> Kina Indien Sydafrika

---

Den svenska kristenheten gläds över pionjärer som exempelvis Olaus Petri, Henric Schartau, Nathan Söderblom, Peter Fjellstedt, Carl Olof Rosenius, Fredrik Franson, Lewi Pethrus och många flera för vad de fått betyda. Under Torpkonferensen 1897 var Fredrik Franson med. På skilda håll i Sverige och Europa arrangeras under sommaren många ungdomssamlingar, bl.a Torpkonferensen i Närke, Gullbranna Festivalen, TeenStreet i München, Världsungdomsdagarna i Köln. Må Den svenska kristenhetens bön vara att Herren reser upp nya pionjärer i sin kyrka.

 
/DS

A d m i n i s t r a t ö r e r

En missionär talade om ansvaret för yttre missionen, som vilar på varje kristen, på följande originella sätt:

"Om din far testamenterade till dig och din bror en viss egendom, och din bror bodde så långt borta, att han inte skulle kunna få sin del - såvida du inte sände den till honom - skulle du då under dessa omständigheter känna dig fri att bestämma antingen du skulle sända honom hans del eller inte?
    Och om det hände, att du sände honom hans del av arvet, skulle du då tycka, att du vore värd särskild tacksamhet?
    Detta är den yttre missionen. Vi talar om den "fattiga hedningen" Varför är hedningen fattig? Emedan han inte mottagit den del av arvet, som vår Fader lämnat."

Bristande ansvar för den yttre missionen hos Guds församling har vållat stillestånd och ljumhet på månget ställe.

Där församlingen med hela sitt hjärta omfattar storheten av sitt uppdrag och känner sitt ansvar som förvaltare av Guds mångfaldiga nåd och strävar att verkställa Herrens verk och sprida ljuset vida omkring, där är Herren verksam genom sin Ande, och där låter han sina välsignelser följa varje företag och varje enskild medlem.

Men å andra sidan, där kristna förfaller i liknöjdhet rörande denna viktiga sak, uppstår ofta varjehanda strider, svårigheter och osämja, som aldrig skulle ha förekommit, om församlingen varit upptagen med träget och troget missionsarbete. De skulle då inte ha haft tid att nagelfara varandra.

Missionssinnet skulle ha tänt kärlek, väckt livaktighet, framkallat andliga gåvor, och fridens och välsignelsens frukter skulle skördats under glädje.

Är församlingen Guds administratör av det stora, rika, andliga arvet? Hur ska det då gå för mången på redovisningens dag?

---

Administreras missionsuppdraget på ett ansvarsfullt sätt av Den svenska kristenheten - med alla enskilda kyrkor, lokalförsamlingar och samfund - eller med bristande ansvar? Hur är det med ljumheten och kärlekens eld? Förvaltningen av Guds mångfaldiga nåd behöver "ansvarsfrihet" inför räkenskapsårets slut. Nådens, omvändelsens och väckelsens Ande är varje dag pingstens särskilda bön…   

/DS

Fotnot: Notisen om Administratörer ovan är saxad ur SAM:s missionstidning Trosvittnet nr 12 den 15/6 1918.

INTERVJU MED CARL OLOF ROSENIUS

Carl Olof, vill Du säga något om Din barndom?
- Jag föddes som det tredje barnet i familjen den 3 februari år 1816 i Nysätra församling cirka sju mil norr om Umeå. Vi flyttade ofta för min far Anders Rosenius, som var präst, blev ofta förflyttad av stiftets ledning.

Är det något särskilt du kommer ihåg från barndomen?
- Jag minns, att jag ofta gick för mig själv ute i skogen. Det hände att jag brottades med tanken, att det kanske inte alls finns någon Gud, att det var påhitt alltihop. En gång fick jag för mig att jag skulle få ett bevis på det. Jag band en bindel för ögonen. Kunde jag gå rakt fram till knuten av ladugården, då kunde jag vara övertygad om att Gud finns som kan leda mig rätt.

Gick det?
- När jag gått en bit var det som om en osynlig hand hindrade mig. Jag stannade och tog av bindeln. Ett steg till och jag hade fallit ner i en öppen brunn. Det tyckte jag var en övertygande bevis på att Gud finns.

Vad minns du från tonåren?
- En gång när jag var 15 år och skulle äta frukost tog jag en gammal bok som låg på bordet och tittade i den. "Doktor Erik Pontoppidans härliga 'trosspegel'" stod det som titel på den. Jaha, då är det väl bäst att spegla sin tro då, tänkte jag och började läsa. På tredje sidan skrev författaren, att man kan modigt bekänna den kristna tron, ja, även dö för den, man kan göra under i Jesu namn och ändå fara till helvete. Jag kom inte från det jag läst.

Jag minns också att jag ofta gick ut i skogen tog mat med mig och satte mig och läste Bibeln och Luthers skrifter.

Du har vid något tillfälle, när du ännu var ung, predikat för biskopen i Härnösand och hans familj.
- Ja, det var vid en gudstjänst med nattvard. Biskopen sa, att han blev ledsen av att höra min predikan. Efteråt vid middagen kallade han fram mig inför prästerskapet och sa, att både han och hans familj knappt kunnat gå till nattvarden. Jag hade predikat mot gärningarnas rättfärdighet och framhållit trons rättfärdighet. Biskopen höll nu ett långt tal, där han försökte stödja sig på Bibeln för att visa att gärningarna är nödvändiga för att vi skall bli saliga. Jag gick emot biskopen och visade att frälsningen beror inte på oss och vad vi gör utan på vad Kristus gjort för oss.

Vad sa biskopen då?
- Han blev tyst, men när jag flyttade från Härnösand önskade han mig frid och välsignelse.

Carl Olof, har Du tvivlat någon gång på att Gud finns mer än då Du var barn?
- Jo visst har jag det. I slutet av maj 1839 kom jag till Länna utanför Stockholm för att undervisa två söner till en grevinna. Här fanns ingen som jag kunde dela min tro med. Jag började starkt tvivla på att Gud finns, för han hörde inte mina böner om att kunna fortsätta mina studier till präst. Jag mente, att det var så självklart, att jag skulle bli präst, så jag inte behövde be att Guds vilja skulle ske. När jag såg att Gud inte hörde min bön, började jag tänka, att det inte finns någon Gud. Särskilt minns jag en kväll då jag bad på mina knän i mitt lilla rum. Plötsligt reste jag mig och sa: "Vilken galenskap! Vem pratar jag med? Skulle Gud finnas här i mitt lilla rum? Nej, vilken dårskap!"

Men det fanns en annan fråga, som jag brottades med.

Vad då?
- Det var om Bibeln innehåller Guds Ord. Jag fick hjälp av en engelsk präst som hette Scott i Stockholm. Men efter ett tag var det som tidigare: Vem vet? Vem vet? tänkte jag. En vecka senare sökte jag upp Scott igen. Scott mente, att fiendens makt beror på att han förvirrar våra tankar. Han vill inte vara med om grundlig forskning. "Skriv därför upp på ett papper allt vad som talar mot och allt som talar för att Bibeln innehåller Guds Ord", sa han. Tre dagar senare var jag fullständigt övertygad om att ALLT i Bibeln hade gudomligt ursprung och var sant. Jag blev så glad. "Allt är sant, helt sant, gudomligt sant och allt är kvar, som jag sörjt som förlorat!" Nu såg jag ännu tydligare än förr. Nu trodde jag på syndernas förlåtelse!

Du är noga med att inte predika utan att ha blivit kallad.
- Ja, det stämmer. Dels var det många, inte minst präster, som mente, att jag inte hade någon kallelse att förkunna Guds Ord. Jag hade ju tänkt att bli präst, men Gud satte hinder för det. Det var säkert för att Gud bestämt att jag skulle arbeta för honom på ett större fält. Jag hade inte kunnat predika om jag inte varit övertygad av både Bibeln och Luthers lära om den trefaldiga kallelsen att jag verkligen var kallad till det. Luther säger att om en bonde säger till en annan: "Kom och undervisa mig i ordet", så är det en lika gudomlig kallelse, som när ett konsistorium kallar. Skillnaden är den att när bonden kallar gäller det bara för just det tillfället.

Kyrkans nya böcker skapade oro i församlingarna.
- Ja, de var en stor orsak till oron. Jag försökte dämpa oron. Det var lätt att tyda det som om jag menade att allt var väl med vår kyrka, prästerna och de nya böckerna. Jag menar, att kyrkans ledning skulle gjort något för att lindra de bedrövade kristnas samveten. Det är alltid lätt att anmärka, klaga och röra upp sinnena, men det är inte så lätt att sedan lugna och leda dem. Det gällde att handla med besinning! Men det var också lätt att sova och glömma sin plikt. Vi kunde inte säga en sak och göra en annan. Den som menar att något är synd, men fortsätter att göra det, för den är det synd.

Jag vet att många separatister inte delade din uppfattning.
- Det stämmer jag fick både brev och personliga samtal. Man måste alltid skilja på kyrkan och enskilda personer i kyrkan. Kyrkan måste bedömas efter sin bekännelse. En del präster är vargar i fårakläder, dem ska man fly från, andra är legoherdar, dem ska man ha fördrag med, och andra är trogna Kristi tjänare, dem ska man älska och inte fly. Jesus säger inte att vi ska fly för andra än för vargarna.

Hur länge ska vi vara kvar i kyrkan?
- Så länge Jesus är där.

Men hur länge tror du, att han är där?
- Så länge människor föds på nytt där, för det är inte ett verk av djävulen. Han som är livet, och bara han, kan föda människor till nytt liv.

Du har förkunnat sådant, som man nästan aldrig hör om idag. Du tar bland annat fram det förhållandet att Guds Son var under lagen.
- Ja, aposteln säger ju: För att friköpa dem, som stod under lagen. Så skulle vi få rätten att vara barn hos Gud. Har du aldrig hört det? Skulle du inte tacka den gudomliga kärleken och låta det vara tillräckligt till frälsning, vad din store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här att han inte gjort det för sin egen räkning utan för att friköpa dem, som stod under lagen. Det är Skriftens centrala budskap, att Kristus är lagens ände! Lagen har nämligen fått sin ände i Kristus till rättfärdighet för var och en som tror (Rom 10:4).

Din utläggning i Dagbetraktelsen eller Husandakten för den 31 mars är välkänd och har betytt mycket för många. Vill du citera något ur den?
- Se nu här: Den syndaförlåtelse, den förlossning som här omtalas tillhör varje människa, from och ofrom, troende och otroende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Vill du komma till Gud, bli hans egen och få hans nåd, så finns det inget hinder från Guds sida. Du är alltid välkommen. Herren säger själv: Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut (Joh 6:37). Här är inget undantag: Vem som helst, den som vill, var och en, om dina synder än är blodröda (Jes 1:18). Här är inget undantag, och det beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gällde och gäller hela världen.

===
 

Carl Olof Rosenius såg sig inte som något annat än en lekman eller med ett modernare ord som en amatör. Ordet amatör har med kärlek att göra. Hans kärlek till Frälsaren och sina medmänniskor har gjort att han hjälpt och än idag hjälper många att tränga in i Skriften.

Något som talar för vikten av att en stund var dag vara samlade i hemmet till andakt är en vetenskaplig studie, som dr. theol. Njål Skrunes från Norsk Laerarakademi, Bergen, har undersökt. Den företogs bland blivande ingenjörer i mitten av 1980-talet. Där visade det sig att husandakter har en mycket stor betydelse på lång sikt för barnets kristna tro.

Läs Rosenius´ skrifter! Det gör tusentals andra på andra håll i världen. Hans skrifter lär vara översatta till ungefär 30 språk. Än idag är Rosenius ett Guds redskap till att upptäcka vad vi äger i Jesus vår Frälsare.

---

Redan år 1861 skrev dr Baird i juninumret i "The Christian World":
"Förmodligen har ingen i Sverige gjort mer, på ena eller andra sättet, för att återupprätta sanningen och sprida missionens ande bland kyrkorna i det landet (Sverige) än han (Rosenius) har gjort."

I boken "C.O. Rosenius - hans lif och verksamhet", EFS 1909, finns citerat många av de brev Rosenius skrev. Denna "intervju" här ovan med Carl Olof Rosenius bygger i huvudsak på den boken men också något på "Husandakt".

/Mats Giselsson

Publiceringen i M'Xp med tillstånd av författaren och Kristnet.org

---

Länkar om C.O. Rosenius

EFS >> EFS Historia

Kristnet.org
>> och Christer Andersson

MSBV
>> länkar

/DS

Christianity - Wherever…

The Swedish Christianity needs power and wisdom from Above - needs Grace by the Holy Spirit - for its mission. We have this need for revival together with All the Global Christianity wherever we live; in Spain, Mississippi, India, NY, Russia or wherever in the world we are The body of Christ or Christianity.

Let the early and late History remind us about the Grace from Above. Between 1936 and 1941 our Ethiopian friends received power and wisdom in a wonderful way. May 5, 1936, Addis Ababa, the capital of Ethiopia, had fallen to Mussolini's invading armies. Emperor Haile Selassie had to flee. Barefoot Ethiopian soldiers resisted bravely against tanks and mustard gas, but the Italians won.

Soon the victors came for the missionaries, who left just 48 baptized Christians behind them in Wallamo. These had the Gospel of Mark and a few other passages of scripture in their language, but few knew enough to read even that. Several of the Christians already knew first hand what persecution was like, having experienced it from heathen neighbours. The missionaries prayed constantly.

Read the whole Story >> His Story in Ethiopia 

The Swedish Christianity remembers in a special way what has happened in Ethiopia and the Christianity there. We praise the Lord for the given Grace and also for the privilege the Swedish church got to assist these friends in Africa.

The history reminds us in The Swedish Christianity and also The Global Christianity that the Lord is mighty to reveal his love and presence anew over his children wherever we are.

/DS

***

Se, här en plats nära intill mig
Predikan av prins Oscar Bernadotte
Malmö 22 februari 1927

"Se här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan" (Ex 33:17-23).

Ordet talar om en välsignad tillflyktsort för ett sargat människohjärta. När lärjungarna voro trötta och behövde vederkvickelse, sade Jesus till dem: Kommen med mig avsides och vilen eder.
De behövde förnyelse, krafter, nytt mod, och allt detta kunde endast Mästaren giva dem. Intet är så gott för en människa som vilan hos Jesus. Skriften omtalar, att den lärjunge Jesus älskade, Johannes, låg vid Jesu hjärta. Det är en välsignad plats, en ljuvlig tillflyktsort för envar, som behöver vila. För vårt andliga livs fördjupande, måste vi uppsöka den platsen, förbliva där. -

Moses var en ledare för Guds folk, en man som erfarit livets växlingar, en människa som varit med om härliga segrar men ock mött svåra motgångar. Han hade mött Gud, som hade talat med honom som den ena människan talar med den andra. Han hade funnit nåd inför Gud, och Gud kände hans namn. Herren hade uppenbarat sina planer för honom, hade framlagt sina föreskrifter och tolkat sina planer, såsom arkitekten delgiver byggmästaren sina skisser. Gud hade givit honom ett stort uppdrag. Liksom Mose skola också vi, Herrens vänner, noga sätta oss in i Guds planer med avseende å oss och vår livsuppgift. Vi skola taga del av Guds planer, vara glada över det förtroende vi fått, men vi skola aldrig glömma, att vi även ha att räkna med vår egen svaghet och syndens makt över människosjälar.

Vi måste hålla oss mycket nära Herren Jesus, så att vi icke sugas med av världens förrädiska strömvirvlar. Ty det är icke lätt att vara en arbetare i vingården, det är icke lätt att stå som ledare för Guds församling, det har sitt oerhörda ansvar och stora svårigheter att arbeta på förtroendeposter, i söndagsskolan, i ungdomsarbetet, i församlingsvården. Vi behöva mycken hjälp, mycken kraft av höjden, mycken nåd. Som Moses behöva vi ha möte med Gud, dag för dag, stund för stund. Vi behöva höra Hans röst, hålla oss nära Jesus, vila vid hans hjärta.

När Moses kom ned från berget, där han haft möte med Gud, möttes han av sorgliga nyheter. Han fick erfara huru svaga människorna äro och hur syndens makt kan taga herraväldet. Folket hade gripits av oro över att Moses dröjde, de församlade sig kring Aron och sade till honom: "Gör oss en gud. Som kan gå framför oss". Man uppförde guldkalven och gav sig hednisk avgudadyrkan i våld. Vad skulle icke Moses, Herrens man, känna inför detta? Vad skulle han tänka, när han såg sin broder Aron deltaga i dansen kring guldkalven? Och dock hade folket endast få dagar förut med en mun lovat: "Allt vad Herren har sagt, vilja vi göra och lyda".

