Rödhaken & Törnekronan
Rödhaken & Törnekronan
Selma Lagerlöf berättar i sin legend "Fågel rödbröst" hur rödhaken fick sin färg.
När Kristus hängde törnbekrönt på korset drog fågeln ut en tagg ur den korsfästes panna.
Med taggen följde en droppe blod som fastnade på fågelns bröst.
En aprilnatt sneddade jag över universitetssjukhusets parkering. Jag hade sett vårt tredje barn födas… Det är nästan tre år sedan nu, men jag minns att bilen stod ensam i ett hörn av parkeringen, jag minns att den första blågrå gryningen var på väg och att det var alldeles tyst. Jag stannade vid bilen. För ett ögonblick tycktes staden hålla andan. Så ljöd några kristallklara toner ur ett träd. Det var en rödhake, hans sirliga toner väckte en annan fågel, och ytterligare en, inom en halv minut hade alla aprilmorgonens fåglar börjat sjunga; koltrast, rödvingetrast, bofink och grönfink, en kör av sköna ljud … ett orgelbrus i en kyrka.
Jag stod och höll mig i bilen. Jag visste ju att de sjöng för den nyfödda pojken därinne i det höga huset.
Skall man lära sig att känna igen en enda fågel på dess sång så rekommenderar jag rödhaken. Lättast är det just nu, de närmaste veckorna, innan så många andra fåglar börjat ta ton.
Och det är något med rödhaken som talar till våra mest romantiska sidor. Till exempel vill vi gärna tro att den sjunger så vackert för att locka till sig en hona. Det är fel. När rödhaken brister ut i sin mest briljanta sång, när han sjunger som starkast och som mest virtuost, är det för att han är ursinnig. Sången är ett sätt att bevaka reviret, och när han tvingas duellera med en inkräktare tar han i ända nerifrån knäna.
Så här års, innan träden lövas, är det dessutom lätt att få syn på den. Sången leder lätt blicken till den lilla oansenligt gråa fågeln med det roströda bröstet.
-----
Texten ovan är saxad ur "En sång för en nyfödd" i Corren 19 april 2003 av Johan Sievers.
VAD PREDIKAR Rödhaken om Guds rike?
Rödhaken sjunger ut att Den svenska kristenhetens många kyrkor var för sig får och kan vara försångare. Och väcka de andra att sjunga kristallklart. Med sirliga tonslingor av toner som trillar som pärlor ur en påse likt orgelbrus.
För det andra är denna Den svenska kristenhetens rödhakesång färgad av Törekronans blod minnande om den seger som vunnits. När hon sjunger som starkast är det för att erinra om gränsen mellan Guds rike och mörkrets område; när det så är dags att duellera tar hon i ända nerifrån knäna.
Det är en del av Den svenska kristenheten - dess Rödhakesjäl. Med Himmelsk Lovprisning för Nåden. Och med Törnekronans blodröda Segersång för gränsen. Mellan Guds rikes Ljus och Fiendelandets mörker.
Må Påsken 2005 också få innebära en ny himmelsk ton från Rödhakens budskap…
/DSr