Ja, vad skall man tänka, när man ser hur världsandan vinner insteg t.o.m. bland dem som kalla sig Guds folk? Vad skall man icke känna, när man märker hur otron och gudsförnekandet vill taga överhand bland vårt folk? Hur ofta möta vi icke, liksom Moses, den erfarenheten: löften, som aldrig infrias. Det gäller för oss att under allt komma ihåg, att vi ha en mäktig Gud. Vi måste se verkligheten sådan den är: våra hjärtan äro så svaga, synden så stark. Vi måste hålla oss nära Jesus. Vi äro ju kallade att tjäna Gud, förhärliga hans namn, vi äro icke satta i världen för att leva ett liv, som bedrövar vår Herre. Inbjudningen går ut till oss alla: "Se här är en plats nära intill mig". […]

I Hebreerbrevet 13:12f läsa vi: "Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom 'utanför lägret' och bära hans smälek". Liksom Moses slog upp sitt tält utanför lägret, skola vi taga avstånd från denna världens väsende. Detta är ett mycket allvarligt ord: "till honom utanför lägret". Såsom sanna kristna få vi icke rygga tillbaka för smäleken.

Skall vårt andliga liv fördjupas, måste vi söka kraften hos honom, som hänger på förbannelsens trä, smädad och föraktad. I vår tid är världen dock så liberal och tolerant, kristendom är en "privatsak". Våra dagars kristna känna icke världens motstånd så som forna tiders troende. Det motståndet var dock nyttigt. Svårigheterna föra en människa framåt, välbefinnandet leder lätt till sömnaktighet. Må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet.

"Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan". Endast om vi ha vår kraftkälla i platsen vid Jesu hjärta, kunna vi bli till verklig hjälp för våra medmänniskor. Det berättas om en ingenjör, som låg på sitt dödsläger, att han lät kalla till sig en av sina underordnade, en fattig  eldare. Denne, en bekännande, ödmjuk kristen, kunde bli sin döende chef till hjälp och vägledning därför att han levde nära sin Mästare. Därför att han hämtade sin kraft från platsen vid Jesu hjärta, kunde Gud använda honom i ett viktigt uppdrag. Stå vi på platsen nära intill Herren, på den fasta klippan, som håller i liv och död, kunna vi också gå Guds ärenden. Där ha vi säker grund. På den klippan kunna vi med förtröstan bygga upp
vårt liv, och på den må vi bygga upp Guds församling. Hur stormarna än vredgat fara fram, skall fästet hålla, klippan bestå.

"Jag skall ropa namnet HERREN framför dig." När Moses vandrade sin väg fram, så gick Herren före honom. Gud fick äran, ty det var Gud man mötte i Moses och hans livs gärning. När Herren går framför en människa, blir hon till välsignelse, och i sitt liv förhärligar hon Gud. Därför må det vara vår bön att Gud måtte ropa namnet HERREN framför oss.

En dansk officer skrev alltid i övre kanten på sitt brevpapper: "Se på Jesus!" Han stod på den fasta klippan, han gav Jesus äran för allt. Så skola också vi leva i ödmjukhet, icke skymma Jesusgestalten, utan alltid visa till Honom, som är begynnelsen och änden. Han är den eviga klippan.

"Ställ dig där på klippan." Det är en inbjudning till liv och salighet. Ha vi mottagit inbjudningen, ha vi ställt oss på den fasta klippan, skola vi få erfara att Gud kan använda också oss, hans ringaste tjänare, till att sprida välsignelse bland våra medmänniskor. Amen.

===

Ledare i Den svenska kristenheten känner igen sig i prins Oscars förkunnelse, vare sig vi är söndagsskollärare, scoutledare eller biskopar. Oscar Bernadotte kunde känna igen sig i Moses kanske med särskild tanke på Mose liv som prins i Faraos hov.

Ledare i Den svenska kristenheten behöver hålla sig nära Jesu hjärta, för att inte dras in de förädiska strömvirvlarna från denna världens väsende.

Ledare i Den svenska kristenheten - vare sig vi är barntimmeledare eller
Präster/ pastorer - behöver hjälp från Pingstens Ande att fördjupas i livet med Kristus Jesus som vill vara med oss "utanför lägret". Orden från 1927 gäller, ja, de är än mera uppfordrande i dag: "må vi kristna se till att vår bekännelse är klar inför världen. Skall det bli verklig kraft i vårt liv, måste vi städse hålla oss utanför lägret. Vi måste hålla skillnaden klar och skarp mellan Kristi anda och världsväsendet"

---

Om prins Oscar Carl August Bernadotte (1859-1953)
Se >> Oscar Bernadottes liv

---

/DS

V I S I O N  "H A N D - I - H A N D" 

Yngve Brilioth, biskop i Växjö stift, och Enock H. Skooglund, missionsföreståndare för Svenska Alliansmissionen [SAM], är ett gott exempel på visionen "hand-i-hand", "brodershand" och vad erkännande kan betyda i Den svenska kristenheten.

Under krönikerubriken Var fjortonde dag skriver Enock H. Skooglund i SAM's missionstidning, TROSVITTNET, 1942:46 om sin broder och biskop Yngve Brilioth, och artikeln andas den kärlek som Kyrkans Herre initierat.

***

Jönköping har nyligen haft ett celebert besök av Växjö stifts biskop, Yngve Brilioth. Biskopen är en man, som vet att uppskatta andligt arbete, vem som än utför det. Så har han under sitt visitationsbesök i vår stad givit uttryck för sitt varma erkännande av Svenska Alliansmissionens arbete inom stiftet. För detta äro vi honom uppriktigt tacksamma. I grund och botten är ju allt andligt arbete icke framför allt ett arbete för någon kyrkoform, vare sig statskyrka eller frikyrka, utan ett arbete för vår Herre och Mästare, Jesus Kristus. I arbetet för honom hava gudfruktiga präster och enkla Herrens vittnen av folket, icke minst inom vår inre mission, Jönköpings Missionsförening, i gången tid arbetat hand i hand.

Det skulle vara ett brott mot en helig tradition att stöta bort den brodershand, som biskop Brilioth räcker oss. Fastmer tacka vi Gud för sådana handlingar av innehavaren i S:t Sigfrids gamla biskopsstol. På samma gång vilja vi giva uttryck åt en innerlig längtan att hand i hand med de kristna av alla trossamfund, så framt tron är grundad på Kristus, få verka för att vinna Sveriges folk och även andra folk för vår högtlovade Herre och Frälsare. Detta betyder givetvis icke att någon skulle uppgiva den egenart i sitt arbete, som Herren har givit åt var och en. Inom Svenska Alliansmissionen vilja vi, under Guds Andes ledning, söka att förvalta det heliga arv, som givits oss av våra banbrytande föregångare. Må Gud giva oss sin kraft och nåd därtill!

---

"Banbrytande föregångare" i kyrkohistorien vare sig i fornkyrkans, medeltidens eller under sen svensk kyrkohistoria som i artikeln ovan är utmanande och uppmuntrande exempel i den dagsaktuella situationen i Den svenska kristenheten. Uttrycken som missionsföreståndaren Skooglund använder i relationen till S:t Sigfridsbiskopen Brilioth skildrar värme, närhet och vision sprungen ur Joh 17:21:

"Hand i hand" - "brodershand" samt "innerlig längtan att hand i hand med de kristna av alla trossamfund… få verka för att vinna Sveriges folk och även andra folk för vår högtlovade Herre och Frälsare."

/DS

A N   A R E N A   F O R   T H R E E
- Protestant, Catholic and Orthodox

The three great divisions of Christendom…
The Christian journal Touchstone has a brilliant statement, where they pro primo say that the Magazine is "conservative in doctrine and eclectic in content" with editors and readers from the three great divisions of Christendom - Protestant, Catholic and Orthodox.

The mission to provide a place…
Secondly has the Magazine the mission to provide a place where "Christians of various backgrounds can speak with one another on the basis of shared belief in the fundamental doctrines of the faith as revealed in Holy Scripture and summarized in the ancient creeds of the Church."

***

About the Magazine:

Edited by a bevy of mainly younger Protestants, Orthodox, and Roman Catholics, Touchstone advances an ecumenism of orthodoxy defined by the Great Tradition.
-Richard John Neuhaus, Editor-in-Chief, First Things

Touchstone serves the most significant form of ecumenical endeavor today: the rallying and coalescing of those in all the churches who stand for doctrinal, moral, and devotional orthodoxy.
-J. I. Packer Author, Knowing God

Touchstone is a voice that greatly needs to be heard in today's Christian world. If this is what robust ecumenism means, we need more of it!
-Kallistos Ware, Bishop of Diokleia & Spalding Lecturer in Eastern Studies at Oxford University

***

Among Swedish writers and contributing editors is Folke T. Olofsson.

God & the Genesis of Gender The Trustworthy Biblical Design of Man & Woman by Folke T. Olofsson, first appeared in the September 2001 issue of Touchstone.

See >> Folke T Olofsson

In the Christianity - and in The Swedish Christianity - we should question if we need different Arenas for the three main lines in Christianity - Protestant, Catholic and Orthodox.

Reflections… Are there any Arenas in Sweden? If we have an Answer, is the further Question: Do we need Arenas with a wider Spectrum including more Partakers? Are we to be content with Arenas like Conferences run by the Dioceses and all the Organisations (for example with OASIS, aKF, Gullbranna, SSB, EFK, EFS etc)? And, do we need anything like an arena as Touchstone in Sweden for our needs, run by SKR or anyone else?

/DS

Friendship is born at that moment when one person says to another:
"What! You, too? Thought I was the only one."

C.S. Lewis

---

Den svenska kristenheten har en oändlig rikedom i olikheter, vari mången kan upptäcka delaktighetens vänskap precis utifrån den speciella originella förutsättning C.S. Lewis avser med sitt uttalande ovan. Eller hur...

/DS 

AGATHA ROSENIUS

Agatha Rosenius - född 10/9 1814 och död 29/8 1874 - var hustru till Carl Olof Rosenius.

Agatha var dotter till lanträntmästaren Erik Lindberg och Elisabeth Catharina f Nordlund. Som ung blev hon omvänd och hennes måtto blev "helt för Jesus - helt från världen". Ingen i hennes familj var kristen så Agatha hade det inte så lätt i hemmet.

Efter ett besök i hennes hembygd lär Calle ha sagt, efter att han hört hennes namn nämnas, att han fick en känsla av att hon skulle bli hans hustru. Man uppmuntrade Calle att skriva uppmuntring och tröstebrev till henne. Efter detta steg började en ettårig brevväxling dem emellan. Efter ett tag fick de möjlighet att träffas personligen i det Lindbergska hemmet på Grisbacka, strax utanför Umeå. Rosenius berättar att när de presenterades för varandra tänkte han: "Jaså, så ser den kvinna ut som Gud bestämt åt mig." Efter en tid beskrev Calle sina känslor för Agatha. Svaret från henne var positivt men det skulle dröja några år innan hennes föräldrar tillät att de gifte sig. De gifte sig den 2 augusti 1843 i Umeå. Vigselförrättare var prosten A.A. Grafström.

Det sägs om Agatha att hon var väldigt huslig och att deras hem ständigt var en tillflyktsort för alla Herrens vänner i Stockholm. Bernard Wadström beskriver Agatha: "Ett vänligt fruntimmer med trofasta ögon och intelligent utseende." Vidare säger han: "Under uppbyggligt samtal med henne förflöt en fjärdedels timme fort och angenämt."

 
Agatha hade också en poetisk gåva och skrev en del sånger. En del av hennes sånger blev införda i Pietisten.

Här är några av sångerna:

*    Vad helst här i världen bedrövar min själ (Ack, saliga ro)

*    Till fridens hem, det rätta fadershuset

*    Ur stormarna ser jag en avlägsen hamn

Agatha levde sex år efter Carls död. Författarinnan Charlotte af Tibell, en av Agathas närmaste vänner, skrev vid hennes död denna dikt:

Agatha levde ett himmelskt liv,
ej skådat av mänskligt öga,
ett liv i tron benådat.
Men ock tillika det livet rika
av helgad kärlek, som ej vill svika
i döden.

Lina Sandell beskrev Agathas sista sjukdomstid och död så här: "Agatha hade varit rätt rask under sommaren och känt sig så fridfull och lycklig men på samma gång viss att snart få gå hem. Det sista var blott ett insomnande utan någon synbar kamp och utan ett ord till avsked. Kort förut hade hon yttrat: 'Hälsa alla kära vänner att det icke är så farligt att dö som vi föreställa oss. Det är blott att stiga i högtidsvagnen och fara hem.' "

Lina Sandell Berg som var nära vän till Agatha och Calle skrev så här till Agathas minne (ett utdrag ur längre gravkväde):

Agatha har gått över floden - så ljöd
en viskning bland vännerna nyss.
Man log genom tårar - hon var ju ej död,
hon hade vid ängelns kyss
blott segrande trätt över gränsen

Rosenii maka - hur ljuvlig och blid,
en skogarnas gömda viol.
Hon stått vid hans sida och delat hans strid
och varit för hemmet den sol,
som fröjdade, lyste och värmde.

En moder som få uti kärlek och bön
hon vårdade vad Gud henne gav.
Och därför, o, måtte bönhörelsen skön
ock blomstra i frid på den grav,
som gömmer det älskade hjärtat!

Rosenii enka, hur fridfull hon gick
en tid än bland vännerna här.
Med längtan i hjärtat, men hopp i den blick,
som sträcktes mot hemlandet, där
lik fågeln hon funnit sitt näste.

Och Jesus var när med sin himmelska frid,
och ljus blev ock dödsskuggans dal.
Han stadfäst sitt ord, vår Förbarmare blid,
att vilken som gömmer hans tal,
skall gå ifrån döden till livet.

Se >> fotografi Agatha Rosenius

---

Artikelserien om C.O. Rosenius är hämtad från Kristnet.org/Rosenius
med tillstånd för publicering här på M'Xp av ed. Christer Andersson.

---

Den Svenska kristenheten påminns både om evighetsperspektiv och vänrelationers betydelse, vilket åskådliggöres genom skildringen av Carl Olof Rosenius' hustru Agatha.

/DS

T e e n s   t o   T e e n S t r e e t
- till många församlingars glädje…

TeenStreet History >> Europas största ungdomskonferens >> för alla kyrkor och samfund 

Varför inte ta vara på möjligheten till en jätteinvestering!?!
Låt djungeltrumman gå om TeenStreet i församlingen, i husförsamlingar, vuxenkretsar och andra grupper…

Vem kan komma med?
Du som är kristen och 13-17 år. Helst några stycken från samma tonårsgrupp och tar med sig en ledare, men om det inte går ska man ha med sig minst en kompis.

Årets Tema?
TeenStreets tema för 2005 är >> Time Machine

FotoGalleri
Se >> massor av bilder

TeenStreet…
Vad säger Ben, Jonas, Maaike, Sara, Niklas, Annemarie, Rianne, Antal, Matthias, Johan, Nathalie, Jan-Erik, Janneke, Ruth om TeenStreet?

Kolla >> ungdomarnas vittnesbörd till alla ledares glädje

Sista anmälningsdag 27 maj
Läs >> anmälningsblankett

Münster 30/7-6/8 i sommar… Läs mera om TeenStreet
>> de som varit på TeenStreet en gång ... de brukar oftast vara med år efter år. Och församlingsledare från hela Sverige kan dela erfarenheter av vad TeenStreet betytt för många Teens OCH många församlingar.

Tala med Andrea Keller på OM 036-18 44 91 eller skriv till henne >> e-post OM

/DS 

F r e d d y b l o g

'Freddyblog' med Fredrik Hellström, 25, är en mycket inspirerande website om den unga generationen och församlingen idag och imorgon.

- Visst behöver Den svenska kristenheten finna vägar till ny välsignelse av den unga generationens kyrka och församling!?

- Visst finns det ett stort behov av ny nåd i denna fråga!?

- Var och en med hjärta för församlingen & den unga generationen har här ett tips för uppgradering av intellektuell bearbetning och kreativitet:

Gör en visit hos >>  Freddyblog.crossnet.se

Kolla också gärna en sida med bl.a Fredrik som handlar om >> Församlingen & Teens

/DS

Mekane Yesuskyrkan Sverige

Inledning

När EFS började sin mission i Etiopien, var inte avsikten att upprätta en ny kyrka utan att reformera den ortodoxa kyrkan. Men i mitten på 1940-talet inleddes en lång rad s.k. rådsmöten, där planer på en evangelisk kyrka dryftades. Det var representanter bl.a. för EFS mission, Sudan Inland Mission, den amerikanska presbyterianska missionen och en grupp i söder. 120 000 evangeliska kristna berördes av planerna på en evangelisk enhetskyrka. Men konfessionella motsättningar gjorde att en enhetskyrka inte kunde bildas. 1957 beslöt lutheranerna att försöka bilda en kyrka. Och året därpå godkände de lutherska kyrkogrupperna konstitutionen för den evangeliska kyrkan i Etiopien. Från 1959 började de nya reglerna att gälla och Etiopiens Evangeliska Kyrka Mekane Yesus var bildad. Mekane Yesus betyder "Platsen där Jesus bor". Denna kyrka anses som ett verk av etiopierna själva.
Under kommunistregimen 1974-1991 fick missionärerna vara kvar och de etiopiska församlingarna kunde arbeta vidare, dock under olika svårigheter och förföljelser. Men väckelse spred sig som en löpeld och karismatiska yttringar visade sig. Mekane Yesus-kyrkan är en levande kyrka, där också många lekmän har stora uppgifter.
1866 kom de första EFS-missionärerna till Massaua i Eritrea. 1904 kom den förste EFS-missionären till Addis och in till Wollega, nu finns det 2 miljoner döpta medlemmar i Mekane Yesus-kyrkan. 1995 fanns det 477 präster, 987 evangelister och 23 EFS-missionärer. Vi gläds men yvs inte. Det är genom Guds nåd det har skett.
 

Läs om Evangeliska Fosterlands Stiftelsen

och dess historia i Etiopien med  >> Mekane Yesus Church

Ethiopian evangelical church Mekane Yesus in Skärholmen, Sweden

Mekane Yesus i Norra Europa.

Föreningen för medlemmar i den Etiopiska evangeliska kyrkan Mekane Yesus i Norra Europa grundades i Oslo, Norge sommaren 1997. Målet med föreningen är att se till det andliga behovet för Mekane Yesuskyrkans medlemmar i Norra Europa genom gudstjänster, en tidning på Amarinja (Yemissrach) som tar upp andliga frågor, nyheter från Mekane Yesuskyrkan samt bibelstudier. Vi anordnar också en årlig konferens som försöker samla kyrkans medlemmar tillsammans med andra kristna för några dagars gemenskap, bibelstudium, gemensam planering ömesidigt erfarenhetsutbyte. Föreningen håller kontakt med kyrkan i Etiopien, och försöker inbjuda representanter därifrån till de årliga mötena.
Det finns aktiva grupper i Stockholm och Göteborg. Det finns också en liten grupp i Uppsala. Vill du veta mer är du välkommen att kontakta oss. Be gärna för oss.

Läs mera om >> Mekane Yesus North Europe  

Our program
You are invited to worship with us as we sing togheter, pray together and have fellowship. Our weekly program are:
Every saturday 16.30-19.00 Worship service and fellowship
Every thursday 18.00-19.00 Prayer meeting
Every sunday morning 09.00-10.00 Radio transmissions.
The meetings on saturdays and thursdays take place in Skärholmens kyrka by the underground station "Skärholmen".
 

Läs >> Program  

Every Sunday morning on FM 88.9 Mhz (in Stockholm) we have Amharic christian radio transmission at 9.00-10.00 am.

Radioprogram >> FM Stockholm

Mekane Yesuskyrkans i Skärholmen LÄNKAR:

Svenska kyrkan Skärholmen >> Hemsidan Skärholmen

All about Ethiopia >> read more about Ethiopia

Etyhiopian Christian Network >> See the Network

Mekane Yesuskyrkan Sverige och  >> ELCA

/DS

V ä c k e l s e    o c h    n å d . . .

- Om Väckelsens Var & Hur

Vi delar alla visionen om "att de alla må vara ett" i Den svenska kristenheten. I kyrkohistoriens ljus ser vi att 'Enheten mellan Guds folk är i Kristus - ej i organisationer och samfund' (JP 1911.03.30). Det har varit möjligt med 'Enhet och frihet'. Vi anar att Bönen inför Herrens ansikte är avgörande. Mången har lärt något om betydelsen av respekten och acceptansen inför varandra.

Samtidigt frågar vi oss hur vi i Den svenska kristenheten i sin helhet ska kunna nå visionens mål "att de alla må vara ett". Det räcker inte med det våra fäder erfor under Jönköpings Missionsförenings historia (1861-1919) - i och för sig är högst remarkabelt - under sin femtioåttaåriga historia. Det som formulerades av K.A. Rundbäck 1911 är delvis guidelines men inte vägen. Vägen är Herrens Nåd. Vår bön - sprungen ur våra hjärtans djup och nöd - om nåd över Guds församling är nyckeln för att alls kunna ta emot förvandling. 
 

Väckelse i Guds folk är det himmelska operativa verket; och det på Herrens villkor, och på Hans sätt. Inte som någon repris av kyrkohistoriens skilda uttryck för Herrens Nåd som vi benämner 'väckelse'. Det kommer vi aldrig att få vara med om. Den väckelsen är inte Herrens ingripande förvandlande Nåd. Men den kan vara 'väckelse' i mänsklig tappning, med ett och annat av väckelsekaraktär som vi läst om… Men det är inte Herrens förvandlande Nådesverk.

Vi kan aldrig förutsäga något om Väckelsens Var, När och Hur. Mycket av det som kallas väckelse ute i världen - det är kanske inte Herrens väckelse utan andra processers skeenden. Äkta och autentisk väckelse är måhända en mycket ovanlig nådesyttring som vi som kyrka inte alls har någon rätt att förvänta oss.

Väckelse är ändå något Fadern vill. Till förvandling och förnyelse genom omvändelse och upprättelse. Det är vad vi behöver i Den svenska kristenheten. Artikeln nedan handlar också om nådens verk.  
 

/DS

***
 

U t v a l d   a t t   s t å
Lars Widerberg
 

Läsestycke:
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att hans vredes glöd skall vändas ifrån oss. Så var nu inte försumliga, mina barn, för Herren har utvalt er att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom till att vara hans tjänare och tända rökelse inför honom. 2 Krön 29:11-12.
Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. Hebr 10:14.
 

Det andliga livets kärna; att bära på utkorelse till att stå inför Guds ansikte.

Det andliga livets begynnelse; att hörsamma och bejaka en sådan kallelse.

Det andliga livets utgestaltning; att lära sig sin roll i ödmjukhet för att Herrens sak i allt ska få fullt utrymme.
 

Kung Hiskia bar på värdighet och resning nog att fatta beslut enligt den kallelse och uppgift som vilade över hans ställning. Mitt i mörkret kunde han se vad en andlig människa borde göra. Mitt i den förödmjukande tidsandan förmådde han att inge mod hos prästfolket att ge sig i kast med det nödvändiga uppröjningsarbetet. Hans förbund med Herren genererade mod och kraft hos de många att bryta udden av den förhärskande hållningen.
Denne kung hade säkrat ett utrymme i sitt sinne, i sitt hjärta som inte kunde orenas av föregående regenters tankesätt och inflytande. Hiskia lät sig inte påverkas eller formas av dessa tidigare styresmäns brist på gudfruktighet. De uttryck för samtida kultur som man dittills brukat fann han vara odugliga som verktyg i upprättandet av nationen. Han hade satt sig före att återerövra ett sinnelag och den gudsfruktan som är värdigt ett gudsfolk. Hans förbund med Herren hörde till det konungsliga prästerskapets dimension, ett förbund som kunde ge liv och frid.
 

Guds tanke, hans mål är att låta människor mogna till resning och värdighet. "Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade." Hebr 10:14. Häri ligger hans metod för att kommunicera liv och frid. Människor, mognande människor, människor med värdighet och resning är Guds metod för att bygga församling och för att tala till en förvillad och förvildad värld. Vi människor söker efter effektivare tillvägagångssätt och infallsvinklar, efter förfinade förbättringar och framgångsrecept. Gud söker efter män och kvinnor vilka har låtit sig göras tillgängliga och formbara. De män som tid efter annan har brukats för att öppna portarna till Guds hus - så som kung Hiskia och hans präster gjorde - har varit män efter Guds sinne, med hjärtan som rörts av Guds eget hjärta.
 

Det är fullt ut riktigt att säga att väckelser bland människor alltid begynner i Guds hjärta. Väckelse är en tronens angelägenhet. Väckelse är det konungsliga prästerskapets, bedjarnas angelägenhet. Guds ögon överfar hela jorden för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. 2 Krön 16:9. Den som söker hans ansikte drabbas oavvisligt av hans hjärtas väsen. Sökandet finner sig omfamnat av Herrens förutbestämmelse och kallelse. Han söker och när han funnit sätter han märke med sin kallelse. Han mäter väg och formar sätt för den som är kallad. Allt detta har sitt ursprung i hans väsen och vilja.
 

Det är fullt ut riktigt att säga att väckelser bland människor har sin begynnelse med en person, en person som har gett sig till Gud, en person som har gett sig hän åt att söka Guds sak. Det står alltid en person bakom sådana andliga skeden och bakom denne står Herren med all sin makt. Man finner att en sådan person alltid är fullt ut i händerna på den Helige Ande och hålles ren av denne Andes personliga inneboende. Han är fylld av en helig passion för Herren och som följd därav passion för människors väl och ve. Han har lärt sig förstå tidens väsen och hurudan Guds vilja ter sig. Han har funnit nåd att tilltala folket på ett sådant sätt att dessa förstår skuld och nåd och kan leda dem till djupgående omvändelse. Allt detta därför att han har gjort ett förbund med Herren för att nå fram till sin kallelses fullbordan.

Väckelse som företeelse hör först och främst gudsfolket till. Åter och åter står detta folk inför nödvändigheten att återföras till Guds intention, till hans sätt och hans väg. Hennes val är skärpt till absolut maximum i varje skede - gudlöshet eller gudsfruktan, inget däremellan. Gud söker efter män - och kvinnor - som bär på värdighet och resning nog att kunna definiera den närvarande situationen och diktera nödvändiga mått och steg. Omvändelsen, vägvalet, de drastiska förändringarna ingår i väckandets grundackord. Utan detta anslag bland dem som har namn om sig att höra Herren till, inget uppvaknande bland dem som saknar gudsfruktan. Gud söker efter män som är djärva nog att bedja sig igenom till en sådan ståndpunkt. Gud söker efter män som vågar försöket att stå, att stå inför Levande Gud. Herren söker efter män vars främsta, vars enda passion är ett hävdande av Guds sak.

Hiskias präster hämtade sin resning och värdighet ur det faktum att deras konung gjorde förbund med Gud för renhetens och gudfruktighetens återupprättande. Deras sak lyckades väl mitt bland ett folk som klätts naket genom tidigare styresmäns råd och ledning. Deras arbete gav förblivande välsignelse där Guds majestät och myndighet förlorats ur sikte. Dessa präster kunde omedelbart greppa tillbedjans innersta väsen därför att den man som ledde dem hade återerövrat det rena hjärtats hållning och kunde uttrycka det i klara, ogrumlade termer.
Majestätet, rättens och renhetens spira rådde därför att en man gav sig till att söka Gud. Den omedelbara, levande, aktiva, integritet och rättfärdighet som kommer av att stå inför Guds ansikte bar dem alla till att grundligt rena helgedomen från allt som hörde sensualismen och köttsligheten till. Samma rättsinne och rådighet ledde dem in i en gemensam, Gud välbehaglig, tillbedjan och praktisk gudfruktighet.

Gud söker efter en man, efter män, efter män och kvinnor vilka bär på dristighet och driftighet nog att gå in på Guds villkor, att ta upp den kallelse som vilar över var och en att söka Gud för hans egen skull i ett tjänande som inte innehåller några förbehåll. Gud söker sinnen och hjärtan som hänger sig. Gud söker män som vågar lära sig stå inför Levande Gud.
Hiskia och hans präster ger oss en bild av det konungsliga prästerskap som vi alla är kallade att vara delar av. Hans förbundstrohet borde vara vår. Hans värdighet och resning kunde bli vår. Hans hängivenhet för nationen måste göras till vår. Hans saklighet för återupprättelsens skull ligger till reds för oss. Hans nit för Herrens sak är oundvikligt vårt om väckelse och gudsfruktan återigen ska kunna delas av de många.

Gud hjälpe oss att stå. . .
 

----------
 
De artiklar som distribueras till Bönehus Norden
kan användas fritt och sändas vidare för att verka fram mera bön.
Notera dock att de inte får reproduceras på hemsidor.
 
Låt dina vänner ta del av dem och föreslå dem att länka sig till Bönehuset.
 
Dessa bönehus är i hög grad relaterade till och understödda av Intercessors Network
med dess förgreningar i 120 nationer.
 
***********
 
Första prioritet:
Be för var och en i auktoritetsposition; 1 Tim 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Storskiftesgatan 87
58334 Linköping, Sverige
Telefon + Fax: 013 213630
Mobil: 0709 349850
 
Postgiro: 922937-8

***

The European Prophetic College

A prophet's passion  # 03
 

A plumb line over people and prophet
By Lars Widerberg
 

Reading: Amos 7:8-15
 

Listen to the word of the Lord sent from the throne in Heaven:
"Behold, I will set a plumb line in the midst of my people Israel. I will not again pass by them any more. And the high places of Isaac shall be desolate, and the sanctuaries of Israel shall be laid waste; and I will rise against the house of Jeroboam with the sword. Amos 7:8-9
 

Listen to the utterly severe and irrevocable words sent forth from the throne of God against His own people, a nation chosen to gather as one, a solemn assembly set apart for His praise. Listen to the man standing before the Lord, before the king, the nation and the political and religious establishment, uttering pregnant sentences, devastating words, words of no return.
 

Listen to the words. The initial reaction must have been one of utter disbelief. The Northern Kingdom had followed a path of independence and had gathered a general political and economical momentum which could not possibly point in any other direction than upwards. A nation blessed to be a blessing. Man elevated and his pursuits and exploits benevolently looked upon by God as something perfectly in line with heavenly plans and prospects. And here is a man declaring every component of this brave social experiment to be a radical opposite to godliness and proper worship.
 

This man marked himself for controversy. This man set himself apart as an anti-social element. This man triggered anger and resentment. He destabilised the whole social climate within the religious and political community - those who feared him the most was the ones at the front line in the restructuring and transformation of the religious world of that day. The altars and golden calves of Bethel drew greater crowds than ever. Jerusalem and the hills of Zion were long forgotten. This man became a prophetic offence. The role and ultimate work were hidden in his name - Amos, the burden, the burdened man.
 

Something utterly other must have happened to this man to be able to engage in the Lord's work in the way he did. Something had upset his sphere of existence and intervened in his regular occupation and routines which changed his outlook and stance to the point of fundamental sacrificial efforts. The herdsman turned priest, he was given a priestly mind to be able to see the suffering people and the source of the ailment of the nation. Prophets stand on their ability to suffer with the people. Prophetic ministry without priestliness is useless and without any value. Something happens and is wrought in the innermost being of a man to be able to live and work as a prophet, something which surpasses mere charismata, something carrying the nature of priestliness, something intrinsically other.
 

Amos declared himself to be a herdsman, one "who followed the flock". His authority as a man of God did not come out of his own, it was not for him to handle in any way he might find appropriate. The authority of vocation, of "office", was fully and wholly with the Lord. This man, and the great prophets along with him, claimed no natural gifting for the work at hand. No personal ambition was ever tied to it - the prophetic assignment would turn completely false and useless the very moment anything from the man himself, or for himself, became a moderating parameter. Self-appointment was, and is, out of question. Statements of endorsement issued by the established order hold no value, it stymies the prophetic dynamics. Prophets form no crafts guild for mutual support. They never allow themselves to become defiled by any tie or connection to fraternities, guilds, orders, leagues or lodges.
 

Amos declared, "I was no prophet, neither was I a prophet's son; but I was a herdsman, and a gatherer of sycamore fruit". He did not come out of any school of prophets, he was a well informed man. He was no political or ecclesiastical commentator, but he knew the root of the national predicament. He was not for a moment bent to criticism, his words was therefore sharp and penetrating as a razors edge.
 

According to Amos personal narrative:
But the Lord took me from following the flock and said to me, 'Go, prophesy to My people Israel'.
This man, as any true prophet, was arrested and set apart for heavenly purposes. He was apprehended and laid hold of for things far beyond his personal disposition and ability. He was conscripted for royal service. This man became what he was not before. The dear herdsman found himself to be occupied with things he would never have chosen for himself. He was taken away from following the flock. God intervened, demanded, brought out from and into. No resistance possible, no negotiation, no way to get away from it - absoluteness, totality, genuineness, veracity.
 

The absoluteness guaranteed a work and words of highest quality possible. The non-compromised belonging laid the foundation for pure, undefiled reality. This absoluteness constituted purity and veracity. The man was taken away from, cut off from his own. The prophet was isolated and fully insulated from whatever would spring forth from his own sphere of experience and cravings. He was no longer his own, he did no longer belong to himself - 1 Cor 6:19. There was no "my ministry", "my work", "my role, my office, my position".
This absoluteness as to belonging, as to order and to authority, this totality in regards to the cutting off from what belongs to ones own was the very guarantee for prophetic quality and functionality. Therefore the prophet feared no man, neither king nor priest. Therefore every man feared the prophet.
 
 

The absoluteness brought in into a man's constitution and living by God's intervention, by the apprehension and arresting of a man's life and thinking will cause a confrontative mode, a prophetic setting. The totality, the sacrificial status reached by a heavenly declaration over a man's life according to the pattern of sanctification - You are no longer your own - will generate reactions of offence, prophetic offence. The prophet chosen cannot resist the plumb line laid over his own life. No man exposed to such ministry will be able to escape and avoid the confrontative offence thrown into his conscience.
 
 

May this absoluteness apprehend men in this very late hour for the sake of genuineness.
May this totality be established among men in our day for the sake of life restored.
We ask and pray for men to be taken out and away from their own in this very hour for the sake of the restoration of freedom and dignity according to the measures of Heaven.
 
 
 

A prophet's passion 01 and 02 are available on request . . .
 

--  --  --  --  --
 
 

MS WORD files
 
We offer an option as to the format of our articles.
If you want to receive the material as handy MS WORD files - please let us know.
We will keep a solid profile as to virus protection.
EPC@Comhem.se
 

*******************

The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

 
Financial support of this work is welcome indeed.
A cheque needs to be written to Lars Widerberg, to be accepted by a bank. The fee to cash it is 10 dollars, therefore:
A letter covered with prayer would carry a small donation in cash safely to the address above.
 
PayPal account: EPC@Comhem.se

Vännernas samfund

Historia och teologi
Kväkarna organiserades till ett fast samfund vid mitten av 1600-talet i England. För sin vägran att använda vapen, betala skatt till statskyrkan och lyfta på hatten för överhögheten utstod det blodiga förföljelser. Många kväkare flydde till kväkarkolonin Pennsylvania där religionsfrihet för alla samfund infördes. Till Norden kom kväkarna redan på 1600-talet, men fick fast fäste först 1814 i Norge. I Sverige fick kväkarna rätt att lämna statskyrkan 1937.

Läs mera >> om deras historia

Grundaren
Sextonhundratalets England var ett land i inbördeskrig och jäsning. Där fanns ett livligt sökande på det sociala såväl som det politiska och religiösa området. George Fox (1624 - 1691) brukar räknas som kväkarrörelsens grundare. I 20-årsåldern ägnade han flera år åt ett ångestfyllt religiöst sökande, innan han år 1647 fann att han kunde möta Kristus i sitt eget inre, utan behov av präster eller andra mellanled. Den inställningen har sedan dess kännetecknat kväkarna, och för George Fox betydde det en vändning till ett liv av mycket aktiv förkunnelse. Efter fem år skedde det stora språnget framåt för hans rörelse, som kom att kallas kväkare men egentligen heter Vännernas samfund. "Kväkare" (Quakers på engelska = de som darrar eller skakar) är ett öknamn som det finns olika förklaringar till.

Det område i bergsdistriktet i norra England där Fox först vann stora anhängarskaror kallas bland kväkarna fortfarande "1652 Country". Detta år hade Fox på berget Pendle Hill en vision av ett stort folk som skulle samlas. Senare samma år predikade han på ett annat berg, Firbank Fell, och vann då flera tusen nya anhängare. Tiden tycktes vara mogen för den nya rörelsen. Bland dem som berett den religiösa grunden kan man nämna religiösa mystiker som mäster Eckehart och de radikala vederdöparna som uppstod i tyskspråkiga områden under reformationen.

Läs mera >> kring Fox

SVENSKA KVÄKARE

De första kväkarna som tillhörde vår linje blev medlemmar av Londons årsmöte under 1920- och 30-talen. 1935 (enligt anteckningarna i medlemsförteckningen) bildade de svenska Vännerna ett eget årsmöte oberoende av England och Norge, och det första årsmötet avhölls på Viggbyholmskolan. Detta årsmöte erkändes därpå av regeringen som ett självständigt kristet samfund, med rätt för medlemmarna att lämna statskyrkan.
Det kan noteras att denna självständighet understöddes av Svenska kyrkan genom ärkebiskopen Erling Eidem - i klar kontrast till de förföljelser som statskyrkan dessförinnan gjort sig skyldig till. Det finns beskrivet hur Eidem kom och besökte gruppen för att höra varför man ville lämna statskyrkan: "Och ärkebiskopen stannade lyssnande i flera timmar, innan allt blev färdigsagt. Då gav han oss sin välsignelse." Detta har också medfört att många medlemmar tillhört, och fortfarande tillhör, denna vidsynta kyrka: i Sverige är dubbelt medlemskap möjligt.
De kväkare som bildade det svenska årsmötet trodde på fred, demokrati och jämställdhet mellan könen. Man kan få en känsla för de stämningar som entusiasmerade den unga gruppen genom följande lilla stycke ur deras ansökan om ett eget samfund:

I en tid då en djup klyfta uppstått mellan kristendom och demokrati, representerar Vännernas samfund en innerlig enhet dem emellan. Vi tro oss därför ha ett särskilt ärende till andligen hemlösa människor, som efter historiska erfarenheter inom någon av de stora folkrörelserna, t. ex. arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, finna sig främmande inom en patriarkalisk samfundsform.

Emilia Fogelklou och andra kvinnor
I den lilla gruppen (25 stycken) fanns en stor andel kvinnor, bland dem må man särskilt nämna Emilia Fogelklou som kom att inspirera många. Hennes livsöde och insats är på många sätt typiska för de svenska kvinnliga Vännerna vid denna tid. Hon föddes i ett välbärgat hem med en vidsynt far som kostade på döttrarna en god utbildning. Emilia utbildade sig först till lärarinna och gick sedan vidare till akademiska studier. Som första kvinna i Sverige avlade hon en teologie kandidat-examen. Hennes teologiska produktion kom med åren att bli tämligen omfattande, och redan på grund av detta kan hon räknas till sin tids svenska kulturelit. Ordet teologi har en knastertorr klang, men Emilias teologi vilade på en självupplevd grund. Som mystiker är hon enastående i det svenska årsmötet. Hennes beskrivning av sitt möte med Gud är en av våra mest älskade texter:

Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomstrålande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet djupt inifrån. Det första uttryck som kom för henne - fast det dröjde länge - var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud.

Läs mera >> Sverige och kväkarna

/DS

PROTESTRÖRELSE
Maranata var en protest - en protest mot ljumhet och likgiltighet, en protest mot samhället såväl som religionen med dess förljugna ideal.

Församlingen - Guds församling - var så mycket mer än möten på söndag förmiddag, det var inte ens ett befriande väckelsemöte på söndag kväll. Arne Imsen framställde problemet inom kristenheten i fem punkter:

1. Smygpolitiseringen. Den kristna församlingren får inte göras till operationsbas för partipolitiska verksamhet, som skett med b.la. KD.

2. Kommersialiseringen. Missionsmedlen får inte låsas fast i lyxbetonade kyrkor och penningbrännande företag, vilkas missionsinsats inte står i rimliga propotioner.

3. Professionalismen. Det religiösa artisteriet med ett fåtal "stjärnor" måste brytas ner så att istället var och en får känna personligt ansvar under enkla verksamhetsformer.

4. Kulturengagemanget. Genom kyrko- och lovsångskörer och studiecirklar m.m. har församlingen förfinats så till den grad att det inte finns plats för den spontana lovsången.

5. Kategoriklyvningen. Alla splittringsmoment i församlingen måste avlägsnas. Istället för avgränsade aktiviteter för barn, ungdomar och gamla i ett gemensamt givande och tagande.

Denna starka kritik mot all etablerad kristenhet gjorde det naturligtvis inte lättare att bli accepterad, distansen till andra församlingar blev omöjlig att överbrygga, något som i och för sig inte bekymrade den gudstjänstfirande församlingen nämnvärt.

HISTORIA
När Maranataväckelsen bröt fram i början av 1960-talet var det resultatet av en djup väckelselängtan bland många kristna. "Maranata - Du vår Herre kom!" blev tidigt ett rop som lades in i annonser och som nämndes i predikningar. Senare kom även de grupper runt om landet som upplevde denna väckelserörelse att ta det namnet, inte som partietikett, men som bekännelse - Herren kommer! Gör dig redo!

Maranatas uppgift var inte att skapa ytterligare ett samfund, utan som Arne Imsen sade när väckelsen bröt fram:

"Maranata är icke en ny samfundsfana eller partietikett. Ej heller är det ett försök att rekonstruera en avfallen väckelserörelses ursprungliga karaktär. Här är icke fråga om att ta ställning för eller emot en rörelse med friare arbetsmetoder, omdiskuterade predikanter eller aggressiv verksamhet med alla dess brister och förtjänster. Det är frågan om att ta ställning till en person, Jesus Kristus."
 

Läs mera >> om Maranata

Läs om  >> Principdeklarationen

VANLIGA FRÅGOR >> FAQ

TIDNINGEN >> Midnattsropet

---

I Den svenska kristenheten finns den profetiska dimensionen mer eller mindre företrädd. Kyrkorna behöver dock ny olja och ny sälta för att vara den profetiska rörelse den är ämnad till. Den profetiska dimensionen är i viss mån en bristvara idag. Saltets och ljusets funktion handlar om att leva ut och visa på profetiska alternativ hur vardags- och samhällsliv skulle kunna gestaltas i ett himmelskt perspektiv.

En proteströrelse som Maranata med dess starka kyrkokritik ska kanske inte bara viftas bort. Små rörelser har i kyrkohistorien ofta ignorerats till de etablerades fördel - alltifrån den första lilla lärjungaskarans tid. Vi får inte glömma att när Herren handlar, så handlar han alltid utifrån den ringa begynnelsen - i det lilla.

Proteströrelsen kan avfärdas, vilket oftast skett. Men - här finns ett och annat en samla kristenhet behövde se. Varför inte låta biktspegeln delvis utgöras av deras kyrkokritik, även om mången med viss rätt förkastar en dylik idé med rörelsen… I denna avsikt följer en artikel, "Reflexioner över paraplyorganisationer", under rubriken "Intern kyrkokritik" från 2001 in extenso för eftertanke och reflektioner…

/DS

ALLA KRISTNA FRÅN ALLA TIDER
TILLHÖR SAMMA FAMILJ

***

En allvarlig förkunnelse om ett liv där kärleken till Jesus får oss att välja renhet och helgelse för att nå målet, att bli lik honom, var temat vid det årliga seminariet med Ulf Ekman vid Livets Ord. 

Den helige Ande ska verka i våra liv så att vi längtar efter att bli av med falskhet så att Jesus träder fram i härlighet i våra liv! Undervisningen grundade sig i vad Bibeln säger om vad som är den kristnes kallelse.

Bibeln talar väldigt lite om "ministry". Den främsta kallelsen är att bli lik Jesus. Vi är kallade att predika evangelium, men framför allt är vi kallade att leva evangelium. 

Det finns dock en frestelse som drabbar alla väckelserörelser, att få en för stor betoning på att man ska ut och predika evangeliet så att det till slut blir ens identitet.

Faktum är att den betoningen inte finns i Bibeln. Läs alla Paulus brev och se hur betoningen ligger på oss själva, på vår pågående frälsning, det som den helige Ande måste jobba med i vårt liv.

Vi är kallade till att ha Jesu brinnande hjärta, till hans sinne, hans gärningar, hans livsstil, och att återvända till evangelierna för att bli uppfyllda av Jesus. 

***

Vi kan lätt bilda oss en uppfattning om Jesus. Det finns fyra evangelier som gestaltar honom. Men vi har svårare att skapa oss en bild av den helige Ande. Han är lika verklig som Sonen och Fadern. Om vi låter Jesus få bli Herre över våra liv, ska vi också låta den helige Ande få vara Herre över oss. Vi behöver lära känna den helige Ande.

Du kommer att få ett äventyr om du är ledd av den helige Ande. Vi behöver sträcka oss efter att höra Andens röst. Utan hans ledning fungerar inte det kristna livet.

***

En livslång frälsningsprocess i att bli mer lika Jesus och sann enhet bland alla troende - var temat i år. Undervisning gavs om kyrkan och betydelsen av "Kristi kropp"; om Jesus som huvudet för sin kropp, Församlingen som helhet.
Vi kan inte skilja huvudet från kroppen, och mena att vi "bara tillhör Jesus och inte behöver någon församling". Jesus lever i och uppenbarar sig genom sin kropp, som är församlingen här på jorden. Och det är inte upp till dig och mig att besluta om vem som hör hemma i den kroppen. Kristi kropp är långt större än vi kan ana!

Den kristna traditionen är viktig och den karismatiska kristenheten behöver få en ökad förståelse för kyrkohistorien. Ulf Ekman berättade att de tre senaste åren då han varit bosatt i Jerusalem inneburit nya upptäckter i synen på kyrkan.

Alla kristna utgör Kristi kropp.

Det betyder att alla kristna från alla tider tillhör samma familj.

---

Den Svenska kristenheten har sin fortsatta givna hemläxa, nämligen att alla kristna från alla tider tillhör samma familj - inklusive alla nya svenskars alla olika kulturer och traditioner på svensk mark...

Källor:

Världen idag >> varldenidag.se

Livets Ord >>  hemsida
 

/DS

PRAYER REQUEST

Free Unity
RYSSLAND 2005

Från:
Martyrkyrkans vänner Veckorapport 17-2005

***

Kristendomen i Ryssland har långa traditioner som går över 1000 år bakåt i tiden och för många ryssar är ortodox kristendom och den ryska kulturen och traditionen samma sak. Detta är sannolikt den viktigaste orsaken till problem när evangeliskt kristna församlingar kommer in i det ryska samhället. Vi får kontinuerligt rapporter från olika delar av detta väldiga land, rapporter som tyder på eller som t.o.m. klart visar att religionsfriheten och yttrandefriheten är inte alltid vad de borde vara.

Enligt Forum 18:s analys kan man se tecken på att statliga myndigheter står sida vid sida med lokala representanter för den ryska ortodoxa kyrkan. Detta gäller t.ex. i ärenden som handlar om den ortodoxa traditionella rollen eller faran med "totalitära sekter". På sitt sätt skapar detta en plattform för att introducera kurser som "Grunderna i den ortodoxa kulturen" i de statliga skolorna.

Den ryska federala religionslagen från 1997 kräver att religiösa organisationer årligen rapporterar om sina aktiviteter till lokala rättsmyndigheter. Enligt protestantiska kristna i avlägsna områden inom Ryssland varierar dock graden av religionsfrihet inte endast från region till region utan också från by till by.

Medan det är osannolikt att situationen någonsin kommer att bli enhetlig i hela nationen så finns det en central tendens som ofta påverkar också de lokala förhållandena. Detta är den symboliska solidariteten mellan president Putin och patriark Alexi II, ibland även mellan representanter för Rysslands andra så kallade traditionella religioner så som islam, judendom och buddism. Detta uppfattas ofta av de regionala myndigheterna som att staten tar parti endast för dessa religioner och också har en negativ inställning till andra religiösa samfund och till sådana som inte tillhör någon religion. Detta sker även i områden där protestantisk kristendom har längre traditioner än några av de så kallade traditionella religionerna, t.ex. i östra Sibirien.

Under de senaste åren har Moskvas ortodoxa patriarkat haft framgångar exempelvis gällande besittning av historiska kyrkobyggnader, medan man inom andra områden har mött på motstånd eller nått endast mindre framsteg.

Vissa icke-ortodoxa samfund har under de senaste två åren sett klara förbättringar i relationerna med de statliga myndigheterna. Ett katolskt stift fick slutligen 2004 rätt att registrera sig och man har också börjat se neutrala eller positiva nyheter i media om katolska aktiviteter.

I MKV:s intervju med Forum 18 gav deras Moskvakorrespondent Geraldine Fagan följande svar på frågan om hur evangeliet når ut till det ryska folket. "Det finns inga klara siffror, men alla kristna kyrkor har antingen hållits stabila eller vuxit under det senaste årtiondet. Massintresset för religion i början av 1990-talet har nu ebbat ut - sannolikt drevs de flesta av dem som besökte gudstjänster och möten på den tiden av nyfikenhet, eftersom de flesta religioner under Sovjettiden var förföljda och information om religion och tro inte fanns att tillgå. För övrigt finns evangelierna på modern ryska nu i handeln till ett överkomligt pris och man har också gjort stora satsningar på att översätta Bibeln till minoritetsspråk.

Läs om Martyrkyrkans Vänner >> MKV

/DS

F R E E   U N I T Y

***

PRAYER REQUEST
Free Unity
Nathan Söderblom 1891

Archbishop Nathan Söderblom (1866-1931), who as a young Swedish Lutheran, attending a Student Conference at Northfield, Connecticut, in 1891, wrote in his diary,

"Lord, give me humility and wisdom to serve the great cause of the free unity of Thy church."

---

The quote above is to be read in an article from 1972, "Axioms of Ecumenical History" by Henry P. Van Dusen in Theology Today.  - A quarterly ecumenical journal of Christian theology publishing articles on a wide range of classical and contemporary issues in Christian theology by many of the finest theologians working today. Theology Today is published by Princeton Theological Seminary in Princeton, NJ.  

Read >> Theology Today, 1972:3

---

Henry P. Van Dusen has been a leader in the ecumenical movement and a witness to the "axioms" of its history which he describes. Educated at Princeton University, the University of Edinburgh, and Union Theological Seminary in New York, he taught for many years at Union and served as its President for eighteen years until 1963.

---

Bertil E. Gärtner Professor of New Testament at Princeton Theological Seminary 1965-1970

/DS

The Mystery of Israel and the Church
Art Katz

Chapter 10 - Israel and the Mercy of God

There is yet another place where Paul makes it unmistakably clear that the Church is exclusively God's agent for Israel's restoration.

For just as you once were disobedient to God, but now have been shown mercy because of their disobedience [unbelief], so these also now have been disobedient, in order that because of the mercy shown to you they also may now be shown mercy.  For God has shut up all in disobedience that He might show mercy to all (Rom. 11:30-32).

God has shut Israel up in disobedience and unbelief.  Israel is unable to demonstrate the righteousness of God even if it wanted to, which, in fact, it does not.  God is therefore judging them for their failure, but their failure serves His every purpose.  They are shut up into disobedience.  The only thing, therefore, that can extricate the nation from that hopeless fix is the mercy of God.  What is the mercy of God if it is in any way deserved?  Mercy is not mercy except as it is undeserved.  That is what makes it mercy.

Mercy is not merely an attribute of God; it is central and the distinctive of His whole being.  When God shows His mercy, He shows His glory, He shows Himself.  And when Paul says, "to Him be glory forever," he is saying that the glory of God is going to be revealed by the mercy of God when it shall be extended to a people who are totally undeserving, up to the very moment in which they will receive it.  This shall be done before the face of all nations, so that no nation will be with excuse for not acknowledging who, in fact, God is.  They will have witnessed both the severity of His judgments in the casting of that people again into all nations where only a remnant will survive the terrible devastation of those days; and they will have witnessed the mercy of God as shown in their supernatural restoration.

There is going to be a Last Days' crisis in which world Jewry, both in Israel and in the nations, will be hounded, persecuted and pursued.  And except there be a tangible, palpable mercy extended to them by the Church of the kind that we are describing, not one would have survived.  The only way that a remnant will survive the Last Days' attrition of the fiercest anti-Semitism, eclipsing even the Holocaust of World War II, is that there will be places established in the nations where they will find refuge and mercy in that time of need.  Our spirits need to be put on alert because it sounds so unthinkable.  How can we conceive of a global crisis of this kind?  The scriptures, however, are quite clear.  This final drama will test and search out the Church, and identify who, in fact, the true Church is, as being that people who are willing to be identified with Israel at that time, when they are so desperately hated (Matt. 25: 31-46).

What is Mercy?
This issue of mercy is enormous, and we need to know first, what mercy is and how it is to be extended, and whether in fact we have obtained mercy that we might ourselves extend it.  Have we existentially obtained mercy in a way that we can know it?  How deep is the comprehension of our own salvation?  Is it a salvation deeply aware of being the recipient of the mercy of God?  In other words, if mercy is only a verbal category, a commonplace cliché, then we do not yet know the mercy of God.  If we think we have been saved for the purpose of doing God a favor, that He needed us because of our giftedness, attractiveness, or our ability, we are far removed from His salvation.  Deep in the secret hearts of many believers there is an acknowledgment of the doctrine of grace, but existentially, in their deepest heart, they believe that they are doing God a favor.  Their faith is more in 'decisional' response than in their knowledge of a God who raises the dead.

Face to Face
We have an indebtedness toward the Jew, but if we only fulfill it as a kind of obligation, we will have missed the significant thing required.  In Ezekiel 20:35, God says,
...and I shall bring you [Israel] into the wilderness of the peoples, and there I shall enter into judgment with you face to face.

Something has got to be exhibited by the Church in that crisis moment that is more than obligation, namely, the face of God Himself.  Moses asked to see God's face, and God showed him His mercy.  It is one thing to be polite when people are irritating and imposing upon you by their coming; it is yet another thing to show them the face of God.   Merely to show them the face of religious obligation will not be enough.  They have got to see the Lord, face to face.  The revelation of the Lord will be the saving factor in this time of crisis in order that those who have been uprooted, cast out and dispersed will return to Zion as the redeemed of the Lord.  The scriptures suggest that they will become redeemed in the encounter with the Lord, through encountering His people, in the last hour of their extremity.

Our faces are the keys, being the statements of what we are in the deeps of our heart, and Jews will know that.  They are well able to see through the appearances of things.  We have got to, therefore, show the authentic face of the Lord in our utter graciousness, magnanimity and love.  They have yet to see in us a willingness to take risks for their sakes, and count it a privilege, even if it should require our lives!  This is the condition that will move Jews to jealousy: the revelation of a love that is willing to lay down its own life, not only to suffer inconvenience and peril, but death, that they might be saved. 

If we are disposed to needing applause, acknowledgment and recognition, then we need to know that we will not likely receive it from a panicking world Jewry passing through our midst.  For us to exhibit the face of the Lord means an unconditional love that cannot be offended against, no matter what they, in their perplexity, say or do.  We have no expectation; we do not evaluate and measure them by merit or how they perform.  They are not required to pass any test.  We have for them the love that is unconditional, that makes no requirement, because the spirit of requirement in us, the persistent, pharisaic thing, has been crucified long before.

The very willingness to extend the last of our 'oil and flour,' as the Sidonian widow did for Elijah, might not only be a provision for them, but also for us until the 'drought' is ended.  "Give and it shall be given unto you," even when we are looking at what appears to be the last of our supply.  If they see in us unbelief and fear, we will have failed in this most historic moment.

Israel's redemption is the issue of God's intention for all mankind, for Israel is a microcosm of all of mankind.  It is the issue of man, and God's dealing with man, as exemplified in one test case, a nation that He has chosen, a nation that is so 'human, all too human.'  If God can succeed in His mercy with them, especially in the light of their known and appalling track record, on the basis alone of an undeserved mercy, then there is hope for all mankind!
And yet for this reason I found mercy, in order that in me as the foremost, Jesus Christ might demonstrate His perfect patience, as an example for those who would believe in Him for eternal life (1 Tim. 1:16).

Everything is tied together in this extraordinary way, for which reason it will be bitterly opposed unto death.  The Powers of darkness want to exterminate this people Israel, whose survival and restoration are the key to the coming of another kingdom and the end of their false rule.  That is the underlying hatred that explains the enormous persecution that will come upon world Jewry in the Last Days.  The Lord, however, will employ it to root up our kin and bring them out of their places of safety and security, and to cast them again in and through the nations in that sifting that brings a remnant of them through.  Those who refuse the evidence and testimony of God in His mercy, expressed to them through the overcoming Church, will be lost; for the mercy of God is the statement of God.  As one can see from both the books of Amos (Amos 9:8-10) and Zechariah (Zech.13:8-9) the majority of Jews evidently will not survive.  Only a remnant will constitute the restored nation to which the Lord can come and rule as King, and from that place, in Zion, out of Jerusalem, restored from ruins, the law shall go forth to all nations.

--------------
 

Intercessors engaged in this prayer operation in more than 5000 prayer groups and churches in 115 nations.
The networking factor increases and multiplies the number to a degree beyond estimation.
 
Please, take part as watchmen reporting events in need of prayer cover - send articles found on the web and elsewhere or your own writings.
 
The articles sent to the Network may be freely circulated via e-mail; display on web sites not allowed.
 
Encourage your friends to partake in intercession and tell them about the possibility to link up to Intercessors Network.

--------------
 

Give the king knowledge of Your way of judging, O God
and the spirit of your righteousness to the king's son to control his actions.
Psalms 72:1  Amplified version.
 
*******************************
 

PRIORITY NUMBER ONE:
PRAY FOR MEN IN AUTHORITY, 1 TIM 2:1-4
 
Lars Widerberg
Intercessors Network
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden
 
Intercessors.Network@Comhem.se
 
Phone + Fax:  +46 13 213630

D e n   u n g a   g e n e r a t i o n e n   o c h   f ö r s a m l i n g e n

Den Svenska kristenheten har stora utmaningar såväl som också stora möjligheter. En av de kanske viktigaste utmaningarna består i hur kyrka och församling kommunicerar Evangelium så att den unga generationen från 13 till 19 år känner sig hemma och delaktiga.

Brian Mann som jobbar med OM Sverige har en del viktiga funderingar att dela i den frågeställningen. Hans analys och vision handlar om församlingens alla generationer. För en hel församling behövs en hel generationsrepresentation.

Läs hans artikel om detta i Why don´t teens come?
Läs >>  Brian Manns text

Fredrik Hellström och Kjell-Olof Nilsson skriver i några artiklar på Crossnet.se också i detta ämne.

Fredrik inleder med artikeln Den deltagande församlingen. Det är en utmärkt analys och visar på delaktighetens nycklar utifrån olika aspekter och studier.
Läs >> Den deltagande församlingen"

Kjell-Olof Nilsson skriver som en uppföljning på Fredriks inlägg artikeln Kyrka i förändring. Under 10 punkter sammanfattar han det som rör sig i delar av förnyelsen i svensk kristenhet.
Läs >> Kyrka i förändring

Denna artikel kommenteras av Fredrik med En kyrka i förändring:

Läs >> Fredriks kommentarer

Håkan Karlsson, pastor i Råslätts Församlingsgemenskap, skriver följande i ämnet

RELATIONER MELLAN GENERATIONER:

Den yngste deltagaren är några veckor och har precis börjat ett nytt liv och den äldste är kring pensionsåldern och där emellan finns alla olika åldrar. Varje ålder tillför något speciellt och viktigt för att en församling ska växa på ett sunt sätt.

Barndomen kan locka fram det finaste hos oss. Beskyddarinstinkt, medkänsla och leklust.
Tonåringarna kan vara pricksäkra i sin analys och avslöja våra kompromisser.
Ungdomen  har vi för att orka uträtta alla de krafttag och förändringar som ska till för att förändra världen.
Medelåldern har vi för att ta vara på de lärdomar vi gjort av alla våra misstag med större tålamod och uthållighet förverkliga projekt och drömmar som tar lite tid att få i hamn.
Ålderdomen har gett oss livserfarenhet och lärt oss förstå sammanhangen och skilja stort från smått, viktigt och oviktigt.

Unga och gamla behöver mötas. De unga kan utmana de äldre att inte hamna i likgiltighet eller tappa glöden och sluta tro på att förändring är möjlig.  De äldre kan med sin erfarenhet vägleda ungdomarna i sin hängivenhet och på så sätt kan de olika generationerna stödja varandra med det som är deras styrka.

Vi behöver varandra och tillsammans kan vi möta framtiden!

Den Svenska kristenheten har stora utmaningar, av vilka den om de ungas delaktighet kanske är den viktigaste med tanke på morgondagen…

Kan vi tillsammans över alla gränser interaktivt agera och proagera för att inspirera och hjälpa varandra? ... Till en förnyad delaktighet i en förändrad kyrka och församling...

/DS

***

O m   

C a r l  O l o f  R o s e n i u s

Carl Olof, eller Calle som han kallades bland sina vänner, föddes i Nysätra i Västerbottens län den 3 februari 1816. Hans far hette Anders Rosenius och var präst. Hans mor hette Sara Margareta Norenius och var dotter till prästen Olof Norenius. Carl Olof var det tredje av sju barn.

Det sägs att Carl Olofs mor redan före hans födsel haft aningar om att det barn som hon bar på skulle bli ett Guds redskap. Efter att Carl Olof föddes kunde man tidigt ana att han kände dragningen till Gud i sitt hjärta. Någon präst blev aldrig Calle men han får räknas till skaran Sveriges största lekmannapredikanter och andliga författare.

Anders Rosenius var en känd nyläsarpräst. Nyläseriet var en väckelserörelse som spritt sig från Norrbotten till Västerbotten Den präglades av Luthers skrifter och av de herrnhutiska sångböckerna. Nyläseriet satte djupa spår i Calles andliga utveckling.

Det skulle ta allt för stor plats att skriva om hans andliga utveckling. […] Under sitt liv mötte Rosenius människor som fick vara till stor betydelse för hans andliga utveckling. En sådan person var Maja Lisa Söderlund (f 1794) som bodde i Storkåge. Maja Lisa var en människa som levde helt för Gud. Rosenius och Maja Lisa brevväxlade under många års tid och dessa brev fick stor betydelse för Rosenius.

Rosenius personlighet
Bernhard Wadström, en av EFS båda första sekreterare, har beskrivit sitt första möte med Carl Olof så här:
"Istället för det magra, stränga, dystra 'helgonet' mötte jag en vänlig man, något fetlagd, med vackert, fylligt ansikte, rikt knollrigt hår, ledig och dock värdig hållning, blixtrande ögon, vilkas blickar rannsakande trängde till hjärtat, men - det sade de mig genast - inte bara för att döma utan mest för att hjälpa och gagna."
Här möter vi den bild som vi ser på de fåtaliga fotona av Rosenius. Han var vänlig, värdig, rakt på sak och kom gärna fort in på andliga ämnen i samtalen. I predikostolen var han lugn och värdig.

August Strindberg skriver om honom: "Rosenius såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje."

P.P Waldenström säger: "Hans stämma var bred, hans dialekt norrländsk. Han lade aldrig an på att uppröra känslorna på sina åhörare." 

B. Wadström skriver: "Ett gammalt ordspråk säger att 'ingen är stor i sin kammartjänares ögon' d.v.s att den eller de, som stå någon närmast och ha tillfälle att se de olika fel, som vidlåda hvarje människa, de kunna icke anse honom särdeles stor. Men detta ordspråk haltar ofta, åtminstone i afvseende på Rosenius. Ty de, som hade tillfälle att, såsom jag, under åratal nästan dagligen umgås med Rosenius och lära fullt känna honom, de skola icke tveka att giva honom det vittnesbördet, att han - om ock, såsom hvarje människa, behäftad med fel och svagheter - var en äkta kristen, en trons och kärlekens man i sann, evangelisk mening helgad personlighet."

Själavårdaren
Från det att Rosenius kom till Stockholm 1840 till sin död 1868 var han överhopad av arbete. Rosenius var i andligt arbete större delen av dagarna. Hans verksamhet bestod bl.a av: själavård, brevskrivning, sjukbesök, predikningar och tidskriften Pietisten. Det sägs att han ibland hade så många besökare som ville få råd i själsliga och andliga frågor att han inte han äta. Visserligen stod hans mottagningstid på dörren i tamburen men det respekterades inte alltid av de som behövde hjälp, och Rosenius hade svårt att avvisa någon som ville komma till honom. "Hvad skulle Herren säga därom?" - var hans svar - "Tänk om han skulle handla så mot mig!" Antalet besökare ökade med åren så mycket att Rosenius var tvungen att hyra ett rum i närheten så att han kunde ägna sig åt författandet. Det är inte underligt att det kommer fram i hans många brev: "din jägtade broder". Men mitt i allt jäktet fanns en förtröstan på Guds nåd i Jesus Kristus.
Det sägs att hans vänner ofta fick vänta på honom då de besökte honom, därför att han satt i själavårdande samtal.

Hemmet och familjen
Den 2 augusti 1843 gifte sig Carl Olof med Agatha Ulrika Lindberg. Vigselförrättare var prosten A.A. Grafström. Deras hem verkade vara ett öppet hem där man alltid kände sig välkommen. Han skriver till Scott strax innan han skall gifta sig: "Ja, jag vill så som du säger, så tarftligt som möjligt inrätta vårt bo. Det är en gåfva af Gud att Agatha är af naturen så väl som af uppfostran just utmärkt för enkelhet, tarftlighet och arbetsdrift - så hon passar ganska väl till min naturliga vårdslöshet och liknöjdhet för det jordiska."
Bernard Wadström beskriver Rosenius hem så här: "I stället för den mörka, svartklädda kammaren -ett par glada solbelysta rum, med enkla men trefliga möbler." Vidare säger Wadström: "Aldrig skall jag förgäta dessa lärorika för både ande och hjärta kostliga aftnar hos Rosenius."

Carl Olof och Agatha fick tillsammans 7 barn. Det berättas att ett av barnen (Elisabeth) då och då satte sig ner vid pianot för att spela något klassiskt stycke för gästerna.
Carl Olof Rosenius liv blev inte så långt. Rosenius blev bara 52 år gammal. Han dog den 24 februari 1868. Han jordfästes i Johannes kyrka i Stockholm av biskop A.F. Beckman den 28 februari 1868.

Meddelandet om Carl Olof Rosenius hemgång gavs genom ett tryckt notifikationskort. Så här löd det:

Tillkännagives
att
Carl Olof Rosenius
stilla och fridfullt avsomnade i Stockholm måndagen den
24 februari 1868, kl. 9 e.m. i en ålder av 52 år och 21 dagar.
Ömt sörjd och saknad av efterlevande Maka, Moder, Barn,
Syskon och talrika Vänner.
1 Joh. 5:12 -o- 2 Cor. 5
S.B.U

---------

Se bilder till artikeln och läs mera >> http://www.kristnet.org/rosenius/calle.shtml

Artikelserien om C.O. Rosenius är hämtad från Kristnet.org/Rosenius

ed. Christer Andersson med tillstånd för publicering här på M'Xp

/DS

KLOSTER I SVERIGE

Visste du att det finns uppemot fyrtio kloster i Sverige. Den Svenska kristenheten har 24 katolska, 10 som hör till Svenska kyrkan och 1 ortodoxt.

Först bara några ord om Taizé, klostret i Frankrike, dit många unga och församlingar åkt sommartid och inspirerats av gemenskap, tystnad och sång. Numera har vi en hel del sånger från Taizé i gudstjänsterna.

Taizé ligger i södra Burgund i Frankrike. Det var där som broder Roger år 1940 grundade ett ekumeniskt och internationellt brödraskap. Bröderna, som blir medlemmar för hela livet, lever i andlig och materiell egendomsgemenskap, i celibat och har en enkel levnadsstandard. Idag finns det ett hundratal medlemmar, som är katoliker eller tillhör olika evangeliska kyrkor. De kommer från mer än 25 olika länder.

Sedan slutet av 50-talet kommer det tusentals unga vuxna till Taizé för att delta i bönen och i de möten som ordnas. Bröderna gör också besök eller organiserar möten, större eller mindre, i Afrika, Nord- och Sydamerika, Asien och Europa. Dessa möten ingår som led i en "pilgrimsfärd för tillit på jorden".

Läs mera om  >> Taizé

***

Svenska kyrkan har tio kloster/kommuniteter på följande orter: Östanbäck, Oskarshamn, Alsike, Rävlanda, Rättvik, Nacka, Enköping, Malmö, Ingelstad, Stallarholmen

Läs om >>  de 10 klostren/kommuniteterna

***

Östanbäcks kloster är ett av flera exempel på munklivets pånyttfödelse inom de kyrkor som präglats av 1500-talets reformation.

Mest känt av de reformerade kyrkornas kommuniteter är Taizé i Frankrike med ett hundratal bröder och utstrålning i hela världen, inte minst genom de väldiga ungdomsmötena i olika storstäder år efter år.
Vi vill med vårt liv också ge ett bidrag till kyrkornas återförening i den enhet som har med sig löftet om världens tro. (Johannesevang. 17) De gamla skiljelinjerna har också i stor utsträckning mist sin aktualitet. I stället hotar nya med en sekularisering, som är särskilt aktuell i en etablerad stats- och folkkyrka.

Just där och då vill vi med den kallelse vi bejakar
ropa ut: Guds rike är nära. Omvänd Er och Tro Evangelium

Läs mera om >> Östanbäcksbröderna

***

Katolska ordnar & kloster Sverige

Skåne: 7
Småland, Östergötlnd: 5
Västsverige: 3
Mellansverige: 6
Norra Sverige: 3

Läs om >> de katolska ordnarna

Om ordnar i allmänhet
Läs >> mera om detta

***

Birgittasystrarna Vadstena

Vi är elva katolska nunnor (monialer) från fem olika nationaliteter, som bor i S:ta Birgittas Kloster Pax Mariae i Vadstena.
Vår orden (med den latinska förkortningen O.Ss.S.) grundades på 1300-talet av den heliga Birgitta just här i Vadstena. Många som kommer till vårt kloster idag, fascineras av ålderdomligheten i vissa saker. Vi ser det inte så. Vi har rötter i medeltiden, ja, och ett livsideal som i sig är ännu mycket äldre. Vi lever dock mitt i vårt samhälle i nutid, annars skulle vi väl inte finnas på Internet…

Läs mera om Birgittasystrarna och >> livet i klostret

***

Ortodoxt kloster i Gävle
Läs mera >> om nunneklosterplanerna

***

Den Svenska kristenheten är alltså bärare av bedjande kommuniteter ut över hela landet, vilka på skilda sätt vill ge sina bidrag också till kyrkornas återförening. Med sina liv vill de också leva ut den enhet som har med sig löftet om världens tro (Joh 17). Bröderna och systrarna utgör viktiga böneceller och eldstäder av Kristi kärlek oss övriga syskon och kyrkor till välsignelse.

/DS

Tiden är alltid mogen för återförening. Splittringen bland de kristna är en synd och en skandal, och kristna bör alltid sträva mot återförening, om så endast i sina böner.

Jag är bara en lekman och har nyligen blivit kristen, och jag vet inte så mycket om detta, men i allt det som jag har skrivit och tänkt ut har jag alltid hållit mig till de traditionella dogmatiska ställningarna.

Resultatet är att bekräftande brev når mig från de mest skilda slag av kristna. Jag får till exempel brev från jesuiter, munkar och nunnor såväl som från kväkare och walesiska frikyrkliga, med flera.

Det tycks mig alltså att de "extremistiska" inslagen i varje församling står närmast varandra, och att de liberala och "vidsynta" i varje sammanhang aldrig skulle kunna enas.

Den "vidsynta" och urvattnade religionen är en värld där ett litet antal människor (alla av samma slag) säger helt olika saker och ändrar åsikt varannan minut. Vi får aldrig någon återförening genom dem.

C.S. Lewis

Vision i Mission ges här nedan i form av 1000 års kyrkohistoria i Västerås av pastor Samuel Strömberg, Citykyrkan Västerås. Historia är historia men kan i bästa stunder vara en ovärderlig källa för framtiden och inte minst som vision. Därför är det spännande att låta Guds rikes historia i Västra Aros få utmana oss i våra visioner. När historia är som allra bäst är den inspiration i framtida vision...  

/DS

***

Den kristna kyrkans historia i Västerås under 1 000 år.
Av Samuel Strömgren

Inledning
Som nyinflyttad i Västerås så känns det naturligt att stifta bekantskap med kyrkans historia i min stad. Idag är Västerås kommun den sjätte, sjunde största i Sverige. Kristi kropp består idag av knappt 10 frikyrkor, lutherska kyrkan och några invandrarkyrkor. Mina studier kommer att te sig ytliga och jag räknar kallt med att "missa" många av de viktigaste stråken, personligheterna och skedena i den kristna församlingens första 1000 år i Västerås. Ändå vill jag börja skrapa i de historiska lagren och förstå mer, lära mig att uppskatta dem som gått före och börja ana den kallelse som Gud har till Västra Aros. Må Gud välsigna Västmanland och Västerås.

1000-talet
Arkeologerna tvistar om Västerås, eller Västra Aros, kan kallas en stad vid det första millenniumskiftet. Men helt klart är att det fanns viktiga bosättningar vid Mälarens strand. Det finns en tydlig avgränsad jordbruksbygd i Västmanland, som man bland annat kan spåra via de gravfält som påträffats. Längs Badelundaåsen och Svartådalen kan man följa bosättningar. Ända inne vid nuvarande kvarteret Linnea, Skomakargatan i Västerås finns lämningar från denna tid.
Gemensamt för de första kungarna i Sverige som är kända till namn, är att de var kristna. Kungadömet hade sitt starka fäste i Götaland. I Svealand var hedendomen ännu stark. Mission förekom från engelskt, tyskt och bysantiskt håll. Kristen påverkan märks bland annat på de runstenar som finns bevarade där 19 av de 29 som har hittats i Västmanland, finns inom Västerås kommun. På flertalet av dem finns kors och texter som "Gud hjälpe hans själ".

Västmanlands apostel
Helige David, som troligen är av engelsk börd, anses vara den första missionären i Västmanland, där han slog sig ner i Munktorp någon gång på 1000-talet och byggde den första kyrkan, och eventuellt ett kloster. I katolska kyrkans helgonlegender, och i modern marknadsföring av Munktorp och Västerås, kallas han Västmanlands apostel.
I skrift från 1496 (Breviarium Upsalense) berättas det att David blev ett föredöme som munk inom cluniancens-orden. När han får höra att S:t Sigfrids systersöner, Unamans, Sunamans och Vinamans, lidit martyrdöden i Värens (Växjötrakten, Småland) beger han sig till Sverige. Deras martyrium under tidigt 1000-tal avskräckte honom inte, utan snarare lockade. Tillslut kommer han till Västmanland och bosätter sig i Snevringe härad och Munktorp, där han bland annat byggde en kyrka. "Nu gick han om dagarna omkring i byarna och gårdarna, predikade Guds ord, omvände och döpte, men om nätterna låg han vaken i bön och anbefallde under tårar åt Guds beskydd sig själv och sina många andliga barn" (citat ur Breviarium Arosiense från 1513). David dog i Snevringe i hög ålder, dock inte genom något martyrium.
David uppges vara abbot för ett cluniancens-kloster. Bland annat bär han abbotens ämbetsdräkt på alla avbildningar som finns av honom, i bl a Munktorps kyrka (dopfunt från 1300-talet), Tensta och Ärentuna kyrka (kalkstensmålningar). Talesättet menar att det låg ett kloster i Munktorp och många tror att munken Erik, som var av svensk börd och vandrade omkring och predikade kristendom och blev bragt om livet av hedningarna i Flottsund, kom från kommuniteten i Munktorp. Eriks död torde ha inträffat under senare delen av 1000-talet. Klostrets historia bör ha varit förhållandevis kort. Inga medeltida urkunder, förutom legenden om David, nämner något om klostret i Munktorp. En i närheten belägen källa heter än idag S:t Davids källa och utpekas som platsen för Davids dopverksamhet. Den äldsta delen av Munktorps kyrka - tornet med dess vapenhusliknande utbyggnad åt väster - kallas Davidskyrkan och uppges vara byggd av abboten. Konsthistoriker menar att den har tydliga engelska drag och påminner om samma kyrkotyp som Gamla Uppsala domkyrka och kyrkoruiner i  Sigtuna. Cluniancens-klostret i Lund (dåvarande Danmark) borde ha varit den utsändande instansen upp till nuvarande Mellansverige. I mirakelsamlingar över David berättas hur han släckte eldsvådor, botade sinnessjuka, räddade ett barn som fallit ner i en brunn och hur han fick ett annat barn som svalt en nål att hosta upp det. Ryktet om S:t David var så grundmurat att Biskop Birger Magnusson 1463 begärde att få överföra hans ben till Västerås domkyrka, som saknade reliker av en helig man. En uppgift från 1542 säger att hans kranium och en arm har förflyttats från Munktorp.

1100-talet
Redan under 1100-talet är det möjligt att Västerås är biskopsort, tillsammans med Skara, Sigtuna, Linköping, Eskilstuna och Strängnäs. Kyrkans och klostrens godskomplex växte fram via donationer från kungar och godsmän. Under detta århundrade tog kyrkobyggandet fart i Sverige. Ett stort antal stenkyrkor uppfördes mot slutet av århundradet. Etablering av kyrkor och biskopssäten medförde att de äldre centralorterna fick en permanent uppgift och därmed bofast befolkning.
Inom Västerås stad har man ännu inte funnit någon 1100-talskyrka. Däremot avslöjar två arkeologiska undersökningar vid 1970-talets början spår av tidig kristendom. I kvarteret Johannes (mellan Svartån och Bondtorget) fanns en stor kristen gravplats som redan på 1200-talet doldes av den första bebyggelsen. Dateringar har angett tiden för de äldsta av de ca. 100 påträffade skeletten till 1100-talet, möjlighen tidigare. År 1320 nämns i en skrift den "gamla kyrkogården". Teorier har gjort gällande att den äldsta kyrkan i Västerås också skulle ligga i det området.

1200-talet
Under 1200-talet befäste adeln och kungamakten sin ställning. De första statliga ämbetena började tillämpas. Kanslern nämns första gången 1220, och var också biskop. Detta var vanligt, då det krävdes både läs- och skrivkunnighet. Under detta århundrade intensifierades byggandet av kyrklig institution. Kyrkor, kloster, hospital och helgeandeshus uppfördes både på landsbygden och i städerna. 1244 anlades ett dominikanerkloster i Västerås, vid nuvarande Munkgatan på den plats där stadshuset står idag. Under 300 år var "svartbröderna" ett välbekant inslag i stadsbilden. De verkade för att fördjupa den kristna tron via filosofiska och teologiska studier. Bröderna gav sig iväg på långa predikovandringar. De levde efter fattigdomsideal och tiggde sig fram. Vid århundradets slut fanns det minst 20 stenkyrkor i landskapet. Den första Domkyrkan byggdes troligtvis under 1200-talet. Även kyrkorna S:t Nicolaus och S:t Ilian byggdes troligen redan under 1200-talet. S:t Ilian, eller S:t Egidius var krymplingarnas, tiggarnas och smedernas helgon. Den kyrkan är helt försvunnen, men låg inte långt från Smedjegatan, vid nuvarande korsningen Vasagatan - Hantverkargatan.
Några av munkarna är också kända vid namn. Broder Petrus var prior i Västerås 1254. Från senhösten 1278 till maj 1279 var den kände munken Putrus de Dacia prior. I hans brev nämns att Nils och en broder Lars från Västerås bedrev studier i Köln.
Den svenska kyrkan organiseras mer tydligt i den världsvida katolska och domkapitel börjar synas som tillsättare av präster. Kyrkan blir en maktfaktor i samhället. 1291 samlades dominikaner från hela den nordiska provinsen till provincialkapitel i Västerås. Flera av de tidiga biskoparna var dominikaner.
 

1300-talet
Från detta århundrade förekom staden allt oftare i betydelsefulla sammanhang för rikets inre politik. Magnus Erikssons landslag skrevs 1350 och digerdöden härjade. Det finns en kungörelse av Rostocks råd som berättar att alla brunnar i Arboga och Västerås var förgiftade. Pesten slog hårdast mot de fattiga - och präster och andra som vårdade de sjuka.
Kyrkans hand märks tydligare i ekonomiska göromål. Biskopen i Västerås ägde bland annat en åttondel av Kopparberget och kyrkan var inblandad i järnhanteringen. Kyrkliga ämbeten räknas in i det övre skiktet i samhället. 1330 fanns det en biskop, en domprost och fem kaniker vid domkyrkan. Norr om Lillån fanns Helgeandshuset, vilket nämns första gången 1354 i ett testamente.

1400-talet
Medeltid var orostid. Regenterna avlöste varande. Upproren likaså. Slottet i Västerås var en viktig militär stödjepunkt. Kyrkan fortsätter att hålla i sina ekonomiska intressen. Under 1400-talet nämns två nya kapell inne i staden.

1500-talet
Gång på gång befann sig staden i maktstridens och händelsernas centrum under detta århundrade. Slottet fortsätter att vara centralpunkt som både makthavare och upprorsmakare stävara efter att kontrollera.
Västerås siste katolske biskop blev Peder Månsson. Han var en lärd man som författat många skrifter och även tillbringat tid i Rom.

Sturestriden och Stockholms blodbad.
Under två månader 1501 belägrar Sten Sture Västerås slott. Han dör 1503 och kontrollerar då nästan hela Sverige. 1511 är danske kungen Kristian på marsch in i Västergötland. Västerås biskop, Otto, anlitas som förhandlare med dansken. Efter många turer anklagas Otta att vara danskarnas lakej, och greps i Domkyrkan för att spärras in i Västerås slott. Biskopsgården skövlas. Sommaren 1520 intogs slottet av danskarna som för med sig Otto till Stockholm. Kristian tyrann kröns till kung och blodbadet följer. Motiv till avrättningarna fick kungen bland annat i de klagomål som biskop Otto framfört över den behandling han och övriga fängslade fått utstå… Otto ger namn, Kristian låter deras huvuden rulla.

Gustav Vasa
Vid S:t Olofs kapell utanför Västerås blir Gustav och dalkarlarna angripna 1521. Slaget om Västerås (bland annat nedskriven i Peder Svarts krönika från 1560. Svart skrev på uppdrag av Vasa och var också biskop i Västerås vid sin död 1562) utkämpades bland annat på Smedjegatan, där Citykyrkan har sin samlingssal idag. Slaget blev en stor framgång för Vasa och klostret intogs i maj 1521.

1527 hölls reformationsriksdagen i Västerås. Mer än 1000 personer kan ha kommit till riksdagen. Västerås torde då haft ca. 2 000 invånare. Vasa krävde att Guds rena ord skulle predikas och kallades för "en Luther och en kättare". Brask försvarade den katolska hållningen med uppbackning av adeln, varvid Vasa avsade sig kronan, lämnade riksdagen och vägrade komma tillbaka. Riksdagen lyckades inte ena sig, utan sände istället bud efter Vasa igen. Enligt Västerås recess och Västerås ordinantia, de två handlingar som finns bevarade, så fråntogs kyrkan sitt stora jordinnehav och tvingades avstå från alla "överflödiga" inkomster. Biskoparna fick lämna ifrån sig sina gods och län och miste sin maktställning. Adeln fick tillbaka gods som hade sålts eller donerats till kyrkan sedan 1454. Slutligen skulle också Guds ord "renliga predikas".

Vid riksdagen i Västerås 1544 noteras att reformationen går vidare, gillena är upplösta och helgondyrkan förbjuds. 1560 dör Gustav Vasa.

1600-talet
Efter att ha varit i politikens centrum hamnar staden under det kommande seklet mer i skymundan. Dock hade kyrkan en stark ställning, bland annat genom sina biskopar Johannes Rudbeckius och Olaus Laurelius.

Johannes Rudbeckius
Rudbeckius blev en föregångsman i det nya skolväsen som utvecklas efter reformationen. På hans initiativ grundas landets första gymnasium i Västerås 1623 där den nya lärarkåren är knuten till domkapitlet. Lärartjänsten var en naturlig språngbräda i karriären till en egen kyrkoherdetjänst. Västeråsgymnasiet sågs som landets förnämsta läroanstalt under denna tid och hade som främsta uppgift att utbilda präster. Rudbeckius var även en föregångsman kring skolform för flickor. 1630 startar han den första "pigeskole", som inrymdes i två stugor på biskopsgården, men fanns bara kvar till biskopens död 1646. Därefter dröjde det närmare 200 år innan skolor för flickor åter öppnades!
Den huvudsakliga arbetsgivaren under denna tid var staten och kyrkan.

1700-talet
Stormaktstiden tar slut.

1800-talet
Inte under någon av de tidigare hundraårsperioderna har lika många förändringar inträffat i samhället, vare sig i landet eller i Västerås. Sverige industrialiseras. Kommunikationerna utvecklas. Ståndsriksdagen avskaffas. De första egentliga politiska partierna bildas. Folkrörelserna kommer till. De närmaste decennierna efter år 1800 söps det som aldrig förr. På 1920-talet var genomsnittsförbrukningen 46 liter ren sprit per person och år. Under 1830-talet instiftas de första nykterhetsföreningarna. 1829 fanns det 173 000 brännvinspannor i landet. Vid 1800-talets mitt hade de minskats till 33 000. Och floran av väckelserörelser ser dagens ljus.

Baptisterna.
P.F Hejdenberg bör vara en av de första som bedrev fri evangelisk verksamhet i Västmanland (1849) och Västerås (1850). Han rönte stort motstånd. Den första baptistpredikanten som verkade tros vara J. A. Hanner från Skåne. Fängslad i Örebro slott den 8 december 1858 tillfrågades han av landshövdingen:
- "Varför reser du utan pass?"
- "Emedan jag är väl känd i hela orten."
- "Vad gör du här på orten?"
- "Jag predikar Guds ord och döper."
- "Döper du, vet du icke, att du har ingen rätt att administrera sakramenten?"
1859 blir två personer döpta i Västerås och 1860 ytterligare 14. Dingtuna Baptistförsamling bildades 1861 "enligt Nya Testamentets föreskrifter och lära", och flyttade tyngdpunkten i verksamheten 1876 till Västerås. Döparrörelsen vann inga stora segrar i Västeråstrakten, däremot fick väckelsen en "nyevangelisk" karaktär där lekmannarörelsen betonades. Än idag är EFS representerade via samarbetet med Bäckby kyrkan (Svenska Kyrkan). 1911 bildas en "andra" Baptistförsamling i Västers med koppling till Örebro, två år senare uppgår den nya gruppen återigen i den gamla. Vid 75 års jubileet 1936 bestod församlingen av ca. 350 medlemmar. Idag består Kristiansborgskyrkan av 170 medlemmar. 1941 bildades Korskyrkan som idag tillhör Evangeliska frikyrkan och har ca. 150 medlemmar.

Missionsförening och Missionsförsamling.
På 1870-talet förrättades enskilda nattvardsgångar som gällde enbart för dem som sa sig tillhöra Kristus. 1875 bildades den första missionsföreningen. 1883 ombildades den till Missionsförsamlingen. Idag består Ansgarskyrkan, som tillhör Svenska Missionskyrkan, av 578 medlemmar.

Metodisterna.
1888 flyttar de första metodisterna in i Västerås. 1894 bildas Metodistförsamlingen och tar under första året in ett 80-tal medlemmar på prov. På slutet av 1800-talet bor ca. 7 000 personer i Västerås stad. 1921 når man sin högsta medlemssiffra: 185 st. Idag består församlingen av ca. 45 medlemmar.

1900-talet och 2000-talet

Svenska Kyrkan.
Fortfarande är flertalet av invånarna medlemmar i Svenska Kyrkan, trots att kyrkan har lämnat staten. Under det senaste århundradet har kyrkan delats upp i mindre enheter och baserat på områden. Medlemsantalet minskar dock. Kring enhetssträvanden under 1900-talet bör V-77 nämnas som ett uppmuntrande inslag i ekumeniken.

Pingstväckelsen.
1919 bildade 82 "frälsta och döpta vänner" Elimförsamlingen, några med bakgrund i Metodistförsamlingen. Första året döptes 42 nya personer. Majoriteten av den första gruppen var i 20 - 30 års åldern, inklusive pastorerna och ledarna. 1959 bestod församlingen av 857 medlemmar. 1979 var medlemsantalet 1 228. Utifrån Elimkyrkan har följande församlingar vuxit fram genom utträde, Sionförsamlingen (1988), som idag består av ca. 50 medlemmar och relaterar till Trosrörelsen, Citykyrkan (som gick från Sion 1992), med ca. 100 medlemmar (och tillhör Evangeliska frikyrkan) och Lifecenter International Church (2000), med 200 -300 medlemmar / gudstjänstfirande (som relaterar till Pingströrelsen). Idag består Elimförsamlingen av ca. 1 070 medlemmar. Förutom dessa har även ytterligare en trosförsamling och åtminstone tre maranataförsamlingar under de sista 40 åren bedrivit verksamhet i stan.

Vid dags datum finns även en katolsk församling, två - tre syriskt ortodoxa församlingar, samt ytterligare någon invandrarkyrka. Stan härbärgerar även två kårer av frälsningssoldater.
Idag består Västerås av 129 000 invånare.
  

Avslutning
Två personer har fascinerat mig extra mycket under min inläsning av historien. S:t David och prästen Rudbeckius. Missionären står för en radikal iver och en apostolisk förmåga att gå in i en miljö som är obruten och förlagd i mörker under 1000-talet. Västmanland blir hans livskallelse. Rudbeckius står i nedstigande led från David och blir en entreprenör som ser möjligheter, planterar gudsrikes tänkande och vågar ta nya vägar. Hans livsverk påverkade Sverige långt efter hans död. Bådas livsgärning talar fortfarande. Och bådas böner väntar på att bli besvarade.

Använt material
- Västerås 1000 år i centrum, av Annuswer, Bergqvist, Forsenius, Syse (Riksantikvarieämbetet och Västerås kulturnämnds skriftserie nr 23), Stockholm 1990.
- Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare - en bok om Sveriges kristnande, av Tryggve Lundén (Artos), Storuman 1983.
- En svensk helgonkrönika, av Carl Hendrik Martling (Artos), Skellefteå 2001.
- Personliga anteckningar som grund för förbön för Västerås, av Bo Persson (kopia i min ägo).
- Minnesskrift över Västerås Baptistförsamlings sjuttiofemåriga verksamhet 1861 - 1936, av Bernh. Andersson (Västerås Baptistförsamling, 1936).
- Ett frö som såddes och växte, Västerås Missionsförsamling 1875 - 1975, Jubileumsbok från Västerås Missionsförsamling, redigerad av Olle Olofsgård (1975).
- Västerås Metodistförsamling 100 år (Metodistkyrkan, 1994).
- Elimförsamlingen Västerås 40 år, 1919 - 1959 (Pingstkyrkan, 1959).
- Västerås-fältet, Jubileumsnummer, Elimförsamlingen, Västerås 60 år (Elimförsamlingen, nr 1, 1979).

***

Rosenius in various languages

From the book
"Day by day with God" vol. 9

Written by Carl Olof Rosenius.

Moreover the law entered, that the offence might abound. But where sin abounded, grace did much more abound. - Rom. 5:20

"Nothing else helps! Man can never be made to pay the right homage to the Taker-away of his sins if he is not driven and compelled by the sin and the law. God is reconciled. He says: 'I will not remember thy sins" Isa. 43:25. His merciful heart burns with love towards all those He has bought so dearly. But they cannot be saved, they cannot be made to flee to the cities of refuge, unless they are chased by the avenger of blood. Therefore He must always plague, frighten and exhaust us with the commandments and judgments of the law. As Joseph burned with love when his brothers came to Egypt, and immediately decided to do good to them, though, via his interpreter he still 'spake roughly' (Gen. 42:7) to them, and let his men bind and imprison, frighten and grieve them in order to make their hard hearts soft, so also the Lord must frighten, imprison, compel and grieve us through His servant and interpreter, Moses. 'But He does not grieve willingly the children of men' (Lam. 3:33). 'What things soever the law saith, it saith to them who are under the law, that every mouth may be stopped, and all the world may become guilty before God' (Rom. 3:19) - in order that sin may abound.

In Rom. 7 the apostle shows how the abundance of sin is brought about by the law. That is, the law does not only show us the sin as in a mirror, but also- by the prohibition- rouses the slumbering sin to action and fight, in order that it shall not lie hidden, and the sinner think himself free from sin. 'For I was alive without the law once, and then sin was dead: But when the commandment came, sin revived and wrought in me all manner of concupiscence.' And immediately the sinner … 

To continue this Devotion, please, go to:
>> Rom 5:20

---

The Text above from KristNet.org, ed. Christer Andersson

---

In The Swedish Christianity Henric Schartau and Carl Olof Rosenius are preachers that represent all the Scripture with the Theology of Law and Gospel, and together they are teachers with a full Gospel of Grace into the Swedish Church and Body of Christ during the years in different traditions.

The Daily Devotions by C O Rosenius has meant so much so for many individuals in generations and still also young people and student are reading these Day-by-day Devotions.

The Swedish Christianity has been given good teachers and preachers during the history and we have to ask the Lord to continue giving us good teachers about the Grace, with full teaching of Sin & Law and Grace & Evangelium. 

/DS

***

I Svenska Dagbladet den 4 februari 1916 kunde man läsa om hur C.O Rosenius 100-årsminne firades. Så här stod det:

C.O Rosenius 100-årsminne firas
Högtidsgudstjänst och minnesfästen i går

  På torsdagen inföll som bekant, 100-årsdagen af Carl Olof Rosenius födelse. Med anledning häraf hade hans graf på Johannes kyrkogård smyckats med en mängd praktfulla kransar, bl.a. från sönerna, Roseniusföreningen i Stockholm, Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

  På middagen hölls en minnesgudstjänst i Johannes kyrka i närvaro af en talrik menighet. Bland de närvarande märktes ordföranden i Ev. fosterlandsstiftelsens styrelse, generalen frih. Rappe, sekreteraren pastor Montelius, direktör Ahlberg, Komminister Josef Rosenius samt representanter från ovan nämnda religösa föreningar, samt meningsfränder. Sedan psalmen "Se, Jesus är ett tröstrikt namn" sjungits bestegs predikostolen af kyrkoherde K Öhman, som utgående från bibelorden "Guds nåd är hvarje morgon ny" höll en anslående kort betraktelse till Rosenii minne. Sedan ps. "Hela världen fröjdas Herren" sjungits, tecknade hufvudstadens äldste prästman komminister B. Wadström några drag ur Rosenii lif och verksamhet med anknytning till Ebreerbrefvets 13 kap. 7 v.

  Efter gudstjänstens slut begåfvo sig föreningsombuden m.fl till den bortgångnes grift, där kransarna från Evangeliska fosterlansstiftelsen och missionsföreningen nedlades.

  På aftonen firades stämningsfulla minnesfester af "bibeltrogna vänner" i Roseniusföreningens kyrka och af Evangelisk-lutherska missionsföreningen i Betlehemskyrkan. På båda ställena var tilloppet af deltagare mycket stort.

  Flera af de i Betlehemskyrkan med verkande talarna, komminister B.Wadström och ett par av stiftelsens äldsta reseombud, relaterade personliga minnen och erfarenheter från umgänget med C.O Rosenius. Pastor Rang däremot uppehöll sig särskildt vid Rosenius som predikant och skriftställare. Tillsammans har av Rosenius utgifna böcker sprids i 1800 000 ex.

  Många af hans pennas alster har sedermera utgifvits bland svenskarna i Amerika eller öfversatts och spridts i England, Tyskland, Danmark och Norge.

  Vid 26 års ålder öfvertog Rosenius Scotts arbete, under en tid af tio år deltog han med kraft och energi i ledningen Fosterlandsstiftelsens inländska missionsarbete. Som exempel på hans stora arbetsförmåga anfördes att han jämte sin verksamhet som predikant under en tid af 25 år skref originalartiklar till hvarje nummer af sin tidskrift Pietisten, hvilken rönte en så stor spridning, att vissa årgångar omtrycktes ända till fem gånger.

  Siste tal, var kapten Boström. Mellan talen sjöngo solister af Rosenius författade sånger.

---

Artikeln ovan är hämtad från KristNet.org ed. Christer Andersson med tillstånd

Läs mera >>   om Carl Olof Rosenius

---

Den Svenska kristenheten har under de senaste ett och halvt seklen välsignats av vad C.O. Rosenius kommit att betyda i förkunnelsen av synd och Lag med Evangeliets Nåd i för så många av oss både i Svenska kyrkan och EFS samt i många frikyrkor såväl som för mången läsare ute på missionsfälten.

C.O. Rosenius är en representant för Guds rike som vi i Den svenska kristenheten tillsammans tackar Herren för - också i en bön om att ta tillvara det goda han har att tillföra oss och vårt uppdrag i alla aktuella agendor och menyer när allt går så svindlande fort. Då är det gott att ta vara på stigarna från fordom…

/DS 

International Churches in Sweden

Internationella församlingar

Welcome to this Info about International Churches in Sweden. First we present some websites where you can find a lot of options.

Our general advice to people searching for international churches in Sweden we often just tell folks to go to some of the Churches where you are. There you just share your question about English speaking services and fellowships. Perhaps you want to see friends from MidEast, Africa, Asia or US, just ask your questions to the people where you are… in Stockholm, Gothenburg, Malmö, Jönköping, Uppsala, Umeå or wherever you are.

***

See: "Länkar" (Links) on the "Startsidan" >>  link this site

Titta på hela Länk-listan alltifrån Alliansmission till Vineyard.
Se särskilt Svenska kyrkan med sitt stora geografiska nätverk över landet samt Immigrant-Institutet och The Encounter.

***

International Churches Network
A global network of English speaking churches
A list of over 400 international churches >> See the List

***

The AICEMEA is an association of Christian congregations, bearing witness to the Gospel and serving Jesus Christ among English-speaking people throughout Europe and the Middle East.

AICEMEA member churches are diverse in style, tradition, denominational affiliation and membership. Many of them were started by English-speaking Christians from North America. Today they include believers from 6 continents-- business people, expatriates, diplomats, refugees, missionaries, and students. What brings them all together is the English language and their love for Christ.
Read about >> AICEMEA

***

Welcome to the web page which can direct you to the Directory of International Congregations related to the office of the
Network for International Congregations.
See the >> Network

***

The DIRECTORY of INTERNATIONAL CONGREGATIONS

Read the >> Directory

***

African ministry in Stockholm

With the more then 20.000 Africans in greater Stockholm, makes this city almost like an African province. Many are coming with great hopes and expectations of dreams that they are hoping to see fulfilled. But reality hits very hard when they come into the city.

YWAM IB started in 1996 a ministry among the Africans. From intercession and fellowship - meetings, we where growing from 1 to 5 staff workers and the activities where growing as well!

Today there are a number of activities, that all aims to reach out to the Africans in Stockholm, like:
- Our Saturday evening fellowship night. We invite and gather Africans from greater Stockholm for an African fellowship time with worship, prayer, testimonies and fellowship. We meet every Saturday evening at 18.00 at Tullegatan 6, in the Immanuel church, 1st floor. More information, call to one of the leaders Sam Wenze, tel: 08-6482966.
- Thursday evenings 18.00 we are getting together for intercession and prayer, also in Immanuel church. Enter the main entrance and ask for African fellowship prayer.
- One of our staff started the African house. A place where special African items can be purchased. Open every day Monday - Saturday 10 - 18.00, only on the Saturday between 11.00- 17.00. For more information call 08-222715.
- Sunday there is a special church service in ‘Victory center’ in Rosianios kyrkan, Smelegrand 5 8tr. (Tunnelbana Hötorget), the meeting is between 14.00 - 16.00.
For more information call Pastor John Oche, Tel 073-6327488.
- We started to reach out to foreigners in 3 local prisons. (You don’t want the address!)

Read more about YWAM [leader: Tjebbo van der Eijkhof] >> Stockholm Into Battle

***

Credo Sverige (member of IFES), Stockholm, Sweden:

See >> Credo

"New Bible study groups for international students in Stockholm and Uppsala":   

See >>  Ifes Intl

***

Church of S:t Peter and S:t Sigfrid (Anglican/Episcopal)
Strandvägen 76,115 27 STOCKHOLM
Tel: +46 (0)8-663 8248
Web >> S:t Peter & S:t Sigfrid

***

The International Church of Stockholm
St. Jacob Church
Västra Trädgårdsgatan 2, 111 53 STOCKHOLM
+46 (0)8-723 3000
See >> St. Jacob

***

Gothenburg Anglican Chaplaincy
Norra Liden 15
411 18 GÖTEBORG
Tel/Fax: +46 (0)31-711 1915 (Please ring before faxing)

***

Immanuel Church (International Fellowship)
Kungstensgatan 17
Box 6588
113 83 STOCKHOLM
Tel: +46 (0)8-587 503 00
See Web >> Immanuel

***

New Life Church (an international, bi-lingual charismatic Baptist church)
Fridhemsgatan 17
STOCKHOLM
Tel: +46 (0)8-760 9010
See Web >> New Life

***

S:t Andrew's Church (Anglican)
Hvitfeldtsplatsen 2
411 20 GÖTEBORG
Tel: +46 (0)31-13 95 37
See Web >>  S:t Andrew´s

***

S:ta Eugenia Catholic Church
Kungsträdgårdsgatan 12
111 47 STOCKHOLM
Tel: +46 (0)8-679 5770
See Web >>  S:ta Eugenia

***

Stockholm International - also referred to as the english group, is the english speaking international community within the Stockholm Seventh-Day Adventist Church.
See >> Stockholm International

***

Smyrnakyrkan
An English-speaking congregation in Smyrnakyrkan in Gothenburg: www.smyrna.se
See >> Smyrna

***

Fiskebacks Missionskyrka
Telephone 031 877147
website: Fiskebäck

***

Sta Clara kyrka i Stockholm
See >> S:ta Clara

***

Vineyard Churches Sweden
See >> Vineyard

***

In the Provinces with University and Highschool you will find good Information about International Churches, services and fellowships.

***

You will also find a lot of churches in Sweden where the fellowships and churches are mixed with many different ethnical groups. In a little fellowship like Råslätts Församlingsgemenskap (RFG) in Jönköping there are people from about 20 nations.

***

Dedication to What?
 
 
 
THE SET OF THE SAIL
A.W. TOZER
 

Sail, Don’t Drift
I find the greatest thing in this world not so much where we stand, as in what direction we are moving. To reach the port of heaven, we must sail sometimes with the wind, and sometimes against it, but we sail, and not drift, nor live at anchor.
OLIVER WENDELL HOLMES
 
 
 
CHAPTER 15
Dedication to What?
 

IT IS ONE Of the ironies of modern life that after a word has been dropped from the Christian vocabulary because it no longer expresses any vital content in current church religion, it is often taken up by the world and made to mean not the same thing but something close to what it once meant in its original Christian usage.
Such a word is dedicate. This word in its various forms was once used to express a sacred idea deriving straight from the Scriptures. Though the exact English word is not found in our Authorized Version, the idea runs from Genesis to Revelation and all through Jewish and Christian history.

 
A noticeable change has come over the word in recent years, a semantic degeneration that has secularized it almost completely, and oddly enough the dictionary definitions unwittingly follow the word down: “Dedicate. 1. To devote to the service or worship of a divine being. 2. To set apart to a definite use or service. 3. To inscribe by way of compliment as a book.” That is the way a late dictionary puts it, and in so doing furnishes its own spiritual commentary.
 

Now I have no quarrel with mere words. Whatever current usage and an up-to-date dictionary declare a word to mean, that is what it means, whatever it may have meant before. But I am concerned when men mistake earth for heaven, confuse this world with the world to come and borrow sacred words to describe secular things—without knowing what they have done. That is precisely what has happened to the word dedication. Through a radical change of meaning it has been lost to the language of worship. And it is highly significant that up to this moment Christians have not felt sufficient inward pressure to create a new word that would mean what the old word once meant. Apparently not only the word is gone from us but the idea as well.
 

One reason for this is the current imperfect understanding of the Christian message. Scarcely anyone catches the imperious note in Christ’s words. The Christian message has ceased to be a pronouncement and has become a proposition. Its invitational element has been pressed far out of proportion in the total scriptural scheme. Christ with His lantern, His apologetic stance and His weak pleading face has taken the place of the true Son of Man whom John saw clothed with a garment down to the foot, girt with a golden girdle, whose head and hair are white like wool, whose eyes are as a flame of fire, whose feet are like burnished brass and whose voice is as the sound of many waters. The Christ of the tentative smile and air of puzzlement is not the Christ of God. The artists have been guilty of inadvertent idolatry in presenting to the world a false image of Christ. Only the Holy Spirit can reveal our Lord as He really is, and He does not paint in oils. He manifests Christ to the human spirit, not to our physical eyes.
 

Any public figure who is honest and who takes his job seriously is sure to be called a “dedicated man” by some reporter or news commentator. The word is even used to describe persons deeply concerned about wildlife refuges or the conservation of natural resources. It is also applied to ball players and stock car racers, and not long ago a young bullfighter enthusiast spoke to me in defense of that gory and perilous sport. He explained simply that the Spanish matador risks his life in the bullring “because he is a dedicated man. The people want the thrill of seeing the bull killed and he puts his life in jeopardy to furnish that thrill for them.”
 

The “dedicated” matador would likely win some sort of prize for sheer absurdity and may be allowed to stand as the uncrowned champion of all those who seek to waste their lives in the most foolish way. But dedication to vanity is not confined to bullfighters. The truth is, dedication of the life to any thing or anyone short of God Himself, is a prostitution of noble powers and must bring a harvest of grief and disappointment at last. Only God is worthy of the soul He has made in His own image. To devote our lives to any cause, however worthy, is to sell ourselves short. Not money, position, fame, can justly claim our devotion. Art, literature, music also fall short. And, if God is forgotten, even the loftiest and most unselfish task is unworthy of the soul’s full surrender. Complete dedication unto death in the cause of freedom, for instance, is a touching thing and has given to history many of her greatest heroes, but only the God of freedom should have our “last full measure of devotion.”
 

These are strenuous times and men are being recruited everywhere to devote themselves to one or another master. Let us be careful. No one has any true right to claim my life except the One who gave His own life for my redemption. If He gets my full dedication then I may engage in any good and worthy cause under His Spirit’s guidance. But anything short of complete devotion to Christ is inadequate and must end in futility and loss.
 
 

---
 
The previous fourteen chapters are available on request  -  EPC@Comhem.se
 
 
 
ITEMS AVAILABLE BY A. W. TOZER:
 
The Pursuit of God, 10 chapters
The Knowledge of the Holy, 23 chapters
The Root of the Righteous, 46 chapters
 
Whatever Happened to Worship, 10 chapters
Worship, the missing jewel of the evangelical Church, 3 chapters
 
Paths to Power, 7 chapters
Jesus, Our Man in Glory, 12 chapters
Jesus, Author of Our Faith, 12 chapters
 
A Cross at the core of the Christian life and living  -  articles on the subject of the Cross.
 

As usual, sent on request as ordinary e-mail or as MS Word files via e-mail.
Zipped files are also available via e-mail.
EPC@Comhem.se
 
 
*******************
The European Prophetic College
EPC@Comhem.se
 
Please, allow these articles to be circulated among your friends.
To become partaker of the regular flow of mailings from the College, mail us a request.
 

Lars Widerberg
The European Prophetic College
Storskiftesgatan 87
S-58334 Linkoping, Sweden

---

More about 'DEDICATION':

Source: WordNet (r) 1.7

dedication
     n 1: complete and wholehearted fidelity
     2: a ceremony in which something (as a building) is dedicated
        to some goal or purpose
     3: a message that makes a pledge [syn: commitment]
     4: a short message (as in a book or musical work or on a
        photograph) dedicating it to someone or something [syn: inscription]
     5: the act of binding yourself (intellectually or emotionally)
        to a course of action; "his long commitment to public
        service"; "they felt no loyalty to a losing team" [syn: commitment,
         allegiance, loyalty]
Source: Webster's Revised Unabridged Dictionary (1913)

Dedication \Ded`i*ca"tion\, n. [L. dedicatio.]
   1. The act of setting apart or consecrating to a divine
      Being, or to a sacred use, often with religious
      solemnities; solemn appropriation; as, the dedication of
      Solomon's temple.

   2. A devoting or setting aside for any particular purpose;
      as, a dedication of lands to public use.

   3. An address to a patron or friend, prefixed to a book,
      testifying respect, and often recommending the work to his
      special protection and favor.

Read the Source>> dict.die.net

---

Now is the Question:
What could we in The Swedish Christianity learn by A.W. Tozer and his words concerning 'dedication'...

/DS

EDO BRICHO

UNGA ORTODOXA OM ATT VARA KYRKA TILLSAMMANS

Utdrag ur ett ortodoxt föredrag om att…
VARA KYRKA TILLSAMMANS

… Ju mer vi umgås med Gud som är kärlek desto mer lika Honom blir vi och desto närmare kommer vi varandra.

Herren sade: Ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Den största kärleken visar någon när han ger sitt liv för sina vänner. (Joh. 15:12-13)

Herren säger alltså här att vi ska älska varandra så som Han har älskat oss, vilket innebär att vi ska vara beredda att ge livet för varandra. Jag måste ändå erkänna ur ett eget personligt perspektiv att jag upplever som att vi mer skadar varandra istället än att följa Guds viktigaste bud.

Och tanken slog mig direkt att... oj, vi har verkligen mycket kvar att jobba för... Vi kanske inte behöver gå så långt att ge livet för varandra men det finns många andra vardagliga situationer som kan visa kvalitén i vår kärlek. Genom t ex att vara lyhörda gentemot varandra, uppmuntra varandra, hjälpa varandra, ge åt varandra, ge all kärlek vi förmår till andra och varandra - och sedan gärna lite till! Men om vi verkligen ska lyckas får vi inte glömma av roten till allt. Det är Gud som är kärleken och kraften bakom alltsammans.

… Jesus själv har bl a uppmanat oss att berätta om Honom. Tom Forrest, en romerk-katolsk präst påpekar att ordet  ''gå'' förekommer c:a 1500 gånger i Bibeln, mer än 200 gånger i NT och c:a 54 gånger i Matteus evangeliet.

Vi har ett absolut aktivt handlande framför oss som Guds folk - Och vår uppgift är att vara salt och ljus (Matt 5:13-16) och aktiva lärjungar som behöver händer och fötter - DINA och MINA! De sista ord av Jesus som finns återgivna i NT är faktiskt följande (Matt 28:18-20).

… Nyckeln till spridandet av Guds glada budskap är vår relation till Gud och samarbetet med den helige Ande. Vi måste förlita oss på den kraften när vi går ut bland människor och lyssna till den helige Andes röst inom oss. Skulle bördan börja kännas tung kan vi alltid be Jesus hjälpa oss bära den, ty bönens kraft skall aldrig underskattas.
 
Jag skulle även här vilja beröra kyrkan inom vissa väsentliga punkter. Vad är kyrka?

1. Som kyrka är vi Guds folk… (1 Pet 2:9-10) 
2. Som kyrka är vi också Guds familj med Gud som vår Fader (Joh 1:12).
3. Kyrkan beskrivs som Kristi kropp 1 Kor 12:1-26 - Som med-lemmar är vi alla nödvändiga för att kroppen ska fungera på ett bra sätt
4. Vi är sammanfogade i den helige Ande till ett heligt tempel Ef 2:19-22.
5. Kyrkan liknas vid Kristi brud - Ef. 5:25-27, 32.
 

När vi tar emot Jesus, blir vi Guds barn (Joh 12:2) Det är just detta som är grunden för kyrkans enhet (vilket de fem punkterna jag just nämnt visar). Vi är kallade att ha gemenskap med varandra och älska varandra eftersom vi har samme Far. Ju närmare Kristus vi kommer, desto närmare kommer vi varandra. Johannes uttrycker det väldigt klart i 1 Joh 4:20-5:1. Vi måste inse och acceptera att varje medlem påverkar helheten och att vi alla är ett. Aposteln Paulus kallar kyrkan Kristi kropp och utvecklar detta i 1 Kor 12… Med rätt attityd kommer man att få alltsammans att fungera på bästa möjliga sätt och som det var tänkt. Alla behövs vi. En kropp som saknar en fot är inte så effektiv som den skulle kunna vara.
 

Man kan tycka att detta framstår som en omöjlig uppgift när man ser till alla ''olikheter'' bland alla samfund och församlingar. Ha dock alltid i bakhuvudet att INGET kan stoppa Guds kärlek och kraft som går rakt igenom alla tänkbara hinder och kulturella barriärer.
 

Jag skulle vilja avsluta med den medeltida författaren Rupertus Meldenius uttryck:

På de centrala punkterna - enhet,

på de diskutabla punkterna - frihet;

i allting - Kärlek!
 

---

Om Utdraget ovan:
Vid SKRs årsmöte 2004 i Vadstena medverkade representanter från SOKU-Sverige (Syrisk Ortodoxa kyrkans ungdomsförbund i Sverige). Uppdragt var att presentera SOKU och hålla ett föredrag med temat ''Vara tillsammans, vittna tillsammans och hur vi ska vara kyrka tillsammans''.

Läs hela föredraget som hölls av "BigYak" >> SOKU-Sverige representanten

---

Föredraget ovan finns på den mycket intressanta och spännande webbsidan

VILJA ATT TJÄNA GUD (en syriansk ortodoox privat hemsida):
Läs >> Yaks Hemsida

---

Se den officiella syrisk ortodoxa ungdomssidan >> SOKU-Sverige

---

Den svenska kristenheten gläds över ett föredrag som Yak's ovan. Vi vill med alla ortodoxa vänner önska varandra Glad Påsk - Edo Bricho! Till Yak, Gabriel, Tony, Issa, Bebino, Sara, Andreas, Barshaum, Daniel, Irfan och Kristina, Maria och alla andra ortodoxa vänner...

EDO BRICHO

/DS